Sagan om vackra Vida

Tecknat av: A. Koželj i Slovenska ballader och romanser,
Celovec/Klagenfurt 1912

Sagan om vackra Vida (Lepa Vida) är en av de oftast omarbetade motiverna inom den slovenska konsten - hundratalet dikter, sånger, dramer, romaner och noveller har sina rötter i den folkliga originalberättelsen och erbjuder många musikaliska, teater- och bildkonstbearbetningar, som använder sig av temat "längtan efter det avlägsna, nya, annorlunda". Lepa Vida är en kvinnomyt om avfärd, om att vara frånvarande, ibland rent fysiskt och alltid även psykiskt.

Sagan har sina rötter i 1000-talet f.Kr. när araberna upprepade gånger attackerade den Adriatiska kusten. Handlingen utspelar sig som så att unga Vida har en äldre man och ett barn. En dag står hon vid stranden och tvättar blöjor. Då kommer en färgad man med en roddbåt och erbjuder Vida att följa honom till Spanien, vilket hon gör. Där vistas hon vid den spanska drottningens hov och är mycket omtyckt av drottningen. Men Vida är inte lycklig. Hon längtar hem till make och barn och gråter i smyg. Hon frågar månen vad hennes make gör och den svarar att han har tagit sin båt och gett sig ut att leta efter henne. Solen berättar för henne att hennes barn har dött. Vida kan inte längre uthärda sin sorg och hon dör av brustet hjärta.

I den slovenska litteraturen från 1800- och 1900-talet har många litteraturanalytiker ägnat sig åt Vidas öde, men ingen har fördömt hennes handling - även då den är symbolisk. Alla har respekterat hennes djupa känslor och hennes längtan sedan hon gett efter för sina svagheter.

Slovenerna stannar för det mesta i samma bostad i hela sitt liv - de är starkt bundna till sitt hem (se del 11) och även om en längtande blick över oceanen får övertaget, drömmer man om återvändot och man återvänder nästan alltid. Samtidigt är man nästan aldrig nöjd med det man har hemma - liksom i sagan om vackra Vida. Med denna saga inleder jag den del som handlar om slovenernas sysselsättningar och strävan efter brödfödan, som många gånger lett dem utomlands, samt annan strävan och längtan som utmärkt dem eller gjort dem framgångsrika även utanför landets gränser. Även om dagens hantverk och industri som framgångsrikt representerar landet och söker vägar till andra marknader.

En av de mest kända slovenerna i världen just nu är filosofen Slavoj Žižek. I juni 2008 visades en dokumentär om honom på svenska Kunskapskanalen som presenterade honom på följande vis: Han har kallats filosofins rockidol, en Elvis bland världens intellektuella. Slavoj Zizek, slovensk intellektuell, med särskilt intresse för psykoanalys och marxism, drar jättepublik när han reser över världen. I denna film får vi följa Zizek från hans lilla lägenhet i Ljubljana, till föreläsningar i Rio de Janeiro, Boston och New York.

Han har skrivit en lång rad böcker, varav ett par av dem också finns översatta till svenska.

Žižeks verksamhetsområden är (lacansk) psykoanalys, politisk filosofi, tysk idealism osv.

Redan under medeltiden hade slovenska tänkare och humanister (se del 3) ett stort inflytande i Wien, som var dåtidens europeiska bildningscentrum, då t.ex. Matija Hvale från Vace var en stor slovensk filosof som skapade den naturvetenskapliga-filosofiska syntesen.

Slavoj Žižek kandiderade även vid 1990 års slovenska presidentval (se del 7) som kandidat för LDS, det parti som anses vara arvtagare till de forna kommunisterna. Länken från bilden till vänster leder till Žižeks föreläsning: Vad betyder det att vara revolutionär idag? 

Hans tidigare fru var den väletablerade slovenska filosofen Renata Salecl, men sedan år 2004 är han gift med den betydligt yngre argentinska modellen och filosofen Analia Hounie.

Appropå välutbildade modeller, så gifte sig den slovenska design- och arkitektutbildade modellen Melanija Knavs från Sevnica år 2005 med den amerikanske miljardären Donald Trump och begav sig liksom Lepa Vida över stora hav långt bort från Slovenien.

Mer kan man läsa på hennes hemsida.

Melanijas kändisskap, modellyrke, rikedom och inte minst utbildning kan anknytas till följande kända slovenska:

Lara Bohinc är en av världens mest kända smyckedesigners och hon har bosatt sig i London. Världens stjärnor smyckar sig med hennes kreationer och hon har kallats "stjärnornas favoritdesigner".

Hennes styrka ligger i hur hon arbetar med ny teknik, tänjande gränserna inom den traditionella smyckekonsten.

Bland hennes trogna fans finns Madonna, Björk, Cameron Diaz och Kate Moss.

Hon inspireras av bl.a. arkitektur och söker efter konstruktionen även i naturen. Kanske har hon funnit inspiration även hos de slovenska arkitekterna (se del 7), framförallt Plecnik, som också han delvis verkade utomlands, framförallt i Wien och Prag.

Andra som rest från Slovenien över de stora haven är de slovenska utvandrarna till framförallt den amerikanska kontinenten under den första vågen (se del 5) och den andra vågen (se del 5) samt efter 2:a världskriget då Slovenien ingick i det kommunistiska Jugoslavien (se del 7). Deras ättlingar bevarar fortfarande traditionerna från hemlandet samtidigt som de framgångsrikt har integrerats i det nya samhället.

Ronald Šega Jerry Linenger Suni Williams Zalokar Ända uppe i rymden har redan tre slovener varit, eller rättare sagt de två slovenskamerikanska astronauterna dr. Ronald Šega och dr. Jerry Linenger samt i januari 2007 även den första kvinnliga astronauten med slovenska rötter Suni Williams Zalokar, som tog med sig Kranjska klobasa (se del 13) upp i rymden.

Det var också en slovensk raketingenjör och pionjär inom kosmonautik (astronautik), Herman Potocnik, alias Noordung (1892 - 1929) som var en av de första som arbetade kring långtidsvistelse i rymden (se del 5).

Rymdforskaren och författaren av visionära böcker om astronautik samt tekniske rådgivaren i Stanley Kubricks film Odysseus 2001, Frederick Ordway, har sagt om Noordung att denne var den förste som klart föreställde sig vad som kan göras på en rymdstation, hur man därifrån kan betrakta jordens yta, väderfenomen och även militär verksamhet. I sin bok Das Problem der Befährung des Weltraum (Berlin, 1929), dvs. Rymdresefrågan, beskrev Noordung en plan för att tränga in i rymden samt det första matematiskt understödda konceptet för en bemannad rymdstation, som han placerade i den geostationära banan. Herman Potocnik Noordung nämnde också kärnenergins framtid samt fotondrift under en tid då det huvudsakliga färdmedlet var häst och vagn. NASA översatte hans bok till engelska 1995.

Vid NASA har den slovenske fysikern Dušan Petrac blivit en av de främsta forskarna. Tack vare honom sparade NASA in miljarder med dollar i programmet med infraröda astronomiska satelliter, eftersom han anmärkte på ett problem och räknade ut den rätta temperaturen för infraröda detektorers verksamhet i satelliter, som annars hade förfallit.

År 2010 började Slovenien samarbeta med ESA, vilket innebär att slovenska förtag, vetenskapsmän och studenter kommer att kunna medverka i Europeiska rymdorganisationes projekt.

Även slovenska studenter når framgång utomlands: I november 2008 vann för tredje året i rad en grupp med slovenska studenter vid den prestigefulla tävlingen i syntesbiologi iGEM vid Universitetet MIT, Massachusetts Institute of Technology, i Boston. De hade utvecklat ett vaccin mot cancer i magsäcken och ett för cancer i tolvfingertarmen och vann i sin kategori Hälsa/medicin samt blev även vinnare av den sammanlagda tävlingen. Gruppen med sju slovenska studenter i bioteknologi, biokemi, medicin och mikrobiologi under ledning av sju mentorer deltog i den årliga tävlingen tillsammans med 84 lag från hela världen, bland dem även åtta av Pekinglistans tio högst rankade universitetet i världen. De har redan lämnat in en ansökan om patent för sina två vaccin.

År 2007 vann slovenska studenter bland projekten som rör hälsa och medicin. Laget från Ljubljana-universitetet besegrade de mest prestigefulla universiteten i världen som Cambridge, Harvard, Princeton, Stanford, Berkely, MIT, ETH, Paris, Freiburg, asiatiska Bangalore, Tokio osv. Vinnarlaget bestod av sju studenter i mikrobiologi, biokemi och bioteknologi från Fakulteten för kemi och kemiteknologi samt Bioteknologiska fakulteten vid Ljubljanas universitet.
De presenterade ett projekt, där man på cellstrukturer testade ett nytt sätt att behandla HIV-smitta - en idé som är revolutionär och som skiljer sig från HAART-metoden (Highly active antiretroviral therapy).

År 2006 vann slovenska studenter med ett nytt botemedel mot sepsis inom ramen för ett projekt för modifiering av försvarsceller mot inflammation.


Universitetet i Ljubljana

Slovenska forskare har efter mångårigt hårt arbete upptäckt ett nytt effektivt och enastående sätt att bota cancer, som kan komma att användas inom fem eller sex år efter upptäckten .

I september 2011 presenterade forskare från Institutet Jožef Stefan (döpt efter en fysiker och matematiker, se del 5) sin enastående upptäckt, som är av enorm betydelse för hela världen. Den slovenska forskargruppen under ledning av Olga Vasiljev och Boris Turk har tillsammans med medarbetare från Ryssland, Tyskland och USA, som framförallt erbjudit tekniska resurser, utvecklat ett nytt effektivt sätt att bota cancer.

Den välrenommerade amerikanska tidskriften MIT Technology Review rankade under 2011 slovenen Jernej Barbic från Most vid Soca bland de 35 mest framgånsrika innovatörerna i världen, som är yngre än 35 år. Detta är ett av många erkännanden som Jernej har fått för sitt forskningsarbete.
Efter att ha studerat matematik vid Fakulteten för matematik och fysik i Ljubljana gav han sig iväg till USA, där han fortsatte med efterexaminella studier i datavetenskap vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som är ett av de bästa för datavetenskapstudier i USA. Efter att ha doktorerat forskade han vid MIT i Boston samt blev professor år 2009 vid University of Southern California, som enligt Shanghailistan är rankad bland de 50 bästa universiteten i världen.
År 2011 fick han redan vid sitt första "försök" medel för vidare forskning utlysta av den amerikanska staten. Han ägnar sig åt datagrafik, som är användbar vid såväl kirurgiska ingrepp, dataspel, planering av flygplansbygge och inte minst i filmindustrin. Det är hans förtjänst att datagrafiken på våra datorer kommer att röra sig snabbare och blir billigare - tack vare en innovation som anses vara mycket originell och betydelsefull. Hans hemsida.

En annan ung sloven som nått framgång i USA är Anže Kopitar, född 24 augusti 1987 i Jesenice. Han är ishockeyspelare och spelade med Södertälje SK i Sverige och gjorde sin första VM-turnering 2005, endast 17 år gammal. Sedan draftades han av som nummer 11 i första rundan av Los Angeles Kings i NHL-draften 2005. Säsongen 2006/2007 gjorde han debut i NHL och snabbt efter starten tog han ledning i rookie skytteligan.
Kings dåvarande kapten Mattias Norström har sagt följande om Anže: "You're used to seeing young players come in, especially offensive players, and they're really good with the puck and on the offense. With Anže, he looks like an older player, the way he plays the center position. He's very responsible defensively, so you find him a lot of the time on the defensive side of the puck, coming up on the ice. I would call him more the classic centerman. Most pucks come through him and he gets them out to his wingers. If you look at his stats, you'd think maybe he was cheating a little bit on the offensive side to create offense, but I'd really say the opposite. He's responsible in his own end and he takes care of that before he goes on offense."

"He's a respectful young player," säger Norström. "Probably at all the levels he's played, he's been the youngest guy. That's such a pleasant thing to see. He comes in, he listens, and he's really respectful. Then, on the ice, he has no respect, it seems, because of the way he challenges guys one-on-one or how he uses his size."
Coachen Mark Crawford har sagt följande: "Kopitar's teammates love him because he shows so much respect for his teammates and, more than that, for the game. He's very respectful for the people in it. A lot of great young players now come in and they have so much edge to them and their personality. He is so grounded and so respectful and so hard-working. I don't think enough gets said about those types of qualities in people, and to have it from a 19-year-old is so special. We can't take credit for that, but we sure can appreciate that we've got it and are trying to nurture it. Obviously, he's had a real good upbringing, and that's a compliment to his parents and the people who have been responsible for his development."
Sloveniens mest legendariske idrottsman, Leon Štukelj (se del 6), född i Novo mesto, inbjöds till öppningen av de olympiska spelen i Atlanta 1996 som den äldste ännu levande olympiaguld-medaljören. Där hänförde han publiken och fick stående ovationer (se filmsnutt till höger).

Under sin karriär hade han tagit tre olympiska guldmedaljer, en olympisk silvermedalj och två olympiska bronsmedaljer. Från världsmästerskap hade han ytterligare fem guldmedaljer, en silver och två brons. Han dog strax innan sin 101-årsdag. Till hans ära döptes det tyska gymnastikmagasinet om till LEON*.
Leon Štukelj i Atlanta 1996
I de olympiska spelen i Peking 2008 kom slovenerna på tredje plats i antal medaljer räknat per capita, en oerhörd framgång. Det trots att idrottarna får dåligt ekonomiskt stöd. Primož Kozmus fick guld i slägga, Sara Isakovic fick silver i 200 m frisim, Vasilij Žbogar fick silver i regatta, Rajmond Debevec fick brons i skytte och Lucija Polavder fick brons i judo. Det fanns dock fler medaljhopp, som var nära men inte riktigt lyckades: roddarna Iztok Cop och Luka Špik, gymnasten Mitja Petkovšek, Peter Kauzer i kajak, Urška Žolnir i judo, Peter Mankoc i simning samt Matic Osovnikar i sprint.

Primož Kozmus

Sara Isakovic

Vasilij Žbogar

Rajmond Debevec

Lucija Polavder
Rajmond Debevec fick guld vid de olympiska spelen i Sydney 2000 och har mer än 25 medaljer från internationella skyttetävlingar, däribland även de största tävlingarna. Under 1991 och 1993 utropades han också till världens bästa skytt. Tack vare sina skytteframgångar har han också kommit med i Guinness rekordbok.

Vid OS 2000 var det dock roddarna Iztok Cop och Luka Špik som var de som gav det självständiga Slovenien dess första OS-guld.

Fler slovener har hamnat i Guinness rekordbok.

Martin Strel, född 1954 i Mokronog, är slovensk maratonsimmare och har många rekord. Han började med att simma de slovenska floderna Krka, 105 km på 28 timmar under 1992, och floden Kolpa, 62 km på 16 timmar under 1993. Sedan följde bl.a. följande:
1994 - Lignano - Ravenna; 162,5 km på 55 tim 11 min - världsrekord i oavbruten simning i ocean
1996 - Venedig - Portorož; 100 km på 41 tim 11 min
1997 - Engelska kanalen; 35,2 km på 16 tim 28 min 5 sek
1997 - Afrika - Europa; 78 km på 29 tim 36 min 57 sek - den förste som simmat från Afrika till Europa
2000 - Donau; 3004 km på 58 dagar - den förste som simmat från Donaus källa till dess utlopp - Guinness rekordbok
2002 - Mississippi; 3797 km på 68 dagar - den förste som simmat från dess källa till dess utlopp - Guinness rekordbok
2003 - Paraná; 1930 km på 24 dagar - den förste som simmat hela denna sydamerikanska flod

2004 - Jangce Kiang; 4003 km på 50 dagar - Guinness rekordbok
2005 - Vltava (ett avsnitt); 364 km på 7 dagar
2006 - Drava; 400 km på 7 dagar
2007 - Amazonfloden; 5268 km på 66 dagar - kommer i Guinness rekordbok

Martin Strels motto är: Jag simmar för fred, vänskap och rent vatten. Mer om honom går att finna på hans hemsida.
Filmen Big River Man av regissören John Maringouin, en dokumentär med ett stark miljöbevarande tema som också handlar om hur Martin Strel utmanade Amazonfloden, fick priset Cinematography Award vid filmfestivalen Sundance i Park City i januari 2009.

Benka Pulko, född 1967 i Ptuj, är en slovensk äventyrsresenär, författare och fotograf. Till yrket är hon dock biolog, sjuksköterska och massör. Den 19 juni 1997 gav hon sig av på en resa jorden runt på motorcykel. Hon återvände den 10 december 2002. Under 2000 dagar hade hon kört 180.016 km och med detta skrivit in sig i Guinness världsrekordbok genom:
- längsta resa för kvinna med motorcykel avseende resans tidslängd;
- längsta resa för kvinna med motorcykel avseende körd sträcka;
- första oavbrutna soloresan med motorcykel över alla de sju kontinenterna.
- första självständiga resan för en kvinna på motorcykel genom Saudiarabien.

2003 gav hon ut sin första monografi, Po Zemlji okoli Sonca (Över Jorden runt Solen). 2007 gav hon även ut boken Pocestnica (Gatuflickan). Samma år gav hon ut en tvåspråkig katalog med sina fotografier, Obrazi sveta - Faces of the world. Se mer om henne på hennes hemsida.

Slovenska alpinister hör till världens topp inom denna extrema idrott såväl till antalet utövare som till bergbestigningarnas svårighetsgrad. Tyvärr är även statistiken över dödsfall hög. I november 2009 förolyckades t.ex. en av Sloveniens största bergsbestigare Tomaž Humar i Himalaya med dödlig utgång - han är hittills den 20:e slovenen som dött omringad av Himalayas bergsmassiv.

Många slovener har varit aktiva och visionära klättrare och på många berg och storväggar runtom i världen vittnar lednamn som ”Yugoslavian route” eller ”Slovenian route” om detta. Inom i princip alla sportens facetter finner man klättrare som hör till dess avantgarde. En del av dessa klättrare och alpinister, som Martina Cufar, Francek Knez, Silvo Karo, Tomaž Humar och Davo Karnicar har gjort sig kända världen över för banbrytande prestationer, men det finns åtskilliga som varit lika mycket i framkant av utvecklingen som är mer eller mindre okända utanför landets gränser. En annan imponerande aspekt är att många av dessa klättrare är så duktiga inom flera av klättringens discipliner (se Edge Magazine, Överhäng i Slovenien).

Den 7 oktober 2000 blev den slovenske extremskidåkaren och alpinisten Davo Karnicar den förste i världen som lyckades åka skidor oavbrutet nerför Mount Everest. Han är också den förste man som åkt skidor från alla 7 kontinenters högsta toppar. Den första kvinnan, amerikanskan Kit Deslauriers, lyckades med detta en månad innan.

Även han har en hemsida.

I februari 2001 öppnade han den första skidskolan för nepalesiska barn på Khumbuglaciären.

De slovenska bergsklättrarna Andrej och Marija Štremfelj är det första gifta paret någonsin att klättra upp på Mount Everest, världens högsta berg, vars topp de nådde den 7 oktober 1990.

Den kände italienske alpinisten Reinhold Messner har i sin bok skrivit att slovenerna är de bästa alpinisterna bland världens folk.

Bergsbestigning hör alltså till extremidrotten och bland slovenerna finns det många extremidrottare, om inte flest i världen. De utmärker sig även inom andra extremidrotter. T.ex. så har Dušan Mravlje, ultramaratonlöpare, vunnit ultramaraton tvärs över USA, och han har även sprungit tvärs över Australien och Europa.

I september 2002 satte den slovenske extremcyklisten Marko Baloh världsrekord. I 12 timmar, cyklade han över 452,73 km, vilket innebär att han cyklade i genomsnitt 35 km/h! Med denna framgång hamnade han också i Guinness rekordbok.

I juni 2010 vann slovenen och ultramaratoncyklisten, Jure Robic (se bild till höger), RAAM - Race Across America, i kategorin Solo Male (Under 50) för femte gången.

Seglaren Jure Šterk seglade över Atlanten åtta gånger, Indiska oceanen två gånger, Stilla havet en gång samt en gång runt jorden. I december 2007 gav han sig av igen för att ta sig runt jorden, men kom aldrig tillbaka. Han hörde av sig senast i januari 2009.

Ali Ulaga tog sig med sin 8,5 m långa segelbåt Slavica över alla tre haven i den svårare riktningen väst-öst på ett år. Jože Sket och Jože Mušic tog sig jorden runt på två år, Roman Kvaternik var den förste slovenen som tog sig till Antarktis med båt, vilket tog 3 år, Miran Tepeš tog sig jorden runt på 2 och ett halvt år och Milanka Lange (se bilden till vänster) är den första slovenskan som har seglat jorden runt (tillsammans med fransmannen Roger de la Grandier). Roman Kvaternik har dessutom seglat jorden runt med sin familj.

Matevž Lenarcic har flugit jorden runt med ett ultralätt flygplan.

De första slovenerna som rest jorden runt med bil är Kristina och Uroš Ravbar (se länk). De reste i två år 2004-2006, besökte 52 länder och körde 101 488 km över Europa, Asien, Australien, Oceanien, Nordamerika, Sydamerika samt Afrika.

Bland extremresenärerna kan man också räkna Tomo Križnar (se nedan), Benka Pulko (se ovan) och Zvone Šeruga (se länk).

Både rodd och skidåkning (se del 5 och nedan) har gamla anor i Slovenien.

1871 när Trieste var värd för Internationella expot för jordbruk, industri och konst anordnades en tävling där man rodde regatta med cupa-båtar.

Cupa [chupa] är en gammal typisk slovensk fiskebåt. Den användes liksom andra typer av båtar, bland vilka cupa var den mest karakteristiska, av slovenska fiskare utmed Triestes kust. Slovenska fiskebyar sträckte sig utmed den Adiatiska kusten från Trieste (slo. Trst) västerut mot hamnen Monfalcone (slo. Tržic). Sedan Österrike-Ungerns fall har detta område tillhört Italien (se del 6). Dessa byar inkluderar: Devin (Duino), Nabrežina (Aurisina), Sv. Križ (S. Croce), Prosek (Prosecco), Kontovel (Contovello) och Barkovle (Barcola). Varje by hade sitt eget teritoriella vatten, utom den sista, som idag tillhör Triestes förort. Byarna ligger utspridda på karstplatån högt över havet.


Förstoring av en cupa från målningen nedan.


Cesare dell'Acqua: Ärkehertig Maximilian lämnar Miramar för Mexico 1864
Karstplatån erbjuder en vacker utsikt över Triesteviken och dess idylliska kust, täckt med tall och medelhavsväxter. På en liten udde finns det romantiska slottet Miramar med sina vita ytterväggar. Det syns långt bortifrån. Det byggdes under 1800-talets andra hälft och har följande historia:
1856 seglade ärkehertigen Maximilian av Habsburg (lillebror till kejsaren Frans Josef, se del 5) på ett krigskepp i Triesteviken. Dåligt väder tvingade honom att söka skydd i en liten bukt nära spetsen Grlan (Grignano). Han tillbringade natten i en stuga på en liten bondgård som tillhörde en slovensk fiskare med namnet Danev.
Följande morgon, när vädret hade klarnat upp, njöt han av en andlös utsikt över karstsluttningarna och havet. Inspirerad av naturens skönhet köpte han mark vid Grlanspetsen och lät resa det sagolika slottet Miramar 1860.
Han och hans gemål Charlotte spenderade några få lyckliga år där. 1864 utsågs han till kejsare av Mexico och var tvungen att lämna det vackra slottet för Vera Cruz. Efter några år, dvs. 1867, sköts han till döds av republikanska revolutionärer i Queretaro.
I Slovenien kallas en båt som gröpts ut av en enda stam allmänt för "drevak". Det har också det mindre kända namnet "kopanja" vars uttryck kommer från samma rötter som "kupola". Troligen är det sistnämnda också äldre än namnet cupa, som utvecklats från kupola.
Cupa är en smal och relativt lång båt och därför mycket instabil. Vid storm var fiskarna tvungna att söka skydd ganska snart någonstans utmed kusten. För att fiska längre ut på öppet hav krävdes andra båtar. Man fiskade på traditionellt vis med cupa fram till 1:a världskriget, sedan försvann det gradvis tills det efter 2:a världskriget fanns endast två cupa kvar. Ett av de kvarvarande exemplaren finns utställt på Ljubljanas etnografiska museum och det andra i Trieste.
Cupa gjordes vanligtvis av gran eller tall. Dess livslängd var runt 50 år. Det var 7 meter långt och bara 0,7 m brett samt ca 0,7 m djupt. Det var ganska snabbt och kunde nå upp till 5 knop på korta sträckor. Normalt bestod besättningen av två man.
Ursprunget till denna båt måste vara mycket gammalt då det till sin konstruktion har förhistoriska drag, som har anpassats till de lokala omständigheterna. Kapten Bruno Lisjak har gjort en ganska ny upptäckt att namnet cupa också är känt runt sjön Ilmen i St. Petersburgsregionen i Ryssland, där enligt Nestor, den ryske krönikören från 1000-talet e.Kr., slovienerna var ett av de tidiga folken som bebodde detta område (se del 8). Lisjak ger en överblick över platser med båtar som liknar cupa som användes i sjöarna i norra Europa från Pommern till Karelen, där de i sjöarna Rybinsk och Ilmen kallades cupa. Inom slovenskt område har det äldsta exemplaret hittats i Ljubljanaträsket (från ca 700 f.Kr.). I slottet Snežnik finns ett exemplar utställt som användes så sent som på 1900-talet i sjön Cerknica. I Dalmatien användes urgröpta båtar som är mest lika de slovenska cupa (se del 4).

Bruno Lisjak är också författare till boken Vonj po morju (Doften av hav) från 2006 där han sammanställt "slovenska fiskares roliga och sanna berättelser", som är frukten av hans forskningar i byarna mellan Trst/Trieste och floden Timava. Historierna handlar framförallt om fiskarhändelser främst under 1900-talets första hälft - det doftade av sardiner från Škedenj till Štivan, många familjer levde på havsrikedomen och det bildades en slovensk fiskargemenskap.

Skidåkning vittnade redan den slovenske diplomaten Žiga Herberstein (se del 3) om under 1500-talet. J.V. Valvasor (1641-1693), välkänd slovensk vetenskapsman (se del 3), avslöjar i sitt berömda verk The Glory of the Duchy of Carniola (1689) att slovenerna åkte skidor under hans tid (se del 5) .

Av de slovenska historiska arven har dess ursprungliga skidor tilldelats särskild respekt. De var ett av de äldsta transportmedlen på den högbelägna Blokeplatån i det centrala Slovenien och deras originalitet bevisar att slovenerna är bland de äldsta skidåkarna i Centraleuropa. Folket från Blokeplatån använde dem under vintertid för att transportera gods, övervinna långa sträckor och utföra sitt arbete samtidigt som de också användes för olika lekar och rent nöje.

Idag organiseras varje år de traditionella Bloški teki (Blokeloppen).

Bojan Krizaj

Slovenerna har även i modern tid haft framgångar internationellt i skidtävlingar, framförallt slalom och storslalom, med Bojan Križaj, Boris Strel, Jure Franko, Jure Košir samt Mateja Svet, Katja Koren, Urška Hrovat, Tina Maze och många andra. År 2007 vann Andrej Jerman första slovenska segern i störtlopp. Slovenerna har också två världsmästare i skidhopp, Franci Petek samt Rok Benkovic samt en tvåfaldig sammanlagd vinnare av hoppsäsongen och segrare i nyårsturneringen, Primož Peterka.

Boris Strel
Jure Franko Jure Košir Mateja Svet Katja Koren Urška Hrovat Tina Maze Andrej Jerman Franci Petek Rok Benkovic Primoz Peterka

Man har också samlat på sig ett antal olympiska medaljer från Vinterolympiader. Varje år har man i Slovenien världscuptävlingar i slalom för damer - Zlata lisica (Guldräven), slalom för män i Kranjska gora och tävlingar i skidhopp eller skidflygning i Planica (se del 5).

Inom längdskidåkning har framförallt Petra Majdic varit mycket framgångsrik. Inom världscupen har hon uppnått tjugofyra segrar sammanlagt och stått på pallen 46 gånger. I VM i Sapporo i Japan 2007 fick hon silvermedalj i klassisk sprint, vilket också var den första slovenska medaljen inom längdskidåkning vid stora tävlingar. Hon har även tillkämpat sig lilla kristallgloben i sammanlagt sprintresultat under världscupssäsongerna 2007/2008, 2008/2009 samt 2010/2011 samt brons i klassisk sprint vid vinterolympiaden i Vancouver 2010 (det sista med fyra brutna revben)
Hon tycker mycket om Slottsprinten i Stockholm som går av stapeln varje år, där hon också vann i klassisk sprint 2007 (se filmsnutt till höger), kom tvåa 2008 och vann igen 2009 samt 2011. Petra har en hemsida.

Slottsprinten, Stockholm, 2007
Det slovenska skidmärket ELAN grundades år 1945 av Rudi Finžgar, en hängiven skidhoppare. På 70- och 80-talet vann Ingemar Stenmark seger efter seger på sina ELAN-skidor, vilket gjorde honom mycket populär också i Slovenien. Den likaså legendariske Bojan Križaj (se ovan) utmanade svensken och vann också på ELAN-skidor.
Mellan 1975-1985 var ELAN den största och starkaste skidtillverkaren i världen. Sedan behöll företaget sin viktiga position inom skidtillverkningen med "carving-revolutionen" och de nya SCX-skidorna. Man började också tillverka snowboards. Mellan 1995-2005 började ELAN med en ny milsten inom skidtillverkningsindustrin med WaveFlexTM-teknologin och hamnade åter i världstopp inom skidtillverkning.
Man tillverkar nu skidor med tonvikt på användbarhet. Passionen är att tillverka den bäst konstruerade skidutrustningen i världen, med modern form och tekonologisk excellence som ger alla skidåkare bästa resultat, från nybörjare till tävlingsåkare. ELAN MARINE har också blivit en av de bästa tillverkarna av segel- och motorbåtar... appropå slovenernas gamla traditioner vad gäller färdmedel både till sjös och på snön (se ovan).
I Izola finns ett skeppsvarv, Ladjedelnica Izola, som under de första månaderna år 2009 ska flytta till Trieste. Det har länge tillverkat lustjakter och utfört service på större båtar. Skeppsbygge är en av de äldsta industrigrenarna vid den slovenska kusten som sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Mellan 1870 och 1951 fanns tre skeppsvarv i området nära kuststaden Portorož. Skeppsvarvet Izola grundades på basis av dessa tre skeppsvarv och flyttades till kuststaden Izola.
Trots att Slovenien har en knappt 50 km kilometer lång kust tycks det alltmer vara en nautisk stormakt. Vid världens största utställning för båtar i tyska Düsseldorf fick två stycken från Slovenien titeln "årets europeiska båt".

Inom båtbranschen hörs allt oftare att det just är från Slovenien som det oftast kommer ny design, teknologi och fräscha idéer.

Bland segelbåtarna fick Seascape 18 en "nautisk oskar" för år 2010 och bland motorbåtarna var det Greenline 33 som bäst övertygade juryn. Sammanlagt delades det ut 11 priser och endast fransmännen fick bättre utdelning än slovenerna, då de fick tre priser. Italienarna fick liksom slovenerna två.

Seascape 18, som har gjorts av de slovenska oceanseglarna Kristian Hajnšek in Andraž Mihelin, är en innovativ liten segelbåt med utmärkta seglaregenskaper.

Greenline 33, som är världens första serietillverkade hybridbåt, väckte stor uppmärksamhet redan under höstens utställningar med sin miljövänlighet och effektiva energianvändning. Den har diesel- och elektrisk motor samt ett tak med solceller - därför använder den 4 gånger mindre fossilt bränsle jämfört med liknande båtar. Företaget Seaway, som har utvecklat Greenline 33, är världens ledande båtutvecklingsföretag och har grundats av de slovenska bröderna Jernej och Japec Jakopin. I Sverige säljs båten via Bavaria & Fabola.


Bilmärket Triglav

Vad gäller andra färdmedel, så konstruerades det första och enda slovenska bilmärket, Triglav, år 1934 av Stanko Bloudek (se del 5). Ingen av de bilar som då tillverkades har bevarats till idag. Den hade en tvåtakts- nästan 600 kubik stark motor med 12,4 kW. Driften var från DKW mellan 1928-1932. Den typen av motor användes annars i flygplan och var snabb för den tiden - ca 120 km/h och med en bränsleförbrukning på 7 liter/h.

Stanko Bloudek ritade också flygplan och hans företag, som hade bildats 1933, ägnade sig mestadels åt att tillverka busskarosserier till Magirus-Deutz, Henschel och Mercedes m.m.
Idag är bilindustrin i Slovenien koncentrerad kring Novo mesto, där Agroservis i mitten av 50-talet började laga lantbruksmaskiner. Under namnet Moto Montaža började sedan företaget sätta ihop lätta nyttofordon samt i samarbete med det tyska Avtounion även DKW-fordon. 1959 bytte det namn till IMV (Motorfordonsindustrin), som även tillverkade husvagnar. Mellan 1967-1972 samarbetade företaget med British Motor Company med att sätta ihop Austin-bilar och i början av 1973 började man genom kooperationsavtal med det franska Renault att producera Renault 4. Under den tiden tillverkades i begränsad omfattning även Rrenault 12, Renault 16 och Renault 18.


Renault 4

I juni 1988 grundades så Revoz ur Renaults och IMV:s gemensamma investeringar. I dess produktionsprogram inkluderades i slutet av 1989 även Renault 5. Den sista Renault 4 i världen tillverkades i Revoz i december 1992. Även tillverkningen av Renault 5 avslutades efter tjugofem år just i Revoz i juli 1996. I april 1993 började tillverkningen av Clio, som 1998 följdes av en andra generation samt år 2001 av Clio II.


Twingo

År 2002 organiserades den kommersiella verksamheten hos Revoz i form av den kommersiella grenen Renault Slovenija (idag Renault Nissan Slovenija), medan Revoz bevarade sina befogenheter inom industriområdet.

Renault blev 100%-ig ägare av Revoz år 2004 och ett år senare bekräftades ett projekt med tillverkning av den nya Twingo uteslutande i Revoz. Serieproduktionen av nya Twingo för hela den europeiska marknanden började år 2006 och projektet stöddes också av den slovenska regeringen.
I nära samarbete med Revoz verkar underleverantören till bilindustrin TPV från Novo mesto, med tillverkning av allt från bilsäten till motorpackningar, och som bl.a. också tillverkar lätta släpvagnar för bilar.
Från Novo mesto kommer även företaget Adria som tillverkar husvagnar och husbilar och som liksom Revoz har sitt ursprung i IMV (se ovan). Adria Caravan AB i Sverige har sedan 2001 importrätten av Adria husvagnar och husbilar i Sverige, Norge och Finland. Ungefär så här beskriver de det slovenska företaget:
"I Novo mesto har Adria Mobil tillverkat husvagnar och husbilar sedan 1965 och med över 40 års erfarenhet har man blivit en av Europas största husvagn- och husbilstillverkare. Varje år rullar ca 14.000 husbilar och husvagnar ut från den stora fabriken i Novo Mesto och det finns idag inget annat märke i Europa, som sålt lika många husvagnar som Adria gjort genom åren. Adrias produkter byggs i en av Europas modernaste och nyaste anläggningar, en ny fabrik invigdes och togs i bruk 2005. Sedan 1992 har Adria utvecklats till en riktig storsäljare och är idag ett av Nordens största husvagns- och husbilsmärken. Adriatik husbilar är idag Sveriges största husbilsmärke med en stadig försäljningsökning. En stor del av framgången beror på att Adria har utvecklat och anpassat produkterna för den Nordiska marknaden och de krav som finns här."
Redan 1947 grundades även fordonsfabriken TAM i Maribor, vars efterträdare idag framförallt tillverkar bussar och lastbilar. Fabriken var ledande inom det forna Jugoslavien inom lastbilstillverkning och tillverkade även militärlastbilar för den jugoslaviska armén. År 1996 omformades företaget och delades upp i flera: MPP Vozila, MPP Gonila, MPP Tesnila. År 2001 fick en del av det forna företaget namnet TVM (Fordonsfabriken Maribor).
En annan underleverantör till fordonsindustrin är Cimos från Koper. Förutom bildelar tillverkar man också lantbruksmaskiner, verktyg och andra maskiner till verkstadsindustrin samt vattenturbiner och hydroenergiutrustning till energiindustrin.
Miljoner med människor världen över kör i bilar som formats av den slovenske bildesignern Robert Lešnik. Han slog först igenom med VW Passat som av Robert Collin, Aftonbladet, under 2005 kommenterades på följande vis:
"Formgivningen lyser VW och Passat lång väg, ingen tar miste. Fram dominerar ett rejält underbett med en klassisk VW-grill i krom. Profilen är en blandning av gamla Passat och lyxbilen Phaeton och bak är det mest Phaeton. Det ser riktigt bra ut.
Invändigt är det rena lyxbilskänslan. Formgivningen är en fullträff, både estetiskt och ergonomiskt, och kvalitetkänslan mycket hög. Man anar att Audi-folket protesterat högljutt över att VW närmar sig oroväckande när det gäller den viktiga kvalitetskänslan. Man anar också att konkurrenterna bleknade när de provsatt och provklämde vid världspremiären i Geneve för ett par veckor sedan. Inte minst Volvo som ju presenterar nya S80 i januari."

Under 2004 designade han VW Concept C (se länk) och 2005 formgav han som sagt karosseriet hos Passat Limousine och dess Caravanvariant (se länk) samt Coupe/Cabriolet EOS (se länk).

År
2006 designade Robert Lešnik showbilen Volkswagen IROC (se länk).


Sedan följde succén KIA Soul som beskrevs av Per-Olof Lönnroth, Göteborgs-Posten, under 2009: "En låda på fyra hjul? Nej, Kia Soul är faktiskt ett smart exempel på hur man gör en liten bil maximalt rymlig. En livsstilsbil som ser riktigt kaxig ut med gott om plats för alla åkande."

Robert Lešnik ses av världens bilindustri som en stor talang och han har fått många priser. Efter VW och KIA har han nu också engagerats av Mercedes-Benz.
En stor slovensk innovatör inom cykel- och motorcykelbranschen var Janez Puh (se del 5), grundare av Styria Verke och koncernen Daimler Puch. Han verkade dock inom den delen av Österrikiska monarkin som sedan kom att tillhöra Österrike. Men även i Slovenien kom cykel- (se nedan) och motorcykelindustrin att utvecklas.
I Karstlandskapet sökte man under efterkrigstiden möjligheter till utveckling av modern industri samt tillverkning av motorcyklar. 1954 grundades så motorcykeltillverkningsfabriken i Sežana, TOMOS. Några månader senare flyttades tillverkningen till Koper, som var på god väg att bli centrum för kustlandskapets industri. Franc Pecar, fabrikens förste direktör, skrev ett kontrakt med österrikiska Steyr-Daimler-Puch som erbjöd TOMOS gynnsamma licensvillkor. Den första produkten var motorcykeln Tomos Puch SG 250. År 1955 tillverkades 137 stycken och samma år tillverkade man även 124 scootrar RL 125 och 100 mopeder. Redan nästa år var mopederna den produkt som övervägde (1712 stycken), följt av motorcyklar (615 stycken) och scootrar. Parallellt med licenstillverkningen lade Tomos all sin kraft på att utveckla serietillverkning av egna modeller.

Tomos Colibri T 12

Den egna mopedtillverkningen började under sent 50-tal, då flera vidareutvecklingar av mopeden Puch MS 50 blev till med det gemensamma namnet Colibri. De första Colibri var av märket VS 50, senare fick de nya märken mellan 01 till 013. En del modeller anpassades också till den utländska marknaden. 1959 tillverkades redan fler än 17000 Colibris och man skrev på kontrakt för sin första större export till Sverige. Den mest framgångsrika Colibrin var typ 12. Dess vidareutveckling Colibri T 12, som först presenterades 1961, blev den mest omtyckta modellen i Slovenien.

För en systematisk och organiserad utveckling av verksamheten grundades 1962 Institutionen för teknisk och ekonomisk forskning , som senare omformades till det modernt utrustade Institutet Tomos. Under 60-talet kom den fruktsammaste perioden för företaget Tomos, som fortsatte även under nästa årtionde.

I början av 70-talet började man i Tomos att förbereda tillverkningen av automatväxlade mopeder av egen konstruktion. Så blev Automatic A1 till och sedan följde Automatic A3 år 1973 som tillverkades med en ny modern linje automatiska maskiner för svetsning av ramar. den högre standarden under 70-talet gjorde att antalet yngre köpare växte, som var mest intresserade av avtomatväxlade mopeder och mopeder ur familjen A-OS, A-ON och APN. De sistnämnda blev särskilt populära bland de unga, varför de tillverkades även i speciella varianter med höga styren, säte med ryggstöd, sidoväskor och mycket krom.

Under 70-talet kom även fler nya modeller av motorcykelmärket Colibri. Efter 1973 hade alla Tomos motrocyklar och mopeder inbyggda motorer av egen konstruktion. Under den tiden utvecklas även Colibri 15 med kraftigare motor.

Under 1979/80 kom en kris som utgjorde en milsten för produktionens utveckling. Under 80-talet moderniserade Tomos hela sitt program för tvåhjulsfordon, särskilt ägnade man sig åt att sänka ljudvolymen och minska på hälsofarliga ämnen i avgaserna, bättra på förarens sittställning samt att ge produkten ett modernt utseende. Det gav åter ett uppsving och företaget konkurrerade återigen jämställt på världsmarknanden. Från det nya programmet kom först APN 6 från år 1981. Den nya generationens motorcyklar från Tomos representerades dock av Tomos BT 50 från år 1985. Med denna som grund tillverkades även Tomos ATX 50 C i terrängutförande.


Tomos BT 50


Tomos scooter

År 1998 fanns i Tomos produktionsprogram förutom automatväxlade Automatic A3 (med olika utföranden och namn) även ATX 50 C, två utföranden av APN 6, nya Colibri och TX 5 (moped för barn i motocrossvariant) samt även den nya mopeden Flexer som har en begränsad övre hastighet på 25 km/h eller 45 km/h. Efter företagets motgångar i början av 90-talet blev Tomos 1998 en del av bolaget Hidria.

Man har effektivt omorganiserat produktionsprocessen och utan större tekniska förändringar uppnått högre arbetsresultat och är ett stabilt företag med ett tilldragande program, gedigen organisationsstruktur, stort potential hos de anställda samt en klar vision.

Bland underleverantörerna till motorcykelbranchen finns det slovenska företaget med det visserligen ickeslovenska namnet Akrapovic (se del 14), som är mycket framgångsrikt internationellt. Det tillverkar avgassystem till motorcyklar, som är i toppkvalité.
Inom cykelbranschen utmärker sig företaget Cult, som tillverkar just cykeln Cult - en kvalitetscykel som inte lämnar något utrymme för kompromisser. Tillverkningen av dessa cyklar har pågått i mer än tio år och modellerna har hela tiden förbättrats.

Cyklarna är av olika modeller allt ifrån stadscyklar till mountainbikes, tävlingscyklar, cyklar för långa cykelresor, trekking, extremcykling och triathlon...

Man tillverkar även cyklarna Krpan, döpta efter den slovenske starke sagomannen (se del 2), som är en arbetscykel som används av många brevbärare runt om i Europa.


Den slovenske konstruktören Roman Pogacar har utvecklat skogstraktorn Woody, som är ekologisk, effektiv och lämplig för känslig mark. Woody orsakar tio gånger mindre skada än andra skogsmaskiner och den har en mycket förenklad styrning. En datastyrd hydrostatisk motor möjliggör fjärrstyrd styrning av alla funktioner hos fordonet, vilket är särskilt välkommet vid uppsamling av stockar, då föraren inte behöver vara i traktorn.
Woody tillverkas av Vilpo som också tillverkar olika hydrauliska hisskonstruktioner samt Samson, en modern minröjningsmaskin.

1998 grundade Slovenien Internationella fonden för minröjning och stöd till minoffer - International Trust Fund.
Först verkade fonden bara inom sydöstra Europa, men har sedan växt till en världsorganisation, fast huvuddelen fortfarande går till Balkan. Organisationen kämpar för att man ska sluta använda minor, hjälper till vid minröjning och utbildar personal för detta samtidigt som man hjälper människor som redan blivit offer för den typen av krigföring.

Den slovenske fysikern Andrej Detela har under drygt tio år utvecklat olika typer av elektromotorer för direkt drift av nya generationens elfordon: elektromobiler, motorcyklar, cyklar och andra små lätta fordon.

Detelas motor installeras i drivhjulen, dvs. varje hjul hos en elektromobil har sin elektromotor. En sådan bil behöver ingen koppling, inga växlar, osv. De enda rörliga delarna är hjulen. Från centralsystemet återstår endast en mikroprocessor som styr alla körfunktioner.

Elektromobilen kan köra i sidled eller vända på plats - vilket är mycket praktiskt särskilt vid stadskörning. Utan den tunga mekaniken, som hos en klassisk bil tar ca 10 % av energin, är en sådan bil lättare, billigare och mer ekonomisk. De i nuläget bästa elektromotorerna har ännu ett för svagt specifikt vridmoment - bara till 10 Nm/kg. Detelas direktdrift har ett specifikt vridmoment på upp till 25 Nm/kg.

Andrej Detela som förutom fysiker även är poet, författare, ekolog och är en internationellt erkänd uppfinnare från institutet Jožef Stefan (se del 5) är även känd för att vara upphovsman till de mest avancerade elektromotorerna för robotar. Detelas första rent finlitterära bok är Sanje v vzhodni sobi (Drömmar i östra rummet), 2008, där han beskriver sina resor till Japan, Indien och Australien.

En andra generationens sloven i USA, Joseph Sutter - hans far hette Suhadolc i efternamn, kallas för Jumbo Jetens (Boeing 747) fader. Sutter var ledande ingenjör vid konstruktionen av Boeing 747 och därmed "father of the 747". Han har också besökt sina släktingar i Slovenien och varit gäst i slovensk TV i programmet Vecerni gost (Kvällsgästen).

Andra slovener som i historien har sysslat med flygmekanik är Valentin Matija Živic (se del 5), Ivan Slokar (se del 5) och inte minst bröderna Rusjan (se del 5) samt Stanko Bloudek (se del 5).
Slovenskan Marijana Dežnak var den första kvinnliga piloten i det forna Jugoslavien. Hon började flyga i början av 80-talet och flög för Adria Airways i 8 år. Då ansåg en läkare i Belgrad att hon därför att hon var kvinna inte förtjänade mer än att vara pilot av lägre kategori (B). Därmed slutade hennes karriär i Jugoslavien. Hon fortsatte som pilot i Egypten under 1,5 år, men även där hade hon problem för att hon var kvinna. Detta gjorde att hon började arbeta som pilot i Nederländerna istället. Till slut fick hon flyga sitt favoritplan Jumbo Jeten eller Boeing 747 - hon är alltså en av få kvinnor i världen som har flugit detta plan. Trots att hon har tillbringat 15 000 timmar i luften har hon inte varit med om någon olycka förutom att en motor en gång lade av på en Jumbo Jet.

Det nu slovenska flygbolaget, Adria airways, har sin operativa bas i huvudstaden Ljubljana. Flygbolaget erbjuder charter och reguljärtrafik inom (till/från) Europa. Adria Airways är medlem i IATA och regional medlem i flygbolagsalliansen Star Alliance.

Adria Airways grundades 1961 under namnet Adria Aviopromet. Man började flyga med Douglas DC-6 och senare jetplan Douglas DC-9. I början av 1980-talet började Adria Airways flyga reguljärt, den första utrikesdestinationen var Larnaca på Cypern, 1983. I slutet av 1980-talet köpte bolaget Airbus A320-plan. Efter Jugoslaviens upplösning i början av 1990-talet blev Adria Airways Sloveniens viktigaste flygbolag. 1996 slutfördes en privatiseringsplan som sålde ut en del av bolaget. Adria Airways blev en regional medlem i Star Alliance den 18 november 2004.


Linxair är ett affärsflygbolag som har sin bas i Slovenien. Det grundades och startade sin verksamhet 1999 vid sitt högkvarter, flygplatsen Jože Pucnik vid Ljubljana. Det är det snabbast växande flygbolaget i Sloveniens historia och den största flygoperatören över området tillhörande det forna Jugoslavien. Flottans genomsnittsålder var vid slutet av år 2008 tre år och den består av Cessna- och Embraer-plan.

Med Linxairs luxuösa flygplan (flygtaxi) flyger även världskändisar så som skådespelare, musiker, politiker, rika affärsmän, idrottsmän osv.

Pipistrel är ett slovenskt företag i Ajdovšcina som tillverkar ultralätta flygplan. Företagets namn kommer från en fladdermusart (Pipistrellus); fladdermusen är avbildad på företagets logotyp.

År 1987 grundade Ivo Boscarol den första privata flygplansfabriken i det forna Jugoslavien, som först tillverkade hängglidare, sedan hängglidare med motor och idag ultralätta flygplan av högsta kvalitet. I tillverkningsprogrammet ingår flygplanen Pipistrel Sinus, Pipistel Virus S-wing, Pipistrel Taurus och Pipistrel Apis.

Ivo Boscarol har fått flera utmärkelser för sitt arbete, bland annat Internationella flygförbundet FAI:s diplom Paul Tissandier för sitt bidrag inom flygplansutvecklingen. Under 2007 vann Pipistrels flygplan, Pipistrel Virus S-wing, vid Nasas tävling med temat vårt framtida privatplan och vann även under 2008 vid en tävling arrangerad av NASA . Vid tävlingen Nasa Cafe Nasa Green Flight Challenge i Santa Rosa i Kalifornien i oktober 2011 vann Pipistrel med det energieffektiva flygplanet Taurus G4.

Flygplanet Pipistrel Apis har uppnått 10 världsrekord enligt Internationella flygförbundet FAI:s kriterier.

Stane Krajnc grundade Atair Aerodynamics i Slovenien 1992 tillsammans med sin fru Magdalena. Under de senaste 15 åren har Atair tillverkat tusentals fallskärmar som sålts över hela världen. Många skärmtak har sålts under olika namn genom privat märkning (Alpha, Impulse, Cobalt osv.). Nu är hela Atairs produktlinje tillgänglig direkt från Atairs hemsida och även genom återförsäljare. Atair är också involverat i några specialprojekt.

Stane Kranjc långa och fruktsamma karriär utgör en av luftfartens mest intressanta historier. Hans arv som designer består av allt från hängflygare under 70-talet, paragliders under sena 80-talet till prestanda fallskärmshoppning och BASE hängflygare från 90-talet till idag.
Det kanske mest fantastiska är att Stane är en självlärd ingenjör som har lärt sig konsten och vetenskapen kring luftseglings- och fallskärmsdesign tack vare ren talang kombinerat med 30 års flygerfarenhet.

Stane är inte bara BASE-hoppare, paraglidare och hängflygarpilot, utan är aktiv även inom många andra äventyrsidrotter som bergsklättring, kajakpaddling och snowboardåkning.

En som definitivt har bruk av fallskärmar är Irena Avbelj, officer och fallskärms-hoppare. Hon är den farmgångsrikaste fallskärmshopparen i Slovenien hittills och har stått på pallen ett otal gånger i internationella fallskärmhopptävlingar.

Hon är 9-faldig världsmästare och har även 5 silver och 1 brons från världsmästerskapen, dessutom har hon 4 guld och 2 silver från Europeiska mästerskapen samt 3 guld, 6 silver och 3 brons från militärmästerskapen och 2 guld och 1 brons från militärspelen.

Inom desiggnvärlden är Reddot award det bästa man kan få. Under de senaste åren (2004-2010) har slovenska designers fått 15 reddot-priser, 3 särskilda utmärkelser och 4 priser för designkoncept. Bara under 2010 har 7 slovenska produkter fått priset: Alpinas ekologiska skidlöpningsskor Promise, Elans (se ovan) vågiga skidor SLX Waveflex, en underfundig fasad, Kovinoplastika Ložs fönstersystem Unisash Arx View, ett revolutionärt parkeringssystem, de vikbara gatumöblerna Sitty, samt Kolpas badrumssystem Cher.

Alpina har hittills fått tre reddots tack vare designern Jure Miklavc, Elan har fått två priser med hjälp av studion GIGO design som också varit med att designa gatumöblerna Sitty och det energieffektiva fönstersystemet Unisash Arx View. Företaget Kolpa har fått två priser hittills i samarbete med studion Grafik in Fanatik. Tanja Pak, som är självständig glasdesigner, har fått två priser för sina glasuppsättningar, som är gjorda av 100% naturligt material.

Slovenien har tidigare fått bl.a. följande priser:
År 2009 fick Tanja Pak sitt produktdesignpris för glasuppsättningen Flow Water Set. Vertigo Bird i Ljubljana fick pris för sin horisontellt och vertikalt användbara tunna, avlånga, minimalistiskt formade lampa Slim Lamp. Alpina fick pris för sin Binom skokollektion. Novak M fick pris för sitt undersökningsbord S.
År 2008 fick Alpina pris för sina
tidigare skidlöpningsskor ECS – Elite Racing Skate och ECL – Elite Racing Classic. Tanja Pak fick pris för glasuppsättningen Lara.
År 2007 fick Elan pris för sina skidor Speedwave.

Hösten 2008 vid internationella innovationsmässan IENA, där 29 länder deltog med ca 700 innovationer - varav Slovenien med 14 stycken, fick slovenska innovatörer en guld-, fyra silver- och två bronsmedaljer, dessutom en särskild genimedalj (Genius Medal).

Guldmedaljen gick till innovatören från Izola, Drago Cendak, som förutom en guldmedalj för sin minislipare för motorsågar även fick genimedaljen.
Silvermedaljerna gick till Davorin Kralj från Maribor för återvinning av sopor av lätt betong och polyuretan, Milena Potocnik från Kamnik för en apparat som avlastar ryggraden, Jože Stopar från Senovo för ett automatiskt handdrivet eldsläckarsystem och Vilijem Turšic från Kamnik med Marko Baraga och Jože Vetrovec för en bioaktiv avlägsnare av fukt och oönskad lukt.
Bronsmedaljerna fick Aleksander Polutnik från Malecnik för en elektrisk monocykel och Obrad Dabic från Ljubljana för ett diabetoskop, en metod för tidig upptäckt av sockersjuka.
Förutom dessa så drog även Matijaž Gostecniks soldrivna gravljus, Rafael Cingerlets roterande hydrauliska tång, Anica Rajhs multivalenta ugn samt Katja och Drago Vrhovniks hänge för ett hälsosamt och vitalt liv till sig uppmärksamheten.

Det finns en lång lista på slovenska innovatörer genom historien, varav en del av dem finns nämnda i del 5, samt inom medicinområdet i del 3, samt t.ex. frimärkets fader Lovro Košir i del 5 och bioakustikens fader Ivan Regen i del 5.

En hel del nutida slovenska uppfinnare har hittat på saker som vi använder i vårt dagliga liv. Edvard Golob uppfann t.ex. Tipp-Ex (Edigs på slovenska).
Den mest kände nutida slovenske uppfinnaren eller snarare uppfinnarikonen är Peter Florjancic, som samtidigt som han har uppfunnit olika saker också levt ett vidlyftigt liv i bl.a. Monte Carlo.

Bland hans uppfinningar finns diapositivramar, air-bag, parfymsprayflaskan, "plastsprutningsmaskin", blixtlåset i plast, träningssäng, undervattensfittness, de vridna störtloppsstavarna, m.m. Han har omkring 400 patent och arbetade som uppfinnare i Bled fortfarande vid 90 års ålder - se artikel på engelska.
Hans uppfinningar finns utställda på muséer runt om i världen och hans liv är som en roman - han har pendlat mellan rikedom och fattigdom och umgåtts med alla möjliga människor. I Monte Carlo lekte hans dotter med prins Albert och han själv umgicks med såväl vanligt folk som stjärnor; Elizabeth Arden var en av de första som uppskattade hans parfymeringsuppfinning, och även Coco Chanel umgicks han med vid en bar, han kände Yves Saint-Laurent, Salvador Dali och Frank Sinatra.

Edo Marincek
har skrivit en bok om Peter Florjancic med titeln Skok v smetano (Hopp i gräddan) och regissören Karpo Godina har gjort en film efter Peter Florjancics liv med titeln Zgodba o gospodu P. F. (Historien om herr P.F.).
Vidare så har tre unga kemister, som i Ljubljana för ett par år sedan grundade företaget BIA Separations, förenklat, snabbat på och gjort kromatografanalysförfarandet billigare. Från ett nytt analytiskt material, monolit, har de tillverkat de första marknadsprodukterna och patenterat den utvecklade teknologin under namnet CIM®. Teknologin CIM® har radiklat förkortat tiden för laboratorie- och industrianalys samt rengöring av kemiska föreningar.

Längre bak i historien har den slovenske kemisten Friderik Pregl (se del 5), också kallad mikroanalysens fader, fått Nobelpriset för att betydligt ha effektiviserat, dvs. modifierat och förbättrat existerande metoder.
Institutet Jožef Stefan, som döpts efter den slovenske fysikern (se del 5), är Sloveniens ledande forskningssinstitut. Det ansvarar för ett brett spektrum av grundläggande och tillämpad forskning inom naturvetenskap och teknik. Personalen på omkring 850 är specialiserade på forskning inom fysik, kemi och biokemi, elektronik-och informationsvetenskap, kärnteknik, energianvändning och miljövetenskap.
Institutet grundades 1949 vid en tidpunkt då den vetenskapliga forskningen expanderade snabbt över hela världen. Det inrättades ursprungligen som ett institut för fysik inom slovenska vetenskaps-och konstakademin, men är idag engagerat i en mängd olika både vetenskapliga och ekonomiska områden. Efter nära 60 år av forskning har institutet blivit en del av bilden av Slovenien utåt. Institutets grundläggande mål är att erbjuda vetenskapliga och tillämpade resultat i form av processer, produkter och konsulttjänster, samt att producera välutbildade unga forskare.

Det är inte alltid så att den slovenska allmänheten känner till allt som forskningsinstitutet åstadkommit, vilket inte gör forskningsresultaten mindre viktiga och kända inom den internationella forskningsvärlden.

Optiska oscillatorn

skidrobot
År 2009 upptäckte man på Institutet Jožef Stefan den optiska oscillatorn, en grundläggande upptäckt som i framtiden kan möjliggöra en utveckling av optiska transistorer m.m. Med den keramik som institutet har tillverkat har ett tyskt företag utvecklat oscillatorer som byggs in i de flesta mobiltelefoner. Fler än tre miljoner elmotorer har testats med institutets laserapparat. I många tidningar ute i världen har man också skrivit om institutets skidrobot. Institutet Jožef Stefan är alltså framgångsrikt även inom robotteknik.
En slovensk uppfinnare och företagare vid namn Franc Trkman, (1903-1978) var känd för sina många patenterade uppfinningar som har med hustillbehör att göra. Han tillverkade det mesta själv i sin verkstad, och om marknaden ville ha mer än han hann tillverka (p.g.a. vissa regler inom dåvarande Jugoslavien kunde han inte utöka sin produktion), sålde han antingen licencen eller uppfinningen. Hans uppfinningar var stora hits på den tiden: vattentäta fönster och balkongdörrar med tillhörande installationsramar, elkontakter för elektriska spisplattor som var en så stor hit direkt efter 2:a världskriget att han fick sälja licencen, installationsramar för vertikalt och horisontalt vridbara fönster (också serieproduktion i stora industrier p.g.a. stor efterfrågan) samt en särskild teknologisk process för nyckeltillverkning av god kvalité.
Han fick priser i London för ett fönster 1934 (diplom, guldmedalj och silverpokal) vid en internationell hantverksutställning och i Jugoslavien vid olika tillfällen, samt i Tjeckien för att ha löst ett matematiskt problem.

Trimo är ett slovenskt företag från Trebnje som har utvecklat originella och kompletta lösningar för stålbyggnader, tak, fasader, stålkonstruktioner, containrar samt ljud- och isoleringssystem i nästan 50 år. Företaget startade 1961 i det då kommunistiska Jugoslavien under namnet "Trebnjes metallfabrik". Trimo har specialiserat sig på fasader och tak till industri- och lagerbyggnader, shoppingcentra och sporthallar. Det stora genombrottet kom 1986 när utvecklings-avdelningen lyckades ta fram brandsäkra så kallade sandwichpaneler som kan användas som fasader på till exempel fabriks- och lagerbyggnader.
Företaget leds av Tatjana Fink, som har utsetts till det slovenska näringslivets mäktigaste och mest respekterade kvinna tre gånger i rad.
En av Trimos kunder är Ikea, som får hjälp av Trimo att få sin rätta blågula profil världen över (se länk).
I del 11 presenteras traditionella hus från olika slovenska områden. De byggdes av det byggmaterial som fanns att tillgå i omgivningen. Sedan flera årtionden bygger man dock inte så som man gjorde förr, utan landet runt bor slovenerna i hus som under kommunisttiden byggdes ganska unisont. Efter kommunistregimens fall har det dykt upp många nya husmodeller och flera av husen produceras på den inhemska marknaden.
Jelovica som funnits på den slovenska marknaden länge tillverkar hus, fönster och dörrar. Man säljer omkring 180 hus om året varav de flesta till Västeuropa. Husen är kända för sin individuella look och sparsamhet. Det nya huskonceptet är mycket energisnålt, har inbyggda naturmaterial och är bra för människan och miljön.

Marles är dock det äldsta företaget inom Slovenien som tillverkar prefabricerade hus och som också säljer framgångsrikt utomlands.

Sedan 1999 tillverkar Riko massiva trähus. Sätet är i staden Ribnica, som är känt för sin tradition inom tillverkning av träprodukter (se nedan).
Företagets motto är att leva i en naturlig och hälsosam miljö. Man satsar på ekologiska, energisnåla hus och även på brandsäkerhet och på jordbävningssäkra hus.

Riko har ett kontor även i Stockholm med namnet Riko NORD.


I det skogrika Slovenien har trähantverket och träindustrin florerat.

Bland slovenska trämöbeltillverkare finns de större företagen Novoles och Alples och mindre företag som t.ex. Lestra samt dessutom möbelföretaget Leso (se del 11) , som hade bestämt sig för att tillverka traditionella möbler i stil med hur förfäderna inredde sina hem (se bilderna till höger), men som slutat med det p.g.a. svagt intresse för den typen av möbler.

År 1492 gav kejsaren Friderik III Ribnicaborna med ett patent rätten att handla med sina trävaror i främmande länder. Så vandrade de för att sälja sina varor runt om i Europa. Ribnica är förutom för tillverkning av trävaror även känt för krukmakeri samt skojfriska och trevliga människor.

År 2004 utfärdade Slovenien ett beslut om geografisk beteckning för trävarorna från Ribnica i Dolenjskaregionen.

I dessa moderna tider går det att handla varor från Ribnica även över Internet som t.ex. från hemsidan Ribnican.

Gårdfarihandlarna från Ribnica som drog ut i världen med sina varor var framförallt män, men även slovenska kvinnor framförallt från Primorska/Kustlandskapet och Kärnten/Koroška gav sig ut i världen för att tjäna ihop till sitt levebröd (se del 6):

I januari 2007 sattes en minnesplakett upp i Alexandria i Egypten till minne av slovenska kvinnors bidrag till staden. Fenomenet med de slovenska kvinnorna, de s.k. Aleksandrinke, som arbetade i Egypten utspelade sig framförallt i senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet. Omkring 7000 flickor och kvinnor från Kustlandskapet/Primorska (nu västra Slovenien och de italienska områdena runt Trieste/Trst) reste till Egypten - framförallt Alexandria, men också Kairo - för att tjäna pengar som de kunde sända tillbaka till sina fattiga familjer.

Migrationen berodde på Suezkanalens öppnande år 1869, vilket fick många europeiska affärsmän att flytta till Egypten. De tvekade att anställa lokalbefolkningen som tjänstefolk, men slovenska kvinnor prisades för sin renlighet och pålitlighet. Andra arbetade för välbärgade egyptier, som t.ex. Milena Faganelli, en slovenska från byn Mirna nära Trieste/Trst, som var nanny åt Boutros-Boutros Ghali, FN:s generalskreterare under åren 1992-1996.
Det finns ett litet museum i den slovenska staden Prvacina nära Nova Gorica till minne av Aleksandrinke och det finns böcker om dem som t.ex. författaren Marjan Tomšics böcker Grenko morje (Beskt hav), 2004, och Južni veter (Sydlig vind), 2006.

På minnesplaketten, gjord av skulptören Janez Lenassi, står det: Denna plakett är till minne av de slovenska kvinnorna, som under ett helt sekel kom till Egypten som ammor, barnflickor, köksor, guvernanter och sömmerskor. Med sin lön räddade de sina familjer och hem från ruinens brant. Under åren 1860-1960, tjänade tusentals hustrur och mödrar sitt levebröd i Egypten. Över deras liv och arbete vakade Systrarna av S:t Franciska av Jesus Kristus från Triesteprovinsen osjälviskt i Alexandria och Kairo.
Plaketten har placerats just på Systrarna av S:t Franciskas högkvarter, hos de slovenska nunnor som hjälpte Aleksandrinke att acklimatisera sig i den nya staden.

Aleksandrinke var om någon verklighetens motsvarighet till Lepa Vida (se ovan), då de lämnade sina hem och barn - men av ekonomiska skäl - och längtade så starkt tillbaka till de sina.

En sloven som för närvarande aktivt försöker hjälpa till i Afrika, i Darfur-konflikten, är Tomo Križnar från Jesenice.
Han är fredsaktivist, författare och var särskilt sändebud för den forne slovenske presidenten Janez Drnovšek (se del 7) för Darfur i Sudan, som grundade den internationella kampanjen Svet za Darfur (Världen för Darfur). Se även Tomo Križnars hemsida.

Tomo Križnar gick in i den sudanesiska Darfur-regionen i februari 2006 via det angränsande Tchad med hjälp av rebeller från Darfur och utan ett giligt visum. Han arresterades den 10 juli 2006 och den 14 augusti dömde rätten i Al-Fashir i norra Darfur honom för "publicering av falska nyheter, spionage och inträde i Sudan utan visum" till två års fängelse samt 2 400 USD i böter. Hans fotoutrustning och filmer konfiskerades. Den slovenska regeringen försökte övertala Sudan att släppa honom fri - den slovenske presidenten Janez Drnovšek sände ett särskilt brev till sin sudanesiske kollega Omar Hasan Ahmad al-Bashir och skickade även ett annat särskilt sändebud till Sudan. Den 2 september gick al-Bashir med på att benåda och släppa Tomo Križnar fri. Han återvände till Slovenien den 5 september, men var som sagt tvungen att lämna sin fotoutrustning och filmer, som han hävdade innehöll dokumentation om massgravar i Sudan.
Tomo Križnar gav sig inte och återvände senare till Darfur: I mars 2009 kom han tillbaka till Tchad från Darfur. Han hade varit där under beskydd av koordinatorn för humanitära angelägenheter hos den sudanesiska befrielsearmén (SLA), Sulejman Jamus. I sitt brev därifrån beskriver Križnar problem med att upprätta förbindelse mellan datorutrustning och satellit och hur han har lärt unga i Darfur att använda teknisk utrustning för att de själva ska kunna informera världen om händelserna ute i terrängen. Han uppgav också att sudanesiska flygplan i norra Darfur "bombarderar och eldar upp det som ännu finns kvar" i regionen från vilken nästan hela befolkningen har flytt. Han hävdar att den sudanesiska regeringens plan är att från de områden som har vatten- och oljefyndigheter jaga bort ursprungsbefolkningen och ersätta den med invandrare.
På grund av faran för kidnappning bestämde sig Jamus för att sända Križnar tillbaka till Tchad. Križnar respekterade Jamus önskan, då han kände att han hade utfört sitt uppdrag i Darfur, men också för att han hade övertygat sig om att det var omöjligt att ta sig till furerna i vulkanberget Djebel Marra mitt i Darfur.

I sitt brev beskriver Križnar också förhållandena i lägrena i Tchad som omskakande. Han uppger att miljoner med barn fortfarande inte har någon skola och att deras föräldrar inte får arbeta och inte heller flytta för att kunna försörja sig. Han skrev också att den polske befälhavaren för Eufor i Iriba i Tchad nära gränsen till Darfur inte ville ta emot honom.

Tomo Križnar har skrivit ett antal böcker - om folket i Nuba-bergen i Sudan, om sin cykelresa bland indianerna i Sydamerika, om cykelresan i Tibet, m.m. och gjort några dokumentärfilmer, bl.a. Darfur - vojna za vodo/Darfur - War for Water.

Križnar är själv ingen missionär, men man skulle kunna säga att han går i de slovenska missionärernas fotspår, särskilt Knoblehars (se del 5), som i mitten av 1800-talet var den förste europé som hade trängt så långt ner längs Nilens strand och in i Sudan. Missionären Baraga (se del 5) verkade bland indianerna i Nordamerika och kämpade för ottawa- och ojibwaindianernas fortlevnad.

Även en slovenska har vigt sitt liv åt indianerna.

Branislava Sušnik (1920-1996) var en slovensk antropolog som bodde i Paraguay från 1951 och till sin död. I december 2009 beslutades det i kommunen Asuncion att en av gatorna i Paraguays huvudstad ska döpas efter henne. Hon hade förtjänat denna gest genom att grunda och under många år leda Paraguays centrala etnografiska museum, Museo Etnografico Andres Barbero.

Redan under sin levnad hade hon fått Paraguays högsta statliga erkännande inom vetenskapen för sitt arbete med de paraguayanska indianerna och i oktober 2005 gav den paraguayanska posten ut tre frimärken med titeln Paraguayanska antropologer, därav ett med hennes porträtt.

Att hon drevs utomlands där hon gjorde sin karriär berodde på händelser under 2:a världskriget. I hennes hembygd verkade en stark kommunistisk grupp, bland dem självaste Ivan Macek (se del 6). Där gifte sig också Kardelj (se del 7) med Maceks syster Pepca. Redan i början av kriget började de första avrättningarna och bland de första som kommunisterna dödade var hennes far - framför ögonen på Branislava.


Branislava Sušnik

Det finns också en nutida slovensk missionär, Pedro Opeka, som av prinsen av Monaco, Danielle Mitterand (den f.d. franske presidentens hustru) och den forne slovenske presidenten Janez Drnovšek (se del 7) har nominerats till Nobels fredspris (se del 5) för sin insats på Madagaskar, där han har hjälpt en kvarts miljon människor.
Han har verkat på Madagaskar sedan 1976 och ägnar särskild uppmärksamhet åt barnen samt lär människorna att leva av sitt arbete. Tusentals människor som har levt bland sopor har han hjälpt tillbaka till ett värdigt liv, med arbete och tak över huvudet.
I byarna, som hans organisation Akamasoa har byggt upp, går 10 000 barn i skolan.

År 2007 fick han den franska regeringens främsta erkännande Chevalier de la Légion d'Honneur (Knight of the Legion of Honor)

Pedro Opeka föddes i San Martin i Argentina, en förort till Buenos Aires. Hans föräldrar hade emigrerat från Slovenien för att fly undan Titos totalitära regim (se del 7). Redan som barn lärde hans far, som var murare, honom sitt yrke och de arbetade tillsammans som murare. Han var som ung också en talangfull fotbollspelare. Pedro Opeka talar slovenska, spanska, franska, engelska och malagassiska.

Till den ovan nämnda träindustrin hör även pappersindustrin som också finns representerad i Slovenien.

Appropå fredspriset, så är fredssymbolen duvan och det spanska ordet för duva, paloma, även symbolen för och namnet på ett mer än 130-årigt slovenskt pappersföretag.

Det tillverkar framförallt servetter, köks- och toalettpapper samt pappersnäsdukar och finns på marknaden i 30 länder runt om i Europa.

Ett yrke inom träbranschen som inte längre finns är splavar, flottare. Flottarna flottade timmer längs floderna Drava och Sava ända till det avlägsna Donau och Vojvodina samt Belgrad. Först nämndes flottningen 1283 och den dog ut 1941 p.g.a. 2:a världskriget resp. utbyggnaden av vattenkraftverk och järnvägen. I kommunen Podvelka i byn Javnik längs floden Drava finns ett flottarmuseum - det enda av detta slag i Europa, Splavarski muzej, i flottarkungen Franc Šarmans hem, vars förfäder hade varit flottare i 200 år. Förutom muséet kan man där ta en utflykt på en flotte längs floden Drava.
Längs Savafloden var Radece flottarnas centrum och man underhåller traditionen där med de årliga flottardagarna på Savafloden, Dnevi splavarjenja na Savi.

Flottarnas liv var ansträngande, svårt och farligt. Men det var också intressant, eftersom det innebar att man var långt från hemmet och problemen där hemma, så man lät sig njutas av detta. Inkomsterna var hyggliga och de flesta av ungdomarna från Dravadalen och annorstädes prövade på det spännande flottarlivet.

Idag utgör flottarna endast ett turistinslag - att få åka längs floden med flottarna är ett enastående sätt att få uppleva de forna traditionerna.

Förr var kolning, oglarjenje, det vanligaste sättet att utnyttja skogen, men nu finns inte heller yrket kolare, oglar, längre. Förr behövde masugnar, smältugnar, koksverk och smedjor mycket energi i form av kol. På grund av kolningen ändrade bokskogarna i t.ex. Pokljuka kraftigt karaktär.

Kolarmila

Idag utgör kolningen endast ett minne över det forna mycket utvecklade hantverket.

Vid kolarmilan, oglarska kopa, där man tillbringade en längre tid fanns också en kolarstuga, oglarska koca, där kolarna hade sin tilllfälliga bostad. Kolarna kunde också bo i en så kallad kožarica eller lubarca - en triangelfomad bostad av bark, som endast var lämplig för övernattning. Dessa var nödbostäder, som sattes upp vid milor som låg långt från kolarstugorna. De användes för att man skulle vakta vid milorna.


Kožarica eller lubarca

Från trä till textil...

Inom den slovenska textilindustrin utmärker sig framförallt Mura, grundat 1925, som är känt för sina högkvalitativa och eleganta kläder framförallt för bruk inom formella kretsar eller på elitnivå. För sina eleganta kläder, men kanske lite ledigare stil, är även textilföretaget Labod (Svanen) känt. Textilföretaget Beti tillverkar dock framförallt underkläder och badkläder samt lediga kläder, bl.a. pyjamasar och nattlinnen. Ett stort slovenskt underklädesmärke är Lisca, med online-shop även för Sverige.

En av de många slovenska modekreatörerna är även Nina Šušnjara (se bilden till vänster) , som i oktober 2009 satte upp en moderevy med titeln Retrospektiva.

Slovenien har liksom Sverige (Oriflame) ett eget kosmetikföretag, Afrodita.

Det grundades 1970 av Danica Zorin Mijošek. Hon öppnade sin första skönhetssalong, som fortfarande verkar idag, vid kurorten Rogaška Slatina, en prestigefull kurort med outtömliga mineralkällor. Detta innebar ytterligare variation i kurortens utbud, vars gäster ofta kom från grannländerna. Bristen ute på marknaden vad gällde skönhetsprodukter ledde till utvecklingen av den första egna produkten för ansiktsvård - en kamomillkräm, som lade grunden till utvecklingen av ytterligare kosmetiska produkter samlade under märket Kozmetika Afrodita.

En allt större efterfrågan från nöjda användare uppmuntrade till att organisera en större produktion som senare blev företaget Kozmetika Afrodita d.o.o., som har utvecklat ett brett spektrum av produkter för ansikts-, kropps- och hårvård. Med sin ledstjärna - att erbjuda produkter gjorda av framförallt naturliga råvaror med konstant kvalitet, har märket blivit uppmärksammat, vilket har haft betydelse för dess konkurrenskraft.

Under mellankrigstiden, då den serbiske kungen inom det jugoslaviska kungariket höll på att införa diktatur och när de slovenska företagarna klagade över det höga skattetrycket på industrin samt över Belgrads tull- och lånepolitik, som var fördelaktigare för de fattigare (sydöstra) delarna av landet, patenterade apotekaren Leo Bahovec ("téernas konung") från Ljubljana vid det internationella patentverket i Bern sitt recept för téet Planika. Han uppnådde stor framgång med sitt te. Den dagen, den 6 januari 1929, då kungen proklamerade att "ingen mellanhand längre fanns mellan folket och kungen" (se del 6), hade Bahovec redan börjat tränga ut på den internationella marknaden.

Bahovec hade sitt apotek vid Kongresstorget i Ljubljana, men även filialer i Wien, Prag, Bratislava, Budapest, Trieste/Trst, Rom, Zagreb, Belgrad, Tirana och Alexandria. Han trängde även in på den amerikanska marknaden med modern annonseringsstrategi och téet Planinka blev populärt bland amerikanarna. Leos fru Lidija bidrog med formgivningen av embalaget och annonserna. Hon ansåg att den gröna färgen passade att representera Bahovec produkter. Förutom téet Planinka, som renade och friskade upp blodet (m.a.o. laxerande te), var andra populära produkter doftkrämen Florida för massage mot reumatiska besvär, pulvret Nosal mot snuva, Alpina - läkande fett för huden, Smreka (Gran) - karameller mot hosta och heshet osv.

Framgången gjorde att familjen Bahovec kunde umgås i de högsta sociala kretsarna i Wien samt i bilklubbar m.m. De byggde också sin nya modernistiska villa 1935 på gatan Erjavceva cesta i Ljubljana. Ödet som denna villa mötte är symbolisk för det öde som familjen Bahovec och även andra företagare och intellektuella i Ljubljana mötte efter 2:a världskriget. Villan beslagtogs av den nya regimen och in flyttade partifunktionären Ivan Macek - Matija (se del 6 och del 7). När han flyttade ut 35 år senare raserades villan.

Även apoteket beslagtogs efter kriget och man förbjöd Leo Bahovec att utöva apotekarverksamhet.

Idag är 1001 cvet (1001 blomma) den största tetillverkaren i Slovenien, med en stor palett med olika sorters téer: örttéer, frukttéer, gröna och svarta téer, wellness-téer samt barnte. Företaget ingår i paraplyorganisationen Žito.

Äggkonstnären Franc Grom från Vrhnika gör mönster i äggskal med ca 2500-3000 hål i ett ägg. Hans konst är inspirerad av traditionell slovensk design. För att borra hål i ägg krävs en mycket stadig hand och ett tålamod, som betalar sig väl i underbara kreationer som väcker beundran även ute i världen.

Dessa små konstverk har ställts ut i många länder och Franc grom har fått ett tacksägelsebrev även från Vita huset och dåvarande presidenten Bill Clinton samt en särskild beställning från den japanske kejsaren, som ville ha ett sådant ägg från Vrhnika i sin konstsamling. Dr. Janez Bogataj, professor i etnololgi, valde också att ha ett av Franc Groms ägg på omslaget till sin bok Mojstrovine Slovenije (Slovenska mästerverk).

Aleš Lombergar är en av få i Europa, som fortfarande etsar glas på gammaldags vis, ett hantverk som hade sin kulmen under senare 1800-tal. Dekorationerna görs för hand genom ett skyddande hartzlager och de utsätts sedan av syrebad. Aleš Lombergars verk har ställts ut i bl.a. Dubai, och Förenade Arabemiraterna och har byggts in bl.a. i Casinot i Baden nära Wien, i lyxkryssaren Crystal Symphony och i en lyxvilla vid Hannover. I Sloveniens huvudstad Ljubljana finns hans etsade glasrutor på ett flertal ställen. Han tillverkar även gåvor till protokollära tillfällen.

Glasbruket Rogaška är världsledande inom kristalltillverkning. Man har i nästan 350 år bevarat de gamla traditionella tillverknings-
metoderna inom glasbruk och kristalltillverkning inom det slovenska området. I historien har glasbruket stått i tätt förbund med mineralvattenkällan i Rogaška Slatina och utvecklingen av kurorten, som behövde glas bl.a. till servering av mineralvatten.

Under 2007 och 2008 fick Rogaška priset Five Star Diamond Award från AAHS (The American Academy of Hospitality Sciences). År 2008 och 2009 fick Rogaška även statusen Superbrands. I Rogaška tillverkas också gåvor för den slovenska regeringens protokoll. Redan 1930 såldes produkter från Rogaška i USA genom Bloomingdale's.

Formgivaren och konstnären Oskar Kogoj tillverkar alla möjliga konstverk och bruksprodukter i naturliga material, även i glas och porslin, och inspireras av sina samlade kunskaper kring tusenåriga kulturer, allt från den egyptiska till den aztekiska civilisationen, från den etruskiska till den judiska, venetiska samt Epidauros och Veda.

Han har också tillverkat den venetiska hästen (en kopia från situlan från Vace, se del 8) som förstorats till naturlig storlek och som står i Ljubljana, Slovenj Gradec, Geneve och Jerusalem (se del 8).

Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18