Novellen Det första brevet

Prežihov Voranc novell "Det första brevet" går att läsa på svenska i boken "Vesirens elefant - Berättelser från Jugoslavien".
Ett utdrag därur: "...Söndagseftermiddagarna var i vårt hem mättade av högtidlighet och djup frid. Denna känsla var ännu starkare om solen sken på vårt hus. Och idag när vi gjorde oss redo för att skriva det första brevet till min bror som levde i den främmande staden var eftermiddagen alldeles särskilt högtidlig. Med en aning tungt hjärta bredde jag ut mig vid bordet, som mor dessförinnan torkat av noga. Far låg på rygg på sängen intill väggen. I handen höll han sitt Celovec-veckoblad "Mir" och låtsades läsa. Men i själva verket hade han redan slumrat till av trötthet, trots att han nyss lagt sig. Mina två bröder satt på ugnsbänken och tittade ängsligt mot bordet där det vita skrivpappret skimrade. Mitt på bordet tronade bläckhornet, i vilket pennan stod. Mor satt på fönsterbänken en bit från bordet och höll av gammal vana armarna i kors. Denna vana hade hon fått av sina föräldrar som var rikt bondfolk och alltid höll armarna korslagda på det sättet; själv var hon emellertid bara torparhustru..."

När det blev dags att skriva adressen uppdagades det att brodern hade uppgett det tyska namnet på Celovec, dvs. Klagenfurt. Fadern vägrade att låta pojken som skrev brevet att skriva det tyska namnet på staden, trots moderns berättigade förmodan att brevet då aldrig skulle komma fram, då det inträffade att posten inte befordrade brev som hade slovenska adresser.
"... Följande morgon postade jag det brev med vilket far inledde kampen för vårt Celovec."

Över Kotlje under Preški vrh finns ett minnesmuseum tillägnat författaren Lovro Kuhar - Prežihov Voranc (se del 6). Huset där författaren växte upp i sin barndom är ett etnologiskt minnesmärke, som föreställer ett traditionellt hus tillhörande den lille bonden från Koroška/Kärnten (frimärkena på brevet, som får illustrera berättelsen ovan, föreställer dock författarens namne Lovro Košir, se del 5). Detta får inleda denna del om slovenska hem, som även svenska reseskildrare har besökt genom åren, såsom reseboksskribenten Bent Barlach som i boken Jugoslavien från 1955 skrev: "Slovenerna kommer ni att tycka om, de uppträder värdigt, klär sig gediget och håller hus och hem rena och snygga." Det finns dock flera olika typer av slovenska hem, som förr gjordes av det byggmaterial som fanns att tillgå i omgivningen:

De historiska slovenska områdena Kranjska, Koroška (Kärnten), Štajerska (Steiermark), Primorska och Prekmurje (se del 15) skiljer sig åt i bl.a. de traditionella husens utseende.

Museihuset Dominkova hiša (Domineks hus) är typiskt för hur man byggde husen på Pannonienslätten i östra Slovenien (i Prekmurje och sydöstra Steiermark - Prlekija). I detta landskap överväger slättland med lerjord, därför användes också lera som byggnadsmaterial till husen. Husen var enkla, små och billiga. De förnämare husen byggdes först av trä och täcktes sedan av tjock lera som hade blandats med halm. När man sedan hade täckt över även med ett tunnare lager lera vitkalkades hela huset. En rand längst ner på väggen målades med grå färg och taket täcktes med råghalm. Bodelen och hushållningutrymmena låg under samma tak. Däremot fanns ett avskilt trädass.

Brunn Säng Matplats

Kakelugn

Del av kök Kammare Kammare
Stall Verktygsförråd Snickarbord Spannmålsförråd
Husen på Pannonienslätten byggdes antingen i rakt utdragen form, i L-form, där ena flygeln utgjorde bonings-delen, medan den andra inrymde stall, lada, verkstad, redskaps- resp. spannmålsförvaring m.m., eller i U-form, beroende på hur bonings- och ekonomiutrymmena fördelades. Till huset hörde också den typiska träbrunnen med lång hävarm (se bild ovan). Här nedan syns också svinstia, dass, bikupor och majstorkningsställning.
Svinstia och dass Bikupor Majstorkning

Prekmurjes folkdräkt är av Pannonientyp, liksom folkdräkterna i Bela krajina (Vita regionen) och en del av Štajerska (Steiermark).

Männen bar linneskjorta och vida linnebyxor. Över skjortan hade de ett brett läderbälte, cemer [tchemer]. Arbetsskodon utgjordes av lädermockasiner eller träskor och finskor av stövlar eller låga skor. Som finklädsel bar män en mörk väst. På vintern hade man på sig jackor och kappor av tjockt ulltyg, cohe och plašce.
Kvinnodräkten utgjordes av linneärmar och linnekjol med skärp. Förklädet var först av linne, senare av bomull. Skärpet var av ull. På huvudet bar man en peca. Låga skor - šolni - var finskor. Man bar också stövlar eller ullsockor med förstärkt sula. På vintern hade kvinnorna långa ärmlösa pälskappor.

Utomhusmuséet i Pleterje (Skansen) visar en traditionell gård från 1800-talet, typisk för Šentjernejfältet under Gorjancibergen, men även för den vidare Dolenjskaregionen (det forna Nedre Krain).

Alla byggnader har en våning, är av trä (ek och bok) och täckta med halm, förutom torkhuset för frukt och lin. Bostadshuset har ett så kallat svart kök och är fördelat på utrymmena stora huset, lilla huset, kammare och skafferi. På gården finns även hötorkningsbyggnaden, kallad toplar (den är s.a.s. dubbel), svinstia, lada, en brunn av trä och dass.

I ett annat gammalt bostadshus på muséet kan man se krukmakeriprodukter, då krukmakeri var typiskt för området, och det finns en souvenirbutik med typiska souvenirer från Dolenjskaregionen.

Kammare

Del av kök

Skafferi
Spis Rökhål Kammare

Kakelugn

Svinstia
Mathörna Souvenirshop Höbyggnad Toplar Lada

Torkbyggnad för frukt och lin

Dolenjskas folkdräkt tillhör Alptypen, som också är typisk för regionerna Gorenjska, Koroška/Kärnten, Notranjska och Štajerska/Steiermark (se del 15), dvs. det forna Krain och Karantanien.

Männen hade snäva byxor gjorda av tjockt ulltyg eller linnetyg, linneskjorta utan krage, väst av ulltyg eller sammet, s.k. lajbic, med metallknappar, halmhatt, strumpor och låga skor eller stövlar med nedvikt kant. På vintern bar man päls, kappor, s.k. kucme eller polhovke.
Kvinnorna hade på sig långa kjolar med liv, och under dessa hade de vita linneblusar utan krage. Huvudet täcktes med hårband, zavijace, eller en vit vävdpeca. Runt midjan hängde de ett metallskärp - sklepanec. På skärpet hängde en kniv i ena änden av en kedja.

På bilden till höger syns folkdräkten från Dolenjska i förgrunden samt i bakgrunden Prekmurjes folkdräkt (se ovan) till höger samt Bela krajinas (se nedan) till vänster om det dansande paret.

Ett annat typiskt hus i Dolenjskaregionen är Škrabceva domacija (Škrabec gård) i Hrovaca vid Ribnica. Boningshuset är byggt 1834. Det har ersatt ett tidigare boningshus, då gården förmodligen har funnits sedan 1600-talet. Från början enades bonings- och ekonomiutrymmena under samma tak. Boningsdelen utgjordes av förstugan, "huset" (stora rummet), kammaren (mindre rummet), köket, skafferiet, vindsrummet och en källare under marken. Ekonomidelen utgjordes av nötkreaturs- och häststall. Sedan huset är byggt av tegel med puts är endast gårdsbyggnaderna av trä, dvs. svinstian, förrådsboden (kašca), hötorkningsbyggnaden och ladan. Det typiska för just området är tre fönster på boningshusets kortsida. Förrådsboden var ämnad åt torkning av säd, majs och bönor, samt som redskapsbod. Hötorkningsbyggnaden, kozolec, är kombinerad på så sätt att den fortsätter med en enkel "vägg" med två "fönster" åt ena sidan. Ribnicaområdet är känt för sitt trähantverk för hushållsbruk och gårdfarihandlarna (se mannen på bilden) som sålde varorna runt om i Europa (se del 10).

Kakelugn/bakugn Sovrum


Motiv från Dolenjska

Till det traditionella möblemanget hörde också kistan, som på bilden till vänster har motiv från mellersta Slovenien, dit även regionen Dolenjska hör, och på bilden till höger har motiv från regionen Bela krajina.

I den del av Slovenien som till stor del är täckt av skog utvecklades genom århundraden traditionen att tillverka bl.a. möbler i trä. Möbelföretaget Leso hade bestämt sig för tillverka traditionella möbler, ungefär så som de såg ut på förfädernas tid, men gick tydligen i komkurs p.g.a. för svagt intresse för den typen av möbler (se del 10).


Motiv från Bela Krajina

Bela krajina (Vita regionen) är i princip Dolenjskaregionens södra gränsområde mot Kroatien. I Bela krajina kan man få se ett gammalt vingårdshus, Ankin his, typiskt för gränsregionen, där vinet tillverkades och förvarades. Det byggdes vanligen av kastanjeplankor, golvet är oftast lergolv och kallas ištrle. I huset finns alla de typiska saker och verktyg som användes förr i det vingårdsarbete som är karakteristiskt för Bela krajina. Mer om detta kan ses på Ankin his hemsida.

I Poljanska dolina (Poljandalen) som ligger vid gränsfloden Kolpa kan man, som på få ställen i landet, också få se höstackar (se bilden till vänster).

Folkdräkten i Bela krajina är som sagt (se ovan) av Pannonientyp. Det karakteristiska för just Bela Krajinas folkdräkt är att den är nästan helt vit, till skillnad från andra slovenska folkdräkter. Den är gjord av linnetyg.

Den kände mytologiske figuren från Bela krajina, Zeleni Jurij (Gröne Georg), som jagar bort vintern (se del 12 snart), har också på sig folkdräkt, men täcks förutom det även av björkgrenar.

Säreget för just detta landskap är även den folkliga ringdansen, belokranjsko kolo, samt att spela på tambura.

Husen i Bela krajina är också en typ av Pannonienhus (se ovan), men med inslag typiska för Dolenjskaregionen (se ovan).

Typiskt för husen är att det är trähus med en murad underdel, som är vitkalkad, de har små fönster och branta halmtak. Husen står självständigt och är av den typen att bostaden ligger över stallet. Det förekommer även kvadratformade bondhus.

På bilden till höger syns ett typiskt mönster för just Bela krajina, som finns på dukar och dylikt.


I Gorenjskaregionen som befinner sig på motsatta sidan av Slovenien, i Alpområdet, var det vanligare med målade motiv på kistorna än i övriga Slovenien (se ovan). Kistan var en bröllopsgåva till bruden och efter bröllopet användes den för förvaring av kläder och andra ting. Årtalet på kistan angav bröllopsåret. Kistmålartraditionen dog ut i början av 1900-talet. Men en som fortfarande målar slovenska motiv på kistor är Mitja Perko.

Gorenjskaregionens hus representeras av det äkta Alphuset Liznjekova domacija (Liznjeks gård) i Kranjska Gora. Det har sett ut som det gör idag sedan i slutet av 1700-talet.

Källaren och bottenvåningen är murade, emedan övervåningen är av trä. Fasaden är dekorerad med målningar och "sydda" hörn, ingången har en stenportal och träbalkongen, dvs."gank", pryds av ett staket med utsirade brädor.

Denna typ av hus har vanligtvis stallet i bottenvåningen och höladan på övervåningen jämte boutrymmet. Det var typiskt för områden med mycket snö på vintern, då boskapen i utrymmet under värmde upp bostaden.

I huset är svarta köket, kammaren, cumnata och štibel bevarat. Möblerna är fint dekorerade med målningar.

Gorenjskaregionens folkdräkter tillhör Alptypen (se ovan) och det är framförallt dräkten från Alperna som har bidragit till Sloveniens gemensamma folkdräkt (se bilden till höger).

Till vänster syns de lokala dräkterna från Bohinj och Kranj samt den vidare Gorenjskaregionen.

Nedan finns flera hus från bergsområdet, den första från Trentadalen (se även nedan), sedan en husdetalj och hötorkningsbyggnader från Bohinj, ett "bihus" och ett annat hus som är typiskt för Gorenjskaregionen, en vagga med typisk dekorationsmålning samt fäbodar först från Triglavparken och sedan från Velika Planina i Kamnikområdet.
Škofja Loka ligger i också Gorenjskaregionen, men husen byggda i Škofje Loka-Cekljanskostilen är en kombination av Alphus- och Kustlandskapshus. De är helt och hållet murade våningshus med sadeltak. Rumsindelningen inomhus är likadan som i Alphusen. Under 1700-talet blev det populärt att pryda fasaderna med freskmålningar.
Typiska drag är alltså att huset är stort, har två våningar och sadeltak, många små fönster och en planritning typisk för Alphusen medan det yttre står mycket nära hustypen som är typisk för centrala Slovenien.

Ett hus som klassas som Alphus, men som inte ligger i Gorenjskaregionen utan i Koroška/Kärnten-regionen är huset ovan. Koroškahuset liknar husen i Gorenjskaregionen, men har inte lika mycket trä i byggmaterialet och har ingen gank (balkong). Folkdräkten till höger kommer just från Koroška/Kärnten.

I karstlandskapet i Primorskaregionen (Kustlandskapet) finns karstbyn Štanjel, som brer ut sig över terasser nedför en sluttning. Där finns ett ännu bevarat karsthus som hör till 1300- eller 1400-talet och som först utgjorde ekonomibyggnad, men som sedan gjordes om till ett bostadshus. Den nedre delen av huset blev förråd medan det på övre våningen fanns en enhetlig bostad. Huset är av sten, murad utan murbruk, och är täckt med skrle, tunna stenplattor.

Eftersom det är brist på vatten i karstlandskapet, har huset även en egen brunn, štirna, där regnvatten samlas. Vattnet rinner ner i brunnen längs stenrännor.

Karsthuset i Repen (se bilderna nedan) är ett välbevarat exempel på folklig arkitektur från Karst i slutet av 1700-talet, som är inrett som ett museum över slovenernas boendekultur i Karstlandskapet vid Trst/Trieste. Inom den slutna gården, borjac, samsas bostads- och ekonomiutrymmena.

Typiska arkitektoniska element är: stentaket täckt med skrle, en mäktig skorsten, gank (balkong med trappa), dörrtrösklar av sten, fönsterramar av sten med järnkors, en brunn - štirna, en hög mur som skyddar gården från den kraftiga vinden burja (sv. bora) och en stenportal, som pryder ingången till gården.

Många äldre karstinvånare minns den typen av gård från sina unga år. Bodelen utgörs av köket i bottenvåningen och på övervåningen sovrum och förrådet i ladan , där ofta de äldre eller barnen sov. Där förvarades också t.ex. vete, korn, potatis och valnötter. I sovrummet står en vagga vid dubbelsängen och vid väggen en bröllopskista typisk för karstlandskapet. lakanen är av hemgjort linne och filtarna av hemgjort garn. Den typiska madrassen är stoppad med majsblad, lubenca.
Ekonomibyggnaderna består av vinkällare-hram, stall-štala, förråd-pod, där verktyg och föremål är utställda som har att göra med vinodling, boskapsskötsel och jordbruk.

Över stallet finns höladan, senik. Där finns nu tillfälliga utställningar. På gården står även den forna ladan, skedenj.

Till vänster syns folkdräkten från Triesteområdet, där också huset ovan hör hemmma. Triesteområdets folkdräkt avspeglar handelsstadens rikedom.

Till höger syns salindräkten som är typisk för havssaltutvinnarna i Secovljeområdet i Piranbukten. Salinarbetarna dansade inte bara till fest utan även spontant ute på fälten och på kvällarna.

För Istrienhusen i Primorskaregionen är det typiskt att de är avlånga och murade i våningar. De är ganska "kompakta" liksom gården utanför som inte är större än husets egna yta. Över köket reser sig en mästerligt gjord skorsten. Utanför huset finns trappor, som avslutas med en baladur, terass med tak. Varje hus har en källare som delvis ligger under jorden. Bredvid huset stod toaletten och varje hus hade också en brunn, šterna.

Vid huset fanns en bondgårdsbyggnad med stall och höloft. Liksom hos karsthusen finns många inbyggda stenarbeten (portal, fönster, m.m.). På bilden till höger syns också Istriendräkten.
Lanthuset typiskt för Vipavadalen nära Gorica i Primorskaregionen hör till 1600-talets början. Varje hus hade på bottenvåningen ett kök med eldstad, ett skåp, vintla för degknådning samt šntižem och en symaskin. Ute fanns trätrappor som ledde upp till en utsirad träbalkong, gank, där narcisser blommade och där man kom in i rummen med trägolv. Därifrån kom man via en trästege upp på vinden, kašca, där frukten torkade och säden liksom värdefulla föremål i träkistor förvarades. Framför huset växte en vinranka som gav skugga på sommaren. Den tunga dörren hade stenportal och öppnades med riglje.
Fönstrena omgavs av sten och hade inbyggda s.k. gartre, som skyddade mot tjuvar. Alldeles intill huset fanns stallet där boskapen övervintrade. Över stallet fanns höladan. Foldräkten typisk för Goricaområdet syns på bilden till höger.

Husen typiska för norra Primorska-regionen ligger utmed floden Soca (Posocje), förutom i Bovec (se nedan). Typiskt för dem är att de har typiska drag från Alphusen, dvs. är massivare och bredare och har vitkalkad fasad.

Lantgårdshuset i Bovecområdet, som trots att det ligger i bergstrakten tillhör kustlandskapet Primorska, kallas för Bovec-Trenta hustypen eller Trentahuset (från dalen Trenta). Det ligger också vid floden Soca. Huset har stall i bottenvåningen, trappor på utsidan eller en ganjk (balkong). Under taket finns höloftet. Huset står oftast på en sluttning, varför baksidan av huset ofta är helt ingrävd i sluttningen. Det centrala utrymmet är köket, dit man kommer in direkt från ganjk. Bredvid köket ligger kammaren, kamra eller izba. På andra sidan köket fanns ett likadant rum. Taket är brantare än hos Alphuset från Gorenjskaregionen. Huset är till formen ett Alphus, men har även typiska drag från Primorskaregionen.

På bilden ovan syns också folkdräkten som är typisk för norra Primorskaregionen, dvs. för området längs floden Soca.

I centrala Slovenien är husen en kombination av Pannonien- och Alphus resp. Alp- och Kustlandskapshus. De delas upp i undertyperna "östra centrala Sloveniens variant", "västra centrala Sloveniens variant" och "Notranjskaregionens variant".

Notranjskaregionens variant är en kombination mellan Alp- och Kustlandskapshus. Typiskt för dessa är att de framförallt är enkla, asketiskt formade på utsidan med halvvalmade branta tak. Förr täcktes de med halm, men detta har ersatts av takpannor. Över hela området finns det tre grundtyper: envåningshus, med bostaden över stallet eller över källaren (vid sluttning) och flervåningshus.
Till höger syns folkdräkten från denna region, dvs. från Bloke (se del 10), Cerknica med omnejd, Loška-dalen, och Vidov
platån.

Planlösningen är traditionell: förmak och vidare ett svart kök, sedan åt ena sidan "huset" och kammaren och åt andra sidan ekonomidelen. Även flervåningshuset har den grundplanen som allmänt gällde för 1800-talets bondhus .

För västra centrala Sloveniens variant är det typiskt att huset är större och mäktigare, har markantare Alphusdrag, ett brant halvvalmat sadeltak och större fönster. Det finns i områdena kring Pohorje, Slovenske gorice, Posavjebergen och i Ljubljanasänkan.

För östra centrala Sloveniens variant är det typiskt att den har markantare Pannonienhusdrag
, ett brant halvvalmat sadeltak täckt med halm och mindre fönster. Denna hustyp kan man finna i Dolenjskaregionen (för andra hus där, se ovan) samt längst österut i Kozjanskoområdet.

 

Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18