Sägnen om vesnorna

Enligt etnologen och konsthistorikern dr. Janez Bogataj är Vesna, som med sitt namn förkroppsligar våren, inte en slavisk (och slovensk) gudinna utan ett mytiskt väsen.

Vittnesberättelser om vesnor eller vešcor och minnen från dem levde på vissa håll kvar även efter 2:a världskriget. Vesna skulle bl.a. ha varit Vesniks kompanjon - båda hör nog till utvecklingsmässigt yngre mytiska väsen, som är förbundna med olika bonderitualer.
Trots att namnet Vesna är av slaviskt ursprung och i många slaviska språk betyder vår, och även står för ungdom, vårglädje och frodighet, är den i det slovenska språket uttryckligen ett poetiskt, från andra slaviska språk övertaget uttryck för denna årstid. I den slovenska folkliga traditionen finner man namnet på detta mytiska väsen framförallt i sällskap med de mytiska väsen som vi benämner häxor. Dessa vesnor skulle då bo i vackra slott på höga berg, där de samtalar om årets skörd, människors livsöden och annat. Deras slott omges av en stor cirkel, som förbjuder dem att komma ut under året förutom i februari. Därför kallas månaden också "vesnar". I denna månad beger de sig ner i dalen bland människorna och åker mellan klockan 11 på kvällen och midnatt på trävagnar utmed vägarna. Samtidigt ger de ifrån sig särskilda ljud; folk säger att de "kraxar", dvs. väsnas. Endast enstaka människor som har den egenskapen medfödd kan höra dem. Den som lyckas klättra upp till deras slott i bergen, kan få veta vad som kommer att hända under året. Men vé den, som tas på bar gärning.

För en människa med svår hosta kan man använda jämförelsen "du kraxar/väsnas som en vesna".

Som ovan nämnt utgör den östslaviska gudinnegestalten Vesna för slovenerna snarare ett poetiskt, symboliskt uttryk för våren. Därför fick den för den nationella rörelsen viktiga konstföreningen från 1902 namnet Vesna (se del 7), så även det första filmdistributionsbolaget efter 2:a världskriget samt den populära slovenska långfilmen från 1953 (se del 7). Idag delas filmpriset Vesna ut i Slovenien som motsvarigheten till Guldbaggen i Sverige eller Oskar i USA. I denna del tar jag upp slovensk mytologi samt religiösa och folkliga traditioner.

Egentligen kan tydligen inte Vesna, som hyllas som vårgudinna av andra slaviska folk, inte återfinnas i den rollen i det slovenska folkets tradition. Hon hör till östra Europa. Snarare hyllades sedan forna tider gudinnan Maya. Maya kan man också finna i Indien under den Vediska perioden efter 1000 f.Kr. (se del 8). I det romerska pantheon påträffas hon också, men hon har där en mindre roll.

I det slovenska folkets berättartradition kan man dock påträffa namnet Vesna i form av Vesina. Hon var Kresniks (eld, sol, se nedan) syster och bodde i slottet Vurberk (Wurmberg, Kacjak) nära Maribor. En gång när Kresnik inte var hemma klängde sig en enorm drake fast vid slottsmuren och försökte belägra slottet. Men Kresnik kom tillbaka i tid och besegrade monstret. Sedan gifte han sig med Vesina och de levde lyckliga i alla sina dagar.

I denna berättelse representerar draken vintern som besegras av solen (Kresnik). När våren (Vesina/Vesna) har befriats kan den fruktsamma säsongen börja sin livscykel. En annan slovensk sägen med vesnor är den som kan läsas ovan.

Enligt dr. Jožko Šavli vittnar båda berättelserna om att Vesna, vårgudinnan, en gång i tiden existerade även i det karantanska-slovenska pantheon och likaså i de forna vendernas pantheon. Hon har lämnat vissa spår efter sig och finns kvar i den folkliga traditionen, men utan en klar gestalt. En gång i tiden hade hon troligen sin egen högtidsdag, som efter kristianiseringen förmodligen associerades med Palmsöndagen, kallad Cvetna nedelja (Blomsöndagen) på slovenska. Denna söndag kommer de unga med blomknippen till de med blommande grenar och annat grönt dekorerade kyrkorna. Dessa knippen är små konstverk och kallas för butara - på många ställen gör man mycket höga knippen, t.ex i Rož-dalen (Rosental) i Kärnten/Koroška, där de mäter upp till 6 m i höjd.
Det är också intressant att man i Rož-dalen måste knyta knippena med vide/pil-grenar. Och mycket riktigt så var pilträdet eller viden vigd åt Vesna. I Ukraina, där vesna ännu idag betyder vår, kallas till exempel Palmsöndagen just för Videsöndagen och pojkarna slår symboliskt flickorna med videspön. Spöet är en fruktsamhetssymbol.

butara
Videblommorna, på slovenska macice, var de första som bina hämtade nektar från på våren, vilket spelade en stor roll för hushållet. De gav också en speciell söt honung.

Det är möjligt att Vesna med betydelsen vår i forna tider, även om denna reflekterar en kvinnoprincip, inte personifierades i en kvinnofigur, utan helt enkelt utgjorde ett naturens uppvaknande som symboliserades av tidiga blommor och viden.
I det förkristna Karantanien (se del 1) var vår- och blomstergudinnan viktig och är troligen förbunden med både den havande urtida Moder Jord (slov. Mati Zemlja) liksom den senare kristna Jungfru Maria, som slovenerna idag har ett alldeles särskilt varmt förhållande till (se nedan).

Den havande Moder Jord-gudinnan framställdes med s.k. Venus-statyetter med former som sträcker sig långt bakåt i tiden till det urtida Europa och Nordafrika, där matriarkat övervägde (jämför med kvinnans ställning hos veneterna/venderna, del 8). Medan matriarkatet förknippas med de gamla jordbrukarkulturerna, så förknippas patriarkaten med de nomadiska folken som kom till Europa ca 2000 f.Kr., dvs. indo-européerna eller "aryerna", vars högste gudom var Solguden. Det verkar som om gudomen Mayas vördnadscentrum befann sig i Centraleuropa, där veneterna formades i Lausitzkulturen (se del 8), ca 1500-1100 f.Kr. Förmodligen kallades hon redan Maya och följdaktligen togs hennes namn med till Indien med den vendiska migrationen dit omkring 1000 f.Kr.


Från Willendorf, Österrike,
24 000 - 22 000 f.Kr.

Påsk heter på slovenska Velika noc (Stora natten). Helgen benämns så i västslaviska språk, men ej i sydslaviska. På litauiska betyder själva ordet Velykos påsk. Dessa benämningar vittnar enligt dr. Jožko Šavli (se del 8) om en forntida högtid, förmodligen för att fira vårens ankomst, som existerade under den baltoslaviska perioden för tusentals år sedan. I och med kristianiseringen integrerades det med flertalet traditioner till den kristna högtiden för Jesu död och återuppståndelse.
Sedan forna tider har dessa urgamla traditioner lämnat ett särskilt avtryck och är idag fortfarande en integrerad del av påsktraditionen. En av de tydligaste symbolerna är färgning av påskägg. Det slovenska språket har ett urgammalt uttryck för denna tradition, kallad pirh, som betyder "ljus- och skuggfärger". Det är förmodligen ett indoeuropeiskt ord, eftersom idag bara det persiska språket känner till dess riktiga mening.

På bilden (målad av Maksim Gaspari, se del 7) bärs korgar fyllda med påskmat till kyrkan under påskafton för att välsignas.

Av Maksim Gaspari
Av Maksim Gaspari

Enligt den slovenska traditionen börjar påskdagens högtidsmässa redan kl. 4.00 på morgonen, när det fortfarande är mörkt ute. Mässan åtföljs av körens påskpsalmsång och kallas för Vstajenje (Uppståndelsemässan). En procession går sedan ut ur kyrkan genom byn, staden eller stadsdelen, som återvänder till kyrkan när dagen redan grytt. Gryningen representerar ljusets seger över mörkret.

Efter 2:a världskriget förbjöds påskprocessionerna. Under flera årtionden var man tvungen att utföra endast symboliska processioner inom kyrkans väggar.

Till frukosten under påskdagen äter man i Slovenien traditionellt påskägg (pirhi), skinka, pepparrot och den slovenska valnötskakan, potica. Äggen symboliserar Jesu bloddroppar, pepparroten symboliserar spikarna som Jesus korsfästes med, valnötskakan symboliserar törnenkronan och skinkan Jesu kropp.

Pírh eller påskägget benämns på vissa ställen i Slovenien även písanica eller pisanka. Äggen hårdkokas och färgas sedan och dekoreras; de kan också färgas medan de kokas. Det finns antingen konstgjord färg eller naturlig, som t.ex. gul- eller rödlöksskal. Man kan även dekorera utblåsta äggskal. Med olika slags tekniker tillverkas pisanice eller pisanke från Bela krajina (belokranjske pisanice/pisanke), remenke, rumenke eller rumenice från Prekmurje (prekmurske remenke/rumenke/rumenice) eller praskanke. 
belokranjske pisanice prekmurske remenke praskanke
I Bela krajina (se del 11) började man förbereda sig för påsken redan under vintern, då de vävde och även tillverkade påskägg. För detta behövdes ägg, bivax, en s.k. pisac (skrivverktyg) och ett ljus som de smälte den över, röd färg och svart färg samt skicklighet. Det var framförallt flickorna som tillverkade dem, ibland lade de till någon skriven vers vid sidan om ornamenten. Vid högtiden gav de sin vackraste pisanica till sin pojkvän och visade på så sätt sin kärlek. Även gudföräldrarna och vännerna fick dekorerade ägg. I staden Metlika, också i Bela krajina, gör man en egen variant av pisanice, som kallas drsanke. drsanke

Praskanke tillverkas genom att man kokar äggen med lökskal och skrapar sedan ut ett mönster.

Det vanligaste och äldsta sättet att dekorera äggen är att plocka någon vårblomma, som man sätter på ägget, stoppar in ägget i en strumpa och kokar med lökskal.

Istället för klämtande kyrkklockor hördes under denna dag harskramlor. Traditionella lekar med påskägg är s.k. sekanje (äggpickning) och äggrullning (kotaljenje eller trcljanje).

Bilden till höger kommer från en gammal läsebok, Naša zacetnica, från 1968.

Inom det stora området som sträcker sig från Centraleuropa till de brittiska öarna och Skandinavien, som bosattes av vendernas (västslavernas) ättlingar, kelterna och germanerna har majfirandet överlevt från urtid till idag.

Majfirandet cirkulerar främst kring majstången (se del 8),
som föreställer Maya (se ovan), som i sin tur har fallit i glömska. Majstången har kvinnliga egenskaper, i motsats till vad många oftast tror idag, då trädet som används är gran som både på slovenska (smreka) och tyska (die Fichte) är i feminin form. Inom mytologin föreställer detta träd det skyddande eviga moderträdet. I den slovenska byn Žabnice i Kanaldalen kallas majstången fortfarande för maja (annars kallas den i Slovenien idag mestadels för mlaj eller maj).

I den alpina regionen har sedvänjan att klättra uppför stången bevarats. Pojkar klättrar upp till toppen tills de kan nå grenarna, där presenter finns hängande. Den symboliska meningen är att den som arbetar hårt kommer att skörda naturens frukter (Maya).

I Karantanien har man vördat Heliga Maria sedan kristianiseringen (se del 1). År 753 e.Kr. grundades Mariakatedralen i Solio (slo. Gospa Sveta - Heliga frun, ty. Maria Saal) eller kyrkan vid slottet Krn (se del 1) som den också nämns som i gamla källor. Heliga Maria var Karantaniens beskyddare. Under tiden som följde ersatte Mariagestalten förmodligen helt och hållet Maya i folkets sedvänjor. Detta verkar ha skett mycket tidigt och de hedniska ritualerna som var förbundna med naturens fruktsamhet (Maya) förtrycktes om de stred mot den kristna doktrinen. I maj månad firas idag vördnaden av Heliga Maria med en högtid kallad Šmarnice (Lijekonvaljhögtiden). På kvällarna under denna högtid hålls litanior i kyrkan som ackompanjeras med böner och med underbar sång, som bl.a. prisar den blomstrande naturen i maj månad.
Det finns en urtida koppling mellan växtlighet och eld. Den indiska Mayas gemål är Agni (det slovenska ordet för eld är ogenj, det polska ogien, tjeckiska ohen , ryska ogonj, bulgariska ogjn och det serbokroatiska vatra), den romerska Mayas gemål är Vulcan och dessa två motsvaras av den slovenske gudomen Kresnik (kres motsvarar det svenska ordet brasa). Brasan är också typisk för majfirandet, då den tänds kvällen innan 1 maj så ock i Slovenien (kres), liksom i Sverige (Valborgsmässoafton - majbrasa), som annorstädes inom Europa.

Den 30 april 2007 tändes den dittills högsta "majbrasan" i världen i slovenska Boštanj. Den var 43,44 m hög och bestod av ca 1000 kubikmeter trä, som hade insamlats under ett helt år. Det tog en månad att iordningställa brasan (se länk med en filmsnutt med brasan från bilden).
Kresnik anses av de flesta forskare vara solhjälten, förbunden med midsommar - den längsta dagen (21 eller 22 juni) och den kortaste natten, dvs. (sol-)brasan. Detta var den mest mystiska dagen på året - eldfirandet av solen. Högtiden sträcker sig långt tillbaka till hednisk tid, men den firas idag några dagar senare. Kresni vecer (braskvällen) firas den 23 och kres den 24 juni. Huvudpersonen Kresnik ersattes av kyrkan med firandet av Johannes Döparen (slo. Janez Krstnik).

Nyare forskning har visat att Kresniks solegenskaper är av yngre ursprung och att han innan dess främst ansågs vara framförallt en månvarelse, som under sitt liv bara uträttade goda ting. Bland dessa fanns även de tolv viktigaste, vilket skulle motsvara de tolv stjärntecknen. Krenik var även världens härskare eller den s.k. härskaren över det nionde riket. Han slogs mot fientliga andar och förvandlade sig till olika figurer, för att uppnå något gott för människorna. Sagorna ändrade Kresnik gradvis från mångudom till eldsolens hjälte och till slut även till världens härskare med sagolika egenskaper.
Allhelgonadagen firas i Slovenien den 1 november som en nationell helgdag. Då smyckar man gravar med blommor och ljus samt minns de döda.

I forna tider var hela tiden mellan höstdagjämningen och vintersolståndet de döda tid, deras själar skulle under de långa nätterna återvända till världen. Grupper av män klädde ut sig för att personifiera de döda.

Kristendomen förändrade det hedniska animistiska synsättet, så att de döda istället sågs som "själar i skärselden", som måste rengöras från synd innan de kommer till himlen. För detta krävdes att de levande bad för dem. Den dödes familj hyrde även in andra för att de skulle hjälpa till att be, framförallt fattiga och barn; dessa gick förr från hus till hus och folk gav dem rituella kakor (prešce, vahtici, krželji, mižnjeki). Detta skedde huvudsakligen den 2 november (alla själars dag), och även dagen innan (allhelgonadagen). Ritualkakan är nästan säkert en kvarleva från förkristen tid.
Den okända hedniska högtiden för de döda, har under kristendomen delats upp i två kristna namnsdagar: S:t Michael (29 september), när man i Koroška/Kärnten delar ut ritualkakor, och S:t Martin (11 november), då man i slovenska områden efter höstmåltiden lämnar rester kvar på bordet för "troende själar".

I Slovenien känner man också sedan tidigare till seden att skära ut ansikten ur pumpor och tända ljus i dem under mörka höstdagar, men inte som en rituell handling, utan för att skrämma barnen...
Martinovanje innebär i Slovenien firandet av att vinet från att det varit nyvin eller must har blivit riktigt vin - det är alltså vinets högtidsdag som firas på S:t Martins dag. S:t Martin från Torus († 11 november 397) firas annars på olika sätt i de europeiska länderna och är det helgon som gav en tiggare sin kappa för att denne skulle dölja sin fattigdom. Vinet kan enligt traditionen välsignas av någon som klär ut sig till biskop. Under firandet pågår i vinregionerna även gästabud, där det oftast äts gås och "mlinci" (se del 13). I det slovenska Istrien kom traditionen martinovanje eller martinja först efter 2:a världskriget. Typiska rätter har där att göra med olivolja (kan vara bara bröd och olja) som får ackompanjera det unga vinet. Mer krävande rätter var även fuži (pasta) med tupp- eller hönsgulasch, som även kallas "žgvacet", stekt kalkon, surkål ("kapuz"), friterat bröd med vinet Refošk (se del 13) m.m.


Martinovanje i Vinkällaren i Krško.

Denna högtid har tydligen ersatt en form av tacksägelsedag som funnits sedan förkristen tid. Folket tackade gudarna för god skörd och eftersom de sista djuren tagits hem från betet för säsongen denna dag, bad de också för hjordarnas och flockarnas beskydd. Under den sena hösten behövde man förbereda köttet för den långa vintern och några djur som grisar, kycklingar, kalkoner och gäss slaktades. Så blev den särskilda bjudningen på S:t Martins dag symbolisk såsom den fortfarande är idag. Den obligatoriska måltiden representeras symboliskt av Martingåsen (sv. Mårten gås). Eftersom vinet mognar denna dag är firandet i vinproducerande länder, liksom i Slovenien, också särskilt förbundet med vinprovning. I vinkällarna provar män och kvinnor alla sorters vin och de skojar, skrattar och sjunger.
Det finns spår av forntida tro där de dödas andar återvänder till jorden denna dag. I regionen Bela Krajina (se del 15) sätter man t.ex. en vinkaraff med ett glas på bordet när gästerna lämnat vingårdshuset. Det är menat för själarna i skärselden så de också kan delta i festligheterna.

S:t Martin har som kristet helgon förmodligen ersatt den hedniske slovenske gudomen Korant. Under förkristen tid var han troligen vinterguden. Sitt ursprung har han i det förhistriska Lord of Animals, som hos kelterna bar hjorthorn, hos venderna tjurhorn och i alplandskapet stenbockshorn.

Idag finns Korant kvar som karnevalfigur bl. a. i staden Ptuj med omnejd, ett av de slovenska områden med ett mycket rikt arv vad gäller traditionella masker och karnevalfigurer. Ptujs Kurent-karneval har gått av stapeln i februari månad oavbrutet varje år sedan 1960. Traditionellt tillskrivs Korant övernaturliga krafter, då han med sin skuttande och skramlande demoniska uppenbarelse och särskilda ritual jagar bort vintern och kallar på våren. Korantfiguren har blivit en symbol för staden Ptuj och dess omnejd samt även ambassadör och maskot för Slovenien.

Korantfigurerna på bilderna till vänster: den första med karakterisktiska vingar (Ptujfältet) och den andra med tjurhorn (Slovenske gorice).  

Den första söndagen efter 26 november börjar adventtiden, som varar i fyra veckor. Den innebär en tid av andlig förberedelse för Jesus födelse. Hos kristna har man sedan 500-talet förberett sig för julen genom fasta, idag symboliseras adventtiden också av en krans med fyra ljus.

Under avdenttiden har livet traditionellt sett varit lugnt - utan unga pojkars sång, uppvaktning (slo. vasovanje - unga pojkar knackade i smyg på sina flickors fönster och försökte undvika att inte flickans mor tog dem på bar gärning och hällde en hink vatten över dem), bröllop eller fester. Under advent flätas kyrkliga och hedniska traditioner samman, då kristendomen lagt till de forna hedniska traditionerna kring vintersolståndet sitt kristna innehåll.
Adventtiden symboliseras som sagt av en krans av vintergröna växter med fyra ljus; varje söndag tänder de troende ett ljus, så att alla fyra ljusen är tända den sista söndagen före jul.
I början av december samlas traditionellt djävlar från Slovenien, Österrike och Italien i Podkoren, nära trippelgränsen mellan dessa länder.

Det är ett kulturetnologiskt evenemang som går ut på att bevara gamla sedvänjor. Traditionen med djävlar vid trippelgränsen sträcker sig långt tillbaka i historien, ända till förkristna tider, då folk trodde att de döda kom tillbaka till denna världen under vintern.

Under mer än ett århundrade har djävlarna även ackompanjerat S:t Nicklas från hus till hus och skrämt de barn som inte varit snälla (se nedan)...


S:t Lucia

S:t Luciadagen den 13 december var under tiden för den julianska kalendern den kortaste dagen och den längsta natten. Man trodde att världen då var öppen för andar. Bland dem var den mest ödesdigra en kvinnlig demon vars hedniska namn inte längre finns bevarad och som har ersatts av S:t Lucias namn. Luciafiguren är ambivalent - hon ger presenter och lovar belöning åt dem som tror på henne och hotar med hemska straff åt dem som inte gör det.

Kyrkan förbjöd den hedniska demonen och ersatte henne med den goda figuren hos den heliga kvinnan, men lyckades inte helt med sitt uppsåt. Idag finns två Luciafigurer; den hedniska "mörka Lucia" och den kristna kvinnomartyren, den "ljusa Lucia". Den traditionen sträcker sig från östra Tyskland, över Böhmen, Mähren, Burgenland, östra Slovenien och västra Kroatien till mellersta Dalmatien - dvs. över den urtida vendiska regionen (se del 8). Rikligt Luciafirande har bevarats i Sverige, som under förgermansk tid var en blomstrande vendisk region. En av traditionerna är det magiska Luciabrödet, som kallas lucijšcak på slovenska och lussebröd eller lussekatter på svenska.

Det slovenska luciabrödet lucijšcak formas på så sätt att degen rullas ihop och det kryddas med saffran, kanel och dekoreras med tranbär eller russin.
Eftersom Lucia är synens beskyddarinna skulle man på denna dag inte sy. Förr i tiden sade man: Den husmor som syr på Luciadagen, syr ihop hönornas bak så de inte längre lägger ägg. För att få mycket ägg och kycklingar, hängde man under denna dag vitlök på en tråd som man fäste i tröskeln. I landskapet Prekmurje (se del 15) lade man en skära farmför ingången till stallet och svinstian, för att häxor inte skulle fådjuren att tappa aptiten. I hela Slovenien finns sedvänjan att de tolv dagarna från S:t Lucia till julen förutsäger vädret under det följande årets tolv månader. Den första dagen förutsäger januaris väder, den andra dagen februaris osv. Under Luciadagen arbetade inte en del hantverkare och man avstod också från att göra en del av hemsysslorna.
Till de slovenska barnen kommer vid slutet av året inte mindre än tre presentutdelare. Se ett nyhetsinslag med alla tre på 24UR.


Sankt Nicklas

Sveti Miklavž (Sankt Nicklas) har sedan urminnes tider kommit varje år den 6 december. I hans sällskap finns vita änglar och svarta djävlar. Förr gick processionen förbi varje hem. Barnen skrämdes upp med att djävlarna tog det barn, som inte varit snällt.

Åt de snälla barnen fyller Miklavž »pehar« (en särskild korg) med godsaker och presenter: en brödkaka i form av djävulen, honungskakor, kex, godis, valnötter, blommor, torkad frukt, böcker, julkrubba, pinne, vinterkläder,...

Božicek (Jultomten) kommer till de slovenska barnen sedan Slovenien inte längre är en del av Jugoslavien. Liksom andra länder har Slovenien importerat honom från Amerika. På sin släde, som dras av renar, kommer han med julklappar på julaftonen den 24 december.

Men denne Jultomte har egentligen ersatt den forna jultraditionen då Jezušcek (Lille Jesus/Jesusbarnet) kom med presenter till barnen.

Till jul är det i Slovenien även tradition att lägga mossa under julgranen och i mossan ställa upp en julkrubba med vackra lerfigurer.
I Postojnagrottan har man traditionen att ställa upp en "levande julkrubba", žive jasli. Den äldsta kända slovenska sången är Eno dete je rojeno (Ett barn är fött), som trycktes för första gången 1607, och sjöngs av folket redan under 1400-talet. Den mest kända julsången är även i Slovenien Sveta noc, blažena noc (Stilla natt, heliga natt), som blev till i Österrike 1818.


Jultomten


Fader Frost

Dedek Mraz (Fader Frost) började ge de slovenska barnen presenter under kommunismens tid, för att kyrkliga högtider (som Sankt Nicklas och Jul) från makthavarnas håll inte var önskvärda. Slovenien importerade Dedek Mraz från Ryssland och han har hedniska rötter.

Det är Maksim Gaspari som har designat den slovenske Dedek Mraz (se del 7):

Han bor under berget Triglav och har på huvudet en slovensk polhovka (se nedan), har på sig en kappa av fårskinn med påbroderade folkloristiska motiv och bär en pinne med den slovenska flaggan samt en grangren från Triglavskogarna. Till barnen kommer han med presenter vid nyår.

I en bok skriven av Dušica Kunaver och Brigita Lipovšek med titeln Slovenske šege ob božicu in novem letu (Slovenska seder vid juletid och nyår), som kom ut år 2005 vid förlaget Založba Mladinska knjiga, får man veta mycket om de gamla traditionerna:

Under juletid känner slovenerna till tre heliga kvällar som fått det korta namnet de tre jularna: första julen (den 24 december) infinner sig kvällen innan jul, andra julen eller gamla året (den 31 december) infinner sig kvällen före nya året, tredje julen (den 5 januari) är kvällen före firandet av de tre heliga kungarna. I folkmun heter denna tredje jul pernahti, då man förr under samma dag firade den hedniska vintergumman, Pehtra baba (se nedan).

Under den heliga kvällen förbereddes redan julbordet. Allt som var på bordet hade en magisk kraft och bringade hälsa och lycka.
Förutom det rituella brödet fanns på julbordet och under det även olika odlingsprodukter och verktyg. Herrn i huset lade till julbordet, som hade fyllts på av husets fru, även andra saker: under bordet lade han plogjärn, för att jorden skulle bli bördigare, lite halm och en höskära för bättre skörd under det nya året samt annat som dikterades av traditionerna i området. Sedan skyndade han för att innan skymningen tillsammans med familjen välsigna huset med vigvattenstänk och rökelse.

Ännu idag gör många familjer så att man under ledning av husets herre vigvattenstänker och sprider rökelse i huset, stallet, trädgården och över de närliggande fälten. På vissa ställen håller man sig till de gamla reglerna som bestämde varje familjemedlems plats under denna familjeritual. Frun lägger i glöd i byttan och herrn strör på en nypa rökelse. Frun fyller skålen med redan välsignat vatten och lägger i en liten buxbum- eller grankvist. Hela familjen går sedan för att välsigna gården. Det är en familjeritual som upprepas alla de tre jularna.
Av Maksim Gaspari
Efter välsignelsen satte sig familjen att äta kvällsmaten, som skulle vara blygsam, då även den heliga familjen för länge sedan, när Maria och Josef sökte ett ställe att lägga sitt nyfödda barn på, var hungriga. I de slovenska områdena förberedde därför frun i huset olika fastarätter till kvällsmat. De var oftast kalla - avkyld kokt frukt och ärtväxter. På många ställen åt familjen sin kvällsmat på bänken vid kakelugnen, då bordet under den heliga kvällen utgjorde någon form av husaltare. På vissa orter var framförallt barnen förväntansfulla inför julkvällsmaten då de fick var sin liten brödlimpa. Efter kvällsmaten sprang de efter ved till källaren och sedan fort tillbaka till huset. Det snabbaste barnet skulle vara snabbast under hela det kommande året.

På den tiden då centrum i det slovenska hemmet fortfarande utgjordes av en öppen spis, samlades familjen runt den under den heliga kvällen. I Istrien, på Karst och i Bela krajina (Vita landskapet) brann då i brasan en stor stubbe. I Bela krajina kallades den badnjak och hos Karstborna božic (jul). Samlade vid brasan eller sittandes bredvid varandra vid den varma kakelugnen i rummet glömde familjen under den heliga kvällen alla bekymmer och gladdes över den tysta lyckan hos den vackraste kvällen och den vackraste natten under året.

Av Maksim Gaspari

Till midnattsmässan gick alla utom gamlingarna och de yngsta barnen. Vägen till kyrkan med brinnande facklor var en högtidlig händelse. På fler av de omgivande kullarna brann det brasor. Alla husen var upplysta, i alla brann det ett ljus. Vid kyrkan klämtade kyrkklockorna och killarna laddade bössorna framför dem och sköt i luften.

I Železniki i landskapet Gorenjska hade man en särskild tradition under den heliga kvällen. På torget bars en heliganattklocka som vägde två kilo. Med den klämtade man för att ingen skulle somna och komma försent till midnattsmässan, så som det hände prästen Pavec år 1622. Han lät gjuta denna klocka åt sig och åt sina församlingsbor med vilken man under de följande århundrandena klämtade under den heliga kvällen.

Befolkningen i Štajerska (Steiermark) tog med sig pumpafrön till midnattsmässen och rörde om dem i fickan, för att det kommande året skulle ge god pumpaskörd. I fickan hade de också några majsfrön, vete och annan säd samt grönsaksfrön för god skörd. Halozebefolkningen tog med sig bröd för boskapen, för att den skulle hålla sig frisk. I kyrkorna i Gorenjska hade organisterna seden att de till midnattsmässan förberedde minst en ny sång. De troende lyssnade därför spänt, när den nya sången skulle börja spela och sjungas. Särskilt barnen lyssnade uppmärksamt. De försökte komma ihåg sången så bra som möjligt, då de under de kommande dagarna skulle sjunga den från dörr till dörr.

Under julnatten, den heliga natten, rådde enligt den gamla tron julvaka. I huset skulle det brinna minst ett ljus eller en lykta. Om ljuset slocknade var det ett dåligt tecken. Efter denna sed fick julen på vissa ställen till och med sitt namn. I Dolenjska kallas den heliga kvällen för badni vecer (vakakvällen), och den helika dagen för badni dan (vakadagen). I Bela krajina kallas den heliga kvällen för badnik, badnji vecer (bedenji vecer). Dessa ord är förbundna med det slovenska ordet bedeti (att vaka) eller latinska vigilia (vaka), som i vissa slovenska landskap, i t.ex. Koroška (Kärnten) och Štajerska (Steiermark) utvecklat sig till folkordet bila eller bilja. Den heliga kvällen heter därför också sveta bilja (den heliga vakan).

Den nattliga vakan under den heliga kvällen och den heliga natten hade belägg i den gamla tron, som hävdade, att himlen var öppen under den heliga natten. Därför skulle man öppna kistorna för att guds välsinelese skulle hamna däri.
Tusen tysta önskningar skyndar under denna kväll mot stjärnorna - om att det inte skulle finnas krig i världen, att det inte skulle finnas hungriga och olyckliga människor, att det endast skulle finnas plats för vänskap och välvilja.

Vad gäller julklappar, så skulle julen bringa glädje åt alla, även de fattigaste. I de slovenska byarna fanns traditionen att byborna gav presenter till byatiggarna. De gav även presenter till sina barn. Barnen gladdes alldeles särskilt när moder under den heliga kvällen steg in i rummet med en korg full med valnötter och hasselnötter och hällde ut dem på golvet. Det var den enda presenten som "Jultomten" kom med.

I Karstlandskapet runt Trst/Trieste fanns traditionen att Jultomten kastade nötter genom skorstenen. Barnen bad vackert sina böner och upprepade "Vi är snälla, vi är snälla". De visste inte att det stod en granne på taket, som mor tidigare hade kommit överens med, om att han skulle kasta presenterna genom skorstenen. Även boskapen fick det bästa fodret och man såg till att de under den heliga natten hade fullt i krubban. Boskapen fick även salt.

Att knacka dörr var på vissa ställen de fattigaste barnens tradition. I Železniki samlades de i grupper i farstun hos de rikare husen och sjöng den nya sången. Med denna önskade de lycka och hälsa åt huset och fick för detsjälva presenter från det högtidsdukade bordet.
Från högtidsmässan fick man springa hem snabbt. Den som kom först hem var visst frisk under hela året, allt arbete gick lätt för honom och han var bäst vid slåttern eller skörden under det kommande året. Därför sprang killarna hem sanbbt för att vara friska och starka och tjejerna för att det nya året skulle bringa dem friare.

När folk återvände hem från midnattsmässan, väntade dem i huset potica (se del 13), julbröd, gibanice (se del 13) och annan julmat. Den riktiga gamla slovenska potica är bakad i en rund, revbensmönstrad bakform med en kon i mitten. Även idag då så många värderingar försvunnit har potica inte förlorat sin högtidsstatus. Den berömda slovenska potica, en rullad, rullad i förföriska cirklar fyllda med valnötter, hasselnötter, ostmassa, vallmo, honung, grädde eller fettgrevar är en oumbärlig högtidsrätt.
Av Maksim Gaspari
Husbönderna skyndade sig efter återvändot från kyrkan in i stallet och gladde boskapen med bitar från julbrödet och den bästa halmen eller till och med klöver. Även boskapen skulle känna av att det var julnatt.

Juldagen (den 25 december) var under tiden för romarriket en stor högtid. Det var den "oövervinnlige solgudens" (dies natalis Solis invicti) födelsedag. Romarna tände lyktor och eldar till hans ära. Vid samma tidpunkt firade de gamla germanerna solens förnyelse (Julfest). Även de gamla slaverna fick under tiden för vinterbrasan en ung gud, Svarožica (lille Svarog), bogeca (lille guden) eller božica. Det allmänna firandet hos hedningarna under tiden för den unga Solens födelse, som föddes mitt i vintern samt med nya krafter åter började stiga uppåt på himlen, bytte kristendomen ut mot Kristus födelse. Denna dag hade först även utsetts till början på det nya året.
Juldagen (Božicni dan) är den heligaste dagen på året, för på denna dag vilar människorna och djuren. Ett gammalt ordspråk säger att man är utvilad som en oxe på den heliga dagen. Alla husdjuren skulle få presenter på juldagen. I Štajerska fick husdjuren och även hönorna frön från dožjek (dožanjek), en skördekrans, som husmodern får efter den avslutade skörden och som hon förvarar fram till jul.
Den viktigaste delen av juldagen är julmiddagen. Husmodern lägger allt det bästa som huset förmår på bordet. Bland de utvalda rätterna fanns förr mycket boveterätter: bovete potica, bovete žganci (se del 12), bovetebullar, bovetegröt, osv. Det högtidliga julbordets överdåd var den bästa garantin för att det kommande året skulle ge god skörd.

I Slovenske gorice rådde under juldagen någon form av försoning mellan vinicarji, vingårdarbetarna, och gazdi, ägarna. Ägarna kom upp till vingårdarna efter dricka. De ville visa sig som goda och önskade vingårdarbetarna god helg (vesele svetke). Under denna helg var alla människor vänliga, inte bara människorna på jorden, utan även Sankt Peter uppe i himlen. Den himmelske portvakten lät visst den som dog på juldagen komma direkt in i himlen.
Under juldagen skulle familjen hålla sig hemma. Ingen skulle gå på besök, utan bara till kyrkan och hem igen. Inte heller grannen fick komma till sin granne. Om någon bröt mot detta gamla förbud, kunde det hända att hönsen inte värpte ägg och att endast tuppar kläcktes ur de befruktade äggen. I Škofje Loka hotade man den oönskade gästen, som steg in i huset under den heliga dagen, med att han skulle få ett sotigt lock från ugnen fastbundet över baken.
Varje familj behövde under denna dag en högtidlig frid. Endast julspelmännen (božicni koledniki) började i skymningen på juldagen spela och var välkomna i varje hus.
Av Maksim Gaspari Julspelmännens spelmannasånger innehöll en hälsning, sedan lyckönskningar för hälsa occh lycka och till slut en gåvobön. Byborna lyssnade gärna till deras sånger, glada dragspelsmusik (se del 9), munspel, flöjter och cittror (se del 9).
Spelmännen var framförallt intresserade av gåvorna. Fick de inte något hotade de med att ta dottern till fånga. Dessa "döttratjuvar" berättade också vad som skulle hända med den "tillfångatagna dottern": Vi ska ge henne till Tine i kvarnen-/han ska stoppa mjölet i kvarnen, /hon ska hålla säcken åt honom."

På vissa ställen spelade och sjöng även barnen och gladdes åt gåvorna, äpplen, potica och bröd, som de sjöng till sig. Förutom killar och barn så fanns det under Valvasors tid (se del 3) även kyrkliga spelmän, som samlade pengar till köp av vax för ljustillverkning. Hur mycket vax man lyckades samla och hur mäktiga dessa ljus blev har Valvasor visat på kopparstick. Eftersom grupper av spelmän inte sällan råkade i slagsmål med varandra förbjöd kyrkan i början av 1800-talet denna sed.
Den 26 december är det S:t Stefans dag som i Slovenien kallas Štefanovo. Den dagen tar man i Slovenien med sig hästarna till kyrkan för att få dem välsignade. Hur det går till kan ses på länken från bilden till höger. Det katolska helgonet S:t Sefan var diakon och den förste martyren samt är bl.a. hästarnas beskyddare. Samtidigt så firas under denna dag Sloveniens självständighet och enighet i samband med folkomröstningen 1990 (se del 7).

Se mer om hästens betydelse för slovenerna genom historien, del 14.

Den 6 januari kommer så den tredje julen (se ovan) Trettondedag jul eller Sveti trije kralji (De tre vise männen), då man förr under samma dag firade den hedniska vintergumman, Pehtra baba. Hon bär ofta en mask med horn, som t.ex. i Zila-dalen. Hon är känd som Pechtre i Salzburg med omnejd, som Percht i Tyskland, som Šperechta i Böhmen, som Befana i Italien, Tante Arie i Frankrike osv. Hon uppenbarar sig även i Nordafrika (Haguza i Marocko) och i centrala Asien. Hon förkroppsligar förmodligen det förhistoriska Lady of Animals från äldre stenåldern, men som nådde sin kulmen under yngre stenåldern under matriarkatet. Omkring år 2000 f.Kr. tog indo-européerna över i Europa och introducerade patriarkatet, men i det centrala Europa överlevde ett substratum av den gamla kulturen ur vilket det vendiska folket utvecklades, vilka behöll många element från det forna matriarkatet (se del 8). Trots det har hennes gestalt bevarats även i andra regioner.

I tidig jordbrukarkultur associerades hennes gestalt med den Stora Modern, särskilt med den Stora Jordemodern. Det har gett henne en ambivalent roll: hon är givmild och hon straffar.

Baba eller Pehtra baba är den forna dödens och återfödelsens gudinna, som i Baskien kallas Mari, i Bretagne Ankou, på Irland Morrìgan, i Litauen Regana, i Tyskland Frau Holle, i Ryssland och i andra slaviska länder Baba Yaga. I Indien finns en pre-vedisk gudinna med namnet Kali, som härstammar från samma original.

I Clarissa Pinkola Estés bok Kvinnor som slår följe med vargar, kan man läsa om vildkvinnan, som står för de urgamla kunskaperna och de kvinnliga instinkterna, men som fått stå tillbaka under patriarkatets frammarsch och hänssynslösa exploatering och förtryck. Hon angrips liksom vargen i vår värld. Hon finns även i Mexico och bland spanjorerna och puebloindianerna i USA och har där många namn, bla. La Husera - Benkvinnan, La Trapera - Samlerskan och La Loba - Vargkvinnan:
"Det finns en gammal kvinna som bor på ett undangömt ställe som alla känner till men få har sett. Liksom i östeuropeiska sagor tycks hon vänta på att vilsegångna eller kringvandrande och sökande människor ska komma till hennes gömställe.
Hon är vaksam, ofta luden, alltid tjock, och hon är noga med att hålla sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter i största allmänhet mer som ett djur än som en människa...
"

La Loba samlar på ben, särskilt vargben och när hon sedan har fått ihop skelettet och sjunger med höjda armar växer djuret fram med hull och hår. "...Hela tiden sjunger La Loba så högt att marken skälver i öknen , och medan hon sjunger slår vargen upp ögonen, reser sig och rusar i väg längs dalgången..." När en stråle från solen eller månen till slut träffar vargen förvandlas den till en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten.

För att återanknyta till Slovenien, så finns i berättelserna om Kekec (se del 7) kvinnan Pehta som ser ut så som ovan beskrivs och hon ledsagas av en varg. På bilden till vänster syns tant Pehta tillsammans med skol- och dagisbarn i de slovenska bergen...

Baba förekommer i sina äldsta avbildningar som Fågelgudinna och symboliseras med en V-form. Sedan förekommer hennes avbild allt oftare som Ormgudinna. Sedan 700-talet f.Kr. bär Ormgudinnan också en krona, som symboliserar visdom och välstånd. Den som strider mot den enorma vita ormen och erhåller dess krona kommer att veta allt, se alla gömda skatter och förstå djurens språk.

På det forna Karantaniens område har flera sagor med Ormdrottningen och hennes magiska krona bevarats.

Vi kan idag känna igen dessa symboler i olika sammanhang: den onda ormen i paradiset utgör en del av kristendomens demagogiska demonisering av kvinnan (kristendomen har som sagt också ersatt den hedniska visa kvinnans helgdag med tre visa män) och ormen med krona symboliserar visdom inom läkekunskapen (se del 3) bl.a. via den grekiska läkeguden Asklepios ormstav.

Under kristendomens inflytande förlorade dödens och återfödelsens gudinna en del av sin ursprungliga betydelse. Slovenska föräldrar brukade mest använda henne till att skrämma sina bråkiga barn med orden: "Om du inte uppför dig ordentligt, så kommer Baba att ta dig!"
Hennes egenskaper överfördes till Den vita frun, som ses som en förstörare och ett hot med övernaturliga krafter - i denna roll normalt kallad Jaga baba. En blandning av häxa och vildkvinna och ibland en träande. Generellt anses hon vara elak, men i vissa fall hjälper hon de fattiga och straffar de rika.
I den slovenska kulturen har dödenaspekten hos gudinnan bevarats i gestalten av ett skelett insvept i en vit mantel. Hon är Smrt (Döden) och bär vanligtvis en lie.

I det östra Alpområdet över det forna Karantaniens område har Baba bevarats i traditionerna såväl hos slovenerna som hos det tyskspråkiga folket. Hennes namn finns i många sagor. Efter den ryska motsvarigheten Morana finns inga spår i den slovenska folkloren. Även i nomenklaturen finns bevis för att Baba var en gudomlighet i det förkristna pantheon hos det karantanska folket, då många klippformationer och bergstoppar har fått namn efter henne, liksom grottan Divje babe (Vildkvinnan, se del 8).

På bilden till höger syns klippan Baba vid Poljane nära Gorje i Bleds omgivning.

I och med kristendomen ersattes Baba med S:t Margareta, vars högtid är under sommaren, under den säsongen då den forna gudinnan visade sina mäktigaste krafter och påminner om att naturen är dödlig och att där inte finns något liv utan död. Gudinnan Baba fick som sagt djävulens anlete, varav ormen är en av dess former och draken (en "utveckling" av ormen) en annan. I den kristna legenden kämpade S:t Margareta mot draken (djävulen) och besegrade samt kedjade fast denna. I folktron släppte hon draken ibland, som då rusade ut i världen i form av åskväder och orsakade oerhörd skada. S:t Margaretas beskydd varade alltså endast till hennes forna högtidsdag, den 12 juli. Detta medförde flera regler inom det slovenska bondelivet. Höet skulle bärgas till dess, så att bonden skulle få en andra bärgning. Efter den dagen kom åskvädren och regnen och den oerhörda hettan. Det sades också att alla bär var giftiga efter denna dag då de hade slickats av en orm, osv.

En av traditionerna i Slovenien var att i slutet av höbärgningssäsongen, när den sista vagnen hö skulle köras in, så lastades vagnen lågt framme och högt där bak. De unga kratterskorna satt på toppen med en dragspelsspelare och en stoppad figur, kallad Baba, utgjorde en del av festen. Även den sista vagnen kallades "baba". Så räddades höet undan förstörelse och gudinnans eventuella härjningar.

S:t Margaretas senare och nuvarande högtidsdag, den 20 juli, sammanfaller med de så kallade hunddagarna, pasji dnevi, som är de varmaste under året. Hettan kunde förstöra skörden, därför började man skörda denna dag oberoende av om grynen hade mognat tillräckligt eller ej. Man trodde att gudinnan satt i den sista kärven på fältet vid skördens slut. Därför kallades den sista kärven för Baba. Den som skar av det sista knippet hö eller säd sades "döda Baba". I Kostanjevica tror man att den man som slår sista slaget vid tröskningen "dödar Baba". Förklaringen är att man dödar korndemonen så att naturen kan resa sig till nytt liv nästa år.

Vanligtvis togs den sista kärven hem på den sista glädjefyllda skördevagnen och flätades till en krans. Kransen hängdes på utsidan av husets ytterdörr. Kransen är en symbol för härskaren, segern och ljuset. Alltså betydde kransen på dörren att Baba hade besegrats och att skörden var säkrad. I Koroška/Kärnten flätas en krans av tusenskönor/prästkragar som en symbol för S:t Margareta - på slovenska bär tusenskönan S:t Margaretas namn, marjetica (lilla Marjeta), men även prästkragen, som på slovenska officiellt heter ivanjšcica, kallas ofta i folkmun för marjetica. Traditioner finns även i samband med denna blomma, som upphängd på ytterdörren skyddar hemmet och fälten mot olycka, särskilt mot blixten, osv.
Det finns många platser och kyrkor uppkallade efter S:t Margareta på slovenskbefolkat område. Det är troligt att kyrkor tillägnade henne byggdes på platser där folket en gång bad att Baba skulle bespara dem olycka och elände.

På bikupefronter kan man se en bild där en kvinna sågas itu. Detta till synes makabra dåd handlar egentligen om att Baba sågas. Fram till 1900-talet medverkade folk från hela det slovenska området i en ovanlig tradition just kallad "Baba sågas" (Babo žagajo). Hos grannfolken kan man inte finna någon liknande tradition.
Seden utövades under askonsdagen då en halmdocka uppseendeväckande sågades itu i byns centrum. Betydelsen av detta hade glömts bort sedan länge, men från början var det en symbolisk handling utförd av byborna då huvuddelen av vintersäsongen, Babas kalla och mörka härskardagar, var över. Ursprungligen var nog sågningsceremonin lagd till midvintertid.


"Baba sågas itu" från 1865. Se bikupefronter även i del 2 och del 3.

Häxan har en stark koppling till den slovenska kulturtraditionen, så pass att Slovenien också skulle kunna kallas Häxornas land. Förutom otaliga sagor och berättelser, liksom större litterära verk där häxor är inblandade har slovenerna flera välkända lokala mötesplatser för häxor, bland dem utmärker sig särskilt bergstopparna på Klek, Slivnica, Grintovec och Rogaškaberget. Häxorna har, enligt traditionen, ett särskilt starkt inflytande på vädret, skörden, födelse och även ödet i allmänhet.
Under pust (karnevaltiden, se nedan) kan man få se Uršula, den stora häxan från Slivnica, som är huvudfiguren vid karnevalen i Cerknica och även dess symbol (se bilden till vänster).
I sagan om Eldnatten (slo. Kresna noc, se del 14) kan man läsa om hur det går till när häxorna flyger till berget Klek under midsommar.
De senaste åren arrangeras den största samlingen av häxor i Slovenien i slottet Goricko (se del 15) under "Halloween" (slo. Noc carovnic = sv. häxnatten) med tusentals häxor och besökare.

Kostanjevica
Domzale
Bovec
Kranj
Vransko
Zuzemberk
Ptuj Omkring den 20 februari är det karnevaltider i Slovenien, s.k. Pust. På olika håll i landet går det karnevaltåg med masker typiska för de olika områdena, men också sådana som komiskt och satiriskt illustrerar politiska personer och aktuella samt historiska teman (se länkar från bilderna ovan). Den mest kända karnevalfiguren är kurent (se ovan), som dominerar karnevaltåget i Ptuj (se filmsnutt till vänster). En annan av de mest kända karnevalerna går av stapeln i Cerknica (se filmsnutt till höger).
Cerknica

Šelma kallas karnevalen som är typisk för Kostanjevica på floden Krka, som har pumpor med brinnande ljus innuti som sitt karnevalskännetecken. Den upplysta pumpan som sitter på en påle bärs enligt de äldsta källorna från 1800-talet av šelmefadern eller »Schelmenvater«, dvs. narrarnas fader. Hela karnevalsfesten med medverkande, som i det förflutna utgjordes av såväl småstadsborna som de omgivande feodalherrarna och bönderna, kallas fortfarande för »Perforcenhaus«. Detta namn har visst sitt ursprung i det fransktyska uttrycket Perforce – Hatz, vilket betyder parforcejakt (med hundar). Gruppen med karnevalnarrar eller »Perforcenhaus« tar under karnevaltiderna helt över den lokala makten från karnevalsöndagen till askonsdagen. Den moderna karnevalen framhäver det gångna årets politiska, ekonomiska och kulturella lokala och andra händelser med en stor portion samhällskritik som förmedlas med hjälp av humor och satir. Under »Perforcenhaus« används i Kostanjevica valutan »1 kostanj« och »50 ježic«, som då ersätter euron.

I Vrbica har man länge bara klätt ut sig för lokalbefolkningen varför maskerna förblivit okända trots att det tre dagar långa karnevalsfirandet har en lång tradition. Alla karnevalsfigurer är förbundna med lokalbefolkningens liv och öde. Skinnklädseln är hemmagjord med en särskild teknik där man sträcker ut det nedblötta skinnet över en formad träbit. Vid vrbiške šjeme är de magnifika figurerna vita och svarta louc (jägarna) de största attraktionerna. De kan tolkas som två motsatta poler, som en symbolisk kamp mellan ljuset och mörkret, vintern och sommaren, det goda och det onda samt början och slutet. Deras masker påminner om vildkatter eller lokatter. Det gamla paret föreställer fadern och modern, som följs av den stora familjen med allt från plogmän, såmän, tröskmän, skogsarbetare till zigenare med björn, handelsman med kamel och olika gårdfarihandlare. De vita maskerna går med värdig gång i vita stadskläder och föreställer överhögheten. En mask föreställer bršljanar, som har murgrönegrenar på sina kläder och sin bredbrättade stråhatt. Han spelar på karnevalinstrumentet lonceni bas (krukbas, se del 9).

På söndagseftermiddagen framförs pantomimteater för lokalbefolkningen. På tisdag är det poberíja (insamling) då man i karnevalkläder, men utan ansiktsmålning samlar gåvor från hus till hus till vecerna fešta (kvällsfesten), och på onsdagen tar man farväl av karevalen och "gräver ner" den. Man håller sig strängt till traditionerna under karnevalen i Vrbica och tar inte till moderna påfund eller gör narr av enskilda personligheter. Med pantomimteatern t.ex. framställs enbart en karikatyr av det vardagliga livet.
I Ponikve i Dolenjskaregionen bevaras olika karnevalfigurer med det gemensamma namnet "máckare" typiska för Dobrepolje-dalen tack vare lokala pojkgrupper. I Ponikve har man utvecklat några egna lokala figurer bland vilka även tupparna (slo. petelini) räknas. Förberedelserna inför karnevalen sker redan några veckor innan. Där är det endast de unga männen som klär ut sig och de förbereder sin utrustning liksom innehållet i festligheterna som tar över i hela byn. I programmet ingår karnevalfigurernas morgonrundvandring, eftermiddagståget med ett program mitt i byn, som har samband med aktuella händelser i samhället, kvällsrundvandringen och den efterlängtade nattliga invigningen av unga män in i gemenskapen. Karnevalens början tillkännages från tidiga morgon av s.k. "podivci", bland vilka de mest typiska är "tuppar" med röda slängkappor, vitröda byxor och tuppmasker. Under eftermiddagen och på kvällen tar de på sig strutmössor av kartong, prydda med färgranna band och pappersblommor.
Bland övriga karnevalsfigurer i Ponikve finns även "jajcar" (äggmannen) och "jajcarca" (äggkvinnan), som samlar gåvor runt om i husen, ledaren eller agenten i grönvita byxor och cylinderhatt på huvudet, två "vackra par", spelmannen och polisen.

I Dobrepolje, i dalen där Ponikve ingår, är maskerna annars indelade i ta lepi, "de vackra", och ta grdi, "de fula", samt gospojske mackare, "härskapsmaskerna".

Processionen leds av en kommandant, som bär på en träsabel.
Bland alla masker finns även den stora häxan med sin lille make, den gamle mannen som bär sin gamla kvinna i en axelkorg, grupper av masker med arrangerade scener som häxsågning, en häxkvarn och plogmän och en stor grupp av masker som ett bröllopsfölje, ojscet.

De s.k. pustôvi-maskerna från byarna under Krn, Drežniške Ravne, Jezerca, Magozd och Drežnica är särskilt intressanta. Särskilt asiktsmaskerna av trä som hör till "de fula" eller lavfarji (löpare). Det är skräckinjgande masker med särskild dräkt med pälsmantel och färglada textilier och koskällor, som petar på barn och flickor med sina långa tungor. En av dem leder en fastkedjad svart "djävul".
Andra masker ingår bland "de vackra", harmonikaš - dragspelsspelarna och kšeftarji - affärsmännen, som ansvarar för insamlingen av gåvor.
http://www.posta.si/Namizje.aspx?tabid=395&artikelid=7032
De vackra dansar framför varje hus vilket är en ära för familjerna som bor där. En annan karaktär utgörs av "turspelet" som br på en tupp i en bur och säljer lotter. Trots att maskerna har utvecklats med tiden kan man fortfarande urskilja arkaiska element i karnevalen.
En gammal sed från Prekmurje är Borovo gostüvanje; om ingen i byn gifter sig under tiden före pust (karnevalen i februari) så arrangeras gostüvanje som straff. Då låter man den äldsta pojken eller flickan, som vill, men ännu inte har gift sig, gifta sig med en tall; det ordnas ett riktigt bröllop för hela byn som också är en karneval, då upp till 150 olika masker med särskilda roller medverkar - t.ex. tallens far, tallens mor, bruden och brudgummen, äldsten, zigenare, olika hantverkare m.m. Seden har förnyats efter 2:a världskriget och den drar med sin färggrannhet, livsglädje, skojfriskhet och outtömda folkliga fantasi på senare tid även till sig turister.
Škoromati från Brkini är ett gemensamt namn för masker från Brkiniområdet i sydvästra Slovenien. De uppträder som grupp i Podgrad och Hrušcica. Men tills nyligen var karnevalfirandet inte begränsat till dessa två platser och varade också under en längre tid, ända från den 26 december (S:t Stefan) till askonsdagen. Pojkarna arrangerar karnevalen och de mest pittoreska maskerna är de s.k. s poberínom eller škoromati, som sakta springer genom byarna och klämtar med klockor. Huvudbonaden utgör den mest distinkta delen av utklädnaden. De är klädda i pälskappor, har vita "långkalsonger" och färgglada sockor.
Den centrala karaktären är škopit - det finns vanligtvis två i varje grupp - som är skrämmande masker i svarta mantlar och med nedsotade ansikten. De har stora hattar dekorerade med vingar från hökar eller tuppar och de försöker sota ner sina offer. I gruppen ingår även andra masker som man kan finna nästan över hela det slovenska området, t.ex. den med lappade kläder, slåtterkarlen, zigenarmannen och -kvinnan, den tjocke, fotografen, skatteindrivaren, läkaren, dragspelsspelaren, Rezijabon m.fl.
Pust

I Cerkno kallas processionen laufarija och kännetecknas framföralt av den vilde mannen Pust (se bild till vänster), som bär horn och är helt övertäckt av mossa och håller en gran i sina händer.

Även de andra maskerna är intressanta, som murgrönemannen - ta bršlanov, halmmannen - ta slamnat och fjädermannnen - ta pernat... som representerar den agrara mytologin. Även en rad människokarikatyrer finns med, som t.ex. den fulle gubben och fulla gumman m.fl.

Andra traditionella masker runt om i de slovenska områdena är ( se nedan från vänster till höger) t.ex. olika former av djävulsutstyrslar, Rusa (Hästen) och Picek (Kycklingen) från Ptujfältet, Ta terjast från Cerkno, Korant från Dravsko polje och Blumari från Cedad/Cividale i Friuli, Italien.
Rusa Picek Ta terjast Korant Blumari
2008 kom boken Zlati cvet - bajeslovje Slovencev (Guldblomman - slovensk mytologi) ut, författad av dr. Jožko Šavli (se del 8), som handlar just om den slovenska mytologin. Huvuddelen av boken handlar om de förkristna karantanska gudarna så som författaren har funnit dem i den slovenska folktraditionen och folkloren. Ett annat kapitel handlar om andeväsen såsom häxor, dvärgar, féer osv. som uppenbarar sig i slovenska sagor och legender. På baksidan av boken på bilden till höger syns Triglav, Orjak , Živa occh Korant,
Författaren avslöjar att många av de slovenska lokala hedniska gudomligheterna förpassades till det fördolda genom karantanernas kristianisering (se del 1) emedan några av ritualerna överfördes till ceremonierna kring firandet av skyddshelgon. Den förkristna kulturen förstördes inte helt, utan den kristianiserades. Hedniska seder flätades samman med kristna traditioner och har bevarats till idag i många slovenska högtider så som julen (se ovan), påsken, maj-högtiden (se ovan) osv.
Uppenbarligen agerade missionärerna enligt De doctrina critiana av S:t Augustinus, som sade att de hedniska kulturella värdena skulle bevaras så länge de inte stod i motsättning till kristendomen. I den karantanska pantheon träffar vi på många gudomligheter som även finns annorstädes, som Moder Jord (slo. Zemlja, se ovan), Moder Natur (Maya, se ovan), Živa (Liv), Vesna (se ovan), eller solguden Belin. Men huvuddelen är inhemska gudomligheter och typiska slovenska mytologiska väsen: Orjak (Giganten), Korant eller Kurent (se ovan), Pust, Kresnik (se ovan) Triglav, Dogana (Zarja), Noreia, Korontan, Svarog, Baba (se ovan), Vodin (se nedan), Jarnik, Svetovid, ... Boken avslöjar ett rikt andligt arv som har bevarats i det slovenska folkets traditioner.
Enligt Jožko Šavli (se del 8) var Vodin/Odin förmodligen Karantaniens krigsgud. Det finns inga dokument som styrker detta, men i det karantanska förkristna pantheon fanns säkerligen en krigsgud. Inte heller finner man spår efter honom i den slovenska traditionen, men man antar att karantanerna/slovenerna hör till den ursprungliga befolkningen av venetisk härkomst (se del 8). Om man går tillbaka till veneternas/vendernas första period, som utgörs av tiden för migrationen från deras ursprungliga hemland i Lausitz (efter 1200 f.Kr.), då migrationströmmarna gick mot flera delar av Europa (se del 8), där de tillsammans med äldre invånare bildade nya civilisationer, så antas en av strömmarna även nå Skandinavien under den så kallade nordiska bronsåldern (ca 1700 till 500 f.Kr., se del 8). Den blomstrande vendiska perioden i Skandinavien slutade med en klimatförändring som ledde till sämre, fuktigare och kallare klimat med en gradvis minskning av skörden, en ökande barnadödlighet och slutligen en minskning av befolkningen. Under järnåldern (efter ca 500 e.Kr.) visar arkeologiska fynd en kontinuitet i kremeringen av de döda och begravning i urnor. Under de senaste århundradena f.Kr., spred sig dock influenser från Centraleuropa till Skandinavien från den nordvästra delen av Tyskland. Uppenbarligen anlände flera germanska folk och bosatte sig i Skandinavien, och det germanska språket segrade gradvis (se del 8). I en sådan blandad civilisation har inte den mycket rika skandinaviska mytologin inte en ren germansk härkomst, så som man i allmänhet tror. Odin, den högste guden i den skandinaviska och gammaltyska pantheon bär ett vendiskt namn med den vendiska roten *vod, motsvarande verbet "voditi" (att leda). Således betyder gudens namn Vodin (förkortat Odin) ordagrant "ledaren" (i krig). När folket kristnades ersattes krigsgudens gestalt med S:t Mikael.


Ovanför Friulis slätter finns i kryptan i Stara gora (Castelmonte, 618 m) en staty av S:t Mikael. Pilgimskyrkan som idag tillägnas Maria var förr tillägnad ärkeängeln Mikael.


Kejsar Theodosius
Det var på slovensk mark som det avgörande slaget mellan kristendomen och hedendomen stod under romartiden - slaget vid Frigidus.

Den romerske hedniske kejsaren Eugenius besegrades av den kristne kejsaren av Östromerska riket (Konstantinopel) Theodosius år 394 e.Kr. varav följden enligt en beskrivning blev att Europa översköljdes av en tro som grundade sig på en myt istället för att människan skulle fortsätta att besluta hedniskt i samklang med naturen... Det var vädrets makter som hade den avgörande rollen i stridens utgång. Karstlandskapets kraftiga bora-vind, burja, blåste upp till den hedniska arméns nackdel.
1994 gav slovenska postverket ut ett frimärke inför stridens 1600-års jubileum. Sommaren 2009 arrangerade för första gången byborna i Vrhpolje ett spektakel där man återgav striden vid "den kalla floden", det upprepades även under år 2010 - se länk.

Lov na polhe, sjusovarjakt, är en traditionell jakt i Slovenien. Vid slottet Snežnik finns sedan 1980 muséet Polharski muzej, med en jägarsamling och en presentation av den anrika sjusovarjakttraditionen. Janez Vajkard Valvasor (se del 3) skrev även om sjusovaren i sitt berömda verk The Glory of the Duchy of Carniola. Förr berikade köttet från sjusovaren den enkla människans måltider, dess fett ansågs ha mångsidiga medicinska egenskaper och av skinnet gjorde man mössor, s.k. polhovke (se bilden till höger av konstnären Maksim Gaspari, se del 7)
Mössan polhovka har under de senaste hundra åren utgjort en symbol för slovenskheten. Den var en synlig symbol på de slovenska studenternas huvuden i Wien och under 2:a världskriget förbjöd de tyska ockupanterna mössan, för de ansåg att man med denna ville markera sin slovenska nationella identitet.

Sjusovaren (se del 16) har alltså en speciell betydelse i Slovenien och det finns de som anser att sjusovarjakten därför också borde förbjudas. I landet finns det 4 till 5 olika sjusovarsorter och man har en av de starkaste sjusovar-populationerna i Europa - varför det är så vet man inte.

Av Maksim Gaspari
Mössan polhovka

Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18