Myten om det nionde riket

Många slovenska sagor börjar med de inledande orden "V deveti dezeli, za sedmimi gorami, kjer se cedita med in mleko..." - i det nionde riket, bakom de sju bergen, där honungen och mjölken flödar...

Indija (Vindija) Koromandija eller det nionde riket är landet där man aldrig sår, men ändå skördar tre gånger om året. Det regnar aldrig där, men på morgonen täcks det av en välgörande dagg. Där är det aldrig kallt. Människorna är snälla och besitter ingen ondska.

Den tyske författaren Peter Handke, som härrör från Kärntenslovener på sin mors sida, kallade för länge sedan Slovenien för det nionde landet bakom de sju bergen i egenskap av att förena ett magiskt landskap (se del 15) med en idealisk bild av en socialistisk alternativ värld, som saknade Östtysklands grå slöja. Om liknelsen med mjölk och honung ter sig alltför idealiserande i samband med den slovenska socialismen (se del 7), så kan den dock med fördel användas ordagrant vad gäller den kulinariska traditionen i Slovenien.

Som i t.ex. DN, den 23 januari 2009, upprepas det vad gäller den slovenska maten följande: "Det finns egentligen ingen enstaka slovensk nationalrätt. Landets kök är mycket influerat av mat från främst Ungern, Österrike och Italien". En fras som är så inrotad att den upprepas även av slovenerna själva.

Men med tanke på att de forna slovenska områdena "Benecija", dvs. det venetianska Slovenien (se del 4), som nu till största delen ligger i Italien och sträcker sig in i det slovenska kustlandskapet (se del 15), "Panonija" (se del 2), dvs. Pannonienslovenerna som till största delen assimilerats med de inflyttade ungrarna, men vars område sträcker sig in över nordöstra och östra Slovenien, samt "Karantanija" (se karta: Carinthia + Styria + Carantanian March + March of Ptuj + March of Savinja, del 2), det forna slovenska riket, vars område nu till största delen bebos av de tyskspråkiga österrikarna, men med en kvarvarande stor slovensk minoritet och som sträcker sig ner över norra Slovenien, så borde man i korrekthetens namn inte tala så mycket om inflytande från grannländerna, utan om skillnader i matkultur som utvecklats under sekler i de olika slovenska områdena (se del 4), vilka skiljer sig likväl i mat, som i husbygge (se del 11) och i folkloren, men som har en gemensam kärna i språket (se del 14) och kulturen/traditionerna (se del 12) , vilka även de uppvisar lokala variationer.

Av någon anledning talas här återigen (se svenska grodor) orättvist om en enkelriktad påverkan som avspeglar grannfolkens genom århundraden imperialistiska attityd.

En rättvisare definition menar: De slovenska maträtterna har utvecklats i förhållande till levnadssätt och traditioner i de olika slovenska regionerna. Det slovenska köket består av regionala och lokala maträtter, som sakta har utvecklats på basis av de naturliga förutsättningarna och under påverkan från grannregionernas traditioner.


I Slovenija - Turisticni vodnik (Slovenien - Turistguide), 1995, skriver man (ett förtydligande av definitionen ovan) att maträtter hemmahörande i Slovenien är typiska för pannoniska, alp- och medelhavsområdet. I pannoniska området hör soppor, grytor och pasta hemma, i alpområdet med omnejd är det typiskt med grötiga maträtter, potatis och bönor samt mjölkrätter, i medelhavsområdet bakas det gott bröd och där äter man fiskrätter och maträtter av majs samt pasta. Under det senaste århundradet har det liksom i andra delar av Europa även blivit vanligt med grillrätter, dvs. rätter typiska för sydöstra Europa.

Hur som helst så äter man i Slovenien gott!

Augustina Budja (se del 17) har samlat slovenska recept på svenska i sin bok Receptboken - Slovenska maträtter, som gavs ut i självförlag år 2006. Receptboken innehåller ett begränsat urval av slovenska recept - ca 340 stycken. Eftersom Augustina har sina rötter i Štajerska/Steiermark (se del 15) präglas bokens innehåll av matrecept som är vanligast just där.

I receptboken finns allt från olika sorters bröd, som i Slovenien inte sötas så som i Sverige, förrätter, vilket i Slovenien vanligen består av olika sorters soppor, och så grytor, såser och andra maträtter samt olika köttrecept - griskött, fågel, fisk, oxkött, men även lamm, hjort och hare. Hon ger recept på olika sallader, kakor och efterrätter samt några grundrecept på slutet.

Boken går att beställa via e-postadressen budja@bredband.net och kostar 150 kr + 35 kr för porto.

Nötköttssoppa
Matevz
Blodkorv
Panerad kyckling
Öring
Potica

I Tasteline.com beskrevs under en frågespalt år 2005 slovensk mat på följande vis med efterföljande respons:

Slovensk mat
27/5 2005 16:14
En vardaglig måltid består vanligen av
soppa och huvudrätt (samt efterrätt). Mycket grönsaker till huvudrätten (oftast sallad – vid säsong gärna unga maskrosblad). De vanligaste sopporna är nötköttssoppa (kokad på nötkött och grönsaker, som sedan tagits/silats bort) med hemgjorda finstrimlade nudlar samt svampsoppa. Det finns ett antal typiska huvudrätter: Kokt nötkött med t.ex. stekt potatis och sallad. Kranjska klobasa (speciell korv) med matevz (mos av potatis och bruna bönor) samt strimlad kokt surkål. Blodkorv (oftast hemmagjord vid slakt – blod- och risröra mm instoppat i tarm) med kokt potatis och smörbrynt ströbröd mm. Knedeljni – ngn form av kroppkakor fyllda med plommon eller aprikos. Rižota (risotto) med t.ex. lever eller havsfrukter. Panerad kyckling med potatismos och sallad. Polenta till t.ex. golaž (gulach). Jota – en nationalgryta med bönor, rökt kött, potatis, lök, tomatpuré mm. Det finns mycket annan traditionell mat, som åts mer förr i tiden och som baseras mycket på olika mjölsorter, ägg, keso mm., t.ex. štruklji. Som efterrätt finns de nationella gibanica, potica (främst vid högtider), samt äppelstrudel mm. Som mellanmål är det vanligt med allehanda hemmagjorda korvar samt kallskuren mat med lufttorkade salamin och pršut (lufttorkad skinka), ost, mm. Kosten kan variera lite i olika delar av Slovenien, exempelvis mer fisk, panerade kalamari (ngn form av minibläckfisk) och andra havsfrukter vid havet.

Helt rätt!
16/10 2005 21:58
Jag sitter i Postojna, Slovenien, just nu och familjen här är mycket imponerade av beskrivningen här under från 27/5 2005 16:14! Det stämmer väldigt bra! Själv kan jag inte mer än hålla med då personen som skrev det egentligen redogjorde min matdagbok för de veckor jag befunnit mig här!

Nötköttsgulasch
Jota med sur kålrot
Polenta
Ricet
Štrukelj
Prekmurska gibanica

Det finns en lista på slovenska nationalrätter på Wikipedia.

Förr i tiden skilde sig kosten i staden och på landet. På landsbygden gavs företräde åt mat som baserades på de lokala förutsättningarna och produkterna. Menyn blev då ganska enahanda. Fågel- och lufttorkat griskött åt man endast vid högtider. Det var mycket sopp- och gryträtter samt potatisrätter. Länge användes honung istället för socker och maträtterna kryddades sparsamt. Av någon anledning åt man ganska lite färska grönsaker. Frukt sågs som barnmat. I staden påverkades man av "wienerköket". Man åt ofta kött, t.ex. kotletter, revbensspjäll och gulascher. Man hade också olika sorters soppor och efterrätter. Från mitten av 1800-talet blev det vanligare med kaffedrickande.

Grönsaker och potatis utgjorde bondens basföda. Till kött åt man allra helst kål, kålrot, bönor och potatis, på vissa ställen även pumpa och gurkor. Kålet åt man färskt och på vintern surt. Den slovenska kranjsko kislo zelje (Krainsurkålen) blev vida känd i världen sedan 1840.

Sallader och såser fanns förr mer sällan på de slovenska matborden. På salladen brukade man hälla grädde eller stekt fläsk med vinäger. Bland såser är pepparrotssåsen, som är bra för matsmältningen, bland de populäraste. Pepparroten utgör en del av helgmaten vid särskilda helger: välsignelsen (se del 12), karnevalen (se del 12) och påsken (se del 12).

När det gäller producerad mat idag och då särskilt kött, så framhäver man liksom man gör i Sverige med "svensk kvalité" det slovenska köttets kvalité med "slovenska kakovost".

Något av det mest typiska för Slovenien är korven Kranjska klobasa, som faktiskt också redan har varit uppe i rymden (se del 10). Den svenska köttproducenten Scan hade försökt göra en egen variant av den slovenska korven "Kranjska", som var misslyckad, då man inte följde föreskriftena för hur den får tillverkas och lade till cayennepeppar. Den togs under 2007 eller 2008 bort ur sortimentet, troligen p.g.a. klagomål. På bilden till höger syns Kranjska klobasa tillverkad av den slovenska köttproducenten MIP. I Sverige finns Möllers Kranjska i affärerna och i Malmö kan man köpa Kranjska hos Wästchark.

I Sverige kan man på vissa ställen även inom svensk mathandel få tag på slovensk-producerad mat. I utländska hörnor i de större mataffärerna kan man ibland finna de slovensktillverkade kyckling- och tonfiskpastejerna Argeta från DrogaKolinska, inlagda grönsaker och kompot från Eta. På Abdos kan man också finna de slovenska pastejerna, dessutom påläggskorvarna Poli från Perutnina Ptuj, mineralvattnet Radenska, läsken Cockta, fruktnektar och juice från Fructal, téerna 1001 cvet, havssalt (se nedan), snabbpolenta från kollektionen Zlato polje och nudlar samt kanske även annan pasta från Žito och Mlinotest.

Ett av de populäraste matlagningsprogrammen i Slovenien, som gick på TV under 90-talet, var Cari zacimb (Kryddornas fägnad) som kombinerade matlagning med "utsökt" humor.

Appropå kryddor så heter den slovenska kryddkollektionen Maestro och dessutom finns i handeln sedan länge havssaltet Morska sol, med sin typiska bild på en segelbåt.

Det slovenska brödet är enligt slovenerna själva det godaste brödet som finns och tillhör det man saknar mest då man befinner sig utomlands. Till skillnad från det svenska brödet innehåller det inget socker.
De tidigaste källorna som omnämner bröd i de slovenska områdena är från 1200-talet. På vissa ställen kände man fortfarande på 1800-talet inte till vitt bröd eller hade mycket lite av den varan. Vitt bröd blev en statussymbol och formgivna bröd blev typiska för helgfiranden.

Idag saknas inte bröd någon i Slovenien. Tvärtom är det dagliga brödet bland det bästa i Europa och kan jämföras med det franska. Till de godaste bröden hör vetebröd, soržicni kruh (hälften vete, hälften råg) och rågbröd. Bagarna bakar åter även majs-, bovete- och havrebröd.

Musikgruppen Štajerskih sedem har även tillägnat det slovenska brödet en sång: Slovenski kruh. En reklamfilm handlar också om doften från brödet där hemma: Vonj po domu. Det finns ett antal större slovenska bagerier (se deras logotyper till höger) som samlas under paraplyorganisationen Žito.

I januari 2009 skyddades 31 slovenska matprodukter och livsmedel av EU-kommissionen:


Ägg från under Kamnikbergen.

- Med skyddad geografisk beteckning (SGB), som ges för produkter som har anknytning till en trakt för någon del av tillverkningsprocessen, har man märkt 15 matprodukter, bland dem pršut från Karst (se nedan), pumpolja från Štajerska- Prekmurska (se nedan), ägg från under Kamnikbergen, Ptujlöken, Kranjska-korven (se ovan), panceta från Vipava, Vipava-salamin och tünka från Prlekija (se nedan).
- 12 livsmedel har fått skyddad ursprungsbeteckning (SUB), som ges för särpräglade varor som tillverkas inom ett avgränsat område, bl.a. Nanos-osten, osten tolminc från bergen under Krn, den halvmjuka osten mohant från Bohinj, extra jungfruolivolja från det slovenska Istrien, bordsoliver från slovenska Istrien (se nedan), karstfårost och Piran-salt.
- 5 produkter har märkts med garanterad traditionell specialitet (GTS), som inte gäller ett bestämt område men skyddar en varas traditionella sammansättning eller produktionssätt, och då bland dem idrijski žlikrofi (se nedan) och prekmurska gibanica (se ovan)

Ptujlök Panceta Vipavasalami Nanosost Tolminc Mohant Extra jungfruolivolja Oliver Piransalt

Förutom dessa så har man ansökt om:
- Skyddad högre kvalité för 6 produkter: Kalvkött av märket Zlato zrno, honung med högst 18 % fukthalt och HMF högst 15 mg/kg, kycklinguppfödning utomhus av Perutnina Ptuj, grisuppfödning av märket PIGI, kycklinguppfödning av märket Domaci Goricki pišcanec, dinkelfrön och dinkelmjöl av märket Izida.

Radenska - Skyddat mineralvatten för följande 14: de naturliga mineralvattnen Juliana, Donat Mg, Edina, Tempel, Tiha, Jamnica, Radenska Classic Petanjkällan, Radenska Classic Kungskällan, Radenska Light källan Miral, Radenska källan Radin, Radenska Naturelle, Kaplja, Dana och Primaqua.

Radenska är det internationellt mest kända slovenska mineralvattnet och fick redan under 1890-talet många priser, såväl i närområdet som i Wien, Brüssel, Trieste, Frankfurt och Rom, och blev hovleverantör hos såväl kejsaren som hos påven.
Donat Mg anses vara alldeles särskilt unik och hjälper till att förebygga vissa sjukdomar tack vare sin höga magnesiumhalt. Tempel var det första slovenska mineralvattnet någonsin på marknaden.
Donat Mg
Pršút är torkad skinka (it. prosciutto) som lufttorkas i nio till sexton månader - på ett fåtal bondgårdar låter man skinkan torka ännu längre. Det är framförallt i Istrien, på Karst, i Goriška, Vipava, Brda, runt Idrija och i Tolminsko som denna produceras. Mest uppskattad är karstpršut, då istrienpršut är utan skinn och fett. Traditionellt åts pršut efter avslutade större arbeten, t.ex. skörd, höbärgning och vindruvsplockning, samt till helger, såsom välsignelser, bröllop och påsk. Framförallt var de lufttorkade skinkorna ämnade åt försäljning, då bönderna före 2:a världskriget tog med sig pršut till Trst/Trieste för att säljas till affärsmän och krögare. För två pršut kunde bönderna på den tiden köpa en gris. Från 1960-talet torkas pršut i Primorska även i större köttproducenters regi.

Det i Sverige mer kända parmaskinka från Italien är en variant av lufttorkad skinka, men ska inte förväxlas med karstpršut som är säregen i sin smak och kvalité, tack vare karstlandskapets speciella klimat.
Pumpoljan är karakteristisk för matkulturen i Štajerska/Steiermark, Prekmurje (se del 15) och vissa delar av Österrike. Den utvinns ur pumpfrön, särskilt ur pumpafamiljen Cucurbita pepo var. styriaca. Pumpolja innehåller liksom annnan olja främst triglycerider och fytosteroler, förutom det också proteiner, mineraler, omättade fettsyror och många vitaminer. Den karakteristiska grönröda till mörkbruna färgen ges av klorofylliknande ämnen. Den används till sallad eller som krydda vid matlagning. Cucurbita pepo var. styriaca

Tünka från Prlekija (se del 15) är saltat griskött, som steks och ilägges i skål och bearbetas med ister. Detta är en specifik produkt från just Prlekija och kanske den mest typiska kulinariska rätten för området. Sedan oktober 2010 har den skyddad geografisk beteckning inom EU.

Den måste förberedas under särskilda omständigheter och med exakt föreskrivna ingredienser. Beståndsdelarna är delvis hemliga.

De slovenska oliverna (den vanligaste sorten är Istrska belica) är av en alldeles särskild kvalité. Förklaringen till det är att det slovenska Istrien ligger i den nordligaste delen av Medelhavet och utgör därmed det nordligaste området där oliver kan växa. Detta ger de bästa oliverna av vilka man kan utvinna olja av hög kvalité. På grund av det nordliga läget innehåller de en hög halt med näringsämnen. Dessa hälsosamma näringsämnen, halten i den slovenska oljan är upp till 80 %, ansamlas tack vare kampen mot kylan. I det slovenska Istrien finns även många gamla olivträd, en del över 300 år gamla, men åldern har inget med kvalitén att göra. Den moderna oljetillverkningen började i Istriens byar för inte mer än elva år sedan, och det är sedan dess det står klart att den slovenska olivoljan är bland de bästa i världen.

En slovensk familj som bott i Sverige en tid har en egen produktion av olivolja i Slovenien, se Olivolja i Marezige.

Honungstillverkning har gamla anor i Slovenien. Alldeles särskilt utmärker sig biodlarna i Kocevskaregionen, som producerar honung av mycket hög kvalité. Detta garanteras av den intakta naturen i Kocevskas urskogar och den gamla traditionen, förutom den moderna standard som föreskrivs för honungstillverkning. Kocevskahonungen är den första slovenska honungen som har skyddad ursprungsbeteckning. Honungen ska innehålla mindre vatten och mer mineraler än vad som är vanligt i annan honung.

I Slovenien har man det inhemska biet Kranjska cebela (Apis mellifera carnica). Det är nu det andra vanligaste biet i världen, som används inom biodling, och är en lugn och fredlig bisort. En av de största biodlarpersonligheterna i historien är slovenen Anton Janša (se del 3).
I juli 2009 föreslog Slovenien i Brüssel att biet ska tillerkännas särskilt skydd och vård (fridlysas).

ˇganci, polenta och žlikrofi är gamla slovenska maträtter, som allt oftare finns med på restaurangmenyerna. Förr utgjorde de huvudrätten, medan de nu oftast serveras till kött. Det finns olika sorters žganci (se del 15); de mest "slovenska" är av bovete, men de finns även av majs, vete, ströbröd, gröt och potatis. De serveras kokta i en skål i en följsam, darrig klump, över vilken man kan hälla över olika sorters zabela (t.ex. smörbrynt ströbröd eller liknande). Ett sätt att servera en typiskt maträtt på i Krain är kranjska klobasa (se ovan), surkål (se ovan) och bovete-žganci.

Polenta är en maträtt besläktad med žganci, men från kustområdet - den mest kända är majspolentan.

Av de nämnda rätterna är žlikrofi de mest kaloririka. Degen är vanligtvis av vitt mjöl och fyllningen av färskt eller lufttorkat kött, keso, ost och/eller frukt. Etnologer är inte helt eniga om varifrån rätten härstammar, dvs. om den ursprungligen kommer från Dolenjskaregionen eller Idrija med omnejd.
Idrija med omnejd är förutom för sina gamla kvicksilvergruvor och spetsvirkningstradition alltså känt för den traditionella rätten idrijski žlikrofi.

Det är någon form av potatisklimpar, med en smak som påminner om gnocchi, men mycket mildare.

Fyllningen utgörs vanligen av potatis, rökt småskuren bacon, lök och med kryddorna gräslök, svartpeppar, salt och mejram.
Štruklji utgör sedan urminnes tider en viktig del av det slovenska köket. De görs på olika sätt i olika regioner och kan ses som både huvudrätt och efterrätt. I grunden är det filodeg med fyllning. Med vissa fyllningar (t.ex. dragon) passar de till kött, med andra (t.ex. köttfyllning) som självständig rätt, som förrätt eller dessert med keso eller nötter och som sötsak med vallmo. Degen är av vete- eller bovetemjöl. Bovete-štruklji är särskilt uppskattade.

Potica är den mesta kända slovenska kakan som också är en utpräglad helgmaträtt. För att baka potica används en större "sockerkaksbakfrom". Oftast är den jästa degen av vetemjöl, men på vissa ställen kan den göras även av bovete- och majsmjöl. Fyllningen kan vara av valnötter, hasselnötter, honung, socker, vallmo, torkad frukt, keso, grädde och/eller fettgrevar, bacon, mynta, osv. Speciella potica är špehovke (med bacon, fläsk) eller ocvirkove (med fettgrevar) som bakas till påsken och till grisslakten.

I nordöstra Slovenien är gibanica populärare än potica. För den är det typiskt att degen läggs i flera nivåer mellan vilka det finns fyllning. Denna är i princip av keso (skuta) i vilken det finns valnötter, äpple, vallmo och russin.

Till de slovenska sötsakerna räknas även krofi (munkar) och flancati, som friteras i olja, framförallt i karnevaltider. De äldsta slovenska sötsakerna utgörs av honungskakor (medena peciva). De bakades och såldes framförallt i centrala Slovenien i hjärtform. De var av rågmjöl med iblandad honung samt kryddade med kanel och peppar. Honung och peppar hade en erotisk betydelse då man trodde att de uppmuntrade till kärlek och förhöjde potensen.
Štruklji Potica
Prekmurska gibanica
Krofi Flancati Medenjak
I Slovenien finns många vingårdar. I de vinproducerande regionerna ingick vingården traditionellt i den lille bondens ägor. I Maribor, den näst största staden i landet, finns den över 400 år gamla och troligen världens samt säkerligen Europas äldsta vinproducerande vinranka (se bilden till höger). Den är av sorten Žametovka (se tredje rankan på bilderna nedan) och ger årligen 25 liter vin.

Inom det forna Jugoslavien stagnerade de inhemska traditionella druvsorterna till förmån för importerade sorter, vilket kanske var ett led i att otydliggöraden slovenska identiteten (se del 7) inom vinproduktionens område. Förfäderna odlade anrika och fina slovenska sorter som Zelen, Pinela, Teran, Meja, Garganja, Pergola, Cividin och andra.
Zelen Ranfol Zametovka Rumeni plavec I de slovenska vingårdarna finns ännu idag de gamla vindruvs-sorterna bevarade, som bidrar till den speciella identiteten hos några traditionella viner som cvicek, teran, bizeljcan och haložan m.fl. De har de positiva egenskaperna att de inte är kinkiga vad gäller mark och läge, växer bra och ger rikliga skördar samt är oemottagliga för svampsjukdomar. Mustens och vinets kvalité kan vara sämre då dessa sorter mognar senare och ibland inte har mognat tillräckligt - då kan musten vara surare. Genom selektion har man avlägsnat de dåliga egenskaperna hos vissa och integrerat dem i odlingarna, som t.ex. Zelen i Vipavaregionen.

Ranfol är en av druvsorterna som används i produktionen av vinet Haložan från Haloze i Štajerska/Steiermark. Žametovka eller Modra kavcina, som det också heter, ingår i vinet Cvicek som är typiskt för Dolenjskaregionen. Rumeni Plavec är huvudingrediensen i vinet Bizeljcan från Posavjeområdet, som ligger delvis i Štajerska och delvis i Dolenjska, längs floden Sava.

På den slovenska karstplatån produceras också det världskända vinet Teran av vindruvssorten Refošk, som har sitt ursprung i Istrien vid den slovenska kusten. Vinet Teran får sina karakteristiska egenskaper av den särskilda karstjorden och klimatet. Enligt gamla historiska källor uppskattades Teran redan under romartiden och det tillskrevs även många hälsobringande egenskaper.

Av samma vindruva görs vinet Refošk. Skillnaden mellan vinerna Teran och Refošk är att Teran kommer från druvor odlade på den röda järnrika karstjorden (it. terra rossa, slo. jerovica) och är följdaktligen rikare på järn.

På följande sida kan man läsa det mesta om slovenskt vin: Wines of Slovenia

Humle (slo. hmelj) odlas framförallt i Savinjadalen där förhållandena för det är de bästa. Där produceras framförallt följande fyra sorter: Aurora – Super Styrian, Savinjski Golding, Celeia - Styrian Golding och Bobek. De största odlingarna finns mellan Celje, Braslovce och Gomilsko. Humleodlingen där började i andra hälften av 1800-talet. I Žalec finns ett humleodlarmuseum, Hmeljarski muzej, där man får se verktyg och andra hjälpmedel genom tiderna inom humleodlartraditionen, diplom och andra utmärkelser samt fotografier. I Žalec finns även slovenska institutet för humleodling och ölbryggeri, Inštitut za hmeljarstvo in pivovarstvo Slovenije.

Vitahop är ett ungt företag som handlar med humle och även Inbarco handlar med bl.a. humle från Savinjadalen och säljer det till Tyskland, Storbritannien, Amerika, Östeuropa och Fjärran östern. Humlen från Savinjadalen används i stora bryggerier runt om i världen som Inbev, SAB-Miller, Anheuser Busch, Heineken och Baltik Beverage samt har även stor betydelse för de slovenska bryggerierna Pivovarna Laško och Pivovarna Union.

Ölbryggeriet Union grundades 1864. En av dess grundare, Peter Kozler, är också känd för att ha ritat en karta över de slovenska etniska regionerna (se del 5). Förutom olika sorters öl: lager, mörk, ljus, med citronsmak, med låg alkoholhalt samt alkoholfri, så producerar man läsk och isté, smaksatt vatten, mineralvatten och energidryck..

Ölbryggeriet Laško grundades redan 1825 och har förutom det mest kända ölet Zlatorog (Guldhorn, se del 4) även Export Pils samt olika varianter av Laško, olika drycker i serien Bandidos (Tequila, Ice, Hot, Light Lemon) samt mineralvatten.

Cockta är den slovenska varianten av Coca Cola och presenterades för allmänheten för första gången den 8 mars 1953. Till skillnad från Coca Cola (förr) så innehåller den ingen ortofosforsyra eller koffein och består av vatten, karamelliserat socker, nypon, vitamin C och en blandning av elva olika örter. Namnet Cockta syftar också på blandningen (cocktail) av naturliga ingredienser. I slutet av 70-talet uppnådde Cockta rekordförsäljning tack vare en kampanj med slogan "Cockta - drycken från våra och era ungdomsår".

Jupi lanseras som en apelsinläsk med hög koncentration apelsinjuice.

Även Radenska-koncernen(se ovan) tillverkar läskedrycker, iste och energidryck. Se deras sympatiska TV-reklam.

Körsbärsodling har en rik tradition i Slovenien. De huvudproducerande områdena är Goriška (Vipavadalen, Goriška Brda) och slovenska Istra/Istrien, men även annorstädes i Slovenien odlas körsbär framgångsrikt. Man började med odling av körsbär för den större marknaden för 140 år sedan, när dagens slovenska områden hade färdiga järnvägsförbindelser (1856 Wien - Ljubljana - Trieste), vilket möjliggjorde ökad handel med övriga städer i Österrike-Ungern. Från Goriška såldes för dåtiden framgångsrikt stora mängder körsbär till Wien, Prag och andra europeiska städer. Även under mellankrigstiden var Slovenien en viktig exportör av körsbär. Efter 1950 sjönk exporten rejält och efter 1970 odlas körsbär enbart för eget bruk. På frimärkena syns den slovenska körsbärssorten Vigred, som framställts genom korsning. Frukten är stor (massan är i genomsnitt 8,5 g) och den har en skinande klarröd färg som mörknar till brunrött. Köttet är fast, sött och rött och den har en liten kärna och ett mellanlångt skaft.

I juni firar man på flera håll i Slovenien "körsbärsdagarna", Praznik Cešenj, som kan pågå i tre dagar, i t.ex. Goriška Brda , byn Mackolje öster om Trieste och i byn Brusnice vid Novo mesto.

Zlatko Zakladko (zlato = guld; zaklad = skatt) är en serie TV-program för barn där programledaren och experten Zlatko Zajec besöker olika platser i Slovenien tillsammans med en grupp barn. I dessa program lär barnen känna slovenska örter, växter, bär och frukter och svampar, hur man plockar, använder och förvarar dem samt om den roll som naturens frukter spelar i den slovenska traditionen. Zlatko lär barnen att respektera naturen och hjälper dem att känna igen växtbiotopernas specifika egenskaper.

Vandring runt staden Metlika
Text

I vattenkvarnen Kuzmin mlin vid floden Lahinja får de mala sitt mjöl. Sedan bakar de tre sorters bröd: ett kryddas med Kryddtimjan (Thymus vulgaris; Materina dušica - mors själ) och ett med Löktrav (lat. Alliaria petiolata; slo. Cesnovka - vitlöksväxt). Till brödet äter de sedan fårost och fåryogurt.

Vid floden Lahinjas flodbankar i Bela krajina (Vita regionen) lär sig barnen om den redan nämnda växten Löktrav samt om Maskros (lat. Taraxacum; slo. Regrat), Älggräs (lat. Filipendula ulmaria; slo. mocvirski oslad - träsksöta) och Liljekonvalj (lat. Convallaria majalis; slo. Šmarnica). Sedan gör de en soppa av sådant de plockat i detta och även i tidigare avsnitt: vildpotatis, unga humleskott, löktrav, brännässla, mm. utom liljekonvalj som är giftig. Liljekonvaljens hälsobringande egenskaper får bara tas tillvara av erfarna farmaceuter.


Fortsättning följer! Denna del är inte klar.

Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18