Sagan om Eldnatten

Sagan om Kresna noc (Eldnatten) från boken "Sagor och sägner om Gorjanci" av Janez Trdina handlar om Martinek, som i en konflikt med godsherren blir av med hus och hem. Men en sak lyckas inte godsherren ta ifrån honom, ett värdefullt ormbunksfrö i hans ficka, som inte heller Martinek själv var medveten om.

Martinek vandrade upp på berget Gorjanci, där urskogen växer än idag, under Kresna noc (Eldnatten) då eldar tändes över hela landet. Även han tände en eld på toppen av berget och fick tack vare fröet se många märkliga, upplysande ting. Han fick se var han kunde finna rikedom och han fick se häxorna, som bestod av många män och kvinnor han kände igen - även präster, flyga till berget Klek, där de träffade djävulen.
På sin vandring nerför berget Gorjanci upptäckte han att han kunde förstå växterna och de rinnande bäckarna, som berättade om sina hemligheter - även om sina helande effekter. Han kunde också höra djuren tala och utnyttjade sedan informationen han fick av dem till sin fördel för att uppnå sin lycka.

Och önskar man sig Matineks lycka, finner man den säkert om man med ett ormbunksfrö går upp på Gorjanci under Kresna noc (Eldnatten).

Sagan ovan där huvudpersonen med hjälp av ett frö kan förstå och se saker som han annars inte hade gjort, får illustrera att ett språk som man förstår är en skatt och att lära sig ett nytt språk är att vidga sina vyer, sin horisont. Skogen och träden anknyter också till de många språken i världen och till språkträdens förgreningar (se nedan). Det slovenska språket är i stort det som har enat och enar slovenerna, som bor i skilda geografiska regioner med olika klimat, vilket har lett till att det har utvecklats skillnader i seder och bruk, i kost (se del 13) och husbygge (se del 11) - även i många dialekter, cirka 48 stycken, vilket är mycket för ett förhållandevis litet språk. Språket har också vissa säregenheter, bland annat har det som numerusform förutom singular och plural även dualis.

Det slovenska språket är nationellt språk i Republiken Slovenien och i angränsande enklaver i Österrike (Kärnten), Italien (Friuli, Venezia Giulia) och Ungern (Rabaflodens avrinningsområde). Det utgör modersmål åt omkring 2 miljoner slovener och talas även av emigrantgrupper på ca 400.000 personer i USA, Kanada, Argentina, Australien, Tyskland och Frankrike.
Det är ett slaviskt språk och hör idag officiellt till den sydslaviska språkgruppen. Det skiljer sig dock från kroatiskan och serbiskan i att ha behållit ålderdomliga proto-slaviska grammatiska funktioner och lexikala egenskaper som indikerar en högre ålder och har en stark lexikal anslutning till den nordslaviska typen. Exempelvis så finns det språkligt ovanliga dualis kvar i slovenskan, vilket förbinder det med sorbiskan, användningen av supinum förbinder det med tjeckiskan och genitivformen i negationer förbinder det med den balto-slaviska språkgruppen. Till skillnad från kroatiskan och serbiskan karakteriseras slovenskan av ett stort antal dialekter - det sammanlagda antalet på 50 dialekter och subdialekter indikerar också en hög ålder.

Slovenskan räknas som sagt officiellt som sydslaviskt språk trots att det finns mycket som tyder på att det är ett västslaviskt språk. Visserligen finns det många ord i slovenskan och serbokroatiskan som liknar varandra, även om de uttalas olika framförallt med olika betoning på stavelserna, men det finns också många ord som skiljer. France Bezlaj förklarar det med att det slovenska språket genom åren har påverkats av olika slaviska talspråk, men troligtvis är av nordslaviskt ursprung (se del 8).

Från kartan på bilden till höger ser det ju naturligt ut att slovenskan tillhör den sydslaviska språkgruppen - men det är en mycket förenklad bild som bortser från den historiska utvecklingen.

Det som idag är östra Österrike, Ungern, östra Norditalien, Istrien och Slavonien och även Dalmatien i Kroatien samt Bayern har i historien hört till det slovenska/vendiska/venetiska språkområdet, beroende på hur långt tillbaka i tiden man går (se del 4). Skulle man färglägga östra Österrike, Ungern, östra Norditalien på bilden skulle det uppstå en annan bild då Slovenien skulle länkas samman med de västslaviska språken. Dessutom om man betänker att hela östra delen av Tyskland varit vendiskt och slavisktalande (se del 8, de lusiska sorberna finns kvar där som en liten ö), blir bilden ännu tydligare.

De sydslaviska folken som delvis har påverkat slovenskan och vice versa (en påverkan åt andra hållet kan inte heller uteslutas, särskilt inte om den venetiska/slovenska kulturen/språket kan anses ha varit substratum/tidigare språk även på Balkan, se del 4) kom först senare (se del 4).

Det allra mest korrekta vore kanske att beteckna slovenskan som ett sydvästslaviskt språk.

Den slovenske kulturvetaren och poeten Aleš Debeljak uttryckte sig på följande sätt om slovenskan i Ny Tid: "Metaforiskt uttryckt existerar den slovenska nationalstaten i den mån det slovenska språket, i förening med den kultur som det uttrycker, kan användas till annat än det som de österrikiska härskarna använde det till: att kommunicera med sina hästar. En av de främsta slovenska poeterna på 1900-talet, den profetiske Edvard Kocbek (se del 6), gav uttryck åt denna pregnanta metafor i dikten “Lippizzanerna” från 60-talet (dikten finns i Embers in the House of Night/Glöd i nattens hus, 1999 )" (se del 6) - här i ett utdrag ur dikten:

Andra har avgudat heliga kor och drakar,
tusen år gamla sköldpaddor och bevingade lejon,
enhörningar, tvehövdade örnar och fenixfåglar,
men vi valde det vackraste djuret,
som glänste på slagfält och i cirkusmaneger,
spändes för prinsessor och den Gyllene monstransen,
därför talade härskarna i Wien
franska med skickliga diplomater,
italienska med charmerande aktriser,
spanska med den oändlige Gud,
och tyska med de obildade tjänarna:
men med hästar talade de slovenska.

Se kopplingen till hästens betydelse i slovenernas historia, del 6, del 8 och del 8.

Namn är också en del av språket och uttrycker dess särart.

Utomlands kan Slovenien ha problem med att hävda sin särart, dvs. okunskapen om att kultur och språk i Slovenien skiljer sig från det övriga forna Jugoslavien kan vara stor (se Svenska grodor om Slovenien), vilket slovenerna ofta irriterar sig på. Men när Slovenien och Sverige spelade mot varandra i fotboll i maj 2008 var det många av efternamnen i det slovenska laget som inte var slovenska, vilket hos svenskar förmodligen gav intrycket att efternamnen i Slovenien inte skiljer sig från de i övriga Jugoslavien (ej slovenska eller slovenskklingande namn och efternamn markeras med rött): Samir Handanovic, Jasmin Handanovic, Mišo Brecko, Miran Burgic, Branko Ilic, Bojan Jokic, Amer Jukan, Andraž Kirm, Zlatan Ljubijankic, Darijan Matic, Milivoje Novakovic, Mirnes Šišic, Dalibor Stevanovic, Marko Šuler, Anton Žlogar och Mitja Morec. De rödmarkerade namnen/efternamnen är lika lite/mycket slovenska, som Zlatan Ibrahimovic är svenskt i det svenska landslaget. Kanske en följd av att fotboll traditionellt inte är en stor sport i Slovenien.

Laget som i november 2009 tog Slovenien till VM-final är följande: Samir Handanovic, Aleksander Šeliga, Mišo Brecko, Boštjan Cesar, Branko Ilic, Matej Mavric, Bojan Jokic, Marko Šuler, Andraž Kirm, Robert Koren, Anton Žlogar, Valter Birsa, Andrej Komac, Dalibor Stevanovic, Aleksander Radosavljevic , Rene Krhin, Milivoje Novakovic, Zlatko Dedic, Zlatan Ljubijankic och Nejc Pecnik.


I juni 2008 var de 200 vanligaste efternamnen i Slovenien, varav det vanligaste är NOVAK, följande (hämtat från Slovenska statistiska byrån):

(röda - ej slovenska eller slovenskklingande )

1. NOVAK
2. HORVAT
3. KRAJNC
4. KOVACIC
5. ZUPANCIC
6. KOVAC
7. POTOCNIK
8. MLAKAR
9. VIDMAR
10. KOS
11. GOLOB
12. TURK
13. BOŽIC
14. KRALJ
15. ZUPAN
16. KOROŠEC
17. BIZJAK
18. HRIBAR
19. KOTNIK
20. ROZMAN
21. KAVCIC
22. PETEK
23. KOLAR
24. KASTELIC
25. ŽAGAR
26. HOCEVAR
27. OBLAK
28. KOŠIR
29. KOREN
30. KLEMENCIC
31. ZAJC
32. MEDVED
33. KNEZ
34. ZUPANC
35. PIRC
36. PETRIC
37. HROVAT
38. PAVLIC
39. KUHAR
40. LAH
41. URŠIC
42. ZORKO
43. SEVER
44. JERMAN
45. MAJCEN
46. BABIC
47. TOMAŽIC
48. ERJAVEC
49. JEREB
50. KRANJC

51. PUŠNIK
52. RUPNIK
53. BREZNIK
54. PECNIK
55. PERKO
56. LESJAK
57. PAVLIN
58. VIDIC
59. FURLAN
60. MOCNIK
61. DOLENC
62. LOGAR
63. TOMŠIC
64. JENKO
65. JANEŽIC
66. RIBIC
67. ŽNIDARŠIC
68. CERNE
69. MACEK
70. FRAS
71. ZADRAVEC
72. LEŠNIK
73. MAROLT
74. GREGORIC
75. JELEN
76. BLATNIK
77. HREN
78. MIHELIC
79. PINTAR
80. KOKALJ
81. BEZJAK
82. CERAR
83. CEH
84. JUG
85. LEBAN
86. VIDOVIC
87. PRIMOŽIC
88. RUS
89. KOBAL
90. KOCJANCIC
91. KOLENC
92. NEMEC
93. LAZAR
94. DOLINAR
95. KOSI
96. LAVRIC
97. KODRIC
98. BOGATAJ
99. KOLARIC
100. MRAK

101. DEBELJAK
102. KOVACEVIC
103. TAVCAR 1.310
104. PETROVIC
105. ŽIŽEK
106. KRIVEC
107. ZVER
108. IVANCIC
109. LIKAR
110. ŽIBERT
111. JARC
112. VODOPIVEC
113. VOVK
114. TOPLAK
115. SKOK
116. KRAMBERGER
117. MIKLAVCIC
118. PETROVIC
119. HRIBERNIK
120. JAZBEC
121. LESKOVAR
122. SIMONIC
123. STOPAR
124. BLAŽIC
125. GORENC
126. ŽELEZNIK
127. ERŽEN
128. SITAR
129. MEGLIC
130. ŠINKOVEC
131. JAMNIK
132. JAVORNIK
133. KOCEVAR
134. BUKOVEC
135. RAMŠAK
136. HOZJAN
137. FILIPIC
138. VOLK
139. DEMŠAR
140. GOMBOC
141. CUK
142. SUŠNIK
143. BREGAR
144. MARKOVIC
145. MAVRIC
146. KOKOL
147. PODGORŠEK
148. PINTARIC
149. GORJUP
150. KOŽELJ

151. RUTAR
152. LEBAR
153. KRAMAR
154. MOHORIC
155. RAJH
156. ROŽMAN
157. ILIC
158. ŠMID
159. RESNIK
160. NIKOLIC
161. KUMER
162. GAJŠEK
163. POGACNIK
164. HAFNER
165. BERGANT
166. POPOVIC
167. JOVANOVIC
168. ZEMLJIC
169. GODEC
170. TRATNIK
171. MLINARIC
172. POVŠE
173. BEVC
174. MLINAR
175. AMBROŽIC
176. ROŽIC
177. JERIC
178. KRISTAN
179. HUMAR
180. CVETKO
181. ŠUŠTAR
182. KALAN
183. MARKOVIC
184. DOLINŠEK
185. ZALOKAR
186. BAJC
187. KAUCIC
188. HODŽIC
189. PIRNAT
190. ZAKRAJŠEK
191. ZALAR
192. POGACAR
193. ZORMAN
194. ŠKOF
195. ŠTRUKELJ
196. GRUDEN
197. KRANJEC
198. GORIŠEK
199. SMREKAR
200. ZALOŽNIK

Exempel på andra inte listade slovenska efternamn är Oven, Uhan, Marin, Gantar, Gruber, Mrvar, Lakner, Ravbar, Suhadolc, Strojin, Nahtigal, Jakše, Jakša, Furar, Foršcek, Fojkar, Pregl, Peternelj, Drnovšek, Peterle, Ribezl, Bastl, Rupel, Zgaga, Rop, Mirt, Mohor, Prešeren, Trdina, Kreft, Bajt, Aškerc, Trubar, Preprost, Gornik, Robnik, Hvale, Prelokar, Sladkonja, Svetina, Gerbec, Pohlin, Kumerdej, Linhart, Krivic, Zlobec, Vodnik, Janša, Jelovšek, Repenšek, Bergant, Vega, Voglar, Žagar, Kern, Harej, Oražen, Lukman, Rkman, Verbovšek, Vuga, Trstenjak, Krempl, Ravnikar, Tuma, Mal, Rebec, Berlot, Jeza, Fink, Dimnik, Molicnik, Bor, Šavli, Smole, Smolar, Cop, Kopitar, Slomšek, Cigler, Laterner, Košir, Strgar, Stražar, Vesel, Kozler, Štukelj, Štrukelj, Vencelj, Baraga, Lavtižar, Skopec, Cebulj, Buh, Smolnikar, Cižman, Golcman, Mesar, Knoblehar, Drenik, Malik, Krek, Levstik, Stritar, Kersnik, Preložnik, Murn, Cankar, Kveder, Mencinger, Puh, Ostruh, Puhar, Nardin, Kuštrin, Juvanc, Slokar, Belar, Rusjan, Kogoj, Budja, Strmbregar, Kobilca, Grohar, Žbogar, Gregorc, Jama, Ogrin, Petkovšek, Šubic, Gangl, Vilhar, Ipavec, Regen, Gros, Grosman, Govekar, Pugelj, Snoj, Avsenik, Podlesnik,Velikonja, Hribovšek, Zajec, Finžgar, Malgaj, Bevk, Kosovel, Gradnik, Vrsnik, Plemelj, Samec, Kravanja, Korošec, Srebrnic, Zelen, Rejec, Majnik, Cermelj, Kumelj, Cok, Brezavšcek, Zapušek, Bratuž, Lemut, Premrl, Lokovšek, Lipušcek,Klanjšek, Šarh, Kunaver, Kramer, Vauhnik, Destovnik, Stare, Krumpacnik, Polanšek, Kosmac, Kocbek, Rožanc, Lipuš, Karlin, Pregelj, Zvipelj, Plecnik, Ropotec, Florjanc, Vandot, Sirc, Vurnik, Veber, Muster, Bartol, Bartelj, Markelj, Pahor, Kardelj, Pucnik, Rebula, Žebot, Kojc, Borštner, Zavrl, Pavcek, Kucan, Lipar, Joras, Ferligoj, Kulmež, Grims, Maver, Jalen, Bezlaj, Ramovš, Križnar, Petelin, Vode, Sepe, Nagode, Deržaj, Viler, Haberl, Fliser, Ropret, Kraner, Mojzer, Dežman, Bele, Vintar, Sršen, Kulovec, Butala, Šmajdek, Privšek, Švajger, Roser, Berkopec, Dežan, Dremelj, Mežek, Rovšek, Umek, Šifrer, Kreslin, Domicelj, Predin, Lovšin, Koželj, Bogolin, Poljšak, Gliha, Trohko, Ambrožic, Mrzel, Pihlar, Pišler, Piškur, Skrt, Laharnar, Judež, Lipovšek, Bauer, Zorn, Zore, Znojilšek, Erpe, Gacnik, Podboj, Rauh, Medic, Berus, Menart, Irt, Knafeljc, Bitenc, Osterc, Rejc, Gaber, Gaberšek, Brinovšek, Mancek, Jazbinšek, Kolar, Bavcar, Brezar, Keber, Capuder, Dular, Štor, Vrhovnik, Fabjan, Boh...

Vanligast är att de slovenska namnen slutar på -er, -ar, -or, --an, -man, -en, -in ,-el, -elj, -ak, -ek, -šek, -ec, -nik, och så finns det lite andra varianter på vanligtvis korta enstaviga och tvåstaviga, ibland trestaviga efternamn.

Från de övriga republikerna i forna Jugoslavien kommer efternamn oftast med -ic och -vic på slutet och då mestadels med det mjuka , som inte finns i Slovenien. Några av dessa efternamn har blivit så vanliga att de kommit med i listan över de 200 vanligaste efternamnen i Slovenien (se ovan). Efternamn från det sydslaviska området har vanligen liksom hos svenskarna (ex. Andersson, Nilsson, Pettersson) suffixet på egennamn/förnamn (ex. Markovic, Jovanovic, Petrovic), vilket ursprungligen beskrev vems son man är, dvs. vad fadern heter (patronymikon).

Ibland slutar slovenska efternamn också på -ic (då med det hårda). De slovenska namnen på - ic har en klart slovensk stam/rot som oftast figurerar som efternamn även utan suffixet -ic, t.ex. Erpic - Erpe, Kovacic - Kovac, Pintaric - Pintar, Mohoric - Mohor, Zupancic - Zupan.
Hos slovenerna sätts alltså suffixet -ic (men inte alls -vic!) med det hårdapå redan befintliga efternamn, som inte är egennamn/förnamn (de betecknar ofta ett yrke, ett djur, en egenskap eller en landskapsföreteelse), troligen för att beteckna "den lille" eller "den unge" (Erpic - den lille Erpe).
En stor del av de nuvarande slovenska efternamnen med suffixen -ic med det hårda och ibland även det mjuka är också ett arv från de s.k. uskoki (se del 2), som flyttade in bland ursprungsbefolkningen och till stor del assimilerades.

Bara genom att studera de slovenska efternamnen finner man att de snarare har sin grund i den västslaviska språkgruppen.

De slovenska förnamnen består av dels slovenska originalnamn, dels namn som även finns inom den övriga slaviska språkgruppen (ibland väst-, öst- eller syd-) och dels namn som är utbredda över hela (väst-) världen. Här följer slovenska förnamn i bokstavsordning:

Mansnamn
Kvinnonamn

Ahac
Adi
Adolf
Albin
Albert
Aleksander/Aleks
Alen
Aleš
Aljaž
Aljoša
Alojz/Lojze
Ambrož
Andraž
Andrej
Anton
Anže
Avgust/Avguštin
Ažbe
Benjamin
Bernard
Blaž
Bogdan
Bojan
Bor
Boris
Borut
Boštjan
Božidar/Božo
Branimir/Brane
Brin
Bruno
Ciril
Cvetko
Crtomir/Crt
Damjan
Dan
Danijel
Danilo
Darko
David
Dejan
Denis
Dimitrij
Dominik/Domen
Drago
Dragutin
Duh
Dušan
Edvard/Edo
Emil
Erazem
Erik
Ernest
Ervin
Evgen
Feliks
Ferdinand/Ferdo
Filip
Franc/Franci
Fran/Franjo
Francišek
Gaber
Gaj
Gal
Gašper
Goran
Gorazd
Gregor/Grega
Herman
Ignac
Igor
Ingo
Ivan
Izidor
Iztok
Jalen
Jakob/Jaka
Jan/Janko
Janez
Janko
Jernej
Josip
Jošt
Jože/Jožef
Julian
Jurij
Karel/Karol
Klemen
Konrad
Kristjan/Kristijan
Lan
Lado
Leopold/Leon
Ljubo
Lojze
Lovrenc/Lovro
Lucijan
Ludvik

Luka
Maj
Mak

Maksimilijan/Maks
Marcel
Marijan
Marko
Martin/Tine
Matej
Matevž
Matija/Matic
Matjaž
Metod
Mihael/Miha
Milan
Miran
Miroslav/Mirko
Mišo
Mitja
Mojmir
Nace
Nejc
Nik
Oton
Ožbej
Ožbolt
Patrik
Pavel
Peter
Primož
Rado
Rafael
Rajko
Renato
Rihard
Robert
Rok
Roman
Rožle
Rudolf/Rudi
Samo
Sandi
Sašo
Sebastjan
Sergej
Silvester/Silvo
Simon
Slavko
Srecko
Stanko
Stojan
Svit
Štefan
Tadej
Tal
Tibor
Tilen
Timotej/Tim
Tomaž
Tristan
Urban
Urh
Uroš
Val
Valentin
Valter
Vid
Viktor
Vilan
Viljem
Vincenc
Vinko
Vit/Vito
Vitan
Vladimir/Vlado
Zdenko
Zdravko
Zlatko
Zvonimir/Zvonko
Zoran/Zorko
Žan
Žiga

Adrijana
Agata
Ajda
Ajša
Albina
Aleksandra
Alenka
Alja
Alma
Alojzija
Amalija
Ana/Anica
Andreja
Angela
Anita
Anja
Antonija
Asja
Barbara
Bernarda
Blanka
Bogdana
Bojana
Branka
Breda
Brigita
Brina
Cecilija
Cveta/Cvetka
Dana/Danica
Danijela
Damjana
Darinka
Darja
Desa
Doroteja
Dragica
Dunja
Duša
Elizabeta
Ema
Emilija
Erika
Erna
Eva
Fani
Franja
Franciška
Gabrijela/Gabi
Gaja
Gizela
Hana
Helena
Hedvika
Hermina
Ida
Ines
Iris
Irena
Irma
Ivana/Ivanka
Iza
Jagoda
Jana/Janja
Jasmina
Jasna
Jelka
Jera/Jerca
Jerneja
Jolanda
Jožefa
Jožica
Judita
Julija/Julijana
Justina/Justi
Kaja
Karin
Karmen
Karolina
Katarina
Katja/Katjuša
Klara
Klavdija
Krasna
Kristina
Ksenija
Lada
Lana
Lara/Larisa
Laura
Lea
Lena
Lidija
Ljuba/Ljubica
Ljudmila
Lucija
Luna
Magdalena/Magda

Maja
Majda
Manca
Manja
Marica
Marija
Marina/Marinka
Marjana
Marjeta
Marta
Martina
Maruša
Maša
Mateja
Matilda
Melita
Meta/Metka
Mia
Mihaela
Milena
Mila/Milica
Minka
Mira
Mirjam
Mirna
Mojca
Monika
Nada/Nadja
Nastja
Natalija
Nataša
Neja
Nevenka
Neža
Nika
Raja/Rajka
Nina
Nives
Nuša
Olga
Pavla
Patricija
Petra
Pia
Pika
Polona
Rada
Rebeka
Renata
Romana
Rozalija/Roza
Roža
Sabina
Sandra
Sanja
Sara
Saša
Silvestra/Silva
Simona
Slavka/Slavica
Sonja
Stanka
Suzana
Sveta
Špela
Štefanija
Štefka
Tadeja
Tamara
Tanja
Tatjana
Tea/Teja
Terezija
Tija
Tina
Tinkara
Tjaša
Ula
Urša/Urška/Uršula
Valentina
Valerija
Vanda
Vanja
Vera
Veronika/Ika
Vesna
Vida
Viktorija
Vilma
Vlasta
Zala
Zarja
Zdenka
Zlata
Zofija
Zvonka
Živa
Bland de 200 vanligaste namnen i Slovenien förekommer p.g.a. den sydslaviska invandringen även icke slovenskklingande sydslaviska förnamn som mansnamnen Petar, Nenad, Nikolaj, Radovan, Slobodan, Hasan, Milorad, m.fl. och bland kvinnonamnen Jadranka, Snežana och Biserka m.fl..

Apropå språkträd, så ska språkträdet på bilden till vänster visst vara frukten av nyare forskningar fram till 2006. Där kan man se att det slovenska språket, slovenski jezik, i sin utveckling avgrenar sig tidigare än de övriga slaviska språken. Under bilden står det följande:

Ett språkträd med 63 indoeuropeiska språk. Siffrorna, som står inskrivna vid grenarna betecknar säherhetsgraden hos enskild gren (i procent), som räknats ut med bindningsmetoden. Listan under trädet betecknar år. (En framställning av originalet från Piazzas, Minchs och Cavalli-Sforzes opublicerade material, som grundar sig på uppgifter från Dyan/Kruskal/Black 1992.)

Det vanliga hittills är att man listar slovenskan bland de sydslaviska språken (se ovan) som på bilden nedan.

En jämförelse i tabellen nedan mellan slovenska och västslaviska respektive serbokroatiska ord tenderar nog att stödja det nyare språkträdet framför det vanliga.

Svenska
Polska
Tjeckiska
Slovenska
Serbokroatiska
en eld
ogien
ohen
ogenj [ógenj]
vatra
en stol
krzeslo
židla
stol [stóu]
stolac/stolica
ett bord
stól
stul
miza [míza]
stol/sto
en blomma
kwiat
kvetina
roža [rózha]/cvet [tsvét]
cvijet/cvet
att arbeta
pracowac
do práce
delati [délati]
raditi
att prata
mówic
mluvit
govoriti [govoríti], praviti [práviti]
pricati/caskati/razgovarati
en bebis
dziecko
mimino
dojencek [dojénchek], dete [déte]
beba
ett barn
dziecko
díte
otrok [otrók]
dijete/dete
en skog
las
lesní
gozd [gózd]
šuma
trä
drewno
drevo
les [lés]
drvo
ett träd
drzewo
strom
drevo [drevó]
drvo (stablo)
en gren
galaz
vetev
veja [véja]
grana (ogranak)
ett hus
dom
dum
hiša [hísha]
kuca
ett hem
dom
dom
dom [dóm]
dom (kuca)
här
tutaj/tu
tady
tukaj [túkaj] /tu [tú]
ovdje/ovde/tu
där
tam
tam
tam [tám]
ondje/onde/tamo
fort
szybkie
rychle
hitro [hítro]
brzo (naglo)
sakta
powoli
pomalu
pocasi [pochási]
polako/polagano/sporo
en by
wies
vesnice
vas [vás]/naselje [nasélje]
selo (naselje)
en stad
miasto
mesto
mesto [mésto]
grad
ett slott (ett palats)
zamek
hrad
grad [grád]
(dvorec [dvórets], palaca [palácha])
dvorac/palaca
tid
czas
cas
cas [chás]
vrijeme (doba)/vreme
väder
pogoda
pocasí
vreme [vréme]
vrijeme/vreme
öster
wschód
vychod
vzhod [vshód]
istok
väster
zachód
západ
zahod [zahód]
zapad
en boll
pilka
míc
žoga [zhóga]
lopta
en lära
doktryna
doktrina
veda [véda], nauk
znanost/nauk/ucenje
att veta
wiedziec/znac
vedet
vedeti [védeti]
znati
jag vet
wiem
vím
vem [vém]
znam
att kunna (läsa)
umiet (czytac)
umi (cist)
znati [znáti] (brati [bráti])
znati (citati)
en väg
droga
cesta
cesta [césta], pot [pót]
cesta/put/drum
en blixt
blyskawica
blesk
strela [stréla]/blisk [blísk]
munja
regn
deszcz
déšt
dež [dézh]
kiša
regnbåge
tecza
duha
mavrica [máuritsa]
duga
gräns
granica
hranica
meja [méja]
granica
en gås
ges
husa
gos [gós]
guska
en säng
lózko
postel
postelja [póstelja]
postelja (krevet)/krevet (postelja)
tusen
tysiac
tisíc
tisoc [tísoch]

tisuca/hiljada

ett år
rok/lat
rok
leto [léto]
godina
kroatiska/ serbiska/både kroatiska och serbiska

Slovenska är grammatiskt komplext med många böjningar med sina sex kasus för substantiv, adjektiv och pronomen, tre genus och fyra tempus. Språket har som sagt tre numerus; förutom singular och plural även dualis - t.ex. ett hus - hiša, två hus - hiši, flera hus - hiše (exemplet visar numerus- ändelser i feminin form).

I slovenskan används latinsk skrift och alfabetet har 25 bokstäver (se nedan), där de utmärkande slovenska bokstäverna utgörs av , š och ž (uttalas ch, sh, zh). Vokalljuden har olika värden; o och e kan vara långa och korta, öppna eller slutna samt med fortsatta subtila variationer i uttalet. Variationerna är inte markerade i skrift och måste läras genom att lyssna noggrant och repetera ord och ljud. Betoningen i orden kan variera mellan stavelserna från ord till ord.

De första skrivna texterna på slovenska kan spåras till 700-talet e.Kr. (se del 4).

Det slovenska litteraturspråket hade sin början på 1500-talet (se del 3) då Primož Trubar som standardspråk valde den centrala dialekten som talades i Ljubljana - denna bestod i grunden av en blandning av de största dialekterna från Dolenjskaregionen (Nedre Krain), som var Trubars hemtrakter, från Gorenjskaregionen (Övre Krain) och Notranjskaregionen (Inre Krain). Han valde att använda den latinska skriften framför den glagolitiska (se nedan), efter att hans första två böcker hade tryckts med det glagolitiska alfabetet. Han var också tvungen att välja hur sh-, ch- och zh-ljuden skulle skrivas.

Den första kompletta slovenska bibeln gavs ut 1584 (se del 3). Sedan gjorde motreformationen (se del 3) att utgivningen av böcker på slovenska saktades ner. Då började det tyska språket dominera inom administrationen och handeln och som studerandespråk användes latin. Slovenska talades på landsbygden och i kyrkan, medan man i städerna använde både slovenska och tyska som samtalsspråk.


Glagolitisk skrift (se nedan)

Den franska revolutionen och humanismen förde med sig ett uppsving av den nationella medvetenheten i de slovenska områdena i början av 1800-talet. När Napoleon ockuperade Slovenien (se del 5) uppstod för en kort period i historien den slaviska staten Illyrien med Ljubljana som huvudstad och det slovenska språket började användas av stadsborna medan också undervisningen i grundskolan skedde på slovenska. Tiden av uppsving för det slovenska språket representeras bl.a. av Valentin Vodnik (se del 3), Jernej Kopitar (se del 5) och France Prešeren (se del 5).
I mitten av 1800-talet infördes alfabetet gajica (se del 5).
I slutet av 1800-talet upplevde den slovenska litteraturen ännu ett uppsving med de fyra poeterna/författarna tillhörande den slovenska modernismen, Cankar(se del 5), Župancic (se del 5), Kette (se del 5) och Murn-Aleksandrov(se del 5), vars verk låg i nivå med de främsta europeiska litterära verken.

1900-talet har varit en litterärt rik period och slovenska moderna poeter och författare är kända för en bredare publik tack vare översättningar till engelska och en del europeiska språk. Slovenskan har utvecklats till ett komplext och sofistikerat modernt språk. Eftersom slovenerna har fått kämpa för sitt språk under historiens gång vårdasdet ömt. Samtidigt är de kända för att tala flera andra språk.
Den slovenska resianska dialekten har p.g.a. att den är så isolerad från det övriga slovenska talspråksområdet bevarat ålderdomliga element, som i den moderna slovenskan inte längre finns kvar - som enda slovensk dialekt har det också bevarat aorist. Det har ett från slovenskan avvikande alfabet som också innehåller w. Eftersom Rezija/Val Resia ligger i Italien och dalen är öppen mot väst, har italienskan också påverkat ordförrådet och uttalet.

Det finns de som menar att resianskan är ett självständigt språk, mycket som en följd av att den polsk-ryske språkforskaren Jan Niecilsaw Baudouin de Courtenay fastslog detta på 1870-talet. Slovenska språkforskare och den nutide holländske språkforskaren Han Steenwijk anser dock att resianskan är en slovensk dialekt. Detta bekräftas också av hur det slovenska språkområdet brett ut sig historiskt (se del 4).
Utflykt till Rezija 1
Utflykt till Rezija 2

Lagen om skydd av slovenska minoriteter i Furlanija - Julijska krajina/Friuli-Venezia Giulia, som antogs av landsrådet i oktober 2007, omfattar även resianskan som en av slovenskans dialekter.

På bilden till höger visar en röd markering utanför Slovenien var Rezija/Val Resia befinner sig. I Rezija har förutom det ålderdomliga språket även den ålderdomligaste slovenska folkmusiken bevarats (se del 9).

Det görs försök att klassa resianskan som ett eget språk då det ligger i den italienska högerns intresse att splittra och försvaga den slovenska minoriteten inom det område med slovensk befolkning som tillfallit Italien.
Den slovenska minoriteten kämpar där för sin överlevnad och den italienska staten skär ner på minoritetens resurser för att motarbeta den (se del 18).

Även i Kroatien finns det dialekter som det finns olika uppfattning om.

Under 1800-talet fanns det i vissa vetenskapliga cirklar två motsatta teorier: 1) att kajkavska-kroaterna (Zagreb med omnejd/Slavonien, se del 4) etnografiskt var slovener resp. 2) att slovenerna endast var alpkroater.
Den första teorin kommer från den slovenske vetenskapsmannen och grundaren av världsslavistiken, Jernej Kopitar (se nedan), som var övertygad om att sydslaverna var uppdelade i tre dialekter - kajkavska, cakovska och štokavska. Kajkavska (frågeordet "kaj") ansåg han vara slovenskt, cakovska (frågeordet "ca") kroatiskt och štokavska (frågeordet "što") serbiskt. Hans åsikt togs senare över även av Wienstatistiken och de flesta slovenska intellektuella, men ingen av dem krävde någonsin att de kroatiska territorierna där de kajkavskatalande levde skulle anslutas till de slovenska områdena.
Den andra teorin var en utpräglad politisk teori tillhörande de kroatiska "pravašerna", som för dem löste det oklara förhållandet mellan kroater, slovener och serber på så sätt att de ansåg både serber och slovener vara kroater. Slovenerna blev då alpkroater, en term som härstammar från akademikern Vitezovic, som var samtida med slovenske Valvasor (se del 3) och som tyckte att kroater och slovener var av samma folk samt kallade de slovenska områdena för de alpkroatiska områdena. Det står fortfarande inte klart vad de Jugoslavieninriktade kroatiska nationalisterna ansåg om teorin, då de åtminstone principiellt erkände slovenerna som en särskild etnisk grupp, trots att de flera gånger begärde från slovenerna att avsäga sig sitt språk (se del 5 och del 4) och ansluta sig till det kroatisk-serbiska språksystemet.

Liksom ungerskan p.g.a. det slovenska substratumet har nära 1000 slovenska ord i sitt ordförråd (se del 15) kom Davorin Trstenjak (se del 8) under 1800-talet underfund med att det användes många slovenska uttryck i den italienska provinsen Veneto (se del 8). Trstenjaks motståndare, som förnekade ett slovenskt substratum i Veneto, menade att det gick att likställa Trstenjaks fynd med att slovenerna i gränsstaden Gorica använder många italienska uttryck. Men till saken hör att italienarna i områdena kring Venedig, Padova och Mantua geografiskt aldrig har gränsat till dagens slovenska område, vilket skulle ha förklarat varför de lånade slovenska eller andra slaviska ord i sitt vardagliga språk.

Ännu idag delas i Slovenien en plakett ut med pedagogen, historikern, och författaren Davorin Trstenjaks namn (se bilden till vänster) för utomordentliga pedagogiska insatser.
O. Hipolit (se del 3) skrev i sitt förord till sin trespråkiga latinsk-tysk-slovenska ordbok, som han blev klar med 1712, följande angående ordboken och slovenskan: Förvåna dig inte, kära läsare, över att jag tagit mig an vad någon annan ännu inte provat, nämligen att jag låtit trycka denna trespråkiga ordbok. Det är sant att jag när jag började skriva detta arbete inte hade någon ambition att låta trycka det. Jag ville ju inte ta mig an det som för alltför många, som kan mer om detta språk än jag, alltid tyckts om ej omöjligt så mycket svårt. Endast det satte jag först som det vägledande för mitt arbete, som jag skulle hålla mig till, att skriva en behjälplig ordbok åt våra unga slovenska predikare som jag i handskriven form skulle lämna i något kloster och som de kunde använda när de skulle sammanställa sina predikningar.
När jag nämligen såg hur de nämnda unga predikarna sprang hit och dit och frågade ut dem som visste mer än de själva om inhemska ord för namn, verb och uttryck, fylldes jag av medlidande med dem, särskilt när jag insåg att det var sant som de sade, att det tog minst lika lång tid för dem att söka inhemska ord som för att lära sig predikningen. Svårigheten med språket kommer dock inte av att det inte skulle ha egna ord, då slovenskan ju är en av de första språken ur vilken utkommer, så som den krainske historikern herr Vajkard Valvasor (se del 3) vittnar om, fler än 15 språk och är så mycket mer excellent än andra språk att man med detta under många århundraden - kanske redan sedan den kyrklige lärde S:t Hieronymus tid, vars modersmål detta var - med tillstånd och rekommendation från apostlastolen läst mässan ända till idag i större delen av Illyrien, särskilt i kustlandskapen; detta tillåts vanligen endast fullkomliga språk. Därför känns inte följande bra vilket rapporteras av trovärdiga män. Det hände i Wien och i Österrike för ungefär 15 år sedan, att en mycket lärd och i språk kunnig munk lade fram sitt förslag till gudsteorietiska teser att behandlas i alla språk. Bland opponenterna så ville en jesuit, med krainskt ursprung, testa försvararens språkkunskaper i slovenska. Därför sade han följande skämtsamma mening: "Kuliku klincov gori, tuliku klincov doli; no, štiri klinci gori, torej štiri klinci doli."("Så många kilar uppe, lika många kilar nere; om fyra kilar uppe, alltså fyra kilar nere."). Försvararen stirrade på honom och sade att han inte kände till detta språk; och opponeneten svarade att det över teserna stod skrivet: De skall behandlas i alla språk. Förvararen svarade och förklarade: De ska behandlas i alla fullkomliga språk, men inte i ofullkomliga. Opponenten var inte nöjd med detta och sade att det språk är fullkomligt i vilket man med tillstånd av apostlastolen läser mässan, alltså är det slovenska språket fullkomligt; och på så sätt avslutades förhandlingen med de närvarandes skratt och inte utan skam för försvararen.

Federico Barocci: Sankt Hieronymus (1598)
Alltså är det slovenska språket - andra kallar det illyriska - ett ursprungligt, fullkomligt och av andra oberoende språk som inte är förutan egna inhemska ord, som det enkla folket känner väl. Men att det i böcker förlorar sin fullkomlighet tror jag beror på att man vid sidan av modersmålet kan flera andra eller åtminstone det tyska språket, som används mest i folkskolor, på gymnasier, i mottagningar, inom domstolen och i förhandlingar samt i brev, så som vanan är i Österrike, över hela hertigdömet Krain och det nästan som enda språk. Därför, när ändamålet är att tala slovenska och om man inte genast har det inhemska ordet till hands, lånar man det ögonblickligen från tyskan, som man kan vid sidan av modersmålet och ofta görs det mycket roliga blandade tysk-slovenska meningar. Just därför blir slovenskan problematisk för predikarna när de sammanställer och utför predikningar och därför har de alltid önskat sig en slovensk ordbok, som de kunde ha som hjälp till sina predikningar.

Samo Sovre: Jernej Kopitar

Jernej Kopitar (1780 – 1844) är ett känt namn inom den slovenska språkvetenskapen. Men i den slovenska skolan har man under Jugoslavien-tiden bara fått höra om honom i samband med att han var kritisk mot Prešerens (se del 5) poesi och att Prešeren i en av sina dikter underförstått svarade Kopitar (se del 5). Prešeren skämtade till det liksom i otaliga fall, men under den jugoslaviska regimen använde man sig av det till att endast bevara ett löjeväckande skimmer över den inom språkområdet annars så betydelsefulle Kopitar.

Det var inte heller konstigt att regimen ville undertrycka minnet av Kopitar, då han forskade kring Karantanien (se del 1), där han såg slovenernas statsbärande ursprung, vilket rimmade illa med den sydslaviska teorin, även om han ännu inte hade upptäckt att slovenerna var ursprungsbefolkning. Man vet i alla fall inget om detta. På hans gravsten i Wien står: Bartholomaeus Kopitar - Carantanus.

Jernej Kopitar föddes i Repnje under Šmarna gora och dog i Wien. Han avslutade sina gymnasie- och tvååriga filosofistudier i Ljubljana år 1800 och var efter det lärare, mellan 1803 0ch 1808 arbetade han som sekreterare, bibliotekarie och beskyddare av mineralsamlingen i baron Žiga Zois (se del 3) hus. Under den tiden utbildade han sig också i främmande språk (franska, italienska, engelska), samt studerade klassisk litteratur och blev slavist.

Han skrev sina verk på tyska och latin och i dem ägnade han sig åt språkvetenskap och grammatik. Han anses vara en av slavistikens grundare. År 1808 skrev han och gav under följande år ut en slovensk grammatikbok med den tyska titeln Grammatik der slavischen Sprache in Krain, Kärnten und Steiermark . Denna grammatikbok var den första slovenska i sitt slag. I den bearbetar han utvecklingen av det slovenska skriftspråket och stavningen från Trubar (se del 3) och vidare. Formläran är bra genomarbetad och verben har för första gången delats upp i pågående och avslutade (aspekt).

I världen blev han ännu mer känd för boken Glagolita Clozianus från 1836. I denna publicerade han den kyrkoslaviska glagolitiska handskriften tillhörande den tyroliska greven Cloz, samt även Freisingfragmenten (se del 4) med förklaringar och flera på latin skrivna bearbetningar. I denna förklarade han också Pannonienteorin om hur fornkyrkoslaviskan kom till, enligt vilken den skapades med Pannonienslovenernas (se del 4 och del 15) språk som grund.
Senare skrev Kopitar även två filologiska böcker innehållande debatt och polemik med motståndare. Han skrev mycket i Wiens och andra tyska tidskrifter samt brevväxlade med ca 500 vetenskapsmän från flertalet länder. Han engagerade sig för en andlig och kulturell förening med andra slaver, för att på så sätt enade i gemensamt arbete utveckla vetenskapen och konsten.

Ivan Sivec (se del 7) har skrivit en biografisk roman om Jernej Kopitar, Kamen nad gladino (Stenen över ytan) som gavs ut år 2007.

Jernej Kopitar grundade således Pannonienteorin. Fornkyrkoslaviskan utvecklades av det språk som användes av Kyrillos och Methodius under 700-talet. Den berömde språkvetaren Kopitar liksom hans efterföljare Franc Miklošic (se del 5) menade att basen för detta litteraturspråk kom från språket som slovenerna i Karantanien (dagens Österrike) och Pannonien (dagens västra Ungern) talade. På så sätt etablerade sig Karantanien-Pannonienteorin för detta språks ursprung, senare kallad endast Pannonienteorin, då Kyrillos och Methodius under en tid verkade i Pannonien (se mer om dem nedan).

Kopitars teori utgick ifrån att slovenskan som språk ligger närmast fornkyrkoslaviskan. I hans teori syns två steg och två antaganden:
- först gjorde han ett antagande grundat på kända historisk-politiska fakta,
- sedan hade han ett oberoende antagande som grundade sig på språkstrukturella fakta.
Senare band han ihop antagandena och slöt så cirkeln i Karantanien-Pannonienteorin. Den var ledstjärnan i hans vetenskapliga arbete. Den senaste presentationen av hans teori gjordes i en inledning med rubriken Prolegomena historica i faksimilutgåvan till handskriften Evangelia Slavice från Reims, som gavs ut 1848 men vars original kom från det glagolitiska klostret Emaus (byggd 1347) i Prag och som sedan hamnade i Reims år 1574 (se bilden till vänster). Under de följande århundradena svor de franska kungarna Karl IX, Henrik II, Ludvig XIII och Ludvig XIV eden med sin hand på denna bok.

Boken är skriven med glagolitisk (delvis också kyrillisk) skrift, och dess fulla titel är: Evangelia Slavice, quibus olim in regum Francorum oleo sacro inungendorum solemnibus uti solebat ecclesia remensis vulgoTexte du sacre, ad exemplaris similitudinem descripsit et edidit J. B. Silvestre,...

Karantanien-Pannonienteorin övertogs som sagt även av Franc Miklošic (se del 5 och del 4), som sedan 1849 var professor i slavisk filologi vid Wiens universitet. Men med hans efterföljare, kroaten Vatroslav Jagic (1838 – 1923), slog den sydslaviska ideologin igenom (se nedan), som då började styra sökandet efter fornkyrkoslaviskans rötter. Denne tillbakavisade Karantanien-Pannonienteorin och sedan sade sig slovenen Vatroslav Oblak (se nedan) ha funnit bevis för Makedonienteorin. Men det går visst inte att finna någon klargörande sammanfattning av huvudargument för denna teori.

Makedonienteorin cementerades slutligen efter 1:a världskriget som en av grundingredienserna i den sydslaviska teorin. Dess huvudargument var tabu och skräckpropaganda. Det fanns inte en enda slavist som vågade kritiskt undersöka den, trots att Kopitars och Miklošics tidigare studier formligen skriker efter det, menar dr. Jožko Šavli (se del 8). Om Kopitar och Miklošic hade fel borde allmänheten ha blivit bättre informerad om varför - med tillbörliga artiklar i tidningar och i vetenskapliga tidskrifter, där det väsentliga i deras argument samt i motargumenten hade presenterats. Detta har inte skett till idag varken i den slovenska, jugoslaviska eller slaviska slavistiken.

Vad var det då för omständigheter som rådde under Pannonienteorins uppgång och fall? Jernej Kopitar skrev under en tid då det rådde akademisk frihet. Bland språkvetarna övervägde en övertygelse om slavers ursprungliga hemmahörande i den centrala delen av Europa, med repesentanter som Šafarik, Dobrovsky, Kollar, Celakovsky m.fl. Grundläggande litteratur från den tiden var Šafariks Slovanske starožitnosti från 1837, med en senare tysk utgåva Slavische Altertümer från 1843. Kollar hade skrivit Staroitalia slavjanska från 1853 och det fanns även andra verk. Som utgångspunkt hade man slaviska namn över hela Europa och orden vendi eller veneti, även sedan romersk tid. Idag är dessa studier nästan omöjliga att nå, vilket är talande i sig.

Redan under Miklošics tid började en ideologisk kamp. Den stortyska rörelsen etablerade sin pangermanska ideologi (se del 4). Mot denna ställde sig, som en möjlig lösning på problemet, den panslaviska ideologin med sin sydslaviska (jugoslaviska) gren. Anhängarna till de olika ideologierna stöttades i bakgrunden av en politisk apparat, självklart i "vetenskapens namn". Detta pågår ännu idag, då man utan några belägg ända uppifrån universiteten och akademierna och ner till grundskolan förklarar att alla slavers ursprung är bakom Karpaterna. Dessa båda ideologier har alltså gjort att forskningen kring just slovenernas ursprung har kommit i kläm, dvs. har inte fått lov att existera.

Vad gäller språkvetaren Vatroslav Oblak (1864 – 1896), som "bevisade" Makedonienteorin, överraskar följande: Strax före sin död föreslogs han bli docent vid filosofiska fakulteten på universitetet i Graz. Detta var runt 1896 då det på universitetet rådde hatstämning mot slovener och slaver. Den som läser uppsatserna skrivna av dess professorer, särskilt Jan Peiser, Ludwig Gumplowicz eller Richard Hildebrand m.fl., häpnar över vilka förfalskningar som publicerades i vetenskapens namn och bakom den akademiska masken. Det ter sig därför misstänksamt att just Vatroslav Oblak föreslogs att bli docent vid universitetet under en tid då universitetets struktur odlade ett chauvinistiskt hat mot slovenerna och särskilt tillbakavisade deras inhemska ursprung i Kärntenområdet. I denna avsikt passade Mazedonische Studien, som hade skrivits av Vatroslav Oblak perfekt, då den fråntog slovenskan dess ålderdomlighet.

Vatroslav Oblak
Den nedlåtande attityden mot slaver finns idag kvar i det tysksympatiserande Österrike. Inte bara hos allmänheten (se del 18) utan också på akademisk nivå. Hatet mot slovener visar sig framförallt i att man när man talar om historien envist kallar slovenerna för slaver och fråntar på så sätt folket dess identitet. Bayrarna (se del 8), sveberna, frankerna benämns när man talar om tidig historia redan som "tyskar", trots att de började formera sig först på 1500-talet, medan slovenerna i Karantanien (se del 1), som hade sitt land, sitt eget språk, rättsväsende och sociala organisation bara anses vara "alpslaver" osv.
Matej Bor (se del 7) nämner också Kyrillos och Methodius när han skriver om venetiskans spår i slovenskan i boken Veneti: First Builders of European Community (se del 8). Han menar att det finns en lång lista med slovenska ord som ser likadana ut idag som då Kyrillos och Methodius skrev ner dem. Kyrillos och Methodius hade grundat sitt missionscenter i Mähren år 862, men det förstördes av germanerna, varför de fortsatte med sitt arbete i det slovenska Pannonien (det framtida Ungern) under prins Koceljs (se del 15) beskydd. De uppfann bokstäver för varje finess som det inte hade tagits hänsyn till varken av veneterna eller etruskerna i deras enkla alfabet. Tack vare det glagolitiska alfabetets exakthet får man en klar bild över hur fornkyrkoslaviskan lät. Enligt Bor var de ibland för exakta, särskilt med de palataliserade och ickepalataliserade konsonanterna som flera dialekter under den tiden förmodligen inte fäste sig vid eller som åtminstone inte beaktades så som av dessa två klassiskt tränade lingvister.

Men var det verkligen Kyrillos och Methodius som hittade på det glagolitiska alfabetet så som det sägs i alla encyklopedier?
Det är troligare att de endast kompletterade det. Den slutsatsen drog även Yurij Venelin (se nedan). Ivan Tomažic nämner i boken Veneti: First Builders of European Community (se del 8) i samband med ett kapitel om S:t Hieronymus (född ca 347, se ovan) att det finns en bok, från vilken 22 sidor har bevarats, skriven med glagolitisk skrift som tillskrivs just honom. Om det så förhåller sig är den glagolitiska skriften mycket gammal och dess ursprung okänd, men den fanns troligen även innan Hieronymus tid. Det finns lingvister som tror att det är en efterföljare till den venetiska skriften, trots att bokstäverna är rundade. Eftersom den glagolitiska skriften är krävande fortsatte man, där Kyrillos och Methodius verkade, använda den bara inom slovenskt (fram till mitten av 1500-talet, se ovan) och kroatiskt område, medan alfabetet längre österut ersattes av kyrilliskan.
År 2004 hade dr. Otto Kronsteiner, som undervisar i slavistik vid universitet i Salzburg i Österrike, en föreläsning med titeln Det europeiska Slovenien och provinsiella Kärnten? Om meningen med jubiléer och minnesmärken. En intervju med honom skriven av Jelka Šutej Adamic publicerades i den slovenska dagstidningen Delo i oktober 2004. Otto Kronsteiner menar att föreställningen i bl.a. Österrike om ett tusenårigt tyskt Österrike är en fördom och osanning. Österrike har alltid varit mångkulturellt och i dess centrala del övervägde först slovenerna. Först långt senare övervägde det tyska språket bland dem. Han menar att även namnet Österrike kommer från det berg som med sitt ursprungliga slovenska namn kallades Ostrovica (ostro = skarp, vass), då det är mycket brant på båda sidor. Beviset att namnet Österrike härstammar därifrån ska finnas i ett dokument från 900-talet.
Slovenistiken har en lång tradition i Österrike. Men nu är slovenistiken undanskuffad i ett hörn, marginaliserad, på de österrikiska universiteten, men inte p.g.a. de tysktalande österrikarna, menar Kronsteiner, utan p.g.a. den stora dominansen av kroatiska professorer på avdelningarna för slavistik. Svårigheterna mellan slovener och kroater i Österrike är följden av den omvälvning som uppstod efter Franc Miklošics (den första slovenisten vid Wiens universitet, som också grundade avdelningen för slavistik) avgång och Vatroslav Jagics ankomst (se ovan), som började med en antislovensk inriktning inom Wiens slavistik. Därifrån den spänning som varar än idag. Eftersom kroatiska professorer överväger är informationen som fås från Wiens universitet mycket bristfällig. I Österrike vet fortfarande mycket få att Freisingfragmenten (se del 4) är de äldsta skrifterna skrivna på slovenska. De blev till i det forna Karantanien, på området som utgörs av dagens Kärnten och Steiermark, dvs. i Österrike.

Slottet Ostrovica, ty. Hochosterwitz castle, i Kärnten, Österrike.

Alla ortnamn längs linjen mellan Linz och Östtyrolen, som innehåller slaviska element - och de är många - är i sitt ursprung inte "slaviska" (ang. termen slaver, se del 8) utan kärntenska, dvs. slovenska. Otto Kronsteiner berättar att när han skrev sin disputation om slovenska ortnamn, rättade professorn honom: "Nej, detta är inte slovenska, utan slaviska namn". Och tyvärr, menar han, gavs disputationen ut under denna titel. Egentligen är det slovenska namn och antalet är enormt, de finns ända upp till Donau i norr.

Även i Slovenien brer sig felaktiga föreställningar ut sig, eftersom det från Wiens universitet kommer "kroatisk" information. Universitetsprofessorn dr. Radoslav Katicic, som under november 2004 representerade Cobiss i Maribor under temat Kulturhistoriska band i Central- och Sydösteuropa, var slovenistikens dödgrävare under tjugo år vid Wiens universitet. Han förhindrade varje försök till den systematisering som var nödvändig. För marginaliseringen av slovenistiken i Österrike är alltså inte bara österrikarna ansvariga, utan även slavisterna. Vid Wiens universitet finns dr. Katja Sturm-Schnabl, som är professor i slovenistik, men det finns ingen systematiserad universitetsplats för ämnet. Tyvärr är den bristfälliga traditionen så stark, menar Otto Kronsteiner, att även kunskapen hos de österrikiska filologerna förvrängs. Kroaterna, säger han, är övertygade om att slovenerna är kajkaver (se del 4) eller alpkroater (se ovan) och vill forfarande inte ge slovenistiken dess plats, som tillkommer den inom universitetet.

Denna (nationalistiska) övertygelse bland kroaterna rimmar illa med t.ex. den ryske forskaren Venelins slutsatser (se nedan, del 4 och del 7)

Henrik Tuma (1858 - 1935) var jurist, språkvetare och bergsvandrare. Utifrån sina erfarenheter noterade och tolkade han många geografiska namn, och han inspirerades till detta av sin kärlek till bergen. Just tack vare hans arbete har många slovenska namn bevarats till idag i Julianska alperna. Han var mycket medveten om att att hans tolkning av ortnamn med hjälp av slovenskan motsade de rådande teorierna om den stora inflyttningen av slaver (se del 1) och gick emot den officiella historiens gång inom Europa. I praktiken bevisade han genom toponymerna i Alperna att det inom området fanns ursprungliga namn vars betydelse förstås av slovener ännu idag.

En del av hans forskning finns samlad i böckerna Imenoslovje Julijskih Alp (Namnforskning i Julianska Alperna) från 1929 och Pomen in razvoj alpinizma (Alpinismens betydelse och utveckling) från 1930.

Yuriy Ivanovich Venelin (1802-1839), ukrainsk-rysk historiker, läkare, slavist, filolog och publicist, forskade kring bl.a. slovenerna (se del 4) och skrev i sin bok (rys.) Drevnie i nynešnie Slovene (De forntida och nutida slovenerna, se del 7) följande om det slovenska språket: Den slovenska dialekten skiljer sig från alla andra slaviska dialekter; slovenen är inte tjeck, serb, polack eller kroat varken till namn, dialekt, klädsel, sedvänjor eller historia. Venelin drog slutsatsen att slovenerna var ursprungsbefolkning i Pannonien och Östalperna, till skillnad från de senare inflyttade kroaterna och serberna. Han menade att en del av slovenerna trängdes bort från sina ursprungliga områden bakom Donau upp till norr (se del 4), där de formades som ett subetnos med en liknande benämning, slovaci (slovaker) och Slovensko (Slovakien).

En av Venelins slutsatser var också: Kyrillos och Methodius (se ovan och ovan)hade inte uppfunnit den slaviska skriften utan rekonstruerade endast det som redan fanns (se ovan) fram till införandet av mässor hos slaviska stammar.

Slovenska böcker skrevs med det glagolitiska alfabetet (se ovan) under 800-talet, under tiden för Kyrillos och Methodius samt de slovenska furstarna Kocelj, Svetopolk och Ratislav. Medan en del tillskriver Kyrillos och Methodius (800-talet) den glagolistiska skriftens uppkomst och andra Hieronymus (300-talet, se ovan) så menar Venelin (se ovan) att ingen av dem uppfunnit skriften. Under Hieronymus tid användes den glagolitiska skriften redan inom kyrkan. Venelin bevisar att det fanns kristna slovener redan under 300-talet, som då hade egna biskopar (se även del 4). Historiska källor kallar den glagolitiska skriften för gotisk eller slovensk - Alphabetum Gotthicum och Sclavinis litteris.

 


Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18