Folksagan om den tacksamme björnen

Någonstans uppe i bergen, man vet ej längre om det var hos Macigoj eller hos Naravnik, sydde husmor i skuggan under ett träd och vaggade sitt barn.

Plötsligt så kommer en björn luffsande - hon hade inte märkt den innan - och räcker henne sin tass i vilken det satt en stor, tjock sticka. Frun blev rädd, men björnen brummade bara milt och underdånigt. Därför samlade hon mod till sig och drog ut stickan ur tassen. Men sedan välte den fula besten vaggan, tog den och gav sig iväg.

Efter ett tag så återvände den dock med vaggan alldeles full med söta päron.

Sagan Hvaležni medved (Den tacksamme björnen) är en folksaga från Koroška/Kärnten och har skrivits ner av Kristina Brenkova. Illustrationen till vänster har Ancka Gošnik-Godec gjort och den finns i boken Babica pripoveduje (Mormor berättar).

Trots att Slovenien står för mindre än 0,004 % av hela jordens yta och slovenerna står för endast 0,033 % av världens befolkning, lever över 1 % av de ännu existerande levande varelserna på jorden och 2 % av alla kontinentala arter, eller med andra ord, var hundrade levande varelse och var femtionde kontinentala art i Slovenien. Så många arter på ett så litet territorium placerar Slovenien bland de artrikaste områdena i Europa och världen. I denna del beskriver jag den slovenska floran och faunan, dvs. några av de mest typiska representanterna för växt- och djurriket. Bland dem även en del inhemska raser.

Mer än hälften (58,5 %) av Sloveniens yta täcks av skog, dvs. 1 163 812 ha. Skogarna runt Kocevskaområdet är bland, om inte de största sammanhängande skogarna i Centraleuropa. Området är känt för att vara bl.a. brunbjörnens hemvist.

Under 1800-talet var brunbjörnen vitt utbredd över dagens slovenska område.


Slovenska skogsverket

Sen begränsades dess antal av att skogar avverkades samt av det intensiva jordbruket och av överdriven jakt samt systematisk utrotning av alla sorters rovdjur. Dess livsrum begränsades till det höga karstområdet. I början av 1900-talet levde så i Slovenien endast 30 till 40 björnar. Först under 2:a hälften av 1900-talet har antalet björnar ökat planmässigt med hjälp av naturskyddspolitik och -kriterier.

Idag möter man brunbjörnen oftast i gran- och bokskog i det höga karstområdet vid 400 till 1200 m ö. h. Där finns tillräckligt stora sammanhängande skogar med framförallt lövträd och rätt proportion gammal och ny skog m.m. I Slovenien utgör den dinariska populationen det östligaste området för brunbjörnen i Centraleuropa. Inom de 530 000 ha skogar som finns i det höga karstområdet har populationen bevarats tack vare de passande levnadsförhållandena och männsikornas tolerans för arten. Idag uppskattar man att antalet björnar rör sig kring 450 till 550. Slovenska jägareförbundet får i uppdrag att skjuta av björn, om det blir för många.
Under 2006 exporterade Slovenien 5 björnar till Frankrike som behövde tillökning i björnpopulationen i områdena Burgalays, Bagnères de Bigorre och Arbas i de pyreneiska skogarna. Där fanns endast 14 till 18 björnar varav två, Živa ochPyros, hade kommit från Slovenien redan tidigare. Enligt uppskattningar fanns där endast en ursprunglig björn kvar medan de övriga utgjorde avkomma från slovenska björnar. Mellan april och augusti lyckades man i Slovenien fånga in och sedan släppa ut fyra björnhonor (Hvala, Palouma, Francka och Sarousse) och en björnhane (Balou) i Frankrike.
Detta togs inte emot av jubel av alla fransmän, som en del gjorde allt för att stoppa importen av ytterligare "rovdjur", bl.a. att lägga ut honung med glassplitter i skogen. Det har gått olika bra för de fem björnarna och deras öde går att följa på den franska hemsidan från bilden till höger.

I Slovenien finns även föjande vilda djur: stenbock, alpmurmeldjur, vildsvin, gems, mufflonfår, hermelin, grävling, räv, vessla, skogsmård, stenmård, mårdhund, kronhjort, dovhjort, sjusovare (se nedan), bisamråtta, skogshare, fälthare, lodjur (se nedan), rådjur, ekorre, utter, varg (se nedan), fjällripa, tjäder, järpe, rapphöna, stenhöna, fasan, vaktel, gräsand, orre samt morkulla.

Lodjuret, ris, dog ut i Slovenien, men inplanterades åter på 70-talet. Idag är antalet stabilt, kanske omkring 50 stycken, och de får endast skjutas av efter officiellt beslut. Lodjuret är mycket skyggt, jagar på natten och vilar på dagen, och kan därför inte ses i skogen förutom i undantagsfall. Det finns en film om lodjuret i Slovenien med titeln Ris, kralj gozdov (Lodjuret, skogens konung).

Typisk för de slovenska skogarna är även polh, sjusovaren, som är en art i familjen sovmöss. Arten lever främst i lövskog, men också i blandskog och trädgårdar från centrala till södra Europa och österut till norra Iran. Den saknas i det allra västligaste Europa.
Sjusovaren är nattaktiv. Den är högljudd, med olika brummande, morrande och visslade läten. Under parningstiden har den ett genomträngande, upprepat pipande. Sjusovaren kan bli upp till 4-5 år gammal. Den ligger i dvala från september eller november till maj eller juni.

Sjusovarjakt har ungefär samma betydelse för Slovenien som rävjakt för England och älgjakt för Sverige. Av sjusovarens päls gör man bland annat en vintermössa, polhovka (se del 12), som under det senaste århundradet också utgjort en av symbolerna för den slovenska nationalidentiteten.

Vargen är fridlyst i Slovenien och den hotas framförallt av tjuvjakt, väg- och järnvägsbygge samt nya bosättningar inom vargens områden. Antalet varg i Slovenien rör sig troligen runt 100 stycken.

I Slovenien jagar den framförallt hjort och rådjur, är även asätare samt anfaller ibland tamdjur (hundar, hästar, nötkreatur och mindre djur). De flesta vargkullarna i landet föds i april månad. De lever framförallt i de slovenska bok- och granskogarna som täcker det dinariska karstområdet (se del 15).
Från varg till hund - det finns fem slovenska inhemska hundraser, varav fyra av dem är jakthundar och en är herdehund.
Kraški Ovcar (Karstfårhund) eller Kraševec är en slovensk herdehund som är medelstor, muskulös, med tjock och yvig ca 10 cm lång järngrå päls. Den har en vänlig och aningen sorgsen blick.

Dess egenskaper är en herdehunds och inte en fårhunds, därför ska helst namnet Kraševec användas.

Herdehundar skiljer sig i grunden från fårhundar genom att fårhundarnas uppgift var att fösa ihop flocken, varför de är livliga och inte så bra vakthundar, medan herdehundarna mestadels "latar sig" och är ständigt vaksamma, uppmärksamma och redo att reagera på fara, t.ex. varg, strövhundar och tjuvar. Mot familjen beter den sig välvilligt, lugnt och fäster sig mycket vid den idag, när den används som familjehund. Mot främlingar är den misstänksam, men när den väl lär känna bekantskapskretsen, kommer den att bete sig vänligt även mot den. Därför skäller den sällan på brevbäraren.

Kraševec tycker mycket om barn. Det är en intelligent hund, som när den vaktade flockar var tvungen att själv uppskatta situationen, därför är den en självständig hund som aldrig helt underkastar sig människan, men som med konsekvent uppfostran lär sig att lyda.

Under Jugoslavientiden var rasen nära att utrotas, men har efter att Slovenien blev självständigt hämtat sig då antalet uppfödare har ökat rejält.

Först hotades rasen under 1:a världskriget som gick katastrofalt hårt åt det slovenska karstområdet (se del 6) som är Kraševechundens hemort. Får- och boskapsuppfödningen i karstområdet minskade avsevärt då och endast några Kraševechundar överlevde. Denna hundras bevarades framförallt tack vare eldsjälar, som Teodor Drening från Cerknica - en inbiten hunduppfödare och hundälskare som gick med i jugoslaviska kennelförbundet år 1926. På hans initiativ registrerade det internationella kennelförbundet på en kongress i Stockholm år 1939 Kraški Ovcar som slovensk inhemsk hundras under namnet Illyrisk fårhund. 1947 beskrev Clifford Hubbard Kraški Ovcar i sin bok Arbetshundar runt om i världen. Senare presenterades rasen även i många andra böcker utomlands, bl.a. i encyklopedin Encyclopedia of dogs från 1987 av Gino Pugnetti.

Efter 2:a världskriget i Titos Jugoslavien (se del 7) började man på order av Belgrad systematiskt förstöra slovenska inhemska växtsorter och djurraser (se del 7). Därför lät jugoslaviska kennelförbundet år 1955 radera Kraški Ovcar ur internationella registret över inhemska raser, utan samråd eller någon förklaring. Istället för Kraški Ovcar fick endast Šarplaninec från Makedonien all uppmärksamhet. Šarplaninec liknar visserligen Kraški Ovcar, men psyket är av en helt annan karaktär.

Den kände experten inom kynologi, Karl Krammerer från Wien, beskrev Kraški Ovcar som en enastående hund redan år 1903: "den skäller inte så som andra fårhundar, som avslutar med ett kort 'U' och den suckar inte. Den har en underbar och allvarlig karaktär och är kompakt och vackert byggd. Den litar inte på främlingar, är modig och räds varken pinne eller skjutskott. Den blir farlig när någon hund anfaller den eller om någon främling vill göra den något ont. Från sin husse/matte tar den emot slag utan protest och utan att bitas. Men den glömmer aldrig om den blir illa behandlad. Den förblir trofast till döden endast hos den som vinner dess förtroende. Kraški Ovcar är intelligent, lyssnar uppmärksamt och förstår genast vad som krävs av den. Den är en utmärkt fårhund och räds ingenting."

Med likande ord beskrevs Kraški Ovcar redan långt innan dess av Janez Vajkard Valvasor (se del 3), författare till den berömda boken The Glory of the Duchy of Carniola på 1600-talet. Experter är säkra på att Kraški Ovcar härrör fån romartiden; det är möjligt att såväl Kraški Ovcar, som den schweiziske fårhunden samt rottweiler skulle härstamma från den s.k. pompejifårhunden.

År 1968 skrevs Kraševec åter in i det internationella registret över inhemska raser på uppmuntran av slovenska kynologer. Sedan dess har också intresset för denna hundras växt och den får många priser på internationella utställningar.

I Slovenien verkar idag följande intresseförening för rasen Kraševec: Društvo ljubiteljev in vzrediteljev kraških ovcarjev Slovenije - DLVKOS

Posavski Gonic (Jakthund från Posavje) är en vildsvinshund med anor från 1400-talet. 1924 presenterades rasen för första gången på en utställning i Jugoslavien. Vid FCI:s konvention 1948 i Bled erkändes rasen internationellt. 1955 publicerades rasens standarder under namnet Kraski Gonic (karstjakthund) ochden togs upp i den internationella hundorganisationen FCI. Där placerades den under nr. 154 grupp 6, drivande hundar. 1959 fick den sitt namn Posavski Gonic. Dess idag gällande standard bekräftades 1973 under nr. FCI - 154b.

Idealmåtten för Posavski Gonic är för hanen 50-58 cm + tolerans 2 cm och för tiken 48-50 + tolerans 2 cm. Vikten är kring 20-25 kg. Hunden ska ha en rektangulär kroppsbyggnad, kraftigt huvud med mörka ögon. Färgen ska vara rödbrun med vita tecken. Mentalt ska hunden vara uppmärksam på sin ägare, resonabel och med ett livligt temperament.

Posavski Gonic beskrivs också som en entusiastisk och extremt uthållig jakthund som rör sig lätt, till och med i svår terräng.

Upptagningsförmågan hos en Posavski Gonic är en av rasens stora förtjänster. Hunden skall kunna ta både kalla och varma spår, och dessutom hitta vildsvin med hjälp av vinden. Jaktsättet för Posavski Gonic är både drev och ståndskall, men hunden ska hela tiden jobba för att få vildsvinet att gå loss, och inte jobba i ett avvaktande ståndskall. Hunden ska också skälla på dött vildsvin. Den är en utomordentlig spår- och eftersökhund med stor envishet. Medan man i Svenska Posavski Gonic klubben vidhåller att den bara ska jaga vildsvin, så menar man i Slovenien att den även jagar kanin och räv.

Den första hunden av denna ras som skrevs in i stamtavlan ägdes av Karel Kicer från Trbovlje. Från den jugoslaviska stamtavlan 1938 kan man utläsa att det då fanns 20 exempel av denna ras varav alla var slovenska hundar utom en, som var kroatisk. Efter Jugoslaviens sönderfall försökte det kroatiska kennelförbundet att tillskansa sig rasen. 1996 anklagade dess ordförande Slovenien för att orättfärdigt tillskriva sig rasen, samtidigt som kroatiska författare ihärdigt försökte underbygga tesen att Posavski Gonic var av kroatiskt ursprung. I november 2003 beslöt till slut FCI:s generalkommitté att rasen är av kroatiskt ursprung.

År 2005 gav slovenska postverket ut ett frimärke med Posavski Gonic.

Koroški Žigec [Koroshki Zhigets] (Jakthund från Koroška/Kärnten) eller Planinski Gonic (Bergsjakthunden) har nummer FCI - 279b i det internationella registret. En gång i tiden var detta den vanligaste jakthunden inom slovenskt område. Den är mycket bra vid har- och rävjakt. Färgen är skinande svart med rostbrunt på bröstet och på tassarna. Lika bruna är även fläckarna över ögonbrynen, de "andra ögonen", som ger rasen ett särskilt hjärtligt utseeende.

Rasen registrerades 1939 i Ljubljana, då under namnet jugoslovanski brak. Då tvingades även raserna, på grund av enhetssträvandena inom Jugoslavien, att kallas jugoslaviska.

Efter 2:a världskriget minskade denna ras i antal i Slovenien, men ökade i de södra jugoslaviska republikerna, särskilt i Serbien. Detta ledde till en konflikt mellan de slovenska och serbiska kennelförbunden, då den serbiska började tillskriva sig rasen som serbisk. År 1977 uppnåddes under det internationella kennelförbundets (FCI) möte en kompromiss där man erkände Slovenien som rasens ursprungsland och Jugoslavien (Serbien) som dess protektor.

Efter Jugoslaviens sönderfall, dvs. i juli 1997, registrerade kynologerna i Serbien och Montenegro Planinski Gonic som sin ras med de slovenska kynologernas bifall och rasen har sedan dess det officiella namnet Crnogorski planinski pas (Montenegrinsk bergshund).

I det närliggande Österrike finns en ganska vanlig ras kallad Brandlbracke, som är lik den slovenska Planinski Gonic. Av okunskap blandar man ofta ihop dessa raser. Även Tiroler Bracke och den schweiziska Jura-Laufhund liknar Planinski Gonic. Förmodligen hade de alla en gemensam förfader, som skulle kunna kallas Alpjakthunden, som existerade under romarriket om inte även innan dess.

På grund av de fåtal exemplar som finns kvar i landet, finns det en risk att rasen helt försvinner från Slovenien.

Istrski Gonic (Jakthunden från Istrien) beskrevs för första gången i en bok av H.V. Bylandt 1894. Två år senare beskrevs rasen även av F.B. Laska, som menade att de var kända för sin oändliga ihärdighet och sin stora jaktlust, men att de trots detta är mycket lydiga och tillgivna.

I sitt verk Lexikon der Hundefreunde från 1933 kallar H. Zimmermann Istrski Gonic Krainer Bracke. Men i Slovenien behöll den namnet "från Istrien".

Rasens standarder bestämdes 1939, men p.g.a. kriget antogs de först vid FCI:s möte i Bled 1948. De idag gällande standarderna antogs 1973. Den korthåriga Istrski Gonic är inskriven under FCI - 151b och den strävhåriga Istrski Gonic under FCI - 152b. Båda är snövita med några orangegula fläckar.

Första gången de visades för den europeiska allmänheten var på en utställning i Wien 1866 genom Karl Galle, slottsherre i Bistra och en dåtida respektabel slovensk kynolog och jägare. Senare visades de flera gånger och fick många utmärkelser.

Från den jugoslaviska stamtavlan från 1938 kan man utläsa att det då fanns 118 Istrski Gonic inskrivna, av dessa endast fem utanför Slovenien. men under åren efter 2:a världskriget minskade deras antal. 1955 visade man på en internationell utställning i Ljubljana upp endast 59 korthåriga och 23 långhåriga Istrski Gonic. År 1959 fanns det endast 15 av de förstnämnda och 3 av de sistnämnda och 1993 bara 9 resp. 2. Men antalet har under senare tid dock visat att det har stabiliserats.

Ett orosmoment under senare tid har varit att det förekommer exemplar där fläckarna är chokladbruna istället för orangea.


Liksom för Posavski Gonic beslöt FCI:s generalkommitté i november 2003 att rasen är av kroatiskt ursprung.

Krškopoljski prašic (Krškopoljegrisen) är den enda bevarade inhemska grisrasen i Slovenien. Den kom till i Dolenjskaområdet, där det i mitten av 1800-talet dominerade långa, till största delen svarta eller randiga grisar med hängöron. Många publicister har beskrivit köttets goda kvalitet.

Av köttet från dessa grisar började man även tillverka de kända kranjskakorvarna (se del 13), men även torkade köttprodukter.

Lipizzanarens (se del 6) stamort är staden Lipica ([Lípitsa], "lilla linden") i Slovenien, nära kusten. Dess egenskaper, bl.a. tålig häst med höga steg, har utvecklats i det karga karstlandskapet. Den är mest känd genom Spanska ridskolan i Wien där den används för uppvisningar av klassisk ridkonst i den högre skolan. Den vita skimmelfärgen är den dominanta, men det förekommer även bruna och svarta hästar. Fölen föds mörka och vitnar med åren. Lipizzanerhästen har fått en stark kulturell status i Slovenien och den finns avbildad på det slovenska 20 cents euro-myntet.

Lipizzanaren har på grund av sitt lättlärda och arbetsvilliga lynne även blivit populär inom ridsporten, då främst dressyren, där den utmärker sig. Lipizzanaren är en nobel och stolt häst som även används som körhäst.

Zois' Bellflower (lat. Campanula zoysii, slo. Zoisova zvoncnica, sv. Snörpklockan) är döpt efter Karel Zois, eller Karl von Zois, (1756-1799), som var en av de första som forskade kring Krains (dagens Sloveniens) alpina växter. Han samlade ett herbarium med ca 2100 exemplar. Karel Zois var bror till baron Žiga Zois (se del 3).

Blomman är endemisk för Slovenien, norra Italien (Friuli-Venezia Giulia och Venetien) och Österrike. Det växer lättast i kalkstenssprickor i de julianska och Kamnik-Savinja Alperna, samt i Alperna i Italien och Österrike.

Snörpklockan kan överleva i temperaturer så låga som -35 till -40 ° C. Denna blomma hålls högt i Slovenien. Den anses vara en symbol för de slovenska alperna och kallas "de slovenska bergens dotter". Den är högt aktad som prydnadsväxt i steniga trädgårdspartier. År 1905 berömde septembernumret av Gardeners' Chronicle (en brittisk tidskrift om trädgårdsodling, som gavs ut med denna titel i nästan 150 år och fortfarande finns som en del av tidningen Horticulture Week) Snörpklockan som "utsökta och mycket distinkta ... av ett släkte som omfattar blommor av en slående skönhet och som är högst meriterande att ha i trädgården".

Under åren 1785–1790 ordnade Karel Zois slottet Brdos slottsträdgård, där han planterade inhemska och främmande träd samt alpina växter. Denna slottsträdgård kom att bli den första slovenska botaniska trädgården. Han samlade även slovenska namn på växter samt hade kontakt med samtida viktiga europeiska botaniker.

Juvanov netresk (Sempervivum juvanii) är en endemisk taklök, som bara växer på de södra och sydvästra sluttningarna av Donacka gora (Donackaberget) i södra delen av regionen Štajerska/Steiermark i östra Slovenien.

Växten har fått sitt namn efter Franc Juvan, mångårig skötare av Ljubljanas botaniska trädgård.

Delfiner är regelbundna gäster i de slovenska farvattnen. Man har sett omkring 100 stycken delfiner av arten flasknosdelfin eller öresvin (Tursiops truncatus), medan ca 70 av dem håller sig ständigt i och kring de slovenska vattnen. Delfinerna kan ses både en och en och i flock på upp till omkring 30 delfiner på enoch samma gång.

Mellan april och oktober får delfinerna i de slovenska vattnen även sällskap av karettsköldpaddor.

Till de lite ovanliga djur som har gästat slovenska vatten hör större hajar och valar.

I norra Adriatiska havet är det under de senaste drygt tio åren inte längre någon sensation när stora hajar kommer på besök. År 2000 simmade två omkring 3 meter långa unghajar in på slovenskt vatten, vilket dock hörde till ovanligheterna. Våren 2001 visade en grupp på 10 jättehajar upp sig under ett tag i Piran- och Triestebukten, av vilka några mätte över 8 elller 9 meter. Döm om förvåningen hos de tyska turister som åkte på en rundtur i slovenska vatten och stötte på denna flock med hajar, då dessa normalt inte ingår som slovensk turistattraktion. Hajarna lockade snart till sig expeditioner med slovenska havsfotografer och vetenskapsmännen lugnade den slovenska allmänheten med att hajarna var av en sort som enbart livnärde sig på plankton.

Utanför fisktorget Marano Lagunare vid Lignano i Friuli (se del 6) i Italien fångade den italienske fiskaren Luciano Filippi en 9 meter lång haj, vilket är den största infångade hajen i Adriatiska havet hittills.

I februari 2009 visade sig en knölval i det slovenska havet i sin fulla glans. Under nästan en hel dag utförde den en rad lustigheter och framförde bl.a. ett ca tio meter högt hopp ur vattnet. Det var en ca 10-12 meter lång ung vuxen val och den stannade i de slovenska vattnen ända till april 2009.

Knölvalen är en raritet i Medelhavet och i Adriatiska havet har man sett den två eller tre gånger. I ett gammalt dokument från Pirans arkiv kan man läsa att en död kaskelot påträffades vid salinerna år 1551. År 2003 flöt en död tretton meter lång fenval upp till ytan utanför marinbiologistationen. Dessa kommer oftare till Adriatiska havet, men knölvalen anses vara en sensation. Den livnär sig framförallt på djurplankton och mindre fiskar och den behöver minst två ton mat per dag.


Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18