Nationalhymnen

Zdravica (En skål)

Av France Prešeren (1844)

Ett leve för nationer
som längtar efter fredens dag,
Att fejder under solen
fördrivs
och fred blir världens sak,
fienden
blir en vän,
i sämja grannar bor igen!

Översatt av Augustina Budja (2010)

Ovan syns en svensk översättning av en av verserna tillhörande den numera slovenska nationalhymnen, som diktades på 1800-talet av den slovenske nationalpoeten (se del 5). Eftersom slovenerna då befann sig under Habsburgska monarkin (se del 2), var det inte tillåtet att vara för patriotisk och därför censurerades Prešerens dikt - han fick ändra den, så dagens version är inte likadan som originalversionen.

Just denna vers uttrycker en längtan efter det egna folkets frihet och att grannfolken inte vore så glupska. För att återanknyta till Narnia (se startsidan): "Narnia är ett litet land. Och små riken vid mäktiga kejsardömens gränser har alltid varit en nagel i ögat på härskarna över kejsardömena. De brinner av iver att få utplåna sina små grannar, uppsluka dem" ( C.S. Lewis: Narnia - Hästen och hans pojke). Idag befinner sig p.g.a. gräns-dragningarna under 1900-talet stora slovenska minoriteter på andra sidan Sloveniens gränser, i Italien, Österrike, Ungern och Kroatien. De kämpar fortfarande för sina rättigheter och stöter ständigt på nya svårigheter och hinder. Samtidigt har den italienska och ungerska minoriteten i Slovenien sina rättigheter tryggade och har till och med egna representanter i det slovenska parlamentet.

Som självständig stat måste Slovenien tampas med Kroatien (se nedan), som försöker manipulera till sig slovensk mark , Italien (se nedan), som ännu inte förlikat sig med att efter 2:a världskriget ha förlorat den delen av Slovenien som man ockuperade, trots att man har lyckats annektera en stor del av det forna slovenska området Goriška (se del 15) och Österrike (se nedan), där liksom i Italien den slovenska minoriteten måste kämpa för sina rättigheter trots sin status som ursprungsbefolkning. I Ungern (se nedan) har den slovenska minoriteten det ekonomiskt dåligt förspänt.

I februari 2008 sålde kroatiska lokala och statliga organ 10 400 kvadratmeter mark på vänster sida om floden Dragonja, som tillhör Republiken Slovenien och som redan har slovenska ägare. Joško Joras har nu fått uppleva att den mark som han hyr av den slovenska jordbruks-fonden och som han brukar, olovandes har sålts till någon annan. Detta har varit på gång under en längre tid och från slovenskt håll har man påpekat detta för Kroatien utan att få någon respons. Nu när de kroatiska planerna verkställts kommer detta antagligen gå vidare till någon form av domstol. Konflikter är nu också att vänta mellan de dubbla ägarna till samma mark.

Joško Joras
Kroatien har på så sätt tagit saken i egna händer, trots att det finns en överenskommelse att låta gränsområdet mellan Kroatien och Slovenien vara tills gränserna slutligen fastställts - vilket inte ännu har gjorts sedan Jugoslaviens sönderfall. Kroatien har också krav på att halva Piranviken ska tillfalla Kroatien, trots att denna varit helt under slovensk kontroll under Jugoslavientiden. Och går man längre tillbaka i tiden så var ju även Istrien slovenskt område (se del 5). Kroatien tränger sig alltså på allt högre upp inom de slovenska gränserna.

Karta över Pirans kommun och dess saltbassänger år 1882.

Kroaternas krav på att få halva Piranbukten skulle tydligen också leda till att Slovenien skulle förlora sin utgång till internationella vatten. Representanter för hamnen i Koper är oroliga för att detta i sin tur skulle äventyra den mycket viktiga slovenska hamnen Kopers verksamhet, då Kroatien effektivt skulle kunna blockera Slovenien närhelst det passade dem (se nedan). Kroatien vill ha halva Piranbukten trots att det redan har hundratals kilometer egen kust utmed det Adriatiska havet.

Historiskt sett så har Istrien aldrig varit en del av Kroatien, eller Ungern för den delen, som Kroatien tillhörde sedan 1102. Under medeltiden tillföll Istrien Bysans och sedan 788 låg det under det frankiska imperiet. 952 blev det ett Karantanskt gränsområde (se del 2). Efter 1180 fick flera viktiga feodala familjer utöva sina ämbeten där emedan kuststäderna och deras kommuner en efter annan erkände Republiken Venedigs överhöghet. På så sätt fick de fri väg ut till havet, eftersom Venedig kontrollerade det Adriatiska havet. Endast den inre delen av Istrien, grevskapet Pazin (Pisino, Mitterburg), var en del av Österrike (Karantaniens efterföljare). Denna situation dröjde till 1797 när Venedig besegrades av Napoleon. Efter Napoleonperioden blev hela Istrien en Österrikisk provins. Kroatien hörde som sagt under hela denna tid till Ungern.

Efter 1:a världskrigets slut, år 1918, annekterades Istrien och Primorska (Littoral, Kustlandskapet) till Italien (se del 6). Efter 2:a världskriget delades provinsernas territorium upp i Zon A (under amerikanskt och brittiskt styre) och Zon B (under jugoslaviskt militärstyre). Zon B sträckte sig från Kopers distrikt till Bujes distrikt med gränsen vid floden Mirna (se del 4).

Enligt Civilna družba Slovenije za pravicno mejo v Istri (Sloveniens civila förening för en rättvis gräns i Istrien) borde gränsen gå någonstans mellan Pirans kommuns forna södra gräns (se bilden ovan) och den södra gränsen av Svobodno tržaško ozemlje, STO (Det fria Triesteområdet) vid floden Mirna (se nedan). Pirans kommuns forna gräns (se ovan) är det minsta Slovenien kan kräva, menar de, ochde tycker att Slovenien är alldeles för eftergiven mot Kroatien. Över STO:s södra gräns rådde förr endast italienska och slovenska som officiella språk grundat på befolkningssammansättningen. Denna gräns har ingen heller avskrivit. Det forna Jugoslaviens marinkår hade en fyr på halvön Savudrija som då fortfarande tillhörde Pirans kommun (först nyligen har kroaterna bytt ut en platta på fyren, där det stod att den tillhör Pirans kommun). Och endast en gräns vid Pirans kommuns forna gräns garanterar en enhetlig Piranbukt och inkorporering av slovenskägd mark, som Kroatien gör anspråk på, till slovenskt statligt territorium.

I Hammond's WORLD ATLAS AND GAZETEER från 1960
går gränsen mellan Slovenien och Kroatien vid floden Mirna - se länk.

Otydligheten kring Sloveniens södra gräns började efter 1956, då den kroatiske politikern Vladimir Bakaric och den slovenske Edvard Kardelj (se del 7) kom överens om en gräns vid floden Dragonja (se del 4). Då fick Bujes kommun en tredjedel av Pirans kommun och taxeringskommunerna Kaštel och Savudrija blev kroatiska och Piranbuktens helhet blev ett problem. Befolkningen i Savudrija skrev en petition och protesterade att de ville åter under Pirans kommun, men de och den dåvarande ordföranden för Pirans kommunala råd Davorin Ferligoj tillbakavisades av Edvard Kardelj med orden att de raserar enigheten mellan Jugoslaviens nationer, där inga gränser ska finnas.

Detta beslutades i första hand av Belgrad, som hade som sitt intresse att utöka det serbokroatiska språkområdet, då det slovenska språket avvek markant. Samma sak hade man gjort på andra håll vid slovensk-kroatiska gränsen, som bl.a. i fallet Štrigova (i Medjimure) år 1947, då 70 slovener massakrerades under protesten mot annekteringen till Kroatien, samt i Istrien (se del 7).

En illustration av hur annekteringen gick till.
I den tidigare kroatiska fascistiska staten NDH:s intressen låg också att utöka sitt territorium på Sloveniens bekostnad för att till slut gränsa till Italien och Österrike. Det självständiga Kroatiens hårdnackade kamp för området kring Piranbukten väcker misstankar om att de planerna finns kvar, särskilt som det finns idéer på den kroatiska sidan om att det omtvistade området + allt från att hela Piranbukten till att hela slovenska kusten fram till Italien skulle ingå i ett kondominat, där Kroatien och Slovenien tillsammans skulle styra över havsterritoriet.

En förklaring kring Kroatiens manipulationer finns på följande PowerPoint-presentation.

Enligt den ovan nämnda civila föreningen har inte heller senare slovenska politiker handlat korrekt då det gällde att argumentera för att återfå förlorad mark (se nedan). De så kallade administrativa gränserna mellan det forna Jugoslaviens republiker, även mellan Slovenien och Kroatien, var egentligen bara politiska gränser i huvudet på politikerna och bekräftades inte i den dåvarande statens parlament. Därför har de inte internationell rättslig giltighetsstatus, menar man. Detta menar också det självständiga Sloveniens förste demokratiskt valde parlamentsordförande dr. France Bucar (se nedan).


Historiskt har Istrien tillhört de slovenska områdena
(se även del 5)


Slovensk-kroatiska gränsen vid floden Mirna i Norstedts uppslagsbok från 1962.

Slovensk-kroatiska gränsen vid självständighetsförklaringen 1991, som anses vara otydlig (se ovan)
Kroatien har under Jugoslaviens täckmantel tagit över allt mer slovensk mark i Istrien. Efter självständigheten har Kroatien försökt annektera ytterligare slovensk mark och rita en gräns mitt i Piranbukten, som egentligen alltid har varit slovensk.

Gränsövergången Secovlje.
När Slovenien vid självständigheten skulle bygga sin gränspostering på floden Dragonjas vänstra sida avbröt man detta och drog sig tillbaka efter att Kroatien hade krävt det. Man kom överens om att inte heller kroaterna skulle bygga någon gränspostering där förrän gränsfrågan var löst. Men kroaterna höll sig inte till detta, utan satte till och med en egen gränspostering på floden Dragonjas högra sida! I ett dokument försäkrade man för den slovenska regeringen att det bara var en tillfällig lösning (man bad om förståelse p.g.a. turistsäsongen), men denna lösning har varat ända till nu och varar än, utan att kroaterna vill ge efter för de slovenska diplomatiska påtryckningarna. Den slovenska diplomatiska hållningen ser ut att förlora mot det kroatiska aggresiva tillvägagångssättet som hoppas på att deras taktik, verkställt faktum, ska gälla.

I början av år 2007 beslutade den kroatiska regeringen att ge det kroatiska oljebolaget koncession för att utforska eventuella olje- och gasfyndigheter i norra Adriatiska havet. Det problematiska med detta är att området för koncessionens giltighet sägs gränsa till Slovenien, emedan gränsen ännu inte är fastställd.

Under 2007 har det enligt slovensk media skett flera incidenter utmed den slovensk-kroatiska gränsen, som tyder på att Kroatien ensidigt beslutat om gränsen och till och med tar sig friheten att rita om den till sin fördel.

Förutom att man beslutat att sälja mark till vänster om floden Dragonja (se ovan), så byggde man självmant en bro över floden Mura vid Hotiza och en väg från Hotiza till byn St. Martin, för att man ansåg att det var kroatisk mark, trots att det enligt Slovenien är slovensk mark. Det fanns en överenskommelse innan om att bron skulle byggas tillsammans och genom vägbygget har Kroatien orsakat översvämningsrisk på den slovenska sidan. I Snežniks skogar har Kroatien sakta ensidigt flyttat gränserna och kroatiska skogsarbetare har fällt träd i det som i Slovenien anses vara slovenska skogar. I gränsbyn Razkrižje tänkte Kroatien också självmant flytta gränsposteringen in i byn på mark tillhörande slovenska bybor. Där de kroatiska myndigheterna hade stuckit pålar i marken för det framtida bygget, drog den slovenska ägaren ut dem igen och byborna vädjade om hjälp hos den slovenska regeringen. Vid gränsen mot Ungern vid Murska šuma har kroater målat om slovenska gränsstenar och flyttat dem, så Slovenien förlorar 30 hektar mark förutom en gränssträcka mot Ungern. Detta upptäcktes av slovener i området, som har meddelat polisen och den slovenska regeringen om detta utan att få någon respons, då slovenska regeringen inte vill skapa konflikter och ensidigt håller sig till det bilaterala avtalet att inte agera längs gränsen tills den faställts. Inom området ägnar man sig åt ekologiskt jordbruk och där finns också svårgenomtränglig mark, men dock populära jaktmarker, som kroatiska jägare nu tydligen olovandes nyttjar.

Alltsomallt råder alltså en konflikt kring framförallt dessa områden, där Kroatien både under krigs- (det fascistiska NDH) och fredstid har naggat Slovenien i kanten:

1. Piranbukten
2. Dragonja
3. Tomšics mark (Snežnik)
4. Sekulici
5. Trdinov vrh
6. Štrigova
7. Hotiza
8. Murska šuma (Pince)

Enligt den förre slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel (se del 7) har man försökt gå kroaterna till mötes för att lösa gränsfrågan och han har sagt att denna fråga måste vara löst innan Kroatien kommer med i EU.

Kroatien hade sedan nyåret 2008 också börjat utöva sitt beslut om ekologisk fiskezon (ERC), som enligt en överenskommelse sedan 2004 inte skulle gälla för EU-medlemmar. Kroatien ignorerade denna överenskommelse och tvingades av EU att hitta en lösning för att få fortsätta förhandlingarna för EU-inträde. För Sloveniens del innebär Kroatiens ekologiska fiskezon ett problem för att zonens bevakning innebär att gränserna mellan Kroatien och Slovenien måste var lösta och Kroatien har ensidigt förutsatt att gränsen mellan de två länderna går i halva Piranbukten (se ovan). Dessutom finns det en möjlighet att Kroatien vill gynna sina egna hamnar framför Sloveniens strategiskt mycket välplacerade hamn Koper (se ovan), genom att internationella vatten i Adriatiska havet i och med den ekologiska frizonen, som måste ha en viss omfattning för att kunna upprättas, försvinner - då har kroaterna rätt att stoppa fartyg som går till den slovenska hamnen för "kontroll". Fartyg som går till de kroatiska hamnarna kan då tänkas undslippa samma behandling.

Som om detta inte är nog så blev den slovenska minoriteten i Kroatien, samtidigt som den bosniska, utraderad ur den kroatiska författningen 1997, med förklaringen att den inte är en autokton minoritet. Ivo Sanader, Kroatiens premiärminister, uttalade i december 2007 att de utraderade minoriteterna åter skulle införas i Kroatiens författning, när den ska skrivas om vid Kroatiens inträde i EU! Slovenska minoriteten i Italien

Slovenien kräver i princip att gränsen mellan Slovenien och Kroatien ska gå där den gjorde vid Jugoslaviens sönderfall, dvs. vid Sloveniens självständighetsförklaring, den 25 juni 1991.

Enligt Osimoöverenskommelserna har Slovenien territoriell utgång till öppet hav genom havsgränsen mellan Republiken Slovenien och Republiken Italien till punkt T 5 på västra sidan samt linjen mellan Savudrijaudden och punkt T6 på östra sidan.

Det är ett historiskt och juridiskt faktum att följande hör till Slovenien: hela Piranbukten med inlandshavsstatus, området tillhörande Secovljes taxeringskommun söder om Dragonja med bosättningarna Mlin, Škrilje, Božin och Škodelin (Kroatien anger bl.a. dem som sina i sina anslutningsdokument till EU), 7 skogstomter under Snežnik, hela området Šekulici och hela Muras södra flodbank med gräns i mitten av floden samt territoriell utgång till öppet hav inklusive det epikontinentala ledet - havsbottnen.

Detta skriver historiker och andra experter, medlemmar i regeringsgruppen, i ett dokument som också uppger 12 steg med vilka Kroatien stegvis tagit sig för av slovenskt territorium efter självständigheten 1991:


En kartframställning av den slovensk-kroatiska gränsfrågans utveckling i Istrien: Kroatien har sedan 1945 och till självständigheten år 1991 administrativt stegvis brett ut sig mot norr och kräver nu en gräns mitt i Piranbukten (se även ovan).

1. Den kroatiska gränskontrollen Plovanja står på slovenskt territorium i Dragonja (se ovan).
2. I den kroatiska kommunen Buje har man förfalskat fastighetsbokföringsböckerna och skrivit in 113 ha slovensk mark.
3. Kroatien har olagligt sålt slovensk tomtmark.
4. Kroaterna har ockuperat floden Muras vänstra flodbank
5. Kroaterna har självmant byggt en bro över slovenskt territorium.
6. Kroaterna har startat musseluppfödning i Piranbukten.
7. Kroaterna har trängt undan slovenska fiskare från halva Piranbukten genom överfall och hot.
8. Kroaterna har ensidigt ändrat Piranbuktens namn från Piranski zaliv till Savudrijska vala.
9. Kroaterna har omkopplat telefonerna i bosättningarna på Dragonjas vänstra flodbank till det kroatiska telenätverket.
10. Kroaterna har ställt upp väghinder till slovenska hus på Dragonjas vänstra flodbank.
11. Kroaterna hugger ner träd på Tomsics skogstomt under Sneznik.
12. Kroaterna tar med den ekologiska fiskezonen (ERC) sig för av en del av slovenskt hav och utestänger Slovenien från obehindrad passage ut till öppet hav.

Man konstaterar att ingen som innehar en statlig funktion har rätt att förhandla om överlämnande av statligt territorium och hav till främmande land, som inte heller kan bli föremål för en internationell skiljenämnd eller för beslut vid internationell domstol.

Kroatien trycker på att man ska ta upp frågan vid domstolen i Haag, men Slovenien och Kroatien kan inte enas om utgångspunkterna. Kroatien vägrar utgå från "rättviseaspekten", ex aequo et bono, som kanske skulle ge Slovenien en fördel med tanke på den historiska utvecklingen (se ovan och del 4), och hoppas då på att internationell rätt utan denna aspekt ger dem rätten att dela Piranbukten itu.

I samband med sitt krav på att ta upp frågan vid domstolan i Haag tar Kroatien ofta upp att Kroatiens premiärmininster Ivo Sanader och den forne slovenske premiärministern Janez Janša hade kommit överens om det. De framför då som ofta bara halva sanningen, eftersom även Janez Janša menade att dessförinnan en överenskommelse om en för Slovenien godtagbar utgångspunkt är viktig, dvs. rättviseaspekten. Dessutom kom man fram till att Haag bara var en av flera möjligheter.

En slovensk kommentar på Internet menar följande: "Om rättstvisten endast skulle handla om havsgränsen och juridiska fakta från den 25 juni 1991, kommer tvisten inte att lösas rättvist. Istället måste rättstvisten omfatta hela landsgränsen. Avgörandet måste ske i beaktande av hur man har respekterat och följt gällande juridiska internationella och bilaterala avtal (t.ex. ovan), internationell rätt och fakta under närhistoriens senaste 100 år (se del 4). Vi kan inte acceptera ändringar av administrativa gränser inom de båda forna Jugoslavien som enda relevanta fakta för att bestämma dagens statsgränser. Den formella anledningen till att ändra de administrativa gränserna inom Jugoslavien var lättare handhavande, medan den faktiska anledningen var serbisk och kroatisk imperialism. Serber och kroater har missbrukat de båda Jugoslavien för sin imperialism - serberna har misslyckats med detta, medan kroaterna har lyckats och lyckas ännu med sin hycklande politik, korruption och lobbying i politiska maktcentra. Detta gjorde de dolt även i de båda Jugoslavien.
Kroaterna bryter ständigt mot att följa avtal och överenskommelser. Även ändringen av Istriens etniska sammansättning med massinflyttning av kroater från andra delar av Jugoslavien efter 2:a världkriget var ett planlagt brott mot Londonfördraget
(se del 4), som de aldrig har behövt svara för (för det finns det materiella bevis, som bara behöver läggas på bordet). Vår uppgift och vårt ansvar inför våra efterföljande är också att visa på den kroatiska politikens opålitlighet under de senaste 100 åren. Under tiden för den kroatiska fascistiska staten NDH utförde det kroatiska folket materiellt bevisligt etnisk rensning på det mest bestialiska sätt (se del 6), och efter 2:a världskriget fortsatte man under revolutionens täckmantel med samma politik för vilket det också finns materiella bevis (se del 4). Sådana brott preskriberas aldrig. Det är kanske sant att dagens Kroatien inte är NDH:s officiella efterträdare, men det kroatiska folket är fortfarande ansvarigt och skyldigt en ursäkt samt ersättning till de andra folken för alla brott, förföljelser, orättvisor och med våld förstörda eller fråntagna egendomar, som skedde för att etniskt rensa bort serber, slovener, muslimer, judar och romer... Våra politiker tänker naivt att om vi i samband med Kroatien förbiser dessa fakta, så kommer vi lättare att uppnå en fredlig samexistens samt en rättvis gräns mot Kroatien. Min uppfattning är den motsatta. Om man döljer dessa fakta går man den kroatiska expantionistiska politiken till mötes som, också genom att framgångsrikt ha kunnat dölja sina grymma och lömska handlingar, har blivit omättlig. Därför har de aldrig nog, för att ingen vågar sätta sig på tvären med de materiella bevis som finns."

I december 2008 meddelade Sloveniens premiärminister Borut Pahor att man tänker använda sitt veto för att stoppa Kroatiens medlemsförhandlingar med EU på grund av den långdragna gränsdispyten mellan länderna: "De dokument som Kroatien lagt fram kan föregripa dragningen av den gemensamma gränsen", sade Pahor efter ett möte med ledarna för samtliga partier i parlamentet.

Slovenerna i gemen står enade i denna fråga, trots att okunskapen om gränsdispyten ute i Europa kastar en mörk skugga över Slovenien och dess beslut att förhala EU:s förhandlingar med Kroatien. En annan slovensk kommentar på Internet lyder: "Nu har alla märkt att Slovenien blockerar Kroatiens inträde i EU, men att Kroatien sakta och envist har huggit in på slovensk mark märker ingen. Vi får bara hoppas på att de slovenska politikerna inte ger efter, eftersom det är nödvändigt att fortsätta med denna inställning som man har nu".

På bilden till vänster syns bandet Igor in zlati zvoki, som spelat in låten Piranski zaliv (Piranbukten), se länk.
Ett undantag är Aurelio Juri, som är slovensk deputerad i det europeiska parlamentet och som i januari 2008 avgick från sin post som vice ordförande för EU:s och Kroatiens gemensamma parlamentsråd, för att han inte gick med på Sloveniens hållning gentemot Kroatien. Juri tillhör den italienska minoriteten i Slovenien (se nedan)...

Det allra bästa vore nog att man i Europa får till stånd den fredskonferens som planerats efter Jugoslaviens sönderfall, där gränserna kan bestämmas genom att man inte enbart utgår från de under Jugoslavientiden med våld ändrade administrativa gränserna, utan beaktar ännu gällande internationella avtal m.m. Den kände publicisten och utgivaren av tidskriften Revija 2000, Peter Kovacic Peršin, menar att: “Den slovenska politiken borde redan 1991 ha öppnat hela gränsproblematiken och vidhålla vid västs löften om att gränserna inom hela det forna jugoslaviska territoriet ska dras vid en internationell konferens. Detta skulle vara det enda rättvisa och kommer att bli nödvändigt om vi inte åter ska uppleva Balkankrig”.

France Bucar (*1923) var det självständiga Sloveniens förste talman i parlamentet. Han är politiker, jurist och författare. Under 2:a världskriget fängslades han som ung först av italienarna och sedan av tyskarna. Efter att ha flytt från Tyskland anslöt han sig till Folkbefrielsekampen (NOB, se del 6). Han är för tillfället ordförande för Slovenska Paneuropaföreningen.

France Bucar är mycket respekterad av övriga politiker i Slovenien och i april 2008 tilldelades han av den slovenske presidenten en orden för extraordinära insatser för Slovenien.

Vad gäller den slovenskkroatiska gränskonflikten är han mycket kritisk till det avtal som den slovenske premiärministern kommit överens om med Kroatiens premiärminister under hösten 2009 och säger att han själv aldrig skulle ha skrivit under det skiljeavtal som föreslagits. Han menar att det helt är i linje med de kroatiska intressena, då gränsen mellan Slovenien och Kroatien (även i Piranbukten) enligt avtalet under punkt a) ska bestämmas enligt internationell rätt (utan rättviseprincipen) och att Sloveniens utgång till havet kommer att tas upp först under punkt b) - alltså behandlas inte gränsen och utgången till havet enhetligt, vilket Slovenien hela tiden har krävt.

Han ser detta som en ödesfråga för Slovenien och tror att Slovenien om avtalet går igenom kan ha avsagt sig halva Piranbukten. Därför ber han de slovenska parlamentsledamötena att tänka igenom detta mycket noggrant innan omröstningen om avtalet i parlamentet.

I mars 2009 delgav France Bucar hur han tyckte att gränsfrågan med Kroatien bäst kunde lösas, dvs. med folkomröstning i Istrien. Han menade att hela Istrien och det slovenska Kustlandet tillsammans med Kvarneröarna (Krk, Cres och Lošinj) tilllhörde hertigdömet Krain inom det österrikiska kejsardömet. Delningen av Istrien under Jugoslaviens tid är enligt honom "internationellt irrelevant", eftersom den genomfördes utan rättslig grund och utan befolkningens medgivande.

Med den slovenska regeringen som litar till skiljedomsavtalet och ogillar eller ignorerar de många kritiska rösterna i Slovenien, bl.a. organisationen 25. juni, filosoferna och makarna Hribar, juristen Miro Cerar, m.fl. kan det mycket väl vara så att historien upprepar sig - att ytterligare slovenska områden går förlorade på grund av den slovenska regeringen blint litar till omvärldens rättvisepatos så som på Maisters tid (se del 6).

Om problematiken kring Istrien, med uppgifter som undanhållits den slovenska befolkningen under Jugoslavientiden, skriver Franc Kunej i boken Zamolcana Istra (Det förtigna Istrien) som gavs ut år 2006. Författaren visar i Slovenien ännu opublicerade historiska kartor, som publicerades i den kroatiska historikern dr. Stjepan Srkuljs bok Hrvatska povijest u devetnaest karata (Kroatiens historia i nitton kartor) redan 1937. Författaren beskriver också de historiska förhållandena på Istrien från de första kända källorna till idag.

Franc Kunej menar att Istrien planmässigt har skilts från Slovenien bakom ryggen på slovenerna i den rådande politikens intresse. Själv har han under sitt liv varit revisor inom tulltjänsten och senare direktörsassistent inom tullverket. 1992 var han i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution nationalkoordinator vid embargot mot Jugoslavien. Han har medverkat i olika delegationer för Republiken Slovenien utomlands och i början av 1996 gick han med i diplomatkåren samt blev förste ekonomirådgivare åt den slovenska ambassaden i Wien.

Efter sin återvändo till hemlandet ledde han inom tullen sektorn för internationellt samarbete fram till sin pension 2002. Idag ägnar han sig åt historieforskning, frilansjournalistik, naturmedicin och håller föreläsningar i Istriens historia.

Bert Pribac (*1933), som tillhör Istriens gamla ursprungsbefolkning (se del 4) - han är s.k. šavrin från Istrien och sloven, engagerar sig i sin oro också för rättvisa gränsförhållanden gentemot Kroatien. Han menar att även stenarna berättar om att Savudrija (som idag administrativt är kroatiskt, vilket strider mot internationella avtal) tillhör Pirans kommun. Som t.ex. en inmurad platta i Pirans rådhus(se bilden till höger) som vittnar om den schweiziske medborgaren Antonio Caccias testamente, där han överlämnar sina ägor i Salvore (Savudrija) till Pirans kommun:
Låtom nuvarande och kommande generationer med tacksamhet och beundran minnas Antonio Caccia, medborgare av Helvetia, som till Pirans kommun överlämnat ägorna i Salvore för allmänhetens bästa, den 18 mars 1893.

Pirans kommun har själv aldrig avsagt sig testamentet och tills nu har Pirans kommun aldrig officiellt avsagt sig sitt territorium. Många byar på andra sidan floden Dragonja kom i händerna på kroatisk administration helt i onödan och utan någon rättslig grund samt under befolkningens protester (se ovan).

Liksom Peršin (se ovan) menar Pribac att:
- man kompromisslöst måste vidhålla vid Londonfördraget från1954, som är en internationellt giltig och bindande juridisk handling. Denna kräver tydligt att gränserna i Istriens kommuner inte får ändras genom uppdelning mellan nya republiker (se del 4);
- Slovenien vid en eventuell tidigare avblockering av Kroatien kräver ett bindande uttalande från Kroatien till alla EU-medlemmar att dess inträde i EU inte prejudicerar gränserna med Slovenien i Piranbukten och Sloveniens utträde till havet;
- i värsta fall suveränt kräva av EU och USA att de beordrar Kroatien att dra sig tillbaka från alla omtvistade delar av Pirans kommun.

Bert Pribac har själv bott i Australien i 43 år, där han verkat som bibliotekarie i Australiens nationalbibliotek och sedan vid Hälsodepartementet även som sporadisk rådgivare inom hälsoinformatik vid Världshälsoorganisationen (WHO). Vid detta råkade han av en händelse hjälpa till att återupprätta diplomatiska förbindelser mellan USA och Kina. Han har publicerat fem poesiböcker, en rad essäer, diskussioner och artiklar både på engelska och slovenska. Han har översatt librettot Planinske rože (Bergsblommor) av Radovan Gobec till engelska och även andra kortare texter. Under 2008 översatte han också Kosovels (se del 6) dikter och samlingen med 120 dikter gavs ut i Cambridge. Han har översatt en samling moderna australiensiska dikter samt en antologi med aboriginska dikter till slovenska. Vid förlaget 2000 har han också gett ut sin bok Slovenske spravne motnje (Slovenska försoningsstörningar - om den svåra försoningen mellan slovenerna sedan 2:a världskriget).

Dr. Darja Mihelic från historiska institutionen i Ljubljana förklarar ingående under ett föredrag turerna kring den oklara gränsdragningen mellan Slovenien och Kroatien i Istrien. Fram till floden Mirna (se ovan) har dock slovenerna varit en mångt större del av befolkningen än kroaterna, som varit mycket fåtaliga. Kroaterna försökte ändå envist få gränsen att gå vid floden Dragonja (se ovan): "Vid Sloveniens självständighet bestämdes det att republikgränserna mellan Slovenien och Kroatien skulle bli statsgränser. Enligt Brioniavtalet skulle gränsen bevaras så som vid datumet 25 juni 1991, gränsen såväl på land och i hav hade dock inte slutgiltigt bestämts tills då. Vad gäller utgång till havet nämner Slovenien ofta "rättviseprincipen", som förklaras med det faktum att Slovenien hade utgång till havet under Jugoslavientiden. Vad gäller rättvisa så har ett annat argument ännu större tyngd, som sträcker sig bakåt till direkt efter 2:a världskriget...
Gränsen mellan Jugoslavien och Italien drogs då enligt principen att uppnå en balans mellan antalet italienare som blev kvar i Jugoslavien och antalet "jugoslaver" som blev kvar i Italien. Detta fick följden att Italien fick en stor bit av slovenskspråkigt område (med kust) och en ca 125 000 man stor slovensk minoritet (ca 9 % av den slovenska befolkningen) , medan Kroatien utan att förlora något fick större delen av Istrien samt Dalmatien med ca 140 000 italienare. Den gordiska knuten som i ca 20 år redan tär på relationen mellan de två länderna har alltså inte bara juridiskt utan också moraliskt innehåll. På politikerna och diplomaterna, inte på oss vetenskapsmän, i de båda länderna ligger det att lösa den om vi vill att grannen "no more shall foe, but neighbour be" (se del 5). För båda sidorna gäller också att vi inte kan välja vår granne."

Den 6 juni 2010 gick slovenerna till valurnorna i en folkomröstning, som handlade om ifall man gick med på att en internationell skiljedomstol avgjorde gränsen mellan Slovenien och Kroatien baserat på ett visst avtal. Resultatet blev att 42,36 % av de röstberättigade hade röstat, varav 51,54 % för avtalet och 48,46 % mot avtalet.

Oppositionen i landet som var skeptiska mot avtalet, liksom en del oberoende experter, hoppas att skiljedomstolsavtalet inte leder till att det återigen blir några 1000 röster som, liksom vid folkomröstningen i Kärnten (se del 6) avgör om Slovenien förlorar mark (och hav). Ett stort problem kring folkomröstningen anses vara att det slovenska folket är så delat i frågan samt att folkomröstningen är en följd av att man i parlamentet inte beslutade i frågan med 2/3 majoritet, vilket är brukligt i sådana viktiga frågor (t.ex. så röstades det i Kroatiens parlament med 2/3 majoritet i denna fråga).

Att premiärministern Borut Pahor kom fram till detta avtal med den kroatiska premiärministern Jadranka Kosor genom att agera på egen hand utan att söka stöd hos oppositionen i landet ses också som problematiskt, då det tidigare har varit mycket viktigt att landet står enat i frågan kring gränskonflikten. Dessutom hade premiärministern gett efter på för Slovenien flera viktiga punkter, t.ex. att gränsen på land och hav skulle avgöras med den yttre "rättviseaspekten", ex aequo et bono, (nu blir det istället strikt internationell rätt, som kanske inte tar hänsyn till den orättvisa historiska utvecklingen) samt att Kroatien kan gå med i EU innan gränsfrågan är löst.

Inför folkomröstningen uttalade premiärministern Borut Pahor också hot om isolering för Sloveniens del inom EU om inte folkomröstningen om skiljdeomsavtalet går igenom.

Även i februari 2008, liksom i februari 2007 (se del 6), firade italienarna minnesdagen tillägnad offren för "foibe" och de italienska flyktingarna från Istra, Reka och Zadar. Under firandet underströk man att efterkrigsmassakrerna och italienares exodus från landområden som efter 2:a världskriget tillföll Jugoslavien förtigits för länge och att staten måste se till att de fördrivna måste få ersättning för förlorad egendom.

I presidentpalatset i Rom pågick också högtidligheter under vilken den italienske presidenten Giorgio Napolitano uttalade att tusentals italienare den 8 september 1948 blev offer för hat och hämndaktioner och han utmålade "foibe", i vilka kropparna kastades, som etnisk rensning. Med ett liknande uttalande provocerade han också redan förra året fram många reaktioner, bl.a. så svarade den kroatiske presidenten Stipe Mesic skarpt att det inte gick att förbise en öppen rasism, historierevisionism och politisk revanschism.

Enligt den forne slovenske presidenten Milan Kucan (se del 7) reagerade Slovenien officiellt alldeles för ljumt och utan argument på den italienske presidentens tal, vilket inte bidrog till avförandet av den ensidiga ideologiska tolkningen, särskilt som Italien sedan förklarade för Zagreb, att man med slaver inte menade kroaterna.

"Felaktiga tolkningar och dålig kännedom om fakta kan leda till felaktiga ställningstaganden", menade Kucan och lade till att detta även visar sig i den europeiska kommissionens ståndpunkt, som enbart kritiserade Stipe Mesic och inte den italienske Napolitanos tal. "Den ovanliga reaktionen från den europeiska kommissionen väcker tvivel på stora och små länders jämlikhet... i det varierande Europa." Kucan påminde om att barnen i Strunjan (se del 6), där han höll tal vid ett minnesmonument över fascismens offer, blev offer för en i Italien född ideologi och politik, som först bland slovenerna (se del 6) och sedan över hela Europa och i världen krävde miljoner och åter miljoner mänskliga offer, innan den i en världsomfattande strid bröts ner.


Den forne slovenske presidenten Milan Kucan håller tal i Strunjan år 2007.

Ett år senare , dvs. i sitt tal år 2008, sade Napolitano att Stipe Mesics kritik var ogrundad, vilket visar att hans egna ord var riktiga. Förmodligen syftade han på den europeiska kommissionens ensidiga kritik...

Samtidigt som Napolitano talar om att sanningen måste komma fram, så ignorerar han/man samtidigt det faktum att det fascistiska Italien utövat terror mot den slovenska befolkningen sedan efter 1:a världskriget (se del 6) och att Italien under ockupationen av Slovenien under 2:a världskriget skickat slovener till koncentrationsläger, dödat dem, bränt ner deras hem, ställt upp folk mot väggen i t.ex. Ljubljana och arkebuserat dem. "Att tala om att det fanns "en slavisk annekteringsplan" och "slavisk expansionism" får en att tro att Italien inte är nöjd med gränserna som de är...", skriver Jože Pirjevec i Primorski dnevnik, "...särskilt när man vet vilken hänsynslös annekteringspolitik det liberala och fascistiska Italien bedrev 1918 och 1941".

Jože Pirjevec förklarar också italienares exodus från Dalmatien och Istrien så här: "Det började redan i början av kriget 1941 och fortsatte 1943 när invånarna av det bombade Zadar lämnade staden, sedan trappades det upp 1945, 1947 och 1954 i samband med olika krigs- och diplomatiska händelser, vilket på intet sätt kan jämföras med den våldsamma fördrivningen av sudetiska eller polska tyskar. Folk flydde visserligen från "slaviska kommunister" framförallt för att de inte kunde förlika sig med de ändrade förhållandena i vilka "sciavi" plötsligt blev herrar... "

Denna italienska upptrappning av utmålandet av en ensidig offersituation, i vilken även filmen Il Cuore nel Pozzo (slo. Srce v breznu) ingår (se del 6) leder till chauvinistiska, aggresiva aktioner från italienska extrema nyfascistiska organisationer. I februari 2008 klottrades den slovenska skolan i Gorica ner med texter som "Ni är hela världens skam" och "Alla slavar (it. sciavi) dö" samt svastikor. Detta berör slovenerna mycket negativt och påminner dem om årtionden av förföljelser och terror, som orskades av den fascistiska milisen efter 1:a världskriget (se del 6). Sådant klotter är dock inte något nytt. Värre var det när de brände ner ett slovenskt dagis (det enda som hade tillåtelse att verka) i Trieste under 2007 och under åren innan har även en slovensk grundskola brunnit ner samt ett gymnasium.

Italien har till dags dato inte fördömt den fascistiska aggresionen mot det slovenska folket, inte ersatt någonting ekonomiskt och inte heller återlämnat alla stulna konstverk, som systematiskt rövades bort från Slovenien och som nu befinner sig på andra sidan gränsen.

På båda sidor om gränsen finns det minoriteter som borde vara skyddade enligt gemensamma överenskommelser. Men den verkliga situationen för dessa minoriteter ter sig mycket olika i de båda länderna. Fram till år 2007 rådde fortfarande situationen som beskrivs nedan:

"Å ena sidan finns den med den slovenska författningen skyddade italienska minoriteten i Slovenien, som har sin säkrade ledamot i det slovenska parlamentet, vilken har möjlighet att besluta som avgörande faktor i saker som rör hela Slovenien. Det finns tvåspråkiga skyltar i området invid Italien även där det bara bor "ett par stycken" italienare, tvåspråkiga identifikationskort, radio- och TV-progam, garanterade anslag för finansiering av den italienska minoriteten osv. I Slovenien bor det 2258 italienare (enl. folkbokföringen 2002), vilket innebär ca 0,005 promille av den italienska befolkningen.

Å andra sidan finns den slovenska minoriteten (omkring 8% av alla slovener i världen) som upplever mobbning och terroraktioner från italienska extremister, samtidigt som den italienska officiella regeringen inte erkänner dem jämlikhet. Skyddslagen för slovener i Italien är i själva verket endast bokstäver på ett papper. Dessutom började italienarna år 2004 med sin minnesdag (se ovan), där de öppet visar krav på slovensk mark. Den 10 februari, dagen för minnesdagen, är samma datum som fredsfördraget i Paris skrevs under, som beslutade om dagens slovensk-italienska gräns."

Under 2007 har den italienska regeringen dock antagit beslut som ger den slovenska minoriteten en bättre ställning, bl.a. efter att slovenska ledamöter tryckt på om denna fråga i det europeiska parlamentet. Den 27 november publicerades Giorgio Napolitanos beslut i italienska officiella dokument, som bekräftar en lista på 32 kommuner i Furlanija-Julijska krajina (Friuli–Venezia Giulia, se del 6) där bestämmelser för skydd av den slovenska minoriteten i Italien ska gälla. I december har man också i flera av de slovensk-italienska städerna börjat med tvåspråkiga identifikationskort, däribland i Trieste, där borgmästaren Dipiazza sade att man gjorde det för att visa den slovenska minoriteten respekt, som i vissa delar av staden också utgör majoriteten av befolkningen. Den slovenske generalkonsuln i Trieste Jože Šušmelj sade vid detta tillfälle att det för den slovenska minoriteten är viktigt att man även i Trieste börjar att utöva skyddslagen och uttryckte förhoppningar om att även andra lagbestämmelser kommer att börja utövas.

När gränsposteringarna mellan Italien och Slovenien togs bort, sedan Slovenien den 21 december 2007 gick med i Schengensamarbetet, hoppades man på att den slovenska minoritetens situation i Italien och de slovensk-italienska relationerna bara skulle bli bättre.

Men tyvärr, så fortsätter diskrimineringen i Italien fortfarande. I slutet av mars 2008 rapporterades det om att tvåspråkiga ortnamnsskyltar ersatts av enspråkiga italienska vid vägar som har byggts om. Detta är olagligt och Italienslovenen Karlo Grgic menar att alla institutioner, såväl provinsiella, kommunala och företag, inte respekterar lagen. Trots att tvåspråkigheten garanteras genom den italienska författningen, skyddslagen och en rad andra överenskommelser, så finns problemen kvar - även när det gäller ID-kort. På de nyligen införda tvåspråkiga ID-korten i Trieste står endast det italienska namnet Trieste och inte det slovenska namnet Trst, medan det på de tvåspråkiga ID-korten i den slovenska staden Koper står både det slovenska Koper och det italienska Capodistria.

I november 2010 ville man i det italienska parlamentet för tredje året i rad minska på den slovenska minoritetens budget. Denna gång ville man minska den med hälften. En sådan minskning av minoritetens tillgångar skulle helt förlama verksamheten hos dess institutioner och föreningar. Året innan, dvs. 2009, lyckades Slovenien ingripa och hindra att Italien tog pengar från den slovenska minoriteten, så att det fick det som tillkommer det enligt lagen om skydd av minoriteter. I Slovenien har man å sin sida garanterat pengar åt den italienska minoriteten.

I november 2010 protesterade även slovenska elever i Italien, liksom de italienska, mot den italienska regeringens skolreformer. De slovenska eleverna ockuperade i sin protest två skolor i Trieste/Trst, eftersom reformerna skulle kunna innebära att även slovenska skolor i italien påverkades negativt. I Trieste/Trst finns det fyra slovenska gymnasieskolor och representanter för alla dessa samlades under protesten i lyceumet Prešeren (se del 5) samt på institutionen Zois (se del 3).

Eleverna varnade för att reformerna hotar skolorna och kunskapen samt innehåller punkter som bryter mot internationella avtal och den italienska författningens 6:e paragraf, som fastslår att Republiken Italien måste skydda alla minoriteter, bland dem den slovenska. De påpekar vidare att Londonavtalet från 1954 garanterade slovenerna i Triesteområdet ett visst antal skolor, som inte under några omständighteter får minska, medan den nya reformen skulle sammanföra nuvarande fyra gymnasieskolor till två.

Eleverna har också vänt sig till Europeiska Unionen och Slovenien för stöd mot stängningen av de slovenska skolor, som i Londonavtalet nämns vid namn. De menar att skolreformerna i Italien inte får omfatta de slovenska skolorna, utan att de borde få en egen permanent autonomi inom regionen Friuli-Venezia Giulia/Furlanija-Julijska krajina så som tyska skolor i södra Tyrolen resp. franska skolor i dalen Aosta.

I Italien verkar en del slovenska författare, bland dem Borut Pahor (se del 7), men även Alojz Rebula.

Alojz Rebula (*1924) är en slovensk författare, dramaturg, översättare och professor, född i Šempolaj vid Nabrežína/Aurisina (fram till 1927 Nabresina även på italienska) i Italien. Mellan 1936 och 1940 gick han på klassiskt gymnasium i Gorica/Gorizia och fortsatte utbildningen sedan i Videm/Udine fram till 1944. 1949 utexaminerades han vid universitetet i Ljubljana som klassisk filolog. Han undervisade i latin och grekiska fram till sin pension vid slovenskspråkiga gymnasier i Trieste. 1960 doktorerade han i Rom med tesen om Dante i slovenska översättningar.
Alojz Rebula är en av de viktigaste moderna slovenska författarna och är framförallt en stor litterär personlighet i Trieste. I sina verk har han särskilt bearbetat efterkrigsproblematiken bland slovener i Trieste med omnejd; bondens svåra liv, utbildningen av ungdomar , men även av äldre - samt visar sig vara en lyhörd betraktare även av naturen med dess beteshagar och skogar i det karga, men vackra karstlandskapet
.
Han har publicerad många samlingar essäer, dagböcker, romaner, dramer, kortprosa och annan litteratur, som har översatts till främmande språk. År 1995 fick han Prešerenpriset (se del 5) för sitt litterära opus, år 1997 fick han det internationella priset Acerbi för den italienska översättningen av hans roman V Sibilinem vetru (I Sibillas vind) och år 2005 fick han priset kresnik för sin roman Nokturno za Primorsko (En nocturne för Kustlandskapet) som årets framgångsrikaste roman.

I slutet av oktober 2010 slog italienska fascistsympatisörer till igen, nu mot det slovenska kulturhuset, Kulturni dom, i Trieste.

Okända personer hade klottrat på kulturhusets väggar och på italienska skrivit: 28 oktober, leve den fascistiska revolutionen. Till detta minne av det fascistiska övertaget över Rom 1922 hade man lagt en runsymbol som påminner om symbolen tillhörande en extremfascistisk grupp från 70-talet, Terza posizione. På andra sidan byggnaden hade de skrivit Boris Pahor kapo och ritat symbolen för Avanguardia nazionale, som var verksamt under 60- och 70-talet.

Inför den italienska minnesdagen tillägnad offren för "foibe" (se ovan) den 10 februari 2011 skedde en anmärkningsvärd miss, som av slovenskaCivilna iniciativa za Primorsko (Civila inititativet för Kustlandskapet) tolkas som ett typiskt fall av italiensk manipulation i syfte att revidera historien.

På ett plakat, som inför minnesdagen även hade publicerats på italienska inrikesministeriets hemsida, användes av de italienska organisatörerna ett fotografi, som föreställde en arkebusering av civila som presenterades som italienare som avrättades av partisaner.

I slutet av februari uppdagades det dock att bilden egentligen föreställde de fem slovenska patrioterna Franc Žnidaršic, Janez Kranjc, Franc Škerbec, Feliks Žnidaršic och Edvard Škerbec från byn Dane, som arkebuserades av italienska soldater 1942 i slovenska Notranjska-regionen. Detta bekräftades av det slovenska museet Muzej novejše zgodovine (Museet för samtidshistoria).
I början av mars överlämnade slovenska utrikesministeriet på grund av detta en protestnot till den italienska ambassadören.

I Österrike pågår ett brott mot Österrikiska statsfördraget från 1955 (se del 7)

Den stora slovenska minoriteten, som måste kämpa för sina rättigheter, hamnade i Österrike genom folkomröstningen i Kärnten, då även slovener röstade mot att hamna i det serbiskstyrda Kungariket SHS (se del 6)

Till stöd för att följa lagen och att slutligen uppfylla statsfördragets plikter samt att bevara ett tvåspråkigt Kärnten har det bildats en kommitté SICHTBARE HEIMAT – VIDNA DOMOVINA (Synligt hemland - se länk från bilden bredvid).

I Österrikiska statsfördragets artikel 7 garanteras, som ett lex specialis, ett absolut beskydd av de etniska minoritetrna - men detta har till idag inte fullföljts till fullo.

I december 2005 höll KDZ (Kärntens slovenska studenters förbund) en protestmanifestation utanför sätet som tillhör provinsens styrelse. Även tysktalande Kärntenbor anslöt sig till dem. Under tiden som manifestationen pågick diskuterade guvernören Haider med borgmästare till tvåspråkiga kommuner från södra Kärnten. Haiders nya förslag som gällde de tvåspråkiga skyltarna skulle praktiskt taget sudda ut tvåspråkigheten i Kärnten.


Haider med en enspråkig skylt.

Den slovenska minoritetens huvudfrågor i Kärnten idag gäller framförallt de tvåspråkiga skyltarna, ett erkännande av slovenska som officiellt språk och diskrimineringen som drabbar främjandet av den slovenska kulturen.

Kärnten är historiskt sett ett slovensktalande område, där symbolerna för den forna slovenska demokratin finns kvar (se del 1), men även Claudia Fräss - Ehrfeld (se del 6), ordförande i Kärntens historiska församling har stöttat Kärntens guvernör Jörg Haider i hans räder mot de slovenska ortnamnskyltarna.

Författningsdomstolen i Österrike dömde i slutet av 2005 att ortnamnen i Pliberk/Bleiburg och i Drveša vas/Ebersdorf skulle få tvåspråkiga skyltar. Då sade Haider genast att han inte tänkte sätta upp några sådana och lät flytta de redan existerande enspråkiga skyltarna några meter för att undvika att uppfylla författningsdomstolens beslut. När författningsdomstolen bedömde Haiders tillgrepp som olagligt och återigen krävde tvåspråkiga skyltar i de nämnda orterna, kom Haider på en variant med små tilläggsskyltar, som också de var olagliga, då de tvåspråkiga namnen måste ha en jämbördig position på skylten.

Samma sak har skett och sker med andra tvåspråkiga orter, t.ex. i Žvabek/Schwabegg.

Enligt Kärntenslovenen Janko Kulmež är även översättningen av de slovenska ortnamnen till tyska många gånger felaktig, som i exemplet Žvabek/Schwabegg, då den slovenska betydelsen går förlorad och med denna ortnamnets rötter. Även slovenska efternamn förtyskas enligt honom felaktigt.

Den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer föreslog 2007 att 163 tvåspråkiga skyltar skulle sättas upp i Kärnten, vilket Haider motsatte sig skarpt. På grund av oenigheten dröjer genomförandet av planen på att sätta upp de tvåspråkiga skyltarna.

I slutet av mars 2008 blev debatten om den slovenska minoriteten återigen hätsk i Kärnten...

Socialdemokratiska partiet (SPÖ), Folkpartiet (ÖVP), De Gröna samt Frihetspartiet (FPÖ) var i sak överens om att tröskeln för att partier ska kunna komma in i provinsens parlament borde sänkas, då det nu i åtminstone en av de fyra valkretsarna i Kärnten krävs ungefär 10% av rösterna. Den höga tröskeln infördes 1975 då det slovenska partiet Koroška Enotna lista, KEL, (Kärntens Enhetslista), med en hårsmån missade inträdet i det provinsiella parlamentet. Samtidigt delades Kärntenslovenernas bosättningsområde upp på tre valkretsar för att hindra att något slovenskt parti skulle bli framgångsrikt i valen.

Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ), Jörg Haiders parti, motsatte sig starkt den preliminära överenskommelsen mellan de ovan nämnda fyra partierna just på grund av att det kan öka möjligheten att även det slovenska partiet kommer med i parlamentet. Haider tillbakavisade möjligheten att även mindre partier skulle få komma in i parlamentet med orden att han inte hade någon förståelse för att "radikala slovenska funktionärer orsakar kaos även hos oss i parlamentet".

Enligt Haiders uttalande fick inte parlamentet bli "en scen för eldhärjare och omstörtare" och han menade att man måste bevara "stabila förhållanden" i parlamentet. Han tillade att det skulle uppstå en "förlust för demokratin, om radikala slovenska funktionärer fick sitta i parlamentet".

Haiders beskrivning av den slovenska minoriteten och dess representanter är ordentligt överdriven och direkt malplacerad, men det är en bild som Haider ville skapa för att uppnå sina mål...

I Dagens Nyheter i mars 2009 beskrivs i artikeln Högerpopulismen har österrikarna i ett starkt grepp denna bild på följande vis (utan någon förklaring om slovenernas situation i Kärnten):
"Delstaten Kärnten i södra Österrike hade dessutom blivit Haiders geografiska bas – den begåvade unge juristen i Wien hade värvats av den lokale FPÖ-ledaren. I södra Kärnten hade det sedan århundraden pågått stridigheter mellan tyskar och slovener, så sent som efter det andra världskriget gjorde Jugoslaviens diktator Tito anspråk på södra Kärnten – Haiders nya hembygd.

– Därifrån kommer uttrycket ”Kärntner Urangst” – befolkningen är rädd att de
elaka slovenerna ska komma och ta deras land. Kärnten blev en perfekt jordmån för Haider, säger Brigitte Bailer."

Det som jag har markerat i citatet ovan är dels ett exempel på icke korrekt historiebeskrivning (i södra Kärnten, där slovenerna då utgjorde 70 % av befolkningen, påbörjades stridigheter, se del 6, först i samband med Österrike-Ungerns fall 1918 samt folkomröstningen 1920, se del 6 - se även Ivan Maticics bok Moc zemlje, del 6) och dels på att till synes oskyldigt smyga in en negativ värdering av ett folkslag utan motargument för de läsare som inte är insatta i bakgrunden. Så trots att artikeln ska utgöra en kritisk granskning/beskrivning av högerpopulismen i Österrike, för man vidare Haiders budskap.
En smygande ideologisk kamp mot den slovenska ursprungsbefolkningen påbörjades i och med den stortyska rörelsen på 1800-talet med sin pangermanska ideologi (se del 14 och del 4). I det tysksympatiserande Österrike finns ännu idag ett hat riktat mot slovenerna även på akademisk nivå (se del 14).

Den 10 oktober 2008 utnyttjade Jörg Haider det 88:e årsjubileumet av folkomröstningen i Kärnten/Koroška (se del 6) till att varna den nyvalda slovenska regeringen att "Slovenien leker med elden" i och med att även denna regering, när den tog över makten, skulle stödja de slovenska minoriteterna på andra sidan gränsen och kräva att Österrike respekterar Österrikiska statsfördragets artikel 7 samt den österrikiska författningsdomstolens beslut om tvåspråkiga skyltar.

Dagen efter omkom Jörg Haider i en bilolycka. Vad detta innebär för den slovenska minoriteten i Österrike återstår att se.

I en dokumentärfilm om Kärnstenslovenerna gjord av den slovenska televisionen framgick att det fanns slovener i Kärnten som till och med förnekade att de var slovener, trots att de talade slovenska, utan menade att de var windisch (se del 3). Historielösheten, okunskapen och förnekandet av sina rötter hos en del Kärntenslovener har sin orsak i den starka pressen på den slovenska minoriteten sedan folkomröstningen 1919, då diskrimineringen ledde till att slovenerna försökte att inte skilja sig från de övriga österrikarna för att ha lika möjligheter till framgång i det tysktalande samhället.

När Schengengränsen föll mellan Slovenien och Österrike den 31 december 2007 hälsade glada invånare från båda sidorna av gränsen på varandra i traditionella kostymer (se bilden).

I december 2008 fick den slovenske författaren från Kärnten, Janko Messner, ett kulturpris med pengavärdet 6000 EUR som utdelas av regionen Kärnten, men han ville inte ta emot det i protest mot att de tvåspråkiga skyltarna ännu inte satts upp så som författningsdomstolen beslutat.

När massgraven i gruvan Huda Jama (se del 7) öppnades i mars 2009 ekade händelsen även i Österrike. Högerpolitikern Manfred Stromberger (BZÖ) tog tillfället i akt att försöka eliminera de slovenska partisanernas förtjänster för Österrike (se del 6). Han sade att de nya upptäckterna kring efterkrigsmassakrerna är ett vägande skäl för att genast avlägsna alla partisanminnesmärken i det österrikiska Kärnten, att ta tillbaka alla utmärkelser som Österrike har gett slovenska partisaner resp. antifascistiska kämpar, att uttala kritik på bekostnad av minoritetsinstitutionerna och de historiker, bland dem den ansedde Štefan Karner från Graz universitet, som tronsatt Kärntenpartisanernas antifascistiska motstånd som ett av de viktigaste gärningarna inom Österrikes bildning resp. självständighetsprocess. Enligt Stromberger är Huda Jama ett bevis på att ursprunget till alla 2:a värdskrigets och efterkrigstidens fasor ligger i partisanrörelsen och inte i nazismen.
Det Manfred Stromberger av okunskap eller avsiktligt förbiser är att de slovenska partisanerna i Kärnten var bland de sista slovenska enheterna som fortfarande var självständiga (se del 6) och som kämpade för frihet och mot den nazistiska ockupationen, medan det i Slovenien under tiden för massakrerna var den jugoslaviska armén (JA) som hade tagit över (se del 6) och under det envåldshärskande kommunsitiska partiets befäl hade påbörjat en revolution enligt stalinistisk modell (se del 7).

Även i Ungern har den slovenska minoriteten problem, som framförallt är ekonomiska. Detta hotar existensen av det slovenska muséet Avgust Pavel i Monošter i Ungern (se bilden till vänster), som minner om den slovenska bosättningens historia inom dagens ungerska område (se del 15) och är beroende av ca 16 000 EUR/år. I januari 2009 har en parlamentarisk kommission för relationen till slovenerna på andra sidan gränsen på ett möte antagit fem punkter med vilkas grund man förväntar sig att den slovenska regeringen ska upplysa Ungern om sina skyldigheter gentemot den slovenska minoriteten. Man kom på mötet fram till att Ungern framförallt finansierar en del slovenska institutioner oregelbundet och osystematiskt och uppmärksammade också skillnaden i ekonomisk hjälp mellan Ungern och Slovenien till deras respektive minoriteter.
Medan Slovenien tillägnar den ungerska minoriteten i landet 14,5 miljoner euro om året så tillägnar Ungern den slovenska minoriteten endast 400 000 euro. En överenskommelse sedan 1995 mellan länderna har vad man kom fram till genomförts endast till hälften, dock finns det positiva att några skolor har renoverats och att man har en radiofrekvens garanterad. Den slovenska minoriteten i Ungern har ingen egen deputerad i det ungerska parlamentet (vilket gäller för alla minoriteter i Ungern) medan den ungerska minoriteten i Slovenien har det (liksom den italienska) och just den ungerske deputerade i det slovenska parlamentet, László Göncz, vill göra allt i sin makt för att påverka den ungerska regeringen att ordna situationen för den slovenska minoriteten i Ungern.
På mötet ville Srecko Prijatelj framhäva att Slovenien kunde stå som exempel för hur man tar hand om minoriteter, samtidigt som det är dåligt förspänt för de slovenska minoriterna i de angränsande länderna. Slovenska minoriteten i Italien

 

 

Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18