Sången Hej Slovenci

Hej Slovenci! (Duh slovenski)

Hej Slovenci, naša rec slovenska živo klije,
Dokler naše verno srce za naš narod bije.
Ž ivi, živi, duh slovenski, bodi živ na veke!
Grom in peklo, prazne vaše, proti nam so steke.

Bog pa gromo-vladni nam podal je dar jezika,
Da pa nihce na tem svetu, nic nam ne podtika,
Bo naj kolikor ljudi, tolikanj Certov na sveti,
Bog je z nami, kdor prot' nam, ga ce Belin podreti.

Naj tedaj nad nami strašna burja naj se znese,
Skala poka, dob se lomi, zemlja naj se trese.
Bratje! Mi stojimo trdno, kakor zidi grada;
Crna zemlja naj pogrezne tega kdor odpada!

Sången "Hej Slovenci!" [slovéntsi] (Hej slovener!) är en sång som var vida känd bland slovenerna i mitten av 1800-talet under nationernas vår, mest under titeln "Duh slovenski"(Den slovenska själen). Mot slutet av 1800-talet byttes orden "Slovenci/slovenski" (slovener/slovenska) i enlighet med de panslavistiska strömmarna (se del 5) sakta ut mot "Slovani/slovanski" (slaver/slaviska).

Denna sång, som på 1800-talet hade sjungits på de slovenska tabor-mötena (se del 5), blev efter 2:a världskriget den jugoslaviska nationalsången, "Hej Slovani" (Hej slaver). Den ursprungliga versionen glömdes bort liksom dess ursprung.

Inte många känner till att melodin är en bearbetning av den polska sången "Jeszcze Polska nie zginela, póki my zyjemy" (Polen försvinner inte än, så länge vi lever). Texten i den slovenska bearbetningen är ursprungligen skriven på slovakiska av slovaken Samo Tomašik (1813–1887) och det är okänt vem som översatte den till slovenska.

Idag finns inte Jugoslavien längre och inte heller dess hymn... Laibach har tolkat den på CD:n "Volk", där de kritiskt tolkar hymner från världens olika hörn... (och sänder i deras tolkning av den slovenska/jugoslaviska hymnen en hälsning till Polen).

Laibach - Slovania

Sången "Hej Slovenci!" får i denna del symbolisera den förvirring som finns både bland slaver och icke-slaver kring de olika "slaviska" benämningarna som synes likna varandra, så som sclavi (lat.), slovan, (sl.), slav (sv.), slavon (se del 4), slovak, sloven, osv. Dessutom kallar slovenerna och slovakerna båda sitt språk för "slovenski" (se del 4 och del 4) och slovakerna kallar slovenerna för slovinci [slovíntsi] (sloviner). Termen "slaver", som ett samlingsnamn för alla "slavisktalande" folk, anses också av vissa vara en sentida konstruktion (se del 8), som är yngre än termen "slovener".

Marjan Ivan Moškon försöker i sin uppsats Kdo s(m)o Slovinci (Vilka är vi/de, sloviner) reda ut detta med olika "slaviska" benämningar, särskilt i samband med slovenerna. Han är för det första kritisk till att de slovenska barnen i skolan fortfarande under skolåret 2008/2009 lärde sig att slovenernas förfäder kom till området samtidigt som sydslaverna, med följden att slovenerna får beteckningen alpslaver. Invånarna i Karantanien (se del 1) och Karniola var enligt skolböckerna slaver och Freisingfragmenten (se del 4) sägs vara skrivna av slaver i Östalperna. Den slovenska officiella historien hävdar fortfarande att slovenerna är inflyttade trots att, som han anser, respektabla historiker som Hans F. Helmolt i sin Weltgeschichte (se del 4), prof. Mario Alinei (se del 8) - grundare av Paleolitiska kontinuitetsteorin - samt prof. dr. Florin Curta (se del 7) - författare till den prisbelönta boken Making of the Slavs - menar att slovenerna är ursprungsbefolkning i området.

Sedan Sloveniens självständighet 1991 och dessförinnan har det dock pågått en debatt kring historieskrivningen och i samband med reformeringen av det slovenska skolsystemet i mitten av 90-talet stod även frågan om historieundervisningen öppen. I en insändare i Delo 1995 framförde Milan Zore sina åsikter om bristen på den nationella medvetenheten i den slovenska historieundervisningen och påpekade att den erkände tyske historikern Mikael W Weithmann i sjätte bandet av Münchener Zeitschrift für Balkankunde samt även univ. prof. dr. Vojislav P Nikcevic m.fl. med argument tillbakavisar den felaktiga teorin om slovenernas ankomst först under sjätte århundrandet. De båda vetenskapsmännen ska enligt Zore ha gett boken
Veneti: First Builders of European Community av Matej Bor (se del 7), Jožko Šavli (se del 8), och Ivan Tomažic sitt erkännande.

Enligt bl.a. Mario Alinei kunde inte folkförflyttningarna ha skett så sent som på 500-talet. Även DNA-analyser visar ett närmare släktskap mellan slovener och den s.k. västslaviska gruppen (se del 14) samt att förfäderna inte kom till Östalperna från bakom Karpaterna, utan befann sig mestadels på plats redan innan. Det finns egentligen inga obestridliga bevis för att slovenerna skulle ha bosatt sig i området under 500-talet, menar Moškon, och förutom välrenommerade vetenskapsmän engagerar sig flera amatörhistoriker i frågan kring slovenernas ursprung, då de ifrågasätter de politiska teorierna som gagnat endera germaniseringen (Drang nach Osten) endera den storserbiska aptiten att härska över "broderfolken". De slovenska amatörforskarnas outtröttliga arbete att skapa en klarhet i frågan om slovenernas ursprung stöter på motstånd på den slovenska officiella vetenskapsnivån (se del 7), vilket enligt Moškon förvånar, då det ligger mycket i de argument som framförs även från amatörforskarnas håll.

En förklaring till det officiella motståndet finns dock och har i början av 2011 framförts av slovenska Centret för nationell försoning (slo. Študijski center za narodno spravo) i samband med en studie om medvetenheten i olika länder gällande brott som begåtts av totalitära regimer, som beställts av Europeiska kommissionen (se del 7).

Grundproblemet som Moškon m.fl. vill komma åt är alltså att man i den moderna historien har ersatt den äldre benämningen slovener med den yngre benämningen slaver när man talar om de slovenska områdena, t.ex. i Alpområdet, och på så sätt tar ifrån slovenerna deras identitet.

På hemsidan hervardi.com förklaras det historiska namnet Slovenien på följande vis:

Benämningen slaver (eg. slovani) ska till skillnad från slovener vara ett ganska sent påfund enligt följande resonemang:

Det finns en allmän uppfattning om att namnet Slovenien (dvs. Slovenija) skulle vara ett nyare påfund. I denna form skulle det ha varit Janez Vesel Koseski (se del 5) som först använde det i sin dikt Slovenija tillägnad kejsaren Ferdinand. Det finns dock uppgifter som visar på att namnet är av ett mycket äldre ursprung och kan hänvisas till 500-talet minst om inte ännu längre bak i tiden.

Ryssen Jurij Venelin använde sig också av begreppet Slovenien på sin karta över de slovenska områdena, så som han uppskattade dem omkring år 0 (se del 4).

Namnet Slovenija (Slovenien) härrör ur namnet på folket sloveni, vars rester då skulle vara slovenerna samt även slovakerna, vilka bevarat ursprungsformen i kvinnoformen slovenka (sv. slovenska). Slovenien skulle då alltså vara slovenernas land (dežela slovenov/slovencev/slovincev – den sistnämnda formen använder tjeckerna och slovakerna om slovenerna).

Det är viktigt att särskilja fenomenen sloveni och slovani (sv. slaver), som inte alls betyder samma sak. På grund av deras likheter rådde det under 1800-talet en ganska stor förvirring, vilket också ledde till att man ändrade uttrycket sloven till slovan.

Namnet sloven är ett historiskt namn för ett specifikt folk, som räknas till de slaviska folken, men i detta fall till de s.k. västslaverna som inte har något gemensamt med östslaverna och de senare s.k. sydslaverna. Tvärtom, så var krig mellan slovener och anter (se nedan) kända, trots att båda var slaver. Men under tiden för dessa krig fanns inte uttrycket slaver (dvs. slovani)!

Den gotiske historikern Jordanes skrev också om uppdelningen mellan slovener och anter: »Vidare i inlandet ligger Dacien (idag Rumänien), omgärdad av en krans med höga berg. Till vänster om dessa berg, där gränsen går mot norr till floden Vislas källa, bor på vidsträckt mark ett mångtaligt folk, veneterna (se del 8). Trots att deras benämning skiljer sig beroende på olika släkten och bosättningar, kallas de framförallt för slovener (sklaveni) och anti. Slovenernas mark sträcker sig från staden Novietunum och från den så kallade Mursiansjön till Dnjepr samt mot norr till Visla. Anternas mark sträcker sig mellan Dnjestr och Dnjepr (dagens Ukraina)«. Från denna beskrivning framgår att namnet sklaveni inte föreställer alla slaver, utan endast västslaverna, dvs. slovenerna. Namnet veneter ställer Jordanes ovanför slovener och anter och menar att båda utgår från veneterna.

Med andra ord så skulle slovenerna ha varit de autoktona invånarna i centraleuropa, som levde där innan särskilt anterna (serber, bulgarer) dök upp väster om floden Donau – då uppstod också slovensk-antiska krig, för att anterna trängde in på slovenskt område.

Benämningen slaver (eg. slovani) kom först under 1800-talet från tjeckiskan, där detta uttryck först gjorde sig gällande. På grund av likheten mellan uttrycket slovan och sloven, ersatte uttrycket slovan det äldre ursprungliga namnet sloven, som bara tillhörde en del av folket som i sig tillhörde den slaviska språkgruppen. Det är viktigt att understryka att namnet slovan aldrig föreställt ett folk, utan är bara ett språkligt fenomen.
Detta stöds av att olika slaviska nationer använder olika former av »det gemensamma namnet slav (eg. slovan)« - från slavjan hos ryssarna via slovan hos tjeckerna till slaven hos kroaterna och, vilket är mycket intressant, sloven hos serberna. De sistnämnda bekräftar med användningen av uttrycket sloven, som hänvisar till ett specifik folk bland slaverna att de aldrig känt till något om några slaver. Annars hade de vid sin ankomst till Balkan redan känt till uttrycken slovan, slaven eller slavjan, men gjorde det inte och använde därför uttrycket sloven. Detta för att de stötte på slovener vid sin ankomst, och tog till sig det samt använde det felaktigt för alla slaver.

Ovan nämnda fakta försöker klargöra den förvirring kring olika uttryck som står i förbindelse med namnet Slovenija (Slovenien).

Som redan nämnt fanns uttrycket Slovenija med säkerhet redan minst under 500-talet. Då var det inte skrivet i denna form, utan på latin som Sclavonia eller Sclavinia. Latin var då egentligen det enda skriftliga språket, som också inte kände till den slovenska formen SLO, varför den latinska formen av Slovenija blev Sclavinia.

En av de största slovenska historikerna, Bogo Grafenauer, känner i första i sin bok Zgodovina slovenskega naroda (Slovenska folkets historia), del 1, från 1954 till uttrycket Sclauinia, men vågar inte skriva det i den slovenska formen Slovenien, utan omvandlar det latinska uttrycket till en slovensk form, dvs. Sklavinija. Det är intressant att han översätter uttrycket Sclavi resp. Sklaveni till Sloveni, men gör inte den logiska fortsättningen att översätta Sklavinija till Slovenien.

Under 500- och 600-talet räknades som Slovenien (Sclavinia) även dagens Kroatien (Slovenijeh och Dalmatien) och även området söderöver ända till Makedonien. Det historiska verket Helmolts Weltgeschichte (se del 4) säger om detta följande: »Det rapporteras efter vittnesmål från kejsar Konstantin Porphyrogenetos om att kroaterna kom från norr och under år 626 besegrade avarerna och blev självständiga på sin mark… Men det bör påminnas om att hela området, som idag besatts av kroater och fått namn efter dem, tidigare hörde till slovenerna och benämndes Slovenia. Med tiden beblandade sig de slovenska ätterna med de kroatiska. Idag påminner endast namnet Slavonien, en del av det kroatiska kungadömet samt den slovakiska ätten i Ungern, om de gamla ägarna och om det pannoniska slovenska kungariket«.

»Det släkte som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien, Noricum, Retien och Vindelitien kallades med ett gemensamt namn slaver eller slovener (ty. Slawen oder Slowenen, slo. Sloveni eller Slovenci)«. Slovenerna (Slowenen) hade alltså enligt citatet från Helmolts Weltgeschichte benämningen slovener redan under antiken i Romarriket och det kommer fram till att de är de enda av slaverna som idag forfarande bär namnet slovener ('die - heute den Namen Slowenen allein fuehren'). Det troligaste är att de i dagens Ungern, Slavonien, Kroatien, Koroška (Kärnten), Kranjska, Štajerska (Steiermark), Goriška (Goerz), Gradišcanska (Burgenland) och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera slovenska kungariken. Det är fullkomligt logiskt att området som beboddes av folket som kallades slovener bara kunde heta Slovenien, vilket innebär att namnet faktiskt är mycket äldre än man tror och fanns redan innan romarna. Men eftersom slovenernas område var mycket stort (praktiskt taget över hela Centraleuropa), var det de enskilda provinsernas namn som t.ex. Pannonien, Noricum osv. som var mer gångbara.

Från år 824 finns noteringen »i en del av Slovenien, i orten med namnet Zila« i original skrivet som »in partibus Sclaviniae in loco qui dicuntur Zellia.« (France Kos, Gradivo II. 78)

År 828 skrevs »i landet Slovenien«, lat. »in partibus Sclaviniae« (M.G.Formulae, 314, no. 37)

År 837 skrev man »område i Slovenien, i orten med namnet Ipuža«, lat. »territorium in Slavinia in loco nuncupato Ipusa« (Fr. Kos II. no 21.)

Under 800-talet finns det flera källor som använder även namnet Slovenien (Sclavinia) för områdena Karantanien och Pannonien t.ex. Conversio, cap VII, år 870 – »I Slovenien, nämligen i dess område Karantanien och Nedre Pannonien«, lat. »in Sclaviniam, in partes videlicet Quarantanas atque inferioris Pannoniae«.

Även en gåvogivare till kung Arnulf av Kärnten (se del 2) talar om Slovenien - »capellam in Sclauinie partibus ad curtem nostram que Liburnia vocatur«, resp. »kapellet i landet Slovenien, vid vårt hov, kallat Liburnia« (Kos II. 298).

På en bild från runt 998 i Evangelarium of Emperor Otto III (se del 1), som blev till i klostret Reichenau bugar sig från vänster till höger Sclauinia (Slovenien), Germania, Gallia och Roma för kejsaren. Texterna över deras huvuden presenterar jämbördiga företrädare för kejsardömet.

...

 

Fortsättning följer! Denna del är inte klar.


Under uppbyggnad!

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18