Martin Krpan

Svensk översättning: Torsten Sjöfors

Berättelsen om Martin Krpan handlar om en storvuxen och stark man som fraktade engelskt salt från kusten, vilket var strängt förbjudet. När han en vinter fraktade salt på sitt sto mötte han kejsaren från Wien, som var på väg till Trieste. För att kejsarens vagn skulle komma förbi på vägen lyfte Martin Krpan undan sitt sto. Denna styrka imponerade på kejsaren som bestämde sig för att lägga mannen på minnet.

Senare kom det sig att en jättelik jätte, Brdavs, föreställande turkarna, angrep Wien. Ingen rådde på honom och till slut mindes kejsaren den starke Martin Krpan som han en gång mötte på vägen. De lyckades till slut få honom till Wien. Inför mötet med Brdavs smidde Martin sitt eget vapen, då inget av kejsarens dög, och han högg ner kejsarinnans lind för att ha till sin påk, vilket hon inte kunde förlåta honom. Han använde sitt eget sto då ingen av kejsarnas hästar var tillräckligt seg.
Med sin styrka och sitt mod räddar Martin Krpan Wien, kejsaren och kejsardömet. I berättelsen är förhållandena i det kejserliga palatset utmärkt beskrivna, liksom kejsaren, kejsarinnan, ministern Gregor och hovfolket. Trots att Martin Krpan räddat landet kunde ministern tänka sig att låsa in honom för den förbjudna handeln med det engelska saltet. Författaren Levstik snuddar här vid gamla statsmäns kortsiktighet gentemot den enkla människans viktiga handling. Martin Krpan är en mycket omtyckt folkhjälte och berättelsen hör till den slovenska berättarkonstens vagga.

Man kan säga att Martin Krpan, såsom kung Matjaž, förkroppsliggar det slovenska folket som kämpar mot turkarna och på så sätt bidrar till att hindra dem att ta över Wien, men också i sin personliga styrka, enkelhet och seghet och förankring i jorden i jämförelse med det konstlade härskarskiktet i palatset. Här ska jag berätta om hur slovenernas styrka utnyttjas i kamp, men också om hur det tyska sakta tränger sig på och tränger undan det slovenska språket framförallt i det område som idag är Österrike.

Aldrig hade slovenerna varit mer inblandade i europeiska ting som då de låg under direkt styre av Arnulf av Kärnten (ca. 845 - 899). Han var son till prins Karloman, som i sin tur var son till Ludvig den tyske, kung över östfrankiska riket och sonson till Karl den store. Dennes kungadöme var på sätt och vis en medeltida konfederation av furstendömen med följande folk: bayrare, swaber, franker, saxer och karantaner (slovener).

Hans mamma var den karantanska damen Liudvina (Liutswind) som Karloman levde med efter år 840 i ett kungligt palats i Blatograd (Moosburg) i Karantanien. Arnulf, som blev furste av Kärnten, sedan kung och kejsare, var Karlomans ende son. Enligt institutio Sclavenica (se nedan) krävdes det att Karantaniens regent var av karantanskt blod antingen på fädernet eller på mödernet - han var därför en laglig regent enligt karantansk lag.

Berättelsen om Arnulfs liv ingår i trilogin Sagan om Karantanien, skriven av Ivan Sivec (se del 7).


Arnulf av Kärntens mynt samt hans kungliga sigill från 888 och kejserliga sigill från 896.


Arnulf av Kärnten (896-899) och hans son
Ludvig IV barnet (900-911) var de sista
karolingiska kungarna av östfrankiska riket.
När kung Ludvig den tyske dog efterträddes han av sina tre söner. Karloman ärvde Bayern och Karantanien (med Pannonien), men denne gav Karantanien vidare till sin son Arnulf. Källor visar oss att Karantanien tillsammans med Pannonien kallades regnum Carentano, dvs. Karantanska konungariket, eftersom de regerades av en medlem ur den karolingiska ätten.

Under de följande åren visade sig fursten Arnulf av Kärnten vara en god och bestämd ledare. Omkring 880 uppkom en stor dispyt mellan Karantanien och Stormähriska riket. Den rastlöse mähriske regenten, prins Svatopluk, var mycket inflytelserik i Karantaniens östra region (Österrike). Dispyten växte sig så stark att Svatopluk kallade på ungersk hjälp, som dök upp utanför Wien för första gången år 881. 883 bröt ett regelrätt krig ut mellan Stormähriska riket och Karantanien. 885 blev det dock fred genom medling av Karl III den tjocke, Arnulfs farbror, kung över östfrankiska riket.


Regnum Carentano: Vzhodna Krajina är östra regionen (Österrike),
Velika Moravska är Stormähriska riket.

Fursten Arnulf, som alltid hade varit stolt över sin karolingiska härkomst, kände sig ständigt besvärad över sin farbrors (kung Karl III den tjockes) sätt att kompromissa med fienden till det karolingiska imperiet. Istället för att utmana dem till strid mutade han dem med guld, särskilt nordmännen. När församlingen av kejserliga prinsar hade sammankomst i Treves 887, dök fursten Arnulf upp där med en stor armé karantanska och andra slaviska soldater, i källor beskrivs de bokstavligt cum manu valida Noricum et Sclavorum. Han avsatte sin farbror och tvingade de närvarande prinsarna att välja honom till kung över östfrankiska riket.

Under året som följde, dvs. 888, gifte sig Arnulf, den nye kungen, med dottern till Ernst, en bayersk adelsman. Han besökte också sina karantanska slovenska landsmän under det året och firade jul med dem i slottet Krnski Grad. Det betydde också ett farväl till hans födelseland Karantanien. Markgreven Luitpold (Leopold), Arnulfs kusin på moderns sida, utnämndes till herrelöjtnant av Karantanien.

Karantanerna var mycket stolta över kung Arnulf, deras landsman, och de fortsatte att stötta honom när han behövde dem i sina fälttåg. Av alla strider han utkämpade var den vid floden Dyle i Belgien, då nordmännen besegrades 891, den mest kända.

Adeln från väst erbjöd också Arnulf kronan över västfrankiska riket. Han accepterade inte erbjudandet utan insisterade att kronan skulle ges till Odo, greven av Paris. Denne visade då Arnulf sin vördnad som hans vasall och så gjorde även de andra karolingiska regenterna: Ramnulf av Aquitania, Rudolf av övre Burgund, Louis av Provence och Berengar, kung av Italien.

På detta sätt beredde Arnulf av Kärnten vägen för en ny europeisk gemenskap. Det var inte längre det frankiska rike, som det var under Karl den store, utan en konfederation av autonoma kungadömen och furstendömen samlade under den kejserliga kronan.

Markgreven Guido av Spoleto var den ende som inte visade Arnulf sin vördnad. Än värre så tillskansade hans sig all makt i Rom och 891 tvingade han påven Stefan V att kröna honom till kejsare. Den efterföljande påven kallade på Arnulfs hjälp, för att han tvingades upprepa kröningen av Guido och dennes son Lambert som koregenter.

894 kom Arnulf till norra Italien med sin armé, men kunde inte tåga vidare mot Rom för att Guido av Spoleto hade spärrat passen genom Appeninerna. I Pavia erhöll Arnulf sin vederbörliga vördnad som kung av Italien och lämnade sin oäkta son Ratold där som vice kung samt återvände hem över Alperna. Efter Guidos död 895 kom Arnulf till Rom och kröntes som kejsare den 22 februari 896. Snart därefter var han nödgad att återvända till sitt land på grund av att han blev allt mer förlamad. Han levde och var en aktiv regent i ytterligare tre år. Den 8 december 899 dog han och begravdes i klostret St Emmeram i Regensburg. Arnulf hade utpekat sin ende äkte son Ludvig barnet (893 - 911) till sin tronföljare, som kröntes år 900 i staden Forchheim. Men frånvaron av Arnulfs mäktiga hand märktes mycket snart, särskilt när ungrarna började vända detta tillfälle till sin fördel. De ockuperade Pannonien redan år 900 och etablerade sig där. Den unge kungen kunde inte hålla tillbaka dem.

Grunden för en ny gemenskap i Europa hade dock lagts och denna överlevde Arnulf. Under det följande århundradet, under ottonerna, fick denna nyfödda europeiska gemenskap titeln "Heliga romerska riket". Termen "romersk" betydde att det andliga centret var i påvedömet i Rom. Denna gemenskap höll till 1806 då det kuvades av Napoleon.

Stora Karantanien (952 - 1180) var Österrikes och Sloveniens föregångare.

År 952 grundade Otto I den store, kung av östfrankiska riket (kejsare sedan 962) Stora Karantanien. Det var ett storfurstendöme som baserades på den äldre slovenska statsformationen Karantanien (som nämnts i källor redan år 595). Alltså var i historisk politisk mening Stora Karantanien en slovensk medeltida stat, men mycket större än det förra furstendömet, eftersom det också inkluderade delar av ickeslovenskt etniskt territorium. Stora Karantanien sträckte sig från Böhmen över de östra Alperna till Verona (Italien). Dess primära uppgift var att försvara det östfrankiska riket (senare kallat Tyskland) från ungerska och bysantinska invasioner från öst och sydöst.


Centraleuropa 919 - 1125

I det moderna Österrike definieras året 976 som början av Kärnten (Karantanien) och Österrike. Detta synsätt står i strid med den historiska verkligheten att Karantanien i sig var en mycket äldre statsformation. Det förtiger också att markgreven Leopold, som på den tiden var utnämnd i den östra regionen (Österrike), härstammade från Luitpoldingerfamiljen, som hade karantanskt ursprung och inte bayerskt.

Den karantanska armén hade en mycket stor betydelse, men även den har ignorerats av antislovenska ideologier. År 1056, till exempel, så hindrade armén fursten Keno att komma in i landet, när han anlände med sitt följe från Milano, för att det kungliga hovet hade utsett honom till den nye fursten av Karantanien utan att erhålla samstämmighet från den karantanska församlingen.

I de heraldiska figurerna från de karantanska familjernas vapenutrustning kan man fortfarande utläsa stridsordningen i den karantanska armén från den förheraldiska perioden (innan 1100-talet):

Det centrala kommandot i karantanska armén hänfördes till den karantanske fursten och inkluderade Karantaniens centrala furstendöme. Trots det faktum att de perifera områdena var under höga befattningshavares kommando

(markgrevar, grevar, slottsgrevar), som var rätt så autonoma och hade tillbörlig militär kompetens, fanns även fullt operativa perifera militära kommandon: det östra, norra och västra kommandot.
Det centrala kommandots symbol var den svarta pantern på ett vitt fält. Först bars det som en gjuten figur på en blek träplatta och förmodligen också som en banner. Det östra kommandot hade ett svart streck, det norra två svarta streck och det västra tre svarta streck. Carniola och Istrien hörde antingen till det centrala kommandot eller hade egna militära kommandon vilkas symboler vi inte vet något om.

På bilden till höger ser vi alltså följande symboler tillhörande den karantanska armén: Furste, Markgreve, Greve, Slottsgreve samt symbolerna för det centrala och de perifera kommandona: pantern (centrala kommandot), ett streck (östra kommandot), två streck (norra kommandot), tre streck (västra kommandot).

Det behövs ytterligare studier för att fastställa de perifera kommandonas säten. Det västra sätet befann sig förmodligen först i Friuli. När detta gränsområde avancerade till ett furstendöme, flyttades sätet till Lienz i övre Dravadalen. Grevarna av Goricas, med ursprung i Lienz, vapensköld hade tre streck bredvid lejonet (ursprungligen en panter). Under 1300-talet dyker de tre strecken fortfarande upp i Erasmus Logars (Luegers) vapensköld, som under en viss period var befälhavare i Lienz.

På bilden till vänster syns symbolerna för de sociala rankningarna i det karantanska samhället: dvornik (hovman), mocnik (representant för auktoritet), boljec (adelsman), svobodin (adlig fri man), cernic (militär man), kosez (fritt stadsbud), vitez (ofri adel). På många karantanska familjers vapensköldar syns deras forna rankning och sociala klasstillhörighet. Det karantanska samhället var uppenbarligen en kombination av det forna slovenska och den efterföljande feodala sociala ordningen. Förmodligen fanns det också flera domstolar redan i det forna Karantanien och därefter i Stora Karantanien.

Bönderna var först fria och senare mest ofria. De hade ingen symbol (vapensköld), men många områden i bysamhällena hade sin egen vapensköld, som visades på träpålar eller banners.

Bilden föreställer ett bröllop i nedre Štajerska (troligen
Veržej) i slutet av 1800-talet. På bilden ses samhällets flagga med en fisksymbol.

1077 avancerade det friuliska gränsområdet under Oglejs/Aquileas patriark till ett furstendöme. Sedan dess kallades det helt enkelt Patriarkatet, eftersom patriarken administrerade både den kyrkliga och temporala (politiska och ekonomiska) makten. Den feodala strukturen i Patriarkatet var mycket lik Karantaniens där många adliga familjer hade sitt ursprung. I den friuliska adelns vapensköldar finns det likadana symboler som i Karantanien.

I gränsområdet Verona hade fursten rollen som kunglig representant (missus dominicus), men det ämbetet upplöstes år 1151. 1156 avancerade Österrike till ett furstendöme och följdes av Steiermark/Štajerska 1180. Stora Karantanien existerade inte längre och följdes av det s.k. Inre Österrike, som associerades med nästan alla de karantanska (slovenska) historiska provinserna.

Den politiska och sociala strukturen i Stora Karantanien var en symbios av den gamla karantanska lagen - institutio Sclavenica och den feodala ordningen. Till idag har institutio Sclavenica inte tagits i beaktande av historiker, förutom Josip Mal (se del 7).

1286 utnämndes Mainhard II av Gorica-Tyrolen, greve av Tyrolen, till furste av Koroška (Kärnten). Detta historiska furstendöme hade varit den centrala provinsen i det forna storfurstendömet Karantanien och bevarade därför sina politiska traditioner. Därför utfördes Mainhards kröning med den urgamla slovenska riten: "Han kröntes på furstestenen, dömde sedan i rättstvister och utnämnde sina närmaste män från furstetronen", som fortfarande står på Svatnefältet norr om Celovec (Klagenfurt) i Koroška (Kärnten).

I Meran, huvudstaden i Mainhards grevskap Tyrolen, fanns ett myntverk som producerade silvermynt sedan cirka 1270. Eftersom Meran ligger vid floden Etsch (Adige) kallade den tysktalande befolkningen myntet Etschkreuzer.
Det blev mycket användbart i handeln och det spreds snabbt till norra Italien ända till Trieste och Dalmatien. Men i detta område kallades det Carantan (eller Carantano), eftersom Mainhard II, som ägde myntningsrätten, var furste över Karantanien/Koroška (Kärnten).
I de österrikiska provinserna användes det fram till 1892, när det samtidigt som florinen byttes ut mot kronan.

Carantan, ca 1270 - ca 1892
Med dubbelkors, den tyroliska örnen och inskriptionen MEINARDVS COMES TIROLI.


När Heliga romerska riket blev utan en riktig ledare, då hela tre ledarfamiljer dog ut, rådde det oordning och fattigdom i dess regioner. Därför valde de tyska hertigarna 1271 Rudolph av Habsburg, en lägre adelsman från Schweiz, som sin ledare. Fem år senare, 1278, erkände även de slovenska regionerna hans överhöghet med en fredsplan, som den 27 december 1282 officiellt bekräftades av de karantanska regionernas
(Štajerska, Koroška, Kranjska och Istras) "parlament" under dess möte. Från och med då var det just de slovenska regionerna som med sitt karantanska rättssystem utgjorde grundstenen i det senare stora Habsburgska imperiet, som blev kvar ända till 1:a världskrigets slut (se del 6). Den karantanska installationen av furstarna bevarades under långa århundraden, ända till Maria Teresia (se del 3), som accepterades av de övriga europeiska ledarna som kvinnlig ledare just på grund av det karantanska rättssystemet, som tillät även kvinnan makten.

Habsburgväldet kontrollerade territoriet nästan kontinuerligt från 1335 till 1918 och det skedde många turkiska räder där från 1400-1600-talet. Från omkring 900 e.Kr. till 1900-talet talade Kranjskas (Krains) ledande samhällsklass tyska. Trots det har det slovenska språket överlevt till idag.

Slovenskan fick ändå en framträdande kulturell roll och bevarades då adeln även talade slovenska. Fragment och budskap som kom till mellan åren 1000-1500 vittnar om en bred användning, men en kanske lite osystematisk odling av kultiverad slovenska i det kyrkliga och sekulära livet. Klagenfurt-, Sticna-, Venetieslovenska- (Cedadski) och Castelmontemanuskripten (Starogorski rokopis) kom till under 1300- eller 1400-talen (se del 4).

Rudolph IV, grundaren av Habsburgfamiljen och furste av Österrike (ex-Karantanien), dog 1365 och efterträddes av sina bröder, som snart efter hans död delade de österrikiska eller karantanska provinserna mellan sig och de blev grundare av två linjer i Habsburgsdynastin: Den äldre Albert III fick Österrike vid Donau med Wien, medan den yngre brodern Leopold III fick Inre Österrike, dvs. de karantanska provinserna i begränsad mening (Kärnten, Steiermark, Krain och Istrien) liksom Tyrolen. När hertig Leopold III dog 1386 efterträddes han av sina fyra söner: i Inre Österrike av William († 1406), Leopold IV († 1411) och Ernst († 1424) samt i Tyrolen av Fredrik IV († 1439). Mellan bröderna uppstod bråk tills till slut Ernst tog över ledarskapet i Inre Österrike år 1411; han fick smeknamnet "järnet" för sin kroppsvigörs skull. 1412 gifte han sig med den polska prinsessan Zimburgis
(† 1429). Hon var brorsdotter till den polske kungen och dotter till Ziemovit IV, greven av Masovia, och hon födde tre söner: Fredrik V, Albert VI, och Ernst II.

Jämfört med sina bröder var greve Ernst Järnet mycket mer medveten om de politiska och historiska traditionerna vad gällde hans (karantanska) provinser. Han hade sin residens i Graz, huvudstaden i Steiermark (Štajerska). År 1414 reste han med sitt följe till Kärnten (Koroška) och lät sig krönas i enlighet med den slovenska karantanska riten på furstestenen som "Windischer herre" (herre över slovenerna). Därefter satt han på furstetronen och dömde i rättstvister och förlänade mark. Styrkt av sin nya rang, tog han till sig titeln ärkehertig i enlighet med Privilegium maius, som egentligen var ett falskt dokument.
Det förhöll sig nämligen som så att några århundraden tidigare, 1156, garanterade kejsaren Fredrik I Barbarossa den österrikiske markgreven Leopold III av Babenberg genom dokumenten Privilegium minus speciella privilegier som skulle gå i arv även på mödernet, eftersom Babenbergfamiljen var ättlingar till den karantanska Liutpoldingerfamiljen och kvinnans jämlikhet låg i linje med institutio Sclavenica. Rudolph IV skapade ett falskt dokument (som det visade sig långt senare) 1359 som kallades Privilegium maius, som skulle gälla Habsburgfamiljen - han skulle då bära titeln "ärkehertig" och rangen "ärkejägarmästare" i riket. Detta falska dokument garanterade Habsburgfamiljen makten genom arvsrätt, dock inte på mödernet, då Habsburgarna inte var av karantanskt ursprung.

Det var den allra sista gången den urgamla ceremonin med kröningen av fursten av Karantanien på furstestenen utfördes i sin helhet. Från och med då erhöll de nyvalda furstarna folkets vördnad endast på furstestolen, dock alltid bara på slovenska.

Under ärkehertig Ernst Järnet njöt provinserna av Inre Österrike eller Karantanien av en period av fred. Han levde i fred med grevarna av Celje (Cilli) i nedre Štajerska, som senare blev Habsburgfamiljens rivaler. På gränsen hotade dock redan faran för turkiska invasioner, därför lät han befästa Ljubljana.

1424 dog ärkehertig Ernst Järnet och begravdes i klostret Reun nära Graz. Hans efterträdare var hans tre minderåriga söner Fredrik V (*1415), Albert VI (* 1418), and Ernst II (* 1420), som blev skyddslingar hos brodern Fredrik IV av Tyrolen. Ernst II dog redan 1432. När bröderna Fredrik V och Albert VI blev myndiga kom de överens om en uppdelning där Fredrik V blev härskare över Inre Österrike (Karantanien), medan Albert VI fick mindre egendomar. Ganska snart därefter kände sig Albert VI förfördelad och började hata sin bror och grevarna av Celje blev hans allierade.

1440 kröntes fursten Fredrik V i Aachen till kung Fredrik IV. Två år senare, 1442, började han besöka sina nedärvda provinser och kom 1443 till Koroška, huvudprovinsen i Karantanien. Där frågade han den lokala makten, om de kunde låta honom hoppa över den urgamla kröningsriten i bondkläder på furstestenen, eftersom han redan var kung. De gick med på det och han gav dem sitt kungliga ord (sin ed) på att provinsens privilegier skulle respekteras. Sedan svor de honom sin lojalitet. 1444 bekräftade han sin ed med ett kungligt fribrev.

Efter kröningen bröt åter en strid ut med grevarna av Celje, men det tog slut redan nästa år när kungen erkände grevarna av Celje som statsprinsar och skrev ett arvskontrakt med dem, som innebar att den av ätterna som först dog ut skulle ärva den andra.

1452 kröntes Fredrik IV i Rom till kejsare och gick till historien som kejsare Fredrik III. Under det följande året stadfäste han åter det ödesdigra dokumentet Privilegium maius, som gav titeln "ärkehertig" till alla prinsar av huset Habsburg.

När den siste greven av Celje dog (se nedan) ärvde Fredrik III genom arvskontraktet deras omfattande egendomar (ett ödesdigert vägskäl i historien där slovenerna miste chansen till slovenskt styre över alla sina områden), men han hade fortfarande en dispyt med sin bror Albert VI. När Albert VI med stöd av österrikiska soldater och soldater från Wien belägrade Fredrik III i hans Burg i Wien uppstod en mycket seriös situation. Som tur var kom trupper från provinserna i Inre Österrike till kejsarens hjälp. Bland dem visade särskilt krainarna, dvs. slovenerna från Krain (Kranjska) mycket tapperhet och mod. De hade alltid visat sig pålitliga även i det förflutna och fick därför guldfärg på sin banner istället för den vita.

Först när Albert VI dog 1463 upphörde stridigheterna i familjen Habsburg. Sedan dess ledde kejsar Fredrik III, son till Ernst järnet, ärkehertig av Inre Österrike - Karantanien, sina nedärvda provinser i en europeisk, eller rättare sagt, världslig stormakt.


Kranjskas (Krains) vapen med guld- och vit bakgrund.

Pegam och Lambergar på en bikupefront.
En av de äldsta sekulära berättelserna, som också besjöngs i folksånger, är duellen mellan Pegam och Lambergar, den ökände jätten i Wien och den slovenske hjälten. Gašper Lambergar från slottet Kamen hade visst vunnit i hela åttiofem turneringar innan dess. Valvasor skriver i sin bok som omnämns i del 3 om slottet Kamen, att dessa två män finns på en bild målad på slottets vägg där de kämpar mot varandra. Pegam var en tjeckisk jätte som alla var rädda för och inte vågade säga emot tills Lambergar slogs med honom på liv och död och högg huvudet av Pegam i duellen. 
Ett ödesdigert slag, som öppnade vägen för det Osmanska riket långt in i Europa, var slaget vid Nikopolis. Detta slag fick inte sådan uppmärksamhet i historieböckerna under Jugoslaviens tid som slaget i Kosovo, som har kultförklarats av serberna, fast det egentligen var det förstnämnda som var det verkligt avgörande för det fortsatta förloppet. Nikopolis i Bulgarien är tvärtom tämligen okänt för slovenerna, trots att de har historiska band till slaget där. Nikopolis ligger vid Donaus vänstra strand på gränsen mellan Bulgarien och Rumänien (Vlaško). Under slaget i Kosovo besegrades endast serberna av turkarna, som lade Serbien och en stor del av Bulgarien under sig. Sju år senare, den 25 september 1396, förlorade däremot de samlade kristna styrkorna under ledning av Sigismund av Ungern (senare kejsare över Heliga romerska riket) mot de turkiska erövrarna i Nikopolis. Rollen som serberna hade vid detta slag vill de av förklarliga skäl inte ståta med - ett skäl till att det tystades ner...
Sigismund av Ungern hade samlat en stor europeisk armé med omkring 10.000 fransmän under befäl av dåtidens förnämsta franska adel, som i dagens Tyskland möttes upp av tyska riddare och de tillsammans drog vidare mot Wien, där förutom österrikare även slovener från Kärnten, Krain och Steiermark anslöt sig. Slovenerna leddes med stort ståt av greve Herman II Celjski (av Cilli). De tågade alla till Budim (dagens Budapest) där ungrarna anslöt sig samt riddarna Ivanov från Polen och tjeckiska trupper. Till alla dessa anslöt sig också 1000 hästburna välutrustade engelsmän under ledning av hertigen av Lancaster. Från väst kom sedan armén med kroater, bosnier och ungerska (Pannonien-) slovener tågande. Till sist anslöt sig även rumänerna under hertig Mirca och transylvanerna under hertig Sedmograški.

Sigismund av Ungern

Rekonstruktion av Herman II:s kranium gjord av konstnären Rudi Španzel.
Tillsammans var de mellan 60.000 och 100.000 kristna soldater som med övriga blev en armé på 120.000 man. I slutet av augusti begav sig Sigismunds armé utmed Donau mot söder. Under deras marsch mot det belägrade Istanbul, där de på vägen tog över städerna Vidin och Rahov med riktning mot Nikopolis, ansöt sig till dem även den serbiske knez Štefan Lazarevic med ca 5000 man. Allt tydde på att slaget skulle avgöra många länders och folks öde i Pannonien, på Balkan och i Centraleuropa. De 200.000 turkarna leddes av sultan Bajazid, också kallad "Jildrim", eller Blixten, som var en briljant och erfaren strateg. Han stod mittemot en brokig samling riddare och adelsmän från många europeiska länder, som leddes av kung Sigismund, vars ledning inte alla helt och hållet hade accepterat. Detta faktum visade sig vara avgörande för slagets utgång. De europeiska samlade "korstågsmännen" var övertygade om att de skulle slå sönder turkarna och jaga dem till Istanbul och sedan ut ur Europa. De sade sig vara beredda att följa efter dem till Jerusalem, om det så skulle behövas. När striden började var den om möjligt säkert ännu grymmare och blodigare och råare än vad vi brukar se på film från medeltida strider. Före striden uppkom den första allvarligare oenigheten då kung Sigismund ville slå framåt mot turkarna med sina ungrare, slovenerna och rumänerna, då de sistnämnda redan hade haft tillfälle att lära känna de turkiska soldaternas krigsföring. Mot detta opponerade sig framförallt fransmännen, som ville kämpa till sig den största äran i striden.
Till slut gav Sigismund efter för de framfusiga fransmännen, som blev de som anföll turkarna först. De slog till med all kraft mot turkarnas första krigslinje och gick ordagrant över dem, sedan slog de mot andra linjen med turkiskt kavalleri och klarade även av dessa mycket bra, men de förbisåg att de bara slog mot dem som fanns rakt framför dem. Medan även huvuddelen av de kristna styrkorna hade börjat strida och hade mycket att stå i med de i mantal överlägsna fienderna, blev fransmännen omringade från alla håll av turkarna. Kung Sigismund såg detta och för att skapa en öppning för dem bestämde han sig för att använda reservtrupperna och gick själv i spetsen för deras anfall. Detta anfall var mäktigt och det tycktes först som om turkarna hade besegrats. Sultan Bajazid var tvungen att själv gå in i striden, för att hindra att paniken bröt ut bland turkarna. Samtidigt gav han order till den serbiske knez Štefan Lazarevic och hans soldater att anfalla Sigismunds här. Serberna var 5000 man starka med 1500 hästburna välrustade soldater, som dittills inte hade dragits in i striden. Deras ledare Lazarevic rasade med all kraft mot Sigismunds kämpar.
Dessa lyckades skydda kungen ett tag, men blev av med den ungerska konungaflaggan som kom i serbisk-turkiska händer - detta sänkte moralen i de kristna härarna, för de trodde att kung Sigismund hade fallit. I denna stund lämnade rumänerna de kristna styrkorna och klev över på turkarnas sida. Den kristna hären drabbades av panik. Kroaterna, fransmännen och ungrarna drog sig tillbaka så snabbt de kunde i en fullkomlig oordning och flydde mot Donau. Det var bara Herman II av Celje och hans slovener som behöll fattningen. Herman såg genast att slaget var förlorat. Han såg också att de europeiska allierade inte var intresserade av kung Sigismunds öde, utan räddade sitt eget skinn var och en så gott de kunde. Han samlade sina soldater runt sig och ställde sig i spetsen. Han var medveten om att det krävdes ett beslutsamt och snabbt agerande. De slovenska trupperna tog ett för dem utmärkande språng framåt in i striden, slog sönder turkarnas led och grep tag i den nästan tillfångatagne kung Sigismund av Ungern, mitt framför näsan på turkarna, som på så sätt kunde räddas från en säker död. Greve Herman II av Celje förde Sigismund i skydd av de slovenska soldaterna till floden Donau. Där gick den ungerske kungen ombord på en båt, som han åkte med till Svarta havet, sedan över Egeiska havet och Adriatiska havet och gick i land i Dubrovnik först i december. Kung Sigismund glömde aldrig greve Herman II av Celjes och de slovenska kämparnas avgörande insats för att rädda honom ur turkarnas grepp. Av tacksamhet gav han greve Herman titeln som banus Sclavoniae eller Slovenijeh, dvs. över Pannonienslovenerna (se del 4), 1430 fick denne till och med ta över förvaltningen av Ungern. Sigismund gifte sig med Hermans dotter, Barbara av Celje (se del 3), som på så sätt blev ungersk drottning och 1430 även kejsarinna av Heliga romerska riket. Den 30 november 1436 upphöjde kejsaren Sigismund Herman II:s söner grevarna Fredrik II och Urh II av Celje till statsfurstar av Heliga romerska riket, vilket senare skapade krig med Habsburgarna (se ovan), som ogillade detta.

När den siste medlemmen av familjen Celjski (von Cilli) mördades i Belgrad 1456 fortsatte de "tyska" Habsburgarnas överhöghet över det slovenska folket. En historisk chans för de slovenska områdena att åter ledas av slovenska furstar gick om intet.
Åter till slaget i Nikopolje så föll där omkring 12.000 kristna soldater, ungefär lika många togs till fånga och många drunknade i Donau. Omkring 30.000 turkar hade fallit och sultan Bajazid högg huvudet av flera tusen kristna fångar i raseri på grund av sina stora förluster. Resten lät han tjänstgöra i sin armé och en del, framförallt de förmögna lät han köpas ut. Sedan följde turkarna de flyende härarna och härjade i en del av Ungern och Slovenijeh ända till Steiermark. Under det följande århundrandet lade turkarna sakta under sig Bosnien, Dalmatien och det riktiga Kroatien (utan Slavonien). I hela 300 år efter denna strid kunde inte väst samla tillräckligt mycket kraft eller samarbete för att opponera sig mot erövrarna. Det kortaste strået drog de ungerska (Pannonien-) slovenerna (se del 4).

De turkiska räderna på slovenskt område skedde från 1300-1500-talet, när armén från Osmanska riket flera gånger trängde in och plundrade i de habsburgska provinserna. Dagens Slovenien var då uppdelat i Kranjska, Štajerska, Koroška, Goriška och staden Trst (Trieste).

Första gången turkarna slog till på dagens slovenska område var redan 1396. Sedan pågick räderna i ungefär 200 år. När turkarna hade tagit över Bysans och även Bosnien, återkom deras räder över Kroatien in i dagens Slovenien varje år. Allra mest led folk i Kocevsko, i karstlandskapet (Kras) och Bela krajina (Vita regionen) vid gränsen till Kroatien, som blev nästan totalförstört och avfolkat.

De första räderna i Slovenien var rövarräder. Turkarna brände ner byar, högg ihjäl människor, fångade in unga pojkar och lärde upp dem till "janicarji" (sv. janitsjarer) - resten av folket, dem som var tillräckligt starka, tog de med sig som slavar. De stal också boskap, jordbruksprodukter och pengar och återvände med sitt byte till dåtidens Osmanska rike. Till rädernas utgångspunkt hörde även Bosnien, som hade erövrats av turkarna.

Janicarji blev tragiskt nog de farligaste soldaterna i den osmanska hären. Det var tillfångatagna kristna pojkar som hade uppfostrats till turkar och blev anfallstrupperna i den turkiska armén.

Försvaret av de slovenska områdena var otillräckligt. Slott och borgar var en trygg tillflyktsort bara för adeln och deras folk, medan bönderna fick klara sig själva. På grund av de täta turkiska räderna började bönderna bygga läger. De var oftast kyrkor på branta kullar runt vilka bönderna byggde murar. Folket organiserade vaktposter på kullarna, som varnade för turkarnas räder. När turkarna närmade sig signalerade man om faran med brinnande bål på kullarna. På så sätt varnades folk så att de kunde dra sig undan till ett tryggt ställe i tid. Medan männen stred vid muren, bad åldringarna, kvinnorna och barnen i kyrkan. De trodde på korset, som skulle rädda dem från den turkiska halvmånen.

För att begränsa turkarnas rövarräder, befallde regenten att vissa orter skulle befästas och gav dem stadsrättigheter (Crnomelj, Krško, Višnja gora, ...).


Kyrkan i Hrastovlje med mur runt om.

Varje region (Kranjska, Štajerska och Koroška) hade en regionsarmé, som inte var en regelbunden armé utan den samlades vid behov. Armén såg ut ungefär som så att varje godsägare var tvungen att sända dit ett antal man, antalet berodde på markegendomens storlek. Men de samlades för långsamt, därför kom den turkiska armén undan. År 1475 bestämdes det att regionerna skulle hyra in en regelbunden armé, som varje invånare skulle bidra till för en vinar i veckan. Från början var de inhyrda soldaterna främlingar, men de byttes ut mot mer pålitliga inhemska, som inte rövade hos den civila befolkningen. Nya borgar byggdes och de gamla rustades upp. I början på 1500-talet började de tre inreösterrikiska regionerna investera pengar i och placera ut militär i Kroatien. Ett försvarssystem utvecklades som hette Vojna krajina (Krigsregionen). En stor del av den slovenska bondebefolkningen tjänstgjorde i Vojna krajina i den regelbundna armén och många adelsmän satte sig som befäl mot turkarna. De skyddade västeuropa mot turkarnas invasion.

Enligt J. V. Valvasor (se del 3) tjänade också en oerhört stor mängd uthyrda soldater från Kranjska inte bara i den habsburgska armén utan också i den venetianska och i spanska härar.

Vapnen som regionsarmén hade var eldvapen, som nästan alla soldater hade, och kalla vapen: svärd, dolkar, stridspåkar, hillebarder och spjut.
Den slovenske adelsmannen Hervard Turjaški (1528-1575) blev 1546 vid arton års ålder gränsförsvars- eller vaktsoldat. Hans tjänst började i Vojna krajina. På grund av sitt mod, sin beslutsamhet och känsla för ledarskap samt även sin höga klasstillhörighet blev han snart ersättare för Vojna krajinas överste. Han gav sig ofta över gränsen med sina hästburna soldater och gav turkarna igen med samma mynt, plundrade, förstörde och dödade många. Även i regelrätta strider mot dem besegrade han dem som oftast. På så sätt slog han ner den turkiska armén 1558 vid Nadlišek och 1566, vid floden Unas dal nära fortet Novi, besegrade han en stor turkisk här och tog deras ledare till fånga som han återlämnade efter att de hade betalat 30 000 mynt för honom. Efter denna seger utnämndes han också till landshövding för Krain. Soldaterna tyckte om att lyda under honom och oftast behövde han färre man än vad motståndaren hade för att besegra denna. Hans namn blev snart ökänt bland turkarna på Balkan, som fruktade honom. Hervard Turjaški stred under den tiden själv med sina riddare och vänner Friderik Višnjegorski, Lovrenc Petricevic, Ivan Voljkovic och andra mot turkarna, eftersom den österrikiske kejsaren praktiskt taget inte gav honom varken soldater eller pengar till några sådana. Han fick till och med underhålla och befästa försvarsfästningarna själv. Han kämpade mot turkarna i 29 långa år.

Hervard Turjaški dog också en våldsam död. 1575 var han på ett inreösterrikiskt möte i Most på Mura (Bruck an der Mur). Medan mötet fortfarande pågick fick han den 4 september meddelandet om att turkiska styrkor samlades vid Bihac. Trots att Hervard visste att hans chanser att vinna inte var stora bestämde han sig för att resa till Vojna krajina. Det krävde hans soldatära och djupa fosterlandskärlek. Han sade profetiskt till de församlade: "Jag vill inte lämna striden, om så mitt huvud ska falla!". Han lämnade de förvånade ledamöterna i Most på Mura och gav sig av till slottet Turjak, där han stannade i två dagar för att ordna med tingen där hemma och samlade en här på tusen hästburna soldater. Med dem tog han sig till Vojna krajina och slog läger den 21 september 1575 vid Budacko intill Radgonja. Valvasor skrev i sin bok (se del 3) att Hervard sov oroligt under sin sista natt, som om han anade att han hade förråtts, omringats och besegrats. Vid gryningen började ett blodigt strid - den mångfaldigt starkare turkiska armén under ledning av Ferhad paša omringade kavalleriet från Turjak och började pressa dem inåt, men Hervard och hans riddare gav sig inte. De var fast beslutna att slå sig igenom ringen. Då såg Hervard att turkarna tog hans vän, adelsmannen Ivan Voljkovic, till fånga och man lämnar inte en vän i sticket - särskilt inte i turkarnas händer. Tillsammans med Friderik Višnjegorski och sin son Engelbert Turjaški och några andra riddare sprängde de rakt in bland turkarna för att rädda Voljkovic - men turkarna var för många. De genomborrade Hervards häst, hade ner själve baronen och högg av honom huvudet. Samma sak hände med Friderik Višnjegorski. Hervards son, Engelbert, togs till fånga som slav. Turkarna, som var fullkomligt rusiga av seger, tog med sig de båda huvudena först till Ferhad paša, som i sin tur tog dem raka vägen till sultanens palats som gåva. Sultanen blev mycket glad.
Den omtyckte landshövdingens kropp låg i den protestantiska kyrkan S:ta Elisabet tills man köpte tillbaka huvudena och sonen Engelbert. Egentligen fick man bara tillbaka uppstoppade huvuden, då Ferhad paša behöll skallarna. Fram till 1943 låg dessa huvuden i ett skrin av cypressträ i slottets vapenförråd. Vid ett partisananfall mot slottet Turjak den 19 september försvann skrinet spårlöst. Av pengarna som Ferhad paša fick av huvudena byggde han moskén Ferhadija i Banja Luka under 1579 och 1580.


Slaget i Sisak
Följderna av de turkiska räderna på slovenskt territorium var mycket svåra för befolkningen. Enligt uppskattningar hade turkarna fram till 1508 dödat eller fört bort omkring 200 000 slovener, vilket för den tiden var enormt mycket, 20% av befolkningen. Turkarna sålde slovenska och andra tillfångatagna på slavmarknader.

Med segern i Sisek 1593, då de inreösterrikiska (dvs. slovenska, se ovan) härarna med ca 4000 man och kroatiska infanteriet med ca 1000 man besegrade turkarna med ca 38 000 man, avslutades de turkiska räderna på slovensk mark. Andrej Turjaški, den militäre översten i Karlovac, hade samlat sin slovenska armé till vilken kroater och en del tyskar anslöt sig och han ledde den gemensamma armén som besegrade turkarna den 22 juni på S:t Ahac dag. Med denna seger förhindrades att islam spred sig till Central- och Västeuropa. Då visste alla: om Sisak faller, då faller de slovenska områdena, Rom hotas och hela den kristna världen kommer i gungning.
Den slovenske riddaren Adam Ravbar ledde kavalleriet som inledde anfallet som i sin tur ledde till den ovan nämnda segern. Om detta skriver den slovenske författaren Ivan Sivec (se del 7) i sin bok Jutro ob kresu (Morgon vid brasan). Boken beskrivs på följande sätt: Fyra hundra kavallerister ger sig av för att strida mot turkarna under riddaren Adam Ravbars ledning för att anta stridsläge mellan floden Kolpa och Sava nära Sisek. En stor slovensk seger, som i Slovenien är relativt okänd, för att den slovenska historien hela tiden skrivits av andra, i Wien och i Belgrad, så att sanningen om de slovenska hjältarna förskjutits åt sidan.

Boken är skriven som en sentimental riddarroman med en kärlekshistoria mellan en slottsfröken och hästdrängen Krumperk.

J. Trdina (se del 5) skrev en berättelse om Arov och Zman. Den handlar om en kamp mellan slovener och turkar (Zman var från Bosnien). Turkarna hade belägrat slottet Holmec. En turkisk flicka, Ilka, hade förälskat sig i slovenen Arov. Armébefälet Kabdal utlovar Ilka till den man, som kan lista ut hur man kan få Holmec att ge sig. Zman hade en listig plan om att nästla in sig hos slovenerna och bli en av dem. Arov kommer på hans plan och med Arovs hjälp besegrar slovenerna turkarna. Ilka mördas i fängelset istället för Arov (räddar honom med sitt liv). Arov låter sedan hennes far gå, men han vill inte återvända hem, utan stannar hos de kristna.

En annan berättelse är folksagan om Miklova Zala, som rövades bort till Osmanska riket efter att ett läger i Šentjakob vid Rož, dit folket hade dragit sig undan, hade fallit i händerna på turkarna. Hon lyckades sedan fly och gå hela långa vägen hem igen till fots.

Inom den folkliga traditionen finns även legenden om hjälten Peter Klepec (se del 20). Troligen var det den folkliga legenden Peter Klepec som låg till grund för Fran Levstiks berättelse om Martin Krpan (se ovan).

Till de slovenska områdena som led stort av turkarnas härjningar, och därför hade avfolkats till en del, flyttade flyktingar från Balkan, som slovenerna kallade för uskoki och som sedan i stort sett beblandade sig med ursprungsbefolkningen, men som på vissa håll har behållit rester av sin kultur.

Kyrkan över byn Hrastovlje, Treenighetens kyrka (se bild ovan), byggdes under 1200-1400-talet. Under tiden för turkarnas räder byggdes en mur runt om, som är en av de bäst bevarade i Slovenien. Kyrkan är en medeltida pärla av landsbygdsarkitektur, byggd enligt romansk tradition. Insidan av kyrkan är helt och hållet täckt av målningar med bibliska motiv, som genom konstnärens tolkning uttrycker dåtidsmänniskans livsstil och tankar. De otaliga freskerna skapades av Istrienkonstnären Janez från Kastev (Johanes de Caustro) i slutet av 1400-talet (1490) och föreställer den naiva bibeln (biblia pauperum), som förklarade den medeltida skapelsevisionen för folket. Mitt i detta finns svaret på frågorna: "Vilka är vi? Vart går vi?" Dödsdansen (se bilden ovan) är den största sevärdheten i Hrastovlje - döden som vid handen leder påven... kungen och biskopen... borgaren och tiggaren... och även ett barn, som måste stiga ur sin säng. Den uttrycker ett uråldrigt tema om den enda riktiga likheten mellan människor, som visar sig först i graven. En demokratisk vision mitt i det ödsliga Istrien.




Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18