Veronika Deseniška
Berättelsen om Veronika Deseniška utspelar sig på 1420-talet i Kocevskaregionen. Friderik byggde ett slott på en mäktig klippa, som fick namn efter honom. Slottets marker måste undersåtarna från byarna bruka och även regelbundet underhålla vägen upp till Fridrihštajn.

Friderik förälskade sig i Veronika och gifte sig med henne bara tre år efter sin frus död, vilket väckte misstankar om att han hade mördat sin fru för att få sin hjärtas kärlek.
Frideriks far, greve Herman II Celjski (av Cilli), var emot giftermålet - han trodde att Veronika hade förhäxat sonen, och sände en stor här soldater mot Fridrihštajn, som skulle skilja de älskande åt. Sin son tog han till fånga, men Veronika fick de leta efter en längre tid innan de till slut fann henne. Herman drev en häxprocess mot Veronika, men hon friades på grund av brist på bevis. Då tog Herman saken i egna händer och lät dränka henne.

Om Friderik II Celjskis och hans utvaldas kärleksnäste vittnar idag endast ruiner mitt i Kocevskaskogarna...


Carl Postl: Slottet Fridrihštajns ruiner, 1864

Kompositören Danilo Švara satte upp en opera om Veronika Deseniška där i sista akten det missnöjda folket kräver hämnd på Herman för mordet på Veronika. Denna berättelse får utgöra inledningen till följande del av den slovenska historien, som handlar om en tid då den värdsliga och andliga makten sammanblandas (häxprocesserna är ett uttryck för det), vilket föder reformationstankar. Folket som knegar för herrarna och deras missnöje med maktens nycker väcker ett frihetsbegär, som uttrycker sig i folkets uppror - bl.a. de många bondeupproren. Samtidigt växer de utbildades och upplystas skara:

En annan Herman, Herman av Karantanien (ca 1110 - ca 1154) är den förste kände slovenske vetenskapsmannen. Han var matematiker, astronom, astrolog, naturfilosof, författare samt översättare av Koranen och astrologiska skrifter. Han var även den viktigaste översättaren av arabiska astronomiska skrifter under 1100-talet - hans översättningar hade ett särskilt stort inflytande på det medeltida Europas astronomi - och han introducerade också samtidigt den arabiska kulturen i Europa. Hans filosofiska avhandling, De essentiis, som skrevs 1143 gavs åter ut i Tyskland 1982.

Herman lade till "från Carinthia" till sitt namn för att beskriva sin härkomst (Stora Karantanien). Kroaterna har lagt till honom på sin lista över viktiga kroater, då han troligen föddes i ett område i centrala Istrien, som idag tillhör Kroatien, men som på den tiden och även långt senare tillhörde det slovenska språkområdet och det kroatiska ännu inte räckte så långt (se nedan).

Barbara av Celje (1388 - 1451) var drottning av Ungern och senare också över Böhmen, Tyskland, Italien och slutligen kejsarinna av Heliga romerska riket (se del 1) samt är den hittills mest framstående slovenskan i historien. Hon gifte sig med Sigismund av Luxemburg (se del 2) efter att hennes far Herman II av Celje hade räddat Sigismunds liv. Hon talade slovenska, tyska och latin och var en intelligent och sofistikerad adelsdam. Senare lärde hon sig även andra språk. Hon ägnade sig också åt astrologi och alkemi. Hon ägnade sig åt alkemi särskilt mycket efter sin mans död då hon vistades på tjeckiska kungliga slottet och senare i Melnik, där hon också gjorde experiment och fick besök av många framstående alkemister. Enligt F. J. Schütz efterforskningar så var hon inte bara en av de tidigaste utan också en av de systematiskt verksamma medeltida alkemisterna, som inte ägnade sig främst åt att försöka framställa guld, utan såg det som en naturvetenskaplig disciplin.
Hon lyckades också bromsa upp den tyska feodala spridningen mot öst under ett helt sekel. Hon och hennes kusin Anna, drottningen av Polen, hade inflytande på utgången av slaget vid Tannenberg 1410. Barbara var fientligt inställd till Habsburg - först 1527 lyckades de vinna den ungerska kronan. Hon spelade alltså en avgörande roll i Europas öde.
Hon ligger begravd i S:t Vitus katedral i Prag.

Mellan åren 1377 - 1450 studerade 2271 unga från de slovenska områdena i Wien. Drygt 100 år tidigare mellan 1230 - 1249 härjade pesten i 11 epidemier på slovensk mark. Och det väntade knappast bättre tider. 1408 skulle den första turkiska räden drabba folket och dessa räder skulle suga musten ur folket år efter år tills turkarna besegrades år 1593.

Under denna tid lades också alltmer börda på folket för att bl.a. finansiera armén. 1456-60 höjdes priset på guld med åtta gånger och pengarnas värde sjönk till en tolftedel.

Bonden hade det extremt svårt på grund av turkiska räder (bara mellan 1525-1530 var det 50 räder i Kranjska), landets försvar (deltog i armén), och extra skatt (till försvaret). Situationen var sådan att det motiverade till en omorganisation av ekonomin - att släppa på banden, medverka i handeln och fokusera på att arbeta för sig själv. Bördorna orsakade stort missnöje över andra samhällsklassers privilegier. Även borgarna anslöt sig till missnöjet på grund av de turkiska räderna och den sämre handeln och högre skatt. Adeln kände också av de svåra tiderna ekonomiskt.

Den feodala samhällsordningen naggades i kanten - det uppstod en centralisering med den inhyrda armén, centrala ämbetsverk och administration. Det uppstod stora konflikter mellan landsadeln och regenten; regionsseparatismen och den centrala regeringen.

I detta hade kyrkan en särskild roll. 1431 blev patriarken Ludvig II från Oglej (Aquilea) ledare för oppositionen mot påven. Oppositionen ville ha den dömande och juridiska makten och införde delar av den värdsliga och feodala makten till kyrkan. Kyrkan förföll moraliskt och det hjälpte inte att biskopssätet i Ljubljana grundades 1461 - det kunde inte hindra utvecklingen.

Alla tre samhällsklasserna motsatte sig kyrkan, samtidigt som det uppstod kris även dem emellan:
Adeln ville tillskansa sig den kyrkliga egendomen och bättra på sin ekonomiska makt. Den ville återinföra slottsbruket som viktigaste form av ekonomi, skatt in natura, obegränsad livegendom och en handelsmonopol som skulle driva bort bonden och borgaren från den rollen.
Borgarna såg lösningen inom feodalismen och såg sin roll inom handel och hantverk.
Bönderna skanderade sin "gamla rätt" (slo. stara pravda): den situation som bestämts och skrivits ner i landegendomsregistret.

Trots bakåtsträvande orientering så drev de verkliga historiska följderna utvecklingen bort från feodalismen. I kampen hade bondeupproren den största rollen.

Det första större bondeupproret skedde 1478 i Koroška (Kärnten). Sedan följde det första storslovenska bondeupproret 1515 i Kocevska på greve Turns marker där det deltog omkring 80 tusen bönder och 1635 kom det andra storslovenska upproret.

De första tryckta slovenska orden var på en pamlett som spreds 1515 med orden: "Le vkup, le vkup uboga gmajna" ("Låtom oss samlas stackars allmoge") (Ain newes lied von den kraynnerischen baueren).

1573 skedde det största upproret som idag kallas det slovensk-kroatiska upproret. Antun Vramec skrev i sin krönika (bilden nedan) som gavs ut i Ljubljana 5 år efter upproret att det bara var slovener som gjorde uppror mot sina herrar och adeln, vilka slog ner dem brutalt. Författaren skiljer i sin krönika på slovener och kroater. Återigen så handlar dagens missförstånd om att man förbiser att Kroatien på den tiden låg långt söder om Zagreb, som ligger i Slavonien (eller Slovenijeh), vilken befolkades av slovener, som talade den slovenska Pannoniendialekten (se del 4).


Från den kroatiska atlasen »Hrvatskog povijesnog atlasa«

« 1573. Kmeti na Szlouenieh vstali i zdignuli so se bili proti svoje gospode i plemenitim
ljudem kotere posekoše, obesiše, pomoriše i ostale na pokornost dopelaše«

Följden har blivit att upprorets ledare Matija Gubec är ännu ett fall där hjälten felaktigt gjorts till kroatisk, eftersom han avrättades i Zagreb, som ligger i nuvarande Kroatien.

Bratko Kreft (1905 - 1996) har skrivit ett drama om det stora upproret 1573, Velika puntarija, där det bl.a. berättas att de nya herrarna , som hade kommit istället för den grymme Tahija, inte höll sitt löfte. Bönderna får inte det de har rätt till och deras lidande fortsätter. Det är på tiden att de gör uppror, men upproret lyckas inte på grund av utmattning, förräderi och feghet. Av de ledande männen sitter de, som ännu inte fallit, i fängelse och väntar på sin dödsdom, bland dem Gubec.

Anton Aškerc (se del 5) beskrev i dikten Kronanje v Zagrebu (Kröningen i Zagreb), legenden om Matija Gubec och hans sista stund då han har krönts med en glödande krona: "Kot kralj danes prvic gledam vas - /vi zadnjic slišite moj glas!.../Ves narod kronan si z menoj,/s kraljevoj vencan zdaj castjo.../O naš veliki petek sam!.../Kdaj vzkresene stara pravda nam?.../ Za njo duh moj vas spremljaj v bran/ In - pomnite današnji dan!" ("Som kung idag jag ser på er -/ni sista gången hör min röst!.../Med mig har hela nationen krönats,/med den kungliga kransens ära.../Åh vår stora fredag själv!.../När tänds väl oss vår gamla rätt?.../För dess försvar min själ er följer/Och - minns ni denna dag!")

Det finns en annan legend baserad på verkligheten om riddaren Erazem (Rasmus) från slottet Predjama (Framför grottan), känd som "rövarriddaren". Denna berättelse är ett exempel på en konflikt mellan centralmakten och slottsherrar ute i regionen.

Erazems bäste vän, en riddare från Vipava, halshöggs av kejsaren och när sen en marskalk vid kejsarens hov sade något förnedrande om den döde vännen, utmanade Erazem honom på duell. Erazem dödade marskalken Pappenheim och Erazem fängslades, men lyckades fly. Sedan gömde han sig på slottet Jama. Detta skedde 1471.

Erazem blev en rövarbaron, som plundrade handelskaravaner (han tog från de rika handelsmännen och gav till de fattiga), och kejsaren gav order till kapten Ravbar från Trieste att hitta och arrestera Erazem. Till slut fann de honom, men kunde inte nå honom i slottet. De försökte svälta ut honom, men han kunde få in mat genom en hemlig ingång som ledde genom grottor i berget. Det sägs att Erazem till och med kunde slänga ut t.ex. körsbär eller en hel grillad oxe till sina belägrare.

Kapten Ravbar var redo att ge upp när en betjänt kom för att förhandla, men lurades att samarbeta genom mutor. Denne berättade bakom vilket fönster Erazem sov och kapten Ravbar lät skjuta en väl riktad kanonkula genom fönstret som dödade Erazem.

Turkarna plundrade och plågade alltjämt folket, som kopplade detta till kyrkans mäns omoral och sökte hos dessa orsaken till svårigheterna som drabbat dem - en önskan om moralisk nydaning fann stöd i den europeiska reformationstanken.

Omkring 1525 möttes två reformationsvågor i Ljubljana, den ena via mellanhänder (studenter, handel) från tyska städer, den andra kom från Venedig via Trieste - i Venedig trycktes mellan 1520 och 1525 flera reformationsböcker med vilka den nya tanken spred sig över Istrien och Dolenjska.

Men redan 1527 förbjöd Ferdinand I protestantismen. Dödsstraff hotade den som vanhedrade Kristus i ord eller skrift, fängelse den som inte biktade sig eller inte levde efter budorden och omstörtande böcker skulle eldas upp. Dock samlades i Ljubljana de första nyreligiösa adelsmännen, borgarna, lärarna och prästerna i en "krets" som leddes av Matija Klombner, som försökte släta ut motsättningarna inom ramen för den katolska kyrkan.
De olika samhällsklasserna förhöll sig till de nya idéerna på olika sätt:

- högre präster och den adel som var kopplad till hovet tyckte inte om dem, utan stöttade centralistiska tendenser i materiella och moraliska frågor - de blev regentens förbundna i kampen mot regionsseparatismen.
- borgarna och adeln vurmade för Luther. För adeln innebar denna riktning att den kyrkliga egendomen sekulariserades och det skulle ge dem det ledande ordet i kyrkans organisation.
- Bönderna och arbetarna sökte sina egna former för att uttrycka sitt missnöje - genom "štiftarstvo" (helgonadyrkan) och "vederdöpare" (anabaptism). De misslyckade stora bondeupproren uppmuntrade till denna andliga revolt. Bondeklassen övergick direkt till protestantismen bara där en mellanlänk föll bort i det feodala systemet, dvs. där de feodala herrarna var kyrkliga stormän, samt omkring småstäder där klyftan mellan borgare och bönder inte var så stor. I Prekmurje tvingade till och med feodalherrarna sina undersåtar in i den nya protestantiska tron.

Primož Trubar (1508 - 1586) talade 1555 om "det slovenska språkets kyrka" och var på så sätt den förste som uttryckte idén om en institutionell organisation av den protestantiska kyrkan i Slovenien - de regionala makterna tog emot detta med öppna armar och grundade i Ljubljana ämbetet förste predikare (superintendent). Den förste blev just Primož Trubar 1560-1565, efter honom kom Boštjan Krelj 1565-1567 (flacianska inriktningen), men den sistnämndes efterföljare och liktänkare Gašper Melissander motades bort av reformationens formella linje (lutheranismen), vilket ledde till ett tvåårigt stopp i den slovenska protestantiska kyrkans organisation tills den nye superintendenten Krištof Spindler kom 1569. Tillsammans med Jurij Dalmatin handhade han det första klassiska gymnasiet i Ljubljana, Protestantska stanovska šola (1563–1598), och ägnade sig åt utgivning av slovenska böcker då han bland annat hjälpte Janž Mandelc att grunda ett tryckeri 1575, som hade en stor betydelse för det kompletta repertoaret av protestantiska böcker.

Efter Krištof Spindler kom Jernej Simplicius 1592 och två år senare den siste protestantiske prästen som fick ha denna position, Trubars son Felicijan.

1550 gav Primož Trubar ut den första slovenska boken, Katekizem (Katekesen), och med den en annan liten bok, Abecednik (ABC-boken). Han adresserade i sina förord till "moji lubi Slouvenzi" (mina kära slovener) och kallas med rätta den slovenska litteraturens fader.

I den inledande förklaringen på tyska framgår att det slovenska språket kallas för "der Windischen Sprache" på just tyska, vilket kommer av att det tyska epitetet "Windisch", för slovener idag, har sina rötter i en historisk germansk benämning på det slovenska folket (se tyskspråkigt lexikon) och att "windishe Sprache" inte är en ursprungligen nedsättande term för det slovenska språket, vilket slovenerna har fått höra under den period då deras historia fördunklades (se del 7). Att termen kan tyckas nedsättande i Österrike idag beror på den propaganda som förts mot slovener även av tyska nationalister mot den slovenska ursprungsbefolkningen.

Kulmen av Primož Trubars ansträngningar var boken Cerkovna ordnunga (Kyrkoordningen) 1564, om en kyrkoordning anpassad till den slovenska kyrkans behov. Dessutom kom den med krav på slovensk grundskola och rätten till att använda det slovenska språket.

Boken var ämnad även åt Koroška (Kärnten) och Štajerska (Steiermark), men stoppades av fursten över de regionerna, som ville göra klart vem det var som bestämde och satte upp lagar där. Trubar utgick från folket och speglade deras själsliga nöd och i denna bok syntes tendenser till att vilja samla och binda samman det slovenska folket samt en demokratisk tendens gentemot de absolutistiska planerna. Han ansåg bevarandet av modersmålet mycket viktigt och blev ovän med biskop Pavel Vergerij i Koper, som ville att Primož Trubar skulle översätta Bibeln till någon form av konstlat gemensamt slaviskt språk. Trubar valde då kulturen som den faktor, som skulle rädda och bevara den slovenska nationen inför den framtida utvecklingen (se vidare nedan).


Primož Trubar

De protestantiska prästerna organiserade slovenska skolor för barn på landet och i städerna. Man läste katekesen, sjöng och lärde sig läsa och skriva. Grundskolan skilde sig från yrkesskolan, där de som skulle utbilda sig till olika yrken inom förvaltningen eller blivande protestantiska präster gick. Gymnasium fanns i Ljubljana och i Celovec (Klagenfurt).

Pedagogiken i den slovenska protestantiska skolan innehöll feodala och reformativa element - med Adam Bohorics och senare även Nikodem Frischlins nya skolordning gjorde sig humanistiska element gällande. Inom utbildningsprocessen beaktades elevernas olikheter och man krävde att uppfostran skulle anpassa sig till barnens egenskaper. Många skolböcker gavs ut på slovenska för att tillgodose behoven.

Inom alla områden introducerades den individuella principen, som blev utgångspunkten för personlig frihet och inträdet in i en ny era. Den religiösa friheten lade grunden till den personliga friheten, människan började bli medveten om sitt ansvar, gjorde sina egna val och försökte aktivt ändra på sakernas tillstånd. Medan moralen under medeltiden härrörde ur religionen, så utgick man genom reformationen från att etikens lag var medfödd och kom från övertygelsen om att man vill vara en ansvarsfull personlighet inför sig själv och inför samhället i stort. En själsligt och etiskt fri människa utvecklade inom sig tvivel och kritiskt tänkande. Protestantismen uppmuntrade och stöttade praktiska aktiviteter och stärkte känslan för handel och hantverk. Att vara lat hörde inte ihop med den mänskliga lagen. Människan fanns på jorden för att utöva sitt yrke; ett ansvar som även kom av Guds befallning. Värderingar som sparsamhet, sunt förnuft, entreprenörskap och nykterhet uppskattades och odlades. Drivkraften baserades på känslan, kärleken, sympatin och det mänskliga. Livet skulle fyllas med innehåll och glädje och viljan att i varje situation tillföra något eget och nytt .


Kejsare Maximillian I:s hovkör med Jurij Sladkonja sittandes bak i vagnen.

De slovenska humanisterna var europeiskt inriktade och en rad slovenska bildade män ingick i humanismens vagga och var aktiva inom europeiska hov och på universitet, framförallt i Wien, och tillförde till Österrikes dåtida kulturella sfär många nya och viktiga idéer.

Herman från Koroška (nämnd ovan), Leonardus de Carniola teologie doktor (omkring 1358), Nikolaus de Styria (mellan 1407 och 1410 föreläste han om Aristoteles filosofi), Christoph de Carniola (omkring 1431), Brikcij Preprost från Celje (förklarade Cicerons texter och ansträngde sig för att dennes Rhetorica nova skulle införas som studieämne), Matija Hvale från Vace (särskilt två idéer: intresse för den antika filosofin och den arabiska själsliga världen samt humanistisk grammatik; han var en stor slovensk filosof och skapade den naturvetenskapliga-filosofiska syntesen).
Under den redan utvecklade humanismen fanns Jurij Sladkonja (1456 - 1522) från Ljubljana i Wien, som dirigent för hovkören sedan 1498, kompositör och mellan 1513 och 1522 biskop i Wien, som inte var fientlig mot nya idéer. Arkitekten Auguštin Tyfernus var en inom Europa känd samlare av romerska skrifter.

Tomaž Prelokar, även Thomas de Cilia, Thomas Berlower eller Thomas Prelager, (ca 1430-1496), var slovensk humanist och biskop.

Han kom från en fattigare familj, men avslutade sina studier framgångsrikt vid filosofiska fakulteten samt andra högskolor i Wien. Han blev den tyske tronföljaren Maximilian I:s (den blivande tyske kejsarens) privatlärare samt uppfostrade och utbildade denne i den italienska humanismens anda. Efter studierna blev Prelokar en inflytelserik hög ämbetsman och kejsarens förtrolige. Källor vittnar också om att han också lärde Maximilian I slovenska. År 1491 utnämnde påven Prelokar till biskop och samtidigt blev han furste inom Heliga romerska riket.

Žiga (Sigismund) Herberstein (1486-1566) var diplomat och historiker från slovenska Vipava, som vann stort gehör med sin bok Rerum Moscoviticarum commentarii (1549)
Hans mor var syster till Erazem från slottet Predjama (se ovan). Större delen av sitt liv verkade han som diplomat vid det habsburgska hovet och lärde känna olika europeiska länder (han ledde över 69 missioner över hela Europa) bland vilka Ryssland gjorde störst intryck, då han två gånger (under åren 1517 och 1526) sändes till Ryssland som ambassadör hos tsaren Ivan den förskräcklige.
Med sin bok, som gjorde honom världsberömd, närmade han de europeiska länderna det dåvarande Tsarryssland och dess invånare. I denna etnografi över Ryssland beskrev Herberstein ingående Moskvas ekonomi, religion, politik och politiska kultur, historia samt befolkning.
Han berättade i sin autobiografi att det slovenska språket spelade en viktig roll för honom inom diplomatin. På det etiska området var hans diskussion, om att ära och berömmelse inte kommer ur familjens ålder, fina börd eller hjältedåd, det viktigaste. Människorna har alla fötts likadana (Wo war da der Edelman, da Adam hauet und Eva span?) - ett typiskt humanistiskt element.


Žiga (Sigismund) Herberstein

Benedikt Kuripecic (ca 1490 - ?) skildrade i sin tur Turkiet för centraleuropéerna.

Kuripecic var slovensk diplomat, notarius, reseskildrare och översättare. Han hade en viktigt roll som tolk år 1530 när han reste med kejsar Ferdinand I:s diplomater till Turkiet. Nästa år (1531), efter sin återkomst från Istanbul, publicerade han i bokform sin reseberättelse med titeln Itinerarium Wegrayss Kün. May potschafft gen Constantinopel zu dem Türkischen Keiser Soleyman Anno XXX. Kuripecics reseskildring är den första som introducerade det dittills så okända landet för Europa, och som äldsta reseberättelsen från Balkan från 1500-talet innehåller den mycket viktiga historiska, geografiska och etnografiska uppgifter. Arbetet trycktes förmodligen i Wien. Idag finns endast få exemplar kvar av boken, varav ett finns på Nationalbiblioteket i Ljubljana (NUK). Samma år gav Kuripecic ut sitt verk Ein Disputation oder Besprech zwayer Stallbuben, i vilken han skämtsamt beskriver de sociala, politiska och religiösa förhållandena i Turkiet och i Habsburgska monarkin.

Slovenerna Pergerl och Perlah ledde under årtionden humanisterna vid universitetet i Wien.

Bernard Gornik Pergerl(Perger) (1440-1501) från Šcavnica i Štajerska var pedagog, språkvetare, jurist, matematiker och astronom. Han undervisade vid Wiens universitet i geometri, optik, matematik och astronomi samt latinsk grammatik, klassisk litteratur och juridik.

Under 1470 var han dekanus vid filosofiska fakulteten samt år 1471 rektor vid Wiens universitet. Mellan 1492 och 1501 var Pergerl kunglig superintendent vid universitetet. Han hade en prestigefylld plats bland Wiens humanister och ägnade sig åt den humanistiska reformens problem.

En av hans viktigaste insatser är hans omarbetning av latinundervisningen. Han skrev en ny latinsk grammatikbok, Grammatica nova (Venetiis 1479), som är den första humanistiska läroboken i latin. Den trycktes i nya upplagor minst 30 gånger.

Andrej Perlah (1490-1551) var en stor lärd man inom matematiken, astronomin, läkarkonsten osv., som bland andra innehavda höga poster också blev universitetsrektor i Wien 1549 (se nedan). 
Från år 1516 var han under mer än 30 år professor vid Wiens universitet, först inom matematik och astronomi och sedan efter att ha doktorerat i medicin 1530, även vid medicinska fakulteten.
På universitetet lärde han, liksom slovenen Bernard Pergerl, känna den kände tyske matematikern och astronomen Johannes Regiomontanus. Perlah var den förste slovenske astronomen, som lämnade efter sig tryckta böcker. I sina verk skrev han bl.a. om planeternas positioner i förhållande till varandra och till stjärnor. Han skapade också några instrument, bl.a. ett eget astrolabium, som han betraktade Merkurius med, vilket få hade lyckats med.


Från Perlahs astrologiska tabeller

Juristen och astrologen Martin Pegius liv fick ett tragiskt slut då han anklagades för häxkonst. Jakob Strauss (se nedan) betraktade år 1577 kometers uppenbarelse samt beskrev och förklarade dem i sin bok som gavs ut i Ljubljana samma år.
Santorio Santori (se nedan) från Koper, som representerade den sena humanismen i Slovenien, introducerade precisa instrument - främst för mätning av kroppstemperatur - till medicinen och i sin forskning kring matsmältningssystemet var han också en förgrundsgestalt till den moderna fysiologin.


Inom musiken var Jacobus Gallus Carniolus (1550 - 1591) verksam som slovensk kompositör (se del 9) och dirigent i Wien och i Prag.

Jurij Dalmatin, en slovensk protestantisk författare, poet och översättare, översatte hela Bibeln till slovenska 1584. Samma år kom den första slovenska grammatiken skriven av Adam Bohoric, som innehöll en hög nivå av slovenskt medvetande och stolthet över sitt fosterland samt tendenser till att upphöja den egna nationen. Han bidrog med sitt arbete till att normera och stabilisera det slovenska språket.

Med motreformationen fick Primož Trubar (se ovan) ge sig av i landsflykt, men han fortsatte att vara en mycket fruktsam författare (han skrev mer än 25 böcker). Förutom de första två böckerna ovan och den slovenska kyrkoordningen hade han också översatt första delen av Nya testamentet 1557. I sina förord och sin korrespondens nämner han att tyskar läste hans böcker för den okunniga befolkningen, vilket betydde att både den tyske adelsmannen och hans undersåtar lärde sig slovenska. Han hade också komponerat psalmer och publicerade den första psalmboken med notblad på slovenska med titeln "Eni psalmi, ta celi katehismus". Genom att införa det slovenska språket i kyrkan och i offentligheten bands folket som hade samma etniska ursprung samman och det skapades en grogrund för nationell väckelse. Filmen Heretic handlar om en del av Trubars liv.

Den slovenska reformationens viktigaste representanter var alltså de ovan nämnda Primož Trubar, Jurij Dalmatin och Adam Bohoric. De gav slovenerna böcker på det "nyslovenska" språket, en bibelöversättning (det fanns visst en översättning på det "gammalslovenska" språket redan under 800-talet), den första grammatikan av det "nyslovenska" språket och en ny slovensk skrift, "bohoricica" (se del 5). Inte att förglömma andra slovenska skrivare från Pannonien (under dåtidens Ungern), som på latin kallades Sclavoniae - Vramec, Petretic, Habdelic, Pergošic och andra, som gav slovenerna en (för dem tämligen okänd) historiekrönika (se del 4), latinsk-slovensk ordbok och andra viktiga verk (se del 4).

Till minne av förfäderna från denna period och de för slovenerna positiva förvärven firar man den 31 oktober varje år Dan reformacije (Reformationens dag).

Motreformationen innebar ett hårt slag mot den språkliga och litterära utvecklingen i Slovenien, som slogs ner med våld. Slovenska böcker brann och den slovenska adeln jagades bort från dåtidens slovenska områden. Historiska källor nämner fler än 3000 adelsmän, som tvingades lämna sitt hemland.
1582 gav storhertigen Karl II ut de första besluten om landsförvisning av protestantiska borgare
. 1596 styrde ärkehertig Ferdinand över Inre Österrike, motreformationen blev då våldsamt segerrikt. Ett radikalt återinförande av katoliscismen började. 15 september 1598 gavs order till de regionala makterna att inom 14 dagar ge predikanter sparken och avveckla alla nyreligiösa institutioner. 29 oktober kom ännu strängare order i Ljubljana - att under dagen lämna Ljubljana och inom tre dagar de Inre österrikiska regionerna eller få dödsstraff.
Tre år tidigare hade turkarna besegrats i Sisek (se del 2); ända tills nu hade de turkiska räderna pågått. Men glädjen över att bli av med denna ständigt överhängande fara blev alltså kortvarig.

De protestantiska lärarna, som fick lämna sin post ersattes inte med nya katolska, utan skolorna avvecklades - motreformationen innebar att den slovenska grundskolan försvann.

1628 var återinförandet av katoliscismen definitivt, även adeln förlorade kampen mot regentens centralism och absolutism - feodalismen befann sig i kris och frågan var olöst och öppen vilket bäddade för nya historiska konflikter. Den slovenska positionen vid frontlinjen mot turkarna hade gjort det svårare för utvecklingen, jämfört med det övriga Europa, dessutom ledde motreformationen till att analfabetismen bredde ut sig och att dörrarna stängdes till det kulturella livet. Mörkret trängde sig på och det slovenska språket trängdes undan, i det offentliga livet, för det tyska.

Mellan 1630 - 31 drabbades kuststäderna av en svår pestepidemi och i april 1635 utbröt det ovan nämnda andra storslovenska bondeupproret. Det trettioåriga kriget pågick mellan 1618-1648 och slovenerna drabbades av detta endast ekonomiskt, men det var visst i samband med detta krig som den svenske skalden med slovenska rötter Carl Snoilskys (1841-1903) förfäder kom till Sverige (se del 17).

Kyrkans makthunger ledde också till häxprocesser (1425 - 1717), men flertalet processer var ändock civila. Processen mot Veronika Deseniška 1427 (se ovan) var den första av sitt slag på slovensk mark, men hon friades. I antal uppnådde de sin kulmen under andra hälften av 1600-talet. Det var en tid präglad av naturkatastrofer, översvämningar, bränder, hagel (över vingårdsområden) och framförallt pestepidemier och krig på inhemsk mark och hos grannfolken. Skrämda människor sökte svaret hos onda makter - häxor. Under det hårdare klimatet på 1600-talet fälldes till exempel två unga flickor i Gorenja vas, inte långt från Ribnica, i en häxprocess 1652 och Marina Vukinec fälldes 1673 i Hrastovec.

Mer än 70 % av de anklagade var kvinnor och man vet hittills om över 400 offer för häxprocesserna. Skönlitterära böcker som bearbetar temat kring häxprocesserna är Zadnja carovnica (Sista häxan) från 1897 av Francišek Kralj, Carovnica s Karneka (Häxan från Karnek) från 1872 av Josip Ogrinc, Libera nos a malo (slo. Reši nas hudega, sv. Fräls oss ifrån ondo) från 1911 av Emil Vodeb samt Visoška kronika (Visokokrönikan) från 1919 av Ivan Tavcar (se del 5). Även i Valvasors verk (se nedan) finner man uppgifter om häxprocesserna.

Dock grundades i Ljubljana år 1688 eller 1689 det första vetenskapsförbundet, Dizmova bratovšcina (Societas unitorum), parallellt med en början till rörelse som kämpade för att grunda ett slovenskt universitet (se del 6).


J.V. Valvasor

1689 publicerades också ett monumentalt verk, The Glory of the Duchy of Carniola (Slava vojvodine Kranjske), skrivet av Janez Vajkard Valvasor (1641 - 1693) som bodde på slottet Bogenšperk. Denne store lärde man beskrev naturen och livet i en stor del av Slovenien och dess grannregioner i fjorton tjocka, rikt illustrerade volymer. Han försökte i sitt verk samla all samtida kunskap om denna del av Europa. Ett resultat av hans studie av de komplexa mekanismer som reglerar den regelbundet återkommande sjön Cerknica blev att han 1687 valdes till medlem av "The Royal Society" i London. Ingen annanstans i Europa har det någonsin funnits ett sådant verk. Det är en mycket viktig historiografisk källa och en ovärderlig encyklopedi om en specifik del av Centraleuropa, befolkad av det slovenska folket. Mer än något annat är boken en vittomspännande studie av det rike där Valvasor föddes - Carniola/Krain.

Han tillhörde den vetenskapliga gren som skrev på tyska och latin, liksom Martin Baucer, som ägnade sig åt historiska studier av framförallt Noricum (Norik) och Friuli (Furlanija) - denne var intresserad av den lokala historien i Goriška - ett viktigt verk var Historia rerum Noricarum et Foroiuliensium från mitten av 1600-talet. Även Janez Ludvik Schoenleben hörde till den grenen och skrev Aemona vidicata 1674 samt Carniloa antiqua et nova 1681. I den sistnämnda boken kom han till år 1000 i Kranjskas historia och kunde inte fortsätta bland annat för sin ålders skull och övertalade då Valvasor att fortsätta arbetet med det han påbörjat, vilket resulterade i Valvasors ovan nämnda verk.

Året då Valvasor dog, 1693, grundades slutligen den slovenska vetenskapsakademin, mycket tack vare bland annat den internationellt välrenommerade fysikern Marko Gerbec (se nedan). Akademin hette Academia Operosorum Labacensium och syftade till att samla de största samtida tänkarna samt berikade märkbart den musikala, arkitektoniska och konstnärliga kreativiteten i Slovenien. Vid grundandet fanns det 23 medlemmar, främst slovenska vetenskapsmän som var jurister, läkare och präster till yrket.

Dess förste ordförande var doktorn i kyrkojuridik, vetenskapsmannen och poeten Janez Krstnik Prešeren (1656-1704), som tillsammans med biskopen Sigismund Krištof Herberstein samt dekanen och kyrkoherden Janez Anton Dolnicar år 1701 i Ljubljana grundade det första offentliga biblioteket (idag Semeniška knjižnica). Medlemmarna kallade sig för "apes" (bin) och deras akademiska slogan lät "nobis atque aliis operosi" ("åt oss och andra - flitiga", se emblemet på frimärket). För att bli medlem måste man bland annat ha en universitetsutbildning. De skrev sina verk på latin och gav ut en lång rad historiska, fosterlands-, biografiska, medicinska och astronomiska uppsatser och böcker. De flesta böcker handlar om sådant som direkt eller indirekt har med det slovenska territoriet att göra. Därför hör akademin med all rätt till den slovenska nationens kulturella arv och räknas som föregångare till dagens slovenska vetenskaps- och konstakademi (Slovenska akademija znanosti in umetnosti).

1701 grundades Academia philharmonicorum, som en förening för musikälskare.


Marko Gerbec

1725 blev det tillfälligt uppehåll i Academia Operosorums existens, men 1779 återuppstod denna tack vare de slovenska upplysningsmännen vetenskapsmannen och språkforskaren Blaž Kumerdej, bibelöversättaren Jurij Japelj, poeten, redaktören och utgivaren av den första almanackan med slovenska ickereligiösa sånger Feliks Dev, magistern i kirurgi Anton Makovic, historikern, dramatikern och översättaren Anton Tomaž Linhart (se nedan), språkforskaren fader Marko Pohlin (se nedan), bibliotekarien Franc Ksaverij Paradiž med flera. Alla dessa skapade under de kommande två årtionden en lång rad vetenskapliga och konstnärliga verk inom olika områden. Medan den första Academia operosorum var "humanistisk" till sin själ, latinsk till språket och medvetandemässigt Krain-fosterlandsinriktad, tillhörde den förnyade akademin till sin själ "upplysningen" och var språkligt och nationellt upplysningsmässigt utpräglat slovenskt.


Karta över Carniola från 1719 där även benämningen Vindorum Marchiæ syns.
Bondeupproren fortsatte och blev bara fler, under 1600-talet skedde fyrtiosex mindre bondeuppror, jämfört med sexton sådana under 1500-talet och tretton under 1400-talet. 1713 skedde det stora bondeupproret i Tolmin, Brda och Vipavadalen (se del 6: Pustota och Tolminci).
De slovenska regionerna var mellan 1630 och 1750 mestadels uppdelade mellan Republiken Venedig (vid havet), Ungern (Prekmurje) och låg till största delen under den österrikiska habsburgska monarkin. Det rådde fortfarande feodalism, men det bildades en tredje samhällsklass, arbetarna (t.ex. gruvarbetare, se del 10), som hade en särskild frihet, egen rätt och särskild domstol. Det rådde fortfarande en kamp mellan separatisktiska och centralistiska krafter, dvs. mellan feodalherrarnas och den högste regentens intressen. Ända till 1720 var den ekonomiska situationen instabil, men då fick borgarna med sin handel övertaget och den nya klassen ledde också till nya reformer inom förvaltningen, i förhållandet till undersåtarna, inom skolan och inom kyrkan, vilka också kan bindas till 1700-talets upplysta regenter Maria Teresia och hennes son Josef II.

Att Maria Teresia kunde komma till makten kunde hon tacka Institutio Sclavenica eller Slavica lex (se del 2 och del 8). Baserat på den germanska rätten kunde inte Maria Teresia som kvinna bli tronarvinge, därför lät hon utfärda det kända dokumentet "Pragmatic sanction" från 1713 i vilket hon, baserat på det slovenska rättssystemet från 1200-talet (Karantanien) där kvinnorna var likvärdiga männen, kröntes till Habsburgs drottning.

Sedan 1600-talet hade jesuiterna gymnasieskolorna och högskoleutbildningen i sina händer med uppgift att återinföra katoliscismen. Programinnehållet omfattade de båda klassiska språken (latinska och grekiska), retorik och kristendomsundervisning. Det var en auktoritär undervisning med faktainlärning och upprepning av givna kunskaper, som uteslöt möjligheten till ett självständigt förhållningssätt genom kritiskt tänkande och fritt ställningstagande.

Endast i Prekmurje (under Ungern) fanns den slovenska grundskolan kvar. Där såg protestantismen fortfarande till att alla fick utbildning - skolboksrepertoaren omfattade läsebok (abecednik), katekesen och sångbok.

Hipolit (Janez A. Gaiger) drog 1711 uppmärksamheten till problemet att det tyska språket övervägde i skolorna som förberedde för ett arbete inom kyrkan eller förvaltningen, som därför inte kunde tillföra till den kulturella utvecklingen. I en handskriven inledning till sitt skriftliga verk tog han, med originella bevis och en klar strategi, det slovenska språket i försvar och underströk dess 4 egenskaper: ålderdomligheten, fullkomligheten, självständigheten och det egna ordförrådet (likvärdig det tyska språket). Han visade på orsakerna till germaniseringen av slovenskan: det berodde på omständigheterna att de slovenska sönerna uppfostrades i skolorna endast på tyska. 1712 blev han klar med ordböckerna latinska-tyska-slovenska och tyska-slovenska-latinska (se del 14), 1715 lät han åter ge ut en nästan oreviderad upplaga av Bohorics grammatik, Grammatica latino-germanico-slavonica, som han ville tillägna den studerande slovenska ungdomen, men som sedan aldrig kom ut - den betydde ändå mycket för kontinuiteten från reformationen och språktraditionen.
Hipolit översatte boken Svet v slikah (Världen i bilder) av Jan Amos Komenski (tjeckisk författare, filosof och pedagog) samt Sklep. Komenski förordade en ny demokratisk princip, som liknade reformationens. Hipolit omformade originalutgåvan medvetet och tillade att skolan måste lära barnen slovenska (grundskolan = modersmålsskola). Den skulle också introducera vetenskapen och uppfostra moraliskt och religiöst, men annorlunda än så som då pågick - till skillnad från den rådande feodala och kyrkliga övertygelsen att människan lutar åt det dåliga och inte kan räddas utan Guds hjälp, så menade den nya pedagogiska principen att människan är god i sig själv och söker upplysning, moral och gudfruktighet. Hipolit ville inbjuda de sekulära branscherna till en litterär diskussion, förankra språkets användning i det officiella livet, med samtidens vetenskapliga metoder vårda slovenskan och skydda den från fördomar om dess oanvändbarhet. Han återupprättade det slovenska språket genom att beakta språkliga traditioner, det levande talet och kulturella behov. Han hade ett mycket starkt utvecklat, upplyst medvetande och en ansvarskänsla gentemot modersmålet och skiljer sig i sin progressiva tanke från de samtida litterära ansträngningarna.

Det var framförallt jesuiter som gav ut självständiga poesisamlingar och den retoriska prosan utvecklades, som den franciskanska (mer för folket) och den jesuitiska (stränga) predikan - i predikningarna inbäddades historier.

Slovensk drama utvecklades - det första verket på slovenska var Škofjeloški pasijon, som skrevs 1721 av pater Romuald Marušic. Det utgör även den äldsta bevarade regiboken i Europa. En passion är en form av drama, där huvudtemat är Jesus Kristus lidande och som har sina rötter i medeltiden. Passionerna som hade spelats upp redan innan dess på olika håll i Slovenien var kopplade till minnet av pestens härjningar. Škofjeloški pasijon spelas fortfarande upp i dagens Slovenien (se länk från bild). Kännetecknande för detta drama är det stora antalet skådespelare - omkring 800 stycken.

1736 fanns det en fast teaterscen i Rotovž i Ljubljana och 1765 grundades ett teaterhus.

Motreformationen hade med den tridentinska förordningen föreskrivit prästerskapet att garantera framtida präster genom religiös barnuppfostran - grundskoleutbildningen omöjliggjordes till mitten av 1700-talet och förpassade kunskapen hos folket till situationen under medeltiden då barnen fick kristendomsundervisning. 1742 ger Miha Paglovec med en ny attityd ut boken Zvest tovaris (Trogen vän) samt en lärobok, senare även med handledning för övningar i räkenskap. Han naggade den officiella kyrkopolitiken i kanten, som fortfarande i mitten av 1700-talet hade uppfattningen att kunskap ger olycka och förpestar själen. Det jesuitiska konceptet var från början av 1700-talet alltmer i strid med tendenserna i det sociala och politiska livet. I Academia Operosorum fanns det ingen jesuit och staten hyste ett allt större intresse för skolningen.

1744 grundades det grundskolor med en allmän läroplan under statens kontroll. 1762 upprättades studiekommissioner vid hovet som två år senare kom med "instruktioner till humanistiska skolor": den första statliga läroplanen för de österrikiska regionerna; de naturvetenskapliga disciplinerna kom till uttryck (mineralogi, botanik, zoologi), parallellt med ett engagemang för att införa ett levande språk i undervisningen (konkret menades tyskan). Två nya ämnen infördes också - historia och geografi.

Den augustinske munken Marko Pohlin (1735-1801) tänkte angående levande språk i undervisningen på slovenskan i sin grammatik, Kraynska gramatika, från 1768. Han var den som började med nästa steg - att nå ut med ett bredare koncept, som sänkte nivån på upplysningens verk, konkretiserade dem och anpassade dem till massorna. Hans inställning till den slovenska litteraturens kontinuerliga utveckling var meningsfull och logisk och bland prästerna uppstod någon form av kulturarbetare som spred skriftligt material med inte enbart kyrkligt och själasörjande syfte (F. M. Paglovec och J. A. Apostel). Med Hipolit (se ovan) började den slovenska litteraturen erövra positioner inom språkforskning och allmänutbildande verksamhet. Pohlin tog över från bland annat Hipolit den idén att det slovenska språket måste få ett högre erkännande och arbetade i den riktningen. Det nästan viktigaste Pohlin gjorde var att uppmuntra till diktantologin Pisanice som gavs ut 1779–1781 - språket blev centrum för den riktiga (folkliga) kulturen. Redaktör för antologin var Janez Damascen Dev.


Žiga Zois
Baron Žiga Zois (1747-1819) hade ett dilemma. Han var en feodalherre och industriman, men accepterade de upplysta regenternas avsikt att ge folket utbildning och uppmuntra den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt såg han att reformerna för undersåtarna raserade feodalismen och kunde därför inte ta till sig de demokratiska idéerna från städerna - han bar inom sig två olika tendenser: den absolutistiska upplysningens och den feodalistiska partikulära. Som mecenat upprättade han dock en krets som kallades för Zoisov krožek. De första medlemmarna var B. Kumerdej (bärare av dåtidens skol- och allmänna utbildningspolitik), J. Japelj och A. T. Linhart. I början av 1790-talet blev även Valentin Vodnik medlem, den förste store poeten som skrev på slovenska.

Zoisit
Kretsens program ändrades med tiden, men folkets utbildning stod i fokus och så även språkets upphöjning över kyrkans behov för att erövra andra branscher - det skapades verk inom geografin, naturvetenskapen och poesin, men först och främst en filosofiskt kritisk grammatik och ordbok. Det språkliga konceptet i Zois krets var inte helt slovensk i dagens mening, utan man sökte vägar och förbindelser med en slavisk helhet. Det är troligt att germaniseringen hade bidragit till man på grund av det tyska hotet sökte band med andra folk med liknande språk, trots att det ledde till att man distancerade sig från sina rötter. Själv var Zois aktiv framförallt inom naturvetenskapen som minerolog. Efter honom har ett mycket intressant och färggrannt mineral uppkallats - zoisit.

Det fanns även andra framstående slovener från denna tid:
Ferdinand Avguštin Haller pl. Hallerstein
(1703-1774) föddes i Ljubljana och begav sig vid arton års ålder till jesuiterna i Wien. I september 1739 gick han i land i Kina som missionär och stannade där till sin död 1774. Redan fyra år efter sin ankomst till Kina utnämndes han till ordförande i matematiska och astronomiska kollegiet vid kejsarens hov i Peking samt mandarin av sjätte graden (mandarin är en beteckning på en hög tjänsteman vid kejsarens hov). År 1745 blev han företrädare för den japanska jesuitiska provinsen, ett år senare så upphöjdes han till ordförande av astronomisk-matematiska kollegiet och mandarin av femte, senare av tredje graden. Vid kollegiet var endast den manchuriske prinsen honom överordnad. Hallerstein förbättrade den kinesiska almanackan, tillverkade kartor av delar av det kinesiska kejsardömet, bestämde Pekings koordinater och publicerade den ditintills noggrannaste uppskattningen av kinesernas befolkningsantal och födelsetal. Han gjorde Europa mer bekant med landskapet samt växt- och djurvärlden i det avlägsna landet och traditionerna (kulturen, filosofin och religionen) hos dess befolkning. Med sina medarbetare betraktade han norrskenet, kometer, sol- och månförmörkelser, planeternas rörelse och satelliter samt organiserade astronomiska mätningar på olika platser i det omfattande riket. Han utvecklade en ny metod för att räkna ut de minsta avstånden mellan två astronomiska objekt, mätta med en förbättrad mikrometer. Sina astronomiska upptäckter samlade han i boken Observationes astronomice (se omslaget på frimärket, som också pryds av en sextant från det pekingska hovet).
I det jesuitiska biblioteket i Peking finns bland Hallersteins efterlämnade ägodelar också en liten slovensk sångbok av Stržina, Catholish Kershanskega Vuka Peissme, tryckt i Graz/Gradec 1729.


Astronomiskt observatorium i Peking
som leddes av A. Hallerstein.

Janez Žiga Valentin Popovic (1705-1774) var både språkvetare och naturvetare, framförallt en mycket god svampkännare. Han gav de tysktalande folken en av de första praktiskt användbara grammatikorna och var pionjär inom oceanografins utveckling. Sina filosofiska och teologiska studier avslutade han i Graz, men ville inte bli präst, utan livnärde sig på att vara privatlärare, främst hos adelsfamiljer i Steiermark. I några år arbetade han som lärare i Tyskland, där han också verkade som privatforskare. Från 1753 till sin pension var han lärare i tyska och retorik på Wiens universitet. Under sin tid var han en av de mest allmänutbildade i riket (den habsburgska monarkin), då han kunde många språk och behärskade hela naturvetenskapen. När han bodde i Regensburg gav han 1750 ut sitt mest omfattande verk Untersuchungen vom Meere (Havsutforskning) i vilken han osystematiskt bearbetar alla möjliga olika vetenskapliga områden: botanik, zoologi, historia samt funderingar kring slovenskans omfattning, släktskap språk emellan, etymologi och olika skriftsystem.Vad gäller det slovenska språket så framhöll han dess enhetlighet trots dialektskillnader. Efter att han blev professor i Wien gav han ut en tysk beskrivande grammatik, som hade ett positivt inflytande på befästandet av ett tyskt skriftspråk och som gavs ut i ny upplaga 10 gånger.

Han samlade till ett herbarium med flora från Pohorje och planerade att forska kring floran i Ptujsko polje. Hans intresse för växter och insekter ledde till korrespondens med Karl von Linné. Han bevisade att det fanns brister och motstridigheter i Linnés klassificering, vilket Linné tog hänsyn till.
.
Popovic nämnde ofta sitt slovenska ursprung och underströk hur viktigt det är att inom språkvetenskapen kunna slovenska och andra slaviska språk. På grund av mångfalden av områden som han ägnade sig åt, kunde han inte organisera sina vetenskapliga slutsatser systematiskt. Mycket av hans naturvetenskapliga arv har inte bevarats, därför går det inte att belysa det grundligare. Från en del av hans efterlämnade rikedom delade man ut nio årliga stipendier för studier vid Graz universitet till studenter från Steiermark fram till 1918.

Hans grundprincip var följande: Varken naturvetenskapen eller språkvetenskapen kommer att gräva sig ur sina felsteg förrän det infinner sig någon som är både stark naturvetare och stark språkvetare samtidigt.

Anton Janša (1734-1773) var en slovensk konstnär och biodlare som föddes i Breznica i Gorenjska och dog i Wien. Han är känd som pionjär inom den moderna biodlingen och en av de bästa bikännarna. Den akademiskt utbildade konstnären arbetade som den förste biodleläraren vid kejsarens hov. Eftersom han var en stor konstnärstalang, liksom hans två bröder (de hade en ateljé hemma i ladan), begav sig alla tre, trots att de inte kunde läsa eller skriva, till Wien för att skriva in sig vid konstakademin. Brodern Lovro avslutade också studierna och blev professor vid samma akademi. Anton Janša bestämde sig, sin talang till trots, för att ägna sig åt biodling. Han började intensivt med biodling 1769, eftersom bin och allt som hörde till intresserade honom ända sedan han var liten. Hemma hade de över hundra bikupor, där grannarna samlades och diskuterade biodling och lantbruk. Ett år senare utexaminerades Janša och blev den förste kejserlige läraren i de habsburgska regionerna. Han odlade bin i kejsarinnans trädgård Augarten och reste mellan de habsburgska regionerna, där han presenterade sina upptäckter. Han blev känd för sina föreläsningar där han delade med sig av sina omfattande bikunskaper. Han skrev två viktiga böcker på tyska: Razprava o rojenju cebel (Diskussion om biodling), 1771, och Popolni nauk o cebelarstvu (Fullständig lära om biodling).

Den sistnämda kom ut först efter hans död 1775. Kejsarinnan Maria Teresia gav efter hans död ut en bestämmelse om att alla biodlarlärare måste undervisa efter hans böcker.

Janša är också känd för att ha ändrat bikupornas storlek och form, vilket möjliggjorde att de placerades intill och ovanpå varandra. Som konstnär målade han också bikupornas frontsidor med motiv från Kranjska. De slovenska biodlarna har bevarat hans bikupemodell, många gamla bikupefrontsidor kan ses på musér och i privata samlingar.

I Sverige verkade för inte länge sedan bispecialisten och slovenen Josef A. Stark (se del 17), som kanske påminner lite om Janša.


Bikupefront (se fler)


Den stabile krainaren

Franc Jelovšek (1700 - 1764), ibland Illovšek eller Illouschegg, målade fresker, altarbilder och porträtt. Huvudsakligen gjorde han illusionistiska fresker, som kan ses på valvet och i kupolen i St. Peters kyrka i Ljubljana, samt altarbilden av den heliga familjen. Hans verk finns i kyrkor i Kamnik, i Groblje vid Domžale, i kapellet tillhörande slottet Tuštajn, på Sladka gora, i Celje och i Samobor i Kroatien. Han är en av de största slovenska konstnärerna under 1700-talet och den störste slovenske barockfreskmålaren.
Han målade rätt lite sekulära bilder, mycket av detta är också förstört, men några porträtt och intressanta fresker finns bevarade på slottet Jable vid Trzin.
(klicka för exempel på målningar från en utställning i hans hemstad Mengeš)


Ung kvinna med hätta

Fortunat Bergant (1721 - 1796) föddes i Mekinje vid Kamnik och var en av de mest egensinniga och produktiva personligheterna inom den slovenska barocktraditionen. I hans konst syns inflytandet av den neapolitanska bildkonsten, den spanska naturalismen och den franska samt romerska bildkonsten; han kände också till den centraleuropeiska barockkonsten. Bland de inhemska konstnärerna påverkades han av Valentin Metzinger och Franc Jelovšek. Han målade kyrkokonst, men även en rad adelsporträtt. Porträttet av baron Codelli från 1762 (se bilden), som kan ses på Nationalgalleriet, skiljer sig från övriga porträtt från den tiden genom en individualitet och realism, som förebådar en ny tid inom konsten.

Jožef Anton baron Codelli, 1762

Baron Jurij Vega (1754 - 1802) var en slovensk matematiker, fysiker, geodet, meteorolog och artilleriofficer. Hans logaritmtabeller användes under 200 år ända till miniräknaren kom. Han föddes fattig i byn Zagorica, vid Dolsko, studerade vid latinska skolor i Ljubljana och utexaminerades som en utmärkt elev. Först arbetade han som navigationsingenjör, men 1780 gick han med i den österrikiska armén som vanlig artillerist, eftersom han tyckte om militäryrket. Samma år upphöjdes han till underlöjtnant och blev matematiklärare vid artilleriskolan i Wien.
1782 publicerade han första delen av sin bok Predavanja o matematiki (Vorlesungen über die Mathematik), som fick stort gehör. Det uppmuntrade honom att nästa år publicera de logaritmiska-trigonometriska tabellerna på latin och tyska. 1784 följde andra delen av hans "matematiklektioner".
Den österrikiska regeringen grundade i skolan i Wien en avdelning som specialiserada sig på artilleri och Vega utnämndes till matematikprofessor. Samtidigt avancerade han till kapten. 1787 publicerade han ännu en bok som kallades Praktiska instruktioner till att kasta bomber och följande år kom den tredje delen av hans matematiklektioner ut.

1789 samarbetade han som artilleriofficer vid belägringen av Belgrad som dominerades av en turkisk garnison. Bombningen efter hans instruktioner var så exakt att turkarna inte hade något annat val än att snart kapitulera. 1793 när det hettade till mellan Österrike och Frankrike vid floden Rhen, tvingade han på samma sätt fransmännen att kapitulera i fortet av Lauterburg. En månad senare erövrade han ett annat franskt fort som kallades för Fort Louis, vilket skulle vara ointagligt för att det var byggt på en ö i floden Rhen. Hans bombning gjorde allt motstånd omöjligt.
Jurij Vega var också en utmärkt kommendör. 1794 räddade han hela Österrikes lager med gevär och ammunition, som hade samlats på Rhens vänstra flodbank nära Mannheim och lät transportera dem över den halft igenfrusna floden. Och historierna om honom fortsätter i det oändliga...

För sina meriter och för att han uppfann granatkastaren, dekorerades han med den prestigefyllda chevalier orden av Maria Teresia 1795. Han blev också automatiskt medlem av flera vetenskapliga organisationer. 1800 tilldelades han av kejsaren Francis II titeln baron. 1802 avancerade han till överstelöjtnant.
Han hittades död i floden Donau 1802 nära ußdorf, en förort till Wien. Han hade mördats - strypts med ett tunnare rep. Förmodligen blev han offer för främmande agenter.

En krater på månen har uppkallats efter Jurij Vega (se bilden).

Valentin Vodnik (1758 - 1819) var som sagt med i Zois krets och publicerade sin poesi som han skrev på slovenska i Marko Pohlins ovan nämnda antologi Pisanice. Den mest kända dikten är förmodligen Zadovolni Krajnc (Den nöjde krainaren). Mellan 1795 - 1797 redigerade han Stora praktikan och från 1798 - 1806 Lilla praktikan, där han publicerade sina dikter och pedagogiska texter. 1806 gav han ut sin första diktsamling Pesme za pokušino (Dikter att smaka på) som följdes av samlingen Pesmi za brambovce. Han redigerade också Lublanske novice, den första slovenska tidningen, som gavs ut två gånger i veckan mellan 1797 - 1800. Förutom sitt konstnärsskapande skrev Vodnik även pedagogiska och folkliga verk, 1799 gavs t.ex. boken Kuharske bukve (Kokböcker) och 1818 Babištvo, en handbok för barnmorskor, ut. Han gav ut grammatikboken Pismenost ali gramatika za perve šole (Skrivkunnighet eller grammatik för första skolan) och samlade ordboksmaterial.

Han gav sitt stöd till den nya makten under Napoleontiden, då de Illyriska provinserna upprättades, eftersom det slovenska språket då fick brukas i skolorna och blev då också skolrektor och föreståndare. När österrikarna sedan kom tillbaka blev hans läge därför så mycket sämre och han tvingades i pension.

Anton Tomaž Linhart (1756 - 1795) var slovenernas förste dramatiker. Han översatte och omformade den tyske dramatikern Richters komedi Die Feldmühle samt gav den titeln Županova Micka (Borgmästarns Mitzi) - det blev den första slovenska komedin, 1789.

Enligt mönster efter Beaumarchais komedi Figaros bröllop skrev han även det längre verket Ta veseli dan ali Maticek se ženi (Den glada dagen eller lille Mathias gifter sig) 1790. Eftersom den innehöll samhällskritiska element fick den inte sättas upp då.

Innan Zois hade övertygat honom om att skapa på slovenska hade han gett ut en diktsamling, Blumen aus Krain, och en tragedi, Miss Jenny Love (1780), på tyska.

Han var även historiker och skrev på tyska, Versuch einer Geschichte von Krain und den übrigen Ländern der südlichen Slaven Oestérreiches (Ett försök till historia av Krain och andra syslaviska länder i Österrike).

På 1700-talet fanns det fler än tjugo slovenska författare som gav ut verk i astronomi, vilket visar att intresset inom detta område var stort. I Ljubljana fanns ett astronomiskt observatorium, vilket bekräftas av de europeiska reaktionerna på observationen som Johannes Schöttl gjorde vid Venus passage över solytan 1761.
Janez Krstnik Schoettl, även Johannes Schöttl, (1724 - 1777) var slovensk jesuit, matematiker och astronom. Han föreläste på österrikiska skolor och var mellan åren 1754 och 1757 filosofiprofessor vid Wiens adliga institution Teresianska militärakademin. Från 1759 till 1761 undervisade han i matematik även i Ljubljana, där han den 6 juni 1761 betraktade Venus passage över solytan och Jupiters satelliters förmörkelse. Han skrev rapporten Observationes Veneris per discum Solis an. 1761 die 6. Juni transeuntis factae Labaci om sin observation av Venus passage. Även den parisiska vetenskapsakademin, Académie des sciences, berömde hans mätningar.

Slovensk medicinsk utveckling under ca 1500-1900, bl.a. slovenska läkare, som har varit före sin tid med sina tankar, idéer och verk:

1490 hittades kvicksilver i Idrija och tre år senare började gruvarbetare ta vara på denna naturtillgång. Kvicksilvergruvan i Idrija spelade tydligen en viktig roll då Paracelcus år 1523 besökte den slovenska gruvstaden - vistelsen där inspirerade till hans användning av kvicksilver som medicin.

1549 blev den slovenske matematikern och läkaren Andrej Perlah (1490-1551), också kallad den slovenske Euklides och Hippokrates, rektor vid Wiens universitet, som då också uppnådde högsta kvalitet. Han var en av de främsta läkarna i Wien för sin tid samt verkade på universitetet fram till sin död. Han, liksom Jakob Strauss (1533-1590) från Ljubljana, ägnade sig åt medicin i förbindelse med astrologi. Strauss hade redan 1577, samma år som en stor komet hade visat sig över Europa, förklarat i sin bok, vars enda kända exemplar finns på universitetsbiblioteket i Wien, att kometen var en translunar himlakropp, till skillnad från Galileo Galilei, som såg den som en optisk företeelse av jordiskt ursprung enligt Aristoteles lära samt Tycho Brache som i sin förklaring från 1583 valde en kompromiss mellan Aristoteles och en egen förklaring. Hur som helst så spelade astrologin och astronomin en stor roll i utdelningen av medicinska råd.

1598 och 1599 härjade en svår pestepidemi i Ljubljana, som tog livet av närmare 400 människor. 1630-31 drabbades de slovenska kuststäderna hårt av pesten.

Santorio Santorio (slo. Svetina, 1561-1636
, se bild ovan), från den slovenska hamnstaden Koper, införde år 1625 mätning av kroppstemperaturen. Den moderna vetenskapen inleddes tack vare mätningsmöjligheten. Innan dess beskrevs företeelser ur ett kvalitativt perspektiv, men av avgörande betydelse var ett konsekvent införande av kvantitativa metoder, vilket infördes av just Santorio. Han är alltså grundare av experimentell medicin som understöds av mätmetoder. Med den inställningen åtog han sig systematiska undersökningar av matspjälkningssystemet, varför man också räknar honom som pionjär inom den moderna fysiologin. Under en period hade han ägnat sig åt att uppfinna medicinska instrument och apparater - Santorio uppfann, förbättrade eller anpassade även flera kirurgiska hjälpmedel, sjuksängar och vågen. Han var vän med Galilei som uppfann termometern, vilken Santorio anpassade för mätning av kroppstemperatur. Han uppfann själv även "pulsilogium", en apparat för mätning av hjärtats pulsrytm. Eftersom han även forskade kring sambandet mellan väder- och klimatologiska företeelser samt människans hälsa, uppfann han och använde i sina experiment även fuktmätaren och vindhastighetsmätaren.

Marko Gerbec (lat. Gerbecius, 1658-1718, se bild ovan) kan man räkna bland förebyggandearbetets pelare och den moderna medicinens grundare. Efter studierna i Wien, Padova och Bologna tillskansade han sig två doktorat och återvände till Krain 1684. Han var den förste som i helhet beskrev symtomen och tecknen kring atrio-ventrikulär blockage, störningar som man objektivt kunde tolka först med uppkomsten av EKG århundraden senare. Med Academia Operosorum Labacensium (se ovan) började den första medicinutbildningen på slovenskt område, som hölls just av M. Gerbec, den slovenska vetenskapliga medicinens grundare. 1712 startade M. Gerbec den första slovenska läkarföreningen för fysiker och kirurger. Han hörde till förebyggandearbetets pelare och den moderna medicinens grundare. Han stödde sig på sina stora europeiska samtida vetenskapsmäns arbete och upptäckter, mest T. Sydenhams, och försvarade övertygelsen om omgivningens inflytande på sjukdomars uppkomst. Sin syn beskrev han i sin första bok Intricatum - Extricatum, som gavs ut i Ljubljana 1692. Enligt honom skulle sjukdomar orsakas av dålig luft med giftiga ångor, dåligt klimat och väder, felaktigt levnadssätt, olämplig föda, för mycket ansträngning och för lite vila, negativa känslor och upprördhet, men också av sociala orsaker och onda ting, bland dem alkohol. M. Gerbec försökte vårda genom att avlägsna de orsaker, som enligt honom bidrog till sjukdomen. Han förespråkade sjukvård och hälsostyrkande vistelser på spa och som auktoritet i Krain, Österrike samt i Italien spred han vetskapen om de slovenska kurorterna Dolenjske toplice och Rogaška Slatina. Hans "Epidemiologiska diskussioner" publicerades i tidskriften Academiae Naturae Coriosorum - Miscellanea Ephemeride och i Opera Medica av den store engelske läkaren Thomas Sydenham (1624 - 1689), som var grundare av det epidemiologiska tankesättet. Gerbec skrev många diskussioner och böcker. Han var den förste "hygienikern" på slovenskt område och gav redan 1710 ut en liten bok med råd för ett hälsosamt liv och allmänna instruktioner för att skydda sig mot smittsamma sjukdomar.

En annan känd slovensk läkare från 1600-talet var Gregor Voglar - Carbonatius (1651-1717), som var den ryske tsaren Peter den stores personlige läkare. Under 1697-1698 följde Voglar med tsaren på en resa över Europa, däribland till Sverige. Under striden vid Narva 1700 där svenskarna besegrade ryssarna togs Voglar tillfånga, men släpptes efter fyra år i fängelset i Tallinn, då självaste österrikiske kejsaren Leopold I ingrep till Voglars fördel - det var den österrikiske kejsaren som hade rekommenderat Peter den store Gregor Voglar som läkare.

1753 grundades Barnmorskeskolan i Ljubljana - vårdinstitutionen med den längsta traditionen på slovenskt område, som avskaffade först 1988.

Anton Marko Plencic (1705 - 1786) skrev redan hundra år innan Pasteur bevisade det ett antagande om att smittsamma sjukdomar förorsakades av mikrober. Slovenen från Solkan, professor på Wiens universitet, blev känd inom Europa inom området för förebyggande medicin. Han räknas som en av föregångarna som förebådade den bakteriologiska eran. 1762 gav han ut sitt verk Opera medico-physica- in quatuor tractatus digesta i Wien, där han om tillkomsten av smitta i matsmältningsorganen ställde sin hypotes om "contagium vivum". Han diskuterade ingående hur smittan kom till och spred sig, liksom renässansvetenskapsmannen Girolamo Fracastro (1478 - 1553), som redan hade lagt grunden för den vetenskapliga epidemiologin. Plencic gick längre och menade att det är en stor skillnad mellan ett kontagiöst (= smittsammt) och epidemiskt injuknande. Han hävdade att samma kontagium alltid orsakade samma sjukdom. Han skillde mellan saprofita och patogena mikrober och förklarade begreppen smittobärare och aktiv immunitet. Han diskuterade också smittkoppor och scharlakansfeber, som han beskrev mycket ingående. Han hade tyvärr så som många andra inte experimentella bevis för sina teorier vilket gjorde att han först idag har fått ett riktigt erkännade.

Slovenska mikrobiologiska förbundet, Slovensko mikrobiološko društvo - SMD (Slovene Microbiological Society - SMS), ger till särskilt framgångsrika medlemmar sitt pris som fått namnet efter den framstående medicinske mikrobiologen Anton Marko Plencic, Plenciceva odlicja in priznanja.

Janez Mihael Žagar (1732 - 1813) adlades 1776 för sina insatser inom medicin samt även veterinärvetenskap och biologi. I hans vapensköld fanns en silverorm med guldkrona på huvudet, vilket visar på enastående resultat inom hälsovården. Han verkade inom flera medicinska områden, men är mest ihågkommen för sin systematiska sortering av sjukdomar, som uppskattas än mer idag av det datorunderstödda vårdsystemet än vad den gjordes av hans samtid.

1782-1850 verkade medicinsk-kirurgiska verket i Ljubljana, som tog emot studenter fram till 1848. Däremellan upprättades ett medicinskt-kirurgiskt lyceum under Napoleons Illyriska provinser mellan åren 1809-1813, som avskaffades när man åter hamnade under den österrikisk-ungerska makten. De slovenska medicinska fakulteten skulle grundas först efter att man hade frigjort sig från denna makt, 1919.

Slovenen Vincenc Kern (1760 - 1829) var doktor i kirurgi och medicin samt verkade mest i Wien, men även i Ljubljana. Allt som man kände till redan under Hippokrates tid - rengöring av händer och operationsfält, rätt form på verktyget, för att det ska kunna rengöras ordentligt, till och med desinfektionsmedel - var kirurgin tvungen att under första hälften av 1800-talet, efter en mellanperiod av glömska, åter ta till sig. I detta arbete hade Kern ovärderliga förtjänster. Runt år 1800 talade han mycket om behovet av renlighet. Med sitt sätt att öppet vårda sår reformerade han inte bara den österrikiska kirurgin utan satte även igång en revolution inom den europeiska operativa hälsovården under en tid, som ännu inte kände till antiseptika. Kern motsatte sig dåtidens praxis med insmörjning och ombindning av sår. Genom att använda vatten för att rengöra såren och låta dem läka öppet, uppnådde han dubbelt så bra resultat som sina kända kolleger, varför man började ta efter honom över hela Europa. Det saknades inte motståndare, men Kern och hans anhängare lyckades till slut vinna striden för ett så naturligt läkande som möjligt, där de medicinska ingreppen begränsades till det nödvändigaste. Denna princip håller i allmänhet än idag i moderniserad version för större delen av hälsovården. 1801 införde Kern vaccination mot smittkoppor i den slovenska provinsen Krain. 1798 hade han låtit trycka en propagandistisk, så kallad hälsoutbildande broschyr på tyska: "Aufruf an die Bewohner Krains zur allgemeiner Annahme der Kuchpocken-Impfung" (Upprop till Krains invånare till allmän vaccination mot smittkoppor). Kern fick sitt vaccin, för att vaccinera barnen, från Celovec (Klagenfurt) och han åtföljdes av Blaž Hafner från Idrija och dr. Anton Muznik från Goriška, som 1781 skrev diskussionen Clima Goritiense, där denne beskrev hälso- och de hygieniska omständigheterna i Goriška. Stadsfysikern promedikus Karel Bernard Kogl eller Kogel (1763 - 1839) i Ljubljana, som härstammade från Novo mesto, stödde vaccinationen med ett brinnande engagemang. Det var framförallt Kerns förtjänst att vaccinationen spred sig så snabbt inom slovenskt område, där det inte stötte på motstånd varken bland folket, inom medicinen eller bland prästerskapet. När fransmännen tog över de slovenska regionerna lagstadgades vaccinationen och var obligatoriskt även i de Illyriska provinserna. Krain hade obligatorisk vaccination tio år före de andra habsburgska länderna och det i praktiken, inte bara på pappret. Zagreb, Karlovac, Reka och Trieste fick vaccin från Ljubljana och Wien. Ett tydligt resultat av vaccinationen var lägre sjukdomstal och dödlighet bland invånarna.

Bland de stora kämparna för utvecklingen av hygieniska förhållanden, för hygienisk ordning av byggnader och bosättningar samt försörjning av dricksvatten och förebyggande av smittkoppsepidemier med vaccination fanns dr. Alojzij Valenta, dr. Viljem Kovac, dr. Avelin Roblek, dr. Blaž Hafner, dr. Viljem Lipic, dr. Franc Ambrožic och dr. Ivan Kopriva.

1786 skriver den upplyste regenten Joseph II under ett beslut att det civila sjukhuset i Ljubljana får grundas.

1813 började Jožef Veršic (1775-1847) tillverka ben- och handproteser. Enligt dåtida europeiska mått var han en av de mest kända protestillverkarna, eftersom hans proteser, som hade en viss rörelsefunktion, föredrogs av beställare i Österrike-Ungern, Italien, Tyskland och Polen framför professionellt tillverkade proteser från Paris och London. 1845 hade han en utställning med sina för den tiden toppklassiga proteser i Wien.

Från år 1836 var förutom andra sjukdomar, som man dittills brottats med, även koleran vanlig i Ljubljana, liksom i andra europeiska städer. Hygienen på gatorna var inte den bästa, då avfall kastades på öppna dynghögar, så det "doftade" vida omkring. Först ett drygt halvsekel senare skulle Ljubljana få vattenledningar och avloppssystem.

Från 1855 blev området kring den slovenska bergsjön Bled alltmer besökt av turister och andra som sökte sig till schweizaren Arnold Riklis "naturliga friskvårdande verk", där han praktiserade sin vårdmetod där hälsobad, solning och promenader ingick, det senare till olika utflyktsmål runt Bleds vackra omgivningar, där han också ordande boule- och bowlingspel - dock skildes kvinnor och män åt. Riklis vård hjälpte mot reumatism, migrän, sömnlöshet, hysteri, blodbrist, dålig blodcirkulation och övervikt. Bled växte under de kommande åren alltmer som turist- och friskvårdsort, särskilt som järnvägen kom dit 1870.

Under 1800-talet verkade ett flertal framgångsrika och till sitt yrke hängivna läkarfamiljer, som Bleiweis, Ipavec och Lipic. Fran Viljem Lipic (1799-1845) skrev flera böcker, varav den som gavs ut 1834, Dipsobiostatika, handlade om alkoholismen.

Edo Šlajmer (1864-1935) grundade den moderna kirurgin på slovenskt område och utvecklade även själv moderna arbetsmetoder, varför han anses vara en av pionjärerna inom modern kirurgi även internationellt sett. Bland slovenerna var han en oöverträffad mästare i sitt yrke under en tid då dessa metoder fortfarande kämpade för ett erkännande. När han kom till Ljubljana 1891 för att arbeta där var han redan en berömd kirurg - där ändrade han organisationen och kirurgiavdelningens arbete. Hans resultat låg över medel med låg dödlighet. Kirurgiavdelningen delade han upp i en septisk och aseptisk del, och medverkade vid planeringen av hela sjukhuset i Ljubljana med ett paviljongsystem, som var ett av de föredömligaste i Österrike-Ungern. Den slovenska moderna kirurgin baserar i stort sin utveckling på Šlajmers tradition. Till kirurgin införde han även bland annat röntgendiagnostiken.

Dr. Ivan Oražen arbetade på sjukhuset i Ljubljana, där han utvecklades till en mycket skicklig kirurg och förlossningsläkare. Han stötte sig med den österrikisk-ungerska makten, då han även engagerade sig politiskt och blev märkt som "politiskt misstänkt person". Han var en av initiativtagarna till de framtida Medicinska fakulteten i Ljubljana och testamenterade sina tillgångar till dess uppbyggnad med internat för studenter.


Under upplysningstiden blev så den jesuitiska orden till slut avskaffad 1773 och skolorna på medel- och hög nivå förstatligades. Nästa år, 1774, infördes allmän skolplikt. Målet var dock att tyskan skulle bli landets språk, vilket de slovenska ovan nämnda upplysta männen protesterade emot.

Maria Teresia fokuserade även på att reformera lagarna om undersåtarna - år 1771 delade hon ut Arbetarpatentet, en reform som reglerade betalningen för undersåtarnas arbete i hennes regioner och lättade på så sätt lite på deras bördor.

1771 infördes i Österrike även allmän värnplikt. Tidigare var det så att i samband med att alla invånare räknades för första gången (för skatteintäkter, vilket gjorde siffrorna osäkra) 1754, så räknades även husen (på 150 hus rekryterades en soldat). De som hade obligatorisk soldattjänstgöring skulle tjänstgöra till döden eller till svårare handikapp. Många folksånger handlar om den obligatoriska
värnplikten i de österrikiska regionerna, som hade haft olika form genom åren... Nove patente cuje brati,/Da bodo morali biti vsi soldati,/Korošci in Štajerci/In vsi Kranjci … (Nya förordningar hör bröder,/Att alla måste bli soldater,/män från Koroška och Štajerska/Och alla från Kranjska...)

1781 gjorde kejsaren Josef II (efter sin mors död) bönderna fria med förordningen som kallades "nevoljniški patent". Samma år kom förordningen om religionsfrihet eller "tolerans" - protestanter, kalvinister och ortodoxa fick rätt till sin egen trosbekännelse och trosutövning.
1784 utropades så tyskan som officiellt språk över hela landets territorium.

1789 lagfördes den josefinska skatte- och urbariala regleringen - alla markegendomar och deras inkomst utmättes och uppskattades. Syftet var att fördela skatten rättvist. Denna nya förordning upphävdes dock redan nästa år när Josef II dog och efterträddes av den nye regenten Leopold II, av rädsla för inflytande från den franska revolutionen. Då trädde de gamla lagarna in igen och liksom under Maria Teresia var det feodalherrarna som fick driva in skatten.

Under detta århundrade skedde uppror efter uppror: förutom det redan ovan nämnda upproret 1713 så blev det uppror 1740 i nedre Štajerska, 1745 i Metlika, 1748 gör Ljubljanas biskops undersåtar uppror i Tirosek, Gornji grad och Luce, 1757 gjorde Smledniks undersåtar uppror och 1766-67 Kostels undersåtar. 1781-83 var det uppror vid slottet Brdo (ägare Žiga Zois) och 1789-1790 skedde bondeuppror som antas ha uppmuntrats av den franska revolutionen (Gamberk, Šrajbarski Turn - Krško, Loka vid Z. Most, Sevnica).


Bondeuppror
1791 överlämnade advokaten Jože Lukman från Ljubljana en ansökan till kejsaren från undersåtarna i Gorenjska med 162 underskrifter från 53 kommuner om att bönderna ska få vara representerade i regionsrådet.

Av rädsla för den franska revolutionen upprättades det första polisministeriet i Wien 1793, men redan 1797 trängde för första gången franska styrkor in på slovenskt område (Soca-Koroška-Wien). 1797 skrevs ett fredsavtal under i Campoformio och den habsburgska monarkin fick all mark öster om floden Adige med Venedig (även det venetianska Istrien och Dalmatien) - för första gången samlades alla områden där slovener bodde under en och samma regent (ända till 1805).

1797 började även den första slovenska tidningen, Lublanske novice, ges ut.

1802 begränsades soldatjänstgöringen till mellan 17 och 40 års ålder (förut tjänstgjorde man till döden). 1804 lämnade Österrike det Tysk-romerska riket, dvs. det romerska riket av tysk nation, för att bilda ett eget kejsardöme. 1805 kom en ny skollag som skulle gälla med smärre ändringar till 1869, som ytterligare underströk en moralisk uppfostran med religionen som grund (med avbrott under Napoleontiden). Samma år kom fransmännen för andra gången in på slovenskt territorium. 1808, ett år innan fransmännen tog över gick endast en sjundedel av de slovenska barnen i skolan.

Innan vi fortsätter framåt i tiden, så går vi i del 4 tillbaka i tiden för att förklara bakgrunden till vissa saker som har tagits upp i denna del, bl.a. om Slovenijeh (se ovan), tyska benämningen Windisch och Windischer Sprache (se ovan) samt Vindorum Marchiæ (se kartan ovan). Den lilla nation som här kämpat med näbbar och klor för att överleva, med bl.a. språket och kulturen som vapen, tillhör egentligen resterna av ett mycket större folk...

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18