Legenden om Guldhorn

Legenden om Guldhorn är mycket gammal, en av många sagor om djur med guldhorn, som har samma indoeuropeiska rötter. Denna utspelar sig i ett alpint paradis i nordöstra delen av de Julianska alperna under berget Triglavs topp. Där bodde det Vita fruar som var välgörare åt folket i dalen. Vita getter gick på bete på bergskammen som reste sig vertikalt över Socadalen. Om en främling närmade sig bergen gjorde de så stenblock rasade så inkräktarna föll ner i avgrunden. De vita getterna leddes av en vit stenbock med guldhorn, som kallades Zlatorog. De Vita fruarna hade gjort honom osårbar - om en jägare sårade honom med ett skott växte en blomma kallad Triglavrosen upp och ett blad från plantan läkte Zlatorogs sår omedelbart. Om någon lyckades ta ett av hans horn, så fick denne, istället för straff, nycklarna till guld- och silverkamrarna som vaktades av en trehövdad orm på berget Bogatin.

En ung man från Trentadalen kallades Trentajägaren, för han var den bäste jägaren i trakten. En söt värdshusdotter gav honom sin kärlek, men en gång dansade hon med en främmande handelsman och sade till sin utvalde att han kunde vara lite mer gentlemannaaktig och ge henne en Triglavros. När han djupt kränkt gav sig av mötte han den Gröne jägaren, som berättade om skatten som vaktades på berget Bogatin. Samma natt klättrade de upp på berget och mötte Zlatorog nästa morgon. Trentajägaren sköt honom, men bocken som helades av blomman stångade dem så att Trentajägaren föll ner i avgrunden.

När herdarna nästa sommar återvände till Alperna fann de istället för det alpina paradiset ödelagda klippiga marker. De Vita fruarna hade lämnat bergslandet och Zlatorog hade förstört alla vackra ängar i raseri. Än idag kan man se spåren av hans horn på den klippiga marken.

Legendens budskap är att människan måste respektera naturen, annars kommer den att hämnas. I Friuli (se del 6) finns det en legend om en stenget med guldhorn, och i Tyrolen finns det en legend mycket lik den slovenska om Zlatorog (Guldhorn). En gång i tiden var de ursprungliga myterna vitt spridda i Alperna, där dagens folk talar olika språk, men som tydligen har gemensamma förfäder från vilka de ärvt Guldhornssagan, som finns bevarad i flera olika varianter. Jag ska här försöka förklara vilka dessa förfäder antas vara:

I Hans F. Helmolts böcker Weltgeschichte (Världshistorien) som kom till i slutet av 1800-talet står det att illyrierna flyttade in i Italien under olika tidsperioder och via olika vägar oberoende av varandra. Den tredje illyriska inflyttningen till Italien gjordes av beneti (veneti; betatismen - B och V byts ut). De kom runt mitten av 600-talet f.Kr. till Italien via Oglej (Aquilea).

Det går att finna exakt information om veneternas kultur via utgrävningar i Este i dagens norra Italien och vid Gorina (Gurina) i Ziljska dolina (Gailtal) i Koroška (Kärnten) i dagens Österrike. Mitt i Este, före detta Ateste, ligger en rik nekropol, där det lämnats fem nivåer liggandes på varandra från olika tidsperioder. Den understa nivån skiljer sig från de övriga fyra över den. Den innehåller rester av flinta och hör till de förvenetiska bosättarna. De övriga fyra nivåerna tillhör alla veneterna och innehåller grupper av gravar...
Bland fynden som har att göra med veneternas kultur i Koroška kan man hitta Hallstatt- och La-Tene alfabetet, bronsplattor, delvis med inskriptioner, bronsvapen... Jämför man de båda kulturerna så ligger veneternas kulturella centrum i Este med omnejd och sedan antas veneterna ha fört sin kultur vidare mot norr till Koroška och tog med sig dit bland annat alfabetet.

Vidare kan man läsa i Weltgeschichte att Plinius (år 79 e.Kr.), Tacitus (år 100), Ptolemaios (år 175), redan kände till slovenerna och deras bosättningar.


Karta över de slovenska regionerna i Weltgeschichte.

Historieskrivarna goten Jordanes och bysantinske Prokopios rapporterar båda under 500-talet mer ingående om dessa.

Från denna period kommer de flesta rapporterna om olika slaviska folk. Dessa har olika namn. Grekiska och romerska författare kallar dem med ett samlingsnamn beneti (veneti), de flesta germanska kallar dem winden (wenden, windi eller också indi). Med denna form är även benämningen anti förbunden, som skiljer sig från veneti. Prokopios skriver att anti egentligen är de gamla spori, som kan bindas till namnet serber.

Det släkte som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien, Noricum (se del 8, senare Karantanien), Retien (nu Tyrolen) och Vindelitien (se del 8, nu Bayern) är enligt boken framförallt kända som slaver eller slovener (se bilden). Det troligaste är att de i dagens Ungern, Slavonien, Kroatien, Koroška (Kärnten), Kranjska, Štajerska (Steiermark), Goriška (Goerz), Gradišcanska (Burgenland) och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera slovenska kungariken.

Av denna information från Weltgeschichte kan man alltså dra slutsatsen att illyrierna, som bodde på detta område, veneterna och slovenerna är ett och samma folk. I boken kallas slovenerna i romarriket för de slaviska urinvånarna ('slawische Ureinwohner').

Även Antun Vramec (se nedan) nämner i sin bok Kronika vezda från 1578 att illyrier och slovener är detsamma.
Antun Vramec skrev "illyrier, som också kallas slovener" vid händelser från Alexander den stores tid, 300-talet f.Kr.. (se bilden till höger)

Slovenernas område under Julius Ceasars tid, omkr. år 0.

Främmande folks intrång på slovenskt område under 200-talet e.Kr.

Vad hände då med detta folk under romartiden? Retierna blev hårt ansatta av romarna i ett blodigt krig. Efter dem blev det Vindelitiernas tur. Även Istrien mötte ett liknande öde. Med dalamatierna kämpade romarna i hela femtio långa år. Veneterna i dagens nordöstra Italien romaniserades vartefter, likaså resterna av retierna i dagens Schweiz. Noricumborna och Pannonienborna gjorde upp om någon form av avtal med romarna och ingick i stor mängd i de romerska legionerna. Efter romarrikets fall försökte först retierna bli självständiga, men de blev slutgiltigt besegrade av ostrogoterna, som då tog över makten i norra Italien. Vindelitierna och de nordliga Noricumborna började germaniseras av sina nordliga tyska grannar. In på dalmatiernas område kom kroater (rvati) och serber, till Pannonien kom först langobarder och efter dem avarer resp. obrer och/eller serber samt bulgarer. Langobarderna flyttade sedan 568 från Pannonien till Venetien och grundade där sitt langobardiska kungarike, som snart romaniserades. Romaniserade var också veneterna eller sloveneterna från vilka området fått sitt namn. Endast på Noricums område uppstod på den tiden det första slovenska riket efter romarrikets fall, som kallades Karantanien eller Provincia Sclaborum och Marka Vinedorum. Slaverna delas alltså upp mellan ursprungsbefolkningen slovener eller veneter och de andra som flyttar in senare, som inte är slovener, utan anter (se nedan). Båda har slaviskt språkligt påbrå, men är av olika ursprung (se del 8).

Yuriy Venelin (se del 14) var ledare för den ryska forskargruppen, som sökte slavernas ursprung och förbindelse med varandra år 1834. Först år 2009 kom hans bok om slovenerna ut på slovenska (se del 7).


Ryssen Yuriy Venelins karta, tillverkad 1834, över slovenernas område under århundradena omkring år 0.

Om kroaterna skriver han följande: de är inte ett folk, utan ett samhällsskikt som tagit övertaget över den ursprungliga befolkningen och med åren blev det av denna elitistiska samhällskonstellation nationen kroater (se nedan). Enligt författaren var kroaterna som kosacker, en militär elitistisk grupp som flyttat in i dagens kroatiska (forna slovenska) område under 600-talet då den bysantinske kejsaren Herakleios år 640 kallade kroater och serber (ante) från området kring Wisla och Oder till kamp mot avarerna (detta uppger även Storia universale delle civita, Il medioevo, Eduard Perroy, Casini Ed., Firenze, 1958 sidan 46). (Se kopplingen till det militära skiktet i Karantanien, Hervardi, del 1).

Om anterna skriver han: ett folk som levde i det vidare området kring Kiev som också grundade det första furstendömet i Kiev, en del av dessa anter knoppade av sig under 600-talet från sina landsmän och gav sig av till området i södra Balkan där de jagade bort avarerna. Han fastslog att serberna förr kallades spori, som var en mycket aggresiv och rövaraktig stam.

Om slovenerna skriver han: jag vet inte varifrån detta folk fått dessa traditioner och ett så specifikt språk och kan inte förbinda dem med de sydliga grannarna, eftersom deras språk påminner mer om bohemernas (tjeckernas) och slovinernas (slovakernas). Att detta folk lever i Pannonien, Istrien, Venetien, Noricum, Carniola, Liburien, Slavonien och delvis i Dalmatien kan tillskrivas endast detta faktum att de lever på sitt område väsentligt längre än deras sydliga bröder och att deras ursprung får sökas i självaste antikens begynnelse.

Kung Samo
År 623 samlade kung Samo, som av de frankiska kronisterna uppges vara av frankisk börd, de flesta slovenska regionerna - Karantanien, Pannonien, Rakoška, Moravska, dessutom tjecker och lusiska sorber - i ett slovenskt kungarike (för karta se del 8). Primära historiska källor - dokumentet Excerptum de Karentanis, Conversio Bagoariourum et Carantanorum in Auctarium Garstense, uppger att Samo regerade i Karantanien - in Quarantanis, dvs. in Karinthiam. Kung Samo regerade över alla dess regioner i hela 35 år, vilket var länge för den tiden.

Berättelsen om hans liv ingår i trilogin Sagan om Karantanien, skriven av Ivan Sivec (se del 7).

Under hans ledning försvarade sig slovenerna framgångsrikt från frankerna, allemanerna och langobarderna, samt bayrarna och obrerna (avarerna). Det var just vid upproret, dvs. kriget mot avarerna som Samo år 623 som militär ledare visade så mycket mod, list och gott omdöme att slovenerna, som av den frankiske kronisten Aiomoin kallades vinide, valde honom till kung. Centrum för hans kungarike låg i Karantanien, som var bäst skyddat av bergen. År 630 kom den frankiske kungen Dagobert och kung Samo överens om ett handelsförbund. Den förstnämnde sände många frankiska handelsmän till Karantanien, som egentligen var mer spioner än riktiga handelsmän. Därför grep Samos karantaner dem och dräpte dem. Den frankiske konungen krävde upprättelse och en ursäkt av Samo.
 
Den frankiske kronisten Fredegar uppger i sin krönika: "Under det året 631 dräpte slovenerna, som kallas vindi, många frankiska handelsmän, som handlade i Samos kungarike, samt tillskansade sig deras varor. Detta ledde till en konflikt mellan Dagobert och Samo, slovenernas kung. Dagobert sände sin utsände Sihari till Samo och krävde att de som dräpt hans handelsmän skulle bestraffas och att det skulle utbetalas en lämplig ersättning för de stulna varorna. Men Samo ville inte ta emot Sihari, inte heller släppa in honom i sitt slott. Han krävde att Sihari först klädde sig på slovenskt vis, eftersom det på hans slott rådde slovenska traditioner. Han satte upp en domstol, som skulle döma i dessa och andra ting. Sedan började Sihari använda nedsättande ord, hota och kräva att Samo och hans folk måste lyda under kung Dagobert. 537 skulle den gotiske kungen Vitiges nämligen ha gett Noricum (Karantanien) och en del av Pannonien till frankerna, som de tydligen fortfarande såg som sitt. Samo som redan kände sig lite kränkt svarade: "Vi står ju Dagobert till förfogande, både folket och vår mark, om han bara vill leva i vänskaplig fred med oss". Sihari svarade då provokativt: "Det är omöjligt för kristna och Guds tjänare att leva i en vänskaplig relation med hedniska hundar." "Då så, " svarade Samo, "om ni är Guds tjänare och vi hedniska hundar, så får vi slita sönder er med våra käftar, eftersom ni beter er så mot er Gud." Sedan kastade de ut Sihari ur Samos slott. När den frankiske kungen Dagobert fick veta vad som hade hänt på kung Samos slott, gav han order åt en stor här att samlas, som gav sig iväg mot slovenerna. Dagobert uppviglade även langobarderna och allemanerna mot slovenerna och på så sätt tågade tre arméer mot slovenerna.
Den allemanska armén under Krodeberts ledning vann över slovenerna, likaså den langobardiska armén. Men den avgörande striden utkämpades vid staden Vogastigrad (Wogastograd, Voglastigrad, Wogastoburg) resp. Voigtsberg (Wogasticburc) i Karantanien eller i dagens Forchheim i Frankien dvs. dåtidens Turingia. Kampen varade i tre dagar och Dagobert förlorade en stor del av sin armé. Till sist fick han rädda sitt liv genom att fly. Han fick lämna sitt läger och alla sina saker samt fly till sitt hemland. Samos slovener drog iväg efter honom och började anfalla Turingia och andra frankiska områden. Under denna period hände också följande: bulgarer som hade besegrats av avarer flydde till bayrarna och kung Dagobert sade till dessa att de skulle hålla dem kvar i landet över vintern. På så sätt flyttade 9000 bulgarer in i bayern, men sedan beordrade kung Dagobert bayrarna att under en natt dräpa alla bulgarer. Endast cirka sju hundra överlevde, som flydde med sin hövding till Samos slovener och stannade där. Under Samos kungarike var Karantanien ett särskilt furstendöme med namnet (så som redan nämnts ovan) Marca Vinedorum som leddes av Wallucus dux Vinedorum eller Valuk - den venetiske fursten. Men Samo var också ärkehertig över alla karantaner och samtidigt kung över alla slovener.

Efter Samos död 658 föll det slovenska kungariket isär i flera furstendömen - Karantanien, Övre Pannonien eller Rakoška, Moravska och Nedre Pannonien samt Tjeckien och Sorbien i norr. En efter annan förlorade dessa furstendömen mark under påtryckningar från obrer (avarer) eller serber, (senare ungrare), kroater, bayrare, franker och langobarder.

Kung Arnulf av Kärnten (ca. 845 - 899) regerade över Regnum Carantanorum - kungariket Karantanien (se del 2) där Nedre Pannonien ingick, som omfattade området omkring Blatno jezero (Balatonsjön) i dagens Ungern och Prekmurje och Slovenijeh (Sclavoniae). Efter furstarna Ljudevit, Pribina och Kocelj, tog fursten Braslav över i Nedre Pannonien. Hans furstendöme gränsade i söder till Bulgarien, i norr mot Moravska (Mähren) och mot andra slovener som karantaner och pannonier. Efter Arnulfs död kom hårda tider för Pannonienslovenerna. Omkring år 900 trängde vilda ungrare in i Pannonienslätten och belägrade denna snart. Liknande skedde med Mähren i norr. Ungrarna förstörde också det slovenska stormähriska furstendömet, som aldrig mer återhämtade sig. Den pannoniske fursten Braslav drog sig troligen tillbaka eller föll i de hårda striderna mot den ungerska armén. En teori säger att han med sitt följe bosatte sig i Žovnek över Braslovci i Savinjskadalen och gav byn sitt namn. Ur ätten Žovneški växte sedan grevarna av Celje (Zilli) (se del 2).

Ungrarnas intrång i Nedre Pannonien samt inflyttningen av bayrare, svabier och franker i Övre Pannonien (Rakoška eller Östra regionen, dvs. Österrike) skilde under 900-talet för evigt åt det en gång gemensamma folket, idag slovener och slovaker. Enligt båda dessa nationer bor de nu i Slovenien (na Slovenskem) och talar slovenska (slovensko). Ryssen Venelin menar att de vi idag kallar slovaker trängdes bort från sina ursprungliga områden bakom Donau upp till norr (se del 14). Mer än tusen års åtskildhet med inflytande från grannfolk, som gjort att de slovenska/slovakiska folkens skrift- och talspråk har utvecklats var för sig, har gjort att språken idag skiljer sig åt, men ändå kan förstås av varandra. Det är inte konstigt att världen blandar ihop dessa två nationer! Slovenien förväxlas också med Slavonien (område i dagens Kroatien) - som från början hette Slovenijeh (se nedan). vilket praktiskt taget är detsamma som Slovenien. En annan gemensam sak som har bevarats i dessa länder/områden är symbolen den heliga linden (se del 1).

Slovakien
Av de slovenska furstendömena behöll endast Karantanien sin självständighet (se del 1). I Pannonien levde slovener tillsammans med ungrare i århundraden, därför har ungerskan hundratals slovenska ord i sitt ordförråd. Genom århundraden assimilerades slovenerna i det ungerska kungariket (se del 15), liksom slovenerna i Kärnten och Övre Steiermark har gjort i det österrikiska kungariket.
Vad gäller de dalmatiska slovenerna/slovinerna, så kom först endast en del av dem under kroatisk överhöghet. På filmen från bilden till vänster illustreras att kroaterna, som då inte kallades så, ursprungligen kom från ett västturkiskt folk ovanför Kaspiska havet av vilka en del migrerade till Europa år 619 p.g.a. flerårig extrem torka, som förvandlade grässtäppen till öken. Turkarna var goda stridsmän till häst och de anlitades i ett område i södra delarna av Polen av ursprungsbefolkningen för att skydda dem mot rövarband. Där utgjorde turkarna under 10% av befolkningen och de fick troligen namnet Harovati av polackerna, vilket betydde stridsman (från orden från att slåss: garbati->harbati). Genom assimilation tog de över det slaviska språket.

År 629 anlitade även Karantanien en del av de kroatiska stridsmännen, framförallt kavalleri från södra Polen, för att hjälpa till i strider mot de ständigt påstridiga avarerna. De turkiska kroaterna tog snart till sig det slovenska språket och kristnades under 700-talet samtidigt som slovenerna/karantanerna (se del 1). Avarerna som utgjordes av organiserade rövarband hade kontrollen över Balkan och en stor del av Karantanien sedan 500-talet. Med hjälp av frankerna lyckades karantanerna till slut besegra avarerna år 803. Avarerna försvann från den politiska kartan och assimilerades. Efter detta behövdes inte längre de kroatiska anlitade härarna. De flesta flyttade år 804 till floden Unas övre avrinningsområde och Krbavskafältet i norra Dalmatien bland slovenerna/slovinerna.
Kroaterna utgjorde där en minoritet, men tog snart makten över ursprungsbefolkningen. År 816 grundades det första lilla kroatiska riket. Under de följande 100 åren växte riket fram till Adriatiska havet där de från kuststäderna fördrev romanerna (bysantierna). I inlandet övertog de stora delar av det dalmatiska Bosnien och Slovenje/Sclavonie (se nedan). Som störst var det kroatiska riket under tiden för Tomislav år 928. Sedan började dess inflytande att dala och år 1021 anslöts det till det ungerska riket trots att påven motsatte sig detta. Kroaterna lärde sig snabbt från slovinerna att nyttja havet. En stor del av inkomsterna till att upprätthålla den kroatiska armén kom från sjöröveri i Adriatiska havet samt att ta passeravgifter i form av pengar och varor. Detta försvagade den venetianska handeln (se del 8), därför organiserade venetianerna under 1000-talet miltäranfall mot det kroatiska sjöröveriet. De begränsade de kroatiska rövarna kraftigt och den venetianska handeln blomstrade igen. Inom några århundraden blev Venetianska Republiken en europeisk stormakt. Kroatien utgjorde alltså en politisk enhet där de forna anlitade stridsmännen utgjorde en marginell del av befolkningen, men som innehade den politiska makten (se ovan). Ännu under 1900-talet såg sig Dalmatierna samt Slovinci från Slovenijeh som självständiga folk skilda från de inflyttade kroaterna.

Den kroatiske författaren Andrija Kacic Miošic skrev i sin bok Razgovor ugodni naroda slovinskoga från 1756 om slovinerna (slovinci), vars förste kung var illyrier, varefter de också fick samma namn. Han skriver bl.a. följande: "Andra Slovinjaner (slovinjani), s.k. ardjéer och palarer, slog till mot de dalmatiska slovinerna, som låg under romersk överhöghet samt förslavade dem fientligt", och "Vid den tiden kommer den slovinske kungen Ostrolio till Dalmatien och jagar iväg de gamla slovinerna (slovinci) ur det slovinska landet samt låter sina egna flytta in" (detta skedde år 541) samt "Rvati kommer från Babina berget och jagar bort de gamla slovinerna (slovinci), samt flyttar in på rvatisk mark (här tänker han på marken tillhörande det första kroatiska riket, som uppstår ca 300 år senare och var mycket mindre än dagens); de kallas rvati efter banen Rvat, som härskade över dem". Kacic Miošic skiljer på slaver, sloviner och även rvati (hrvati - kroater). Han använder uttrycket slovinjani för slaver, slovinci är sloviner, medan uttrycket slovinska är ofördelad, då den används ibland för sloviner och ibland för slaver. Rvati, dvs. hrvati - kroater särskiljer han helt som ett självständigt folk och nämner dem först året 639, medan han talar om sloviner (slovinci) redan 2000 år tidigare. Han talar också särskilt om att rvati jagade bort de gamla slovinerna och bosatte sig själva på deras mark.

Idag kallar slovakerna och tjeckerna fortfarande slovenerna för just... slovinci.


Sclauonia (Slovenien/Slovenijeh) oder/eller Windischland (Vindernas/Slovenernas land), Bosnien och Kroatien, 1549. Av A. Hirschvogel.

På 1500-talet hette Slavonien/Slovenijeh (området i dagens Kroatien, se karta del 3) Windischland i historiska källor. Windischi är den tyska benämningen för slovener och Windischland betyder alltså slovenernas land. Den gamla huvudstaden i Sloveniejh var Sisek och den nya Zagreb. Antun Vramec (se ovan) var inte den ende författaren som under 1500-talet levde i Slovenijeh och skrev böcker på slovenska samt talade om (de ungerska) Pannonienslovenerna. Fyra år innan gjorde även Ivanuš Pergošic det i Nedelišce i Medmurje med Leta našega zvelicenja 1574. Liknande skedde på 1600-talet, Juraj Ratkaj – Velikotaborski gav 1640 ut boken Kriposti Ferdinanda II, samma år skriver även Nikolaj Krajacevic Molitvene knjizice po slovensko. Peter Petretic skrev 1651 om Cerkvi zagrebecki slovenski om det slovenska språket och slovenerna - "gde je bilo mogoce te je slovenšcina prepustila", Jurij Habdelic skrev 1670 den slovenska ordboken Dikcionar ili reci slovenske. Ingen av dessa böcker talar om det kroatiska språket och inte heller om någon"kajkavisk dialekt", så som kroaterna påstår för att övertyga om att den dialekt som liknar slovenskan på dagens kroatiska område ursprungligen är en kroatisk dialekt (man säger t.ex. "kaj?" (vad?) så som i slovenskan istället för det kroatiska "što?" - därav kommer namnet kajkavski). Man talar istället helt klart om det slovenska språket och om den slovenska nationen samt om en kroatisk nation, som om två visserligen besläktade folk. Under 1600- och 1700-talet anslöts slovenerna i Slovenijeh till kroaterna som assimilerade dem och benämnde dem kajkavci.

Detta föregicks av en stor förändring av befolkningssammansättningen framförallt under kampen mot turkarna (se del 2).

Slaget vid Mohac 1526 var viktigt för det slovenska, ungerska och kroatiska folkets öde. Då slogs den ungerske kungen Ludvik II:s armé, som bestod av ungrare, Pannonienslovener, sedmograšer och kroater. Huvuddelen av de kroatiska och sedmograšiska styrkorna kom inte till stridsplatsen i tid, därför var kung Ludviks armé mindre än annars med bara 25.000 soldater. Då hade turkarna förutom Serbien också nästan hela Bosnien-Hercegovina under sig och ville erövra även Kroatien, Slovenijeh/Sclavoniae och Ungern. Den ungerska armén led ett stort nederlag och själve kung Ludvik II drunknade i floden under sin flykt. Om detta skriver även den slovenske krönikören Antun Vramec: "...ett stort antal ungrare, slovener och kroater dör i denna olycksaliga strid." Den ungerska arméns nederlag betydde slutet för det 500-åriga medeltida ungerska kungadömet, där även Pannonienslovenerna hade en betydande roll. Det ungerska kungadömet föll isär i tre delar. En togs över av turkarna, i den andra härskade Ivan Zapolja över Sedmograško och den tredje tillföll Habsburgarna, som efter Ivan Zapoljas död 1540 tog över den ungerska tronen. Under denna period tog turkarna även helt över det riktiga Kroatien, som låg söder om Slovenijeh/Sclavoniae, och även en stor del av denna. Största delen av den kroatiska adeln flydde till Slovenijeh, hade ihjäl slovenska adelsmän och tog över deras slott och makt och på så sätt blev Pannonienslovenerna sakta underkuvade i sitt eget hemland.
I kampen mot turkarna bosatte österrikarna i en båge från floden Sava till norra Dalmatien, i det s.k. Vojna krajina (Krigsregionen), år 1689 ca 200 000 serber (uskoker, se del 2), som hade samma uppgift som förr kroaterna hade i Karantanien (se ovan). De beblandade sig med de där boende slovenerna och bidrog till en förändring av språket och det genetiska arvet.

Fram till 1800-talet var det kroatiska språket närmare det slovenska än det är idag. År 1850 beslutade kroater i Wien att som sitt litterära språk ta över Vuks Hercegovinadialekt som var en del av det serbiska språket (se del 5). I och med detta smälte det kroatiska och det serbiska litterära språket samman. Istället för kaj infördesšto (se ovan) och städernas namn anpassades: Reka ->Rijeka, Belovar -> Bjelovar, Sisek -> Sisak, Osek -> Osijek, Jesenovac -> Jasenovac osv. Ursprungsbefolkningens språk degraderades till dialekt, dvs. den ovan nämnda kajkavskadialekten. Av alla Pannonienslovenerna finns endast de i Prekmurje och Porabje kvar - de andra har sköljts över av den kroatisk-serbiska vågen och har genom den "illyriska" idén (se del 5) efter hand assimilerats. Kroaterna försökte med hjälp av slovenska anhängare påtvinga även dagens slovenska område den illyriska idén.

Området Medmurje i Slavonien, som beboddes av slovener, låg under slovenskt styre fram till 1929 då kroaterna hos serberna uppnådde att området annekterades till Kroatien. Den kroatiska annekteringen av ytterligare delar av Medmurje fortsatte 1947 (se del 18)

Istrien, som av Valvasor (se del 3) kallas för landet Krains femte del, peti del dežele Kranjske, är ett kapitel för sig. Fram till 1400-talet bodde där slovener och venetier (se del 8), inte kroater. Under 1400-1600-talet härjade pesten bland befolkningen där så pass att den minskade rejält, både i städerna och på landsbygden. Några byar var helt övergivna. Då flyttade Venetianska republiken ( se del 8) in folk från sina kolonier utmed Adriatiska havet till Istrien som arbetskraft: dalmatier, montenegriner, bosnier, albaner, flyktingar från turkarna, morlaker, men inte kroater. Fram till Österrike-Ungerns fall 1918 var Istrien en del av den slovenska Primorskaregionen och ingick delvis i Hertigdömet Krain (Vojvodina Kranjska).

Piran- eller Koperbon Prospero Petronio beskrev hur Istriens befolkning såg ut år 1681. Han kallade den största befolkningsgruppen slaver ("schiavi ch'altri chiamano Slavi"), som hade kommit från Dalmatien (se ovan), dvs. Schiavonija, det antika Illyrien (se ovan): dessa folk är starka och vana vid ansträngningar ("popoli forti et atti alle fatiche"). De var bosatta överallt, så att det slaviska språket blev ett gemensamt språk för nästan alla och många människor i byarna kunde inte ens italienska. De var övervägande bönder och jordbrukare, därför bodde de i byarna och på landsbygden. Den andra största befolkningsgruppen var karni (krainare, från dagens slovenska område): hantverkare, som spann ull, vävde tråd och linne till det enkla folket samt utövade skräddar-, smides-, skomakar-, stenhuggar- och andra hantverksarbeten. De var förnuftiga och sparsamma, så många av dem blev snabbt välbärgade; de hade ett trevligt utseende och var en stor tillgång för landet med sina positiva egenskaper. De bodde i de större byarna och områdena (terre), men de hade inte varit i landet längre än slaverna. Friulanerna (se nedan och karta, del 6) var besläktade med karnerna (krainarna), som också kallades karnjeli (cargnelli), och hörde hemma inte långt från dem. Många bland friulanerna flyttade för en kort tid till landsbygden, där de säsongsarbetade och återvände sedan hem med sina införtjänade pengar.

J.V. Valvazor (se del 3): Folkdräkt från Istrien.

Den tredje befolkningsgruppen var från Gradež, dvs. Grado i Triesteviken; födda fiskare, vana vid havet och vid segling. De bodde i kuststäderna Umag, Novigrad, Porec, Vrsar och överallt där de kunde handla med fisk och annat med grannstaden Venedig. De var ett enkelt folk, som uttryckte sig kort på ett språk som liknade den gamla venetianska dialekten - de tyckte inte om oljud och basunerade inte heller ut sina upplevelser till sjöss. Många bland dem blev rika av handel, köpte sig mark och anslöt sig till sina andra landsmän samt blev stadsbor i de större städerna.

Av Istriens ursprungsbefolkning fanns knappt några överlevande kvar p.g.a. sjukdomar och krig (förutom de s.k. šavrini (se del 18) från Šavrinska brda vars befolkning framförallt är koncentrerad kring Koper, Izola, Piran, Portorož och Lucija samt andra orter längs kusten). Därför räknas till den inhemska befolkningen även de vars rötter i området inte räckte mer än 200 år bakåt i historien, som t.ex, florentinare, bergaminer, venetianer och andra, som fort gjorde sig hemmastadda.

I övergången till 1500-talet flyttade valaker, även de s.k. cici till Istrien och besatte området som kallas Cicaria. Venetianska källor såg dem som ett okultiverat folk och anklagade dem för att ha förstört skogarna med sitt nomadiska sätt att bedriva boskapskötsel (getter, får) och obegränsade bruk av trä. Dessutom sågs de som så ouppfostrade att de ofta av ren vårdslöshet orskade enorma skogsbränder.

Under 1:a världskriget lovade ententen (dvs. Frankrike, England och Ryssland) Italien det slovenska Goriška (som utgör en del av det venetianska Slovenien, se nedan), Istra/Istrien och Trst/Trieste mot att det gick med på deras sida. Wilson motsatte sig visst Londonpakten efter kriget (se del 6), men Storbritannien, Frankrike och Kungariket Serbien stödde Italien trotsde katastrofala följderna för slovenerna (se del 6). Efter 1:a världskriget lämnade serberna, bakom ryggen på slovenerna (se del 6), ytterligare slovensk mark till Italien i utbyte mot det då italienska Dalmatien. Eftersom kompensationen inte var fullkomlig besatte italienarna även den strategiska hamnen Reka. Fredsvillkoren efter 1:a världskriget då gränserna i Europa skulle dras efter språkgränserna gällde alltså inte för slovenerna (se del 6). Detta berodde både på grannfolkens stora aptit och på okunskapen om slovenerna som folk ute i världen (se del 6).
Istrien räknades då som slovenskt område och inte förrän kroaterna grundade sitt fascistiska rike NDH funderade de på, då de redan hade ockuperat 20 kvadratkilometer slovensk mark vid Catež, att ockupera Istrien ända fram till Trst/Trieste.
Efter 2:a världskriget skedde åter ett utbyte med italienarna, då Italien fick slovenska områden i det venetianska Slovenien i utbyte mot att slovenerna fick områden som legat under italienskt styre i Istrien. Men den jugoslaviske presidenten Tito (se del 7) förverkligade istället det kroatiska fascistiska NDH:s planer och annekterade istället Istrien till Kroatien. För första gången i historien befann sig Istrien under kroatisk diktatur och den som motsatte sig detta dödades (se del 7).

STO, Det fria Triesteområdet, uppstod den 15 september 1947 genom fredsfördraget i Paris och sträckte sig ner över nordvästra Istrien. Zon A låg under ententens styre och zon B under jugoslaviskt militärstyre. Inom STO var endast italienska och slovenska officiella språk. Mellan floderna Dragonja och Mirna fanns då inga kroater. Vid den tidpunkten försvarades slovenska nationella intressen och utträde till havet endast inom ramen för STO, då Tito med våld, utan någon överenskommelse, annekterade Istrien under floden Mirna till Kroatien.
STO:s zon B räknades internationellt redan som slovenskt och syntes på kartor runt om i världen som en del av Slovenien (se del 18).
I fredsfördraget i Paris från den 10 februari 1947 förbjöds också inre administrativ uppdelning av STO-området. Men samtidigt som Tito talade om brödraskap och enighet så gjorde han i praktiken det motsatta. Den enhetliga slovenska zonen B delades med våld upp av hans militärstyre. Trots kraftigt motstånd och utan någon synlig orsak delade han t.o.m. upp den hundraåriga kommunen Piran, trots att han i och med detta bröt mot ett internationellt avtal.
Det började med att Tito och den kroatiske Bakaric övertygade den slovenske Kardelj (se del 7) om att gränser inte var viktiga för den kommunistiska revolutionen. Samtidigt såg Bakaric till att flytta in kroater till området från Kroatiens inland. Jugoslavien fick zon B med Londonfördraget den 5 oktober 1954 (se del 7). Bakaric och Tito pressade Kardelj att Slovenien skulle avsäga sig Bujedistriktet (upp till halva Savudrijabukten, som ligger över staden Umag på bilden) till Kroatien och Bakaric hänvisade till de inflyttade kroaterna. Tito och Bakaric fortsatte med att förverkliga det fascistiska NDH:s planer (se ovan) genom att ständigt pressa slovenske Kardelj, som gav efter.

Tito och Bakaric stannade inte där, utan pressade Kardelj ännu en gång med att nu överlämna även södra delen av Pirans hundraåriga kommun (se del 18), med taxeringskommunerna Kaštel och Savudrija (se del 18). Invånarna gjorde uppror, men Tito lät döda och fängsla upprorsmakarna, något ingen vågade tala öppet om p.g.a. den stränga censuren. Idag utgör området fortfarande en konflikt mellan Slovenien och Kroatien p.g.a. att Kroatien i och med sina medlemsförhandlingar med EU förekommit gränsdragningen mellan staterna i sina anslutningsdokument.

Slovenerna som genom alla tider har levt utefter och i symbios med Adriatiska havet har pressats in i ett hörn och kämpar för att få behålla sitt territorium, även det som kroaterna också efter självständigheten ensidigt har tillskrivit sig, samt utgång till internationellt vatten (se del 18).

De venetianska slovenerna kunde åtnjuta självstyre under en längre tid än de övriga slovenerna, som låg under Habsburgs styre, men hamnade 1797 själva under Habsburg (se del 3) och blev efter folkomröstningen 1866, efter kriget mellan Österrike och Italien, där de själva valde att återigen tillhöra italienskt område för att återfå sitt självstyre, mycket hårt ansatta av den italienska regimen (se del 5).
På 700-talet under frankerna började en period av kristianisering och feodalism och efter en period då området tillhörde Stora Karantanien (952-1077) blev patriarkerna i Oglej (Aquileia) länsherrar över hela Friuli inklusive de venetianska slovenerna (se del 2). Trots detta upprätthöll slovenerna sitt självstyre med möten under linden och sin lokala rättskipning. Dessa möten var rätt små, man föredrog detta framför stora folksamlingar. År 1420 tog republiken Venedig över kontrollen av Friuli och det slovenska området från patriarkerna av Aquileia. Efter 1500 kom grevskapet Gorica under Habsburgsk överhöghet och de venetianska slovenerna, som befann sig på ett strategiskt viktigt område, inte bara befäste utan även utökade sina privilegier inom Venetianska republiken.

Schiavonias vapen

Sosednja. Illustration M. Tomasetig, taget från Slavia (Cividale, 1997).
Slovenerna hade sin autonomi - självstyre - beträffande förvaltning och rättsväsende. De hade också sina speciella uppgifter beträffande försvaret. De hade offentliga demokratiska möten, där de beslutade om sina angelägenheter. En gång om året, eller oftare vid behov, hölls offentliga möten inom respektive område, soseska ( grannskap), ledda av en borgmästare (župan). Borgmästarna hade i sin tur möten som leddes av "veliki župan" (storborgmästaren) i storborgmästarråd, som samlades runt ett stort stenbord för att hålla sina möten. "Schiavonia Veneta", det venetianska Slovenien inom den venetianska republiken, var ett välorganiserat samhälle där slovenerna skötte sina interna angelägenheter utan inblandning, men som också försvarade republiken mot yttre fiender.

I gamla skrifter kallas detta område för Schiavonia. En gång i tiden nådde det slovenska territoriet långt in över de friuliska slätterna (se karta, del 6) ända ner till floden Tagliamento och även bortom denna, men det krympte sakta.
1483 skrev den venetianske historikern Marin Sanuto: "Utanför Cividale finns en flod som heter Rosimian och som flyter ihop med floden Natisone. Man säger att den delar Italien från Slovenien, så jag har varit där Italien tar slut." Ett annat dokument från 1510 talar om en förstad till Cividale där man "talar enbart slovenska."
Den venetianska dialekten hade hög status och användes som hovspråk hos de longobardiska furstarna. Den italienske historikern Nicoletti fastslår: "...att slovenskan talades i mycket högre utsträckning i städer och byar än furlanskan, eftersom furlanskan föreföll okultiverad och primitiv jämfört med slovenskan."

Mellan 1805-1814 när de venetianska slovenerna befann sig under Napoleons kungarike Italien (se del 5) upphävde fransmännen slovenernas tusenåriga bruk av soseskamöten, eftersom dessa inte var i överensstämmelse med den konstitution som fransmännen införde i de ockuperade länderna. För att definitivt göra slut på dylika ålderdomliga sedvänjor, högg de ner de lindar som växte på mötesplatsen för det slovenska parlamentet och lät bygga en stor väg tvärs över den. De uråldriga stenborden som hade använts för möten i Antro och Merso slog fransmännen i bitar. När det österrikiska styret följde efter 1814 förde det slovenska soseskasystemet en vegeterande, osäker tillvaro, men det levde vidare i bergen ända in på 1850-talet. Den österrikiska makten gjorde allt för att förinta de återstående resterna av slovenernas forna självstyre. 1816 tvingades man överge folkets "fredsdomstol" och i dess ställe kom en lägre instans i Cedad (Cividale) under den österrikiske kejsarens överinseende. När de venetianska slovenerna år 1866 hade möjlighet att folkomrösta, uttryckte de sin fientliga inställning mot österrikiskt styre samt styrdes av sin längtan tillbaka till den autonomi som de, som jag ovan redan nämnt, åtnjöt inom Venetianska republiken. De röstade alltså för att få tillhöra kung Viktor Emanuel av Italien. Förhoppningarna grusades då italienarna inte bara underlät att återupprätta de sedan århundraden gamla privilegierna, de gjorde även slut på de allra sista resterna av slovenernas förvaltning och möjlighet att hävda sina nationella särdrag. Det "demokratiska" Italien var redan från början emot den nyligen inkorporerade slovenska minoriteten, med tankegångar som skulle följas upp 50 år senare av det fascistiska Italien (se del 6).

Eftersom ett svenskt lexikon, som visserligen är från 1967, (se Svenska grodor om Slovenien) skriver att slovenerna "har mycket gemensamt med den allmänna serbiska kulturen på det andliga området" tar jag här också upp historiska och kulturella skillnader mellan just dessa två folk.

I sin bok Komu (ni)smo tujci? (För vem är vi (inte) främlingar?) berättar Leopold Verbovšek följande: Folk benämndes ofta efter var de var bosatta. Romarna kallade t.ex. bosättarna vid floden Drava för Ambidravi, likaså blir det på slovenska Obdravci, Podravci. Därför är det också troligt att romarna kallade folk som bodde vid träskmarker "ad baras", som med betatismen (b > v) ändrade benämningen A(d)bari till Avari - ännu tydligare syns detta benämningssätt då slovenerna och andra västslaver behållit b och kallade samma folk Obbarci > Obri - därav benämns de idag av slovenerna för avarer eller obrer.

Avarer
Liknande etymologi finner vi hos det västslaviska folket, som bosatte sig i träsket eller mellan pölarna (slo. lužami) i andra änden av Europa, dvs. hos de lusiska sorberna eller lugierna. De bodde också vid träskmarker (slo. ob barah) eller i symbios med dessa och blev då Sobarci, Sobarjani > Sorab(c)i. Detta är det troligaste då där inte finns någon flod med namnet Raba. Etymologin för benämningen serber (srbi) gäller alltså för båda nationerna, de sydslaviska serberna och de lusiska sorberna. De lusiska sorberna har genom historien kallats för sorabi, siurbi och surbi, i någon källa står det "regnavat in Siurbis" (regerade i Siurbien). Ett annat exempel på folk som fått sitt namn på samma sätt är de som bodde vid floden Odra (ej den kroatiska floden): obodriterna.
Det serbiska ordförrådet skiljer sig starkt från det västslaviska dvs. det venetiska, framförallt från det slovenska och sorbiska. Serbiskan har ingen dualis och har en specifik betoning, eftersom det utvecklades från ett gemensamt fornslaviskt språk åtskilt från de andra nämnda. Det område det utvecklades i måste ha varit avlägset. Serbiskan tog t.ex. över det romerska namnet för floden Donau (Danubis) i maskulin form, vilket inte rimmar med den venetiska regeln om feminin form för alla floder. Källor kallar Donaus nedre flodfåra för Ister, vilket sydslaverna inte känner till.
Avarerna trängde in i Pannonien efter romerska rikets fall. Paulus Diakonus (en langobardisk historieskrivare) berättar om en langobardisk prins som blev tillfångatagen av avarerna. Eftersom han kunde slovenernas språk, kunde de förstå varandra. Pannonierna betalade avarerna skatt och medverkade i militära operationer, därför talade man med varandra på ett för båda folken förståeligt vis. Därav kom missförståndet, som sedan synts i flera källor, att avarerna skulle ha varit slovener. Men trots släktskapet språken emellan, troligen från urtiden, fanns inte mycket gemensamt mellan dessa folk: i slovenska folksägner har avarerna alltid varit ett asiatiskt blodtörstande rövarfolk, medan sådana sägner inte existerar hos serberna. Enligt Verbovšek skulle då avarerna och serberna alltså ha varit samma folk, då även båda benämningarna på detta folk enligt etymologin betyder samma sak, vid resp. i symbios med träskmark.

Paulus Diaconus
Under avarernas resp. obrernas tid rapporterar ingen om serber. Historiska källor säger dock att avarerna tillsammans med langobarderna precis innan de sistnämnda flyttade västerut överföll gepiderna vid Sremska Mitrovica och kom till deras mark söder om Donau. Detta överensstämmer med början av inflyttningen till Balkan. De trängde in bland illyrierna och sammansmälte delvis med dem eller levde sida vid sida. Samhällsstrukturen visar på symbios med albanerna, eftersom det hos båda folken, det serbiska och albanska, ända till vårt århundrade levt kvar kooperativ, något de västslaviska nationerna, inte heller kroaterna, inte kände till. De västslaviska folken har ordet "vas" (ves,wjos, osv.) som redan i sanskrit uttryckts som "vëša, viša" och som inte känns till i serbiskan. Detta ord översätter de till "selo", som för dem endast betyder ett ställe som bosatts av ett kooperativ. Det slovenska "vas" betyder en bosättning av självständiga bönder, som i ett byalag, sosednja, dryftade gemensamma ting (se del 1). I ett serbiskt kooperativ regerade en ensam man, den gamle (starosta), som tänkte på allt. I detta ses ursprunget till det serbiska riket. Det var det enda riket som inte hade ett fast territorium, utan existerade i egenskap av den starkaste bland despoter, som regerade från kloster.

Stefan Nemanja
Det medeltida Serbien hade inga städer och har inget specifikt uttryck för stad (slo. mesto) i vår bemärkelse. Därför är "mesto" för dem en bebyggelse på tre hus eller en mindre ort. Deras "grad" som kommer av en befästning är inte exakt detsamma som det slovenska uttrycket för stad "mesto". Det gamla Serbien som regerades av Nemanjici hade inga vägar, som de inte heller kände till; de förstörde också dem som lämnades av romarna och bysantierna. För de stepperfarna ryttarna räckte det med "put", så som hos oss "pot" (sv. mindre väg). Vägar (väg = slo. cesta, serb. put eller drum) byggdes sedan av turkarna, som inte heller hade känt till dem innan utan lånade ordet "drum" hos bysantierna (dromos). Direkt från bysantierna lånade serberna också uttrycket för tusen, dvs. hiljada (slo. tisoc), vilket också är ett bevis på att de inte var ett brödrafolk med slovenerna. För att inte tala om alla etnografiska skillnader samt vardagliga uttryck, som inget annat folk i Europa känner till.

Upplysningsvis så vill jag tillägga att serberna är ortodoxa och använder det kyrilliska alfabetet, medan slovenerna är katoliker och delvis protestanter, som använder det latinska alfabetet, så varifrån kommer då påståendet om andlig gemenskap (se ovan)? Svaret skulle kunna finnas antingen i den grava okunskapen om slovenerna eller i inflytande från storserbisk propaganda, eller varför inte både ock. Inte minst så har även kvinnans ställning historisk t skilt sig åt (se del 5 och del 8). Det är först efter 1:a världskriget som dessa två folk (då menar jag de slovener som befolkar dagens slovenska område med omnejd) får närmare kontakt, och om hur det gick till skriver jag mer i del 6.

Om man beaktar det som hittills tagits upp är det inte heller konstigt att de första skrifterna i den efterantika historien skrevs på slovenska redan på 700-talet om inte tidigare.

Det speciella med Freisingfragmenten är att de är de äldsta funktionellt formade skrifterna på ett idag ännu existerande språk i Europa. För många ter sig denna uppgift fantastisk, men ur ett annat perspektiv ter den sig som en fullt logisk följd av utvecklingen.

Enligt expertanalys så blev de till när biskopssätet i Freising 973 under biskop Abraham fick slovenska områden i sin egendom. Av de tre olika texterna, som Freisingfragmenten består av, var troligen predikan avskriven från ett två hundra år äldre underlag från Cedad/Cividale del Friuli, där den aquileiske (oglejski) patriarken hade sitt säte - det var till denna de slovenska regionerna tillhörde kyrkligt.

Biskopsboken hittades 1803 och togs till Nationalbiblioteket i München, där man 1807 hittade de tre skrifterna på slovenska som tillsammans omfattade nio sidor.

De flesta slovenerna kristnades först i slutet av 700- och början av 800-talet (se del 1). Om inte en del av dessa slovener hade kristianiserats redan innan dess hade man inte kunnat översätta från latin till slovenska på ett till formen så förfinat språk. Det finns några bevis för att en del av slovenerna hade uppfostrats i den katolska läran redan långt innan.

Den slovenske skrivaren Antun Vramec (sloven i Ungern, som bodde i Slovenijeh/Sclavoniae, se ovan) skrev i sin redan ovan nämnda bok för året 110 att det i den romerska staden Sisek levde och arbetade en slovensk biskop, "Quirinus Apostolski ucenik v Siske Varaše (Sisek) ovo vreme Biskup Slovenski (Zlouenzki)" (Quirinius Apostolski lärd man i Sisek Varaše vid denna tid slovensk biskop) , som dränktes i floden Kolpa, "vkupu vodu...vtoplien" (se bilderna nedan). Om Slovenerna hade biskopar redan år 110, så hade de dem med bestämdhet också på 700-talet under den aquileiske patriarken Pavlins tid, oavsett om de flesta slovenerna fortfarande höll sig till sin gamla religion.

Kolpa idag.

År 394 pågick en strid mellan anhängarna till gammelromerska religionen och anhängarna till kristendomen i Vipavadalen vid floden Hubelj.


Det första Freisingmonumentet.


Det andra Freisingmonumentet

Då ledde kejsar Eugenius romarna - han ville kväsa kristendomen och garantera den gammelromerska religionens dominans, men förlorade i kampen (se del 12). Den kristne Theodosius besegrade honom med hjälp av den starka kustvinden, burja. Detta visar att kristendomen fortfarande i övergången till 400-talet inte hade införts definitivt ens i Rom, hur då i avlägsnare provinser, särskilt på landsbygden .

Det andra fragmentet ECCE BI DED NAŠ NE SEGREŠIL (om inte vår gammelfar hade syndat), tyder till och med på att originalet kan ha uppstått under 400-talet, eftersom texten uttrycker Cicerons talarstil, vilket betyder att den kan ha uppkommit i sena antiken. Litteraturstilen är typisk för den tidiga kristendomens. Under den perioden påpekade S:t Augustinius i sin De doctrina cristiana för de kristna skrivarna att de kunde ta med alla kulturvärden från de gamla religionerna, som i sitt innehåll inte är stick i stäv med den kristna andan.

Det har lagts ner mycket energi på att försöka bevisa att Freisingfragmenten inte är slovenska och i det har även många slovenska "vetenskapsmän" aktivt och framgångsrikt medverkat. Man har velat presentera dem som urslaviska fragment istället.


Det tredje Freisingfragmenetet.

Det faktum att de var skrivna på slovenska låg inte i smaken hos många, varken anhängare av den pangermanska teorin eller den panslavistiska och inte heller den romanska. Men till slut har man fått ge med sig att dokumenten är skrivna på slovenska.

När Freisingfragmenten för första gången kom ut på italienska år 1995, kunde italienarna inte tro att det var sant, när de såg hur det skrivna språket var format, att något folk, inte minst det slovenska, kunde ha sådana gamla skrivna dokument, eftersom det italienska språket fick sin form långt senare.

Från Nedre Pannonien härstammar några skrifter från åren mellan 850 - 870 e.Kr. skrivna på det Pannonienslovenska språket och med det glagolitiska alfabetet. Det mest kända bland dem är Zakon sudni ljudem (nyslo. Zakon sodni ljudem). Trots att det handlar om det Pannonienslovenska språket, som skilde sig en liten aning från det Karantanienslovenska språket, så hävdar "vetenskapsmän" med germansk, romansk och slavisk bakgrund att det handlar om bulgariska, urslaviska och kyrkoslaviska. På 1800-talet var teorin om Pannonienslovenskan (se del 14) fortfarande vid liv, men glömdes helt bort under 1900-talet. 1878 diskuterade Franc Miklošic (se del 5): "Om jag kallar Kyrillos och Methodius fornkyrkoslaviska språk för Pannonienslovenska, vill jag säga att Pannonien då också omfattar Mähren, för att fullkomligt märka ut det. Jag menar nu att det slovenska folket inte bara levde till höger om utan även till vänster om Donau; hur långt bort på vänster sida kan jag inte riktigt säga... jag uppger vidare också det namn med vilket slovakerna benämner sitt språk "det slovenska språket" (slovensky i skrift); även detta tas i beaktande endast av dem som liksom jag är övertygade om att sloven är ett ursprungligt namn på en enskild slavisk stam och inte på hela det slaviska folket".


Staty av St. Emma från ca. 1470 - finns i
St. Walburgs församlingskyrka
i Krkadalen i Kärnten.


Ema Krška och hennes man Viljem som grundare av katedralen, en fresk från
omkring 1650 i kyrkan i Lieding (slo. Ledine), Krkadalen i Kärnten. Runt
halsen hänger regentorden guldrunen, som egentligen är av senare uppkomst.


St. Emmas porträtt iklädd en kostym typisk för
en slovensk dam, så som det var modernt i
Nedre Štajerska på 1500-talet.

Ema eller Hema (sv. Emma) kom från grevesläkten Breško-Selški. Hon föddes kring 973, enligt folklig utsago på slottet Pilštajn, där hennes föräldrar först hade sin feud och senare ärftlig egendom. När hennes man Viljem, gränsgreve över Savinjskamarken (1016), och hennes två söner dog var hon den enda arvtagaren till en välmående egendom, av vilken hon gav bort mycket till välgörenhet och goda gärningar. 1043 grundade hon i Krka (i Kärnten, ty. Gurk) ett benediktinerkloster för nunnor, som hon själv anslöt sig till 1045, och lät där bygga en magnifik katedral, som står där än idag. Några år efter hennes död avskaffades klostret och på dess plats grundades Krkas biskopssäte.

Hon utropades till helgon år 1938, med namnsdag den 27 juni och hon är Krkaförsamlingens och det österrikiska förbundslandet Kärntens skyddshelgon.

St. Emma är ett karantanskt helgon och hennes ursprung ifrågasattes inte förrän på 1900-talet då hon utropades till "tysk", för att slovenerna, som det sades, aldrig hade haft en egen adel (vilket inte var sant). Idag beskrivs hon åter som slovensk hertiginna.

Berättelsen om hennes liv ingår i trilogin Sagan om Karantanien, skriven av Ivan Sivec (se del 7).

Övriga handskrivna skrifter på slovenska som bevarats genom åren kommer framförallt från kloster:

Klagenfurtmanuskriptet (Rateški eller Celovški rokopis) hör till det slovenska skrivna språkets andra period från 1200-talet till första hälften av 1500-talet. Just detta monument kommer från Ratec i Gorenjska och skrevs omkring 1380, kanske av en tysk präst. Nu finns den i regionsmuséet i Celovec (Klagenfurt). Det omfattar tre böner: Fader vår, Apostlatron och Hell dig, Maria. De första två är avskrivna från mycket äldre underlag, som härrör från 800-talet, så deras ålder är egentligen inte mindre än Freisingfragmentens. Deras form har dock självklart ändrats under åren, men har ändå behållit ett så pass arkaiskt språk att det måste innebära att texterna härrör ända från den tid då slovenerna kritianiserades och kan omöjligen ha översatts först på 1300-talet. Mariabönen är yngre, eftersom den uppstod på latin först efter år 1000.

Sticnamanuskriptet (Stiški rokopis) representerar de slovenska skrifter som kom till 1428. Det omfattar fyra slovenska texter och är skriven med gotiska alfabetet. De första två texterna skrevs av en okänd cicterianermunk med tjeckiskt ursprung, de andra två skrev troligen av hans elev. Den allmänna bikten i Sticnamanuskriptet, som är skriven på äkta dolenjska i huvudsak i samma form som även kommer synas i slovenska böcker under de följande åren, visar att det bland slovenerna behållits en traditionell form av allmän bikt ända från 900-talet, då den på ett ställe påminner om Freisingmonumentet, för i båda dokumenten uppmanas till att fira arbetsfritt innan söndagarna och helgerna. Sådana uppmaningar finner man inte i några kända tyska skrifter.

De fragment och budskap som kom till under de följande 500 åren efter år 1000 vittnar om en bred användning, men kanske lite osystematisk odling av kultiverad slovenska i det kyrkliga och sekulära livet. Klagenfurt-, Sticna-, Venetieslovenska- (Cedadski) och Castelmontemanuskriptet (Starogorski rokopis) som kom till under 1300- eller 1400-talet talar om en tro och ett hopp hos folket. Texterna beskriver den enastående ritualen kring installationsceremonin av Kärntens furstar, enstaka verser från riddarpoeter som Ulrik Lichtenstein och Oswald Wolkenstein samt Turjaška manuskriptet uppmärksammar att det slovenska språket inte bara var ett språk för undersåtarna utan också aristokraterna under medeltiden.

Det Venetianslovenska manuskriptet (Cedadski rokopis) finns bevarad i arkeologiska muséet i Cedad och heter officiellt Anniversario di Legati latino-italiano-slavo della confraternita di S. Maria di Cergneu. Codice n. CXLIV. Det är en mindre handskriven bok, som omfattar 16 blad med skrifter på båda sidorna. I början är skrifterna på latin och sedan på en norditaliensk dialekt som talades kring Cernje. Mot slutet av bokens första hälft står det i den latinska skriften (nr. 41) att notarien Janez/Johannes från Veglo från ön Krka 1497 börjar översätta de latinska skrifterna till slovenska, som i latin kallas lingua sclabonica. Även allmänt kallas slovenskan i latinska texter lingua sclavonica eller slavonica. I detta fall handlar det om betatismen, dvs. V blir B. Det har ändå inte fallit någon in att påstå att den handskrivna skriften skulle vara skriven på slaviska, så som samma ord översätts i dagens Kroatien, från vilken även Slavoniens namn härstammar, som från början hetat Slovenien eller Slovenijeh. Dessa skrifter beskriver vem i församlingen som skänkt kyrkan vad för si och så många mässor. Noteringarna är trots sin standardform mycket värdefull för forskningen kring toponymer och det folkliga livet, samt det slovenska språkets historia och dess roll under 1400- och 1500-talets Venetien.

Castelmontemanuskriptet (Starogorski rokopis) blev till 1492 och dess skrivare var prästen Lavrencij, kyrkoherde i Stara gora vid Cedad. Handskriften omfattar treslovenska texter - Fader vår, Hell dig, Maria samt Apostlatron och är ganska lik Klagenfurtmanuskriptet. Det finns spår av olika slovenska dialekter i texterna. Tydligen har även denna kommit till efter gamla förlorade underlag. Dessa färdade genom olika slovenska landskap och fick av dem som skrev av texterna olika dialektala karakteristika, samtidigt som de uppmuntrade till uppkomsten av ett ganska enhetligt nationellt språk.

Videmmanuskriptet (Videmski rokopis) är den äldsta daterade handskriften med datumet 29 vinotok 1458 (vinotok = oktober) och i dem finns även slovenska siffror skrivna med ord. Škofjeloškamanuskriptet (Škofjeloški rokopis) från 1466 är sekulärt och innehåller de slovenska namnen på månaderna. Det skrevs av Martin från Loka.
Turjaškamanuskriptet (Turjaški rokopis) är från 1300- eller 1400-talet och är en dikt nedskriven på slovenska, som klistrats in på insidan av en tysk handskriven bok, Codex chartaceus.

Det finns ytterligare några bevarade handskrifter fram till den första tryckta orden 1515 (se del 3), men det måste ha funnits fler än som har bevarats, oavsett det faktum att mycket även har förstörts och då mycket av detta också avsiktligt. Det är fullt möjligt att det finns mycket ännu oupptäckt i främmande bibliotek utanför dagens slovenska gränser. Från 1480 började tryckerierna tränga ut den handskrivna texten med de första tryckta dokumenten, s.k. inkunabler - i Slovenien (om man bortser från hur det ser ut på bibliotek utanför Sloveniens gränser) fanns omkring 1000 inkunabler , av detta cirka 849 olika verk. Även slovener fanns bland tryckarna, t.ex. Matej Cerdonis från Slovenj Gradec som i 1400-talets andra hälft i Padova tryckte närapå 60 olika böcker, på en inkunabel i Venedig nämns som tryckare även slovenen Jernej Pelusic från Koper (Capodistria).


Från Kranj kom en handskrift, som har försvunnit - det försvann 1867 när professor Janko Pajk tog det till Maribor - och som visade att det slovenska språket användes i domstols- och rättssammanhang. Detta säger även uppgifter från Sticna klostret, som skrevs på latin: "Qui a servitiis in celeberrimo Monasterio Sitticensi leges secularium prophanas Slavonico (not. att Slavonico betyder slovenska och inte slavonska) idiomate explanarunt criminaliumque atque controversias dijudicarunt" - de hade anlitat en sekulär advokat som använde slovenska som officiellt språk.

Den slovenske humanisten Tomaž Prelokar (Berlogar) undervisade den kommande tysk-romerska kejsaren Maximilian I (1459 - 1519) även i slovenska. Man antar att Prelokar handskrev den första slovenska ordboken och grammatiken och att de sedan kom i händerna på Primož Trubar samt att denne hade dem som stöd när han själv skrev de första två tryckta böckerna på slovenska, som kom ut 1550 (se del 3).

I början av 1800-talet då de tyska och italienska nationalistiska rörelserna växte och inom ramen för denna "den tyska historieskolan", lite senare även den italienska, uppkom man beräknande i samband med expansionistiska politiska mål med en teori om en tusenårig bosättning av en tysk och italiensk nation på slovenernas område, som slaverna, bland dem slovenerna, skulle ha trängt bort genom sin ankomst under 500-talet. Denna teori tjänade tyskarnas och italienarnas syfte att breda ut sig mot öst och mot söder samt till det Adriatiska havet. I sin värsta form uttryckte den sig i skepnad av Adolf Hitler och hans teori om levnadsrum (Lebensraum). Med denna anklagades slovenerna fullkomligt orättfärdigt för folkmord, för att de skulle ha utrotat den tyska (germanska) och italienska (romanska) urbefolkningen. Samtidigt rättfärdigade man på så sätt sitt eget våld mot slovenerna med ursäkten att man stred för sitt eget stulna land. Eftersom de "officiella" tyska historieskrivarna också utbildade slovener, fick även deras elever lära sig den slovenska historien enligt den tyska historieskolan. Senare när panslavistiska och sydslaviska idéer började få övertaget bland slovenerna, var den tyska teorin om slovenernas ankomst under 500-talet från "ett gemensamt urslaviskt hemland bakom Karpaterna" helt i linje med sydslavernas gemensamma slaviska ursprung. Därför har generationer av slovener fått lära sig om den okritiskt övertagna historien om slovenernas ankomst under 500-talet i de slovenska skolorna.

Den slovenske poeten Valentin Vodnik (se del 3) skrev redan 1811: "Od nekdaj stanuje tukaj moj rod, ce ve kdo za dru'zga, pove naj od kod." (Från urminnes tider har min släkt här bott, vet nån' om nåt' annat, säg då var'från.) På detta sätt uttryckte han sin övertygelse om att slovenerna inte är inflyttade såsom bevisligen italienarna, tyskarna (österrikarna), liksom ungrarna och kroaterna är. Före honom hävdade detta redan Adam Bohoric (se del 3), efter honom en hel rad med lärda slovener: Davorin Trstenjak (se del 8), Jakob Zupan, Anton Krempl, Matevž Ravnikar Požencan, Peter Hitzinger, Henrik Tuma (se del 14), Fran Erjavec (se del 5), Rudolf Badjura, Davorin Martin Žunkovic, Josip Mal (se del 7), Ivan Rebec, Anton Berlot (se del 8), Franc Jeza (se del 7), Stanko Dimnik, Jože Srebrnic (se del 6), Ivan Tomažic, Matej Bor - Vladimir Pavšic (se del 7), Jožko Šavli (se del 8), Vladimir Verbovšek, Lojze Wagner... De har hållit fast vid sin övertygelse trots motvind och stark press från ideologityngda landsmän.

Ofta hör man i Slovenien idag: Tänk att vi lyckats överleva som folk under alla dessa hundratals år då vi levt under andras överhöghet, vi som är en så liten nation!
Men betänk - visst är det ändå logiskt - är man medveten om att den del av folket som finns kvar bara är en liten del av det som fanns från början, så ser man att andra folkslags påtryckningar har haft en stor verkan - och det ter sig inte längre kontigt: att en liten nation finns kvar.

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18