Vattenmannen

Balladen om Vattenmannen handlar om den vackra Ljubljanaflickan Urška, som var lättfotad och samtidigt fåfäng och högfärdig. Under en fest under en lind på gamla torget valde hon att dansa med en främmande man som ingen ung dam kunde motstå. Dansen blev allt vildare och de dansade som fångade av en stormvind. Alla stirrade och musikerna slutade spela. Den unge mannen ropade: "Jag vill inte ha fioler och bas - när jag dansar andra strängar kraftfullt spela!" Då kom svarta moln och åskan dånade, vindarnas fientliga vinande hördes liksom flodernas forsande - håret reste sig på betraktarna, som anade att intet gott väntade Urška.

"Var inte rädd, Urška! Ta bara snabba steg, var inte rädd," sa han "var inte rädd för åskan, för mina floders forsande, för mina vänliga vindars vinande; snurra bara snabbt på klackarna, snabbt, snabbt, för det är sent!" Urška var trött och ville vila, men mannen sade: "Det är inte nära till det vita Turkiet där Donau rinner ut i den klara Sava; de brusande vågorna vill ha dig,
Urška! Snurra snabbt, snabbt på klackarna!" De snurrade ännu fortare runt och avlägsnade sig från dansgolvet, vände runt tre gånger vid floden Ljublanicas strand och dansade in i de brusande vågorna. Båtmännen såg skräckslagna på strömvirveln i vattnet, men ingen såg Urška mer.

Balladen skrevs av slovenernas störste poet France Prešeren efter en folksägen som han funnit i Valvasors bok The Glory of the Duchy of Carniola (se del 3). Han placerade händelsen i sin samtid, då han tillägnade dikten en kvinna, som han tyckte hade ratat honom för sin högfärdighets skull. Jag vill se även annan symbolik i denna sägen - festen pågick under en lind, den heliga slovenska symbolen (se del 1), och i sägnen sägs det att Urškas försvinnande ledde till att festerna under linden upphörde - till slut sågades den också ner. Under den tid som jag skriver om i denna del forcerar den aggresiva germaniseringen slovenerna att söka stöd och gemenskap med andra slaviska folk (se nedan), vilket leder till att de liksom Urška sveps med i outgrundliga djup, där kontakten med rötterna går förlorade (se nedan):
Det börjar med en period som hade stor betydelse för det slovenska språkets fortsatta bevarande. Den intensiva germaniseringen under upplysningsabsolutismen, då inga andra nationella språk förutom tyskan fick spridas, avbröts med en period då slovenskan åter infördes i de slovenska skolorna. Detta skedde då Napoleon till slut, efter att för tredje gången ha trängt in i området, 1809 tog över Goriška, Trieste, Kranjska och hälften av Koroška. Vid fredsfördraget i Schönbrunn den 14 oktober 1809 grundade Napoleon de Illyriska provinserna som varade fram till 1813 och som omfattade de sex civila provinserna Koroška, Kranjska, Goriška med Istra, Kroatien, Dalmatien och Dubrovnik, samt militärprovinsen Vojna Krajina. Ljubljana var de Illyriska provinsernas huvudstad.

Fransmännen omorganiserade tjänstesektorn, återupprättade kommuner och in i rättsväsendet trängde idéer från franska lagstiftningen om jämlikhet - de tog ifrån feodalherrarna dömanderätten. 1812 infördes "Code Napoleon", jämlikhet inför lagen och borgerlig vigsel.

Inom skolväsendet infördes en fyraårig grundskola, i Ljubljana grundades också ett franskt universitet för läkare, kirurger, arkitekter, jurister och teologer, som varade i endast 3 år. Modersmålet infördes i grundskolorna, som också fick en betydande plats på gymnasierna. Som motvikt till den franska politiken började en professur i slovenska verka i Gradec/Graz som grundades av J. N. Primic.

Till Ljubljanas biskopssäte hörde även västra Koroška (Kärnten) och östra Tyrolen. Under den franska revolutionens inflytande stärktes medvetandet om att slovenerna från Koroška, Kranjska och Štajerska utgjorde en nation.


Bernadotte

Annars så var inte den franska makten särskilt omtyckt hos bönderna, eftersom den hade lovat att avskaffa feodalismen, vilket inte skedde. Den avskaffade endast skråna, införde ekonomisk frihet (färre tullar, tullavgifter), byggde vägar, tog hand om skogarna, men eftersom den lade på nya skatter och obligatorisk militärtjänstgöring, blev den inte omtyckt. Den avskaffade också det gamla slovenska rättssystemet som hade levt kvar hos de venetianska slovenerna (se del 4).

I Ljubljana hade generalguvernören över de Illyriska provinserna sitt säte. En av dem var marskalk Jean Baptiste Bernadotte som var omtyckt bland slovenerna - denne blev 1810 kung Karl XIV Johan av Sverige och inledde den svenska Bernadottska kungliga ätten.

År 2006 gavs Bogdan Novaks roman Pasja grofica (Hundgrevinnan) ut. Det är en känslosam och spännande roman om Napoleon och kvinnan från Idrija, Emilija Cecilija Eva Kraus, som hade träffats i Wien, där kärleken mellan dem uppstod. Historien handlar om kejsaren som inriktade sig på ett enat Europa för 200 år sedan och som önskade sig kärlek från kvinnan som beundrade honom oavsett vad han gjorde. Emilijas mor var slovenska och hennes far tysk och hon följde kejsar Napoleon vid alla slag vid fronterna och fanns ständigt närvarande i hans liv.


Den 13 oktober 1813 tog Österrike åter över de Illyriska provinserna. Mellan 1815 - 1866 var slovenerna förenade i den habsburgska monarkin, men med dåliga förbindelser med den ungerska och den venetianska delen. Wienkongressen 1814 - 1815 resulterade i den "Heliga alliansen" mellan de österrikiska, preussiska och ryska regenterna som bekämpade varje försök till liberalism, nationalistisk frigörelse eller förening.

Perioden fram till 1848 präglades av utrikesministern Klemens Metternichs absolutism. Han stödde sin politik på adeln, kyrkan och militären samt litade till tjänstemannasektorn och finansmännen. Bl.a. fick jesuiterna återvända till Österrike. Landsbygdens ungdom mellan 12 och 15 år fick börja gå i obligatorisk söndagsskola. Dock infördes 1815 en professur i slovenska i Ljubljana. Förvaltningen blev en kompromiss mellan det skick som fanns innan och de reformer som infördes av fransmännen - det gick inte att avskaffa dem alla, vilket gjorde att förvaltningen kunde skilja sig lite mellan de forna Illyriska provinsena och övriga Österrike.

Den 3 augusti 1816 grundades med ett kejserligt dekret kungadömet "Nya Illyrien" (slovenska kustlandet - Primorska, Kranjska, Beljak-Villach, det civila Kroatien på högra sidan om Sava, Cedad, Gradišce, Celovec-Klagenfurt). 1822 avlägsnades Kroatien och 1849 talar man inte längre om Illyrien.


Metternich

Industrin utvecklades allt mer, trots att regeringen inte uppmuntrade till det, då ett för stort proletariat sågs som ett hot. I Ljubljana fanns det redan sedan tidigare ett pappersbruk och det grundades ett sockeraffinaderi och ett väveri, som räknades till de största i dåtidens Österrike. Trieste fick ett rejält uppsving som hamnstad. 1818 sjösattes den första ångbåten på slovenskt område (i Trieste), vilket var den andra i Medelhavet. Den första ångmaskinen på land sattes också igång nästa år i en kvarn, också det i Trieste. Sockerraffinaderiet i Ljubljana fick sin ångmaskin först 1835. Tjecken Josip Ressel (se nedan) uppfann båtpropellern och experimenterade 1829 med den allra första propellerdrivna ångbåten Civetta i Trieste.

1820 grundades den första sparbanken Kranjska hranilnica i Ljubljana (den andra i Österrike).

Järnvägen började byggas och 1846 var sträckan Gradec- Celje klar, samt 1849 sträckan Celje - Ljubljana.

Arbetarklassens liv var hårt. Arbetstiderna förlängdes och flera traditionella rättigheter och seder, som att man inte arbetade på lördagen "inför" söndagen, avskaffades - forna helger togs bort och man införde kvinno- och barnarbete. Hälsan tog stryck, inte minst hos de stackars barnen och den genomsnittliga livslängden sjönk drastiskt. På toppen av klasspyramiden fanns bland de inhemska förmögna Bleiweis, Kozler, Kalister och Trpinc.

Metternich gav i uppdrag till polischefen Sedlnitzky att organisera ett tätt nätverk av spioner och hård censur infördes inom kulturområdet. För att bibehålla den gamla ordningen fördes en politik som skapade misstro och hat mellan de olika folken i kejsardömet. I Krajnska som var helt slovenskt var det omöjligt att föra någon politisk verksamhet. 1830 - 1833 gavs antologin Kranjska cbelica (Krains bi) ut (redaktör var Miha Kastelic), som stötte på problem med censuren. Den tjänade som slovenskspråkig motvikt till den tyskspråkiga Illyrishes Blatt (Illyriska bladet). Det var framförallt tre goda vänner som bidrog till tidskriften: France Prešeren, Andrej Smole och Matija Cop.


France Prešeren

France Prešeren (1800 - 1849) föddes i Vrba i Gorenjska och dog i Kranj. Han är författare till det nu självständiga Sloveniens nationalhymn, Zdravica (A toast, se nedan, En skål, se del 18) som skrevs 1844. Han föddes i en bondefamilj och studerade juridik i Wien samt återvände till Ljubljana där han arbetade som advokat. Där skrev han de flesta av sina dikter - han fick stöd i sitt skapande hos sin vän Matija Cop. Prešeren blev den förste slovenen som i kvalitén på sina verk och i sin unika poetiska talang kunde mäta sig med de stora (även Byron och Goethe) i det romantiskt inriktade Europa.

Hans liv var fullt av kärleksbekymmer och sorg, som gav upphov till många av hans dikter. Vännerna dog en efter en. 1835 dog Prešerens farbror Jozef som alltid hade stöttat honom och samma år drunknade vännen Cop. Då blev han
istället närmare vän med polacken Emil Korytko, som hade landsförvisats från sitt hemland på grund av samarbete med den nationella väckelserörelsen. Korytko samlade slovenska folksånger och Prešeren hjälpte honom med detta samt blev på så sätt själv intresserad av den typen av prosa. Korytko dog 1839. Prešerens besökte ofta sin vän Andrej Smole på slottet Prežek i Dolenjska. De gav ut böcker tillsammans och planerade en tidning, som stoppades av censuren.

Sin största obesvarade kärlek hyste han till den rika Julija Primic, som han tillägnade mästerverket Sonetni venec (Sonettkransen), 1834. Som poet var han inte så uppskattad under sitt liv som han förtjänade. Under sina sista år var Prešeren deprimerad, alkoholiserad och led av sjukdomen ödem av vilken han slutligen dog. Dagen före sin död tvingades han att bikta sig och att med tårar i ögonen tillåta som botgöring att hans ännu opublicerade skrifter förstördes. Det innebar att endast en bråkdel av hans verk blev kvar. Det var ändå mycket och hans poesi har översatts till många språk. I Sverige har han översatts av slavisten Alfred Jensen.
Prešerenpriset (Prešernova nagrada) är Sloveniens främsta utmärkelse för konstnärliga framgångar i Slovenien och det utdelas sedan 1946. Redan innan dess hade man utlyst France Prešerens dödsdatum, den 8 februari, som den nationella kulturdagen - vilket blev en helgdag.

Den slovenske regissören Franci Slak (1953-2007) har också gjort en TV-serie i fem delar om poeten med titeln
Prešeren, som visades i slovensk TV för första gången under år 2000, det år som hade utlysts till Prešerens år vid 200-årsjubileumet av poetens födelse.

Andrej Smole (1800 - 1840) föddes i krogen Figovec i Ljubljana, som tillhörde hans föräldrar Helena och Mihael Smole. Fadern dog ung och modern tog över krogen samt gifte om sig med France Valentin. Under sin mors uppmuntran blev Andrej Smole köpman, men han var mer intresserad av litteratur och det slovenska språkets och kulturens utveckling. På grund av sitt bohemiska leverne blev han bankrutt och gömde sig för sina fordrare i utlandet under flera år (i Tyskland, Italien och England). När han återvände 1833 köpte han slottet Prezek i Dolenjska, men var inte någon exemplarisk godsherre. På slottet hade han ofta fester för sina jämnåriga, sina samarbetspartners och vännen France Prešeren. Han samlade och skrev ner slovenska sånger och publicerade en del (Kranjska Cbelica, 1832). Han engagerade sig för slovensk nationell pånyttfödelse och med Prešeren planerade han en politisk tidning, som inte realiserades på grund av censur och Smoles för tidiga död. Hans dåraktiga och tanklösa leverne tärde på hans hälsa. Smole dog på sitt slott under sitt namnsdagsfirande i Prešerens närvaro.


Andrej Smole

Matija Cop

Matija Cop (1797 - 1835) föddes mitt i Žirovnica i en bondefamilj. I Ljubljana gick han först i de lägre läroverken och fortsatte sedan med filosofi i Ljubljana och i Wien. 1817 återvände han till Ljubljana och var teolog fram till 1820. Mellan 1820 - 1822 var han gymnasieprofessor i Reka och mellan 1822 - 1827 i Lvov, där han de sista två åren också var professorspraktikant på universitetet. Tillbaka i Ljubljana fick han nöja sig med att vara gymnasieprofessor igen, 1828 accepterade han också arbetet som lyceumbibliotekarie, vilket blev hans enda arbete från och med 1831.
1835 drunknade han under en simtur i floden Sava. France Prešeren, som inte hunde sluta gräma sig över att han inte var med på simturen och kunde rädda sin vän, tillägnade honom dikten Krst pri Savici, (Dopet vid Savica).
Matija Cop var den mest utbildade slovenen under sin tid. Han kunde 19 språk och var oerhört allmänbildad; han hade kunskap om klassisk, medeltida, renässans- och barocklitteratur och följde även den samtida europeiska romantiska litteraturen. Han var romantiker till sin övertygelse och engagerade sig för harmoni i litteraturens innehåll och form (romantisk klassicism).
Med dessa egenskaper utövade han inflytande på sina vänner och bekanta särskilt på France Prešeren, som under
Cops ledning inriktade sig på användningen av romanska diktformer och romantisk klassicism.

Krajnska cbelica blev till var Cop censor, därför kunde han delvis skydda antologin från dess opponenter, särskilt mot Jernej Kopitar (se del 14), som 1808 hade publicerat den första slutgiltiga slovenska grammatikan. Med en omfattande uppsats på tyska Slowenischer ABC-Krieg, 1833, lade Cop sig i bokstavsfrågan. Han engagerade sig för en kvalitetsmässig slovensk litteratur ämnad åt de utbildade och avfärdade åsikterna att slovenskan endast passade den lägre samhällsklassen.

Det pågick en strid mellan olika åsikter angående det slovenska språkets fortsatta litterära utveckling - cbelicarji (bina) med Prešeren och Cop engagerade sig som sagt för ett kvalitetsmässigt språk medan jansenisterna engagerade sig för en litteratur som grundade sig på folkprosan så som hos serberna, där Vuk Karadžic med stöd av slovenen Kopitar upprättade ett skriftspråk som baserade sig på talspråket.

Samtidigt stred man om vilken form alfabetet skulle ha - istället för bohoricica-alfabetet sedan Adam Bohorics grammatik (se del 3), ville man nu ha en bokstav för varje ljud, men det fanns flera förslag, först och främst metelcica och danjcica, som också fick namn efter sina upphovsmän, men inget av dem slog igenom; Prešeren hörde till motståndarna. Kring 1846 infördes istället gajica, vars upphovsman var kroaten Ljudevit Gaj ( från Krapina i Zagorje, nära slovenska gränsen) och detta alfabet används än idag.


Metelcica (av jansenisten Franc Metelko)


Danjcica (av prästen Peter Danjko)


Slovenska alfabetet idag (gajica)

Prešeren gav sig in i striden med dikter, som Soneta o kaši (Sonetten om gröten) och han gjorde narr av Kopitar på ett fyndigt sätt med sonetten Apel in cevljar (Apeln och skomakaren), som slutar med den berömda meningen: "Le cevlje sodi naj Kopitar!" (Endast skor bör skomakaren bedöma!; kopitar betyder just hovslagare/ev. skomakare på slovenska)
Han implicerade att Jernej Kopitar skulle hålla sig till sitt område (han var lingvist och inte konstnär) och inte försöka bedöma vad som var passande för litteraturkonsten.

För Cop innebar en kamp för det slovenska språkets individualitet även en kamp för det slovenska folkets individualitet. Han insåg värdet av vissa fenomen i språkutvecklingen; om det begränsades till bondens världsbild skulle språket inte kunna uttrycka ett högre liv eller kunna kallas för ett "kultiverat språk" - språket kan vårdas och byggas på rätt sätt endast genom att användas konstnärligt och detta blir möjligt om det blir borgarnas och de utbildades uttrycksmedel. Prešerens översättning av Lenore var ett exempel på vad allt som gick att uttrycka med det slovenska språket. Att visa på ett fullt utvecklat språk skulle hindra de utbildade att fly in i den tyska eller någon annan språkvärld samt stärka mottagligheten för kultur hos den slovenske bonden.
I sin grammatik formulerade redan A. J. Murko 1832 ett mål för ett etniskt enande och en nationell konstitution genom ett gemensamt slovenskt språk som skulle baseras på de tre dialekterna från Kranjska, Koroška (Kärnten) och Štajerska (Steiermark) och detta mål utarbetade Cop vidare in i detalj. Antologin Kranjska cbelica byggde på principen estetisk dualism - för utbildade för sig och för bönder för sig och råkade därför ut för censur. Efter Cops död kom inte den sista av fem antologier ut förrän 1848.
Kopitar däremot trodde att monarkins vinster skulle kunna tjäna det slovenska folkets kulturella utveckling, vilket förledde honom att på dessa stödja sitt österrikiskslaviska kulturella koncept - den österrikiska statsabsolutismen utgjorde dock i början av 1800-talet för slovenskan en bromsande kraft, vilket betyder att han baserade sina förväntningar på en historisk illusion - det konceptet skulle ha fört den slovenska språkutvecklingen in i en återvändsgränd.

En farlig splittring som motarbetade det spirande etniska enandet av slovenerna inom de olika slovenska regionerna uppstod inom föreningslivet som delade upp sig i två läger beroende på framtidsvisionen för slovenernas del - i Gradec grundades 1828 "ilirski klub" (illyriska klubben) som omformade sig under ledning av Stanko Vraz 1832 till Slovenska družba, vilket var början till spridningen av illyrismens idéer, att enas med de sydslaviska folken (se nedan). Illyrismen var en panslavistisk utopi som från kroatiskt håll innebar att slovenskan skulle utelämnas helt, vilket ingen slovensk anhängare gick med på. I Kroatien fick illyrismen en större betydelse - kaj-dialekten (kajkavska, se del 4) som talades i Zagreb med omnejd fick ge vika för što-dialekten som blev skriftspråket och som var gemensam med det serbiska - ett gemesamt litteraturspråk uppstod för kroaterna och serberna - serbokroatiskan.

Under denna period pendlades det således ständigt mellan ett slovenskt individualitetstänkande och ett närmande till de sydslaviska folken. Medlemmar av dunajska Slovenija (Dunaj = Wien) formade en plan för det förenade Slovenien. Föreningen fanns i Trieste, Ljubljana och Celovec (Klagenfurt) där huvudtongången gällde det nationella försvaret; Ljubljanas enhet gav också ut pedagogiska och underhållande böcker.

1843 började Novice (Nyheter) ges ut vars redaktör var den förmögne Janez Bleiweis (fram till 1867). Tidningen varade fram till 1902. Den publicerade intressanta artiklar för bönder och hantverkare samt om nationella ting (skolan, gott uppförande, nationens förflutna - historia, fosterlandskunskap, folkloristik), någon reseskildring, som vidgade blicken utöver hembygden; ett brett nät av frilansare bidrog och tidskriften skapade en särskild slovensk krönika - Bleiweis skrev själv Ljubljanakrönikan med kommentarer som ritade ut hans kulturkoncept. Novices språkliga problem hörde ihop med Bleiweis princip att lämna artiklarna i den form som författaren skrivit dem - han trodde på en realisation av ett framtida allslaviskt språk, men accepterade för stunden den realistiska situationen i det slovenska språkets autonomi.

Janez Bleiweis (1808 - 1881) föddes i Kranj och studerade medicin och veterinärkunskap i Wien. Under några år var han professor i veterinärkunskap och modern medicin på lycéet i Ljubljana. 1842 blev han sekreterare i Bondeföreningen för Kranjska, en post han innehade till sin död. Trots att han var den ledande veterinären under 1800-talet och skrev en rad populära och vetenskapliga verk inom veterinärområdet, är han för allmänheten mest känd för sin insats för det slovenska folket med bl.a. tidskriften ovan.


Janez Bleiweis

1858 grundades Slovenski glasnik, men även kyrkliga tidningar gavs ut som Slomšeks Drobtinice och Slovenski cerkveni casopis (innan 1848), senare Zgodnja danica. 1848 fanns politiska tidningar: Celjske slovenske novine, Slovenija, Jadranski Slavjan, Ljubljanski casnik. Det fanns studenttidningar (handskrivna) som Slavija (1851), och specialiserade tidningar som ungdomsinriktade Vedež och familjetidningen Pravi Slovenec. Bland de skönlitteraturinriktade tidningarna fanns Slovenska cbela och Slovenska bcela. Särskilda omständigheter gjorde att slovenerna även hade tidningar på tyska: i Ljubljana Illyrisches Blatt, Carniola, Laibacher Wochenblatt, i Celovec (Klagenfurt) Carinthia och Kärntneriche Zeitschrift (från 1819), i Štajerska Der Aufmerksame och Ost und West.


Anton Martin Slomšek beatificerades
1999 av påven Johannes Paulus II

Anton Martin Slomšek (1800 - 1862) representerade extremhögern - han såg i varje språk en manifestation av Guds vilja och kopplade otrohet mot det egna språket med dödssynd. Sin inställning att försvara modersmålet och folkloren band han samman med idén att bevara den kristna tron hos det slovenska folket. Han såg "den vackraste modersmålsblomman" i litteraturen och var den förste i sin krets som värderade protestantismens kulturella bidrag till slovenskans utveckling positivt.

Han var slovensk präst, författare, pedagog och kompositör - föddes i Slom vid Ponikva och dog i nuvarande Šentjurs kommun vid Celje. Han gick i skolan i Celje samt i Ljubljana, Senj och Celovec (Klagenfurt). Sin första mässa höll han i Olimje. 1829 var han präst två år i Bizeljsko och sedan två år i Nova Cerkva vid Celje. 1829 utnämndes han till spiritual vid Klagenfurts seminarium där han undervisade teologer i slovenska. Därefter var han präst i Vuzenica, där han 1842 skrev boken Blaže in Nežica v nedeljski šoli (Blaže och Nežica i söndagsskolan). 1844 blev han domkyrkopräst och högre skolföreträdare, 1846 var han präst och abbot i Celje, därefter ledare av biskopssätet Lavant vid St. Andraž i Labotdalen i Koroška (Kärnten). 5 juli 1846 upphöjdes han i Salzburg till biskop och 1859 förde han över biskopssätet från St. Andraž till Maribor. Med detta bidrog han till Štajerskas (Steiermarks) integration med det slovenska territoriet.

På det slovenska musikområdet är han mest känd för att ha skrivit sångerna Glejte, že sonce zahaja (Se, solen redan går ner) och En hribcek bom kupil (Jag ska köpa mig en kulle).

A. M. Slomšek hade den största förtjänsten i att bokförlaget Mohorjeva družba grundades 1853. Dess första uppgift var att ge ut sekulära böcker för folket. 1859 blev det en del av det kyrkliga broderskapet och ideologiskt inriktat. Det nådde ut till nästan hela det slovenska territoriet, samt bevarade och spred kultur bland slovenerna.

1821 grundades regionsmuséet i Ljubljana (Kranjski deželni muzej). Först hade det sina utrymmen i Ljubljanas lyséum vid Vodniktorget, men 1885 stod byggnaden klar som ännu idag hyser muséet Narodni muzej Slovenije (Slovenska nationalmuséet). Den ritades av den slovenske arkitekten Vilijem Trea.

1836 skrev den slovenske författaren, poeten och prästen Janez Cigler (1792 - 1869) den första originella slovenska berättelsen, Sreca v nesreci (Tur i oturen). Han föddes i Ljubljana och dog i Višnja gora där han verkade som präst. Grunden i Ciglers berättelse är fortfarande att uppfostra i fosterlands- och kristet ansvar, men den handlar om levande människor i historiskt omväxlande miljöer, vilket gjort den till en nästan folklig berättelse.


Slovenska nationalmuséet

Den slovenske nutida författaren Ivan Sivec (se del 7) har skrivit en bok om Janez Cigler med titeln Povest o Janezovi sreci (Berättelsen om Janez' tur/lycka).

Litteraturhistorikern dr. Matjaž Kmecl skriver följande om Ciglers ovan nämnda berättelse: Sommaren 1836 var Ciglers mest kända skönlitterära verk, berättelsen Sreca v nesreci, färdigtryckt; först i 1050 utgåvor, sedan år 1836 och 1840 - troligen utan Ciglers vetskap och medgivande - i ännu 1500 respektive 1000 utgåvor. I alla utgåvor står samma utgivningsår, men de skiljer sig på olika tryckfel. Under 1840- och 1850-talet publicerade han då och då i Novice (se ovan) någon kort berättelse; tydligen hade han skrivit även längre berättelser, men en ska ha förbjudits av censuren och en skulle ha givits ut i Videm (Udine), men de har förblivit okända för den slovenska bibliografin. 1858 höjde Levstik (se nedan) i sin kända reseskildring Från Litija till Catež berättelsen Sreca v nesreci till skyarna och kallade den ett föredömme i skönlitterärt skrivande för den slovenske bonden. Från sina barnaår mindes han nämligen hur bönderna med stor aptit läste och lyssnade på just denna bok under vinterkvällarna. Samma år publicerade Levstik i Slovenki glasnik (se ovan) även en särskild uppsats, som han helt ägnade åt en analys och åt beröm av Ciglers berättelse.

Anton Krempl, präst i Mala Nedelja gav ut den första historieboken skriven på slovenska som kom ut i Gradec: Dogodivšine štajerske zemle s posebnim pogledom na Slovence (Händelser i Štajerska med särskild hänsyn till slovener). Boken blev ganska censurerad...

1835 föreslog slovenen Lovrenc Košir (1804 - 1879) som föddes i Spodnja Luša vid Škofja Loka en reform inom posthanteringen. Som hög tjänsteman inom statens posthantering utarbetade han ett nytt postsystem och föreslog bl.a. att införa lapptaxa, dvs. frimärken. Hovets postbokföring i Österrike-Ungern tog tid på sig att begrunda hans idé och avslog det först i maj 1836 utan någon riktig förklaring. De skrev i ett brev att det inte var rätt tid för en reform inom posten. Hans exakta förslag är tyvärr inte känt, eftersom hans grunddokument med bilagor, som Lovrenc Košir hänvisar till i senare försök att tillerkänna honom att vara först med idén om frimärket, hade slarvats bort. Det står ändå klart att han föreslagit en reform som handlar om att omräkna brevbärar- och transportinkomster, som väsentligt skulle förenkla handhavandet av posthanteringen.

Den engelske historikern Kenneth Wood skrev att förslaget "för brevtaxa från herr Košir (Koschier) var den som hotade Rowland Hills (not. officiellt erkänd för det första frimärket) förslag mest. Om postverket i den Österrikisk-Ungerska monarkin hade antagit dennes förslag, vore Rowlands bidrag de facto oviktigt...".
Det finns goda grunder att anta att Lovrenc Koširs idé nådde sir Rowland Hill, eftersom han trots avslaget försvarade sin idé på möten med dåtidens posttjänstemän. Det är känt att han pratade om förslaget med den brittiske affärsmannen G. Galway, som var god vän med Hill. När Hill diskuterade sina idéer med sina vänner, berättade Galway säkert också om Koširs förslag.

Bland filatelister finns fortfarande ingen enighet kring hur noggrant Košir utarbetade idén om frimärket, men efter andra världskriget var det flera faktorer som talade för att det var han som uppfann frimärket. Därför gav man i Jugoslavien ut hela fyra frimärken till hans ära. 1979 gav även Österrike ut ett minnesfrimärke inför 100-årsjubileumet av hans död.
Rowland Hills första frimärke One Penny Black kom ut 1840, medan Österrike till slut införde frimärket 1850.


Jugoslavien 1946

Österrike 1979

1845 sänktes militärtjänstgöringen från 14 år till 8 år, men det blev svårare att undslippa den. Ända sedan fransmännens överhöghet hade rekryter börjat gömma sig och formera sällskap som kallades för rokovnjaci - de utgjorde någon form av fredlösa ute i skogarna.

De var militära flyktingar eller kanske till och med desertörer, som inte gillade militärtjänstgöringen. De gömde sig i skogarna i någon form av ordnade gemenskap. Kärnan i rokovnjacirörelsen befann sig i svårt tillgängliga berg över Savinjas och Kamniška Bistricas källor, dvs. på gränsen mellan dåtidens Kranjska, Štajerska och Koroška. Det var någon form av rövarsällskap då de inte hade några regelbundna inkomster. De brukade inte jorden och hade inget annat arbete, så de fick förlita sig på sin uppfinningsrikedom. Lite mat och pengar fick de av släktingar och bekanta, men mestadels stal de från byarna och de överföll även slott. Folk var rädda för dem och ibland gick de till och med i strid mot dem.

Ett starkt fäste fanns i Udinboršt - en omfattande skog, som sträcker sig från Kranj till foten av berget Storžic. Den ligger på en aningen upphöjd gammal glaciärterass - ett mycket kuperat område, med många vattenkällor, grottor och hålor i ett konglomerat. Ett landskap som tillåter ett liv på flykten. Rokovnjaci samlades under "den sneda granen". Gemenskapen bestod av desertörerna, kvinnor, barn och äldre. De hade många allierade i de närmaste städerna, på handelsplatserna och i byarna. Det fanns tre stora vågor inom rörelsen - den första uppstod under 1700-talet och varade till den franska ockupationens slut 1813. Den andra varade mellan 1825 och 1843 - då fanns de från Udinboršt kända rokovnjacerna Veliki Goga, Dimež och Crni Jurij.


Rokovnjaci - för vissa rövare, för andra hjältar.
Den tredje perioden varade mellan 1848 och 1853, då rörelsen slutligen kvästes av den österrikiska armén. Då hade man i riket sedan 1849 infört ett välorganiserat gendarmeri, som införde ordning och reda.

Flera författare har senare bearbetat just detta tema om rokovnjaci.

Anton Karinger (1829 - 1870) var en romantisk bildkonstnär från Ljubljana. 1848 bestämde han sig för att lämna akademin i Wien för att bli yrkessoldat trots sin krassa hälsa.
Hans alster är huvudsakligen från perioden mellan 1861 och 1870, då han hade tjänstgjort klart i armén.

Till höger syns hans målning av Kamniska Bistrica, som jag nämnde ovan som ett av rokovnjacis tillhåll.

Det var på modet att samla slovenska folksånger och nästan alla tidningar efterfrågade detta i stor omfattning. Slovensk och slavisk poesi blev ett gemensamt välstånd. Attityden gentemot folksången ändrades - den individuelle skaparen hade frihet att finna den bästa medelvägen bland flera varianter, det var inte längre så viktigt att finna ett original - hans ingrepp var en fortsättning på den skaparprocess som hade påbörjats av folket.

I Kranjska cbelica hade V. Vodniks (se del 3) och A. Smoles samlingar presenterats (de hade inga egna självständiga). Vraz började samla 1832 och gav ut Narodne pesmi ilirske (Illyriska folksånger) 1839 (endast det första bandet). Korytko som förvisats till Ljubljana (se ovan) samlade själv och gav ut Slovenske pesmi kranjskega naroda (Slovenska sånger av den kranjska nationen) i fem band mellan 1839 och 1844.
Man upptäckte att det i den slovenska folkdikten saknades överdriven fiction, hemlighetsfull mystik och groteska ytterligheter som var typiska för den germanska muntliga traditionen.

1847 uttryckte Fran Malavašic att kroater och serber i sina folksånger bevarade minnet av sina hjältefäder och deras stora gärningar - den fridfulle slovenen sjöng dock bara om det som hjärtat för tillfället ingav: om sin lycka eller olycka, kärleken osv. Därför tyckte han att folksången hos de förstnämnda var storslagnare - det ledde till att dessa översattes och att man skrev om de serbiska, tjeckiska och ryska eposarnas hjältar. Man sökte i dessa texter hjältedåd som uttryckte sig i kampen för fosterlandet. Den serbiska eposen jämfördes med den klassiska (Homeros). 1848 uttryckte Jurij Šubic (se nedan) att den slovenske författaren istället skulle rikta sin uppmärksamhet till Valvasor: "läs Valvasors tjocka böcker och mycket stort kommer då hittas som sedan länge väntar på den slovenske Homeros eller Herodotos". Redan Prešeren genomskådade hänförelsetendensen över Homeros rapsodiska poesi och avfärdade denna i sitt namn i sin sonett Ocetov naših imenitna dela (Våra fäders stora dåd).

Attityden till Prešerens poesi skulle ändras och medvetenheten om hans storhet skulle växa alltmer, särskilt bland unga ansågs han vara en förebild och hans namn nämndes allt oftare i och med kravet på ett litterärt värde - med hans Poesier i sin hand återinförde vissa författare principen om estetisk kvalité i den slovenska litteraturen. Trots det upphöjdes den slovenske juristen och poeten Jovan Vesel Koseski (1798 - 1884) under en period än mer i någon form av kollektiv psykos, då han skrev sin poesi i Homeros anda, som i dikten Slovenja (publicerades 1844 i Novice), men som estetiskt inte nådde upp till Prešerens arbeten. Han hade också översatt Homeros verk till slovenska.


Jovan Vesel Koseski

Efter Februarirevolutionen 1848 i Paris utbröt Marsrevolutionen i Wien, som ledde till att Metternich fick avgå. Oroligheter bröt även ut runt slott och herrgårdar i Slovenien. Bara ett fåtal arbetare reagerade känslomässigt på revolutionen, däremot gjorde bönderna det i massor - de såg i den feodala absolutismens kris en möjlighet att slutgiltigt frita jorden och slutade verkligen med att uppfylla sina feodala skyldigheter. I och med detta avslutades den feodala perioden på slovenskt territorium.

Revolutionen innebar i allmänhet en lättnad, trots att borgarna av rädsla för arbetarna och bönderna upprättade en nationalgarde för att vakta sina liv och ägodelar. Tidningarna emottog med glädje löfte om författning och tryckfrihet. Störst beslutsamhet visade några kulturella personligheter i och med nationalfrågan - den etniska individualiteten och dess politiska bekräftelse var inte längre något problem - problemet var vägen till förverkligandet. Bland idéerna fanns också tanken om en sydslavisk union, men de hälsosamma nationella tendenserna uttryckte sig framförallt i ett program för ett förenat Slovenien, Zedinjena Slovenija, som utarbetades 1848.


Fran Miklošic
Franc Miklošic (1813 - 1891) var slovensk filolog och ansågs vara den viktigaste slavisten under 1800-talet. Han gick grundskolan på hemorten, i Ljutomer, och gymnasiet i Varaždin och Maribor. 1838 doktorerade han i filosofi på universitetet i Graz, där han också föreläste en tid och studerade juridik i vilket han doktorerade 1840 på universitetet i Wien.

Sedan lämnade han juridiken för att ägna sig åt studier av slaviska språk samt anställdes på Wiens hovbibliotek 1844. Samma år publicerade han en kritisk recension av Bopps jämförelsegrammatik, vilken följdes av en lång rad extraordinärt djupgående verk, som i dåtidens slaviska filologi gjorde revolution.
Efter att Kopitar (som nämns ovan) dog blev han också censor för slaviska, rumänska och grekiska böcker; bland annat så censurerade han 1846 den tredje och fjärde versen i Prešerens Zdravica (se ovan).


Peter Kozler

Under tiden för nationernas vår blev han ordförande i föreningen Slovenija i Wien och var med och formade programmet för Zedinjena Slovenija, som slovenerna i Wien offentliggjorde för sina landsmän den 20 april 1848, samt blev folkrepresentant i övre huset i det österrikiska parlamentet.
1849 grundade han på universitetet i Wien en professur i slavistik; germanistiken grundades först nästa år. Han blev professor och under tre studieår också dekanus för det filosofiska fakultetet samt under året 1854-55 till och med rektor över hela Wiens universitet. För sina förtjänster fick han 1864 en ärftlig riddartitel (Ritter von). Han var medlem i Wiens akademi och korrespondensmedlem i den franska Académie des Inscriptions et Belles-Lettres. Han var också företrädare för Pannonienteorin vad gäller fornkyrkoslaviskans ursprung (se del 4 och del 14)

Hans många verk bearbetar inte bara de slaviska språken, utan även rumänskan, albanskan, grekiskan och det romska språket. Han skrev även slovenska läseböcker för gymnasiet. Först 1886, fem år före sin död, pensionerade han sig.

Peter Kozler
(1824 - 1879) föddes i Koce vid Kocevska Reka. Han var slovensk jurist, ekonom, geograf, kartograf och politiker och inspirerades av Zedinjena Slovenijas program att 1848 påbörja en karta över de slovenska etniska regionerna. Han är också känd för att tillsammans med sina syskon ha grundat ölbryggeriet Union (se del 13). Sedan 1825 fanns även det idag med Union konkurrerande slovenska ölet på marknaden - Laško (se del 13), och 1897 grundade slovenen Anton Tramptich från Koroška/Kärnten Frankrikes största bryggeri Champigneulles - hans "slovenska hemland" tillföll senare under folkomröstningen Österrike (se del 6).

Programmet hade följande krav:
"1. Att den politiskt delade slovenska nationen i Krain, Steiermark, Kustlandet och Kärnten förenas som ett folk till ett kungarike med namnet Slovenien och får sin egen riksdag.
2. Att det slovenska språket till alla delar får samma rättigheter i Slovenien som det tyska språket åtnjuter i de tyskspråkiga länderna, samt att vi själva får bestämma när och på vilket sätt det slovenska språket kommer att införas i skolor och kanslier.
3. Att vårt Slovenien bildar en beståndsdel av det österrikiska och icke det tyska kejsardömet. Vi vill inte att vårt land företrädes av någon annan i den tyska riksdagen, endast de lagar som utfärdats av Kejsaren genom våra ombudsmän kommer att vara bindande för oss."

Territoriet som skulle omfattas av Sloveniens gränser definierades senare mer exakt och omfattade även slovenerna i Venetien och Ungern. Omfattningen grundade sig inte på historiska rättighteter utan lades upp på etniska grunder. Kranjska och Goriška beboddes i princip enbart av slovener, medan det i Kärnten, Steiermark, Gradiška, Istrien och Trieste även fanns en andel tyskar och italienare.

1953 var Peter Kozler klar med sin karta (se bilden) över de slovenska regionerna, men den förbjöds (censurerades) av makten.

I maj 1848 samlades delegater från de slaviska länderna i den habsburgska monarkin till en kongress i Prag. Ett manifest utformades där det betonades att frihet, jämlikhet och broderskap inte bara är individens rättighet utan även ska gälla nationerna, stora såväl som små.

Man ställde sig bakom de enskilda nationernas krav, däribland slovenernas. Kongressen avbröts dock av ett uppror i Prag (pingst- eller juniupproret) som kuvades av militären. I september avskaffades genom en lag undersåtsväsendet och bönderna fick jord mot skadestånd. De uppnådde sin frihet och var inte längre intresserade av revolutionen. Den hade ändå inte tagit tillräcklig hänsyn till deras intressen, vilket var en följd av politisk omognad hos de nationella ledarna, som hade hyst en avog inställning mot en radikal lösning av feodalväsendets avskaffande. På så sätt bröt sig den nationella rörelsen bort från massorna (bönderna) och stod utan ett brett samhällsstöd.

Det slovenska geopolitiska läget var ett hinder för de tyska planerna om en utgång till Medelhavet. Innan 1848 fanns inga större konflikter då den slovenska nationella frågan i den centrala maktens och tysk-österrikiska nationalismens ögon ännu inte ansågs viktig. När då slovenerna hade utarbetat en politisk nationalidé vaknade den tyska befolkningen i Österrike upp och såg en fara i politiska följder angående utgången till Adriatiska havet. En frustrerad österrikisk reaktion utbröt och även individer som förut varit slovenerna tillgivna, som till exempel poeten Anastasius Grün, blev plötsligt inbitna fiender till slovenska nationella aspirationer.

I mars 1849 upplöste regeringen riksdagen och utropade den oktrojerade (utan riksdagens godkännande införda) författningen som garanterade likställighet för alla nationer i monarkin. Det dröjde inte länge förrän denna författning inte längre gällde - med ett kejserligt dekret avskaffades författningen den 31 december 1851. Nu följde en period med inrikesministern Bachs absolutism.

En reaktion på självständighetssträvandena kom i form av upphävande av politiska , kulturella och nationella friheter och som stödde sig på tjänstesektorn och militären. Av rädsla för uppror samarbetade regeringen med kyrkan. Den politiska och psykiska atmosfären förändrades till en för den slovenska nationen kritisk situation.
Det fanns ingen yttrandefrihet, tryckfrihet och det var förbjudet att samlas. Alexander von Bach förde en antislavisk politik och hade en idé om germanisering - han påstod att slovenerna hade ett utvecklat österrikiskt medvetande. Trots det stödde Bach utvecklingen av handel och kommunikationer. 1857 var järnvägssträckan Ljubljana - Trieste färdigbyggd. En modern statsförvaltning byggdes upp. Tullgränsen mellan den österrikiska och ungerska delen av monarkin hade avskaffats 1851. 1859 proklamerades hantverksordningen som gav frihet för idkande av hantverk. Absolutismens makt försvagades dock på grund av missnöje även bland tyska borgerligheten, statsskulder och förlusten mot Napoleon III i Italien 1859. Den avskaffades slutgiltigt under 1861.

Under 1860-talet blev Österrike en författningsmonarki, där regentens makt begränsades av författningen; fick alltså sin första författning och återinförde politiska friheter (politiska tidningar, rätt till sammankomster, mm.)

1862 blev järnvägssträckan Zidani most - Zagreb klar och 1863 järnvägssträckan Maribor - Celovec (Klagenfurt).


© Föreningen Sokol

I oktober 1863 grundades också gymnastikföreningen Južni Sokol (Södra Falken).

Sokol var den första gymnastikföreningen i Slovenien och den grundades av en grupp slovenska "fosterlandälskare". Sokol i Ljubljana blev moderorganisation för alla slovenska Sokol-föreningar. Mot slutet av 1800-talet växte det upp till en rörelse vars idé inte bara handlade om umgänge kring gymnastik, utan medlemmarna hade också tagit ställning ideologiskt. Det låg tankemässigt nära Nationella framstegspartiet, men ansåg sig vara en allfolklig politiskt ofördelad och fritänkande organisation, som var tillgänglig för alla. Medlemmarna fick dock inte vara anhängare till partier som var emot Sokols kulturella och politiska program, som till exempel Slovenska folkpartiet, som hade gymnastikföreningen Orel (Örnen) under sitt beskydd (det var religiöst inriktat). Sokols verksamhet var demokratiskt och det försvarade nationen.

Man underströk att man i sina led samlade folk med olika världsuppfattningar. Ideologin uppmuntrade till nationell och kulturell medvetenhet och uppfostrade med gymnastiken som verktyg - för disciplin i kropp och själ. Under Österrike-Ungern var Sokolrörelsen viktig i samlandet av den slovenska nationen mot österrikarna. Sammankomsterna på möten, s.k. zleti, var de största slovenska folkmötena näst efter tabori (se nedan) under andra hälften av 1800-talet. Sokolverksamhetens huvudroll var att i de nationer som levde under österrikisk eller rysk hegemoni uppnå kulturell, men även politisk och ekonomisk självständighet.

En känd sloven som började sin storslagna bana i Sokolrörelsen, men under senare tid (han gick med i rörelsen 1907), var den trefaldige Olympiske guldmedaljören i gymnastik, Leon Štukelj, från Novo mesto.

1864 grundades Slovenska matica på uppmuntran av "forsterlandsälskare" från Maribor genom frivilliga donationer från utbildade, handelsmän och företagsägare med syftet att på det slovenska språket trycka mer krävande verk från allehanda områden, höja utbildnings- och kunskapsnivån, skapa en slovensk terminologi för olika specialområden osv. Dåtidens Österrike uppmuntrade till grundandet av sådana bolag, vilket även kejsaren Franz Josephs bidrag (500 gulddinarer) vittnar om.
Det verkar än idag som en vetenskaplig och kulturell institution, som anordnar vetenskapliga möten om olika problem rörande den slovenska kulturen och samhället samt om dess framtid. Samtidigt så är det ett bokförlag som ger ut kvalitetsmässiga originella verk samt översättningar inom det humanistiska, naturvetenskapliga och tekniska området.

Mellan åren 1864 - 1867 var slovenerna inblandade i Österrikes intervention av Mexico. Många fattiga bönder följde den österrikiske ärkehertigen Maximilian Ferdinand (se del 10) för att han skulle installeras på den mexikanska tronen - de lockades av en god lön och löftet om ett stycke land efter slutförd tjänstgöring. Slutet blev dock tragiskt då de mexikanska rebellerna dömde Maximilian till döden och arkebuserade honom. Efter demobiliseringen i mars 1867 återvände 1151 slovener hem. Många hade dött eller stannat i Amerika.

Det var den österrikiske admiralen Wilhelm Tegetthoff, född i Maribor och senare överbefälhavare över den österrikiska örlogsflottan, som förde hem Maximilians kvarlevor. Han var känd för sin innovativa taktik och sitt inspirerande ledarskap. Även en hemsida om honom har skapats.


Under mitten av 1800-talet begav sig allt fler slovener ut i världen. Under den första utvandrarfasen till Amerika var det framförallt missionärer, äventyrare (guldletare), soldater samt ekonomiska utvandrare som gårdfarihandlare från Bela krajina och bönder från Gorenjska som gav sig iväg över Atlanten.


Wilhelm Tegetthoff

Friderik Baraga
Missionärerna lämnade ett särskilt avtryck i USA under denna tid. Bland de första var Friderik Baraga (1797-1868), som kom till New York år 1830. Han var den viktigaste slovenske missionären som spred den katolska tron bland urinvånarna - indianerna. Baraga föddes på slottet Mala vas nära Dobrnic. 1831 började han med sitt missionsarbete bland indianerna från ottawastammen på Michigansjöns ostkust. Han försökte avhålla dem från rusdrycker och bemödade sig att främja deras kulturella och ekonomiska utveckling, lärde dem jordbruk och hantverk och försökte få dem bofasta. Där de slog sig ner grundade han indianska kyrkor och skolor. Han författade och gav ut bönböcker och böcker med religiöst innehåll på deras språk. Då han motsatte sig snäva intressen från köpmän, protestantiska präster och regeringen förflyttades han till en ny arbetsplats bland ojibwaindianerna (eller chippewa) . Deras språk liknade ottawaindianernas, så han lärde sig det snabbt. På de båda indianska språken gav han ut sex böcker och flera kortare verk med religiöst innehåll. Han sammanställde och gav även ut en ojibwagrammatik, samt en ojibwa-engelsk och en engelsk-ojibwaordbok. Baraga skrev också en bok för sina landsmän om dem, Popis navád in sadershanja Indijanov Polnozhne Amerike (1837). Han och hans efterföljare Franc Pirc, Lovrenc Lavtižar, Oton Skola, Andrej Skopec, Janez Cebulj, Jožef Buh m fl var bland de första få utbildade som i egenskap av kristendomens förmedlare verkade bland urinvånarna och sedan befäste kristendomen bland de europeiska nyinflyttade, bland dem slovener.
Till USA flyttade även den slovenske prästen, författaren och utopiske socialisten Andrej Bernard Smolnikar (1795 - 1869). På grund av sin inblandning i revolutionen 1948/49 flydde även teologen, filosofen och pedagogen Anton Fister (1808 - 1881) dit från den österrikiska polisen - dåtidens politiska flykting. Mellan 1852 och 1856 reste och föreläste på amerikanska universitetet i Alabama i Montgomery geografen och reseskildraren Anton Edvard Cižman (Zhishman), som räknas som den förste slovenske professorn på ett amerikanskt universitet. Särskilt missionärsbreven som publicerades i Zgodnja danica och Novice medverkade till bilden av Amerika bland slovenerna, som ofta var mytbildande och stereotypt, särskilt vad gäller synen på urinvånarna - trots det kan man tala om ett intressant möte mellan den indianska och slovenska kulturvärlden.

Slovenska resenärer - såväl adelsmän som präster - kunde påträffas i olika delar av Europa och även utanför även långt tidigare - Valvasor vistades t.ex. ett tag i Tunisien; men de mest långväga var missionärerna. Den förste missionären som vistades utanför Europa och lär ha varit av slovensk börd tros vara Odorik Matiuzzi från Pordenonne. Han reste mellan 1318 - 1330 till Indien, sedan förbi Andamanerna, Nikobarerna, Sumatra, Java och Borneo till storkhanens hov i Peking. Från 1642 missionerade Adolf Steinhauser från Ljubljana på Filippinerna. Mot slutet av 1600-talet försökte Josef Perberg från Savinjadalen sprida den katolska tron i Japan, men utan framgång. 1705 reste jesuiten Joannes Baptista Messari (Ivan Krstnik Mesar, se bilden) från Gorica (Gorizia) till Kina. Under sitt försök att missionera i Indokina togs han vid en förföljelse av katolska präster till fånga och dog efter att ha vistats tio minuter i en bambubur år 1723. Hans bror Ivan Pavel Mesar gick också en våldsam död till mötes i östra Indien. Under 1800-talet vändes intresset bort från Asien och riktades istället mot Afrika och Amerika.

Missionären Ignacij (Ignatius) Knoblehar (1819 - 1858) föddes i Škocjan nära Novo mesto. Efter två års teologistudier i Ljubljana, där det ingick hebreiska och arabiska, fortsatte han sina studier i Rom. 1846 sändes han till Libanon för att vänjas vid klimatet, språket och sedvänjorna. Sedan reste han via Palestina och Alexandria till Khartoum, dit han kom 1848. Han valde Khartoum som sin första och viktigaste missionsbas. Han hyrde tillsammans med två misionärskolleger en segelbåt, och seglade söderut längs Vita Nilen till trakter där ingen europé tidigare hade satt sin fot. Han ville bygga upp en missionsstation där, men hindrades av muslimska slavhandlares intriger. I mars 1850 återvände han till Khartoum och samma år till Europa. Han överlämnade sin etnologiska samling till museet i Ljubljana och fortsatte sedan
till Wien, där han bad kejsaren Franz Joseph att ge sitt beskydd till den sudanesiska missionen, finansiellt stöd och en konsulär representant i Khartoum.
Innan han åter gav sig av samlade han flera slovenska missionärer och hantverkare och reste med dem till Afrika. Med deras hjälp upprättade han två missionsstationer till - den sydligaste låg på 4º35' nordlig breddgrad.
På grund av det ohälsosamma klimatet och malarian, som det då inte fanns några läkemedel mot, dog Knoblehars missionärer inom loppet av några år. Längst levde Jernej Mozgan som dog den 24 januari 1858 och snart därefter dog Knoblehar själv, när han var på väg till Rom.
Av infödingarna kallades han Abuna Soliman och han gjorde under sin tid i Sudan sex resor längs Nilen. Det är hela 4100 km från Alexandria till den sydligaste punkten han nådde. I hans skeppslogg
står det att han kom till 4º12' nordlig breddgrad. Sedan trängde han något längre söderut med roddbåt och till fots.

Under många år förblev han den ende som lyckades komma så långt söderut i Sudan.

Till Sydamerika kom t.ex. Francišek Ksaverij Drenik (Franciscus Xavier Drenik), som var professor vid universitetet i Santo Domingo - det första universitetet i Nya Världen. Marko Anton Kapus (Marcus Antonius Kapus) från Kamna Gorica kom till Mexico 1687 där han arbetade på åtskilliga missionsstationer i provinsen Pimeria Alta (idag Sonora). Från 1699 tjänstgjorde han i Matape där han dog den 30 november 1717 efter att i närmare ett decennium varit föreståndare för samtliga missioner i Sonora. Han hade tillsammans med jesuiten Kühn från Tyrolien och den spanske armékapten Mange under 1694 tillryggalagt de drygt 64 milen till Californiaviken. De drog slutsatsen av snäckor, som de fann hos indianer i trakten och som bara kunde härröra från stillahavskusten och inte från själva viken, att Kalifornien måste ha en landsförbindelse. Dittills hade man trott att Kalifornien var en ö. Kühn tog på sig uppgiften att genom resor verifiera antagandet, men upphovsmannen till slutsatsen var Kampus, vilket framgår av hans brev.

I mitten av 1800-talet var som sagt USA huvudmålet - många gårdfarihandlare från Bela krajina handlade från bosättning till bosättning resp. från gruva till gruva i de amerikanska staterna Illinois, Iowa, Minnesota och Michigan. Senare slog de sig ner och etablerade sig som handelsmän och krogägare i några större städer, t.ex. St. Louis (Missouri), Cincinatti (Ohio), Chicago (Illinois) och annorstädes. Bland dem fanns också Matija Premuta, som reste iväg till New York med vännen Janez Gorše sommaren 1839. Premuta blev rik i Amerika. Han bodde och verkade i St. Louis centrum vid floden Mississippi som handelsman och krogägare, där han också hade mycket mark. Hans brev var det första på slovenska skrivna utvandrarbrevet som publicerades i Novice (1845), där han också välkomnade landsmännen att flytta till USA, som han kallade "det lovade landet, det rika Indien!" Det var inte svårt för gårdfarihandlarna att anpassa sig till det amerikanska samhället, då de redan med handel runt om i Europa hade vant sig vid främmande land och hade inget besvär med främmande språk. 

Mississippi

En del slovener bestämde sig för att söka guld i Kalifornien, men det var ett mödosamt arbete, som krävde mycket tålamod - många lyckades och ännu fler misslyckades. Det fanns allt mindre guld och myten om guld-Amerika bleknade sakta bort bland folket i Europa. Äventyraren Fred Bahovec från Ljubljana drogs till Alaska för att jaga vilda djur, vilket resulterade i att en av bergstopparna i Alaska fick namnet Peak Bahovec.

Under 1860- och 70-talet var Minnesota det utlovade landet, särskilt för slovener från Gorenjskaregionen. Efter det amerikanska inrikeskriget, dvs. 1865, bosatte sig lantbrukarfamiljer från Dovje, Mojstrana och orter runt Bled, Podbrezje och annorstädes på de bördiga fälten i Minnesota. Dessa var riktiga pionjärer som mestadels blev amerikanska farmare och många anställdes som lantbruksarbetare, vagnkörare, skogsarbetare mm. Anledningen till deras utvandring hemifrån var framförallt lantbruks- och metallindustrikrisen i Gorenjska samt goda möjligheter att få bördig jord i Minnesota. Det var framförallt missionären Franc Pirc förtjänst, som 1865 blev regeringskommissionär för inflyttning till den nämnda amerikanska staten och publicerade omfattande beskrivningar av situationen i Minnestota i Novice och Zgodnja danica om landsmännens möjligheter för ett gott leverne där. Slovenerna bosatte sig främst i Stearns County ca 70 mil nordväst om huvudstaden S:t Paul, i stadsdelarna Krain, Brockway, Albany, S:t Joseph och S:t Wendel. Bara i de första två grundade de sammanslagna bosättningar, S:t Antony och S:t Stephen.

På hemmafronten hade kejsaren utfärdat författningslagen "februaripatentet" 1861, som gav varje land sin landsförsamling, medan riket hade sin riksdag i Wien. Riksdagen bestod av två kammare: adelskammaren och deputeradekammaren. Medlemmarna av adelskammaren utnämndes av kejsaren, medan landsförsamlingarna valde sina delegater till deputeradekammaren. Systemet var kvar med smärre förändringar ända till monarkins fall. Rösträtten var förmögenhetsberoende, men olika regler gällde för städerna och landsbygden, som i proportion till invånare fick färre delegater - det var inte till gagn för slovenernas representation i församlingarna.
Först 1867 lyckade slovenerna få en absolut majoritet i Krajnska (Krain) och vann på landsbygden på hela slovenska territoriet utom i Kärnten och på Istrien. Senare blev det bättre även i dessa två områden.

1866 förlorade Österrike ett krig mot Preussen och Italien. Enligt fredsavtalet från den 3 oktober 1866 kom så de venetianska slovenerna under italiensk överhöghet. Detta föregicks av en folkomröstning där praktiskt taget alla slovener röstade för Italien. Slovenerna hade räknat med att autonomin som de hade åtnjutit under den Venetianska republiken skulle återupprättas, men de blev gravt besvikna - "otack är världens lön" - de italienska myndigheterna visade inget gehör varken för det slovenska språket eller för slovenernas autonomi (se del 4).

1867 infördes dualism - monarkin delades i två likställda delar, den österrikiska och den ungerska: Österrike-Ungern. Kejsaren Franz Joseph var gemensam, men man hade var sin regering och parlament. Slovenska Prekmurje hamnade under den ungerska delen och resten av de slovenska regionerna i den österrikiska. Eftersom även Bosnien-Hercegovina ockuperades 1878 (annekterades till riket 1908), så hade antalet slaver ökat och mot slutet av 1800-talet uppstod idén om trialism - att Österrike - Ungern skulle delas upp i tre enheter, där den tredje skulle vara den sydslaviska.

I slutet av 1860-talet, dvs. mellan 1868 - 1871, uppstod taborrörelsen. Sedan 1861 hade det varit populärt med läsgrupper där man läste slovenska böcker och tidsskrifter och anordnade besede (ord), dvs. soaréer med tal, sång, recitationer och teaterföreställningar på slovenska. Ur detta uppstod taborrörelsen efter tjeckernas förebild, som anordnade möten i det fria, s.k. tabori (fältläger). Första mötet hölls 1868 i Ljutomer och sedan följde 17 till över hela Slovenien. Det deltog i genomsnitt 5000-6000 människor på varje möte och som mest samlades det ca 30.000 i Vižmarje nära Ljubljana. Vid mötena uppträdde flera talare, som talade om slovenernas situation och om deras politiska och ekonomiska krav - det grundläggande kravet var sammanslagningen av alla slovenska nationalområden till ett förenat Slovenien, ett annat var att slovenskan skulle jämställas med tyskan hos myndigheter, inför domstolarna och i skolorna. Man talade om att bilda lånekassor, som främst skulle hjälpa bönderna - den första uppstod i Kärnten 1872.

De österrikisk-ungerska provinserna:

Cisleithanien (kejsardömet Österrike(
1. Böhmen
2. Bukovina
3. Kärnten
4. Krain
5. Dalmatien
6. Galizien
7. Kustlandet
8. Nedre Österrike
9. Mähren

10. Salzburg
11. Schlesien
12. Steiermark
13. Tyrolen
14. Övre Österrike
15. Vorarlberg
Transleithanien (den ungerska kronans land)
16. Ungern (inkluderade nuvarande Slovakien)
17. Kroatien och Slavonien
18. Bosnien-Hercegovina

Det uppstod en klyfta i slovensk politik mellan den äldre och den yngre generationen - man myntade uttrycket gammal- och ungslovener:
Gammalslovenerna - till dessa räknades kretsen kring dr. Bleiweis, som hade tagit ledningen i det slovenska politiska livet genom händelserna 1848. De var konservativt lagda och strävade medvetet efter att bevara allt som skapades i nationens kulturella och andliga liv och som baserades på slovenernas tusenåriga katolska tradition. Deras slagord var: "Allt för tron, hemmet och kejsaren!". Deras språkrör var förutom tidningen Novice även Slovenec (Slovenen), som började ges ut 1873 och varade ända fram till efter 2:a världskrigets slut.

Ungslovenerna - de var den nya, liberalt sinnade generationen med författaren Fran Levstik i täten. De beskyllde gammalslovenerna för bristande karaktär, då de visserligen brännmärkte dualismen på hemmaplan, medan de röstade för den i riksdagen, sedan de av regeringen utlovats några mindre fördelar. Med rätta betraktades dualismen av liberalerna som ett dråpslag mot de små nationernas strävan efter jämlikhet, medan tyskar och ungrare gjorde upp sinsemellan på deras bekostnad. Deras paroll var: "Allt för fäderneslandet, kulturen och friheten!". Deras språkrör var tidningarna Naprej (Framåt) från 1863 och Slovenski narod (Slovenska folket), som började ges ut i Maribor 1868, men sedan flyttade till Ljubljana. De ansåg att kampen för de nationella rättigheterna var viktigast och att religionen knappast svävade i fara.

1869 förstatligades skolorna och en åttaårig obligatorisk skolgång infördes.

Mellan 1871 och 1879 regerade greve Auersperg och hans strängt tysk-liberala och centralistiska regering, som ville begränsa rättigheterna som rikets länder hade, vilket fick de två ovan nämnda slovenska lägren att närma sig varandra i ett tyst samförstånd. Trycket, nederlaget vid valet till landsförsamlingen i Krain 1877 och händelserna i samband med ockupationen av Bosnien-Hercegovina bidrog till att samförståndet varade i mer än femton år. Under den tiden försvagades det slovenska nationella motståndet och en del av borgarna gick över till tyskarnas sida, medan bönderna knöt sig allt närmare till de konservativa grupperna. En av den nya regeringens första åtgärder hade nämligen varit att 1873 ändra på valordningen:
Enligt de nya reglerna indelades väljarna i tre grupper: storgodsägare, borgare och handelsmän, samt bönder. Den förstnämnda bestod till övervägande del av tyskar och fick sin riksdagsledamot med redan ett fåtal röster. Bland borgarna och handelsmännen - den andra väljargruppen - fanns det många tyska tjänstemän och tyskvänliga slovener. Arbetarna hade ingen rösträtt (de fick den först 1907), medan bönderna bara fick rösta om de betalade minst 10 guldmynt i årlig skatt och trots att de utgjorde minst tre fjärdedelar av befolkningen, fick de välja färre riksdagsmän än befolkningen i städer och köpingar.

Samhällsutvecklingen gick ändå framåt. 1870 var järnvägsträckan Ljubljana - Jesenice - Trbiž klar och 1876 Divaca - Pula. Mellan 1874 - 91 gav förlaget Mohorjeva družba (se ovan) ut Obcno zgodovino za slovensko ljudstvo (Allmän historia för det slovenska folket) av Josip Stare. 1878 började regionsarkivet i Ljubljana verka som idag är Sloveniens statsarkiv.

1875 reste sig folket i Bosnien-Hercegovina mot den turkiska ockupationen. Ett tiotal slovener gav sig av dit för att hjälpa till (även till Serbien).

1878 samlades dåtidens stormakter vid Berlinkongressen (se bilden) - Tyskland, Österrike-Ungern, Storbritannien, Italien, Ryssland och Turkiet. Efter kriget mellan Ryssland och Turkiet som tog slut 1878 hade Rysslands inflytande på Balkan ökat och Österrike-Ungern samt Storbritannien kände sig hotade. Genom Tysklands förmedling samlades man på kongressen som leddes av Otto von Bismarck. Efter en månad kom man överens om ett fredsfördrag, som väsentligt ändrade på den sydösteuropeiska politiska kartan. Mest förlorade Turkiet och vinnare var Bulgarien. Serbien, Montenegro och Rumänien blev självständiga riken. Österrike-Ungern fick ockupera Bosnien-Hercegovina. Det sista skulle snart leda till politiska motsättningar inom den österrkisk-ungerska regeringen.
De flesta liberala tyska riksdagsmännen var emot ockupationen av Bosnien-Hercegovina, eftersom det innebar en ökning av den slaviska befolkningens andel i monarkin. De tyska konservativa och de flesta slaviska politikerna var för en ockupation. Därför avgick Auerspergs regering och efter en ettårig regeringskris utnämndes greve Eduard Taafe till ministerpresident och behöll sin position till 1893. Den nya majoriteten bestod framförallt av tyska konservativa, men även nästan alla de slaviska och italienska riksdagsmännen - det tyska liberala lägret var emot Taafes regering.
Slovenerna stödde denna nya regering och situationen för dem förbättrades. Det tyska partiet i Krain förlorade sitt konstlade stöd - det övergavs av de förmögna bönderna och av de flesta väljarna i städerna, då de inte längre hade någon nytta av partiet. Dess tidning Laibacher Tagblatt (Ljubljanas dagblad) upphörde 1880 som dagstidning och blev fram till 1883 en anspråkslös veckotidning, Laibacher Wochenblat.
18 april 1882 kungjorde justitiedepartementet en utökad användning av det slovenska språket i Krain, nedre Steiermark och i slovenska respektive blandade områden i Kärnten. Det slovenska språkets rättigheter ökade kraftigt. Alla klienter vid domstolen fick använda slovenska, inte som förut bara de som inte kunde tyska - ministerkungörelser påminde de underställda myndigheterna om att hålla sig till föreskrifterna om det slovenska språkets företräde.
Även i skolorna förbättrades slovenskans ställning - de flesta grundskolorna, utom i Kärnten, blev helslovenska. Som svar på detta började det tyska liberala borgarskapet bilda privatskolor, då staten inte längre uppfyllde alla deras önskemål. I Wien grundades 1880 Deutscher Schulverein (Tyska skolföreningen) med syftet att kämpa för ett tyskt skolväsende i områden med blandad befolkning eller vid de tyska språkgränserna. 1886 hade föreningen ca 12.000 medlemmar. För att värna sig mot de tyska föreningarnas verksamhet grundade slovenerna på prästen Ivan Vrhovniks initiativ Društvo svetega Cirila in Metoda (Sankta Kyrillos och Methodios förening) - dess syfte var att höja det nationella medvetandet och bilda skolor i orter som var mest utsatta för förtyskningen.

Taafe

Taafes regering fick dock avgå 1893 då de flesta riksdagsledamöterna var emot förslaget om att rösträtten skulle utvidgas.

En regeringskris följde med regeringar som avbytte varandra. När Badenis regering (1895 - 1897) införde en reform som krävde att även de tyska statstjänstemännen i Böhmen och Mähren skulle kunna tjeckiska bröt ett våldsamt motstånd ut hos tyskarna - oroligheter och demonstrationer samt slagsmål i riksdagen, vilket ledde till den regeringens fall. Fram till första världskriget avlöste sedan elva regeringar varandra. Samförstånd mellan tyskar och tjecker blev hädanefter omöjligt och även ungrarna blev svåra att ha att göra med. För att kuva den ungerska oppositionen gick kejsaren med på att 1907 införa allmän rösträtt (för män) där alla röster räknades lika i direkta och hemliga val.

Samförståndet mellan gammal- och ungslovenerna upphörde när dr. Anton Mahnic trädde in på den politiska arenan. Under åren 1881 - 1896 var han professor i teologi i Gorica och därefter professor på ön Krk, då han också spelade en viktig roll i Kroatien. Sedan 1888 började han ge ut sin tidsskrift Rimski Katolik (Den romerske katoliken) där han skarpt kritiserade några av dåtidens slovenska författare, särskilt Josip Stritar och Simon Gregorcic - bl.a. för att de var värderingsmässigt okonsekventa, under liberalismens inflytande, skepticister och tog ställning för andra liknande ickekatolska värderingar. Han krävde själv att all politisk och kulturell verksamhet skulle underordnas strängt katolska värderingar. En allmän debatt utbröt och liberalerna stöttes bort från den eniga slovenska fronten varefter slovenerna åter delades i två läger: det konservativa och det liberala, vilket ledde till bildandet av politiska partier.


Ivan Tavcar

En särskild polemik bröt ut mellan Anton Mahnic och Ivan Tavcar (1851 - 1923), liberal politiker, advokat, författare och mellan 1911 - 1921 även borgmästare i Ljubljana. Han var en av de första slovenska realistiska författarna. Han föddes i en fattig bondefamilj och började sin skolgång i Poljane, vilken han sedan fortsatte i Ljubljana, där han också började på gymnasiet. På grund av disciplinära åtgärder fick han flytta till Novo mestos gymnasium och sedan återvända till Ljubljana. Efter gymnasiet studerade han juridik i Wien, 1875 blev han advokatpraktikant i Ljubljana och anställdes 1877 hos dr. Mencinger i Kranj. 1880 återvände han till Ljubljana där han blev kvar till sin död. 1884 öppnade han där sin egen advokatfirma. Han började sin politika karriär i Krains landsförsamlig, där han tillsammans med Ivan Hribar var kärnan i det liberala lägrets radikala grupp. 1894 tog de tillsammans över ledningen av partiet och Tavcar blev mindre radikal; fram till Österrike-Ungerns förfall var han en av de ledande politikerna i Krains Nationella framstegsparti (NNS). Ett tag var han redaktör för partiets tidning Slovenski narod (Slovenska folket). Ivans fru Franja Tavcar uppmuntrade honom också att vara aktiv i flertalet nationella föreningar; bl.a. blev han ordförande i Klub slovenskih biciklistov (Slovenska cyklistklubben) - första slovenska cyklistorganisationen.
Sina allra första litterära alster publicerade han i studenttidningen Slavec och hans första riktiga berättelse publicerades i Slavljanski jug under rubriken Primola år 1868.

Han hämtade sitt stoff ur historiska händelser, mest ur by- och slottsmiljö, delvis ur stadshistorien, senare intresserade han sig mer för stoff från bondelivet. Det handlade ofta om olycklig kärlek. I hans berättarstil flätades det realistikt beskrivna yttre samman med typiskt romantiska upplevelser av huvudpersonerna. Ofta använde han pseudonymet Emil Leon. Hans mest kända verk är Ivan Slavelj (1876), Vita vitae meae (1883), Mrtva srca (1884), Janez Sonce (1885-1886), Med gorami - en samling korta berättelser (1876-1888), Grajski pisar (1889), 4000 (1891), V Zali (1894), Izza kongresa (1905-1908), Cvetje v jeseni (1917) och bland dem det viktigaste Visoška kronika (1919), som utspelar sig på 1600-talet, då det trettioåriga kriget tog slut. 1973 spelades filmen Cvetje v jeseni (Blommor på hösten) in efter Ivan Tavcars bok.

Den satiriskt-utopiska berättelsen 4000 kom till i polemiken med Mahnic, där han fyndigt och ironiskt berättar om livet som det skulle ha gestaltat sig i huvudstaden år 4000 om vissa teorier skulle bli lag. Den betraktas också som den första science-fiction boken, en genre som sedan ofta användes för att kritisera samhället eller politiken.

Ivan Tavcar var som sagt gift med Franja Tavcar (1868 - 1938), som var en av de viktigaste personligheterna i dåtidens slovenska kvinnorörelse. Hon var också Murns (se nedan) välgörare, som en av de främsta damerna i samhället, som med all kraft engagerade sig för att hjälpa unga litterära talanger. Hon stod den unge poeten bi även vid hans dödsbädd.


Franja Tavcar

Dr. Janez Evangelist Krek (1865 - 1917), teologiprofessor i Ljubljana, var däremot en konservativ politiker. Han föddes vid Sveti Gregor över Sodrazica - hans mor var en mycket religiös, bestämd kvinna, som bistod fattiga och barn. Krek präglades av sin mor och kände därför stark sympati för den lilla människan, arbetaren och bonden och gjorde mycket för att förbättra dennes lott. För att folket skulle hålla sig á jour med strömningarna och idéerna i samhället, för att kunna utstaka sin verksamhetsinriktning, organiserade han folkutbildning, där han engagerade sig för utbildning av arbetare och bönder inom kulturella, ekonomiska och sociala områden. 1894 startade han lånekassor och sparkassor med tyska Raiffeisenkasse som förebild, för att göra det möjligt för bönderna att få en billig kredit och därmed befria dem från ockrares maktgrepp. Redan nästa år bildades sparkassornas förbund i Krain, där han själv var sekreterare. Sedan bildades också kooperativ för bönder, djuruppfödare, mjölkproducenter osv. Krek band ihop alltsammans till Gospodarska zveza (Handelsföreningen) som försörjde alla anslutna kooperativ med varor och köpte deras produkter.

1910 fanns det 560 kooperativ anslutna från alla slovenska regioner.
Han engagerade sig också i arbetarnas boende - 1898 bildades Slovensko stavbno društvo (Slovenska byggföreningen) i Ljubljana, som genast satte igång med att bygga bostäder åt arbetarna. 1902 hade de byggt färdigt 170 hus. Krek
krävde även rättvisa löner åt arbetarna för att de skulle kunna försörja sina familjer och även få över något åt ålderdomen - organiserade arbetsföreningar och möjliggjorde facklig organisation.
Under de tolv åren då han aktivt verkade inom kultur- och utbildningsområdet hade han uträttat enormt mycket, vilket placerar honom bland nationens viktigaste organisatörer - han bidrog avgörande till att slovenerna skapade ett modernt strukturellt uppbyggt samhällsliv. Kulturrörelserna och kooperativen höjde kultur- och utbildningsnivån hos slovenerna. På så sätt närmade Krek staten och medborgaren varandra och för båda möjliggjordes deras huvuduppgift - att vårda det gemensamma välståndet och en rättvis fördelning av tillgångarna. En sådan princip mellan staten och medborgaren kallas för subsidiaritetsprincipen, som är grunden i ett demokratiskt samhälle.

Liberalerna å sin sida hade många i sina led som hade skott sig på böndernas bekostnad och dr. Ivan Tavcar uppmanade till och med i landsriksdagen 1899 att Krains landsregering skulle krossa kooperativen. Detta ledde till att Slovenska folkpartiet (de konservativas parti) vann en övertygande seger efter införandet av allmän rösträtt och fick en absolut majoritet i Krains riksdag.

Vad gäller litteraturen så anses 1848 och 1881 (se nedan) vara milstolpar under denna period. 1848 hade censuren avskaffats samt tryck- och samlingsfriheten infördes. Den ledande kraften som då var gammalslovenerna bildade litterära samfund, föreningar, läsgrupper och tidningar. 1881 började ungslovenernas litterära tidskrift Ljubljanski zvon (Ljubljanas klocka) ges ut. Den samlade kring sig alla slovenska författare av betydelse och banade väg för en ny epok - realismen. Under ungslovenernas första årtionde fanns bland de betydelsefulla poeterna och författarna, vid sidan av den ledande ideologen Fran Levstik även Simon Jenko, Fran Erjavec, Janez Trdina och Matija Valjavec. Senare var huvudföreträdarna Josip Jurcic, Josip Stritar, Ivan Tavcar och Janko Kersnik. Även prästen och poeten Simon Gregorcic samarbetade med dem.


Fran Levstik

 

 


Janez Trdina

Fran Levstik (1831 - 1887) lade grunden för den slovenska litteraturen med essän Od Litije do Cateža (Från Litija till Catež). Hans andra mest kända berättelse är Martin Krpan z Vrha (Martin Krpan från Vrh - se del 2), men han är också känd för sin språkvetenskapliga diskussion Napake slovenskega pisanja (Fel i slovenskt skrivande).

Simon Jenko (1835 - 1869) är en av de bästa slovenska lyrikerna. Hans mest kända dikter är Adrijansko morje, Naprej, Gori, Obujenke, ... samt diktcykeln Obrazi (Ansikten). Han försökte sig också på att skriva prosa - novellerna Tilka och Jeprški ucitelj (Läraren i Jeper) samt skildringen Spomini (Minnen).

Fran Erjavec (1834 - 1887) var författare och naturvetare. Hans viktigaste verk var om naturkunskap, då han författade ingående skildringar om djur - Žaba (Grodan), Domace in tuje živali v podobah (Inhemska och främmande djur i bild), Naše škodljive živali v podobi in besedi (Våra skadedjur i bild och text), Mravlja (Myran), Rak (Kräftan). Han omarbetade naturvetenskapliga böcker för skolbruk, som var mycket viktiga för den slovenska terminologin och populärvetenskapliga läsbarheten.
Han skrev också skönlitteratur (berättelser, fabler, skildringar och noveller) bland vilka skildringen Hudo brezno eller Gozdarjev rejenec har ett uppfostrande syfte - i den finns det fina skildringar av naturen och skogslivet samt en livlig beskrivning av ett spännande smuggeläventyr. Den bästa skönlitterära uppsatsen är skildringen Ni vse zlato, kar se sveti (Allt är inte guld som glimmar); den är näst efter Levstiks Martin Krpan den andra klassiska slovenska berättelsen. Den är också språkligt fullkomlig. Erjavec skrev också bra reseskildringar: Ena noc na Kumu (En natt på Kumen), Na kraški zemlji (På karstmarken), Med Dravo in Savo (Mellan Drava och Sava)...

Janez Trdina (1830 - 1905) vandrade över Dolenjska och Bela krajina och noterade sina observationer om folkets liv, arbete, tro och sedvänjor. Detta använde han sedan i autobiografiska verk, skildringar, noveller och sagor. Bland hans mest kända verk är Bajke in povesti o Gorjancih (Sagor och berättelser om Gorjanci). Lite mindre kända är Narodne pripovedke iz bistriške doline (Pripovedka od zlate hruške) (Folkberättelser från dalen Bistrica (Berättelsen om guldpäronet)). Han skrev på ett fint, folkligt språk, vilket gjorde att Ivan Cankar kallade honom bästa stilist för sin tid. Trdina har också fått bl.a. den högsta toppen på berget Gorjanci uppkallad efter sig.


Simon Jenko




Fran Erjavec




Gorjanci

Josip Jurcic (1844 - 1881) var en viktig slovensk realistisk författare. Hans författarstil hade tagit intryck av olika författare och folkprosan. Hans barndom präglades av gammelfars berättelser, som han samlade i samlingen Spomini na deda (Minnen av gammelfar). Redan vid sjutton års ålder publicerade han sin första berättelse, Pripovedka o beli kaci (Berättelsen om den vita ormen). 1864 gav förlaget Mohorjeva družba ut skildingen Jurij Kozjak, och den litterära tidskriften Slovenski oglasnik publicerade skildringen Domen. I den litterära samlingen Cvetje iz domacih in tujih logov (Blommor från inhemska och främmande lundar) publicerade han sin roman Deseti brat (Den tionde brodern), som betecknas som den första slovenska romanen. Med Josip Stritar och Fran Levstik gav han ut antologin Mladika, i vilken han publicerade sin skilding Sosedov sin (Grannens son). Han var redaktörsassistent vid tidningen Slovenski narod i Maribor och två år senare blev han dess ansvariga utgivare och flyttade till Ljubljana. 1792 publicerade han den kända korta berättelsen Telecja pecenka (Kalvsteken). Några år senare publicerade han också romanerna Doktor Zober, Med dvema stoloma (Mellan två stolar), Lepa Vida (Vackra Vida) och Cvet in sad (Blomma och frukt) samt tragedin Tugomer, som bearbetades av Fran Levstik. Hans roman Deseti brat (Den tionde brodern) blev även film.


Josip Jurcic

Josip Stritar

Josip Stritar (1836 - 1923) var poet, författare och lärare i litteratur. 1866 gav han tillsammans med Levstik och Jurcic åter ut Prešerens Poezije (Poesi) och skrev i inledningen den kända diskussionen om Prešeren där han inför slovenerna visade på Prešerens storhet. Sen följde Literarni pogovori (Litterära samtal), i vilka han lär ut och utbildar om litteraturen, bearbetar slovenernas kulturfrågor, talar om poesi och utvärderar Jenkos och Levstiks dikter. Efter det Dunajski soneti (Wiensonetterna), som hör till hans viktigaste dikter - han har här höjt sig som mest i att visa på dåtidens slovenska förhållanden, i beslutsamhet och kampvilja. Han avslöjar det offentliga, politiska och kulturella livet, särskilt egennyttan hos politiska höjdare och deras drängattityd mot regeringen i Wien. Dessa dikter är den bästa politiska satiren.

"Oj ti ljudstvo ti slovensko zlata vredno,/pošteno, umno, kakršnih je malo;/kako si tem sleparjem v roke palo,/ki te v pogubo vodijo dosledno?" (Aj du folk du slovenska guld värda,/ärliga, kloka, som få äro;/hur kunde du falla i händerna på dessa bedragare,/som för dig konsekvent in i fördärvet?)

Stritars Svetlinova Metka är en känslofull roman om en tragisk kärlek mellan en enkel bondflicka och en slottsyngling.

Sodnikovi är en byskildring som upphöjer ärlighet och arbete och samtidigt visar på ondskan i bedrägeriet och den förödande verkan kapitalismen har på byn. Zorin, en roman som skrevs i brevform och publicerades som följetong i tidningen Zvon, berättar om en ung slovensk utbildad man, som söker tröst för sin olyckliga kärlek utomlands. Han återvänder hem besviken och bedrövad och tar sitt eget liv. Dunjaski Zvon är den första helt skönlitterära slovenska tidningen som började komma ut 1870. Vid slutet av samma år blev det tvunget att läggas ner på grund av konflikter mellan de politiska höjdarna. Zvon kom återigen ut 1876 och lyckades bestå trots svårigheter i ytterligare fem år. Under det sista året avlägsnade det sig med sin överdrivna sentimentala pessimism från de flesta medarbetarna, som övergick till den unga generationen realister, som i Ljubljana 1881 började ge ut Ljubljanski zvon. Stritar utbildade med sitt skrivande yngre författare och med känsla för det estetiska utvärderade han dåtida författares verk och skapade åt de slovenska utbildade ett kultiverat språk. Hans stil var klart och naturligt och trots att han varit hemifrån i hela sitt liv, klingar ur hans alster ett levande folkligt talspråk.

Janko Kersnik (1852 - 1897) föddes på slottet Brdo, hans far var borgare-domare och hans mor var adelsdam. Själv gick han på gymnasiet i Ljubljana, men fick hoppa av i sjunde klass för att han var medveten sloven (annars hade han blivit relegerad). Han fick vidare privat utbildning i hemmet av Levec, som gjorde honom intresserad av litteraturen. Som vuxen levde han på slottet i sin hembyggd och var notarius till yrket. Kersnik beskrev i sina verk det slovenska borgarskapet och bönderna. Hans mest kända verk är Na Žerinjah (1876), Rokovnjaci - avslutade den efter Josip Jurcics död, som hade påbörjat denna (1881), Lutrski ljudje (1882), Ciklamen (1883), Gospod Janez (1884), Agitator 1885), Testament (1887), Kmetske slike (1891), Jara gospoda (1893) och Ocetov greh (1894).

1953 gjordes filmen Jara Gospoda (Parvenus) efter Janko Kersniks förlaga.


Janko Kersnik

Simon Gregorcic

Simon Gregorcic (1844 - 1906) är den mest omtyckte poeten bland det slovenska folket. Hans dikter bidrog väsentligt till att forma den slovenska nationella medvetenheten under 1800-talets andra hälft, då språket blev det mest karakteristiska tecknet på nationell tillhörighet. Det var mestadels dikter som väckte den patriotiska upplevelsen hos massorna. Gregorcic föddes i Vrsno över Kobarid, en ljuvlig by under bergstoppen Krn (2245 m). Han studerade, blev präst, hade olika anställningar, men var allra längst i tjänst i Gorica. I sin poesi uttryckte han sin kärlek för natur- och kulturlandskapet, det liv som omgärdade det slovenska folket. Dikterna uttryckte en inre erfarenhet som berörde slovenerna djupt och som fyllde dem med kärlek för sitt land och med slovensk patriotism. Många av Gregorcics dikter har satts till noter och gett honom epitetet "näktergalen från Gorica" (Goriški slavcek).

Till idag har hans sånger framförts på konserter över hela Slovenien och folkets entusiasm har aldrig upphört. Han dog av ett slaganfall under en mässa och på hans begravning sjöng kören "Nazaj v planinski raj" (Tillbaka till bergsparadiset) - i hela sitt liv hade han längtat till sitt bergslandskap.

Redan som elev skrev han fosterlandslyrik - snart så märktes det också i hans verk att han upplevde en ideologisk klyfta mellan sitt förbund med prästyrket samt en längtan till sekulärt liv (Ujetega ptica tožba (Fångad fågels klagan)). Hans dikter var främst fosterlandsälskande (Soci (Till Soca)), kärleksdikter (Kropiti te ne smem (Jag får inte viga dig)), bekännande (Cloveka nikar (Inte människan)) och berättande (Hajdukova oporoka (Hajduks testamente), Veseli pastir (Den glade herden)).

Födelsehemmet i Vrsno

Soci (Till Soca) är en dikt som tillägnas floden Soca. Han skrev denna 1879 och den publicerades i Stritars Zvon. I dikten ser många poetens vision av 1:a världskriget och striderna vid Soca (se del 6), men litteraturhistorikern Anton Slodnjak (1899 - 1983) trodde att det handlade om en äldre idé, som poeten omformade som en reaktion på grundandet av Italia irredenta år 1878. Från början slutade dikten till och med med raderna: ""na zemlji tvoji tujcev tropi/naj ne dobódo ni – gróbov!" (på jorden din främlingar flockar sig/låt dem denna ej få ej ens - gravar!"), som poeten strök över innan publiceringen, eftersom det i västvärlden inte passade sig att neka någon rätten till en grav.
När så 1:a världskriget bröt ut åtta år efter Gregorcics död tryckte den österrikiska militären vykort med Gregorcic som motiv för att uppmuntra till patriotism hos slovenska pojkar och stridslusta på Soca (Isonzo) fronten mot Italien. Slovenska pojkar bar små böcker med Gregorcics poesi i fickan på frontlinjen.
Dikterna gavs ut i fyra band Poezije I (1882), Poezije II (1888), Poezije III (1902) och Poezije IV (1908). Det första bandet blev allmänt kallad Guldboken.


1994 gav slovenska postverket ut ett frimärke inför 150-årsjubiléet av Simon Gregorcics födelse med en näktergal som motiv. Den nutida författaren Ivan Sivec (se del 7) har skrivit en biografi om Gregorcic med titeln Biseri bolecine (Pärlor av smärta) och även en bok om hans kärlek Dragojila, med titeln Planinska roža (Bergsblomman)

Anton Aškerc (1856-1912) publicerade sin första dikt, Trije popotniki (Tre resande) 1880 i Ljubljanski zvon. Först skrev han lyriska dikter och efter 1882 allt mer episka dikter. I lyriken uttryckte han fosterlandskärlek, kärlek och tvivel på sin tro. För sina ballader och romanser tog han stoff ur den slovenska och slaviska historien, bibeln, folkliga muntliga traditionen och det samtida livet. Från 1881 publicerade han sina verk i Ljubljanski zvon under pseudonymet Gorázd. Med sin första diktsamling, Balade in romance (1890), presenterade han sig med sitt riktiga namn. Den fick ett bra mottagande och en skarp kritik från Anton Mahnics (se ovan) håll på grund av nationella, frihetstänkande och sociala idéer.
Hans mest kända verk består av diktsamlingarna Balade in romance och Stara pravda, samt dikterna Ponocna potnica, Brodnik, Caša nesmrtnosti, Mejnik, Mutec osojski, Janicar, Godceva balada, Anka, Kronanje v Zagrebu (se del 3), Poslednje pismo, Zimska romanca, Kadi se njiva..., Slikarjeva slika, Stari grad och Dve sestri.
Aškerc var personlig vän med den svenske slavisten Alfred Jensen (1859 - 1921) som översatte Aškercs Sloveniska Ballader som 1901 publicerades av Albert Bonniers Förlag.

Dragotin Kette (1876-1899) blev tidigt föräldralös och 1895 var han tvungen att lämna skolan för att han skrev en satirisk dikt om biskopen Jakob Missi och skulle som straff få betala skolavgift, vilket han inte kunde. Han livnärde sig ett tag som privatlärare. Sedan utbildade han sig i Ljubljana och Novo mesto. Efter studenten gjorde han militärtjänst i Trieste, där han insjuknade i tuberkulos och fick därför lämna militären. Han dog endast tjugotre år gammal i den övergivna sockerfabriken Cukrarna i Ljubljana, som hade blivit ett billigt tillhåll för många. Kette var representant för den slovenska modernismen. Han umgicks med Ivan Cankar och var mellan 1893 - 1896 medlem av den litterära och politiska föreningen Zadruga. Kettes dikter handlade främst om kärlek och om funderingar. Hans mest kända är Jagned, Na trgu och Pijanec. En diktsamling med rubriken Poezije kom ut efter hans död år 1900. Anton Aškerc skrev inledningen till den - samtidigt tillät han sig att göra ingrepp i Kettes dikter, vilket ledde till skarp kritik och en kamp med modernistiska poeter; särskilt engagerad i den var Ivan Cankar.
Kette skrev även barnpoesi och barnprosa och kort impressionistisk prosa.

Josip Murn-Aleksandrov (1879-1901) växte upp med sin mors avlägsna släkting i det nyss nämnda Cukrarna i Ljubljana och levde där i större delen av sitt korta liv. 1898 gav han sig av till Wien för att studera juridik, men fick återvända till Ljubljana redan efter ett år på grund av pengabrist och sjukdom, där han anställdes som tjänsteman. Han dog i Cukrarna tjugotvå år gammal, liksom Kette i tuberkulos.
Aleksandrov var Murns pseudonym. Han publicerade dikter sedan 1896 i ungdomstidningar och senare i Ljubljanski zvon. I hans poesi syntes inflytande från impressionismen, känd för sina känslofyllda intryck, bondemotiv och sin subjektivitet. Poesin var främst stämningsfull (O mraku, Vergilije) och självbekännande (Ko dobrave se mrace, Pa ne pojdem prek poljan). Det var rätt lite kärleksdikter, flertalet var om bondelivet. Det centrala temat var längtan, dödsförnimmelse och melankoli. Förutom dikter skrev han också korta och längre noveller.
Tillsammans med Cankar, Župancic och Kette hörde han till de modernistiska poeterna.

Ivan Cankar (1878-1918) är som sagt en av de fyra slovenska modernistiska författarna. Han började skriva redan som elev och publicerade sina dikter i Vrtec och Ljubljanski zvon. När han var i Wien var han aktiv i slovenska studenters litterära krets, vars medlemmar även Oton Župancic, Fran Govekar och Fran Elle var.
Han skrev realistiskt från början, men riktade senare om sig till nyromantiska strömningar, särskilt symbolismen samt (i början) dekadensen. 1899 kom diktsamlingen Erotika och en samling korta noveller Vinjete ut. I den sistnämndas epilog tog han avstånd från realismen. Det året räknas på grund av Cankars Erotika samt även Župancics Caša som början på den slovenska modernismen. Cankars oerhört dekadenta rubrik väckte stort rabalder i den slovenska offentligheten. Dåtidens ärkebiskop i Ljubljana, Anton Bonaventura Jeglic, lät köpa och bränna alla utgåvor av Erotika, vilket dock inte hade några större följder då redan en ny utgåva trycktes 1902. Snart slutade Cankar med poesi för att istället ägna sig åt prosa.
Han skrev i ett brev till Zofka Kveder (se nedan) 1900 att han avsade sig dekandensen och
tog istället ställning för ett socialt engagemang hos författare.

Nästa år kom hans satiriska komedi Za narodov blagor ut (För nationens väl) , som handlar om den samtida politiken på slovenskt område - han förlöjligar representanter för slovensk borgerlighet som pladdrar om nationens väl och ve och vill framstå som dess beskyddare. 1902 gavs romanen Na klancu (På sluttningen) ut, som är hans mest omfattande litterära verk och tillägnades minnet av hans mor. Den finns även på film. Samma år kom även hans första politiska drama ut, Kralj na Betajnovi (Kungen på Betajnova), som bearbetar utnyttjandet av och motståndet från den lilla människan - han visar på den slovenska byns förfall och uppkomsten av två nya klasser: proletariserade småbönder och lönearbetare å ena sidan och ett tunt skikt av byns rikemän och företagare å den andra. I sina verk från 1904, Gospa Judit och Hiša Marije Pomocnice, tar han itu med det sista inflytandet av dekandensens sensualism och naturalism. Hans roman Martin Kacur från 1906 spelades också senare in som film med titeln Idealist. 1907 skrev han som en del av sitt program i valkampanjen för Jugoslaviska socialdemokratiska partiet sin mest kända skildring, Hlapec Jernej in njegova pravica (Drängen Jernej och hans rätt - den finns översatt till svenska), som på ett symboliskt plan föreställer den förtryckta arbetarklassens kamp mot den utnyttjande herren. Jugoslaviska socialdemokratiska partiet bildades 1896 och dess medlemmar kom från Slovenien samt även från Istrien och Dalmatien. Fram till 1:a världskriget var dess främste ledare författaren dr. Etbin Kristan. Trots att Cankar inte hade någon framgång i valet fortsatte han sin politiska aktivitet i form av diskussioner och föreläsningar - sin mest berömda föreläsning hade han i Ljubljana 1913 med rubriken Slovener och jugoslaver, i vilken han tog ställning för ett enande av alla sydslaver i ett gemensamt land, men bestämt motsatte sig någon som helst kulturell eller språklig utjämning: "Allra vidrigast, verkligen - vidriga! - tycks mig de människor, som helt utan orsak och anledning i samband med förhandlingarna kring den politiska jugoslaviska frågan lägger till det slovenska språket. De erbjuder det helt öppet, kastar det över gränsen och frågar inte ens, vem som bjuder mest för det." Nästa år började han ge ut korta noveller med ungdomsminnen i tidningen Slovan - de kom ut 1920 postumt i samlingen Moja mladost (Min ungdom).
Hans sista period påverkades starkt av 1:a världskriget. I Podobe iz sanj (Bilder från drömmar), hans sista samling av korta noveller, som också kom ut postumt 1920, syns en stark förflyttning mot symbolisk expressionism.
Han ville visa att kriget är ett fruktansvärt ont och en skam som medför oändligt lidande, skräck och smärta, och att efter alla dessa händelser en pånyttfödelse av mänskligheten är oundviklig.
Många kallar Cankar för den störste slovenske prosaförfattaren och han är tillsammans med Slavko Grum (se del 6) en av de största slovenska dramatikerna. På ett eller annat sätt präglade han alla senare generationer av slovenska författare, förutom kanske modernisterna på 1960-talet. Ivan Cankars dödsår 1918 gäller som slutet på den slovenska modernismen. Han dog tio dagar efter den första jugoslaviska statens födelse (se del 6)...

Oton Župancic (1978-1949) är en av de fyra slovenska modernisterna. Han föddes i Vinica i Bela krajina i en rik familj. Under gymnasietiden flyttade familjen till Ljubljana. 1896 började han studera historia och geografi i Wien. Efter att ha undervisat som professor i Ljubljana i ett halvår begav han sig iväg utomlands. Han bodde i Paris, i Schweiz och i Tyskland där han verkade som privatlärare. Efter återkomsten till Ljubljana blev han stadsarkivarie - han bytte ut Aškerc, som hade dött. Senare blev han direktör på Slovenska nationalteatern och en av de första valda medlemmarna av Slovenska vetenskaps- och konstakademin.

Han gav ut poesisamlingar för barn: Pisanice, Lahkih nog naokrog, Sto ugank, och för vuxna: Caša opojnosti, Zimzelen pod snegom, Podaj mi roko (dikt), samt tragedin Veronika Deseniška. Även hans översättningar har stor betydelse, särskilt Shakespeare och Molière.

Zofka Kveder (1878 - 1926) är en av de första slovenska författarinnorna. Hennes huvudtema var om den rättslösa kvinnan. Hon tillhör andra generationen av slovenska naturalister, främst på grund av den naturalistiska beskrivningen av omgivningen, ärftligheten och erotiken.
Som ung lämnade hon sitt hem i Loški Potok i Notranjska, där barndomen präglades av hennes alkoholiserade far. Hon flyttade till Ljubljana där
hon ett tag arbetade på politikern Ivan Šusteršics avdokatbyrå. Sen flyttade hon till Trieste och anställdes hos tidningarna Edinost och Slovenka (Slovenskan). Hon bodde ett tag även i Schweiz, där hon lyssnade på universitetsföreläsningar. 1900 flyttade hon till Prag där hon bodde mellan 1900 - 1907. 1904 blev hon redaktör för månadstidskriften Domaci prijatelj (Hemmets vän), som kom till nästan varje slovenskt hus. Då var hon också skönlitterär mentor åt Prežihov Voranc. När hon hade gift sig med den kroatiske modernistiske poeten Vladimir Jelovšek flyttade hon till Zagreb, de hade tre döttrar. Där arbetade hon i redaktionen på Zagrebs dagblad Agramer Tagblatt med kvinnobilagan Frauen Zeitung. Hon skilde sig och gifte om sig med den socialdemokratiske politikern Juraj Demetrovic. 1917 började hon ge ut Ženski svijet (Kvinnovärlden), som hon senare döpte om till Jugoslovanska žena. Den upphörde 1920 och Zofka Kveder gav då 1921 ut årsboken Almanah jugoslavenskih žena och publicerade i denna Tužaljke (slo. Žalostinke, sv. Sorgberättelser).

Hon började sin litterära bana med att 1898 skicka sina "sanna bilder ur livet" men också fantasialster till olika tidningar: Slovenka och Edinost i Trieste, Slovenski narod, Dom in svet (Hemmet och världen); och de började publicera dem. Ett tag använde hon pseudonymet Kopriva - under det namnet kom hennes autobiografiska korta novell Moja prijateljica (Min väninna) ut 1900. Då gav hon också ut sin första bok Misterij žene (Kvinnans mysterium), som förutom hennes egna erfarenheter från hemmet även tagit intryck av sådant hon upptäckte i Trieste. I hennes korta noveller flätas bondkvinnors, arbetarkvinnors och borgarkvinnors smärtor samman. Sina dramauppsatser samlade hon i boken Ljubezen (Kärleken) 1901. Sedan följde samlingarna Odsevi (Reflektioner) 1902, Iz naših krajev (Från våra bygder) 1903 och Iskre (Gnistor) 1905. Ett av hennes viktigare verk är det sociala dramat Amerikanci (Amerikanarna) från 1908, som visar på fattigdomen och besvikelse som orsaker till utvandring. Med smärtan som orsakats av hennes fars drickande tar hon itu i flera av sina verk, särskilt i novellen V oblasti teme (I mörkrets våld) och romanen Njeno življenje (Hennes liv) från 1918. Det sistnämnda var det sista hon skrev på slovenska. Därefter skrev hon på serbiska och kroatiska (Hanka, Jedanaest novela, dramat Unuk kraljevica Marka…) och hon samarbetade också med tjeckiska och tyska tidningar.

Genomgången av 1800-talets författare ger en bild av hur slovenerna drevs till gemensamhetstankar med de sydslaviska nationerna på grund av förtyskningen. För denna period är det typiskt att det slovenska och slaviska rörs samman i den folklore-romantiska berättelseprosan i en panslavistisk entusiasm, som av litteraturhistorikern Anton Slodnjak kallats för en form av "slaviserande" intrång av ickesanning (fantasi) - detta skedde hos flera av de hittills uppräknade litteraturskaparna från 1800-talet. Av rädsla för förtyskningen engagerade sig en del för ett enande av det slovenska språket med serbokroatiskan eller ryskan, men till slut vann ändå tanken att det naturliga och nödvändiga är att bevara den slovenska självständigheten i det litterära språket och i så många andra roller som möjligt, på samma sätt som hos alla de andra stora språken.

Ett annat exempel är författaren Josef Friedrich Perkonig (1890 - 1959) från Kärnten. Han föddes i Borovlje (Ferlach), en liten stad i södra Kärnten, som var känd för tillverkning av fina jaktgevär. Hans far anses ha varit av tysk börd, medan hans mor var slovenska. Under den tiden låg de slovenska områdena under den österrikiska monarkin och borgarna, inklusive i Ljubljana, föredrog att tala tyska. De talade även slovenska, landsbygdens språk som var det förhärskande. I Perkonigs fall, så är hans efternamn av slovenskt ursprung, vilket innebär att den störste författaren i dagens Kärnten var av slovensk börd, även om han inte själv var medveten om det.

Det kunde gå till så, eftersom den slovenska identiteten under den tiden då han växte upp slets åt olika håll, vilket samtidigt innebar att den hos en del av dess folk gick förlorad. De slovenska intellektuella ville tro att deras nationella identitet var sydslavisk och såg i den panslavistiska rörelsen räddningen från den pangermanska expansionismen, vars syfte var att bre ut den tysktalande arean söderut till Adriatiska havet.

Det slovenska folket opponerade sig så klart mot en sådan förtyskning. I Kärnten kände dock folket instinktivt att deras land aldrig hade tillhört den sydslaviska gruppen. Det kulturella arvet och den etniska traditionen hos Balkanfolken var så annorlunda att majoriteten av slovenerna där avfärdade en enhet med sydslaverna. Och eftersom de inte visste något om Kärntens - Karantaniens historiska identitet, greppade de efter den stortyska idén, som spreds vitt omkring genom massmedia på det tyska språket. På så sätt triumferade den tyska nationella idén i Kärnten och på annat håll i dåtidens Österrike. De tyska skolböckerna var väl anpassade för detta syfte. Det inpräntades i medvetandet på Kärntens intellektuella, särskilt hos dem som härstammade från städer och bygder där det tyska språket övervägde. En av dessa unga studenter och framtida Kärntens intellektuella var också Josef Friedrich Perkonig.

Idag kan det i Slovenien skrivas kommentarer som "Som son av ett blandat äktenskap bestämde hans sig för den tyska sidan" - de låter som anklagelser och det är mycket orättvisa sådana. Unge Perkonig följde bara det allmänna medvetandet, som skapades av Kärntens och Österrikes skolsystem. Den karantanska slovenska traditionen bevarades bara i byarna och inte i de tvåspråkiga städerna, som Perkonig kom från. Han introducerades aldrig för bytraditionerna och bykulturen, som hans slovenska landsmän kom från. Den offentliga sfären i Kärnten var helt genomsyrad av den tyska nationalistiska idén. Man kan än idag föreställa sig vilket inflytande Goethe och Heine måste ha haft på den tiden, eller Wagners kända operor om Nibelungens ring (Rhenguldet, ...) osv.
Ovetandes om sitt eget lands historia och kultur höll han hänfört fast vid den stortyska världen och dess kultur. De akademiska förvrängningarna som skedde på universiteten redan under denna period, uttryckte formellt ett förakt för slaver, särskilt slovenerna stod i skottlinjen. Framförallt akademikerna på Graz universitet (i Steiermark) som Hildebrand, Peisker, Gumplowicz och andra, bekräftade "vetenskapligt" i sina verk den historiska och kulturella underlägsenheten hos slaver i allmänhet.
Det är inte konstigt att Perkonig under sådana omständigheter följde den tyska nationalistiska idén som sammansmälte med känslorna för det regionala Kärnten. Till idag har inte Kärntens (Karantaniens) identitet retts ut av historiker i Kärnten och övriga Österrike, inte heller av dagens slovenska etablissemang. Därför är inte den tysta slovenska anklagelsen av Perkonig för att han anslöt sig till den tyska nationella rörelsen berättigad. Perkonig var ett offer för nationell ideologisk verkan, men var trots detta en stor författare. Om hans medverkan i folkomröstningen i Kärnten 1920 och mer om hans verk skriver jag i del 6.

Jag vill bara tillägga att många österrikare som än idag bär förtyskade slovenska efternamn är omedvetna om deras ursprung.

Efter 1800-talets slut skärptes de nationella motsättningarna i monarkin. Tyska nationalister försökte finna stöd för sin sak med en oavbruten följd av offentliga möten, provokativa demonstrationer och allehanda firanden, där de inte snålade med pengar, löften och rusdrycker, men inte heller med hotelser och utpressningar. I Kärnten organiserades särskilda vandaliserande trupper för att planmässigt försöka förstöra slovenska tillställningar, högtidlighållanden och invigningar av slovenska kulturhus. Städerna i slovenska Steiermark utropades och hyllades som urtyska. Detta ledde till allt större spänningar mellan borgare av slovensk och tysk börd i Maribor, Ptuj, Celje och andra städer. Sankta Kyrillos och Methodius förening (se ovan) sammankallade i september 1908 sin huvudstämma i Ptuj för att understryka att staden stod på slovensk mark. Tyskarna i Ptuj med omnejd anföll deltagare på vägen från järnvägsstationen till Folkets hus med hjälp av tysk polis, spottade på dem och kastade stenar, knuffades och slogs med käppar och piskor. Svaret på detta kom i Ljubljana mellan den 18 och 20 september, där folkmassorna från staden och omgivningen bl.a. slog sönder skyltfönstren i tyska butiker och rev ner tyska skyltar. Soldater som skickades ut för att återställa ordningen sköt skarpt, dödade två personer och sårade åtskilliga. Efter dessa händelser blev Ljubljanas ansikte mera slovenskt. De tidigare tyska och tvåspråkiga skyltarna ersattes i stor utsträckning med enbart slovenska. Man började även bojkotta tyska företag och många sparare flyttade sina besparingar från den tyska Krainsparkassan.

Österrike-Ungern annekterade som sagt Bosnien-Hercegovina 1908. De slovenska partierna välkomnade händelsen. Krek (se ovan) uttryckte sig som så: "i en fast förhoppning att härmed togs det första steget mot en förening av vår monarkis alla sydslaver i en statsrättsligt självständig organism under den habsburgska dynastins spira."
1912 utbröt det första Balkankriget där Serbien, Bulgarien, Montenegro och Grekland förklarade Turkiet krig och fördrev på kort tid turkarna nästan ända till Istanbul. Detta krig gjorde ett stort intryck på slovenerna. Katoliška bukvarna (Katolska bokförlaget) i Ljubljana gav ut boken Kriget på Balkan, där man med stor sympati för de slaviska småstaterna beskriver krigshandlingar i det första kriget men begråter bulgarernas öde i det andra kriget som utbröt 1913. Ivan Cankar sade då: "Om någon hittills inte visste det, måste han nu ha kommit till insikt om att vi inte bara är slovener, ännu mindre österrikare, utan medlemmar i en stor familj som bor mellan Juliska alperna och det Egeiska havet. När det första skottet föll, hördes dess eko in i vår sista och mest avlägsna by. Människor som aldrig i sitt liv hade brytt sig om politik såg med medkänsla i hjärtat, inte enbart med intresse, på det stora dramat. Och inom oss alla väcktes något som i mycket liknar en fånges längtan. Men även någonting annat väcktes inom oss, något av mycket större betydelse och värdefullare - en gnista av den styrka, självaktning och livskraft, som spred sig i södern slog rot även på slovensk mark. Den svage såg att brodern var stark och började tro på sig själv och sin framtid."

I den panslavistiska euforins anda och i spåren av sökandet efter en gemenskap med sydslaverna gavs boken Pod svobodnim soncem (Under den fria solen) ut år 1912, skriven av den slovenske författaren Fran Saleški Finžgar (1871-1962). Det är en historisk roman, ett omfattande episkt verk, ämnat att väcka den nationella medvetenheten hos slovenerna, men under panslavistiskt inflytande. Den handlar om den tid på 500-talet då slovenerna antogs börja bosätta sig på Balkan (se del 1) och då de levde under den fria solen, utan någon annans överhöghet - i ett demokratiskt samhälle, där äldsterådet beslutade i folkets namn.
Huvudhjälten i boken är Iztok, son till äldsten Svarun. Romanen börjar med en strid mellan slaverna och bysantierna. För att lära sig det bysantinska stridssättet beger sig Iztok till Carigrad/Konstantinopel. Han blir kär i hovdamen Irena, som har en slovensk mor. Förutom det överdådiga livet i Bysans beskriver Finžgar det idylliska livet bland slaverna som herdar och jordbrukare, som lever anspråkslöst, ärligt och i samklang med naturen trots sin hedendom eller just på grund därav.
Iztoks syster Ljubinica kidnappas av hunnernas konung Tunjuš, som förr hade kämpat mot Bysans tillsammans med de slaviska stammarna samt anterna (se del 4), som levde längre norrut. Denne hade nu anlitats av den bysantinske kejsaren att i utbyte mot guld och rikedom så hat mellan slaverna och anterna.

Denna roman som romantiserade slavernas gemensamma folkvandring gjorde ett starkt intryck på generationer av slovener. Den utgjorde också obligatorisk läsning i skolorna under tiden för det kommunistiska Jugoslavien (se del 7). Någon annan äldre historia kände man i allmänhet inte till.

Innan jag övergår till slovenska vetenskapsmän och uppfinnare vill jag nämna den kände svenske uppfinnaren Alfred Nobels (1833 -1896) anknytning till Slovenien. Under 1870-talet bodde Sofia Hess, kvinnan som synligt påverkat Nobels liv, i Celje. Från 1876, när han lärde känna henne i Baden vid Wien, till sin död år 1896, gav han Sofia rejält finansiellt understöd och lämnade åt henne i sitt testamente även en årsränta på 6000 gulddinarer. Tillsammans med Sofia besökte han ofta Celje, där hennes syster Amalija levde. Systerns man, Albert Brunner, direktör i det statliga Cinkarna, ett slovenskt metallurgi- och kemiföretag, underrättade Nobel skriftligen om olika tekniska nyheter och om fördelaktiga investeringsmöjligheter. Under dennes uppmuntran hade Nobel även för avsikt att köpa Fehleisnovs haloksilinfabrik i Celje. Haloksilin var ett sprängämne som fanns i ca 20 år.
Genom Nobels testamente instiftades även Nobelpriset, som gjorde Sverige berömt i hela världen. Den ende "slovenske" Nobelpristagaren hittills är Friderik Pregl (se nedan). Alma Karlin (se del 6) och Boris Pahor (se del 7) har nominerats till Nobels litteraturpris samt Pedro Opeka (se del 10) till Nobels fredspris.

Bland slovenska vetenskapsmän och uppfinnare under denna period fanns bland andra följande:
Dr. Franc Mocnik (1814 - 1892), matematiker född i Cerkno. Denne framstående slovenske matematiker ansågs vara den ledande matematikpedagogen under 1800-talet inom det dåtida centraleuropeiska området. Från födelseorten Cerkno tog vägen honom till skolning i Idrija, Ljubljana och Gorica. Han var professor i en stadsskola i Gorica och sedan på universiteten i Lwov och Olmuc samt skolöverhuvud i Ljubljana och i Gradec (Graz). Han skrev ett stort antal instruktionsböcker, läroböcker och metodikböcker. De användes på alla grund- och gymnasieskolor i dåtidens Österrike-Ungern och vidare omkring. Han lade grunden för den moderna matematikpedagogiken och introducerade det som ett ämne som utvecklar noggrannhet och logiskt tänkande. Som skolöverhuvud för Kranjska (Krain) engagerade han sig också för införandet av det slovenska språket i grundskolan.

Mocnik utnämndes till riddare av Franz Josephs orden och järnkronan.
 

Jožef Stefan (1835 - 1893) var slovensk fysiker, matematiker och poet. Eftersom han föddes inom dagens österrikiska territorium i St. Peter vid Celovec (Klagenfurt) och verkade i Wien, kallar de flesta ickeslovenska källorna honom för österrikisk fysiker (som man även har gjort i t.ex. NE, men där han nu betecknas österrikisk-slovensk fysiker).
Som trettonåring upplevde han det revolutionära året 1848, vilket inspirerade honom till litterärt skapande - han var alltså medveten sloven och skrev poesi på slovenska.
Stefan blev 1863 professor i fysik i Wien och 1866 även direktör vid det fysikaliska institutet där samt vicepresident över Wiens vetenskapsakademi och medlem av flera vetenskapliga institutioner i Europa. Han gjorde viktiga undersökningar rörande ljusets interferens och dubbelbrytning samt polarisationsplanets vridning i kvarts, om ljudets fortplantningshastighet i gaser och i fasta kroppar, om vätskors avdunstning och salters lösning i vatten, om gasernas diffusion och värmeledningsförmåga, varvid han på experimentell väg bekräftade den moderna gasteorin, samt lagarna för de elektrodynamiska företeelserna och induktion (han korrigerade Maxwell's felberäkning).

Av grundläggande betydelse var Stefans undersökningar om lösta kroppars diffusion i vätskor och den av honom funna Stefan-Boltzmanns lag, enligt vilken den totala energistrålningen från en svart kropp är proportionell mot fjärde potensen av dess absoluta temperatur, det vill säga temperaturen räknad från -273° C, den absoluta nollpunkten. Med sin lag bestämde Stefan temperaturen på solens yta vilken enligt hans beräkningar var 5430°C. Detta var den första rimliga uppskattningen av solens temperatur.
För sin avhandling inom optik fick han Richard Lieben-priset av Wiens universitet. Baserat på hans diffusionsuträkningar har moderna meteorologer funnit ett flöde mellan vattendroppar och iskristaller som idag kallas Stefans flöde. Inom matematiken är Stefanproblemet (eller Stefanuppgiften) välkänt.
Han publicerade närmare 80 vetenskapliga artiklar.

Efter honom har det största slovenska forskningsinstitutet, Institutet "Jožef Stefan" i Ljubljana, fått sitt namn.

Några av hans ord: Nekaj bode zmeraj še ostalo, da ne bomo vedeli, zakaj? (Alltid kommer något återstå, där vi inte kommer veta, varför?) från
Naturoznanske poskušnje (The Science of Nature trials), 1859.

Janez Puh, ty. Johann Puch, (1862 - 1914) var slovensk uppfinnare, mekaniker, företagare och visionär - han uppfann bl.a. cykeln med lika stora hjul och biltaket (det sista av kärlek till sin hustru). Puh föddes i Juršinci utanför Ptuj. Under åren 1882 - 1885 gjorde han miltärtjänsten vid artilleriet, där han fick sin specialutbildning som mekaniker och blev förste låssmed i regementet. 1885 flyttade han till Graz och lagade hos mästaren Luschneider obekväma och farliga cyklar, s.k. "michauxlin" (Michauxs höga cykel) och funderade över konstruktionsförbättringar. Hos mästaren Albel förverkligade han förbättringarna: sänkte ramen, byggde in två lika stora hjul med runda kullager och bakhjulet drevs på av båda pedalerna med en kedja.
1889 blev Puh självständig och grundade sin verkstad på
Annenstrasse. Han grundade företaget Styria Verke och tillverkade en cykel med namnet Styria. Denna uppnådde utmärkta resultat i hård konkurrens på internationella tävlingar under åren 1893 - 1895 och vann på den berömda sträckan mellan Bordeaux och Paris. 1899 köpte fabrikören Werner och Puh en gammal kvarn i södra delen av Graz och började med den första fabriksframställningen av cyklar. Puhs fabriker grundades med namnet Erste Steiermarkrische Fahrradfabrik Johann Puch, A.C. 1901 kom från Puhs fabrik den första motorcykeln (med bensinmotor). 1903 patenterade Puh en apparat för reglering av tändningen hos explosiva motorer och tillverkade sin första bil - redan 1904 presenterade han en förbättrad sådan. 1903 började fabriken med serietillverkning av motorcyklar.

1906 uppnådde tävlingsföraren Nikodem rekord med en tvåcylindrig motorcykel på Gordon-Bennettävlingarna i Frankrike med genomsnittshastigheten 77 km/h, vilket ingen i världen dittills hade lyckats med. Samma år började fabriken med serietillverkning av bilar. Puh tillverkade själv en tvåcylindrig motor som han förbättrade så pass att den till slut blev en fyrcylindrig - 1909 patenterade han den fyrcylindriga motorn med två par spegelvänt rörliga kolvar. Samma år flög han med den styrbara flygmaskinen Estaric 1 med Puhs 25-hästarsmotor, som drev propellerbalken via en kedja. Efter en olycka över Semmering år 1912, vilket han tog hårt, slutade han med flygning. 1911 injuknade han allvarligt första gången och skrev fyndigt till en bekant: "Motorn i mitt bröst är redan av äldre konstruktion och ger efter i varven." 1912 hade Puhs fabrik 1100 anställda, tillverkade 16000 cyklar, 300 motorcyklar och 300 bilar. Det intensiva arbetet tog på Puhs hälsa, därför drog han sig tillbaka från företaget och begränsade sin värld till ritkonstruktionsverkstaden. Efter 1912 tillbringade han sin fritid i häststallet och ägnade sig åt ridsport. Fram till 1914 hade han utvecklat 21 olika biltyper. Samma år den 19 juli dog han av en hjärtattack efter en hästtävling i Zagreb. Han begravdes i Graz, men hans död gick obemärkt förbi allmänheten eftersom det 1:a världskriget hade börjat. Efter hans död utvecklades hans fabrik Puch-Werke vidare och förenades i koncernen Steyr-Daimler-Puch Werke A.C. med huvudkontoret i Wien.
Puh engagerade sig också i utbildning och ställde höga krav särskilt inom trafikområdet, ekologin och management - han gav stipendiat till unga och betalade dyrt för att få kunskapen hos de bästa från Europa till sin fabrik. Han förnekade sig inte heller inom det konstnärliga området - hans cyklar och motorcyklar hade mycket fina ritade och relieftillverkade detaljer. Han insåg också betydelsen av kontnärligt talande och färgmässigt och innehållsmässigt effektiv reklam, särskilt plakat, för vilka han uppsökte de bästa konstnärerna, formgivarna och tryckerierna. Han var en stor djurälskare och födde upp hästar och hundar, uppfostrade och tränade dem. Han kände sig också bunden till den slovenska jorden, bevarade sina föräldrars tro och hade känsla för sociala problem.

Puh "typ 500"
Ända fram till 1:a världskriget verkade det på slovenskt område många uppfinnare som fick patent också för uppfinningar inom området för vägfordon och skrivmaskiner, där Janez Puh etablerade sig extra starkt. Bland de 19 hittills kända patenterna som Puh hade är 13 från fordonsteknikområdet och 6 för skrivmaskiner. Inom konstruktion av motorer med inre uppbränning och deras användning fick han fyra patent, inom konstruktion av tvåhjulscyklar fick han tre, motorcyklar en, bilar två, avtagbara hjulfästen på motorfordon tre patent.
J. Nardin från Ljubljana patenterade
en automatisk koppling och I. Cop från Most en drivmaskin för kälke. A. Vošnjak och F. A. Juvanc verkar ha oberoende av varandra uppfunnit var sin skrivmaskin. P. Keršic från Šiška patenterade en handdriven vagn för postutdelning, I. Temmerl från Celje uppfann en apparat för att ta av däck från bil-, motorcykel- och liknande hjul.

Under Valvasors (se del 3) och Vegas tid (se del 3) gick det bara att patentera i England (sedan 1623), senare i USA (1787) och Frankrike (1791).


Janez Vajkard Valvasor (1641 - 1693) hade förutom att skriva sitt mycket omfattande verk planerat att ge ut en teknisk och teknologisk encyklopedi. Till kejsarens kontor hade han också skickat ett förslag till att enklare övervinna bergsövergången Ljubelj genom att borra en tunnel genom Karavankenbergen (vilket till idag har genomförts - järnvägstunneln var klar 1906 och biltunneln 1991). Han uppfann en metod för förfinad gjutning av bronsskulpturer, för vilket han kom på ett system av ihällnings- och utgående kanaler, för att det skulle gå att gjuta även större statyer i ett stycke. En beskrivning av denna metod, som man framgångsrikt prövade på gjutningen av en Mariastaty, skickade han till det kungliga sällskapet i London tillsammans med en originalbeskrivning och förklaring till den periodiskt återkommande sjön Cerknica.
Jurij Vegas (1754 - 1802) granatkastare räckte dubbelt så långt som dåtidens standardvapen. Han ägnade sig också mycket åt teorin om kugghjulskraftöverföring, förmodligen med syftet att konstruera en mekanisk räknemaskin. Denna kunskap använde han för att förbättra bordsklockors mekanism, som på så sätt fick en kronometers noggrannhet. Sin uppfinning överlämnande han för en mindre summa till en urmakare i Wien, som med tillverkning av dessa förbättrade klockor tillskansade sig stor ära och ett stort kapital.

Samma år som Janez Puh tillverkade sin tvåcylindriga och sedan fyrcylindriga motor kom baron Codelli som 23-årig utexaminerad från mekaniska ingenjörsutbildningen i Wien körandes med sin bil av märket Benz till Ljubljana.
Året var 1898 och det var den första bilen någonsin på slovenskt område, en Benz Velo Comfortable (2 3/4 KM, 1045 ccm, 27 km/h, 360 kg) och den gjorde sensation.

Anton Codelli (1875 - 1954) var adelsman och uppfinnare. 1891 ärvde han slottet Turn och levde där ända till 1945 då han lämnade Jugoslavien. Den del av Ljubljana, där slottet Turn står än idag, heter Kodeljevo. Efter korta studier tillskansade sig Anton Codelli tekniska kunskaper som självlärd. Hans första uppfinningar var inom mekanik och fordonsteknik. 1898 patenterade han det elektriska tändningssystemet för motorfordon och sålde det till den franska koncernen Colin Dufresne. Han utvecklade motorgräsklipparen (1905), motorbåten (1906), rotationsmotorn (1906), planetväxeln, kompressorn och andra apparater. Han siktade till och med in sig på jätteflygmaskiner.


Codellis första bil, modell Benz velo
comfortable
  1919 uppfann han en jättelik vätefylld zeppelinare av plåt för 20.000 passagerare. En stor del av hans uppfinningar tillägnades militärt bruk, så som den elektrifierade vattenjeten. Inom elektrotekniken samarbetade han med koncernen Telefunken. Mellan åren 1907 - 1910 introducerade han radioförbindelser vid österrikisk-ungerska marinkåren vid Adriatiska havet och den tyska kollonin Togo. 1928 patenterade han en apparat för distansöverföring av bild, som vi kan räkna som televisionens föregångare.  


Foto: Janez Puhar, Dryckesmän omkring 1860

Janez Puhar (1814-1864) är ett exempel på att det för att man ska bli inskriven i uppfinnarhistorien inte räcker med att man har den originella tekniska idén med tillhörande utförandeexempel, utan det behövs även juridisk bekräftelse och skydd. Den tekniskt lagde kyrkoherden blev aldrig präst, utan utvecklade istället en metod för varaktig bildskrift på glasplatta. Äldre tekniker använde ogenomskinligt metallunderlag, som möjliggjorde endast unikatfotografier - som dagerrotypi - vilket han ägnade sig åt snart efter att denna uppfinning kommit ut. 1841 förmedlade han sin idé till allmänheten om fotografi på glas. Överföringen till genomskinligt glas var för fotografiernas utveckling av avgörande betydelse. Eftersom detta uppnåddes först av den slovenske uppfinnaren, anses han vara heliotypins fader, dvs. av fotografering på glasplattor, vilket placerar honom bland pionjärerna inom fotografi respektive inom hela bildrevolutionen, som mänskligheten senare upplevde med film och television. Denna uppfinnings primat försökte A. Niepce de Saint Victor sno från Puhar fem år senare, men 1852 utdelade franska Academie nationale ett diplom till Puhar med epitetet "uppfinnare av fotografering på glas".
Eftersom han inte juridiskt hade skyddat sin uppfinning har först nyare historiska studier otvetydigt bekräftat Puhars tidsmässiga försprång framför andra som tagit till sig äran.
Puhar kallade sina fotografier för heliotypier eller ljusskrifter. Metoden var kemiskt varaktig och det finns flera original bevarade av Puhars fotografier. Hans arbetssätt var annorlunda än det dittills varande, eftersom det gick att kopiera bilderna, masskopiera dem och förstora dem.

Valentin Matija Živic (1828-1917), ingenjör och uppfinnare, patenterade elva av sina uppfinningar och grundade 1909/10 otvivelaktigt det första aktiebolaget i världen för utveckling och tillverkning av helikoptrar. Som utbildad polytekniker ägnade han sig åt geodesi, byggnadsteknik, mekanik samt lantbruksteknik, i hög ålder även åt flygteknik. Från sin första uppfinning 1868 (härd för koks) patenterade han fram till 1906 elva av sina idéer, bland dem vattenturbinen, plog för svårtillgänglig terräng och hjälpverktyg för vinodlare. Innan slutet av 1800-talet anslöt han sig i sitt innovativa arbete till mycket yngre flygpionjärer med modernare kunskaper. Han såg inte någon riktig framtid hos luftballonger och under första årtiondet av 1900-talet redan framgångsrika motorflygplan, utan ritade en flygande maskin som lyfte och sänkte sig vertikalt. Det speciella med hans helikopter var de två rotorerna med rörliga klaffar på horisontella samt med flygriktningen parallella axlar.

Eftersom modellförsöken inte gav väntade resultat och patentverket i Wien på grund av likheten med äldre uppfinningar tillbakavisade Živic idé, upphörde på tröskeln till 1:a världskriget även stödet från hans trognaste sponsorer.
Ivan Slokar (1884-1970), känd slovensk jurist, bankman och ekonomihistoriker, låg visserligen tekniken nära, men han har inga kända större framgångar på det området. Förutom en: en ritning av en helikopter med tre snurror, bärande istället för vingar och en som drar på den ordinarie främre ändan. Uppfinningen sträcker sig bakåt till 1909 och förvaltningen i Wien erkände patentet redan 1911. Men för förverkligandet av en så progressiv och tekniskt krävande idé behövdes 25 år till. Den tyska industrin tillverkade en sådan helikopter (FW 61) 1936 utifrån Slokars patent - den slog alla tidigare världsrekord och presenterades samma år på Olympiaden i Berlin. Slokars idé handlade också om att de bärande rotorerna i händelse av att motorn slutade fungera skulle tjäna som vinge och ge flygmaskinen en mjuk landning.

Josef Ressel (1793-1857), propellerns fader, var som sagt en tjeck som verkade på slovenskt område, där han fullbordade båtpropellern och satte den i praktiskt bruk - första experimentet med det utfördes i floden Krka vid Kostanjevica. Den patenterades 1827. Bland femtio dokumenterade och tio med privilegier bekräftade uppfinningar fanns energiapparater (vatten, vind, ånga), farkoster (vatten och land) samt en rad produktionsmaskiner och processer. Med sina uppfinningar hade han inflytande inom praktiskt taget alla samtidens tekniska områden från gruvindustrin och metallurgin till kemin och från konstruktion och agrikultur till militär teknologi.
Albin Belar (1864 - 1939) var son till en känd slovensk kompositör, Leopold Belar. Efter en framgångsrik skolgång i Slovenien fortsatte han 1883 sina studier i Wien och Graz på tekniska högskolan. Sedan studerade han på universitetet i Wien, där han examinerades och blev professor i kemi och naturkunskap. Hans studier inkluderade seismologikurser och efter utbildningen åtog han sig en lång studieresa till Italien, Frankrike och Tyskland, där han träffade några av samtidens viktiga naturvetenskapsmän. 1890 doktorerade han och arbetade sen som assistent inom kemi och naturvetenskap på Marinakademin i Reka. Detta gav honom praktiska erfarenheter inom kemisk teknologi och andra vetenskapliga områden.
1896, strax efter att Ljubljana skakades av en häftig jordbävning, återvände han hem till Ljubljana. Han började undervisa i kemi och naturvetenskap på Ljubljanas högskola för modern vetenskap (Realka). Han var också rättsexpert inom kemi och ledare för kemilaboratoriet. Han publicerade diskussioner inom kemi-, mineralogi- och geomorfologiområdet, men han största passion fanns inom seismologin.

1897 etablerade han den första jordbävningsobservatoriestationen i Slovenien, som också var den första i dåvarande Habsburgmonarkin. Ljubljana blev ett viktigt centrum för seismologivetenskap. Under de följande åren inredde han sin seismologiobservatoriestation med hemgjorda apparater. Hans apparater var de bästa i världen i början av 1900-talet.
Hans mätningar av jordbävningar publicerades först i internationella tekniktidningar, men mellan 1901 och 1910 gav han ut sin egen månadstidning, den s.k. Erdbebenwarte med bilagan Neueste Erdbebennachrichten. Den följdes av en särskild tidning som kallades Monatsmitteilungen, i vilken han kronologiskt analyserade alla observationer gjorda i hans seimologiska observatorium. Hans tidningar var de första periodiska professionella seismologiska tidningarna i världen förutom några japanska publikationer av den sorten. Belar arbetade också inom andra områden: kemi, mineralogi, geologi...
Han ägnade sig också åt teknikvetenskap och uppfann den trådlösa fickradiomottagaren samt upprättade trådlösa radiosändningar i Slovenien. Dessutom var han en miljökämpe, som var hängiven bergen och var den som kom med förslaget att skydda dalen med Triglavs sjöar och ses som Triglavs nationalparks fader.
Förutom i Ljubljana installerade han seismografiska apparaturer på tjeckisk mark och i Belgrad (Serbien). Hans seismografer var förutom för jordbävningsfenomenet även kortperiodiska pendlande apparaturer som avläste mikroseismiska vibrationer. Under 1:a världskriget vid Isonzofronten kunde den österrikiska armén med hjälp av Belars apparaturer upptäcka fiendens underjordiska positioner.

När Belgrad 1919 gjorde slut på den slovenska nationella regeringen, blev Albin Belar ett av offren bland slovenska vetenskapsmän som ruinerades. Han anklagades för att vara tyskvänlig och slovensk patriot och hans karriär och aktivitet blockerades. Den storserbiskt inriktade Belgradregimen tvingade ut honom från hans lägenhet i Ljubljana med våld. De beslagtog hans personliga bibliotek, arkiv, seismologiska apparater och instrument, som var oumbärliga i hans arbete, och flyttade alla hans saker till Belgrad, där de förstördes. Belar tvingades att dra sig tillbaka medan han ofredades på det mest förödmjukande sätt. Trots det fortsatte han sitt filantropiska arbete. Han återvände till familjehemmet i Podhom nära Bled, där han hade ett mindre seismologiskt laboratorium och fortsatte med sitt vetenskapliga arbete. 1930 insjuknade han och kunde inte fortsätta med sitt arbete i observatoriet längre och flyttade till vänner i Polom nära Kocevje där han också dog den 1 januari 1939. Under Jugoslaviens tid, som senare uppstod, hemlighölls och förtegs hans existens liksom många andras.

Friderik (alias Fritz) Pregl (1869-1930) anses vara mikroanalysens fader och vann Nobelpriset i kemi 1923. Även han var en av de framgångsrika slovener som förtegs för den slovenska allmänheten under Jugoslavientiden.
Pregl föddes i Ljubljana, som då låg under den Habsburgska monarkin, vilket har gjort att han gått till historien som österrikare. Från det lokala gymnasiet i Ljubljana fortsatte han till universitet i Graz för att studera medicin. Sitt M. D. fick han 1894, men även innan dess blev han assistentföreläsare i psykologi och histologi under Alexander Rollett samt övertog dennes stol när denne dog 1903. Under den tiden fick Pregl ingående kunskaper inom alla kemins förgreningar under professor Skraups ledning. 1904 reste han till Tyskland, där han under korta perioder studerade hos Gustav v. Hüfner i Tübingen, W. Ostwald i Leipzig och Emil Fischer i Berlin.
När Pregl återvände till Graz 1905 arbetade han på Medicinkemiska institutet under K. B. Hofmann och utnämndes till kriminalteknisk kemist i Graz distrikt 1907. Då började han med att forska kring komponenterna hos albumin och att analysera gallan. Hans arbete försvårades på grund av brist på startmaterial, vilket drev honom att söka metoder som krävde mindre substansmängder för kvantitativa analyser av beståndsdelar
i sammansättningar.
Åren mellan 1910 - 1913, då han var professor vid universitetet i Innsbruck, tillägnades nästan helt och hållet att utveckla metoden kvantitativ organisk mikroanalys. Pregl fortsatte med sitt arbete när han kallades tillbaka till universitetet i Graz 1913; han utnämndes till dekanus av det medicinska fakultetet för åren 1916 - 1917 och vicekansler för universitet i Graz för åren 1920 - 1921. I början handlade Pregls vetenskapliga arbete mest om fysiologi och fysiologisk kemi; senare inriktade han sig på studier av strukturer av kemiska sammansättningar, särskilt forskade han kring gallan. 1912 kunde han tack vare användningen av sin egen kvantitativa mikroanalysmetod mäta kol, väte, kväve, svavel och halogenerna genom att bara använda 5 - 13 mg startmaterial med resultat lika tillförlitliga som de från makroanalysen. Senare förbättrade han sin teknik så bara 3 - 5 mg var tillräckligt. Pregl bidrog också med ett antal mikrometoder för att mäta atomgrupper och utvecklade en serie apparater, inklusive en känslig mikrobalansvåg, som krävdes för hans arbete. Sitt första erkännade för sitt arbete fick han genom Lieben Prize i kemi från den kejserliga vetenskapsakademin i Wien 1914, sedan genom hedersdoktorat i filosofi från Gottingenuniversitetet 1920; 1921 valdes han till korrespondensmedlem av vetenskapsakademin i Wien. Det största priset var Nobelpriset från den svenska vetenskapsakademin 1923. O. Hammarsten, som då var ordförande för Nobelkommittén, underströk att det inte var för en upptäckt som Pregl fick sitt pris, utan för modifiering och förbättring av existerande metoder.
Under de tidiga faserna av sin forskning undvek Pregl att publicera individuella rapporter av sina experiment tills han hade övertygat sig själv om att hans metoder inte bara fungerade i hans eget utan även i andra laboratorier. Då samlade han sina upptäckter i en monografi med rubriken Die quantitative organische Microanlalyse (publicerad av J. Springer, Berlin 1917). Den kom ut även i senare upplagor - den sjunde upplagan publicerades 1958 av Springer i Wien. Den har också översatts till franska och engelska. Efter Nobelpriset kom kemister från hela världen till Medicinkemiska institutet i Graz för att studera Pregls teknik kring kvantitativ organisk mikroanalys under hans ledning. Kort innan Pregls död tillägnade han sina pengar åt vetenskapsakademin i Wien för främjande av mikrokemisk analys och fastställde att pengar från hans fond skulle användas till prisutdelning till österrikiska mikrokemister för framstående arbete. Ända sedan dess har Wiens vetenskapsakademi följt hans instruktioner.
Pregls originalapparat för mikroanalys, som han testamenterade till det slovenska universitetet i Ljubljana.
Herman Potocnik, alias Noordung (1892 - 1929) var en slovensk raketingenjör och pionjär inom kosmonautik (astronautik). Han är främst ihågkommen för sitt arbete kring långtidsvistelse i rymden.
Potocniks far Jožef föddes 1841 i Razdor nära Slovenj Gradec och tjänstgjorde vid tiden för Hermans födelse som läkare och hög marinofficer i den österrikisk-ungerska marinens hamn Pula. Hans mor Minka, född 1854, var ättling till tjeckiska immigranter, tillverkare av smältdeglar för glastillverkning, och dotter till den kände vinhandlaren och kommunstyrelsemedlemmen Jožef Kokošinek från Maribor. Fadern deltog 1866 i den andra striden för Vis, där den österrikisk-ungerska marinen under von Tegetthoffs (se ovan) kommando besegrade den kungliga italienska marinen under greve di Persanos kommando. Senare blev fadern general i österrikisk-ungerska armén. När han dog 1894 flyttade modern familjen till Maribor. Efter grundskolan där fortsatte Herman på skolor i Fischau och Hranice (Mährisch-Weißkirchen) i Mähren. Från 1910 till 1913 studerade han vid tekniska militärakademin i Mödling i Nedre Österrike (Niederösterreich) nära Wien och utexaminerades som ingenjörs- sekundärlöjtnant. Han specialiserade sig på järnvägs- och brobygge.

Under 1:a världskriget tjänstgjorde han på flera ställen, bl.a. Isonzofronten, men insjuknade obotligt i tuberkulos, varför han fick gå i pension 27 år gammal. Istället studerade han elektroingenjörsteknik vid mekanikingenjörsavdelningen på teknikuniversitetet i Wien. Som ingenjör specialicerade han sig på raketteknik och ägnade sig från 1925 uteslutande åt raketvetenskaps- och rymdteknologifrågor. I slutet av 1928 publicerade han sin enda bok Das Problem der Befahrung des Weltraums - der Raketen-motor (Rymdresefrågan - Raketmotorn) i Berlin. På 188 sidor med 100 illustrationer sätter Potocnik upp en strategisk plan för erövring av rymden och etablering av en permanent residens där för människan. Han tänkte ut en rymdstation i detalj och kalkylerade dess geostationära bana. Han beskrev användningen av cirkulerande rymdmaskiner för detaljerad observation av marken för fredliga och militära syften och beskrev hur de speciella omständigheterna i rymden kunde vara till fördel för vetenskapliga experiment. Boken översattes till ryska 1935, slovenska (via Slovenska matica - se ovan) 1986, engelska 1999 (av NASA) och kroatiska 2004. Med sina många idéer blev han en av grundarna av kosmonautiken. Han dog i lunginflammation endast 36 år gammal i Wien. En dödsruna publicerades i en dagstidning i Maribor, där ingenting nämndes om hans arbete inom rymdforskningen. Idag bär gator i Graz och Ljubljana hans namn (se vidare del 10).

Edvard Rusjan (1886 - 1911), slovensk flygplanskonstruktör och pilot, föddes i Trieste. När familjen återvände till faderns hemstad Gorica, öppnade fadern en ny verkstad för tillverkning av tunnor. Edi Rusjan ägnade sig åt sport, närmare bestämt cykling, som var någon form av symbolisk ny sportgren inför övergången till ett nytt århundrade. Flygarintresset väcktes hos Edi 1905 då han glupskt läste diverse speciallitteratur och ständigt spårade alla nyheter på detta mycket nya område. 1908 byggde Edi i sin faders verkstad sitt första flygplan av bambupinnar och papp. På verkstadens trävägg hade han skrivit Flygplansfabriken Rusjan...
Han förstod snart att han kunde nå mycket längre med en passande motor. I september 1909 närvarade Rusjan vid ett möte med flygarpionjärer i Montichiari i norra Italien där han köpte sin första motor. Det var 25-hästarsmotorn Anzani av franskt fabrikat, som fransmannen Bleriot för första gången flög över Engelska kanalen med fyra månader tidigare. Det blev motorn i det första motordrivna flygplanet som Edvard tillverkade. 1909 blev ett viktigt år för flyghistorien: på grund av det växande intresset för denna verksamhet samt tävlingar och möten, där nya tekniska lösningar testades, introduceras också alltmer den praktiska möjligheten till civilt flyg. Efter bröderna Wrights framgångar, då de var de första som löste frågan kring flygplanets längd och sidobalans, började
en kamp kring höjd- och tidsrekord i flygning. Till denna febriga stämning anslöt sig även bröderna Rusjan med sina försök. Med deras första flygplan EDA I flög Edi för första gången den 25 november 1909 vid Mali Rojc i närheten av Gorica, bara sex år efter bröderna Wright.


EDA I

Bröderna Rusjan var samtidigt ritare, konstruktörer och piloter (egentligen var bara Edi pilot, brodern Jože (Pepi) ville aldrig flyga) och hade inte så mycket finansiellt stöd. Trots det uppnådde de de första dagarna i december 1909 redan höjden 12 meter under ett nytt flygförsök. En av Edis systrar, Luisa - Gigia, hjälpte bröderna med att sy lakanen med vilka vingarna kläddes. Med samma motor byggde bröderna under de första månaderna av 1910 inte mindre än sex nya flygmaskiner. De flyttade sin verkstad till platsen där Goriška-Mirna flygplatsen skulle uppstå några år senare. 1910 fick bröderna Rusjan ett erbjudande av affärsmannen Mihajlo Mercep från Zagreb att fortsätta med sitt arbete i Zagreb. Det första planet som byggdes där 1910 kunde lyfta redan efter 28 meter, vilket var världsrekord, samt uppnådde 400 meters höjd och kunde landa redan efter 60-70 meter.
Mercep och bröderna Rusjan planerade en flygturné i flera städer på Balkan; efter Zagreb följde Belgrad. I Belgrad var det blåsigt väder, men Edvard var otålig och ville inte göra publiken besviken.

Trots att man avrådde honom från detta flög han och publiken var hänförd, men så hände tragedin: ett vindkast bröt plötsligt av vingen och flygplanet störtade ner på ett järnvägsspår. Vraket begravde Edvard, som tog sitt sista andetag under färden till sjukhuset. Vid Edvard Rusjans begravning i Belgrad deltog 14.000 människor.
Stanko Bloudek (1890 - 1959) var slovensk flygplanskonstruktör, idrottsman och idrottsanläggningsprojektör. Han föddes i Idrija och hade en slovensk mor och en tjeckisk far. Först studerade han till bildkonstnär i Prag, men skrev 1913 in sig på mekanikfakultetet istället. Han började med flygplanskonstruktion mycket tidigt och byggde flygplansmodeller redan 1906. I Prag tillverkade han 1910 först ett segelflygplan och sedan ett enkelvingat motorflygplan. 1911 gjorde han ett dubbelvingat motorflygplan. Mellan åren 1911-1918 var han den förste slovenske yrkesflygplanskonstruktören inom flygindustrin. Han verkade i Lepizig, Wien, Budapest och Trutnovo i Tjeckien. Då samarbetade han vid konstruktionen av Etrichs tub och byggandet av det första flygplanet med helt stängd kabin. 1917 ritade han redan en helikopter. Efter 1:a världskriget mellan 1924 - 1925 samarbetade han med Ljubljanas flygklubb i konstruktionen av det enkelvingade motorflygplanet Sraka (Skatan). Under 1928 - 1929 så tillverkade man i samma flygklubb det enkelvingade tvåsittsiga flygplanet Lojze. Båda enligt Bloudeks ritningar.
1934 tillverkades i hans bilmonteringsverkstad den första slovenska bilen Triglav (se del 10) med Bloudeks karroseri och motorn DKW.
Stanko Bloudek var pionjär inom många olika idrotter i Slovenien. 1909 var han involverad i grundantet av fotbollsklubben Hermes. Han hade också med sig den första riktiga fotbollen och fotbollskorna till Ljubljana. Efter 1:a världskriget verkade han vid idrottsklubben Ilirija och var bland de ledande männen i klubben ända till 1941. Under 1925 -1929 var han en av de första slovenska fotbollsspelarna, slovensk mästare i diskuskastning och flerfaldig jugoslavisk mästare i konståkning. Som organisatör och mesenat, tränare och rådgivare var begynnelsen och utvecklingen av friidrotten, tennisen, simningen, rullskridskoåkningen, skridskoåkningen, hockeyn, fäktningen, fotbollen, skidåkningen och så klart skidhoppningen inom slovenskt område hans förtjänst.
Bloudek projekterade och byggde även idrottsanläggningar. I Ljubljana byggde han för idrottsklubben Ilirijas behov, även med egna medel, den första moderna fotbollsplanen, tennisplan, olympisk bassäng, skridskobana och friidrottsbana. Han konstruerade också en av de största skidhoppsanläggningarna i världen i Planica, som idag heter Bloudkova velikanka (Bloudeks jätteanläggning). Från 1932 gjorde han ritningar till omkring 100 skidhoppsanläggningar. Genom sina skidflygritningar kunde han teoretiskt bevisa möjligheten till skidflyg och bidrog väsentligt till införandet av denna nya tävlingsdisciplin. Det byggdes skidhoppsanläggningar enligt hans ritningar även i Tyskland och i Österrike. Under 2:a världskriget samarbetade han med OF - Osvobodilno fronto (Befrielsefronten - se del 6) och konstruerade vapen och verktyg åt partisanarmén. Därför jagades han och fick sitta inspärrad. Efter krigsslutet verkade han återigen i ledningen till olika idrottsorganisationer. Han var ordförande för fysikaliska kommittén i Slovenien och ledare för slovenska idrottsförbundets projekteringsbyrå. 1848 blev han ledamot i Internationella Olympiska Kommittén.
Det största priset inom idrotten i Slovenien har fått sitt namn efter Bloudek - Bloudkova nagrada (Bloudeks pris).

Skidåkning vittnade redan den slovenske diplomaten Žiga Herberstein (se del 3) om under 1500-talet och under 1600-talet beskrev Janez V. Valvasor (se del 3) den utvecklade skidåkningskonsten på slovenskt område: "De svängde som ormar i en otrolig hastighet för att undvika hinder." Efter 1:a världskriget spreds skidåkningen kraftigt. Det byggdes också skidhoppsanläggningar, som inte uppnådde några toppresultat förrän Bloudek ryckte in med sin anläggning.
Planica uppnådde en rad absoluta rekord: 1936 hoppade man där över 100 meter, 1948 nådde man över gränsen mellan hopp och flygning vid ungefär 120 meter, sedan skapade Bloudek sin skidflygningsanläggning för över 150 meter.

"Old-time"-skidåkare...
Hans arbete togs över framförallt av bröderna Vlado och Janez Gorišek som beaktade de modernaste teoretiska upptäckterna vid utvecklingen av Planicas skidflygningsanläggning så att man där 1994 hoppade över den magiska gränsen på 200 meter. Enligt de nyaste framgångarna i skidflygning så kommer det inte heller att stanna vid den gränsen.
Julij Nardin (1877 - 1959) hör till de slovenska pionjärerna inom flyg- och elektroingenjörsteknik. Genom att kombinera kunskap, erfarenhet och uppfinnarengagemang inom dessa två områden utvecklade han idén till en självstyrande torped. Han ses som upphovsman till cybernetiska idéer bland slovenerna och hör även internationellt till en av de tidiga pionjärerna inom detta område. Han kom fram till elektronröret på självständig väg. Han blev ständig fysikprofessor vid Medicinska fakulteten i Ljubljana och grundare av samt den förste ledaren för det fysikaliska institutet vid fakulteten. Som pedagog använde han hellre än klassisk undervisning experiment och diskussioner om nyheter inom vetenskapen och tekniken för att studenterna sedan under mentorskap skulle självutbilda sig genom forskning. Redan i början av sin professur ägnade han sig åt aerodynamik (först med vindhjul), seismografi, radioaktivitet och andra strålningar, med tidiga elektroteknikstudier, särskilt inom området för flerkanalstelegrafi och telefoni, där han var en av pionjärerna på slovenskt område. Under åren före 1:a världskriget ägnade han sig åt flygning - Edvard Rusjan (se ovan) sökte hos honom svar på teorifrågor inom aerodynamiken.

Själv konstruerade Nardin ett flygplan som först var tänkt att ha motor, men blev utan. Han funderade mycket över flygstarten, även med explosivt katapultsystem. Han flög aldrig med planet som var klart 1910 och slutade att ägna sig åt det när Rusjan dog.
Under första världskriget utvecklade Nardin så den självstyrande torpeden och kom till slut fram till idén om en besättningsfri undervattensfarkost, som skulle anfalla fienden med torpeder och hela tiden styras med ett program skrivet på ett perforerat band. Mellan 1910-20 ägnade han sig också åt att utveckla reläer först för kabel- och sedan radiokommunikation och fick från detta område tre österrikiska patent. På så sätt lade han till sin uppfinning av självstyrande automat även en grundläggande teknisk lösning som möjliggjorde cybernetikens spridning under den tid som följde.

Miroslav Štumberger (1892 - 1983) var marinofficer och uppfinnare. Hans efternamn är en förtyskning av Strmbregar (strm breg = brant backe). Med 500 uppfinningar, sökte han patent för 20 av dem och lyckades patentera fem stycken. Idag tycks hans arbete viktigare då man förstått att han på den tiden var i toppen internationellt på sitt område, särskilt viktigt anses hans arbete med raketer under åren 1923-25. Štumberger talade också om en raketmotor som "framtidens motor" som inom relativt kort tid skulle göra att man nådde andra planeter. Som praktiker var han alltså en samtida parallell och komplement till den teoretiske astronautpionjären Potocnik (se ovan). Han började uppfinna redan i skolan och uppfinningarna var oftast av teknisk och militär natur. Bland de mest uppmärksammade är hans havsminedeaktiverare, ett livräddande hjälpmedel för sänkta ubåtar och en båtmotorljuddämpare (han delade ljudet i två kanaler, som släckte ut varandra). Under Balkankrigen, 1:a världskriget och i den jugoslaviska marinen hade han en militär karriär inom marinen, där han stannade till 1938 då han gick i pension som krigsskeppskommandant. Förutom det militära yrket som flygare, ubåtsexpert, specialist på undervattensvapen och befälhavande officer så var han även som sagt uppfinnare, publicist, konstnär, karikaturist, trätäljare, tillverkare av båtmodeller och museiman.
I sitt "dom starega kapitana" (en gammal kaptens hem) i Baošici ordnade han ett museum med båtmodeller, olika marina och historiska ting och en rad andra exponater från sin samlarverksamhet, bland vilka det finns många gamla dokument och böcker. Där förvarade man också i det gamla tornet kaptenens runa efter hans död.
En slovensk etnologisk säregenhet är kozolec, en anordning för torkning och förvaring av hö, gjord av ovanför varandra parallella vågräta pålar med tak över. Denna uppfinnings begynnelse och skapare går inte att exakt bestämma, det handlar otvivelaktigt om en långtida utveckling genom generation efter generation, där det från en anspråkslös början uppstod en mer utvecklad form av dubbel kozolec under ett tak. Hos dessa "bondetempel" förenas den praktiska funktionen med det estetiska. Teoretiker har tillskrivit dessa den lokala skaparglädjen, som under 1800-talet kallades "genius loci" (sv. "platsens anda").
Konstnärer har inspirerats av kozolci, som därför finns med på ett otal målningar. Här följer några av de främsta konstnärerna under 1800-talet och fram till 1:a världskriget.

Ivana Kobilca

Ivana Kobilca (1861 - 1926) föddes i Ljubljana och är den största slovenska konstnärinnan.
I sitt ursprung, sin livsstil, sina konstideal och sitt arbete var hon en utpräglad borgerlig konstnärinna. Hon hör till generationen slovenska realister, som skapade under 1880-talet och tog aldrig steget därifrån till impressionismen.

Under hennes sista period började hennes skaparkraft halta och förutom några undantag är bilderna från den tiden trista och opersonliga.

Kobilcas tyngdpunkt låg i figuralmålningar, särskilt porträtt och genreavbildningar av böndernas och borgarnas liv. Senare även stilleben med blommotiv, som övervägde mot slutet.

Jämför med den samtide svenske konstnären Carl Larsson.

Kaffedrickerskan, 1888
Ivana Kobilca - Sommar
Ivana Kobilca - Barn i gräset
Ivana Kobilca - Syster Fani
Ivana Kobilca - Strykerskorna
Ivana Kobilca - Pojke i sjömanskostym
Ivana Kobilca - Flicka i röd väst
Ivana Kobilca - Hribar Ivan


Anton Ažbe

Anton Ažbe (1862 - 1905), föddes i Dolencice vid Škofja Loka. Han var den centrala slovenska konstnärsfiguren i slutet av 1800-talet. Ažbe lutade åt realismen och användandet av rena färger. Han var känd i den bayerska huvudstaden då han mellan 1898 och 1901 hade en målarskola i München, där omkring hundra studenter från hela Europa och även USA, bland dem Vasilij Kandinski (den kände ryske konstnären), Matija Jama, Rihard Jakopic, Matej Sternen och andra utbildade sig.

Hans mest kända målning är kvinnoporträttet Zamorka (Negress) från 1895, som kan ses på Nationalgalleriet i Ljubljana.

Negress, 1895

Ivan Grohar

Ivan Grohar (1867 - 1911), som föddes i Spodnja Sorica, hade en fattig, föräldralös barndom med en talang som fick möjlighet att utvecklas först när han fick hjälp av den lokale prästen Anton Jamnik att sommarjobba hos kyrkomålaren Matija Bradašek i Kranj. Efter ett vidare tumultartat liv med militärtjänstgöring, desertering och fängelsevistelse, kunde han slutligen utbilda sig inom konsten i Graz och öppna en egen ateljé 1896 i Škofja Loka. Han gick även i Anton Ažbes skola i München. När han flera år senare efter många utställningar runt om i Europa dog av tuberkulos på Ljubljanas sjukhus, lämnade han efter sig oskattbar konst. Vännen Jakopic betalade den avlidne Grohars skulder, som han hade samlat på sig från ett fattigt liv trots sitt idoga arbete.

Såmannen, 1907

Rihard Jakopic

Rihard Jakopic (1869 - 1943) är en av de viktigaste slovenska konstnärerna - han var klipsk, envis och såg inte bara till sig själv och hade stor förtjänst i utvecklingen av det slovenska sekulära måleriet. 1900 organiserade han med sina vänner Första slovenska utställningen, som blev mycket lyckad. Han grundade konstföreningen Sava (med bl.a. Ivan Grohar, Matija Jama och Matej Sternen) och ställde ut tillsammans med sina impressionistiska vänner i Wien. Sedan upprättade han sin konstskola och byggde en egen utställningslokal 1908 i utkanten av Ljubljanaparken Tivoli, då det rådde brist på sådana på slovenskt område. P.g.a. järnvägsbygge raserades Jakopics paviljong 1961 och flyttades till det som idag heter Mestna galerija (Stadsgalleriet). Han uppmuntrade också till grundandet av Nationalgalleriet.

Križanke om hösten, 1909

Matija Jama
Matija Jama (1872 - 1947) föddes i Ljubljana och var den mest konsekvente impressionisten av de fyra slovenska från denna period. 1902 gifte han sig med den holländska konstnärinnan Luizo van Raders, som han träffade i Ažbes konstskola. Efter att ha levt och arbetat runt om i Europa återvände han till Slovenien. Förutom sin konst ägnade han sig åt plakatlayout och illustrationer till bl.a. några av Cankars böcker. I sin senare period samarbetade Jama främst med Jakopic. Ringdans, 1935

Matej Sternen (1870 - 1949) var en mycket duktig tecknare, restaurerare, grafiker, bildlärare och framförallt konstnär. Han föddes i Verd vid Vrhnika. Sternen gjorde sig gällande som figurkonstnär, särskilt gärna avbildade han den kvinnliga figuren. Bland hans verk överväger akter och porträtt. Sternen lutar åt impressionismen stil- och stämningsmässigt.

(Se Vrhnikas hemsida över sina konstnärer, bl.a. Matej Sternen, samt Nationalgalleriet)

På soffan, 1909

Jožef Tominc

Jožef Tominc (1788 - 1866), slovensk biedermeierkonstnär, föddes i Gorica, där han lärdes upp hos den lokale konstnären Karl Keber. Senare utbildade han sig i Rom mellan 1810 - 1817 hos konstnären Domenic Conti Bazzani, där han också lärde känna sin fru Maria Ricci. 1814 fick han silvermedlaj av Romerska akademin St. Lucas. 1818 återvände han med sin familj till Gorica efter en vistelse i Neapel. Nästa år bar det av till Wien och mellan 1821 - 1823 skapade han porträtt av borgare och av delegater från ljubljanakongressen 1821. Från 1831 bodde han i Trieste, där han t.ex. under 1836 under tjugofem dagar målade porträtt av tjugofem engelska marinofficerer. 1855 återvände han till Gorica, mycket känd och med mycket pengar. Han dog nästan blind.

Tre damer från familjen Moscon, 1829

Ferdo Vesel

Ferdo Vesel (1861 - 1946) föddes i Ljubljana. Hans konstverk sträckte sig mellan det realistiska och impressionistiska och han ägnade sig åt landskapsmålning, porträttmålning och den folkloristiska genren samt betraktade människor och landskap genom en lyrisk prisma. Han ville själv alltid uppnå "liv i bilderna". från 1902 levde han ett undandraget liv i Grumlof vid Šentpavel i Dolenjska, där han stagnerade konstnärsmässigt.

Väninnor, ca 1889
Matevž Langus (1792 - 1855) föddes Kamna Gorica vid Kropa i en smedfamilj. Han utbildade sig i Celovec (Klagenfurt) i Johann Schreibers verkstad och återvände till Krain 1817 och bosatte sig i Ljubljana. Han fortsatte utbildningen senare i Wien, men återvände till Ljubljana igen 1821 och verkade som yrkeskonstnär. Mellan 1824-1826 bodde han i Rom och gick på den romerska L'Académie de France.
Langus stil präglas av biedermeier, trots att många ser honom som en av de sista barockkonstnärerna på slovenskt område. Han är mest känd för porträtten på Ljubljanas borgarskap såsom Matija Cop, Andrej Smole och Julija Primic (som Prešeren var förälskad i - när hon var vuxen, se ovan) samt sina fresker.
Julija Primic med sin bror Janez

Simon Ogrin
Simon Ogrin (1851-1930) föddes i gamla Vrhnika. Han utbildade sig till avbildare och förgyllare hos avbildaren Avguštin Götzel i Ljubljana sam tjobbade som hans assistent under en tid. Mellan 1872 och 1875 utbildade han sig hos Janez Wolf och arbetade med honom som hans assistent i Vipava. Hösten 1875 fortsatte han studierna på Venedigs akademi, där han vid slutet av andra året vann första pris för bästa kompositon. Mellan 1877 och 1879 kompletterade han sina kunskaper även vid Wiens akademi. Under studierna ägnade han sig också åt bokillustration. Hösten 1879 gav han sig av på studieresa i Italien mot Rom. Åter hemma väntade en hög med beställningar och efter ännu en liten tur runt om i en del av Slovenien bosatte han sig och gifte sig i Vrhnika, där han öppnade sin egen ateljé.

Jožef Petkovšek (1861-1898) föddes också i Verd vid Vrhnika. 1879 gav han sig iväg som soldat till Bosnien på eget bevåg under tre år. Efter det lärde han upp sig hos Simon Ogrin, som dirigerade honom till Venedig och därifrån gav han sig av till München där han utbildade sig hos Karl Raupp och nästa år i Otto Seitz skola. Ett år senare bekantade han sig med Jurij Šubic och dennes krets i Paris och gick på privatskola hos Alexander Cabanel och Gustav Boulanger. Den mesta tiden tillbringade han dock i Louvre och i Musee du Luxembourg där han kopierade verk av J. De Ribere oh genrerealister samt målade porträtt och stilleben. 1885 åtevände han till München där han träffade Vesel och Ažbe och återvände sedan hem till Verd, varifrån han ofta reste till Venedig. Efter att han hade gift sig med Marija Filipesca började han få psykotiska anfall och pendlade mellan psykiatriska anstalten och hemmet. Till slut dog han också på psykiatriska anstalten Studenec i Ljubljana. Först senare efter hans död gavs hans verk ett större värde och ansågs av Jakopic och Cankar vara föregångare till expressionismen och pionjär inom den existentiellt sentimentala konsten, dvs. den mörka modernismen.

Brevet, 1888-89

Marko Pernhart (1824-1871) föddes i Srednje Medgorje i Koroška (Kärnten). Han var specialist på att måla panoramabilder från bergstoppar och målade tjugosju sådana. Den största, från Gossglockner, är ca 20 meter lång och strax under 3 meter hög. Han målade även panoramautsikten från Triglav, som är sex och en halv meter lång. Den österrikiska turistklubben i Celovec (Klagenfurt) har hedrat honom med en staty. Vid sidan av de realistiska, kartografiskt konsekventa avbildningarna av bergslandskapsscenerier syns det att han också hade en romantisk landskapsuppfattning, som känns av när man dras med i stämningen av hotande storm i området kring sjön Klanško jezero (se Nationalgalleriet).

Panorama från Šmarna gora I
Janez Wolf (1825 - 1884) ägnade sig huvudsakligen åt att skapa konst med kyrkliga motiv. Han företrädde den nasarenska inriktningen och lutade sig mot det venetianska måleriet. Mest kända är hans fresker i församlingskyrkan i Vrhnika (1867) och i Vipava (1876-77). I St. Štefans kyrka i Ribnica finns också en av Wolfs bästa verk - altarbilden över det högra sidoaltaret, som är tillägnat den helige Johannes Evangelisten. Hans elever var Anton Ažbe, Janez Šubic och Jurij Šubic. Dopet i Jordanien

Štefan Šubic
(målad av sonen Janez)
Štefan Šubic (1820 - 1884) från Poljanska dolina har som avbildare och skulptör inrett många kyrkor med sina verk. Han gifte in sig i Poljane (Pod skalo - sv. Under klippan) och fick tre söner, som också ägnade sig åt konsten. Den yngste Valentin (1859 - 1927) stannade hemma och var liksom sin far avbildare och skulptör, Janez och Jurij begav sig utomlands och uppnådde under denna tid toppen bland de slovenska konstnärerna. Štefan var själv son till Pavel Šubic, bonde, mjölnare och träsnidare från Hotavlje. Efter grundskolan i Poljane lärde han sig avbildarkonsten hos sin far och sedan i Železniki hos avbildaren Janez Grohar, att måla lärde han sig själv. Han behärskade alla avbildningsuppdrag, olika träsnideritekniker, förgyllning och glasmålning. Tillsammans med bröderna Janez och Blaž hade han ett tag en hantverkstad i Hotavlje. 1875 målade Štefan kulissjulkrubban för församlingskyrkan i Železniki. Den sattes upp i St. Andrejs sidokapell och har sedan dess kompletterats och restaurerats, men används än idag - den är en konstnärspärla inom julkrubbekonsten, särskilt den kyrkliga, på slovenskt område.

Janez Šubic (1850 - 1889) är son till konstnären Štefan Šubic. Vid målning av kyrkliga avbildningsmotiv höll han sig till sin fars arbetsmönster. Förutom kyrkliga, målade han även mytologiska och historiska motiv. Som realistisk konstnär utmärkte han sig förmodligen bäst i porträtten av sina närmaste.

Han utbildade sig i Venedig, målade landskaps- och kyrkobilder, verkade i Rom, i Wien och i Prag, där han målade Nationalteatern och blev professor i Kaiserslautern, där han också är begraven.

I församlingskyrkan St. Martin i Šmartno under Šmarna gora har Janez målat den västliga kristna kyrkans fyra fäder: St. Gregorius, St. Hieronimus, St. Augustus och St. Ambrosius. Även altarmålningen i kyrkan har Janez gjort och den är otvivelaktigt hans bästa och viktigaste verk - han målade den i Rom 1876 tjugosex år gammal.
(Se Nationalgalleriet )

St. Ambrosius, ca 1870


Jurij Šubic

Jurij Šubic (1855 - 1890) studerade i Wien och skapade sedan i Aten, Paris och Prag och dog i Lepizig. Trots att han var mycket utomlands var han djupt involverad i den dåtida slovenska kulturella kretsen. Han var den störste slovenske bildkonstnären under sin tid. Jurij var också son till Štefan Šubic och Janez Šubics bror. Han anses vara den förste slovenske konstnären som målade under franskt inflytande, och han tog under sin vistelse i Normandie och i Paris bl.a. itu med problematiken kring det naturliga ljuset i konsten. Hans mest kända målningar är Pred lovom (Innan jakten), Ivan Tavcars porträtt (se ovan), Obiskovanja (Gästande)... Han målade också valvet i St. Jakobs kyrka i Ljubljana och trapphuset på Nationalmuséet (se ovan).

(Se Nationalgalleriet )

Jämför med den samtide svenske konstnären Anders Zorn.

Innan jakten, 1883

Alojzij Gangl (1859 - 1935), skulptör, är känd för att ha skapat många statyer och monument i Ljubljana: Vodniks monument (se Vodnik, del 3) på Vodniktorget (1890), bysten av France Prešeren (se Prešeren, ovan), som står i trapphuset i Nationalmuséet (1895), Valvasormonumentet (se Valvasor, del 3) del i Museiparken (1898), osv.
Helfigursstatyn av Valentin Vodnik är det första slovenska nationalmonumentet. Ett viktigt segment i Gangls skapande är även porträttplastik.

Flera statyer av Alojzij Gangl tjänar som dekoration på frontonen över huvudingången till Operahuset och nischerna över den.
De två nischerna på fasaden är utsmyckade med Gangls statyer Tragedin och Komedin. Den rikt utsmyckade frontfasaden har ioniska kolonner som stöttar den majestätiska frontonen med skulpturerna som representerar Poesin och Äran - och figuren över dem med en fackla, också ett verk av Gangl, är en allegori av Geniet.

(Se Nationalgalleriet )


Operahuset i Ljubljana från 1892

Saša Šantel (1883 - 1945), var slovensk konstnär, violinist, kompositör och allsidig pedagog. Han är mer känd som bildkonstnär än kompositör och har målat tavlan Slovenski skladatelji (Slovenska kompositörer), som hänger i Lilla salen i Slovenska filharmonin.
Målningen kom till på uppmuntran av Filharmoniska föreningen och Glasbena matica och är en av de största figurala verken i Slovenien. Efter ett urval av Lucijan Marija Škerjanc har konstnären förevigat 37 slovenska kompositörer, varav de flesta verkade under tiden som bilden skapades - 4 av dem var dock sedan länge bortgångna och avbildades som tavlor på väggen eller som byst på skåpet (Primož Trubar). Konstnären, som alltså också var kompositör, placerade sig själv i dörren.

Slovenska kompositörer, 1936

Från vänster till höger: Marij Kogoj, Slavko Osterc, Primož Trubar, Zorko Prelovec, Matija Bravnicar, Lucijan Marija Škerjanc, Miroslav Vilhar, Anton Schwab, Anton Lajovic, Josip Pavcic, Jurij Flajšman, Jurij Mihevec, Gojmir Krek, Anton Hajdrih, Fran Serafin Vilhar, Janko Ravnik, Josip Kocijancic, Emil Adamic, Vasilij Mirk, Oskar Dev, Jakob Gallus (se del 9), Hrabroslav Volaric, Davorin Jenko, Benjamin Ipavec, Matej Hubad, Gustav Ipavec, Saša Šantel, Viktor Parma, Anton Foerster, Hugolin Sattner, Ignacij Hladnik, Risto Savin, Franc Kimovec, Gregor Rihar, Matija Tomc, Stanko Premrl, Fran Gerbic

Miroslav Vilhar (1818 - 1917) föddes i Planina vid Postojna. Han var slovensk poet, kompositör och politiker. De lägre utbildningarna avklarade han i Ljubljana och studerade sedan juridik i Wien och Graz. Ett tag var han borgmästare i Knežak. Sina dikter publicerade han i Novice, Slovenska bcela, Slovenski glasnik, Naprej och gav ut en diktsamling Pesmi (Dikter) 1860.

Han var självlärd som kompositör och publicerade 25 lieder och 12 kör- samt 8 pianokompositoner. 1869 organiserade han en tabor (se ovan) i Kalec, där man krävde ett förverkligande av idén om ett Förenat Slovenien (Zedinjena Slovenija). Han bodde och dog på det nu förfallna slottet Kalec (med bara ett torn kvar - se bilden).

Davorin Jenko (1835 - 1914) föddes i Dvorje och gav sig av till Wien för att studera juridik efter högre gymnasiet i Trieste. Under tiden för studierna i Wien grundade han och ledde med hjälp av politikern och författaren Valentin Zarnik Slovensko pevsko društvo (Slovenska sångföreningen). Hösten 1862 bestämde han sig för att lämna juridikstudierna för att ägna sig åt musik. Den serbiska kyrkokommunen i Pancevo bjöd honom till sig för att leda kyrkosången och verka som musiklärare. Efter några års arbete som körledare blev han kapellmästare och kompositör vid Serbiska nationalteatern och i Belgrads sångförening, där han var verksam med några uppehåll (då han bl.a. var i Prag) ända till 1897 då han gick i pension och flyttade till Ljubljana. Han är känd framförallt för hymnerna Naprej zastava slave (Framåt ärans flagga) från 1860, som idag är slovenska arméns officiella hymn, och den serbiska statshymnen Bože pravde (därför ser serberna honom även som sin kompositör) från 1872 - han har även skrivit den första serbiska operetten Carovnica (Häxan) från 1882.
Sina
flesta slovenska verk skrev han i Wien. Han tonsatte Vilhars Lipa zelenela je (Linden grönskade) och Simon Jenkos (se ovan) ovan nämnda text Naprej zastava slave. Han var en av de första på slovenskt område som skrev lieder, där de mest framstående komponerades till France Prešerens texter. Medan han bodde i Belgrad skrev han främst serbiska texter för teatern och lade också grunden till den serbiska körmusiken samt tonsatte Jovan Ðordevics ovan nämnda text Bože pravde.

Kompositörerna Ipavec kommer från en musikalisk familj som härstammar från Bela krajina (Vita regionen). Fyra av dem föddes i Šentjur och med dem kom den slovenska romantiska musiken. Till yrket var de läkare, men i hjärtat musiker och kompositörer. De flesta av dem utbildade sig i Graz, några i Wien. De viktigaste företrädarna för familjen är Franc Ipavec, Katarina Schweighofer, Alojz, Benjamin, Gustav och Josip Ipavec.

Franc Ipavec (1776 - 1858) blev tidigt föräldralös, hans far Jurij, som var militärkirurg, och mor Marija dog och istället tog Franc äldre systrar hand om honom, senare var han hos sin bror i Celje där han utbildade sig och hjälpte till i barberarshopen. Efter sju år examinerades han i medicin och gav sig av till Graz för att komplettera sin utbildning hos professorn i anatomi Salulo. 1805 öppnade han sin medicinpraktik i Šentjur vid Celje och gifte sig senare med Katarina Schweighofer. De fick elva barn, som redan tidigt leddes in i musiken av sin mor, som själv var duktig på harpa och piano.

Alojz Ipavec (1805 - 1849), äldste sonen, blev enligt familjetraditionen också läkare. Han avslutade latinska skolan i Celje, medicinstudierna i Wien och kanske studerade han också i Graz. Han visade tidigt en stor musikalisk talang - han lade genast på minnet det modern spelade på piano. Hans första sång Škerjancek publicerades med andra sånger i brödernas gemensamma sångbok Pesmarica za kratek cas (Sångbok för tidsfördriv). Hans kända pianokompositioner består av Fantazija (Fantasi) i formen av en polonäs och Žalna koracnica Trauermarsch - sv. Sorgemarsch). Sina lieder komponerade han till tyska texter, men visade ändå att han älskade sitt fosterland med valsen Heimaths-Klänge.

Benjamin Ipavec (1829 - 1908) utbildade sig också till läkare och fick sedan arbete i Graz, där han stannade till sin pension. Han arbetade också som primärläkare på barnkliniken och var samtidigt medlem av Läkarföreningen i Štajerska (Steiermark), 1881 var han till och med ordförande för denna förening. Även staten uppskattade han engagemang, eftersom han fick sig tilldelat ett särskilt erkännande och senare även utmärkelsen i form av ett guldkors med krona. Han organiserade röntgeninstitutet på Maribors sjukhus och var en av de första som tog itu med svårare gynekologiska organisationer. Brodern Gustav gick samma väg och blev som sin far mer inriktad på ögonens hälsa, men var mer känd som allmänläkare samt skicklig som förlossningsläkare. Bröderna utbildade sig under studierna även inom musiken, delvis hemma, och delvis hos organisten Karl Köppl och de tjeckiska bröderna Vaclav och František Fassel.
Från hans tidigare studieår i Celje härstammar Benjamins kända komposition - valsen Popki (Knospen, Walzer für das Piano-Forte - sv. Knoppar) från 1843. En enkel komposition, som ändå visar att han redan behärskade grunderna. I Graz närmade sig bröderna nationellt medvetna slovenska studenter, som samlades i den politiska föreningen Slovenija. 1850 valdes Benjamin till dess musikaliska ledare. Han började komponera melodier till slovenska texter, för att de skulle sjungas i föreningen. Han var allmänt aktiv, verkade som kompositör för nationella väckelsesånger och som organisatör för den slovenska nationella verksamheten.

F örutom den nämnda sångboken med bröderna gav han också ut samlingarna Slovenske pesmi (Slovenska sånger) 1862 och 1864. Särskilt viktiga är hans lieder som blev slovenska evergreens från den romantiska perioden: Nezakonska mati, Ciganka Marija, Menih, Oblaku, Mak žari, Cez noc, Na poljani, Božji volek, Pozabil sem mnogo kaj, dekle, Pomladni veter och andra. Han skrev också många barnsånger som publicerades i tidskriften Vrtec (Daghemmet resp. Lilla trädgården) mellan 1976 och 1881. Hans pianokompositioner är mer ämnade åt salongsunderhållning, men bland dem finns också någon fuga eller fugett. Benjamins ambitioner och allsidiga talang visas också av hans scenmusik. 1850 blev han dirigent åt föreningen Slovenijas kör. Han tonsatte poeters verk som publicerades i Ljubljanski zvon, som Otona Župancics, Josip Murn Aleksandrovs, Alojz Gradniks samt även Valentin Vodniks, France Prešerens, Simon Gregorcics med fleras poesi.

Benjamins talang byggde framgångsrikt broar mellan olika slovenska läger och lyckades till och med att ena dem i gemensamma kulturella värderingar, som talade till såväl ung- som gammalslovener, som annars inte kom så väl överens. Benjamin hade också en stor roll vid avtäckningen av det första slovenska nationella monumentet i Ljubljana - den ovan redan nämnda statyn av Valentin Vodnik. Vid denna spelades Benjamins kantat förutom att han var hedersmedlem vid tillställningen.

Benjamin skrev även den första slovenska operetten Ticnik år 1866. 1890 skrev han den första slovenska operan Teharski plemici.

Gustav Ipavec (1831 - 1908) tog efter en kortare vistelse i Budapest över sin fars läkarpraktik i Šentjur. Under flera årtionden var han borgmästare i staden. Tillsammans med Karolina Amon från Laško hade han tio barn. Ett av dem var Josip, senare läkare och kompositör. Gustav organiserade de kulturella och ekonomiska verksamheterna och samarbetade liksom sin bror med Glasbena Matica. Han hade stor förtjänst i att Šentjur blev ett starkt fäste för det slovenska nationella medvetandet.
Gustav koncentrerade sig på vokala kompositioner, då tiden krävde musik som kunde uttrycka den nationella tillhörigheten. De blev mycket populära över hela det slovenska området och har än idag inte förlorat sin charm: Slovenec sem, Slovensko dekle, Budnica, Planinska roža, Danici, O mraku, Kjer so moje rožice, Le predi, dekle, Kje so tiste stezice osv. Särskilt den kraftfulla Slovenec sem (Jag är sloven) berör än idag. Under 1880-talet grundade Gustav en kör i Šentjur som han komponerade åt.
Gustav engagerade sig som sagt lokalt inom alla områden för att förbättra den lokala ekonomin - han grundade många föreningar; Bondeföreningen för Štajerska (där han särskilt uppmärksammade vinodling, lantbruk, fruktodling och biodling) en brandsläckarförening och föreningar för nationellt försvar och han engagerade sig i skolverksamheten. När kejsaren Franz Joseph besökte Šentjur 1883 tackade denne Gustav Ipavec för varmt mottagande med ett guldkors med krona. Denna utmärkelse fick han återigen 1896 och blev senare utnämnd till kejserlig rikskansler.

Josip Ipavec (1873 - 1921) fick också musiken hemifrån och blev läkare 1904 och hade under studietiden ägnat sig åt musik. Hans första arbete var på Wiens militärsjukhus, 1905 flyttades han till Zagreb - när hans far injuknade lämnade han det militära och tog över faderns praktik i Šentjur. Josip växte redan upp i en annan tid än fadern och farbrodern gjorde. Det nationella var inte lika viktigt i hans arbete som det konstnärliga. Han skulle bara få tio år på sig att komponera och slets mellan arbetet och musiken. Hans första stora komposition var balettpantomimen Možicek (Den lille mannen) från 1900. Han mest omfattande verk är operetten Princesa Vrtoglavka (Prinsessan Virrpanna) från 1910. Det mesta av hans verk föreställer ändå lieder på det tyska språket.

Benjamin och Gustavs syskondöttrar formerade också den första österrikiska damkvartetten, Erstes österreichisches Damenquartett, som hade koncerter och var känd över hela Europa på 1880-talet.

Jakob Aljaž (1845 - 1927) var slovensk präst och kompositör. Han hade en viktig roll i den slovenska bergsvandringsrörelsens utveckling. När han arbetade i Dovje upptäckte han att främlingar, framförallt tyskar, intresserade sig mycket för de slovenska bergen. Därför köpte han för fem gulddinarer berget Kredarica och Triglavs topp.

När han på ett övernattningsställe i bergen fick höra av den vänlige innehavaren att han hade tur att det inte fanns tyskar där som skulle sova över, annars hade han kanske inte fått plats, eftersom tyskarna genom en bestämmelse hade företräde, då väcktes Aljažs nationella stolthet och han beslutade att han skulle låta bygga flera bergshyddor och övernattningsställen.

Förutom Aljažev stolp (Aljažs torn) på Triglavs topp från 1895, uppmuntrade han till och byggde Stanicevs hyddor, Aljažs hem i Vrata samt kapell och hyddor på Kredarica.


Staty av Jakob Aljaž i Dovje vid Mojstrana - den är vänd mot Triglav

Tyskarna försökte bekämpa Aljaž och hans bergsegendomar, men lyckades inte, då han hade lagen på sin sida. Han skänkte sedan Aljažev stolp till den slovenska alpina föreningen, Slovensko planinsko društvo.

Som kompositör är hans mest kända sång Oj, Triglav moj dom (Ack, Triglav mitt hem).

Den slovenske nutida författaren Ivan Sivec (se del 7) har skrivit en bok om Jakob Aljaž med titeln Triglavski kralj (Triglavkungen). Den är skriven i första persom, som om Jakob Aljaž själv hade skrivit den.
Julius Kugy (1859-1944), slovensk jurist, alpinist, officer, författare och humanist. Hans pappa var sloven från Koroška med originalefternamnet Kugaj. Kugy gick på gymnasiet i Trieste och forstatte studierna i Wien som han avslutade 1882. Sedan tog han över Triesteföretaget "Pfeifer-Kugy" för export av olja, kaffe och exotisk frukt från kollonier, som hade grundats av hans far Pavel. Han var intresserad av alla kulturer som fanns nära inpå och vars språk han kunde flytande - slovenska, tyska och italienska. Han ägnade sig också åt musik: han skänkte en orgel till mekhitaristkyrkan i Trieste och grundade tillsammans med sina vänner den filharmoniska föreningen, som är en viktig del av Triestes musikkultur och tradition. 1915, när Italien förklarade Österrike-Ungern krig, anmälde sig Kugy frivilligt till österrikisk-ungerska armén för att bidra med sina alpinistiska erfarenheter och kunskaper, vilket senare gjorde honom till officer. Han slutade med det militära efter slaget vid Kobarid. Under kriget upphörde han med sin inkomstbringande verksamhet och ägnade sig åt författande och höll föreläsningar i de tysk- och slovensktalande regionerna.
Kugy är känd för sin kärlek till alpinismen, särskilt till de Juliska Alperna, där han vandrade redan som tonåring med ett stort intresse för botaniken. Han sökte och forskade bland annat kring den outforskade blomman Scabiosa trenta. Lokala bergsguider hjälpte honom att ta sig upp på många dittills obestigna juliska toppar och att bestiga andra från nya håll. Därför är han också känd som "Juliska Alpernas upptäckare". Han har skrivit många böcker om sina erfarenheter, bl.a. Iz mojega življenja v gorah (Från mitt liv i bergen) 1925, Delo, glasba, gore (Arbete, musik, berg) 1931, Julijske Alpe v podobi (Juliska Alperna i bild) 1933, Anton Ojcinger: življenje gorskega vodnika (Anton Ojcinger: en bergsguides liv) 1935, Pet stoletij Triglava (Triglavs fem århundraden), Božanski nasmeh Monte Rose (Monte Rosas gudomliga leende) samt Iz minulih dni (Från svunna dagar). I dalen Trenta finns en staty med Julius Kugy vid vägen mot Vršic, som har rests av Slovenska alpina förbundet och som är gjord av Jakob Savinšek.
Alfonz Paulin (1853 - 1942) var slovensk botaniker, en utmärkt kännare av den slovenska floran och internationellt erkänd expert på floristiska och geobotaniska frågor från denna del av Europa. Han arbetade i förbund med alla europeiska länder och hans viktigaste verk Flora exiccata Carniolica är än idag en oöverträffad herbariesamling från det slovenska området. Han skrev också den första originella botaniska läroboken på slovenska och ledde mellan 1886 och 1931 Vrt domovinske flore (Fosterlandsflorans trädgård) i Ljubljana och engagerade sig för bevarandet av naturarvet. Han samarbetade också bland annat som naturvetenskaplig expert vid skapande av lexikon och var också en av medarbetarna id tillkomsten av det största verket om Centraleuropas flora - G. Hegi: Illustrierte Flora von Mitteleuropa (1906 - 25).
Ivan Regen (1868 - 1947) föddes i Lajše vid Trata i Poljanska dolina. Han är grundare av den vetenskapliga disciplinen bioakustik. Genom sitt doktorat i Wien inriktade han sig på forskning kring insekters ljudkommunikation och anses vara den förste som "talade" med djuren. Han var medlem av Slovenska vetenskapsakademin från 1940. Som pionjär inom sitt område var han tvungen att utveckla särskilda arbetsmetoder och hjälpmedel, vilket gjorde att han fick utveckla sina tekniska kunskaper till uppfinnarnivå - han fick flera patent på sina uppfinningar. Först forskade han kring ljudalstringen hos syrsor och gräshoppor och forskade även kring den fysiologiska och fysiska sidan av deras läten. Sedan forskade han kring hörseln och bevisade att insekterna hör med ett särskilt organ på de främsta benparen. Till slut lyckades han också själv på konstgjord väg kommunicera med dem.
Förutom att han älskade sitt fosterland så var han en stor humanist och hoppades förmodligen på att mänskligheten, när det hade lärt sig att kommunicera med djuren, även lättare skulle kommunicera med varandra.

Hugo Wolf (1860 - 1903) föddes i Slovenj Gradec. Han var en österrikisk kompositör av slovensk härstamning. Familjen Vouk, som de hette innan de flyttade till staden, bytte till efternamnet Wolf för att affärerna med läderhantverket, som de ägnade sig åt, skulle gå bättre i den germaniserade staden.
Hugo Wolf fick musikalisk skolning i föräldrahemmet och studerade i två år vid ett konservatorium i Wien innan har relegerades. Efter att han hade hört Richard Wagners Tannhäuser och Lohengrin bestämde han sig slutligen för musikeryrket. Mellan 1884 och 1887 arbetade han som musikkritiker vid Wiener Salongsblatt med fanatiska Wagnerianåsikter och försökte sig sedan på en misslyckad kapellmästarbana i Salzburg. Från 1888 till 1899 satsade han för fullt på liederkompositionerna.
Han räknas till de största och viktigaste sångtonsättarna tillsammans med Franz Schubert och Robert Schumann. Hans stora produktion, över 300 senromantiska lieder har tillkommit under några mycket kreativa, för att inte säga "besatta", perioder. Mellan 1888 och 1891 skrev han mer än 200 sånger, som inkluderar de viktiga Mörike-, Eichendorff- och Goethe-samlingarna, upp till två-tre lieder per dag.

Karakteristiskt för Wolf är en känslig samverkan mellan sångstämmans melodi och texternas naturliga melodi och rytm med en ofta deklamatorisk sång. Pianostämmorna är tekniskt och harmoniskt avancerade på gränsen till symfoniska, med klara influenser från Wagnersk romantik och oändliga melodier. Han skrev även tre operor (bl.a. Der Corregidor), bakgrundsmusik, körmusik och några orkester-, kammar- och pianomusikstycken. Hans mest kända instrumentala verk är Italienska serenaden från 1887. Sina sista år levde Wolf på ett sinnessjukhus.

Dr. Karel Grosman (1864 - 1929) var advokat, fotograf, kulturarbetare, författare, politiker och filmamatör. Han föddes i Drakovci vid Mala Nedelja i en välbärgad familj. Efter gymnasiet i Maribor studerade han juridik i Graz. Han arbetade på många orter tills han slutligen var advokat i Ljutomer. Han var en av grundarna till Murski Sokol (se om Sokol ovan) och verkade i slovenska citalnica (ngn form av biblioteksverksamhet), ledde en dramagrupp, var skådespelare och regissör. Han ordnade föreläsningar med populärvetenskapligt innehåll och stöttade konstnärer och studenter finansiellt. Han föreslog grundandet av tegelstensfabriken i Križ och engagerade sig för tolerans i ömsesidiga relationer och för slovenernas rättigheter.
Han ägnade mycket tid åt fotografering och framkallade fotografierna själv. Han tillverkade också redan diapositiv och köpte sig en filmkamera. Hans filmer är de äldsta, hittills kända och bevarade från slovenskt område. Det är tre filmer av dokumentär natur: Odhod od maše v Ljutomeru (Hem från mässan i Ljutomer), 1905, Sejem v Ljutomeru (Torgdag i Ljutomer), 1905, Na domacem vrtu (I hemmets trädgård), 1906. Detta skedde knappt tio år efter filmens födelse rent allmänt. Först 40 år senare skulle filmverksamheten börja utvecklas organiserat hos slovenerna.

Ett tag bodde en ung fänrik från österrikiska armén, Fritz Lang från Wien, hos familjen Grosman. Denne blev senare en världskänd regissör. I Ljutomer var han skulptör och troligtvis var det dr. Grosman som väckte hans intresse även för film.

I slutet av 1800-talet gick utvecklingen raskt framåt. 1880 hade Tržic elektrisk belysning på försök, 1884 började det första allmänna elverket verka i Škofja Loka och 1912 - 15 byggdes det första större vattenverket (Završnica - 2500 kW), vilket var början till införandet av elektricitet över hela det slovenska området. 1918 började det första vattenverket på floden Drava verka (Fala - 31.150 kW).

I september 1893 var järnvägssträckan Ljubljana-Grosuplje-Kocevje klar och 1894 hade man byggt till järnvägen över Dolenjskaregionen till Novo mesto. 1908 byggdes järnvägssträckan Jesenice - Gorica - Trst klart.

1908 byggdes vatten- och avloppssystemet i Celje.

Mellan 1888 - 1841 kom den katolska tidskriften Domoljub ut och dess ideologiska motsats den liberala tidskriften Rodoljub kom ut mellan 1891 - 1904.

Den 14 april 1895 drabbades Ljubljana av en förödande jordbävning, som efterlämnade ett stort behov av återuppbyggnad. Hur denna gick till skriver jag mer om i del 7. Jordbävningen kom precis på påskaftonen vid kl. 20.17, dess epicentrum låg 16 km djupt och magnituden var 6,1. Den största effekten mellan åtta och nio enligt EMS (European Macroseismic Scale) uppnåddes inom staden Ljubljanas område, träskområdet Ljubljansko barje och upp till Vodice i norr. Jordbävningen krävde sju liv.
Huvudskalvet följdes av fler än 100 efterskalv under de följande tio dagarna. Omkring 10 procent av byggnaderna skadades och de flesta av dem raserades sedan. Följderna av jordbävningen var inte enbart negativa. Vid sidan av idén om en urbanistisk och arkitektonisk restaurering uppkom även forskning om byggnadstekniska normativ, som ledde till de första standardriktningarna för jordbävningssäkert bygge.

Två år efter jordbävningen började den första jordbävningsobservatoriestationen i Österrike-Ungern verka i Ljubljana (se Albin Belar ovan).

1898 ändrades alla slovenska ortnamn på den ungerska sidan av gränsen till mer ungerskklingande namn. 1910 fanns det i Trieste 56.916 slovener om man jämför med slovenernas huvudstad Ljubljana, som då bara hade något över 50.000.

1901 grundades den första slovenska feministiska föreningen på uppmuntran av affärskvinnan Josipina Vidmar, Slovensko splošno žensko društvo (Slovenska allmänna kvinnoföreningen). "Allmänna" stod för att den var ämnad alla slovenskor oavsett yrke, vilket var en revolutionär nyhet jämfört med andra kvinnoföreningar. Huvudsyftet för föreningen var allmän och politisk utbildning av kvinnor. Bland dess aktiviteter fanns förutom kurser, kulturhändelser och olika feministiska aktioner även föreläsningar. En av de första hade Zofka Kveder (se ovan) redan 1901. Hon talade om kvinnans emancipation, eftersom hon efter utgivningen av sina korta noveller Misterij žene (Kvinnans mysterium) sågs som den författare som bäst kände till den tidens kvinnors liv. Senare under Kungadömet SHS var man tvungen att ta bort adjektivet slovenska från namnet och mellan åren 1917 och 18 samlade föreningen 200 000 underskrifter för Majdeklarationen (Majniška deklaracija, se del 6) för ett enande av slovener, kroater och serber under habsburgarna (trialism, se ovan). Föreningen var aktiv i internationella kvinnoorganisationer och deltog vid internationella konferenser. Kampen för allmän rösträtt var en konstant i verksamheten. 1931 föreslogs att gator skulle få namn efter kända kvinnor och man verkade också för att kvinnliga läkare skulle ta hand om kvinnors hud- och könssjukdomar - men man talade för döva öron. Dock lyckades man stoppa att den serbiska arvsrätten spred sig över hela Jugoslavien. Enligt den rätten kunde inte kvinnan ärva sin man, om han hade en laglig arvinge (i den gamla slovenska rätten, Slavica lex, var kvinnorna likvärdiga männen, se del 3). Ett av föreningens viktiga projekt var ett bibliotek som varade i 30 år och som förutom skönlitteratur innehöll en rik samling speciallitteratur. Ända från början hade det som mål att bre ut sig över hela Slovenien, vilket man började förverkliga efter 1:a världskriget först i Maribor, Celje och Novo mesto och sedan i Ptuj, Gorica och Trbovlje. Den som var mest aktiv var i Maribor. 1945, efter 2:a världskriget, upplöstes föreningen - under socialismens tid doldes dess arv och föll i glömska, eftersom den inte bara hade varit en kvinno- utan också en borgerlig förening. Partiet upplöste 1953 även Kvinnornas antifascistiska front. Jag skriver mer om kvinnorörelsen under 2:a världskriget i del 6 samt feminister i del 7.

En viktig person i föreningen var Minka Govekar (1874 - 1950), som var mångårig sekretarare och blev dess ordförande några år innan upplösningen. Hon ansågs vara föreningens "själ", den person som förde kvinnorna från "den snäva horisonten under habsburgstiderna till internationellt allmänbildade feminister samt nationellt och socialistikt medvetna jugoslaviska medborgare". Föreningens ansikte utåt var Franja Tavcar (se ovan), men Govekar var den som utförde en stor del av den första feministiska föreningens uppgifter. Hon var lärare och författare och efter giftermålet tog hon inte bara hand om familjen utan översatte skönlitteratur och skrev insändare till kvinno- och andra tidningar. I sina artiklar fokuserade hon på kvinnorörelsen hemma och i världen och skrev också om kultur, litteratur, hushåll och barnuppfostran. Som medlem av Allmänna kvinnoföreningen medverkade hon i många aktioner för kvinnornas jämlikhet och med olika kvinnoföreningar. I föreningens anda, som forcerade de ideologiska och klassgränserna, sökte hon, som själv var liberalt inriktad feminist, närmare band med socialistkvinnorna och avböjde inte heller samarbete med kommunistkvinnorna. Hennes man, den naturalistiska författaren Fran Govekar (som bl.a. skrev V krvi (I blodet) 1896), uppmuntrade henne att delta i den feministiska rörelsen, som hon såg som en samhällsrörelse.

Minka Govekar
Hon såg en stor kulturell framgång i kvinnornas befrielse ur rättslösheten. Som för många av hennes kolleginnor var utbildningen för henne nyckeln till sociala och politiska rättigheter. Därför föreläste hon på möten och kurser hemma och utomlands och satte ihop ett program för en halvtimme långa veckoprogram i radion om kvinnofrågan. Enligt hennes kollega Pavla Hocevar var just Minka Govekar den som först kom underfund med att "även slovenskorna borde intressera sig för kvinnors politiska rättigheter". Inför föreningens 25-årsjubileum förberedde hon antologin Slovenska žena (Slovenska kvinnan), som idag är en värdefull källa till forskning om den slovenska kvinnans historia. Efter andra världskriget konstaterade hon bittert att de kvinnoorganisationerna före kriget som inte passade in i det kommunistiska partiets koncept försjönk i glömska. Hon var medveten om att de nämnda organisationernas arbete inte var avslutat. Därför överräckte hon ett år innan sin död till de kommande feministerna "plöjjord", som de yngre generationerna ska plöja, så, och förvandla till "fruktsamma åkrar".


För att anknyta till jorden och den slovenska bondebefolkningen så kom en arvslag ut 1868 som tillät att fritt dela lantbruksegendomarna. Eftersom egendomarna delades alldeles för smått var staten 1889 tvungen att införa en del begränsningar i delningen. Det var bara Koroška (Kärnten) som införde detaljer av dessa. Böndernas skulder växte och mellan 1868-1993 har det bara i Krain sålts 10.190 bondgårdar. Mellan 1880 - 1981 minskade bondebefolkningen från 80% till 9%.

1857 fanns i dagens slovenska område 1 100 000 invånare och 1910 endast 1 183 300. Utflyttningsvågen tog mer än hälften av den naturliga befolkningstillväxten. Från mitten av 1800-talet till 1914 utvandrade närmare 310 000 människor. I USA fanns 1910 ca 120 000 av de slovenska utvandrarna. Mer om orsakerna till utvandringen kan man läsa om i Zofka Kveders ovan nämnda sociala drama Amerikanci (Amerikanarna) från 1908.

Perioden mellan 1890-1924 räknas som den andra stora utflyttningsvågen till Amerika (se den första ovan) som omfattade hela det slovenska området, särskilt Krain och därifrån framförallt från regionerna Dolenjska och Bela krajina. Förutom USA lockade andra delar av världen, t.ex. i Europa - de tyska länderna Ruhrområdet och Westfalen, Egypten i Afrika, Brasilien och Argentina i Sydamerika osv. Många fann säsongsarbete i öst, från Kroatien till bortom Kaukasus i Ryssland. Slovenerna blev under denna tid en exceptionell utvandringsnation. Förutom lockelsen i att förbättra sin levnadsstandard så var en av orsakerna även att slippa militärtjänsten i dåvarande Österrike, en del män ville fly från anvaret att ha gjort en kvinna havande, och det fanns även sådana som på grund av mindre brottsgärningar ville hålla sig undan. Många slovener sägs ha lämnat Österrike på grund av politisk förföljelse, men det var oftast i fall då t.ex. gruvarbetare hade strejkat och därför förlorat arbetet, så de grundläggande orsakerna var ändå ekonomiska. Även paroller om frihetens land lockade. Från Amerika återvände fram till 1914 ca 20% av utvandrarna, som också hade med sig en del av det amerikanska levnadssättet, som visade sig i tankemönstret, beteendet, klädseln och till och med i matsedeln. Prästerskapet var inte så förtjusta över dessa, då de ofta också hade blivit sekulariserade från kyrkan och religionen. Många hade med sig nya idéer, särskilt socialistiska.

Den 2 april 1894 grundades i Joliet i Illinois Ameriška slovenska katoliška jednota (Amerikanska slovenska katolska enheten) - den äldsta utvandrarorganisationen. Idag finns de största slovenska områdena i USA i Chicago, Illinois, och Cleveland, Ohio. Ett av slovenernas bidrag till den amerikanska kulturen är Cleveland-style polkan.

1926 grundades Slovenian Women´s Union of America, nu Slovenian Union of America.

1903 började Rafaelova družba za izseljence (Rafaels förening för utvandrare) verka för att tillvarata slovenska utvandrares intressen, vars första ordförande i Ljubljana sedan 1908 var dr. Janez Evangelist Krek (se ovan).

De flesta utvandrarna undslapp krigen som jag skriver om i del 6. Jag avslutar denna del med France Prešerens (se ovan) Zdravica (The Toast - här på engelska, vilket kan ses som en anknytning till de slovenska amerikanarna), som han skrev i hopp om fred, men under nästa århundrade led slovenerna mer än någonsin under 1:a och 2:a världskrigets fasor:

God's blessing on all nations,
Who long and work for that bright day,
When o'er earth's habitations
No war, no strife shall hold its sway;
Who long to see
That all men free
No more shall foes, but neighbours be.

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18