Lipizzanerhästarna

Dikten Lipizzanerhästarna uttrycker sig lyriskt om det som är karaktäristiskt för denna hästras, som kom till genom att man i stuteriet Lipica som grundades 1580 i det slovenska karstlandskapet korsade karsthästen med andra hästraser.
Den är en högstämd ode som i samma andetag genomsyras av ädel humor. Lipizzanerhästen beskrivs som ett "heligt djur", den finaste syntesen av "naturen och världshistorien".
Utan någon skugga av nationalism diktar poeten symboliskt genom lipizzanerhästarna om det faktum att slovenerna bara kan överleva genom att respektera sin natur och sin historia samt Skönheten.

Det var Boris A. Novak som beskrev dikten så i samband med att förlaget Krainer gav ut en bok inför 100-årsjubiléet av Edvard Kocbeks födelse. Liksom Kocbek, en av de aktuella personligheterna under den period som jag skriver om i denna del (se nedan), använder lipizzanerhästarna som symbol i sin dikt (se del 14), drar jag paralleller mellan deras och slovenernas öde - under krigen flyttades denna hästras (se nedan) och spred sig på så sätt till stuterier i grannländerna, trots att det var karstlandskapet som gav rasen dess karaktär. Likaså splittrades slovenerna mellan olika länder i ett girigt maktspel mellan de stora nationerna, där slovenernas mark ockuperades eller utgjorde belöning stormakterna emellan. Lipizzanerhästen är en utmärkt stridshäst, vilket anknyter till krigen och den hårda kampen mot fascismen och nazismen - för det slovenska folkets överlevnad:

I det Habsburgska dualistiska riket, Österrike-Ungern, verkade framförallt slovenerna för en trialism under Habsburgarnas övervälde, där den tredje enheten skulle vara den sydslaviska. Men ända sedan Österrike-Ungern ockuperade Bosnien-Hercegovina 1878 rådde det delade meningar bland sydslaverna. Serberna i Bosnien-Hercegovina förespråkade en förening med Serbien och kroaterna ville ansluta de båda provinserna till Kroatien. Innan 1:a världskriget bröt ut var det också den blivande kejsaren Franz Ferdinands tanke att med tiden göra en trippelmonarki av dubbelmonarkin. De serbiska nationalisterna fruktade en sådan utveckling, som hotade planerna på ett storserbiskt eller jugoslaviskt rike och Franz Ferdinand blev det oundvikliga målet för deras hat.

De europeiska staterna var 1914 också uppdelade i två läger, som hade upprättat ömsesidiga försvarspakter:
- centralmakterna: Tyskland, Österrike-Ungern och Italien
- ententen: Frankrike, England och Ryssland


Serben Gavrilo Princip

I Serbien fanns en moderat och en radikal falang av politiker. De moderata ville ha ett storserbiskt rike och de radikala ett ännu större rike som skulle omfatta alla slaviska folk på Balkan. Slitningarna mellan dessa falanger tycktes den gamle serbiske kungen Peter I så betungande att han överlät tronen till sin son Aleksandar.

Den 28 juni 1914 besökte Franz Ferdinand Sarajevo då den österrikisk-ungerska armén avslutade sin fältmanöver i västra Bosnien. Fanatiska medlemmar ur den serbiska hemliga organisationen "Svarta handen" hade förberett sig på hans besök och Gavrilo Princip lyckades utföra attentatet som sårade ärkehertigen och hans fru dödligt. Detta ledde till att Österrike den 28 juli 1914 förklarade Serbien krig - 1:a världskriget hade börjat.
När Tyskland, efter att centralmakterna och ententen på grund av den Österrikiska krigsförklaringen hade börjat med sitt inbördes spel, marscherade in i Belgien den 4 augusti 1914 var världskriget också ett faktum.


Franz Ferdinand med familj

Fronter uppstod på flera håll i Europa - tiotusentals slovenska pojkar och män tvingades att kämpa i Galizien, Italien och på andra fronter:
In i Serbien trängde omedelbart efter krigsutbrottet den österrikiska armén under general Potioreks befäl. Serberna pressade tillbaka österrikarna och ryckte nästan ända fram till Sarajevo. Med en större här anföll Potiorek ånyo och intog Belgrad. Men i december 1914 fick österrikarna efter 14 dagar slå till reträtt och Belgrad var åter i serbernas händer.

På västfronten hindrades tyskarna som var på väg till Paris genom Belgien av den franske marskalken Joffre vid floden Marne, 60 km från Paris. Därefter böljade fronten obetydligt fram och tillbaka trots ofantliga förluster i människoliv. Denna tragik skildras utomordentligt väl i den tyske författaren Erich Maria Remarques antikrigsroman På västfronten intet nytt.

På östfronten besegrades ryssarna av tyskarna då de sistnämnda hade kallat till sig ytterligare fyra divisoner från västfronten till hjälp samt kallat i tjänst den redan pensionerade marskalken Hindenburg, som var väl förtrogen med terrängen. Sämre gick det för österrikarna som efter flera nederlag måste dra sig tillbaka från östfronten - många slaviska soldater i den österrikiska armén uppfattade inte ryssarna som sina fiender utan överlämnade sig hellre för att på ryssarnas sida slåss mot österrikarna. Först i början av maj 1915 lyckades österrikarna med tysk hjälp driva ryssarna tillbaka.

Utanför Europa intog Japan alla tyska besittningar i Ostasien efter att i augusti 1914 ha anslutit sig till ententen.

Den 2 november samma år trädde Turkiet in i kriget på centralmakternas sida och skar av Ryssland från bundsförvanternas leveranser av krigsmateriel genom Dardanellerna.

Italien höll sig i början av kriget neutralt, men krävde senare att Österrike skulle avstå Trentino och Sydtyrolen i utbyte mot fortsatt neutralitet. Västmakterna (ententen) erbjöd dock utöver detta även Istrien, Trieste, norra Dalmatien med öarna samt en del av de turkiska och tyska områdena. "I den heliga egoismens namn" beslöt sig ministerpresidenten Salandra att ta parti för västmakterna och skrev under ett hemligt avtal i London. Den 24 maj 1915 förklarade Italien krig mot Österrike och senare även mot Tyskland. På så sätt kom 1;a världskriget till slovensk mark.

Österrike utyttjade slovenernas kärlek till sitt hemland och skickade slovenska, resp. jugoslaviska trupper till fronten mot Italien, som löpte utmed floden Soca (Isonzo), den största bergsstriden i människans historia, som blev ett slakthus för slovenska män och ungdomar. Kanonernas dån från fronten Isonzo hördes ibland ända till Ljubljana.

En folksång från den tiden lyder: Åh, Doberdob, slovenska pojkars grav!


Utsikt över en del av det avlånga stråk där fronten Isonzo utspelade sig.
Fältmarskalken Svetozar Borojevic von Bojna (1856 - 1920) var befälhavare vid Socafronten. Han föddes nära slovenska Kostanjevica, men hade serbisk-ortodoxa rötter. Trots sin etniska tillhörighet tillhör han de förtigna personerna i efterkrigstidens Jugoslavien, just för att han var marskalk inom Österrike-Ungern och det den mest berömde under det 1:a världskriget. Han dubbades av kejsaren till von Bojna samt fick andra utmärkelser. Han fann sin plats i slovenernas hjärtan bredvid poeten Gregorcic (se del 5), som 20 år tidigare i dikten Soci hade förutsett att floden skulle bli ett stridsfält. På bilden till höger finns Borojevic och Gregorcic över fronten på ett färgat vykort som symbol för slovenernas försvar mot italienarnas attack.
Liksom Doberbob (bilden ovan) finns i minnet som ett ställe där många slovener föll offer, så kallades berget Škabrijel av soldater av olika nationaliteter för Satans berg och Dödsberget. Många soldater som härstammade från Baltiska havet till Sicilien fann där sin sista vila. Škabrijel föreställde försvarets sista stöttepelare, då en förlust av denna skulle innebära att anfallarna hade en öppen väg fram till Trnovska planota, Vipavadalen, Postojna och även Trieste. En stor del av det slovenska hemlandet skulle då utsättas för de italienska anfallarnas godtycke. Båda sidorna var medvetna om detta och därför blev Škabrijel den centrala stridsplatsen under 11:e Socastriden.


Försvarställning i Škabrijel under 11:e Socastriden
.

Den 24 augusti 1917 gick italienarna hårt ut mot försvararna under 12 timmar utan framgång. Nästa dag likaså från morgon till eftermiddag. När infanteriet anföll mot den nordöstra delen av Škabrijel blev det en strid man mot man, där soldaterna kämpade med gevärskolvarna, bajonetter, dolkar och handgranater och allt möjligt som de hade till hands. Striden spred sig uppåt från klippa till klippa. Det såg ut som om italienarna skulle ta över berget när slovenerna från Štajerska (Steiermark), det 87:e infanteriet från Celje i en våldsam motoffensiv jagade bort italienarna från Škabrijel. Under de följande dagarna blev striderna allt råare och utan uppehåll. Anfallen pågick hela tiden, utan paus, en ständig eldgivning i form av minexplosioner och granatattacker. Tre brigader, Palermo, Messina och Avellino, anföll i på varandra följande vågor, men infanteriet från Celje stod emot och stötte bort dem beslutsamt varenda gång. Škabrijels sluttningar var tätt översållade av döda och skadade, som kunde dras undan till skydd först under natten. Under förmiddagen den 28 augusti sköt italienarna med kanoner mot Škabrijel under hela förmiddagen, de sköt även med minkastare med kalibern 400 mm som började användas just det året och som vid explosion gjorde en tre meter djup och tio meter bred krater.

På karstlandskapets klippiga terräng var det än hemskare då det förrutom minspillror flög omkring en enorm mängd småsten, som var lika farligt. Efter fyra dagars strid lyckades italienarna ta över en del av de österrikiska ställningarna. Redan följande natt tog medlemmar ur 87:e infanteriet från Celje tillbaka en del av de av anfallarna erövrade ställningarna och tog över hundra italienare till fånga. Så fortsatte striderna och försvararna från 87:e infanteriet från Celje stod på sig och stod framgångsrikt emot italienarna tills det blödande och tilltufsade slovenska infateriet ersattes med nya fräscha trupper från Slovenska alpina plutonen. Två tyska historieskrivare, Veith och Weber, skrev att 87:e infanteriet från Celje framgångsrikt hade hållit ut i den värsta striden av alla som någon annan österrikisk enhet fått strida. Av 800 man i 1:a bataljonen blev det 185 man kvar. I de andra bataljonerna gick det inte bättre. Även i Slovenska alpina plutonen, som bestod av slovener till 90 % föll en oerhörd mängd offer. Trots det lyckades aldrig italienarna erövra denna bastion slovensk mark. Tyvärr, så var alla offer förgäves. Alla slovenska pojkar och män som föll och skadades kämpade tappert utan lön för mödan - för det italienarna inte lyckades erövra på stridsfältet fick de istället vid förhandlings-bordet efter kriget (se nedan).


Solkan efter Socafronten.

Fran Saleški Finžgar (1871 - 1962) beskriver i sin bok Prerokovanja (Förutspåelser) som gavs ut 1924 om livet och lidandet bland bondebefolkningen bakom fronten i Gorenjska under 1:a världskriget. Hans bilder från världskriget kom först ut som berättelser i tidskriften Dom in svet (Hemmet och världen) mellan 1915 och 1919:
När det 1:a världskriget bryter ut låter borgmästaren i Sora i Gorenjskaregionen prästen meddela nyheten till folket vid mässan. Ett upprop kallar alla män upp till fyrtiotvå års ålder till armén. Folk talar om att den heliga Šembiljas förutspåelser har förverkligats. Blaž Jancar, en stabil husbonde, återvänder hem efter mässan och ängslar sig över sin fru, som blir ensam hemma med oförsörjda barn. När han berättar nyheten för familjen brister alla i gråt. Samma sak sker i alla hem, där det finns blivande soldater. Alla är vettskrämda, går i kyrkan och väntar med konstiga känslor på männens avtåg till armén.
Jancar ger sig av in i kriget till ryska fronten och frun Francka stannar hemma med sex barn samt gården, som står utan husbonde...

Prežihov Voranc, eg. Lovro Kuhar (se nedan), (1893 - 1950) skrev Doberbob, den slovenska nationens krigsroman, som är den enda riktiga slovenska romanen om det 1:a världskriget. Prežih började skriva den redan innan 1930, men gavs bl.a. på grund av censur ut först 1940. Den beskriver det hur de slovenska pojkarna tragiskt avlider på stridsfälten, framförallt vid Socafronten, krigets fasor, anklagelserna mot kriget, deras upproriskhet och tro på frihet:
1915 förflyttas Amun Mohor till bataljon nr. 100 som politiskt misstänkt. Han lär känna kolleger av olika ursprung, mellan vilka man kan känna av en nationalistisk spänning. Han blir närmare vän med sina landsmän
Štefanic, Grum, Demark och med tyskarna Held, Rainer, Holcman och Barfuss. I Bataljonen fanns flera fångar från Talerhof.
Snart blir hans pluton större och även tjeckerna Janoda och Kalivoda kommer dit. Militärskolan, som leds av Hergott, börjar. Det kommer fortfarande nykomlingar till bataljonen, mest slovener, vilket gör att deras medvetande växer och att de inte känner sig så ensamma som förut. De blir överraskade av nyheten att Italien gått över till ententen. Snart kommer dagen då deras armé ger sig av till fronten...

Vladimir Levstik (1886 - 1957) var själv anhängare av den jugoslaviska idén, som han föreställde sig som en politisk och inte en kulturell sammanslutning av sydslaver. När han återvände till sitt hemland 1907 efter att ha vistats ett år i Paris började han skriva för de projugoslaviska tidningarna Jutro och Ilustrovani tednik. 1915 fängslade den österrikisk-ungerska regeringen honom för hans åsikter. Först satt han fängslad på Ljubljanas slott och sedan i Mittergraber vid Wien. Han släpptes 1917, men fick inte återvända till hemlandet. Därför bodde han i Prag fram till 1919, då det forna riket föll samman. Efter att han hade återvänt till Ljubljana verkade han som självständig konstnär, men var allt mer missnöjd med det nybildade sydslaviska riket. När 2:a världskriget bröt ut ville han inte ansluta sig till Osvobodilna fronta OF - Befrielsefronten (se nedan) på grund av sin politiska övertygelse, vilket ledde till att man efter kriget tvingade honom i pension och hindrade honom att fortsätta med sitt skapande. Hans berättelse om en bondefamilj under första världskriget, Gadje gnezdo (Huggormsnästet), förenar skickligt den sociala romanen från en slovensk by med nationellt uppror. Den gavs ut redan 1918 först i Ljubljanski Zvon och sedan som bok och handlar om den nationellt medvetna och beslutsamma modern Kastelka, om hennes kamp för sitt hem, jorden och avkomman:
När kriget börjar måste sönerna Jože och Tone till armén, medan sonen Janez anklagas av den tyskvänlige handelsmannen Petschnig för att vara förrädare och fängslas därför. Kastelka förbannar Petschnig och han dör mycket riktigt av hjärnblödning. Hon fokuserar i sin förvirring på jorden, som hon brukar, och drabbas av ett nytt hårt slag när Jože faller i Galizien. I sin vilda sorg förbannar hon de övriga två sönerna för att rädda dem med sin förbannelse, då hon tror att hennes kärlek skulle innebära deras undergång...

Juš Kozak (1892 - 1964) skrev novellen Tuja žena (Den främmande kvinnan) när han under 1:a världskriget väntade i Koroška (Kärnten) på att ge sig av till fronten. Den handlar om Andrej Plajnar som på väg mot fronten möter Agata, en ung kvinna med dystra livserfarenheter. Hon hade bland annat fått uppleva olycklig kärlek, att bli anklagad för stöld när hon arbetade som tjänsteflicka, att få ett utomäktenskapligt barn, som togs ifrån henne och som måste dö, medan hon tjänade som amma åt ett främmande barn i Alexandria. I och med detta tar han upp företeelsen att slovenska unga kvinnor bl.a. under 1:a världskriget gav sig av från framförallt Primorska och Koroška till Egypten (Alexandria) som tjänsteflickor - de kallades Aleksandrinke (se del 10).

Innan 1:a världskrigets slut gavs Majdeklarationen från 1917 ut, ett av de viktigaste nationspolitiska programmen för slovenerna. Formellt var det en akt av Jugoslaviska klubben, men i verkligheten ett arbete utfört av Vseslovenska ljudska stranka (Allslovenska folkpartiet), som lyckades att som den starkaste jugoslaviska politiska gruppen i riksdagen i Wien få andra jugolaviska politiker att ansluta sig till sin programidé. De krävde att alla områden inom monarkin som slovener, kroater och serber bebodde skulle förenas till en statsdel under den Habsburgska dynastin, som skulle vara fritt från främmande överhöghet och uppbyggt på demokratiska principer. Majdeklarationen stötte dock på döva öron i monarkins topp, varken kejsaren eller regeringen antog dess krav. Partiets tidskrift Slovenec skrev den 28 juli 1917 att Majdeklarationen var slovenernas minimala krav, som de inte kunde avstå från. Man ville inte anta någon kompromisslösning som grundade sig på ett erkännade av dualismen, utan ville ha ett statsförbund med kroaterna och serberna baserat på någon form av slovensk nationell autonomi. I början av augusti skrevs det också att den slovenska framtiden bara kunde utgöras av Förenade Slovenien inom en jugoslavisk gemenskap. Detta ställningstagande av partiet påverkade Jugoslaviska klubbens uttalande den 7 augusti 1917 att bara stötta en sådan regering som ville anta Majdeklarationen. Den Jugoslaviska klubbens politiska kamp stärktes och byggdes på ända till slutet av Habsburgska monarkin.
I de slovenska områdena uppstod ett starkt stöd för Majdeklarationen, särskilt mellan juni och september 1917. För att samla opinionen uppmanade ärkebiskopen i Ljubljana, Anton Bonaventura Jeglic, i slutet av sommaren 1917 de slovenska politiska partierna att skriva under ett uttalande till stöd för Majdeklarationen. Den 15 september 1917 skrev Allslovenska folkpartiet, Nationella framstegspartiet och Slovenska katolska arbetsdemokratin under Ljubljana- resp. Septemberuttalandet. Även slovenska allmänna kvinnoföreningen samlade underskrifter under folkrörelsen för Majdeklarationen (se del 5).

Den slovenska kvinnoföreningen överlämnar 200.000 underskrifter till dr. Korošec (se nedan) för deklarationen.


Italienska ställningar vid Socafronten

Mellan den 24 och 27 oktober 1917 utkämpades den 12:e striden vid Socafronten då italienarna upplevde ett katastrofalt nederlag vid Kobarid (Caporetto) under den österrikiska offensiven och flydde i panik ända till floden Piave. 300.000 krigsfångar föll i fiendens händer och den österrikiska armén stod inte långt ifrån Venedig. Denna strid kallas på grund av de österrikiska och tyska arméernas framgång för "Miraklet vid Kobarid".

I april 1917 hade Förenta staterna trätt in i kriget genom sin krigsförklaring och mot slutet av året började fräscha amerikanska trupper komma västmakterna till undsättning.

I januari 1918 fastställde den amerikanske presidenten Wilson 14 punkter för västmakternas fredsvillkor, som bl.a. omfattade ett upprättande av gränser enligt nationalitetslinjer gentemot Italien, en självständig utveckling för Österrike-Ungerns många nationer och Serbiens utträde till havet. Även Polen skulle bli en oberoende stat och nationerna skulle bilda ett förbund för att garantera små och stora stater territoriell integritet och politiskt oberoende.

Soldater framförallt hos centralmakterna gjorde allt oftare myteri - de slovenska soldaterna gjorde t.ex. myterier i Judenburg, Murau och Radgona i maj 1918. I mitten av 1918 slog italienarna tillbaka en österrikisk-tysk storoffensiv vid Piavefloden. Den 30 oktober bröt italienarna med hjälp av de allierade genom fronten vid Piave, vilket också blev deras enda seger under det 1:a världskriget. Österrike-Ungern undertecknade vapenvilan den 3 november i närheten av Padua och sedan även Tyskland den 11 november.

Det första världskriget var slut, men det skulle visa sig att slovenerna trots Wilsons för de flesta folken välklingande fredsvillkor drog det kortaste strået av alla. Den 1 december 1918 hamnade slovenerna i en ny multietnisk statsformation där den habsburgska dynastin avbyttes av den serbiska (se nedan). Italien och Österrike lade beslag på slovenska områden, men en del av den slovenska marken kunde räddas till ett framtida Slovenien främst tack vare ett par slovenska hjältar.

Franjo Malgaj (1894 - 1919) föddes i Hruševec vid Šentjur nära Celje. Han var en mycket medveten sloven och intresserade sig för den slovenska historien och folkarvet. Han tyckte mycket om slovenska folksånger och försökte sig själv på att skriva poesi. När 1:a världskriget började var han tjugo år gammal. Redan under hösten 1914 inkallades han till det berömda slovenska 87:e infanteriet från Celje. Malgaj avslutade skolan för reservofficerer. 1915 skadades han under striderna mot italienarna vid Socafronten på Doberbobhöjden. Sedan förflyttades det 87:e infanteriet och med det även Franjo till Tyrolen. När den österrikiska armén sökte efter en frivillig , som vågade erövra det mycket viktiga italienska fästet Monte Zebio, anmälde sig Franjo Malgaj till det uppdraget. Han valde ut några soldater, främst slovener, och överraskade och besegrade tillsammans med dem italienarna samt erövrade fästet Monte Zebio. Han fick den högsta utmärkelsen för sin gärning - guldmedaljen för mod.
När Österrike-Ungern föll sönder samlade Malgaj frivilliga i Celje, som kom främst från Celje och dess omgivningar - Šentjur, Teharije och Savinjska dolina
samt gav sig av med dem till Koroška (Kärnten) den 6 november 1918.
Med sina soldater befriade han alla orter i Mežiškadalen. I överenskommelse med general Maister (se nedan) trängde han in i Labot i en samordnad strid den 23 november och befriade även Velikovec. Under hans befäl hindrades alla tyska försök att återerövra denna slovenska stad. Tillsammans med Srecko Puncer började han i Velikovec ge ut tidningen Korotan. Men på liknande sätt som med general Maister togs även ifrån förste löjtnanten Malgaj behörigheterna för Koroška (se nedan). Han skickades bakom fronten. Det låg tydligen i någons intresse att det i de första linjerna inte fanns utmärkta, beslutsamma slovenska officerer. I slutet av april 1919 gick den slovenska armén till en fullständigt misslyckat och felaktigt ledd offensiv i Koroška ledd av översten Milan Bleiweis (se nedan). Offensiven misslyckades snart och vid en österrikisk motoffensiv föll även Bleiweis ledning. De slovenska härarna drog sig tillbaka i oordning mot Slovenj Gradec och Radlje. Liksom general Maister, som då lade sig i striden, trots att den nationella regeringen fråntagit honom behörigheten för Koroška, gav sig även förste löjtnanten Franjo Maglaj in i striden med sitt anspråkslösa kompani. Han var fast besluten att stoppa de mycket större fiendekompanierna, men ödet ville annorlunda. Man skulle kunna säga att en tragisk ödets ironi spelade den store slovenske hjälten ett spratt. Franjo älskade nämligen den slovenska folksången Ett träd växte åt mig. Den 6 maj 1919 ville han så bra som möjligt se hur fienderna rörde sig och klättrade upp på ett träd vid Tolsti Vrh. När han hade tagit sig en ordentlig titt och skulle klättra ner igen råkade en gren fastna vid en handgranat, som hängde runt hans midja och som exploderade... Förste löjtnant Franjo Malgaj fann så "sitt träd" på den karantanska marken som han hade kämpat för så hjältemodigt och gav sitt liv åt, bara 25 år gammal. På platsen reste slovenerna senare ett minnesmärke, som nazisterna i början av 2:a världskriget förstörde. Senare restes ett nytt på samma plats.
Rudolf Maister (1874 - 1934) var slovensk poet och general och föddes i Kamnik. Hans mor kom från en nationellt medveten familj i Trebnje och hans far dog för tidigt, vilket gjorde att hans farbror Lovrenc fick ta hand om den unge Rudolf, som var medveten om att han måste se till sig själv och bestämde sig för militäryrket. Han var mycket intellektuellt begåvad och hade utmärkta idrottserfarenheter som gymnast, fäktare, simmare och skidåkare vilket möjliggjorde hans framgångar på olika militärskolor och inom militär tjänsten. Den 7 december 1914 förflyttades Maister till Maribor som referent vid "den svarta armén" i Maribor. Den 21 juni 1916 blev han befälhavare för den svarta arméns militära regionsledning i Maribor. På grund av att tyska nationalister ville processa mot honom förflyttades han den 8 mars 1917 till Gradec (Graz) där han uppgraderades till major. Senare återvände han till Maribor och den 1 juli 1918 utnämndes han till ständig befälhavare av svarta armén nr. 26, där han befann sig tills monarkin förföll.
I januari 1918 var Maister närvarande i Folkhuset i Maribor under ett hemligt möte med viktiga slovenska företrädare från Celje, Ptuj, Slovenske gorice och Koroška. Även dr. Anton Korošec var närvarande och talade om deklarationsrörelsen och föberedelserna för grundandet av en ny stat.

Som aktiv soldat kunde Maister inte ansluta sig till deklarationsrörelsen under våren 1918 så som andra slovener gjorde. Men han bidrog med dikten Naprej (Framåt) som han publicerade i tidskriften Straža (Vaktposten) under pseudonymet Kranjc. I denna dikt meddelade han slovenerna att deras vår var kommen, men att man måste kämpa för de slovenska gränserna vid floden Drava och vid Adriatiska havet.  Dessutom var Maister hemligt aktiv vid betydligt viktigare aktiviteter än deklarationsrörelsen. Han såg till att denna inte bara stannade på papperet utan att den vid rätt tillfälle med hans hjälp förverkligades och blev en realitet.

För Maribor och det slovenska Steiermark kom så det avgörande ögonblicket. Österrike-Ungern föll sönder efter kapitulationen och flera länder uppstod på dess område, bland dem Tyska republiken Österrike och Riket av slovener, kroater och serber (Riket SHS).

Kasernen i Melj där Rudolf Maister tog över det militära befälet över Maribor den 1 november 1918.

Den 30 oktober 1918, strax innan Österrike-Ungern undertecknade vapenvilan med västmakterna, utropade den tyska kommunledningen i Maribor, Maribor med omnejd som en del av Tyska republiken Österrike. Det blev uppenbart att båda länderna krävde samma område. Den 1 november uttalade major Rudolf Maister beslutsamt i den 26:e skjutplutonens kasern i Melj inför stadsbefälhavaren överstelöjtnanten Anton Holik och de samlade officerarna: "Jag erkänner inte dessa punkter. Jag utropar Maribor som Riket av slovener, kroater och serbers mark och tar i min regerings namn över den militära ledningen över staden och hela Nedre Štajerska (Nedre Steiermark)." Efter mötet förklarade han för de samlade slovenska soldaterna och officerarna att han hade tagit över överbefälhavarposten i staden och bad dem att stanna med honom, eftersom det nya landet behövde dem. Samma dag var kasernerna och andra viktiga objekt samt staden Maribor under Maisters militära ledning.

Även Nationalrådet tog över förvaltningen av det slovenska Štajerska och utnämnde major Rudolf Maister till general. De överraskade tyskarna hämtade sig snart och tvingade till sig av Nationalrådet och general Maister rätten att grunda en nationalgarde. Den 3 november 1918 blev så det gröna gardet eller Schutzwehr till. General Maister bestämde sig för en militär aktion och utropade mobilisering den 9 november 1918. Tyskarna motsatte sig detta och så även den nationella regeringen i Ljubljana, som inte ville bistå Maister trots hans upprepade försök att få denna att lyssna. De slovenska pojkarna hörsammade dock general Maisters kall, väldigt många kom från just Slovenske gorice. Enligt en anekdot trodde Maister att det var tyska enheter som sjöng marcherande på Maribors gator och han hade nästan gett upp hoppet, då han hörde att det var slovener från området Prlekija från staden Ptujs omnejd (se del 15), ca 2000 man, som kom till hans hjälp. På några veckor samlade Maister en armé på 4000 man. Den 20 november 1918 grundades infanteriplutonen från Maribor. Med denna skapades den första ständiga slovenska armén med slovenska officerare och slovenskt kommando. Den 23 november 1918 vid kl. 4 på morgonen hann Maister före tyskarna och avväpnade det gröna gardet. Den 27 november 1918 erövrade Maisters enheter Špilje, sedan även Radgona, Cmurek, Lucane, Radlje (Marenberg) och Muta. Malgajs grupp från Celje erövrade som sagt Mežiškadalen, sedan Pliberk och Velikovec (se ovan). Enheten från Ljubljana erövrade Dravograd, Labot och Šentpavel .
Den militära operationen pågick enligt ett kontrakt som skrevs under den 27 november 1918 av översten Rudolf Passy, som hade all behörighet från sin regering, och general Rudolf Maister, som till detta hade utnyttjat sin diplomatiska talang. Denna fastställde att den slovenska armén fick besätta orter utmed hela nationsgränsen, från Radgona till Šmohor vid Beljak (Villach). Detta fullt giltiga kontrakt erkändes otroligt nog inte av Nationella regeringen i Ljubljana, som hade kunnat använda kontraktet som argument vid fastställandet av gränserna (se mer nedan). Dessutom plockades Maister omsider bort från de främre linjerna i Koroška (se nedan), vilket gav slovenerna förluster i striderna tills det blev eldupphör den 14 januari 1919 (se nedan).
Den 27 januari kom en amerikansk militär delegation till Maribor under ledning av överstelöjtnanten Sherman Miles. Han och general Maister talades vid om gränsdragningen. Enligt tyska uppgifter skulle Maister ha varit ansvarig för 13 obeväpnade medborgares död då han påstods samma dag inför delegationens ankomst ha låtit öppna eld mot 10.000 samlade Maribor- resp. Steiermarkbor, som med tyska och österrikiska flaggor uttryckte sin önskan att Maribor skulle förbli tyskt under österrikisk
ledning, den s.k. Blodssöndagen i Maribor (se nedan).

General Rudolf Maister ser sina trupper marschera framför slottet i Maribor den 15 december 1918, då man firade enandet av de jugoslaviska nationerna i Kungadömet SHS och slovenerna forfarande trodde på en gemensam stat med kroater och serber.

Om de nya gränserna beslutade Högsta rådet (USA, England, Frankrike, Italien och Japan) för första gången i februari 1919. Det fastställde den existerande gränsen i Štajerska, anslutningen av Mežiškadalen till den jugoslaviska staten samt folkomröstningszonerna i Koroška. I slutet av maj 1919 började den jugoslaviska offensiven i Koroška/Kärnten (se nedan). General Maister ledde framgångsrikt Labotskvadronen och tog efter segern över befälet över Koroškas gränskommando i folkomröstningszonen A. Den 18 september 1919 var Maister tvungen att dra sig tillbaka med sina polisstyrkor från zonen (se nedan), för att inte påverka folkomröstningsresultatet den 10 oktober 1920. Den framgångsrike befälhavaren och befriaren av norra gränsen samt Maribor återvände besviken till Maribor och anslöt sig till arbetet i Nationella försvarets styrelse. Han blev också befälhavare över Maribor. Mellan 1921 och 1923 var han ordförande i komissionen för gränsdragningen till Italien. 1923 tvingades han i pension som divisionsgeneral och med en rad utmärkelser.


General Maisters staty i Ljubljana.

Som poet gav Maister ut två diktsamlingar, Poezije (Poesi) 1904 och Kitica mojih (En liten fläta av de mina) 1929. I den sistnämnda hämtade han motiven från bittra strider och dödandet vid fronten vid Soca, sorgen över det förlorade Kärnten och kustområdet, men där prisas även den slovenska jordens skönhet, främst den delen där vinodlingarna ligger.

En staty över honom restes i Maribor först den 10 oktober 1987 - just på årsdagen av folkomröstningen i Kärnten. Då fanns fortfarande 241 av hans soldater och medkämpar i livet och av dessa var omkring 120 närvarande vid ceremonin.

Det är alltså tack vare general Maister som Maribor, Štajerska, Prekmurje och en liten del av Koroška idag är slovenskt. Men om det hade varit upp till honom (se ovan och nedan) och om han inte hade avlägsnats (se ovan), hade det slovenska Koroška (Kärnten) varit mycket större och hade inkluderat även Celovec (Klagenfurt) och Beljak (Villach), så som även Gosposvetsko polje med furstetronen, furstestenen och slottet Krn (se del 1).

När samma Nationella regering, som först hindrade general Maister (se nedan), insåg sitt misstag och tillät en militäroperation i Koroška (se ovan), var det redan försent och alla slovenska offer var förgäves.

Det var alltså först efter 1:a världskriget som slovenerna i regel fick närmare kontakt med serberna (vilket jag skrev om i del 4) och fick då en kalldusch då serbernas verkliga intentioner sakta avslöjades. En del av denna historia som följer har dock undanhållits den slovenska allmänheten under efterkrigstiden:

När Maister den 25 november 1918 erövrade Špilje (se ovan) sände Graz militärledning den ovan nämnde översten Rudolf Passy för att denne skulle ta reda på Maisters förehavanden. Den 27 november skrev de under kontraktet som skulle låta slovenerna ta över det nationella området vid Štajerskas och Koroškas norra gräns. Tyskar i Graz, Celovec (Klagenfurt) och Wien, samt Nationella regeringen i Ljubljana motsatte sig kontraktet. Nationella regeringens möte den 30 november 1918 gjorde man också följande slutsats: "General Maister måste informeras om att hans uppgifter är strängt militära och att han inte alls har befogenheter att komma överens om kontrakt med Tyska republiken Österrike." På så sätt förlorade slovenerna en stor del av Koroška söder om floden Drava. Franjo Malgaj skrev: "Koroška med Celovec (Klagenfurt) hade erövrats för länge sedan, om inte regeringen hade bundit våra händer." De naiva slovenska politikerna fick ett halvår senare från de ententa supermakternas representanter på fredskonferensen i Wien följande uttalande serverat: "Den slovenska regeringen sov visst, när Koroška skulle besättas. Det ni har besatt och om där råder ordning och fred kan ni behålla!".
Mitt i december 1918 hade general Maisters enheter som mest av de slovenska gränsområdena i sina händer. Ljubljana fortsatte att lägga sig i Maisters förehavanden och minskade hans behörigheter. På general Maisters order höll förste löjtnant Franjo Malgaj Velikovec fast i sina händer. Då hörde denna stad fortfarande till Štajerskas gränskommando. Men redan i första hälften av december lade sig II. militärregionen vid SHS Nationella regering i Ljubljana i alla beslut som rörde Velikovecområdet. Mitt i december minskade II. militärregionen åter Štajerskas gränskommandoområde. I Velikovecområdet grundades gränskommandot för östra Koroška. I och med detta fråntogs general Maister all behörighet i Koroška. De begränsade honom till Štajerska, dvs. till den del av Štajerskas gränskommando som räckte från Radgona till Dravograd. På så sätt fråntogs ur striderna i Koroška, vilket jag redan nämnt, de två bästa slovenska officerarna, general Maister och förste löjtnant Franjo Malgaj.
Just under denna tid började tyskar från Koroška (Kärnten) överfalla slovenska ställningar i Koroška. Redan den 15 december erövrade de Grabštajn, som överlämnades till dem av serberna, dvs. av den militära avdelning som bestod av f.d. österrikiska krigsfångar från Serbien, utan en enda avfyrad kula. Tyskarna från Koroška hade fullt klart för sig att den slovenska Nationella regeringen var obeslutsam och att slovenerna stod ensamma. De visste att den reguljära serbiska armén inte skulle komma de slovenska frivilliga i Koroška till undsättning och det skulle inte heller general Maisters enheter. Sedan föll även St. Pavel och Labot. Av alla fakta att döma kan man anta att detta var överenskommet mellan österrikiska och serbiska militärmyndigheter, då det annars vore konstigt att serberna inte tog tillfället i akt och skyddade det nyupprättade Kungadömet av serber, kroater och slovener (se ovan) till vilket det unga Riket av slovener, kroater och serber (se nedan) hade anslutits. Och inte bara vägrade man skydda gränserna, utan genom att utöva påtryckningar på Nationella regeringen i Ljubljana avlägsnades de främsta slovenska officerarna samt offrades i onödan de främsta slovenska framförallt frivilliga kämparna. När serberna hade uppnått detta gick österrikarna genast till anfall. Ur detta kan man dra slutsatsen att de hade ett gemensamt intresse - en så stor del av slovenerna som möjligt skulle finnas kvar i Österrike och en så liten som möjligt i Kungariket SHS. De båda delarna skulle sedan lättare denationaliseras och assimileras. I detta förehavande hade österrikarna och serberna ännu en stark bundsförvant, italienarna (se nedan).

Vad gäller de olika namnen på det sydslaviska riket, så gick det till på så vis att några slovenska politiker och offentliga personligheter vid krigets utbrott hade flytt till utlandet och anslutit sig till Jugoslaviska komittén som bildades i London i april 1915. Dess företrädare träffade representanter för den serbiska regeringen på ön Korfu den 20 juli 1917 och antog Korfudeklarationen. I denna krävdes att de jugoslaviska folken förenades i "serbernas, kroaternas och slovenernas rike" under den serbiska Karadjordjedynastin. Att den utformades så var den dalmatiske politikern dr. Ante Trumbics förtjänst, då den serbiske ministerpresidenten tänkte sig Jugoslavien som ett förstorat Serbien. Deklarationen stadgade dock inte det viktigaste - det nya rikets samhällsordning: centralstyre eller federation? Detta skedde alltså i exil - men vad hände på plats?

I mitten av augusti 1918 bildades i Ljubljana Nationalrådet för Slovenien och som övergripande myndighet utsågs den 8 oktober den gemensamma kommittén, alla jugoslaviska folkens nationalråd i Zagreb.

I Ljubljana proklammerades den 29 oktober 1918 högtidligen upphörandet av Österrike-Ungerns existens. Samma dag tillkännagav det kroatiska parlamentet (sabor) landets utträde ur Österrike-Ungern och utropade Slovenernas, kroaternas och serbernas rike (Riket SHS) som omfattade
Dalmatien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien med Slavonien, Rijeka och Slovenien.

I slutet av oktober bildade Nationalrådet för Slovenien Nationella regeringen. Den erkändes omedelbart av nationalrådet i Zagreb, som samma dag sände sin första not till regeringarna i Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Italien och Serbien i vilken förkunnades bland annat avsikten att förena Riket SHS med Serbien och Montenegro.
I november 1918 existerade alltså fortfarande tre stater: kungariket Serbien, kungariket Montenegro och Riket SHS. Åsikterna om hur de skulle förenas gick isär och än idag är man inte helt klar över hur utvecklingen egentligen gick till.

Den 1 december 1918 mottog den serbiske regenten Aleksandar i en högtidlig audiens den 28 man starka delegationen från nationalrådet i Riket SHS, som erbjöd honom att i kung Peter I:s namn (se ovan) utöva regeringsmakten i det enade riket och att se till att det i samförstånd bildades en enhetlig parlamentarisk regering. Regenten utropade omgående en förening av kungarikena Serbien och Montenegro med Riket SHS. Därmed gäller den 1 december 1918 som den dag då Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (Kungariket SHS) bildades. Den montenegrinske kungen störtades av den serbiska armén och hamnade i exil och Montenegro förenades med Serbien.


Serberna betraktade alltså den nya staten som ett "förstorat Serbien", som hade givits dem som deras rättmätiga del efter det 1:a världskriget. Deras ovan nämnda närvaro på slovenskt område där de vägrade hjälpa den slovenska nationella armén mot de österrikiska styrkorna skulle till och med kunna betraktas som en ockupationsmakt.

Genom undertecknandet av överenskommelsen under den ovan nämnda audiensen den 1 december 1918 utlovades slovenerna hjälp av serberna i striderna för Koroška - med detta tog serberna över all politisk makt i Slovenien.

När Slovenska nationella armén bildades 1918 vid 1:a världskrigets slut hade denna högt utbildade, militärt skolade specialister som hade examinerats från militärskolorna i den Habsburgska monarkin. De var de bästa i världen under den tiden, särskilt lämpade för det alpina stridssättet. Alla dessa slovenska soldater, officerare, löjtnanter, överstar, majorer mm. var erfarna krigsveteraner från hårda strider under det 1:a världskriget (Socafronten, Tyroliska fronten, Tysk-franska fronten, Serbiska fronten...). Den 6 november 1918 var den slovenska armén praktiskt taget redan erkänd då den franske marskalken Franchet D'Esperey, överstebefälhavare av de ententa styrkorna i Öst, i sitt telegram hälsade den nya slovenska armén och poängterade särskilt att det var en armé som stod under de allierade makternas flagga för frihetens och rättvisans seger.

Men den serbiske regenten Aleksandar Karadjordjevic upphävde den slovenska nationella armén och istället för att bidra med militär hjälp började han stjäla slovenska kanoner och andra vapen och transportera dem till Serbien. Upphävningen av Slovenska nationella armén skedde den 22 december 1918, men den slovenska allmänheten informerades inte om detta. Slovenska soldater var mycket besvikna när de till slut kom underfund med att Serbien var den störste fienden av alla. Detta ledde till blodiga militäruppror mot den serbiska ockupationen, som började i Ljubljana i januari 1919 då ett uppror organiserades av 150 soldater från det slovenska alpina regementet. De anfölls snart av serbiska trupper och efter att deras revolt krossades arresterades 50 slovenska soldater som torterades och straffades efter en snabb krigsrätt. Detta uppror doldes helt för allmänheten.


Serbiska Šajkaca-hatten.

Den 1 februari 1919 ställde regenten Aleksandar Karadjordjevic den slovenska armén under den serbiske kungens general Krsta Smiljanic. Snart därefter tog han över makten över den slovenska armén, upphävde de slovenska högkvarteren och satte snabbt alla framstående slovenska officerare och stabsofficerare i förvar. General Maister tvingades från sin position. Serberna gjorde det serbiska språket obligatoriskt och det enda tillåtna i armén. I Koroška sjönk de slovenska soldaternas moral i botten - de slovenska officerarna var tvungna att lära sig serbiska och sedan lära ut det språket till sina soldater. De slovenska officerarna och underofficerarna var tvungna att byta ut sin legendariska legionsmössa till den serbiska s.k. šajkaca. Efter en segerrik slovensk offensiv i Koroška gav Belgrad order om att avlägsna de slovenska soldaterna från Koroška och ersätta dem med serbiska trupper. Detta var en komplott mot den slovenska befolkningen i Koroška där de serbiska soldaterna mördade patriotiska civila slovener, våldtog slovenska flickor och stal från slovenska hem.

På grund av detta gjorde slovenska soldater den 22 juli 1919 i Maribor och i Koroška ännu ett uppror mot den serbiska militärmakten. Planen var att sätta igång ett slovenskt nationellt uppror mot att Serbien tillskansat sig makten över Slovenien och att etablera en oberoende slovensk stat. Upprorsmän i Maribor siktade med vapen mot serber och skrek "Srbe na Vrbe" (Serberna upp på pilträden), "Živela slovenska država" (Leve den slovenska staten)... Skotten från floden Dravas högra strand inspirerade även soldater på den vänstra stranden. De skrek "Auf biks" (Upp), "Zdaj gremo" (Nu går vi/mot attack/), "Srbe na Vrbe"...

De befriade också slovenska soldater från fängelser, som hade arresterats av serbisk militär. Sedan bröt de sig in i militära förråd, tillfångatog några serbiska officerare och låste in dem i fängelsehålor.
Upproren fortsatte och bron över Drava i Maribor (på bilden) badade i slovenska soldaters blod då de möttes upp av serbokroatiska armén på sin väg att befria Stora torget i staden.
Exakt hur många slovenska soldater som dog vet man inte då de serbiska soldaterna kastade dem i vattnet från bron, dock fattades det 224 slovenska soldater i barackerna när officerarna räknade dem.
Ännu ett uppror pågick just då även i Koroška (Kärnten).

Andra uppror och liknande händelser följde med många krigsrättsförfaranden och även grymma avrättningar. Allt detta inför folkomröstningen i Kärnten (se nedan).

Som jag redan nämnt var en amerikansk studiekommission, som hade sitt säte i Wien, involverad i gränsdragningarna. Efter eldupphöret i januari 1919 började förhandlingar mellan slovenska och österrikiska delegater. Amerikanska delegationens ledare överstelöjtnant Sherman Miles föreslog att den amerikanska studiekommisionen efter en terrängstudie skulle bestämma var gränslinjen skulle gå, som skulle gälla till fredskonferensens beslut. Denna kommission lade sig också helt i onödan i förhållandena vid Štajerskas gräns där det rådde fred. Den 20 januari 1919 kom medlemmarna av den amerikanska studiegruppen till Štajerska för första gången och inspekterade gränsområdet vid floden Mura. Nationalregeringen i Ljubljana såg ingen större betydelse i detta och hade därför ingen egen utsänd på plats. Denna regering underskattade fortfarande frågan om gränsdragningen av den slovenska norra gränsen och hoppades trotsigt och samtidigt naivt på att en för slovenerna fördelaktig gräns redan hade garanterats (i Paris fanns redan en plan på gränsdragning enligt språkgränsen, se nedan), trots att det i verkligheten var långt ifrån klart. Tyskarna hade dock förberett sig väl. De hade smyckat husen med sina flaggor och försökte ge området en tysk "touch". Borgmästarna från Radgona och Cmurek gav Miles en skiss över befolkningsfördelningen mellan nationerna, som inte stämde med verkligheten. General Maister försökte sedan förklara för Miles att uppgifterna var partiska och att det bodde många fler slovener på området än vad de tyska uppgifterna visade, men Sherman beaktade inte hans kommentarer. Den slovenske översättaren dr. Josip Rapoc berömde Maisters insats i ett brev till Nationalrådet för Štajerska, men påpekade att även slovenerna borde förbereda skriftliga uppgifter om befolkningsantalet, så som tyskarna hade gjort.
Under sitt besök i Štajerska tillkännagav Miles också sin kommande visit i Maribor. Tyskarna i Maribor hade fortfarande inte tagit till sig att Maribor var slovenskt och såg en chans att visa sin nationella tillhörighet och på så sätt försöka uppnå att Maribor vid fredkonferensen skulle anslutas till Tyska republiken Österrike. De förberedde sig väl inför besöket och organiserade stora demonstrationer och stoppade den amerikanska studiekommissionens bil redan i förorten för att övertyga denna att Maribor var en tysk stad under slovensk ockupation. I staden hängde de upp fullt med tyska flaggor. Tyskarna i Maribor stängde sina affärer, verkstäder, några skolor och marscherade med en musikkår mot stadens centrum. Tyskvänliga från Celje, Ptuj, även från Klagenfurt och andra mindre tyska orter hade kommit med tågen. Demonstrationerna blev alltmer våldsamma. De skrek "Maribor är tyskt", "Leve tyska republiken Österrike", "Ner med general Maister", "Bort med de slovenska flaggorna" och liknande. Från offentliga byggnader tog de bort några slovenska flaggor.
En våldsam tysk grupp överföll poliskommisarien dr. Ivan Senekovic som de slovenska soldaterna hade fullt sjå med att rädda. Under tiden hade general Maister med några medlemmar ur Nationalrådet och några förvaltningsmän tagit emot den amerikanska studiekommissionen. De förhandlade med Miles om gränsen i Štajerska och andra gränsfrågor. Under samtalen rapporterade polisinspektören och stadbefälhavaren för general Maister om de stora demonstrationerna i staden. Det kom mängder med folk från alla håll till Stora torget. De mest aggresiva ville tränga sig in i stadshuset som vaktades av slovenska vakter. Enligt vittnen sköts ett skott från en pistol som träffade bajonetten på en av de slovenska soldaternas gevär. Demonstranterna som stod närmast anföll så soldaterna och ville ta gevären ur deras händer. Soldaterna började då utan order och i självförsvar skjuta mot mängden. Det uppstod en våldsam kaos med skrik och stoj. Maks Pohar (ett vittne) hoppade fram till soldaterna och skrek att de skulle sluta skjuta. Efter tre minuter hade det till bristningsgränsen uppfyllda Stora torget tömts helt. Fyra demonstranter låg döda kvar, sju dog senare på sjukhuset. Hur många som var skadade är inte känt. Det var alltså så den redan ovan nämnda Blodssöndagen i Maribor gick till. Ett sådant slut på demonstrationerna ökade bara överstelöjtnanten Miles sympati för Tyska republiken Österrike.

Efter de våldsamma demonstrationerna i Maribor anföll österrikarna slovenska enheter i Radgona och närliggande orter, där striderna upphörde efter att frivilliga från Ljutomer och Maisters enhet från Maribor kom till deras hjälp. Den 10 februari började fredsförhandlingar där en fransk delegation som just då vistades i Maribor medverkade. De avslutades den 13 februari med en överenskommelse om varaktig fred i Štajerska. Endast vid Sobota nära gränsen mellan Štajerska och Koroška blev det strider den 8 mars 1919. Maisters enheter tvingades först att avlägsna sig därifrån, men befriade orten åter den 12 mars - i och med detta var kampen för norra gränsen i Štajerska/Steiermark avklarad.

I april 1919 förstod äntligen den slovenska nationella regeringen, ett halvår senare än general Maister gjorde det, att slovenerna inte skulle få Koroška bara genom att sätta sig bakom förhandlingsbordet. Därför beslutade Nationella regeringen att sätta igång en offensiv för att befria Koroška med militär makt (se ovan).


Slovenska soldater över Labot (Lavamünd).
Offensiven var dock dåligt planerad och med bristande ledning. För svaga trupper sändes med och därför slutade det med ett fullständigt nederlag. Då lade sig general Maister åter i händelserna i Koroška. Gränskommandot för östra Koroška kollapsade och den 5 maj 1919 tog general Maister efter ett möte med den dittillsvarande befälhavaren Milan Bleiweis över en del av staben och ett tillfälligt befäl över alla trupper som höll på attdra sig bort från Koroška. Efter att ha samlat och omgrupperat trupperna försökte han hindra tyskarnas framfart mot Dravograd. Under striderna där förolyckades Franjo Malgaj (se ovan). Efter dennes död tog tyskarna över Dravograd. De tänkte dra vidare mot Slovenj Gradec och Muta, men skars av av Maisters trupper och tvingades tillbaka mot Dravograd.
En ny bättre förberedd slovensk offensiv förbereddes. Befälhavarposten överläts åt den serbiske generalen Krsta Smiljanic, som även inkluderade några mindre serbiska enheter och officerare. I offensiven medverkade bl.a. general Maisters Labotskvadron.

Slovenska soldater i skyttegravar i Koroška i början av 1919.
Innan de gav sig in i striden sade Maister till sina soldater: "Soldater, mina vänner! Tyskarna i Koroška har slaktat våra slovenska bröder och systrar som boskap. Tyska gamlingar, kvinnor, flickor, även barn har skjutit ur fönstrena och från bakom buskar lömskt på våra soldater och har på detta omänskliga sätt skadat och dödat era kamrater. Varän de tyska härarna plöjt fram har de raserat och satt i brand... Slovenska hus är idag utan människor, stallar står tomma, kyrkor där det slovenska ordet klingade har skändats... och hade vi inte haft våra slovenska soldater vid gränsen hade dräggen rövat och bränt även på Štajerskas fina mark. Det skulle ha skett samma sak med era systrar, fruar och mödrar och med era egendomar som med slovenernas i Koroška!... Nu ska vi straffa dräggen och hämnas för orättvisan! Men vi går som soldater, som inte tänder eld på husen och skändar egendom och våra bröders och systrars liv. Vi ska inte mörda barn och kvinnor, utan från våra bestulna områden jaga bort den tyska odisciplinerade armén och av tyska bönder sammansatta rövarband. Den som ställer sig upp mot oss i uniform betraktar vi som soldat och handskas med honom enligt våra militärlagar.

Den som ställer sig upp mot oss med vapen i hand och i civila kläder är en rövare, som själv ansvarar för följderna av olagligt handlande... Soldater! Det är sista gången ert hemland kallar er! Det kallar er för att ni ska rädda den slovenska marken... Vårt stridsrop må vara: Framåt efter de tyska upprorsmännen, för att rädda det sista stycket av slovensk mark i Koroška!"

Offensiven började den 28 maj och Labotskvadronen erövrade genast Dravograd, nästa dag även Labot och Etna vas. Den 2 juni krossade de tillsammans med Koroškaskvadronen totalt fienden. Efter att ha tagit sig över floden Drava vars broar var raserade marscherade man in i Celovec (Klagenfurt) och befriade även Gosposvetsko polje. Redan den 4 juni påbörjades fredsförhandlingar i Kranj, där delegater från Tyska republiken Österrike villkorslöst gick med på eldupphörens krav. Två gränslinjer sattes upp med neutral mark emellan. Den slovenska armén hade då erövrat det mesta av slovensk mark i Koroška. Men de tyska delegaterna som hade skrivit under kontraktet i Kranj erkände inte längre detta senare då de ursäktade sig med att det den 12 maj 1919 hade beslutats om folkomröstning för Koroška och att fredskonferensens högsta råd krävde att slovenernas trupper måste avlägsnas från marken bakom Karavankenbergen.

I den österrikiska historikern dr. Claudia Fräss-Ehrfelds uppsats om folkomröstningen i Koroška kan man läsa om hur tacksamt dagens Österrike är för amerikanarnas insats. Hon har också under senare tid uppträtt tillsammans med den ökände österrikiske nationalisten Jörg Haider i samband med nationella konflikter i dagens Kärnten (mer om detta i del 7).

Fredsmäklarna i Paris föredrog inte folkomröstningsmetoden utan menade att besluten skulle tas genast och definitivt hellre än att förskjuta dem framåt i tiden (vilket hade skett med en folkomröstning). De ansåg att ett fastställande av språkstatistiken istället skulle gälla. De hade också redan en plan på hur den slovenska norra gränsen skulle gå enligt språktillhörighet. När den amerikanska studiekommissionen involverades i januari 1919 ändrades situationen och frågan om Klagenfurtområdet blev ett av de viktigaste mindre dispyterna vid fredskonferensen i Paris. Det beslutades om folkomröstning.

Folkomröstningszonen hade cirka 70 % slovensktalande befolkning, men bara 41% röstade för det jugoslaviska riket, vilket den nämnda dr. Claudia Fräss-Ehrfeld kommenterar med att detta visade att en gränsuppdelning baserat på språkstatisktiken inte är en tillförlitlig metod.
I och med detta väljer hon att helt ignorera de svårigheter som det sedan innebar för den slovenska befolkningen att hamna i Österrike, då de till dem utlovade rättigheterna senare inte respekterades (se nedan).


Tysk propaganda med general Maister i serbisk Šajkaca-hatt.

Att de valde Österrike framför det jugoslaviska riket berodde framförallt på de erfarenheter de hade med serberna, som de inte ville dela rike med, samt den mycket välorganiserade tyska propagandan, som målade upp en svartvit bild, där slovenerna skulle ha alla rättigheter i Österrike.

Folkomröstningen i Koroška som genomfördes den 10 oktober 1920 bestämde landsgränsen mellan det nybildade Kungariket av serber, kroater och slovener (senare även Jugoslavien och till sist Slovenien) och Österrike efter det 1:a världskriget.

Zonen A med Velikovec som centrum behärskades av den jugoslaviska armén, som inte gjorde slovenerna någon nytta, utan uppförde sig oförskämt (se ovan).

Zonen B med Celovec (Klagenfurt) som centrum låg under österrikisk förvaltning.

Det beslutades att folkomröstningen först skulle genomföras i zonen A och om den var fördelaktig för den slovenska sidan, sedan även i zonen B.

General Maister medverkade som en utmärkt talare vid de många slovenska tillställningarna inför folkomröstningen. Därför var han huvudmålet för den tyska intensiva propagandan. Folkomröstningskommissionen krävde att han skullle avlägsnas från zonen A, vilket senare också påverkade resultatet negativt.

Den österrikiska propagandan var aggresivare och mer oförskämd än den slovenska och utnyttjade effektivt alla Kungariket SHS svagheter. Den slovenska sidan var för lite slagfärdig och för modest. För Österrike röstade så 59,1% och för Kungariket SHS 40,9% , vilket med hänsyn till den nationella fördelnigen av befolkningen var en stor överraskning. I zonen B utfördes så ingen folkomröstning och Kärnten var förlorad för slovenerna, vilket utgjorde en nationell katastrof. Zedinjena Slovenija (Förenade Slovenien) skulle aldrig bli verklighet.

Det finns idag de som menar att folkomröstningen hade regisserats och tänkts igenom av österrikarna, italienarna och serberna, som delade intresset att dela upp den slovenska marken mellan sig. Vid alla vallokaler skulle det ha lämnats in flera tusen fler vallappar än vad det fanns valberättigade. Det var italienarna som övervakade valen som representanter för ententen. Innan dess hade Italien ockuperat slovensk mark fram till Vrhnika (se nedan), liksom Trbiž/Tarvisio, som geografiskt är en del av Koroška/Kärnten.

Författaren Josef Friedrich Perkonig från Koroška (se del 6) växte upp trots slovenska rötter i en tysk miljö. Hans kärlek till Koroška (Kärnten) engagerade honom för att landskapet skulle bestå som en helhet och såg ett hot i den jugoslaviska staten, därför gick han in i folkomröstnigspropagandan på den österrikiska sidan och detta avspeglade sig också i hans litterära verk.
När nazismen under 2:a världskriget visade sitt rätta ansikte ändrades Perkonigs attityd mot de slovenska landsmännen radikalt. När SS-trupper började avlägsna slovener från deras hem och skicka dem till koncentrationsläger i Tyskland chockades Perkonig och sände ett memorandum till Friedrich Rainer, Kärntens överhuvud, där han skrev: "Bara en sak kan ha dömt de slovenska familjerna till exil, att de är slovener..." Dr. Roracher, biskopen i Klagenfurt (Celovec), som också protesterade fick ett svar från Himmler att han skulle ägna sig åt himmelska ting och inte åt jordiska frågor... Alois Maier-Kaibitsch uttalade i Klagenfurt följande: "I Kärnten existerar inte den slovenska minoritetsfrågan längre, de slovenska föreningarna har upphävts, en del av de slovenska ledarna har redan arresterats, andra har förpassats från landet". 1945 återvände de bortskickade slovenerna hem.
Under efterkrigstiden verkade Perkonig för en försoning mellan Kärntens slovenskspråkiga och tyskspråkiga befolkning. I hans roman Patrioten (Patrioterna) som gavs ut i Graz 1950 presenterar han striderna under tiden för folkomröstningen 1920 utifrån bådas perspektiv, den tyskkärntenska och slovenska. Han började också publicera översättningar av slovenska författare: Ivan Cankar (se del 5), Ivan Tavcar (se del 5), Fran Milcinski (se del 7) och Miško Kranjec (se del 7) med medföljande kommentarer. Genom att översätta slovensk litteratur inte bara bidrog han till det gemensamma hemlandet för tysk- och slovenskspråkiga Kärntenbor utan lämnade också ett meddelande till eftervärlden, som tyvärr har ignorerats då djupet av detta inte har förståtts av dem som skrivit hans biografier och dem som studerar hans verk.

Ivan Maticic (1887 -1979) berättar i Moc zemlje (Jordens kraft) från 1931 om det idylliska livet bland invånarna i Otave i Koroška, som först avbryts av 1:a världskriget och sedan av folkomröstningen:
Livet på gårdarna är idylliskt, fridfullt och tryggt. Kärleken spirar bland ungdomarna och även kärleksintriger försigår. Med vintern kommer också kriget och männen måste till armén. I byn stannar soldater till från alla håll och kanter och berättar hur det står till på fronten. Efter kriget återvänder männen, en av dem har förlorat benet på fronten. Familjen ängslar sig över bondgårdens och själve sonens framtid, eftersom han som invalid inte kommer kunna ta hand om gården och blir dömd till tiggeri. Efter kriget börjar striderna för Koroška. Mellan slovenerna och tyskarna, som dittills levt med varandra i harmoni, skärps relationerna. Regeringen utlyser en folkomröstning och slovenerna och tyskarna fiskar röster; slovenerna lovar frihet, tyskarna rikedom. Mellan anhängare till de båda nationerna blossar hatet upp. I Otave vinner slovenerna i folkomröstningen, men tyskarna är starkare på andra håll...

Det internationellt prisade muséet i Kobarid om Socafronten under 1:a världskriget.
Vad gällde gränsen till Italien så gick det inte det minsta bättre för slovenerna, tvärtom.

Trieste förklarade sitt oberoende som stad när Österrike-Ungern började falla sönder, men ansökte hos ententens styrkor, dvs. italienarna, den 1 november 1918 om att ta staden i besittning och återställa ordningen. Två dagar senare tog italienarna över staden Gorica (Gorizia). Den 7 november var de i Logatec och den 16 november kom deras spaningspatrull från Vrhnika ända till Ljubljana. Regeringen i Ljubljana som inte hade någon armé rekommenderade borgmästarna att hälsa den italienska armén välkommen, men låta den veta att den befann sig på jugoslavisk mark, vars öde skulle bestämmas vid fredsförhandlingarna.

Under hela den tid då striderna och folkomröstningen pågick i Koroška pågick också förhandlingar om västgränsen mot Italien. Att italienarna skulle få en rejäl del, framgick klart redan i bestämmelserna i Londonfördraget (se ovan) - som belöning för att de gick med på ententens sida.
 

Förhandlingarna var invecklade. I juni 1920 övervägde den jugoslaviska sidan t.o.m. en militär intervention mot Italien, men armén var alltför illa utrustad för ett sådant företag. Därför undertecknades den 12 november 1920 Rapallofördraget (se nedan och nedan) i den italienska staden Rapallo, i vilken den jugoslaviska staten avsade sig en oerhört stor del av sin mark - ungefär en tredjedel av det slovenska nationella området hamnade utanför riket - och Italien erkände å sin sida Kungariket SHS.

Italien fick en stor del av västra Slovenien (gränsen gick knappa fem mil från Ljubljana), Istrien, staden Zadar (som blev isolerad i det i övrigt jugoslaviska Dalmatien) samt öarna Cres, Lošinj, Lastovo och Palagruža. Två år senare blev även staden Reka italienskt. En halv miljon slovener och kroater hamnade under Italien. Gränsen gick utefter linjen Pec - Triglav - Blegoš - Hotedršcica - Planina - Snežnik - Kvarner.
Fördraget var en stor besvikelse för slovenerna.

De slovenska politikerna var vid gränsdragningarna efter 1:a världskriget alltför ljumma, oförmögna att ta modiga och visionära beslut (se ovan) och hyste ett alltför stort förtroende för USA, som lämnade slovenerna i sticket. Man hyste också ett för stort förtroende för fredskonferensen, som man trodde skulle dra gränsen efter språktillhörigheten (se ovan). Om det inte hade varit för enskilda personer som Rudolf Maister hade det, som sagt, av den del av Slovenien som kom med i det jugoslaviska riket varit ännu mindre kvar.
USA hade föreslagit sin vision av gränsdragningen, den sk Wilsons linje, som gick ungefär mellan den senare Rapallogränsen och dagens gräns utan att ge slovenerna tillträde till havet. Detta förslag diskuterades även efter andra världskriget.
Italien tillbakavisade Wilsons linje och krävde ett konsekvent förverkligande av Londonfördraget och ännu mer - Övre Savadalen med området kring Bled, med Bled och Bohinj - för att det sade sig ur strategisk synvinkel behöva en direkt förbindelse med Österrike på sin mark. För att försäkra sig om en bra utgångspunkt ville Italien även erövra dessa områden militärt, trots att de enligt de ententa
makternas överenskommelse hade försäkrats området genom Londonfördraget, och ville komma ända till Ljubljana, vilket förhindrades av slovenska och serbiska frivilliga, som drev dem tillbaka en bit från Vrhnika.

Eftersom Italien hade så stor aptit på mark blev det ingen överenskommelse under fredskonferensen i Paris utan de båda länderna fick komma överens själva. Kungariket SHS hade en svag position med många ouppklarade gräns- och övriga problem. Dessutom utövades det påtryckningar från Frankrikes och Storbritanniens håll, som ville att Londonfördraget förverkligades. Förhandlingarna pågick som sagt i Rapallo i Italien (se ovan) där det var dåliga telegrafförbindelser, så den jugoslaviska delegationen, som inte hade några slovener med, var praktiskt taget isolerad. Italienarna uppnådde allt de ville och ännu mer i utbyte mot några floskler om vänskap och en antihabsburgsk pakt, som inte hade någon betydelse, eftersom den monarkin inte hade några reella möjligheter att återuppstå.

Kedjemannen (1919), de första "slovenska" frimärkena; utarbetades av den slovenske konstnären Ivan Vavpotic - den slovenske gymnasten Stane Derganc stod modell.

Enligt andra källor så engagerade sig president Wilson personligen för att slovenerna, angående revisionen av den gamla slovenska gränsen, som innan kriget gick utmed floden Piava, skulle få behålla åtminstone Trieste och Gorica. Londonfördraget skulle inte ha varit aktuellt längre då Slovenien i och med Habsburgsmonarkins sönderfall kom med på enetentens sida. Belgrad motsatte sig dock detta starkt, som redan hade överenskommelser med italienarna på bekostnad av slovensk mark. Ivan Cankar (se del 5) - känd för orden "Narod si bo pisal sodbo sam" (Folket/Nationen ska själv skriva sin dom) ur hans satiriska komedi Hlapci (Drängar) - som var slovensk socialdemokrat och också var engagerad i den illyriska rörelsen (se del 5), var insatt i den antislovenska komplotten och tog plötsligt avstånd från den illyriska idén samt blev medveten sloven och varnade för den analkande katastrofen i ett tal, som tyvärr visade sig vara hans sista. Direkt efter talet överfölls han av okända män som misshandlade honom och slängde honom i trapporna. Han dog av följderna. Officiellt har det under hela den jugoslaviska tiden hetat att han dog av följderna av att ha "ramlat" i trapporna.

Gränsen mot Ungern löstes snabbast då fredskonferensen samtyckte att det jugoslaviska riket fick Prekmurje (området längs floden Mura), som de jugoslaviska trupperna började besätta i början av augusti 1919.

Efter gränsdragningarna hade alltså ett stort antal slovener hamnat i Österrike och Italien, ett mindre antal blev kvar på ungerska sidan.

Med fredsfördraget 1919 hade Österrike förbundit sig att respektera minoriteternas rättigheter - efter folkomröstningen brydde man sig inte längre om detta. Omedelbart efter maktövertagandet blev tyska det enda officiella språket i Kärnten; man förtyskade även ort- och personnamn. Av Železna Kaplja blev det Eisenkappel (i detta fall en översättning), Borovlje blev Ferlach, efternamnet Globocnik blev Globotschnigg osv. De flesta slovenska lärarna lämnade Kärnten efter 1920 och antalet slovenska skolor och klasser minskade alltmer. 1925 fanns det bara en skola kvar. Med umgängesspråk som kriterium räknade man ut att det 1910 fanns 66.000 slovener i Kärnten - 1923 fanns det 39.000 kvar.

Den gamla järnvägsstationen i Strunjan till höger.

Om möjligt så gick det ännu sämre för slovenerna i Italien. Den fascistiska mobben kände inga gränser. I mars 1921 fanns en grupp hemåtvändande fascister på tåget som körde sträckan Trieste - Rovinj. Tåget stannade i Strunjan (nära Piran) där en grupp slovenska barn lekte vid järnvägssstationen. När fascisterna hörde dem tala slovenska öppnade de eld mot dem och dödade några av dem. Sedan fortsatte tåget mot Trieste (se dikten här under). Redan 1923, efter fascismens maktövertagande, blev både de slovenska och kroatiska språken strängt förbjudna i allt offentligt umgänge, även i kyrkan. Man avlägsnade alla skyltar på dessa två språk och även på kyrkogårdarna målade man över gravstenarna. Användningen av gamla ortnamn förbjöds och personnamnen fick italiensk förvrängning. Janez Uršic blev Giovanni Ursi. Det slovenska och kroatiska skolväsendet kvästes genom en särskild skolreform - innan dess fanns det 400 slovenska och kroatiska skolor med omkring 52.000 elever. Lärarna utvisades till Syditalien om de inte dessförinnan hade flytt till Kungariket SHS. I sin strävan att utrota allt som var slaviskt var de italienska fascisterna inte främmande ens för rättegångar som avkunnade dödsstraff (se nedan).

Av Božidar Tvrdy
Zgodilo se je 19. Marca ob 18:20h

Za Šentjanzom Je Utonilo Sonce

English translation (hämtat från www.carantha.net)
It happened on March 19 (1921) at 18.20

The Sun drowned at Šentjanz

Nad Strunjan
se tiho spušcal
je vecer.
Vrhovi
so bili obsijani,
še vedno v soncu,
Ronek je žarel;
a vendar že
k pocitku
cas je vabil.

Bil kraj je poln
vonja sveže zemlje...
z bregov
pozdravljal
je vašcane
mandljev cvet.
V zraku so še
lastovice cvrkutale
in preko Stjuže
tam nad morjem -
videl sem galebov let.

Pod murvo,
ob kraj proge,
je k igri
bila zbrana
vaška otrocad.
A že so matere
domov klicale -
in nekaj
se jih je odzvalo;
ostali so
vecerni vlak cakali.

Ta dan
ni bilo nic svetlih lic
za okni vlaka,
bila je tam
le zlobna smrt
v crni fašije
iz Trsta.
Strunjan,
da bi uporni strli,
v otroke
so orožje uprli.

Tedaj Renatu Brajku
je življenje ugasnilo...
» joj mama,
jaz umiram «
v bolecini je medlel
Bartole Domeniko...
Otroku
celo je bledelo,
z otrokom
sem še jaz
venel.

Še troje otrok
v bolecini
svojo mater
je klicalo...
Bilo je zlo rojeno,
bilo sovraštvo
je vsajeno,
da zagorel je Ronek-
z njim vsa Istra...
Takrat nam sonce
je utonílo za Šentjanžom.

Above Strunjan
silent was
the eve.
Summits shine
in the setting sun,
the Ronek glows
but time was
inviting us
to rest.

The country is filled
with the scent of fresh earth…
from the slopes
almond blossoms
are greeting
the villagers.
In the air
swallows twitter
and over the Stjuža
there above the sea
I saw seagulls flying.

Under the mulberry-tree
near the railway,
village children
gathered
in play.
Mothers were already
calling them home
and some
have responded;
others choose to stay
expecting the evening train.

That day
no friendly faces were
behind the windows of the train,
there was only
the wicked death
of black fascists
from Trieste.
Strunjan,
determined rebels to crush,
they aimed the weapons
at the children.

Then, for Renato Brajko
life was extinghished…
"oh, Mama,
I am dying "
languished in pain
Bartole Domeniko…
The child's
face became pale,
with the child
I faded, too.


Three more children
in pain
calling their mothers…
The Evil has been born,
and hatred
was planted,
so that Ronek was burning
and with it all Istria…
This time we saw our sun
drowned at Šentjanz.

Ronek (hillside) and Šentjan, (St. Jan) (ž) are names of hills above Strunjan.

France Bevk (1890 - 1970) skrev romanen Kaplan Martin Cedermac (Prästen Martin Cedermac) som gavs ut i Ljubljana av Slovenska matica 1938 under pesudonymet Pavle Sedmak, för att skydda honom från den fascistiska polisen. I boken fördömer författaren denationaliseringen av och våldet mot folket samt de kyrkliga institutionerna som verkade mot nationens intresse i det fascistiska Italien:
Två gendarmer försökte övertala prästen att skriva under att han accepterade att bara predika på italienska. Vi får följa prästens själsliga smärta och känslofulla funderingar. Först bestämde han sig för att följa ordern och predikade på italienska. Folket motsatte sig detta. När han hade kristendomsundervisning med barnen på slovenska ville italienarna arrestera honom, men han flydde innan dess och sökte upp ärkebiskopen i Videm. Där fick han överraskande veta att kyrkan hade underordnat sig den italienska regeringens/maktens vilja. De hindrade åtminstone att han arresterades. Sedan höll han mässa, mot ärkebiskopens rekommendationer, på slovenska och injuknade hastigt därefter. När han på våren under nästa år hade tillfrisknat pensionerades han och återvände till sin hembygd.

Romanen hör till den slovenska litteraturens klassiska verk och är ett konstverk språkmässigt samt ett egenartat dokument om en del historiska förhållanden kring de venetianska slovenerna (Beneški Slovenci, se del 4). Trots husrannsakan hos författaren kom polisen inte underfund med att han höll på att skriva boken.

En av följderna av gränsdragningen är att det fortfarande råder förvirring i världen över vad som är italienskt eller inte. Det slovenska Kobarid kallas för Caporetto i alla utländska historieböcker, vilket inte många slovener skulle känna igen som sin egen stad. Även i svenska tidningar har det stått om lipizzanerhästar att de härstammar från "Lipizza i Italien" - låt vara att man stavar på italienska, men i Italien ligger det inte. Dessutom har namnet, liksom de flesta andra slovenska ortnamn har, en klar slovensk betydelse - i detta fall: Liten lind.
På tal om Lipica så var det karstlandskapet där som karsthästen härstammade från. Redan under antiken fanns det tre i världen kända uppfödningsområden av ädla hästar (Arabiska och Pyreneiska halvön samt det slovenska Karst), där man valde ut föräldrar, till skillnad från steppuppfödningen där man för arbete valde ut och fångade de bästa ungdjuren. Karsthästen utmärktes av sin uthållighet och sina höga steg. Därför uppskattades den redan av de gamla romarna som krigshäst respektive tävlingshäst i qvadrigoloppen i Kolloseum. Den grekiske geografen Strabon (58 f. Kr. - 20 e.Kr.) rapporterade att man åt Diomedus (den ständige resenären och hästens beskyddare) i ett honom tillägnat tempel vid floden Rekas (Timavas) utlopp offrade en vit häst (mer om forntiden i del 8). Även under medeltiden var karsthästen uppskattad som arbets-, turnerings- och militärhäst. Just på grund av sin uthållighet, sitt mod, sin snabbhet och behärskning av svår terräng användes denna framför andra under 1400- och 1500-talet under krigståg. Om detta vittnar också Verrocchios (1436 - 1488) staty över befälhavaren Colleoni på en karsthäst i Venedig. Namnet Lipica dyker redan upp i dokument från andra hälften av 1400-talet. Då fanns det flera stuterier inom det området, där man födde upp den infödda karstskimmeln. Efter 1580, när de slovenska regionernas regent köpte Lipica förädlade man dess blod även med andalusiska och andra hingstar. Det bergiga karstlandskapet och ett väl avvägt professionellt urval var mycket viktiga för den fortsatta utvecklingen av den ädla och tåliga hästrasen. Det var kampen mot turkarna (se del 2) och behovet av stridshästar som inspirerade regenten Karl II att ordna en systematisk uppfödning av hästar med en stark och modig karaktär och som kunde utföra levadan, capriolen och courbetten - allt detta för att skrämma fienden och göra denna förvirrad.


Hästmotiv från situlan (500-talet f. Kr.) från Vace på ett frimärke tillägnad europeiska mästerskapet i dressyr i Lipica 1993.


Colleoni i Venedig av Verrocchio.
Åttio år senare (1662) skrev Stubenberg: "Karsthästarna är mycket kända på grund av sin styrka och ovanligt långa livstid, då de ofta är arbetsdugliga fortfarande vid trettio års ålder. Kejsaren och furstar har här (i Karst) hela tiden haft sina stuterier. Dessa har fött upp mycket värdefulla och starka karsthästar." Janez V. Valvasor skrev 1689: "...de föder upp de bästa hästarna, som kallas karsthästar och exporteras över hela Europa. Hans romerskkejserliga storhet har därför ett eget stuteri i Lipica i Karst. ...Över hela Europa berömmer man mest av alla karsthästarna, som föds upp i Krain, för deras uthållighet, för att de lever länge och stadigt tål arbete och ridning. De tränas till detta redan vid ung ålder på så sätt att de går på bete över stenar och klippor..." Här bör tilläggas att Karl II:s son Ferdinand II 1619 även härskade över Wiens hov och Lipica blev då Wiens hovstuteri.
Hundra fyrtio år efter att ärkehärtigen Karl II köpte Lipica skrev år 1720 Spanska ridskolans överhuvud om framgången och de enastående egenskaperna hos hästarna från "karststuteriet". Han jämförde dem med de importerade från Spanien. Han berättade att ledaren för följet av de 24 hästar, som det spanska hovet skänkte Wiens hov hade velat skära av sig fingret för att få ta med sig några inhemska hästar från denna trakt. Han betraktade dem inte som en ny ras, utan helt enkelt som hästar från Karst och kallade dem inte heller för lipizzanerhästar.
1796 flydde nästan 300 hästar från Lipica från Napoleons armé till Ungern och Kroatien. Stuteriet från Lipica har fått fly från olika arméer flera gånger. Först då började spridningen av uppfödningen av lipizzanerhästar också till andra stuterier i det dåtida gemensamma riket. Under 1:a världskriget flyttades hjorden från Lipica redan för 4:e gången. De första lipizzanerhästarna kördes till Piber först 1920 och först då började uppfödningen av lipizzanerhästarna inom dagens Österrike.
Den äldsta kulturhästrasen i världen kom till just på grund av de seglivade karsthästarnas goda rykte och snabbhet, som under århundranden korsades och förädlades med hingstar från andra raser; dessa raser hade, förutom de gammelarabiska, dock inte ett övervägande inflytande på den inhemska karstrasen. Bevis för att det i de infödda karsthästarnas blod redan under antiken fanns mycket ädelt arabiskt blod, har de senaste DNA-forskningarna visat. Stoarnas släkte, vilkas fornmödrar härstammar från Karst har en helt jämförbar gensammansättning med de arabiska fornmödrarnas släkten. Eller som den världskände forskaren kring hästrasers ursprung Heinz Nürnberg skrev 1993:

Lipizzanerhästen föds mörk och blir i regel vit som vuxen.
"Hur mycket ädelt orientaliskt blod har redan sedan romerska tider runnit i hästarnas ådror från dessa hippologiskt så traditionella marker i slovenska Karst?" Och vidare: "Andalusiern, neapolitanaren och araben har betydelsefullt medformat lipizzanerhästen, grunden har dock givits av den inhemska infödda karsthästen... För uppfödning har man valt ut hästar av den inhemska karstrasen, särskilt stoets bestånd var i stort inhemsk." Den systematiska uppfödningen av hästar med så speciella egenskaper krävde också enormt mycket kunskap och kännedom om alla uppfödningsregler, för att ett stabilt förhållande skulle bibehållas mellan karaktären, styrkan, fertiliteten samt en känsla för andra uppfödnings- och hälsovillkor.

Den värsta smällen drabbade Lipica under 2:a världskriget.
Efter Italiens kapitulation erövrades det av tyskarna och redan i oktober 1943 flyttade de alla de 179 hästarna till Hostoun i Tjeckoslovakien. Dit kom även hästar från andra stuterier. Efter 2:a världskriget kom det "förenade" stuteriet under amerikanskt befäl. Amerikanarna gav en del av hästarna samt alla arkiv till Italien, flera hästar kom till Piber, som återupprättade och utökade sin uppfödning. Lipica som tillföll Jugoslavien, samlade först 1947 endast 11 hästar. Men man lyckades under ett drygt trettioårigt arbete återupprätta stuteriet helt och har idag i sina spiltor återigen representanter från alla hingstars blodslinjer och stonas släkten.
Vackra bilder på hästarna kan ses på följande länkar: Lipicanci.com och självaste stuteriet i Lipica.

Inte långt från Lipica hörde den slovenske "Rimbaud" hemma, med den starkaste och mest egenartade poetiska energin bland slovenerna, en visionär och samtida med alla läsare i alla tider. Han är den klart intressantaste slovenske poetikonen.
Srecko Kosovel (1904 - 1926) föddes i Tomaj vid Sežana. Som barn besökte han ofta Trst (Trieste), som fick en särskild plats i hans hjärta. Mellan 1916 - 1922 studerade han på Realskolan i Ljubljana. Under tiden brändes Narodni dom i Trst ner (se nedan) och han reagerade bestämt och djupt berörd på Italiens fascistiska politik. Han studerade slavistik, romanistik och filosofi på Filosofiska fakultetet i Ljubljana och samarbetade med den avantagardistiska tidskriften Trije labodi (Tre svanar), som började ges ut 1921 i Novo mesto. Med vännen Ciril Debevec grundade de kretsen Ivan Cankar och 1925 tog han över redaktionsarbetet med tidskriften Mladina, som varade till hans död. Han dog bara 22 år gammal av hjärnhinneinflammation.
Särskilt under de sista fyra åren av sitt korta liv skapade han mer än tusen dikter och ett par hundra prosaarbeten. Han är impressionist då han skriver om det slovenska Karst och slovenernas öde som hotades av främmande styre, samt expressionist när han förkunnar Europas förstörelse, antagonism och kataklysm.
Han är en av de mest prisade representanterna av den slovenska "historiska avant-garde". År 2004 utropades som Kosovels år i Slovenien och eftersom han kom från Triestes omgivning föreslog man i Triesteprovinsens politiska församling att hedra honom officiellt, vilket röstades ned av majoriteten av de italienska högerdelegaterna. Monument som satts upp till hans ära har avlägsnats eller raserats vid minst två tillfällen; 1971 avlägsnade den jugoslaviska armén ett monument av honom, som hade rests samma år i Hruševica nära Štanjel i Karst och 2002 hade någon slagit av huvudet på monumentet av honom i Allmänna parken i Trst (Trieste).

Alojz Gradnik (1882 - 1967) var slovensk poet och domare. Han föddes i Medana i Goriška brda och hade en slovensk pappa och en mamma från Friuli. Han gick gymnasiet i Gorica, studerade juridik i Wien och var sedan domare i olika städer runt om i Jugoslavien. Som pensionär levde han i Ljubljana till sin död.
Hans poesi var omfattande och han ansågs vara den mest expressiva personlighteten under mellankrigstiden. Förutom Župancic (se del 5) var Gradnik
under tiden mellan krigen den viktigaste lyrikern av den äldre generationen. Han skrev dikter som uttryckte fosterlandskärlek. Framförallt skrev han självbekännande dikter vars grundmotiv är kärlek och passion, som kopplas till dödsmotivet och sökandet efter livets mening. Han gav ut flera diktsamlingar: Padajoce zvezde (Fallande stjärnor) 1916 inspirerades av krigets fasor, Pot bolesti (Smärtans väg) 1922 förklarar smärtan kring Kustlanskapets och slovenernas öde, Pisma (Brev) 1924 besjunger passionerad kärlekslängtan, De profundis 1926 innehåller många sonetter som tillägnas folket och jorden i hemtrakten, Vecni studenci (Eviga springkällor) 1938 tillägnades poetens just bortgångna mor. Vecni studenci fortsatte tematiskt i samlingen Zlate lestve (Guldstegar) 1940. I samband med konstnären Rihard Jakopics (se del 5) död gav Gradnik ut i en särskild liten bok dikten Bog in umetnik (Gud och konstnären) 1943. 1944 gavs hans samlingar Pesmi o Maji (Dikter om Maja) samt Pojoca kri (Sjungande blod) ut. Efter Gradniks död kom hans sista diktsamling Lucipeter ut 1973. En av Gradniks vackraste sonetter är Tolmin. Även hans översättningar av dikter från italiensk, spansk , kinesisk och serbokroatisk lyrik samt annan världslitteratur anses viktiga.

Slavko Grum (1901-1949), slovensk läkare, dramatiker och författare, gick på gymnasiet i Novo mesto 1911-1919 och studerade medicin i Wien. Som läkare bekantade han sig väl även med psykoanalysen, ett då nytt område inom psykiatrin, som lägger stor vikt vid det mänskliga psykets omedvetna del. Detta påverkade betydligt hans konstnärliga arbete, som var tätt sammanbundet med hans yrkesintresse. Grum var som läkare under en tid även anställd vid psykiatriska kliniken och som han själv uppger fick han där sina erfarenheter och också utgångsmaterial för att skriva sitt viktigaste verk, dramat Dogodek v mestu Gogi (Händelsen i staden Gogi).
I Novo mesto finns idag ett förlag, Založba Goga, som döpts efter Slavko Grums nämnda drama och varje ut delas under kulturdagen priser, erkännanden och plakat, som bär Slavko Grums namn, för framgångsrikt kulturellt arbete under kortare tidsperioder.
 

Josip Plemelj (1873 - 1967) var en slovensk matematiker. Han föddes i byn "Grad på Bled". 1906 lyckades Plemelj lösa den tyske matematikern Bernhard Riemanns (1826 -1866) matematiska problem, Riemannproblemet, som olika matematiker hade kämpat med att försöka lösa i slutet av 1800- och början av 1900-talet. I och med detta och på grund av andra framgångar blev han en av de viktigaste matematikerna i början av 1900-talet. Han ägnade sig åt differential- och integralekvationer, 1911 fick han också pris för sina resultat i potentialteorin. Sedan ägnade han sig framgångsrikt åt funktionsteorin, vilket var det sista under hans mest effektiva period - de följande åren skulle han framförallt undervisa.

Efter 1:a världskriget blev han medlem av universitetskommissionen under den slovenska provinsregeringen och hjälpte till att grunda det första slovenska universitetet i Ljubljana (se nedan). Hans närvaro i Ljubljana drog även till sig andra välkända vetenskapmän till universitetet. Plemelj valdes till dess första universitetskansler. Samma år utnämndes han till matematikprofessor vid Filosofiska fakultetet. 1938 blev han ständig medlem i SAZU, Slovenska vetenskaps- och konstakademin (se nedan). Efter 2:a världskriget anslöt han sig till Naturvetenskapliga och tekniska fakultetet. Han gick i pension 1957 efter att ha undervisat i matematik i 40 år.

Sitt hus efterlämnade Josip Plemelj till DMFA, Föreningen för slovenska matematiker, fysiker och astronomer.


Porträtt av Josip Plemelj målad av Božidar Jakac (se del 7) 1952

Maks Samec (1881 - 1964) var slovensk kemist, meteorolog och pedagog och föddes i Kamnik. Han var den förste ständige kemiprofessorn på Tekniska fakultetet, dekanus på samma fakultet (1920-1922 och 1935-1937) och rektor på Universitetet i Ljubljana (1935-1937). Han var en välkänd pedagog och vetenskapsman, grundare av den moderna kemivetenskapen i Slovenien och drivkraften bakom grundandet av Slovensko kemijsko društvo (Slovenska kemisällskapet). Han blev världskänd framförallt på grund av forskningsresultat inom kolloidkemi.

Efter att han 1904 hade doktorerat i organisk kemi arbetade han i Wien som meteorolog. Han studerade framförallt ljusförhållanden på olika höjder och började i det syftet under 1905 flyga med luftballong. Sedan undervisade han i Wiens realskolor och arbetade samtidigt som volontär hos kända vetenskapsmän i organkemilaboratorier i Wien. Han inriktade sig tidigt mot kolloidkemin och blev internationellt erkänd redan innan 1:a världskriget.

Under 1:a världskriget upprättade han först ett meteorologisäte vid sydvästliga österrikisk-ungerska stridslinjen, sedan omskolades han från luftballongförare till flygspanare. Som överstelöjtnant-flygspanare var han med om 11 stridsflygningar, under den sista skadades han med ett skott genom lungan. Efter att han hade lämnat sjukhuset var han fram till krigsslutet ledare för den militära flygplatsen i Wien, avancerade till kapten och fick utmärkelsen riddarkorset. 1919 svarade Samec genast positivt på en inbjudan från det nygrundade universitetet i Ljubljana, där han började arbeta i källarlokalerna från i princip ingenting till att fram till 2:a världskriget ha höjt kemistudierna i Ljubljana till internationell standard. Han utvecklade samtidigt forskingsverksamhet på sin avdelning inom institutionen; på hemmaplan och särskilt utomlands kallades detta institut för "Samecs skola". Inom kolloidkemin var han den förste som lyckades skilja åt de två huvudkomponenterna i stärkelse, amylas och amylopektin. Kolloidkemin ledde Samec också till studie av enzymer samt studerade förutom stärkelse även cellulosa. Han utvecklade sin verksamhet inom alla nivåer från grundforskning till industripraktik. Han korresponderade mycket med inhemska och utländska specialtidskrifter och gav ut på tyska ännu idag använda böcker om stärkelsens kolloidkemi.

Leon Štukelj (1898 - 1999) föddes i Novo mesto. Han var medlem i gymnastikföreningen Sokol (se del 5) sedan 1907. Karriären började med världsmästarskapet i gymnastik i Ljubljana 1922 och fortsatte fram till de olympiska spelen 1936 i Berlin, där han avrundade sin framgångsrika idrottskarriär.
Han tävlade i sju stora mästerskap och vann sammanlagt 20 medaljer: 8 guld, 6 silver och 6 brons. Bara på olympiader vann han sammanlagt 6 medaljer: två guld i Paris 1924, ett guld och två silver i Amsterdam 1928 samt silver i Berlin 1936. Hans samling hade troligen varit ännu större om Kungariket Jugosalvien hade medverkat i spelen i Los Angeles 1932.
1927 avslutade Leon Štukelj sina juridikstudier. Efter sin idrottskarriär arbetade han som domare, först i Novo mesto och sedan i Lenart och i Maribor, där han bodde till sin död.

Under 90-talet var han den äldste olympiaguldmedaljören, som fortfarande var vid liv. Därför inbjöds han till det officiella öppnandet av de olympiska spelen i Atlanta 1996 (se del 10). Med sin vitala uppenbarelse fortfarande vid 97 års ålder hänförde han alla, även den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton, som beundrande skakade hand med honom.

Han var aktiv ända till sin död före sin 101:a födelsedag och tränade med ringar varje dag i sitt hem. På hans 100:e födelsedag organiserades en stor tillställning i hans födelsestad Novo mesto. Idag bär idrottshallar i Novo mesto och Maribor hans namn.

I Leon Štukeljs spår följde även den framgångsrike Miro Cerar under 60-talet samt nu Aljaž Pegan och Mitja Petkovšek.

Se även International Gymnastics Hall Of Fame.

Ita Rina (1907 - 1979) hette egentligen Ida Kravanja och föddes i Divaca i det slovenska karstlandskapet. Hon var, förutom att hon var den första slovenska filmskådespelerskan, även en framgångsrik internationell skådespelerska i ett antal filmer under mellankrigstiden. Hon började med sin filmkarriär när hon var 20 år gammal med den tyska stumfilmen Wochenendzauber från 1927. Tack vare sin karisma fick hon fortsätta med filmer som Zwei unterm Himmelszelt, 1927, Das letzte Souper/Der Schuss in der grossen Oper, 1928, Wilde Ehen, 1929, Erotikon, 1929 och Die Schande, 1929. Under sin andra era var hon mindre aktiv i Tyskland och reste mellan Tyskland och Kungariket Jugoslavien. Hon spelade i filmer som Wellen der Leidenschaft, 1930, Kire lained, 1930, Das Lied der schwarzen Berge , 1932, Fantom durmitora (hennes första ljudfilm), 1932, Na plavom Jadranu, 1937 och Zentrale Rio, 1939.
Andra filmer med Ita Rina var: Was die Kinder ihren Eltern verschweigen, 1927, Der Tanzstudent, 1928, Prolece se budi, 1929, Hanba, 1929, Frühlingserwachen, 1929, Tonka sibenice - Erlebnis einer Nacht/Der Galgentoni, 1930, Der Walzerkönig, 1930, Zivot tece dalje, 1933, Die Korallenprinzessin, 1937. Klicka för samlingskort, "filmisar", med Ita Rina: filmis 1 och filmis 2.

Hennes hemkommun beslutade den 11 maj 2006 att man ska fira kommunens dag på Ita Rinas födelsedag. I hennes födelsehus (Škrateljnova domacija) ska man i slutet av 2008 öppna Slovenska filmskådespelares museum.
Ljubljanska drama (Ljubljanadramaten) byggdes efter arkitekten Alexander Graf från Wiens ritningar mellan 1909 och 1911. Det var den tyska delen av Ljubljanas befolkning som finansierade detta och i byggnaden fanns sedan den tyska teatern.

Under 1:a världskriget ändrade makten denna till en biograf och 1919 uppstod där Slovensko narodno gledališce, SNG, (Slovenska folkteatern). I entrésalen finns byster av den slovenska teaterns pionjärer: Fran Levstik (se del 5), Ivan Cankar (se del 5), Anton Tomaž Linhart (se del 3) och Oton Župancic (se del 5).

Den 21 februari 1933 var Ljubljanski neboticnik (Ljubljanas skyskrapa) färdigbyggd. Den hade ritats av arkitekten Vladimir Šubic (1894 - 1946) och är en av Ljubljanas symboler. Byggnaden står på samma plats som ett medeltida kloster hade stått. När man började gräva för bygget stötte man på en brunn från 1200-talet, som hade tillhört klostret och som var gjord av rätblock av karstmarmor. . Byggnaden står på sexton pelare, som sträcker sig arton meter ner i jorden, vilket gör skyskrapan till en av de jordbävningssäkraste byggnaderna i Ljubljana. I dess grund har man murat in en dikt av Oton Zupancic (se del 5). Den är drygt 70 m hög och var under tiden då den byggdes färdigt det högsta boningshuset och det första järnbetonghuset i Europa. Från sjätte till nionde våningen finns lägenheter. Högst upp i byggnaden finns en restaurang/ett café och en fin utsiktspost över Ljubljana. Det finns en låt, en evergreen från sextiotalet, som handlar om toppen på skyskrapan, Bele Vrane - Na vrhu neboticnika (på videon är det dock inte rätt skyskrapa av någon anledning). Den jugoslaviska regimen motsatte sig bygget av en så hög byggnad i Ljubljana - Belgrad och Zagreb ville inte tillåta att Ljubljana hade den högsta byggnaden i riket.

Šubic har ritat många byggnader i Ljubljana (t.ex. Meksika). Han studerade i Wien, Graz och Prag och gjorde en statstentamen efter studierna varvid han fick titeln ingenjörsarkitekt. Han verkade i Ljubljana fram till 2:a världskriget - efter kriget råkade han i onåd hos den kommunistiska makten, som sände honom till en arbetsbrigad 1946, till järnvägsbygget Brcko-Banovici i Bosnien, där han samma år dog under ännu ouppklarade omständigheter.
(fler slovenska arkitekter i del 7)

Över det kuperade slovenska området finns det många broar och bland alla dessa väcker den kända bron över floden Soca, vid orten Solkan nära Nova Gorica vid slovensk-italienska gränsen, mest uppmärksamhet. I gamla skrifter heter den bron Salcano över Isonca. Denna delade bro har en 85 meter lång spann, som är en av de största i världen, gjord av huggen sten.
Järnvägsbron byggdes 1905 som en av de viktigaste förbindelserna med den andra järnvägförbindelsen mellan Wien och den viktigaste hamnen i monarkin, Trst (Trieste). Den kejserliga statsjärnvägen började med brobygget 1903 enligt Rudolf Jaussners ritningar. Vid båda broarna använde Jaussner den s.k. cirkelsegmentmetoden, som består av en stegvis förbindelse mellan de enskilda delarna av bågen. Den viktigaste ingenjören vid brokonstruktionen var Leopold Örley. 1906 öppnades bron officiellt av tronföljaren Franz Ferdinand. Spannet raserades under 1:a världskriget, men byggdes åter av italienarna. Idag är det Slovenska järnvägen som förvaltar bron och sedan 1985 är den kulturminnesskyddad.

En av de slovenska turitattraktionerna är idag också en tur med museitåg på järnvägsträckan Bohinjska proga som också går över bron.

Under mellankrigstiden utvecklades turismen mycket starkt i Slovenien. Regeringen stöttade detta då det var medvetet om turismens betydelse för ekonomin. 1924 grundades Zveza za tujski promet (Turismförbundet) i Ljubljana som tog hand om förmedling av rum och lägenheter till turister, förde en förteckning över hotell, påskyndade hotell- och restaurangverksamhet i turistområdena, gav förslag till utveckling av post- och busstrafik, sponsrade uppbyggnad av turistobjekt i bergsområdena, svarade för propagandamaterial samt gav ut fackpublikationer och turistbroschyrer, gryndade turistbyråer och påskyndade turistreseverksamheten. Tillsammans med Maribors turistförbund gav det ut tidskriften Slovenija där man publicerade informativa artiklar om nyheterna inom turismen.

Från början var turismen begränsad till kur- och semesterorter, vilket var inom ramen för hälsovården och välbefinnandet samt för stärkande av kroppens och själens kondition intimt förbundet med rekreation och underhållning av de rikare skikten av befolkningen.
Ett exempel är Bled, där det först utvecklades hälsoturism. Sjöns och omgivningens naturliga skönhet samt det fördelaktiga läget gjorde att Bled kunde utvecklas till en förstklassig semesterort. Innan 1:a världskriget besökte 6000 gäster Bled varje år, som vistades där i genomsnitt 23 dagar. Under åren efter kriget tredubblades siffrorna, under trettiotalet fyrdubblades de. Den genomsnittliga vistelsetiden minskade till 7 dagar, vilket visar att de var semester- och utflyktsturism som övervägde. Före 1:a världskriget utgjorde merparten av gästerna i Bled förmögnare invänare av hela det dåvarande Österrike-Ungern samt andra europeiska länder, medan det efter kriget blev fler gäster även ur den jugoslaviska ekonomiska och politiska eliten. Bled utvecklades från en kurort till en semesterort med internationellt gott rykte, även tack vare termala bad och andra badanläggningar.
Under åren fram till 2:a världskriget fanns det 11 kurorter: Rogaška Slatina, Slatina Radenci, Laško-badet, kurorten och badet Dobrna, Dolenjske Toplice, Šmarješke Toplice, Rimske Toplice, Medijske toplice, romerska springbrunnen Kotlje, kurorten Golnik och kurorten Topolšica. Nästan alla hade uppstått vid hälsosamma källor, endast Golnik och Topolšica uppstod av klimatskäl. Rogaška Slatina var det mest populära, varefter Dobrna, Laško, Radenci och Rimske Toplice kom på andra plats. Dit kom de rikare gästerna medan mindre krävande gäster tog sig till de billigare kurorterna: Cateške, Dolenjske, Medijske och Šmarješke Toplice.
Klimatorterna underströk bergsklimatets positiva inflytande på välbefinnandet, den extremt rena bergsluften och de rikliga granskogarna som verkade gynnsamt på lungorna. Alla semesterorterna erbjöd mycket sol och skön fridfullhet, möjligheter till många promenader, längre utflykter och bergsvandringar. 1936 klassades följande bergsorter som klimatorter, som ansågs passa människor som led av nervositet och behövde frid, men också alla och envar som ville spendera tid med att njuta av den vackra naturen: Bled, Gorje vid Bled, Bohinjska Bistrica och Bohinjsko jezero (härberget vid Vogel, Polje, Kamnje, Stara Fužina, Ukanc, härberget under Bogatin och hyddan på Planina på Kraj, Ribcev Laz), Dovje-Mojstrana, Pokljuka; Golnik, Jezersko, Kamniška Bistrica (Velika Planina med härberge på Velika Planina), Kamnik, Lesce, Poljce, Begunje, Radovljica, Planina-Sveti Križ över Jesenice, Kranjska Gora, Ratece-Planica; Logarska dolina, Solcava, Ljubno, Luce; Gornji Grad; Mariborhärberget på Pohorje, Pohorski dom, härberget på Klopni vrh, Ribnica på Pohorje och Šmartno på Pohorje.

Slovensko planinsko društvo (Slovenska alpina föreningen) hade 29 förgreningar och 11.000 medlemmar samt underhöll 59 bergshyddor. Sedan den 6 juni 1948 är dess förgreningar självständiga föreningar inom paraplyorganisationen Planinska zveza Slovenije (Slovenska alpina förbundet). Turismen blev en allt viktigare bransch och enligt uppskattningar uppnådde inkomsterna från turismen före 2:a världskriget i Slovenien omkring 100 miljoner dinarer om året.

Slovenernas öde var efter 1:a världskrigets slut intimt förbundet med händelserna i det jugoslaviska riket. Mellankrigsperioden präglades av en stor konflikt mellan serber och kroater:
- de regerande serbiska kretsarna betraktade som sagt det nya riket som en utvidgning av Serbien,
- de politiskt känsliga kroaterna såg i de korrumperade och högfärdiga regeringsmännen från Serbien mest ett primitivt orientaliskt folk, som försökte uppsluka de övriga delarna av det jugoslaviska riket som om de vore kolonier. Det uttrycktes som att "den tusenåriga kroatiska kulturen" stod mot Serbiens "orientaliska primitivitet".

De första valen i riket hölls på senhösten 1920. De två partierna som fick flest röster i hela riket, Jugoslaviska demokratiska partiet (JDS), 20 %, och Radikala folkpartiet (NDS), 18,5 %, krävde en serbisk hegemoni (ledande ställning) i Kungariket SHS. På grund av de storserbiska centralistiska tendenserna, som hotade de slovenska nationella intressena, och förlusten av Koroška och Primorje (kustlandskapet) förlorade det katolska Allslovenska folkpartiet, som den 6 april 1920 bytte namn till Slovenska folkpartiet (SLS), det dessförinnan absoluta stödet hos folket. Av de innan kriget 87% av mandaten uppnådde man i valen i november 1920 bara 36%. Partiets ledare var dr. Anton Korošec.

Anton Korošec (1972 - 1940) var slovensk politiker och teolog. 1895 blev han jesuitpräst och han avslutade studierna på Graz universitet med ett doktorat i teologi år 1905. Han lärde känna Janez Evangelist Krek (se del 5) och tog till sig dennes politiska synsätt.
1906 valdes han till Allslovenska folkpartiets delegat i parlamentet, där han den 30 maj 1917 som ordförande för Jugoslaviska klubben läste upp Majdeklarationen, som krävde ett enande av alla sydslaver i en statsenhet inom ramen för Österrike-Ungern. När Österrike-Ungern förföll utropade Nationalrådet av slovener, kroater och serber, som han var ordförande för, Riket av slovener, kroater och serber den 29 oktober 1918, efter att han med den serbiske ministerpresidenten Nikola Pašic hade kommit överens om Genevedeklarationen, med vilken Kungariket Serbien och Montenegro erkände ett sådant rikes jämlikhet vid enandet med detta på en konfederativ grund. Under själva enandet beslutade sig serberna och kroaterna för en centralistisk ordning och det nybildade Kungariket av serber, kroater och slovener blev en unitär monarki.
Han var vice president i Kungariket SHS:s första regering 1918, sedan samarbetade han som SLS:s ledare i andra högerinriktade regeringar; 1924 vann SLS i Slovenien igen efter förlusten 1920, och han blev regeringens vicepresident, samt under 1924 och 1927 även inrikesminister. Han motsatte sig Vidovdanförfattningen (se nedan) och engagerade sig för en större slovensk autonomi inom ramen för kungariket, tills SLS tillsammans med de serbiska radikala krafterna utformade en centralistisk regering och det tidigare engagemanget
hamnade på sidospår.

Efter attentatet på Stjepan Radic 1928 anförtrodde kungen honom regeringsmakten i "sjättejanuaridiktaturen", han var också minister i Živkovics regering 1929. Han försökte lösa krisen mellan nationerna på demokratisk väg, 1930 lämnade han dock regeringen på grund av politiska påtryckningar från Slovenien.
I opposition skrev han 1932 ner Slovenska deklarationen, som krävde en ny internationell överenskommelsen mellan slovener, kroater och serber, vilket skulle göra en sådan stat attraktiv även för slovenerna utanför gränsen i Koroška och Primorje. På grund av sina åsikter förvisades han till ön Hvar, vilket gjorde att SLS bojkottade de parlamentariska valen 1935. I juni 1935 blev han inrikesminister i Stojadinovics regering. Han medverkade vid förberedelserna av överenskommelsen Cvetkovic-Macek och var skolminister i deras regering. Mot slutet av sitt liv uppträdde han öppet mot frimurarna, kommunismen och judendomen samt organiserade även den antikommunistika organisationen Straža v viharju (Vaktposten i stormen).

Den 28 juni 1921 antogs så Vidovdanförfattningen där riket delades upp i 33 förvaltningsområden, med var sin borgmästare som utnämndes av Belgrad utan att ges någon fullmakt. All makt låg i händerna på nationalförsamlingen och regeringen i Belgrad, vilket slutgiltigt tog död på de enskilda nationalregeringarnas förhoppningar om större rättigheteroch autonomi. Den förre serbiske ministerpresidenten Nikola Pašic utnämndes till regeringschef och Svetozar Pribicevic, ledare för serberna utanför Serbiens gräns och anhängare av den unitaristiska idén om en enda jugoslavisk nation, blev inrikesminister. Som nationer betraktade sbara serber , kroater och slovener, men deras nationalrättigheter var stark begränsade. Makedonerna var officiellt "sydserber" och delades upp mellan tre stater, av vilka ingen erkände dem som nation. Därför började en makedonsk terroristorganisation, IMRO, snart verka från bulgariskt territorium. Dagen efter författningen antogs skedde ett misslyckat attentat på Nikola Pašic och regent Aleksandar och sen lönnmördades inrikesministern - därför antog nationalförsamlingen den 1 augusti Lagen om rikets säkerhet. Kommunistledamöterna fråntogs sina mandat och sin ledamotsimmunitet

Kung Peter I dog i mitten av augusti 1921. Han hade varit en mycket anspråkslös man som dog närmast utblottad. Aleksandar I var däremot av en helt annan natur. Han lyckades försäkra sig om ett apanage på 1 miljon dollar årligen, vilket var en otroligt hög summa på den tiden, i synnerhet om man betänker att det jugoslaviska riket hörde till de fattigare staterna i Europa. I världen hade bara den japanske Mikadon ett större anslag vid den tiden. Sin äldre bror, som tidigare var kronprins och en helt normal man, höll han isolerad i 22 år under förevändning att brodern var sinnessjuk. Han lade personligen beslag på Serbiens rikaste guldgruvor och placerade pengarna i en schweizisk bank, i fack med en sifferkod som bara han själv kände till. Där kan pengarna ligga kvar än idag.

Efter att de sydslaviska folken innan Österrike-Ungerns sönderfall kände sympati för varandra och sökte samhörighet, så ledde ett hänsynslöst maktmissbruk och en påtvingad serbisk mentalitet, byråkrati och överhöghet till ett allt större hat, främst mellan kroater och serber. Detta hat hade tragiska följder under 2:a världskriget och även under det sista kriget på Balkan i och med Jugoslaviens upplösning.
Den serbiska hegemonin avspeglade sig inom politiken och armén: av 165 generaler före det 2:a världskriget var bara 4 icke-serber och i de 34 regeringarna från mellankrigstiden fanns 32 ministerpresidenter från Serbien.

Mellan 1922-1928 upplöste kungen nationalförsamlingen vid flera tillfällen och utlyste nyval. Motsättningarna mellan de serbiska och kroatiska ledamöterna hade efter valet 1927 bara blivit större. Under debatten i församlingen den 20 juni 1928 fick de en blodig uppgörelse då den montenegrinske ledamoten Puniša Racic sköt på ledamöterna ur Kroatiska bondepartiet. Två av dem dog omedelbart och partiets ledare Stjepan Radic sårades svårt. Regeringen avgick och en ny bildades, som nämnts ovan, av ledaren för SLS, dr. Anton Korošec.
Stjepan Radic avled den 8 augusti i sviterna av sina sår, vilket ledde till blodiga demonstrationer i Zagreb. Regeringen Korošec avgick den sista december.

Den 6 januari 1929 ogiltigförklarade kung Aleksandar Vidovdanförfattningen, upplöste församlingen och de politiska partierna och tog själv över all makt i riket, som fick ett nytt namn: Konungariket Jugoslavien. Hans politik blev hädanefter "ett Jugoslavien, ett jugoslaviskt folk". Allt som påminde om de gamla nationella regionerna skulle motarbetas - under dessa de värsta centralistiska påtrycknigarna var det även förbjudet att nämna de olika folken vid namn. Han delade Jugoslavien i nio banat med namn av de viktigaste floderna, samt staden Belgrad som en särskild enhet. Bara ett av dessa banat stämde med de etniska gränserna, nämligen Dravska som var helslovenskt.
Dagen därpå bildade dr. Ante Pavelic i Zagreb, som var advokat och ledamot i den kroatiska oppositionen, en hemlig terroristisk organisation: Ustaše (upprorsmän). Sig själv gav han titeln poglavnik (hövding). Mussolini i Italien gav honom möjligheten att inrätta ett "träningsläger" och med hjälp av Horthys regering upprättade han ett annat i Ungern, nära den jugoslaviska gränsen.
Den serbiska dominansen blev ännu markantare i den centrala förvaltningen. Nepotism (svågerpolitik) och korruption förekom minst lika mycket som förut. En liten grupp Belgradfamiljer, s.k. caršija, hade ett stort inflytande. Serbiska tjänstemän, som kroaterna ansåg inkompetenta och okunniga, placerades i högre grad än tidigare på viktiga poster i Kroatien, medan de missnöjda kroaterna hölls på plats av den serbiska polisen. Allt detta väckte ytterligare irritation mellan folken.
1931 kom kungen med ännu en författning utan nationalförsamlingens godkännande. Jugoslavien blev en författnings- och arvsmonarki med Karadjodjevicdynastin på tronen. Det officiella språket blev serbisk-kroatiska-slovenska, dvs. ett slags "jugoslaviska". Ett nytt val utlystes som dominerades av det nybildade, regeringsvänliga Jugoslaviska nationalpartiet, som endast utgjorde diktaturens kosmetiska mask. Dr. Vladko Macek, som hade ersatt den mördade kroatiske partiledaren Stjepan Radic, sattes i fängelse 1933 för sina krav på demokrati och decentraliserat styre. Flera toppar i Slovenska folkpartiet förvisades ut ur Slovenien, som jag nämnt ovan sändes Korošec till ön Hvar.

Den 9 oktober 1934 kom kung Aleksandar på statsbesök till Marseille och när han färdades tillsammans med den franske utrikesministern Barthou i en öppen bil på stadens gator sköts de båda ihjäl i ett attentat. Skulden lades på ustasjaorganisationen i Italien och Pavelic dömdes i sin frånvaro till döden av en fransk domstol. Mussolini ville dock inte överlämna honom till fransmännen.
Regentskapet i Jugoslavien togs över av Aleksandars kusin, fursten Paul Karadjodjevic, eftersom tronarvingen Peter endast var elva år gammal.

Tack vare den etniska homogeniteten och det slovenska folkpartiets (SLS) dominans, som strävade efter autonomi, upplevde slovenerna ändå någon form av autonom känsla, som den centraliserade Belgradregimen inte kunde ta kål på. Slovenien lyckades med att utvecklas både ekonomiskt och kulturellt. Arkitekten Jože Plecnik (se del 7) präglade Ljubljana genom återuppbyggnaden av staden efter jordbävningen 1895 (se del 5). 1919 grundades äntligen ett länge efterlängtat universitet i Ljubljana, som dock inte var fullkomligt och som fram till 1941 fick kämpa för sin existens - centralmakten ville hela tiden avskaffa eller begränsa det, och 1928 även Nationella galleriet som man hade kämpat för i årtionden. Radio Ljubljana, föregångare till Radio Slovenija (RTV Slovenija), började att sända på försök den 1 september 1928 och hade den 28 oktober samma år regelbundna sändningar (den 11 april 1941 tog de italienska fascisterna radiostationen i besittning efter att Luftwaffe hade förstört sändaren i Domžale).
1938 grundades slovenska vetenskaps- och konstakademin, Akademija znanosti in umetnosti (SAZU). Ekonomiskt drabbades slovenerna av den dåliga växeln mellan österrikisk och jugoslavisk valuta. Senare utvecklades textil-, metall- och livsmedelsindustrin. Kapitalflödet till centrala ämbeten, armén och till mindre utvecklade delar av riket var stort.

En av de patriotiska slovener som förtigits under efterkrigstidens Jugoslavien är Jože Srebrnic, en djupt ideologisk kommunist, som trodde på ett självständigt Slovenien. Hans arbete om slovenernas ursprung konfiskerades och försvann.

Jože Srebrnic (1884 - 1944) föddes i Solkan (se bild ovan), en förort till Gorica (Gorizia) då fortfarande under Österrike-Ungern. Som många utbildade unga slovenska män på den tiden var han politiskt intresserad och 1907 gick han med i Jugoslaviska socialdemokratiska partiet. Han skrev in sig på juridikstudier vid Graz universitet 1908, men lämnade snart sina studier och återvände till Solkan, där han arbetade som snickare, liksom sin far, och bonde. Han blev också en aktiv partimedlem. I början av 1:a världskriget 1914 drogs han med in i armén till östfronten, men gick snart över till den ryska sidan. Där fick han uppleva Oktoberrevolutionen 1917, som gjorde ett bestående intryck på den unge Jože. 1918 blev han vald medlem av Centralkommittén för Revolutionsorganisationen av utländska arbetare och bönder. Han var också medgrundare till Jugoslaviska kommunistgruppen inom Ryska kommunistpartiet. Som arbetarson trodde han på en rättvis seger, som skulle komma med revolutionen. Han var medveten sloven, men under den tiden hade slovenerna i regel delvis förlorat kontakten med sin historiska och kulturella identitet och associerade sig med de sydslaviska och panslavistiska idéerna (se del 5). Som jag skrivit tidigare, ledde den aggresiva germaniseringen till att många utbildade slovener till och med drömde om ett slaviskt kungarike från Trst (Trieste) till Vladivostok.
1919 återvände Jože Srebrnic till Solkan. Österrike-Ungern hade upphävts och hans hemland Primorska (Kustlandet, eng. Littoral) tillföll Italien. Han fortsatte sitt politiska arbete med Italienska socialistpartiet (PSI), inom vilken kommunistiska grupper formades. När Italienska kommunistpartiet (PCI) hade grundats formellt, var det hans uppgift att genomdriva dess representation i Kustlandet. Han skrev också artiklar i den slovenska kommunisttidningen Delo, som gavs ut i Trst (Trieste). Vid de kommunala valen i Solkan 1922 var PCI framgångsrikt och Jože Srebrnic avancerade till vice borgmästare. Samma år tog den fascistiska rörelsen över makten i Italien, men de demokratiska strukturerna fungerade i ännu några år. Så Jože Srebrnic registrerades som kandidat för PCI i 1924 års val och valdes som parlamentsledamot i Rom. Samma år deltog han vid Kommunistiska Internationales (Cominform) 5:e kongress i Moskva. Som kommunistisk ledamot i det italienska parlamentet var han ständigt under polisövervakning. 1926 arresterades han och det var början till en lång rad arresteringar och fängelsevistelser, som varade i 17 år.
Under de långa fängelseåren, bedrev han en egen forskning och skrev en studie om Fornslaver och deras relationer till romare och germaner från början till Karl den store. Det var ett 169 sidor långt handskrivet manuskript. Dr. Henrik Tuma (se del 14) från Ljubljana informerades om innehållet i studierna via brev, men studierna konfiskerades av den italienska polisen på ön Ponza 1935. 1939 återvände Jože Srebrnic tillbaka till Solkan och flydde snart därefter till Kungariket Jugoslavien. Hans slutmål var Sovjetunionen, men han arresterades och i september 1940 lämnade den jugoslaviska förvaltningen över honom till Italien. Med sig hade han en ny version eller fortsättningen av det ovan nämnda manuskriptet. 1940 dömde Triestes tribunal honom till 2 års fängelse och 20.000 lire i böter, för att "olagligt ha tagit sig över gränsen och för sitt syfte att fullborda och publicera ett politiskt-irredentistiskt verk". Han släpptes efter ett år, men dömdes igen i Gorica till 5 års fängelse. Sista stället han förvarades på var lägret Renicci. När han släpptes fri den 8 september 1943 återvände han till Solkan.
I manuskriptet han hade skrivit kommenterade han följande: "Utan att överdriva försäkrar undertecknad att det samlade materialet har sådan stor tyngd och är av sådan karaktär att det med säkerhet kommer att bidra till en revision av många frågor om det forna Europa... Historiska efterforskningar om det första årtusendet f. Kr., om det romerska imperiet och om folkvandringsperioden osv. kommer att få en ny och mer solid inriktning" (Kacin - Wohinz 1986, 44). I november 1941 sände han ett brev till inrikesdepartementet i Rom, där han bad den tillbörliga kommissionen att upphäva hans tredje fängelsedom, för att denna inte hade någon saklig grund. Han bad också om att få tillbaka det beslagtagna manuskriptet, då det bara rörde sig om en "vetenskapligt-historisk" studie, som inte hade något att göra med politik och irredentism (Kacin - Wohinz 1986, 43). I sitt brev underströk han studiens nya titel, Fornslaverna och deras relationer till romare, kelto-italer, germaner, greker, turko-tatarer, avarer osv. (från början till Kyrillos-Methodius). Han uppgav också att han hade tagit sig till Jugoslavien för att komplettera sina studier och att han skulle till Bulgarien och Ryssland i samma ärende.
Srebrnic baserade sin forskning på de otaliga toponymerna som han kunde urskilja inom italienskt område, som täckte framförallt den nordiska delen, Tyrolen, Schweiz och annorstädes. Betydelsen av dessa toponymer, som kunde förklaras med slovenskan och de slaviska språken, hade redan bearbetats av dr. Henrik Tuma (se del 14), den välkände slovenske forskaren kring den alpina nomenklaturen. Även Dobrovsky nämnde dem i sin Staroitalia slavjanska (Fornitalienslaviska, 1853). Baserat på dessa forskningar kom dr. Tuma fram till slutsatsen att "slaverna" hade bosatt de ovan nämnda regionerna redan under förromersk tid. Tydligen kom Srebrnic fram till samma slutsats och skrev därför till dr. Tuma.
På grund av det fortsatta hotet från det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland såg majoriteten av de slovenska intellektuella fortfarande en lösning för den slovenska nationella frågan inom Jugoslavien. I motsats till detta hade ledningen i Italienska kommunistpartiet (PCI) antagit en viktig princip, som handlade om att slovenerna hade all rätt till ett självbestämmande, som kunde leda till separation från Italien och Serbien och grundandet av ett sjävständigt republiken Slovenien i en union med en federation av Balkannationer. (Bratina 1986, 48).
I början av september 1943 hade Italien kapitulerat och ockuperats av nazistiska trupper. Den italienska administrationen och en del av armén kontrollerades av tyskarna. Snart efter att han hade återvänt till Solkan begav sig Jože Srebrnic till partisanerna. Han blev snart medlem av flera styrelser inom Befrielsefronten. Människorna i Kustlandet kände till hans liv och arbete och han var den populäraste bland partisanerna där. Så plötsligt hände det. Han och tre av hans kompanjoner drunknade under mystiska omständigheter i floden Soca. Folk kunde inte tro att det var en olycka så som det framställdes officiellt. Jože var en mycket bra simmare.
Eftersom många andra patriotiska partisaner redan hade förlorat sitt liv väcktes rykten om att han hade avrättats av partisanska säkerhetstjänsten som var i händerna på de jugoslaviska kommunisterna. Dessa rykten går än idag. Snart efter hans död genomsökte okända människor hans hem i Solkan, kanske för att beslagta oönskat material... Det fanns flera motiv till att göra sig av med Srebrnic - han var en viktig medlem av PCI och som sagt så var deras ståndpunkt angående slovenerna självbestämmande med separation från Italien och Serbien (Jugoslavien) och ett grundande av självständig republik. Denna princip var emot regimens strävan att bevara Jugoslavien. En av Srebrnics italienska-friulianska kolleger har sagt: "Grundandet av en slovensk-friulisk stat efter 2:a världskriget var också en av Srebrnics idéer... Det hade varit ett sätt att lösa de mycket komplicerade nationella och politiska frågorna i de blandade gränszonerna" (Lizzero 1984, 95). När Srebrnic var tillsammans med sina partisanska kolleger uttryckte han regelbundet sin idé om ett självständigt Slovenien utanför Jugoslavien. Men de slovenska partisanerna var under strikt kontroll av den jugoslaviska motståndsrörelsens centrala kommando, som inte tillät någon form av slovensk "separatism" - därför avrättades många utmärkta partisankrigare, för sin slovenska patriotiska naturs skull. Efter 2:a världskriget stod därför Slovenien utan en ledande nationellt medveten klass.

Den kände slovenske intellektuelle, Dušan Kermavner, skrev i en minnesartikel efter 2:a världskriget att Srebrnic såg sin forskning som sitt livs arbete (Kermavner 1969, 19). Enligt den italienska polisen ger Srebrnic i sin studie belägg för "motståndskraften och överlevnaden av den etniska och politiska individualiteten hos slaver i Europa mot den expantionistiska imperialistiska makten" (Kacin - Wohinz, 1986, 42). Den jugoslaviska kommunistiska regimen i Belgrad såg Srebrnics studie som mycket delikat - det handlade om slaver som ursprungsbefolkning och särskilt slovener. Därför skrevs i det Slovenska biografiska lexikonet (1925 - 1991) som gavs ut efter 2:a världskriget om innehållet i forskningen på följande falska vis: "ett omfattande arbete skrivet under Srebrnics fängelsevistelse, som handlar om bosättning, liv och ekonomisk utveckling hos ett slovenskt folk från Kustlandet, som försvunnit utan ledtrådar." (Klopcic, 1967)

Under mellankrigstiden flyttade hela 53.000 slovener ut ur Furlanija-Julijska krajina (Friuli–Venezia Giulia).
Mellan 1919-1939 flyttade ur den jugoslaviska delen av Slovenien 4593 personer till Kanada, 1234 personer återvände.

1920 hade det nya landet bytt valuta: fyra österrikiska kronor för en serbisk dinar.

1921 fanns det på nuvarande slovenskt område 1,304.800 invånare. Enligt en italiensk befolkningsräkning fanns i Trst (Trieste) 19.387 slovener.

Mellan 1921-1931 minskade inom Dravskas banat (slovenska området inom Kungariket Jugoslavien) antalet tyskar från 41.514 till 28.999.

Grundskolan var uppdelad mellan den fyraåriga (åk 1 - 4) och högre (åk 5 - 8).

1931 fanns det på nuvarande slovenskt område 1,397.650 invånare och 1940 1,441.000 invånare.

I januari 1935 bildades i Kungariket Jugoslavien en ny ministär med Milan Stojadinovic som regeringschef. Under hans regeringstid knöts Jugoslavien närmare till det fascistiska Italien och det nationalsocialistiska Tyskland - på hemmaplan tycktes han även ha kopierat Mussolinis uppträdande. De kortsiktiga fördelarna som de ekonomiska förbindelserna med Tyskland gav stod mot risken att Kungariket Jugoslavien hamnade i ett beroendeförhållande, som kunde utnyttjas i ett tillspetsat läge. Stojadinovic allierade sig dock så intimt med Hitler att prins Paul, som hade efterträtt den mördade kung Aleksandar, började ängslas för sin säkerhet. Han avskedade därför Stojadinovic 1939 och deporterade honom till Grekland där denne omhändertogs av britterna för internering på ön Mauritius. Istället utnämndes Paul Dragiša Cvetkovic till premiärminister. På grund av det dåliga resultatet för regeringen under valet 1938 ville Paul förbättra förhållandena till kroaterna och såg till att storbanatet Kroatien bildades.

När Hitler anföll Polen, vilket blev upptakten till 2:a världskriget, förklarade sig Kungariket Jugoslavien neutralt. I slutet av 1940 anföll Italien Grekland från Albanien - då fick prins Paul ett ultimatum från Hitler att ingå i tremaktspakten (axeln Berlin-Rom-Tokyo). För det planerade anfallet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa, krävdes kontroll över Balkan.
Eftersom landets armé hade övergått till tysk utrustning och snart skulle lida brist på ammunition, om man försökte bjuda motstånd, undertecknade Cvitkovic den 25 mars 1925 i Wien ett fördrag som innebar jugoslavisk anslutning till tremaktspakten, men detta ratificerades aldrig. Två dagar senare störtades nämligen regeringen av en grupp officerare under general Simovics ledning. Prins Paul landsförvisades och Peter II blev kung.
Den nya regeringen proklamerade neutralitet och ingick den 5 april ett vänskapsfördrag med Sovjetunionen, som saknade praktiskt värde. Om jugoslaviskt territorium angreps skulle Sovjetunionen inta en ståndpunkt baserad på "vänskapliga relationer". I Belgrad skanderade folk "Bättre begravas än förslavas" och "Bättre krig än pakt". Dr. Anton Korošec (se ovan), som hade varit ledare för större delen av slovenska folket alltsedan Majdeklarationen 1917, avled i Belgrad den 14 december 1940. Han efterträddes av dr. Fran Kulovec, också präst och politiker, men denne föll offer för de tyska bombningarna av Belgrad den 6 april 1941.
Hitler rasade över händelserna i Kungariket Jugoslavien och beslöt att krossa denna som stat och förinta dess militärmakt. Han betonade att serber och slovener aldrig hade varit tyskarnas vänner, men räknade med att kroaterna skulle ställa sig på deras sida. Efter att ha avkrävt militärhjäp från Italien, Ungern, och Bulgarien började anfallet när 300 bombplan lyfte från flygplatser i Rumänien och Ungern och började fälla bomber över Belgrad utan föregående krigsförklaring. Bombningen pågick i tre dagar och omkring 17.000 människor miste livet. Armén var oförberedd och hann inte mobilisera. De kroatiska enheterna avväpnade dessutom sina förhatliga serbiska officerare och flydde hem eller deserterade till fienden.
De tyska bombplanen svepte även över Ljubljana och förstörde som sagt bland annat Ljubljanas radiostation. De civila och militära myndigheterna blev avskurna från rikets centrum. Armén kunde inte göra annat än att försöka förstöra kommunikationerna och ständigt vara i en huvudlös rörelse.
Banen över Dravskabanatet dr. Marko Natlacen fann sig och bildade ett nationalråd redan på anfallets första dag. Detta råd började bilda en egen armé, den slovenska legionen, men aktiviteterna fick ett abrupt slut dagen därpå då de italienska bersaljererna intog Ljubljana den 11 april.
Den 16 april flydde gossekungen och regeringsmedlemmarna från Belgrad via Montenegro utomlands. Elva dagar efter anfallets början, den 17 april, kapitulerade överkommandot på order av Simovic, som befann sig i trygghet utomlands. Så sönderföll det första Jugoslavien.
På dess ruiner uppstod två nya stater, Serbien med de gränser som rådde innan Balkankrigen 1912 och Det självständiga Kroatien, som inneslöt även Bosnien-Hercegovina samt den lilla del av Dalmatien som inte tagits av italienarna. Resten av landet delades av tyskar, italienare, ungrare, bulgarer och albaner.

I Slovenien bildades provinsen Ljubljana, som omfattade områdena Dolenjska och Notranjska med staden Ljubljana och som fick ett visst mått av autonomi, men tillhörde Italien. Prekmurje tillföll ungrarna, medan tyskarna behöll Gorenjska och Štajerska.

Planerna hos ockupanterna innefattade att slovenerna skulle försvinna som nation, antingen genom att förflyttas eller genom internering i läger. I Štajerska hade man snart förvisat all intelligentia, prästerskapet och några tiotusentals bönder, i vilkas hem man inrättade bessarabiska och sydtyroliska tyska bosättare. De förbjöd det slovenska språket på allmän plats, i skolor och kyrkor, förstörde slovenska böcker och fängslade samt avrättade patrioter.

I Ljubljanaprovinsen förberedde det italienska armébefälet general Robotti en liknande plan. Men inledningsvis tilläts som sagt att provinsen hade en kulturell autonomi, för att man först försökte vinna över slovenerna till sin sida med vänlighet samt med politisk och ekonomisk övertalning. Därför tillbakavisade också lokala politiker i denna del av landet kallelsen till uppror mot de tyska och italienska ockupanterna, som gjordes av de illegala kommunisterna sommaren 1941 efter den tyska attacken mot Sovjetunionen.

De första som gjorde uppror mot ockupanterna var tigrmännen, anhängare till befrielseorganisationen TIGR (se nedan), som redan under åren innan 2:a världskriget, sedan 1924, kämpade för att befria Kustlandskapet från det fascistiska Italien - de var de första i världen som gjorde uppror mot fascismen. Snart efter det anslöt sig tigrmännen till Osvobodilna fronta (OF), den slovenska befrielsearmén, som grundades i Ljubljana 1941 av kommunisterna tillsammans med de kristna socialisterna och andra vänstergrupper, som i ett allslovenskt uppror styrt av kommunistiska partiet gjorde väpnat uppror mot ockupanterna. Partiets främsta mål var dock inte att befria den slovenska nationen, utan en kommunistisk revolution. Genom revolutionens seger skulle slovenerna anslutas till den kommunistiska världen, som leddes av Stalin. I den kommunistiska världen skulle också under Titos ledning det kommunistiska Jugoslavien uppstå, som en federal stat med sydslaviska brödranationer.

Under 1942 började det kommunistiska organet VOS att i Ljubljanaprovinsen mörda slovenska borgerliga politiker, präster och bönder, som motsatte sig en bolsjevistisk revolution och i Cerknica t.ex. dödade partisanerna 1942 över 60 slovener, därför började den hotade sidan organisera det antipartisanska byagardet som kallade sig Domobranci (Hemgardet, se nedan), men som av kommunistpartiet och partisanerna kallades Bela garda (Vita gardet) - efter Vita gardet i Ryssland. På så sätt började även ett omänskligt inbördeskrig, som i Slovenien indirekt krävde omkring 50 000 offer.

Mellan slovenerna skapades en smärtsam klyfta, som de har fått och får dras med under hela efterkrigstiden. Såren läker än idag...

Lambert Erlich (1878 - 1942), präst och universitetsprofessor, var en av dem som sköts ihjäl av VOS 1942, och med honom studenten Viktor Rojec som assisterade vid morgonmässan. Domen hade fallit över den man som länge verkat för att medvetandegöra slovenerna om att den enda riktiga politiska lösningen var ett sjävständigt Slovenien. Som präst verkade han också mot att man tvingade på slovenerna en kommunistisk revolution, vars mål också var att upphäva den kristna kyrkan.
Det låg i Belgrads intresse att sprida uppfattningen att en självständig slovensk stat var en utopi och gick till och med så långt att man ville förinta bara tanken. Det tragiska i detta är också att klyftan mellan slovenerna hade gått så långt att till och med de kristna socialisternas ledare, Edvard Kocbek (se nedan), just då trodde på tolkningen av Erlich som klerofascist, trots att denne inte hade något med fascismen att göra.
Före 1:a världskriget var Lambert Erlich mycket aktiv inom det slovenska prästerskapet i Koroška. 1919 representerade han den slovenska nationella regeringen i Ljubljana vid fredskonferensen i Paris. Där kom han underfund med att man i världen inte kände till slovenerna som folk och inte tog hänsyn till dem.

Av detta följde att avtal gjordes upp och beslut togs som ledde till ett för slovenerna för evigt tillkortakommande, särskilt för slovenerna i Koroška. Därför skrev han en särskild uppsats med rubriken La Carinthie.
1922 kom han till teologiska fakultetet i Ljubljana där han blev kvar till sin död. Förutom många uppsatser och artiklar med socialt och etnologiskt innehåll, som han publicerade även i utländska tidskrifter, mognade i honom snart övertygelsen om att endast ett självständigt Slovenien kunde vara en slutgiltig lösning för slovenerna. Han tog sig regelbundet till S:t Višarje, där han med visionen om ett självständigt Slovenien inspirerade många slovenska pilgrimer att förbli trogna både sin tro och nationen. Hans tal till ungdomen, framförallt studenter, var en klar vändpunkt i de dittillsvarande politiska synsätten på slovenernas bevarande och deras framtid. De har gått till historien med benämningen Višarsko slovenstvo (Višarslovenskheten). Från toppen av S:t Višarje målade han upp en bild för sina studenter och alla andra slovener om deras läge mellan den germanska, romanska och slaviska världen och övertygade dem om att Slovenien bara skulle kunna utföra sin uppgift genom att vara fri från all främmande överhöghet och endast i ett fritt slovenskt land.
Så befann sig också S:t Višarje lämpligt nog just i mötespunkten mellan dessa olika världar - kyrkan där låg 1766 m högt upp i en region som var en del av Koroška (Kärnten), men som tillföll Italien efter 1:a världskriget. Byn Žabnice (ty. Seifnitz, it. Camprosso), där Lambert Ehrlich föddes, låg just under denna höjd.
Sommaren 1933 innebar detta ett första upprop till ett sjävständigt Slovenien många årtionden efter att hans föregångare och landsman Matija Majar Zilski överlämnade ett krav på ett slovenskt kungarike inom den dåvarande monarkin.

Svete Višarje (Sankta Višarje)

I Belgrad ville man få slovenerna att tro att endast ett starkt Jugoslavien kunde skydda slovenerna och deras existens mot de glupska tyskarna och italienarna. I denna atmosfär framställdes och syntes ett självständigt Slovenien av "förnuftiga" som galenskap. Men studenterna tog i sin ungdomliga entusiasm emot Erlichs tankar, utan att fundera närmare över om de gick att förverkliga.
Det som professor Erlich då sådde grodde efterhand först efter 2:a världskriget (se del 7).
När italienarna hade erövrat Ljubljana hjälpte han folk överallt. För att den italienska armén utövade repressalier över det slovenska folket på grund av partisanernas ständiga aktioner och provokationer, sammanställde han sin välkända Spomenica, och överlämnade denna till de italienska myndigheterna. I denna krävde han att det upprättades en ordning i den ockuperade Ljubljanaprovinsen enligt principer som baserade sig på internationell lag. Det var detta den kommunistiska regimen grundade Erlichs nationella förräderi på, utan att ha publicerat vad hans Spomenica innehöll.

Erlichs idé om ett självständigt Slovenien tedde sig så stötande för Belgradregimen att denna efter kriget även lät gräva upp hans grav och strö hans kvarlevor på okänd plats. Idag har dock Erlich med ett självständigt Slovenien äntligen vunnit sitt erkännande.

TIGR var som sagt (se ovan) Primorskas (slovenska Kustlandskapets) befrielseorganisation under den italienska fascismen - namnet kommer av den första bokstaven på de forna slovenska städerna/områdena Trst/Trieste, Istra/Istrien, Gorica/Gorizia, Reka. Efter 1:a världskriget hade de slovenska regionerna Istrien och Primorska annekterats till Italien. Centrum för detta område var Trst (Trieste), som hade en blandad befolkning, där majoriteten talade italienska. Av 210 000 stadsinvånare var då 80 000 slovensktalande. I Trieste fanns alla centralorganisationer som tillhörde det slovenska folket från hela territoriet. Även välkända slovenska banker, som Jadranska banka (Adriatiska banken) och många finansiella institutioner. Den slovensk-dalmatiska båtbyggarfirman Dalmatia hade sitt säte där, liksom det slovenska sjöfartsbolaget Oceania, transportföretaget Balkan och många andra affärsbolag. Även tjeckerna hade investerat sitt kapital där vilket främst syntes med banken Zivnostenskà .


Narodni dom, byggd av den slovenske arkitekten Max Fabiani, 1904.

Centret för slovenska nationella och kulturella aktiviteter var ett fint hus som hette Narodni dom (Folkets hus). I juli 1920 angrep Triestes fascister Nationens hus och brände ner det till grunden. Detta var inledningssignalen på den kommande förföljelsen av slovener i hela regionen, som fick sitt slutgiltiga bifall 1922 med fascismens växande styrka i Italien, och som fortsatte sedan dess. Slovenska banker och företag avskaffades officiellt och deras kapital konfiskerades. Alla skolor stängdes och det var förbjudet att tala slovenska offentligt. Omkring 70.000 slovener som hade berövats sitt uppehälle flydde till Kungariket SHS. Terror rådde över allt som var slovenskt och man gav sig på patriotiska slovener fysiskt.


Den 23 juli 1920 tände fascister eld på Narodni dom - innan fascistregimen tog över makten i Italien.

Folk på landet och i småstäder framhärdade att tala slovenska. Revolt och uppror mot den fascistiska terrorn växte bland dem. Befrielseorganisationen TIGR grundades i Trieste 1925 - de kämpade för Primorska i förhoppning om att kunna ansluta det till Kungariket SHS. Dess aktiviteter började med sabotageaktioner 1924, särskilt genom att bränna upp före detta slovenska skolor på landsbygden, som nu endast tjänade som italienska utbildningsfaciliteter. De smugglade slovensk litteratur och böcker från Kungariket SHS och distribuerade dem bland befolkningen osv. TIGR försökte undvika mänskliga offer, trots att de i första hand besvarade det fascistiska våldet. Dock offrades det även människoliv. På grund av sabotagen fälldes många domar och ofta fick oskyldiga människor lida.
Ett typiskt fall var minnesmärket över italienska soldater som hade dött i Krn, som hade träffats av blixten. Fascisterna gav folket i den närliggande byn Dreznica skulden och anklagade dem för att ha sprängt monumentet. Det följde långa domstolsprocedurer med syftet att kuva folket. TIGR ville avskräcka den fascistiska tidningen Il Popolo di Trieste, som mest av alla spred hat och provokation mot den slovenska befolkningen, genom att spränga en bomb i styrelsens korridor. Olyckligtvis dök en av redaktörerna upp där just då och fick dödliga skador av sprängningen.
Den fascistiska regimen upprättade en domstol som kallades "Särskild domstol för statens beskydd" mot TIGR-medlemmarna. Denna dömde många människor till långa fängelsevistelser och några av dem till döden. I första domstolsärendet i Trieste dömdes Ferdinand Bidovec, Franjo Marušic, Zvonimir Miloš och Alojz Valencic till döden och sköts den 6 september 1930 nära byn Bazovica nära Trieste.

Efter dessa avrättningar ökade den fascistiska tyrannin mot slovenerna. Några medlemmar av TIGR samarbetade med Brittiska säkerhetstjänsten och sände dem information om den fascistiska regimens militära styrka. Domstolsdomarna föll ofta och tortyr av de fängslade var en vanlig företeelse - trots det upphörde inte motståndet.

Avrättade slovener i Primorska 1930 och 1941 (se namnen i texten, de följer ordningen från vänster till höger)

1941 sändes en särskild tribunal från Rom till Trieste och efter ordentliga utredningar gjorde man upp med 60 människor och ytterligare 10 dömdes i sin frånvaro. Nio dömdes till döden, men några av dem fick domen ändrad till livstids fängelse. Den 15 december 1941 sköts Viktor Bobek, Ivan Ivancic, Simon Kos, Pinko Tomazic och Ivan Vadnjal vid Obcina.
Samma år attackerade det fascistiska Italien Kungariket Jugoslavien och ockuperade delar av dess territorium. Majoriteten av TIGR-medlemmarna anslöt sig till kämparna i den slovenska befrielsefronten. Men deras slovenska patriotism var "farlig" för det kommunistiska partiet, som då var helt tillgivet Stalin och kontrollerade befrielsefronten. Tragedin blev tydlig efter kriget, när Primorska (förutom Trieste och Gorica) blev en del av Jugoslavien.
I det kommunistiska totalitära Jugoslavien var det förbjudet att tala eller skriva om TIGR-medlemmarnas kamp. Några av medlemmarna blev till och med förföljda och deras antifascistiska kamp erkändes inte. De erhöll inga medel från den jugoslaviska kommunistiska regimen för sin existens och några av dem lämnade landet och flydde till den italienska sidan av gränsen eller någon annanstans i världen. De anklagades för förräderi (samarbete med Britterna) och särskilt för slovensk nationalism kontra Kommunistiska partiets internationalism. Bannlysningen av TIGR varade ända till Jugoslaviens sista dagar, så det var alltså först efter Sloveniens självständighet på 90-talet som information om TIGR-rörelsen började sippra fram.

Danilo Zelen (1907 - 1941) föddes i Senožece mellan Postojna och Trst (Trieste). Han studerade på Realskolan i Ljubljana under 1:a världskriget. När Senožece hade hamnat i Italien fortsatte han sin utbildning i Ljubljana, som tillföll Kungariket SHS och skrev in sig på Elektrotekniska linjen vid Tekniska fakultetet på universitet i Ljubljana 1925. Att han 1920 officiellt hade blivit italiensk medborgare och i och med detta främling i sitt eget nationella hemland kunde han inte förlika sig med. 1929 blev han medborgare i det jugoslaviska kungariket och hela familjen Zelen flyttade till Ljubljana 1933. Danilo Zelen led av Kustlandets öde och över hur den italienska fascistiska regimen förstörde den slovenska ekonomin, kulturen, skolorna, sparbankerna och förbjöd folk att tala och sjunga på slovenska offentligt. Inom honom mognade upprorskänslorna och han var inte ensam. Många pojkar och män delade dessa känslor med honom, men Danilo Zelen kom att bli en av de mest synliga. Han kom att helt och hållet ägna sig åt den antifascistiska kampen. På grund av detta började den jugoslaviska (storserbiska) polisen förfölja honom ganska snart samt även armén, som ville ha kontroll över emigranterna från Kustlandet, särskilt då över slovenska nationalister och "irredentister".

Han grundade en enhetlig ledning för TIGR i Slovenien "utomlands" i Ljubljana. Denna verkade strängt illegalt under tolv år, ända till 1941. 1935 reste han tillsammans med Albert Rejec till Paris för att där möta Antifascistiska koncentrationen, ett antifascistiskt förbund för partier som avskaffats i Italien (socialister, socialdemokrater, republikaner). Han förhandlade med KPI om TIGR:s och slovenska kommunister från KPI i Julijska krajinas (Venezia Giulias) medverkan. Tillsammans med Rejec skrev han sedan under ett aktionsavtal, som gav slovenerna i Italien rätten till nationell självständighet.
I hans innersta bekantskapskrets fanns förutom kända medkämpar som TIGR:s ledare Albert Rejec, Ferdo Kravanja, Tone Cernac, Just Godnic, Anton Majnik, Ferdo Bidovec, Fran Marusic, Joze Kukec, Dorce Sardoc och många andra TIGR-medlemmar samt politiska och nationsväckelseledare som fysikern och publicisten dr. Lavo Cermelj, dr. Ivan Matija Cok samt dr. Rado Bordon, även författaren och läkaren Bogomir Maganja, konstnären Ljubo Ravnikar, den kända slovenska filmskådespelerskan Ida Kravanja - Ita Rina, teaterregissören Ferdo Delak, stormästaren i schack prof. Milan Vidmar samt arkitekten Marija Milka Bahovec. En brokig och bred samling människor.
Danilo Zelen hade en mångbottnad personlighet och var kapabel att inom en och samma dag "spela" helt motsatta roller. Han kunde läsa hela dagen, sedan gå elegant klädd på dans i Kazina, nästa dag kunde han enkelt klädd, med pistol i handen och gömd på en höskullen vänta på sina medkämpar uppe i bergen. Han var världsvan och allmänbildad och samtidigt en kämpe vars mål var att så snart som möjligt befria slovenerna i Kustlandet från den fascistiska tyrannin samt att ansluta dem till modernationen - Slovenien. Han var energisk och känslosam och verkade samtidigt som ett noggrannt och välstämt instrument - i alla känsliga situationer under alla år som gerillaledare förlorade han aldrig sitt sunda förnuft och den italienska ockupanten lyckades aldrig fånga honom.
Den 13 maj 1941 omringade dock fascisterna honom och två av han medkämpar i en stuga i bergen, vilket ledde till att en strid utbröt, vilket var den första väpnade striden på slovenskt område efter att Kungariket Jugoslavien kapitulerat. Hellre än att falla italienarna i händerna, när ingen räddning syntes, tog han sitt liv.

Ferdo Kravanja (1912 - 1944) föddes i Cezsoca i den övre Socadalen nära Bovec, som hör till Primorska (Kustlandet). När 1:a världskriget bröt ut fick Ferdos pappa Matevž strida vid Socafronten och han föll vid Doberbob 1916. Mamman Ana fick ta hand om alla sju barnen och bondgården själv. Snart efter kriget började som sagt den italienska regimen med en denationaliseringsprocess av slovenerna i kustlandet. Särskilt den yngre generationen påverkades av jobbdiskriminering och sågs som slovener ned på under studier. Kampen för överlevnad var nästan omöjlig i en sådan fientlig omgivning och tusentals emigrerade till det närliggande slovenska området i Kungariket SHS. Ferdo Kravanja var aktiv inom TIGR-rörelsen och brände ner skolor som uppfostrade slovenska barn till italienare. I Jalovec-bergen träffade Ferdo Kravanja TIGR: ideologiske kedare Albert Rejec och militäre ledare Danilo Zelen, där de stationerade sig och förseddes med antifascistisk litteratur samt vapen. 1933 tillfångatogs Ferdo av fascisterna och blev tvingad att tjänstgöra i den italienska armén. Nästa år återvände han hem och fortsatte med sitt illegala arbete. Men 1935 drogs han åter in i den italienska armén för att kämpa i kriget i Etiopien. Då bestämde han sig för att fly till Kungariket Jugoslavien (Slovenien).
Trots det fortsatte han sin kamp mot den fascistiska regimen i Kustlandet. Han och han kolleger, särskilt Alojz Knez från Koroška (Kärnten) utförde också sabotage inom vissa områden i Koroška, som sedan 1938 hade ockuperats av Nazitrupper. På grund av detta utfärdade den dåtida jugoslaviska regimen 1940 under tyska påtryckningar en efterlysning efter Ferdo Kravanja och två av hans kolleger med posters som erbjöd 100 000 jugoslaviska dinarer för deras huvuden. Samma år arresterades han med hjälp av angivare och dömdes i Belgrad till fyra års fängelse. När tyskarna attackerade Kungariket Jugoslavien lyckades han fly tillbaka till Slovenien. Italienarna hade redan ockuperat Ljubljana och TIGR-medlemmarna grundade i Novo mesto Soška legija (Isonzo-legionen) som bestod av 3000 man, främst från Kustlandet. De dirigerades av militärkommandot i Zagreb till Karlovac i Kroatien, som visade sig ha ockuperats av de kroatiska Ustaša, varför legionen löstes upp. Ferdo anslöt sog då till sina kolleger Danilo Zelen och Anton Majnik som gömde sig från den italienska ockupanten nära Ribnica. Tyvärr så upptäcktes de i stugan på höjden Mala gora. Både italienska soldater och forna jugoslaviska gendarmer omringade dem. Danilo Zelen som sårades svårt tog sitt liv, Anton Majnik fångades, men lyckades fly trots att han hade fjättrats med handfängsel. Även Ferdo Kravanja hade sårats och svimmat. När han vaknade ur sin koma låg han på sjukhuset i Ribnica. Han flyttades till Emona-sanatoriet i Ljubljana, varifrån han fick hjälp att fly av en barmhärtighetssyster (Sister of Mercy) och en liten grupp partisaner från Befrielsefronten.
Därefter anslöt sig Kravanja till partisanerna. Han var mycket aktiv i övre Socadalen, Tolminsko. Han blev också medlem av Kommunistpartiet som ledde Befrielsefronten. 1943 nominerades han till slovenska Kommunsipartiets partisekreterare, ansvarig för det västra Kustlandskapsdistriktet. Han illegala namn var peter Skalar. Men hans slovenska patriotiska medvetande störde det slovenska kommunistpartiets centralkommitté. Kommunisternas slutgiltiga mål var inte att befria det ockuperade Slovenien, utan en revolution och installation av Kommunistregimen var mycket viktigare. För att de skulle nå sitt mål fick många patriotiska slovener bland partisanerna "likvideras". I oktober 1944, när Ferdo Kravanja i sällskap med två partisaner gick från Brdahöjderna österut till byn Lokve, sköts han till döds i skogen efter att de tagit sig över floden Soca, nära byn Paljevo. Sedan uppgav nyheterna att Ferdo och hans sällskap hade stött på en tysk patrull och att fiendens kula hade dödat honom. En version som är mindre trolig, men som var det forna Jugoslaviens officiella version. Trots alla historier kring hans död kvarstår faktum att han dog i kärlek till sitt fosterland, liksom många andra slovenska män och pojkar.

Albert Rejec (1899 - 1976) föddes i Zalog, en förort till Tolmin - familjen hus var känt som "Hos smeden". Under den österrikiska monarkin gick han på gymnasiet i Gorica. När 1:a världskriget bröt ut 1915 drog sig familjen tillbaka till Krain, där Albert fortsatte gymnasiet i St. Vis över Ljubljana. Han gick ut skolan med utmärkta resultat i slutet av kriget. Hans födelsestad Tolmin annekterades då till Italien. När Albert återvände hem arbetade han som tolk mellan slovenska och tyska, först i Tolmin och senare vid Högsta domstolen i Rom. 1922 kollaborerade han mot de fascistiska marcherna som skedde på Roms gator. Följden blev därav att han miste sitt jobb och var tvungen att förtjäna sitt levebröd genom privatlärare. Vid den tiden hade han redan kommit i kontakt med slovenska politiker i Kustlandet. 1924 injuknade han i tuberkulosoch återvände till Tolmin - han besegrade sjukdomen och förblev mycket aktiv.
Alber Rejec fokuserade på att organisera slovenska lektioner, eftersom den italienska regiomen hade avskaffat alla slovenska skolor i Kustlandskapet. Han hjälpte till att organisera otaliga exkursioner till den undersköna bergsregionen, där unga slovener ostört kunde diskutera. 1925 fick han posten som sekretarare för Edinost (Enighet), en slovensk förening, som publicerade en daglig tidning i Trieste, som också hade samma namn, Edinost. Rejec var ansvarig för Goricasidani dagstidningen till december 1928.

Han anslöt sig också till motståndsgruppen TIGR. 1927 grundades en TIGR-styrelse i Gorica vars medlemmar var Albert Rejec, Zorko Jelincic, Avgust Sfiligoj och Just Gruden. I samband med TIGR-aktiviteterna upprättade Albert Rejec den hemliga kanalen Bohinj (Kungariket SHS) - Bacadalen (Italien) genom vilken slovenska böcker och litteratur skeppades till Kustlandskapet, där publicering av sådant material hade bannlysts av den italienska fascistiska regimen. 1928 upptäckte den italienska polisen kanalen och Rejec fick gömma sig under flera månader. 1929 gick han över gränsen till Kungariket Jugoslavien. Där tillät inte myndigheterna honom att stanna i det slovenska området, utan han måste infinna sig i Belgrad. 1930 när sätet för det centrala invandingsdepartementet för Kustlandskapet fick grundades i Belgrad fick han posten som generalsekreterare under det illegala namnet Anton Mladen. På så sätt förtäckte han sin inblanding i TIGR-aktiviteterna. Han gjorde ändå resor till Slovenien. Vid dödsdomarna i Trieste 1930 mot fyra TIGR-medlemmar och då flera andra fick 30, 20, 15 eller 10 års fängelse led TIGR-rörelsen en allvarlig tillbakagång. En TIGR-styrelse gundades då istället i Slovenien (Kungariket Jugoslavien) vars medlemmar var Rejec, Danilo Zelen, Tone Cernac, Just Godnic, och senare också Ferdo Kravanja (1935). Tigrarna fick mycket vapen från sympatisörer från Kustlandskapet som tjänstgjorde i den jugoslaviska kungliga armén. 1939 etablerade de relationer med den engelska underrättelsetjänsten, som försedde dem med sprängämnen. Rejecs roll var framförallt politisk och organisatorisk och man vet inte om han var involverade i att leda och koordinera aktioner. Som jag redan nämnt utförde de sabotageaktioner både på italienska och den österrikiska sidan i Kärnten, som hade ockuperats av Tyskland sedan 1938. Den fascistiska underrättelsetjänsten krävda av Ovra liksom av Gestapo att spåra upp Albert Rejec. 1940 krävde Italien och Tyskland attt han utlämnades. Då utfärdade den jugoslaviska regimen en efterlysning efter honom med 25,000 dinarer i belöning för hans huvud. Sedan dess var han tvungen gå under jorden. När Belgrad 1941 ockuperades av nazisterna var Gestapo medvetet om att han gömde sig där, men han lyckades fly innan de arresterade honom. Han gömde sig i Niš, där Gestapo åter var honom i hälarna, men han lyckades fly inom det omgivande området. När åter nio TIGR-medlemmar dömdes till döden i Trieste 1941, av vilka fyra av dem fick domen ändrad till livstid, hade TIGRs befrielserörelse redan upphört. De flesta medlemmarna anslöt sig till partisanerna i Befrielsefronten. Tyvärr så leddes denna ytterst av Kommunistpartiet, som jag redan nämnt, såg slovensk patriotism som ett hinder för planerna på revolution - därför avrättades många patriotiska partisaner. En av dem var också dr. Maks Rejec, Alberts yngre bror, som avrättades 1943, då han var slovensk patriot och demokratikämpe och förutsåg en framgångsrik befrielse av Slovenien genom kontakter med Västalliansen, medan det partisanska ledarsiktet i världrevolutionens namn endast var förbundna med Tito och Stalin.
1944 befriades Belgrad och Albert Rejec återvände till sin stad. Men i början av 1945 arresterades han och fängslades i det ökända fängelset Glavnjaca. Han kunde ha skjutits om inte hans kollega från Kustlandskapet, Ivan Regent, en välkänd slovensk kommunistmedlem inte hade borgat för honom. Därefter återvände han till Slovenien. Sedan 1948 arbetade han för Inštitut za narodnostna vprašanja (Institutet för nationalfrågor) i Ljubljana. 1958 misstänktes han för att vilja återuppliva TIGR-rörelsen och förhördes på polisstationen. Nästa år, 1959, tvingades han i pension - då började han med journalistik istället.
Snart efter kriget beordrade den jugoslaviska polisen att gräva upp järnkistan som vid början av kriget grävdes ner i trädgården på Kosovelgatan 11 i Ljubljana. Den innehöll alla exemplar av TIGRs skriftliga utgåvor. Kistan försvann. Ingenting publicerades om TIGR i tidningar eller tidskrifter. Minnet av det raderades ut från radiosändningar och televisionen. Detta skedde uppenbart på hemliga direktiv från Belgrad.


TIGRs logotyp - idag finns denna rörelse som en förening i Kustlandskapet.
Albert Rejecs änka har förklarat om sin man att: "han såg på de nationella problemen utifrån ett perspektiv där begrepp som "liberal", "klerikal" eller "kommunist" inte var viktiga, han beaktade bara det faktum om någon var ärlig, patriotisk och pålitlig". Den typen av patriotism störde den storserbiska klicken i Belgrad.
På grund av dåliga erfarenheter med Jugoslavien kunde en självständighetsrörelse i Slovenien växa fram. Sådana idéer var man tvungen att utrota i begynnelsen. Albert Rejec beordrades till år av tystnad och många andra kamrater diskriminerades och kanske till och med avrättades. Från ett kommunistmöte den 13 juni 1943 kan man i sammanfattningen läsa att inrikesdepartementet borde förhöra Rejec och andra "fientliga element" på grund av deras aktiviteter och samröre med den kända grupperingen TIGR... Besluten signerades av kommittémedlemen Ivan Macek som var Belgradregimens ökände förtrolige i Slovenien.
1985 avtäcktes ett minnesmärke på Rejecs födelsehus i Tolmin. Efter att Slovenien blev självständigt började det hända saker: Rejecs memoarer publicerades med titeln Pricevanja o Tigru (Vittnesmål om TIGR) i Ljubljana 1995. Inför 100-års jubiléet av hans födelse publicerades ett kompendium i Gorica med titlen Domovina, kje si? (Fosterland, var är du?), som innehåller material som bidragits framförallt av änkan Tatjana Srebot - Rejec, men även andra. Det finns mer material från hans korrespondens som bevaras i arkiv hos underrättelsetjänsterna i Belgrad och London, som borde delges allmänheten.
Mirko Brezavšcek (1913 - 1931) var medlem i Crni bratje (Svarta bröderna), en motståndsrörelse bland unga som bildades 1930. Ordet "crni" har i slovenskan förutom "svart" även betydelsen "försvar" - ett berg med försvarsställning kallas Crna gora (bokstavligt Svarta berget). Han och hans kompanjoner gick ett tragiskt öde tillmötes.
Deras mål var att sprida ut slovenska publikationer och nationalsymboler bland förtroliga människor, särskilt bland ungdomen, utarbetning av och spridning av pamfletter med antiitalienska och folkförsvarsdeviser, förstörelse av fascistmonument som rests på slovensk mark, förvärning av vapen och samarbete över gränsen med grupper i Kungariket Jugoslavien. Men de var mycket för unga för militära uppgifter.
Mirko, som kom från Gorenje Cerovo i Brda (Collio), en kuperad region nära Gorica, berördes djupt av den fascistiska terrorn som regerade över slovenerna. Han och Zorko Rejec beslutade sig för att tillsammans grunda den hemliga organisationen - då var Zorko 15 och Mirko 13 år gammal. Snart anslöt sig andra medlemmar - gruppen bestod då av 18 pojkar.

Under tiden för avrättningen av fyra TIGR-medlemmar i Bazovica den 6 september 1930, fann man över hela Goricas stadscentrum flygblad som informerade allmänheten om illdåden i Trieste, vilket gjorde den fascistiska polisen rasande. Snart upptäcktes den unga gruppen. Enligt Zorko Rejec var det hans italienske skolkamrat som förrådde honom. Zorko arresterades den 11 december 1930, sedan spårade polisen upp Mirko Brezavšcek, som hade en lista över Svarta bröderna. Den 17 december hade 15 pojkar fängslats i polisfängelset i Gorica.

1976 berättade Zorko Rejec om situationen i fängelset: "Jag arresterades under sju dagar utan mat... Jag misshandlades varje dag för att erkänna att jag hade förbindelser i Ljubljana med antiitalienska grupper, som gav mig instruktioner om att etablera en terroristorganisation i Italien för att kämpa mot regimen och att jag fick pengar och vapen för detta syfte. Dag efter dag hotade de mig med att jag skulle skjutas eller kastas ut genom fönstret..." Svarta bröderna erkände att de leddes från kungariket Jugoslavien på grund av den horribla tortyren de fick utstå - utredarna skrev i protokollen det de ville och Svarta bröderna fick skriva under utan att läsa dem, först då slutade misshandeln... Men för den yngste var det försent.
Han misshandlades svårt för att erkänna, men kunde inte säga det han inte visste. Förhören slutade den 30 december 1930, sedan fördes pojkarna till rättsliga fängelser. Där förblev Mirko liggandes, han kunde inte längre stå på sina ben. Hans tillstånd försämrades och han fördes därför till sjukhuset. Mirko kräktes blod. Den 28 januari 1931 besökte hans mor honom och tog hem honom till Gorenje Cerovo. Där dog Mirko i smärta och svåra plågor den 21 februari.
Nästa dag närvarade en stor folkmängd vid hans begravning - det var en tyst protest mot den fascistiska terrorn. Den italienska polisen fanns i närheten för att ingripa om det skulle behövas. Begravningsriten fick inte utföras på slovenska, så Mirko Brezavšcek fick gå till sin sista vila utan ett ord, en bön, eller sorgepsalm på slovenska.

Mirkos död orsakade en djup chock även utanför Kustlandskapets gränser. Artiklar om dödstortyren av ett barn publicerades i Ljubljanas dagstidning Jutro, i Arbeiter Zeitung i Wien, i Slovenec i Ljubljana, i Tiroler Anzeiger i Innsbruck och i Zagrebške Novosti i Zagreb... På Istriens akademiska klubbs möte i Zagreb hölls en minnesstund för Mirko.

Rom räddes sin internationella prestige och släppte Svarta bröderna, men de utestängdes från alla skolor i italienska kungariket och förblev under polisbevakning under två år. De fick inte närvara vid offentliga manifestationer och måste vara hemma mellan kväll- och morgontimmarna samt fick inte lämna huset utan tillstånd från polisen. De följande åren gick Svarta bröderna var och en sin egen väg...

1952 skrev den välkände författaren France Bevk (se ovan) en bok med titeln Crni bratje (Svarta bröderna). Det var en litterär utformning av den förutnämnda tonårsgruppens öde. Boken publicerades flera gånger och var den enda fram till Jugoslaviens fall som medgav att Svarta bröderna hade existerat. Få var medvetna om vad författaren ville förmedla till den yngre slovenska generationen - eftersom boken även var genomdränkt av författarens egna kreativa fantasi, gav den inget intryck av historisk exakthet. Den förblev enkom ett litterärt verk tills den fulla sanningen upptäcktes efter Jugoslaviens splittring.

Lojze Bratuž (1902 - 1937) föddes i Gorica och var kompositör och körledare samt arbetade även som sångpedagog. 1929 fängslades han av fascisterna för att han var medveten sloven. 1930 utnämnde den i Gorica dåtida ärkebiskopen Sedej honom till föreståndare för kyrkokörerna i Goricaområdet och från och med då ledde Bratuž slovenska körer i Goricaområdet, Socaområdet och i Vipavatrakten. Den 27 december 1936 anhöll fascisterna Bratuž efter en mässa där han hade lett kören. De tog honom till en närliggande byggnad där de tvingade honom att dricka bensin och maskinolja. Han dog av följderna av förgiftningen en och en halv månad senare, den 16 februari 1937, på Goricas sjukhus. Under sin levnad hade han gett ut flera av sina kompositioner, vilka till största delen var ämnade åt slovenska kyrkokörer, som var de enda tillåtna under fascismen.

Fortfarande idag kan man känna av den en gång fascistiska nationalistiska propagandans konsekvenser i den del av Kustlandskapet som blev kvar under Italien efter 2:a världskriget. Den italienskspråkiga befolkningen i den regionen har, på grund av otillräcklig information från massmedia, inte den minsta kunskap om grannlandet Sloveniens kultur och historia. Situationen fortgår trots att det ända sedan ett halvt sekel tillbaka av Furlanija-Julijska krajina (Friuli–Venezia Giulia) (se bild ovan) har grundats en autonom region och att dess politiska möten fortsätter att poängtera vikten av god grannsämja med slovenerna och Slovenien. Fred, samexistens och samarbete, vilket både de slovensk- och italienskspråkiga folken i Kustlandskapet önskar, kan dock bara realiseras baserat på historisk sanning och ömsesidig vänskap samt med respekt för kulturella värden (se nedan).

Slovenska minoriteten i Italien

I början av 2:a världskriget anslöt sig alltså de flesta slovenska männen till partisanerna i Befrielsefronten. Det var en brokig samling som hade det gemensamt att de ville befria sitt fosterland, men allteftersom krigsåren gick blev det allt tydligare vad det innebar att kommunisterna hade sitt grepp om Befrielsefronten med därav följande konsekvenser (se nedan). Att det blev just de som samlade slovenerna till strid berodde på att det lilla illegala Kommunistpartiet, som hade bannlysts sedan 1921, reformerades i slutet av 30-talet till ett stridbart bolsjevistiskt parti som var välorganiserat och redo för revolution. Befrielsefrontens grundpunkter och paroller ljöd så som följer:

Befrielsefrontens (Osvobodilna fronta - OF:s) grundpunkter
1. Mot ockupationsmakten måste man föra en obeveklig väpnad aktion.
2. Denna aktion föreställer en utgångspunkt för befrielse av och enande av alla slovener.
3. Stående på principen om naturlig och ödesbestämd gemenskap mellan de jugoslaviska nationerna erkänner OF inte en uppdelning av Jugoslavien och verkar med all kraft för sämja och enighet mellan dess folk. Samtidigt strävar man mot en förbindelse med slaviska nationer under ledning av den stora ryska nationen på sådana grunder att varje folk har rätt till självbestämmande.
4. Med en befrielseaktion och aktivering av de slovenska folkmängderna omformar OF den slovenska nationella karaktären. De slovenska folmängderna, som kämpar för sina nationella och mänskliga rättigheter, skapar en ny form av aktiv slovenskhet.
5. Alla gripper som verkar inom OF har förbundit sig att vara lojala i ömsesidiga relationer.
6. Efter folkets befrielse tar den slovenska nationens OF som helhet över makten på slovenskt område.
7. Efter folkbefrielsen inför OF en konsekvent folkdemokrati. Alla frågor, som överträder ramarna för folkberielsen ska lösas på ett konsekvent folkligt demokratiskt sätt.
8. I enlighet med Churchills, Roosvelts och Stalins högtidliga uttalanden kommer efter folkbefrielsen om de inre organisationen av det enade Slovenien och om sina utrikesrelationer det slovenska folket själv besluta. OF kommer att införa och med alla medel försvara det slovenska folkets elementära rättigheter.
9. Folkarmén på slovenskt område växer utifrån slovenska folkbefrielse-partisantrupper och Nationella försvaret, dit alla medvetna slovener hörsammar sig.
OF:s paroller
1. Det slovenska folkets rätt till självbestämmande, inklusive rätten att utträda eller att ansluta sig till gemenskaper med andra nationer.
2. Befrielse av och enande av det uppstyckade slovenska folket, inklusive slovenerna från Koroška (Kärnten) och Primorska (Kustlandskapet - Littoral).
3. Sämja och enighet mellan de förslavade jugoslaviska nationerna och hela Balkan i deras befrielsekamp.
4. Sovjetunionen är ledarmakten och det huvudsakliga stödet i det slovenska fokets befrielsekamp liksom hos alla förtryckta folk och är ett föredöme för jämlik samexistens mellan folk.
5. Befrielsen är möjlig endast på imperialismens ruiner. Osvoboditev je možna samo na ruševinah imperializma.
6. Utan kamp mot de egna förrädiska kapitalistiska herrarna kan inte det frötryckta folket befria sig. Broderskap och fred mellan folk måste vara ett resultat av en antiimperialistisk kamp, som raserar imperialismen.


Brigaden Zidanšek (OF), april 1944 vid Mislinja.

En del av det ovan nämnda kan synas motstridigt och beroende på vad man själv tolkade in i punkterna och parollerna kunde man fördela sig för eller mot dem. En del kunde inte förlika sig med den sovjetstyrda kommunistiska ideologin, medan andra hellre tog till sig orden om demokratiskt folkstyre och ett sjävstyrande Slovenien samt nödvändigheten i att enas för en gemensam kamp mot ockupationsmakten. Hur man än valde, gjorde man det av kärlek till fosterlandet - det tragiska var att det under de rådande omständigheterna ledde till ett ohyggligt och blodigt inbördeskrig.

Etablerade politiker, som opponerade sig mot den växande vänsterorienterade Befrielsefronten grundade det antipartisanska byagardet, Domobranci (se ovan).

Partisanerna anslöt sig till Josip Broz - Titos (se del 7) alljugoslaviska partisanarmé, som leddes av Kommunistpartiet. Detta parti erkändes slutligen av britterna och amerikanerna som en allierad i kampen mot Hitler och fick stöd, i början måttligt men senare med större vapenleveranser.

Även de antipartisanska "Hemförsvararna" sökte stöd hos västs stormakter, men fick istället vapen från italienarna och senare tyskarna. De skilde sig inte i detta från andra antibolsjevistiska armér i Östeuropa - olika nationalistiska legioner, som tog till vapen efter 1941 och särskilt 1943 och 1944 i deras egna kamp mot kommunismen.

1943 erkände Dolomitska izjava (Dolomitiuttalandet) officiellt det slovenska kommunistpartiets (KP:s) ledande roll. Slovenska kommunistpartiet, Sokolrörelsen (se del 5) och den kristna socialistiska gruppen hade kommit underfund med att deras samarbete hade möjliggjort ett framgångsrikt, för den slovenska nationella historien enastående slovenskt nationellt motstånd och att framtida uppgifter för den slovenska befrielsekampen krävde att de integrerade sig ännu mer med varandra. Därför tillkännagavs det nämnda uttalandet, som skrevs under den 28 februari 1943 under press från Slovenska kommunistpartiet, om en enad Befrielsefront. De andra två grupperingarna fick avsäga sig sin särskilda organisation, till förmån för en fullkomlig enhet, samt sina ledare och sitt syfte att någonsin försöka grunda egna partier. I Befrielsefronten (OF) vann den leninistiska principen och uttalandet fastställde att den framtida slovenska politiska utvecklingen skulle ta efter den sovjetiska.

Den slovenske akademikern Aleš Debeljak skriver om detta i Ny Tid: "I motsats till Serbien - f.d. medrepublik i Jugoslaviska federationen - befriades Slovenien inte av den röda armén vid slutet av andra världskriget. Landet hade sin egen gerillastyrka som ända till 1943, då kommunisterna genomförde en underjordisk "statskupp" och tog full kontroll över de olika vänstergrupperingarna, hade behållit en betydande autonomi gentemot marskalk Titos partisaner som opererade djupt i de bosniska bergen.

Ända till 1943 hade t.ex. de slovenska antifascistiska partisanerna endast burit Sloveniens flagga på sina mössor i stället för kommunisternas röda stjärna. Det här är viktigt i den mån som det symboliskt fångar den primära drivkraften bakom det breda populära motståndet mot de ockuperande fascistiska och nazistiska trupperna (tyskar, italienare, ungrare), d.v.s. att det handlade om en nationell frigörelse. Det var först efter 1943 som den kommunistiska revolutionen fick övertaget i Slovenien och i det som skulle bli ett självständigt Jugoslavien i maj 1945."

Den slovenska politiska ledningen gömde sig bl.a. i Baza 20 (Basen 20) i skogen i Kocevski Rog. I första baracken flyttade man in den 17 april 1943 och invånarantalet i basen växte, varför man byggde fler baracker. Till hösten 1944, då det där bodde 140 personer, hade man byggt 26 baracker. De beboddes fram till december 1944, då ledningen flyttades till Crnomelj. Tack vare extremt hemlighetsmakeri och stränga säkerhetsregler upptäcktes aldrig Baza 20. Det är den enda basen tillägnad en motståndsrörelses ledning i Europa, som byggts och bevarats på detta vis. Den utsågs 1952 tillsammans med de närliggande partisansjukhusen Jelendol och Zgornji Hrastnik till kulturminnesmärke.
Som en av kvarlevorna från 2:a världskriget och även en symbol för solidariteten och omvårdnaden om sin nästa finns även sjukhuset Franja nära byn Dolenji Novaki vid Cerkno i den svårt tillgängliga floddalen Pasice. Den är unik i sitt slag i Europa och har kandiderat för att komma med på UNESCO:s världsarvslista, men i september 2007 drogs 14 av dess 16 baracker med i floden i ett förödande oväder.
De slovenska partisanerna kämpade många strider mot tyskarna och italienarna, som blev legendariska (se nedan); monument och ensliga gravar i bergen och i skogarna minner om detta. De slovenska Domobranci (Hemgardisterna) hade en del framgångar i kampen mot partisanerna särskilt under 1944 och i början av 1945, men de kunde inte lösgöra sig från det tyska överkommandot. De stannade med tyskarna till de sista krigsdagarna och flydde ur landet tillsammans med dem, framförallt till det österrikiska Kärnten. När britterna sände tillbaka tusentals obeväpnade hemgardister till deras fosterland under 1945, avrättade särskilda divisioner från den jugoslaviska armén dem utan rättegång. Avrättningarna skedde i urskogen Kocevski Rog, som syns i bakgrunden på bilden bredvid.

Under hösten 2006 bad den brittiske politikern John Austin slovenerna om ursäkt i Storbritanniens namn för hemsändningen av de ca 12.000 slovenerna från hemgardet från Kärnten till Jugoslavien.

I maj 1945 marcherade partisanerna över de förra slovenska gränserna till södra Kärnten och det slovenska Kustlandskapet. De fick snart lämna det nedre Kärnten under Drava, som hade varit huvudsakligen slovenskt under 1918, men som hade germaniserats rejält fram till 1945. De blev dock kvar utmed Adriatiska kusten och dess bakland utmed floden Soca. Efter ett decennium av diskussioner med Italien blev de forna slovenska områdena äntligen en del av Jugoslavien och Slovenien genom en internationell konferens. Trst (Trieste) och Gorica och en del av det slovenska Kustlandskapet tillföll dock ändå Italien.

En samling delegater från det slovenska folket hade i Kocevje 1943 beslutat att inkludera Slovenien i det nya Jugoslavien, som hade formats vid AVNOJ (Antifascistiska rådet för Jugoslaviens folkbefrielse) på ett möte i Jajce i Bosnien och två år senare utropades den federativa folkrepubliken Jugoslavien. Slovenien, som dess konstituerande part, ändrade sitt namn till Folkrepubliken Slovenien. 1947 hade all privatägd mark nationaliserats (se del 7).


OF i Trst (Trieste) 1945.

Hur gick det då till inom Befrielsearmén under kriget? Slovenerna trodde uppriktigt på Folkbefrielsekampen (NOB) och Folkbefrielsearmén (NOV) och på den frihet, som dessa skulle föra med sig. Men det som pågick bakom kulisserna var dem fördolt. Bakom namnet Jugoslavien dolde sig alltjämt storserbiska tankar. Medan de slovenska partisankämparna endast såg en befrielse av sitt hemland från ockupationsarmén samt ett enat och fritt Slovenien inom ramen för ett jugoslaviskt broderskap, utövade den serbiska sidan, med det slovenska Kommunistpartiets hjälp, redan från början av den partisanska befrielserörelsen sina storserbiska planer. Det finns de som vid en tillbakablick på dåtidens utveckling menar att det förutom de redan nämnda ockupationsmakterna på slovenskt område även fanns en serbisk ockupationsmakt.

Dess verkställandeorgan var KOS (Kontraunderrättelsetjänsten), som verkade bland de slovenska partisanerna redan från början. Den jugoslaviska partisanarméns högsta stab, som var helt i serbiska händer, sände i augusti 1942 sin man till den slovenska Tomšicbrigaden med uppgift att i denna etablera ett nät av KOS-förtrogna. Mannen var Ivan Markovic – Ivanov, som tog över posten i brigaden som ledare för brigadens underrättelsetjänst. På liknande sätt sände den serbiska KOS-ledningen sina män till andra slovenska folkbefrielseenheter. På så sätt hade serberna snart tillgång till ett välorganiserat nät av förtrogna bland de slovenska partisanerna, fick all nyckelinformation av dem och hade dem under sin kontroll.

Det första synliga ingreppet i den slovenska partisanarméns struktur kom i november 1942 då Arso Jovanovic, ordförande i jugoslaviska partisanarmés högsta stab, kom till Slovenien. Han hade med sig en grupp serbiska och montenegrinska officerare. De sade till slovenerna att de kommit som en förstärkning för deras armé. I praktiken tog de över en rad nyckelpositioner från vilka de skuffade undan slovenska befälhavare. Detta skedde redan innan Arso Jovanovic mötte den slovenska partisanledningen, som inte hade informerats om omstruktureringen innan den hade utförts.

Arso Jovanovic visade ingen förståelse för den slovenska folkbefrielsekampens särdrag och mål. Han uppträdde överlägset och erkände endast Jugoslaviska kommunistpartiet (KPJ). På grund av detta uppstod det skärmytslingar med den slovenska Befrielsefrontens (OF:s) verkställande organ och Folkbefrielsearméns (NOV:s) huvudstab. Från början var dispyterna av mindre art, men de blev snart rätt allvarliga. Meningskiljaktigheterna mellan Slovenien och den jugoslaviska högsta staben kom upp i dagen redan vid överläggningarna i Stolice 1941. I början av 1943 uppkom nya stridigheter med Ivo Lolo Ribar, jugoslaviska högsta befälets president. 1944 protesterade den slovenska ledningen för Folkbefrielsearmén (NOV) skarpt mot hans krav att den slovenska partisanarmén skulle dra sig tillbaka till Bosnien.

Serberna tog redan sedan 1942 och ända fram till 2:a världskrigets slut över de viktigaste posterna i den slovenska partisanarmén, där man avsatte slovenska befälhavare och även avrättade många av dem. Direkt efter sin ankomst till Slovenien tillsatte Arso Jovanovic fyra serber till den slovenska Cankarbrigaden och grundade med sin stab den första operativa zonen. På följande länk finns en lista på 68 serber och montenegriner, som tog över viktiga positioner i den slovenska befrielsearmén och listan är ändå inte fullständig. Så blev då den första slovenska divisionen den fjortonde och den andra blev den femtonde jugoslaviska divisionen. Serbiseringen av den slovenska folkbefrielsearmén gick så snabbt att den jugoslaviska högsta staben redan 1943 tillskansade sig befogenheterna att befordra alla officerer i slovenska NOV. Slovenska OF:s verkställande råd blev negativt överraskat när det fick vetskap om att endast den jugoslaviska högsta staben skulle utse den slovenska huvudstabens medlemmar.


Arso Jovanovic och Josip Broz - Tito.
Ingen av nykomlingarna från söder som kom till det slovenska NOV kunde slovenska och talade bara serbiska. På så sätt kom talspråket inom NOV från början under inflytande av serbiska uttryck, som infördes av soldater, underofficerare och officerare som hade tjänstgjort redan under den gamla jugoslaviska arméns tid. En typisk uttrycksförändring hade med befälet att göra, t.ex.: zapovest, uzbuna, pokret (alla på serbiska) och liknande. Situationen försämrades rejält efter Arso Jovanovics och hans officerers ankomst. Eftersom de hade de högsta positionerna serbiserades NOV:s språk även i dess topp. 1944 utmärkte sig med att den 30:e divisionens stabsrapporter till den 9:e armékåren var skrivna på serbiska. På samma språk rapporterade NOV:s huvudstabs officerskola till huvudstaben.

1943 togs första steget till att avskaffa NOV:s självständighet till det yttre. De slovenska partisanernas viktigaste symbol var en säregen mössa, som kallades triglavka (Triglavmössan). Den låg de slovenska partisanerna så nära eftersom den med sina tre toppar symboliserade berget Triglav, som var en nationalsymbol och även Befrielsefrontens (OF:s) symbol. Men under detta år fick de slovenska partisanerna byta ut sina mössor mot sådana som de serbiska partisanerna bar. Den nya mössan fick namn efter den högste befälhavaren, titovka.

De slovenska partisanerna fick höra talas om Tito som högsta befälhavare först 1942. Under AVNOJ:s 2:a möte i Jajce 1943 försäkrade Tito att en framtida existens av den slovenska armén inte var ifrågasatt. Han lovade den slovenska delegationen även den slovenska arméns fortlevnad och slovenskt befäl efter krigets slut. Trots detta avskaffades den slovenska partisanarmén just på hans befallning 1945 (se nedan). Egentligen så fanns det tecken redan under kriget som indikerade ett avskaffande av den slovenska partisanarmén. 1944 fanns det inte mycket kvar av NOV:s självständighet. Brigaderna hade behållit sina namn efter slovenska poeter, författare och hjältar, men självständigheten vad organisationen och OF:s befogenheter över den slovenska armén beträffade var över. Om den slovenska armén redan då hade avskaffats formellt hade en stor del av slovenerna opponerat sig.

Den serbiska ledningen tillsatte inte bara sina officerare på de viktigaste posterna i slovenska NOV, utan såg även till att de mest framstående slovenska patrioterna bland partisanerna och befälhavarna avrättades, som t. ex. Jože Lemut – Saša, Tone Tomšic, Ljubo Šercer, Maks Rejec – Mladen, Anton Majnik, Janko Premrl – Vojko, Jože Srebrnic, Jože Peršolja – Filip, Franc Rozman – Stane och Ferdo Kravanja - Peter Skalar.
Den sista november 1944 fick även vice befälhavaren av den slovenska huvudstaben, Jaka Avšic, som redan 1943 upprördes inför Tito över införandet av det serbiska befälspråket, bege sig till en ny tjänst i Belgrad. Huvudstaben blev utan vice befälhavare och ingen ny utnämndes. När Stane Rozman avrättades sköt Arso Jovanovic även ordföranden för huvudstaben, general Lado Ambrožic. Denne togs till sjukhuset svårt skadad. I hans ställe tillsattes montenegrinen Mile Kilibarda. Ersättaren för huvudstabens politiska kommissarie Viktor Avbelj - Rudi avgick från sin tjänst redan den 9 september 1944 och ingen ny ersättare utsågs.

Franz Rozman - Stane (1911 - 1944) ledde 1:a partisanbrigaden som grundades den 5 april 1942. Under hans kommando kämpade brigaden mot tyskarna, som inte förväntade sig den sortens krigstaktik från "banditer". De tog miste, för med befälhavare Stane som sin ledare kände sig partisankrigarna starka som slovensk armé och kämpade med oväntat mod. Han blev snart medveten om att han måste acceptera vapenskramlet och stå beredd mot fienden till natten kom innan han kunde dra tillbaka sina trupper. Fler och fler attacker följde från den tyska sidan, som följdes av stora offer. Den strategiska platsen på höjden Jance (792 m) öster om Ljubljana var avgörande för deras första strid, därför gav Stane order om att ockupera denna. Detta skedde bara minuter innan tyska styrkor var redo att inta höjden. På så vis avgjordes striden, men det var fortfarande viktigt för partisanerna att ta sig helskinnade till den italienska ockupationszonen. Stane valde vägen som gick mycket nära Ljubljana, där ingen förväntade sig dem. Under tiden så gick det upp för tyskarna att de letade på fel ställe efter de tillbakadragande partisanerna, som redan befann sig i säkerhet.

Flera krigshandlingar skedde som riktades mot de italienska ockupationsstyrkorna söder om Ljubljana.


Porträtt av Franc Rozman - Stane målad av Božidar Jakac (se del 7).

Den 13 juli 1943 utsågs Franc Rozman - Stane till befälhavare av den slovenska arméns högsta kommando och fick rangen generalmajor, som tillerkändes honom av den jugoslaviska befrielsearméns högsta befälhavare Josip Broz - Tito, eftersom de slovenska partisanerna vid den tiden redan hade underställts den jugoslaviska armén. Trots detta förblev han kamratlig med sina soldatfränder.

En av de största krigshandlingarna som befälhavare Stane tog sig an var partisanernas expedition till Nedre Steiermark, som var ockuperat av tyskarna, för att stötta trupperna från Revirje, Savinja och Ruše som opererade där. Men med denna marsch uppnådde de inte sina mål, då de inte lyckade etablera ett befriat territorium i Nedre Steiermark.
Efter denna expedition begav sig befälhavare Stane till Osankarica på Pohorjemassivet, där han fann det förstörda lägret som hade tillhört Pohorjebataljonen (se nedan). Han var djupt chockad och kunde inte förstå varför denna bataljons ledning inte korrekt säkrat bataljonens situation innan. Sedan omorganiserade han partisanmotståndet inom detta territorium. Många mindre och större strider följde mot ockupationsstyrkorna, som alla segerrikt leddes av Stane. Det är först nu som en kronologi av dessa skrivits ner.
Under de följande månaderna blev Franc Rozman - Stane en legendarisk ledare. Under hans befäl gick partisanerna mot seger varje gång. Och dessa män vore inte riktiga slovener om de inte sjöng. De sjöng även sånger om sin befälhavare: "... od zmag do zmag, nas vodil je tovariš Stane..." (...från seger till seger ledde oss kamrat Stane...).

Men det sägs att Franc Rozman blev ännu en slovensk patriot som dog under mystiska omständigheter. Officiellt sades det att han dog av följderna av en olycka under test av osäkrade vapen som sänts av de engelska allierade. Detta hände i Bela krajina (Vita regionen). Rykten gick dock att hans död var följden av ett sabotage som orsakades av de jugoslaviska militära ledarna, vilket inte gick att helt bevisa. Efter 2:a världskriget regerades Jugoslavien av kommunistisk terror (se nedan) och folk var för uppskrämda för att forska kring Stanes oklara död.
Det är dock lätt att föreställa sig att en legendarisk personlighet som Franc Rozman - Stane, om han var lojal mot sitt folk, skulle kunna utgöra en mäktig samlande kraft mot planerna på att avskaffa den slovenska armén, vilket skulle ske under kommande år (se nedan). Det sades också att han var det största hindret för de jugoslaviska (serbiska) partisanerna som kom till Slovenien.
Å andra sidan finns det uppgifter om Franc Rozman - Stane, som tar ifrån honom den helgongloria han fått under efterkrigstidens Slovenien, framförallt närd av den slovenska partisanska veteranorganisationen, Zveza združenj borcev za vrednote NOB. Hans överordnade, Edvard Kardelj (se del 7), skrev i ett brev i juli 1942 att det under våren samma år under Rozmans komando skett likvidationer: "2:a gruppen (under Rozmans ledning) likviderade per månad i genomsnitt 60 människor inom ett litet område. Även ännu hemskare saker skedde, om vilka jag inte berättar nu". Franc Rozman - Stane kan alltså istället ha varit krigsförbrytare, hängiven en kommunistisk idé snarare än sitt folk.

Denna oenighet om var Franc Rozman - Stanes lojalitet låg skapade debatt när Slovenien år 2011 gav ut ett minnesmynt till hans ära. Mer än Franc Rozman själv provocerar nog stjärnan, som ska föreställa den röda kommunistiska stjärnan. Denna symbol anses inte av den rådande oppositionen föreställa den slovenska partisanarmén, utan implementerades först efter avskaffandet av dess självständighet (se ovan). Även den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), skrev i mars 2011 att det för första gången på ett euromynt går att se den kommunistiska femuddiga stjärnan, känd som Titos stjärna.
Den 1 mars 1945 avskaffades så det slovenska NOV och POS (Partizanski odredi Slovenije). Det bytte namn till jugoslaviska armén (JA). Den jugoslaviska högsta staben blev generalstab, NOV:s och POS huvudstab blev JA:s huvudstab för Slovenien.
I början av maj 1945 kom den 4:e armadan till Slovenien och samtidigt underordnades de slovenska enheterna denna. Även den operativa delen av den slovenska huvudstaben inom jugoslaviska armén förflyttades till den 4:e armadans stab. Ju närmare den jugoslaviska armén kom Slovenien, desto mer krympte den återstående självständigheten hos slovenska enheter inom NOV (Nationella befrielsearmén).

Befälhavare ur de första fyra slovenska brigaderna i maj 1943. Från vänster till höger: Ivan Lokovšek – Jan, Jože Klanjšek-Vasja, Jože Malnaric - Križevski och Predrag Jevtic – Dragan (de siste är serb).

Den jugoslaviska generalstaben upplöste jugoslaviska arméns huvudstab för Slovenien den 8 maj 1945, men formellt först den 31 maj 1945. I och med detta upplöstes den slovenska armén helt och hållet.

Genast efter tyskarnas tillbakadragande kom flera enheter från den jugoslaviska armén till slovenskt område. En del slovenska brigader och partisanenheter upphörde att existera och slovenska officerare och soldater väntade på vidare order. Det slovenska territoriet hamnade under den 4:e armadans område med säte i Ljubljana. Befälhavare var Peko Dapcevic, efter honom Danilo Lekic. Den 4:e armadan låg under generallöjtnanten Petra Drapšins, generalmajoren Pavel Jakšics och översten Boško Šiljegovics befäl; marinens trupper låg under överste Dragiša Ivanovics befäl. På de högsta befäl- och kommissariefunktionerna i den jugoslaviska arméns enheter fanns inte en enda sloven. På grund av detta följde många känsloyttringar och demobilisering. Många slovener som inte uppnådde sin förväntade officersrang, fick besvikna gå i pension och gick även ur Kommunistpartiet. Hela grupper med slovenska officerare och soldater hade den jugoslaviska armén plötsligt inget behov av. Först "drack de sig alltså rusiga" av lyckan över segern över ockupationsmakterna och sedan över besvikelsen över vad segern hade bringat.

När den 4:e armadan kom till Slovenien inleddes arkebuseringar inom den slovenska nationen, då slovener plötsligt började försvinna. Bara i Primorska (Kustlandskapet), det näraliggande Friuli och i Istrien försvann tusentals slovener. Den serbiska 4:e armén mördade tusentals och kastade dem i gropar, s.k. "foibe". Massor av Istrienbor flydde landet och tog sin tillflykt till Italien samt andra västländer. På den mark de lämnade efter sig flyttade sydslaver in för att det serbokroatiska språkområdet skulle expandera.

Eftersom de slovener, som i Kustlandskapet och på Istrien efter 1:a världskriget hamnade under italienskt styre, på grund av den föregående intensiva denationaliseringen hade fått förvrängda italienska namn och italienskt medborgarskap (se ovan), talas det idag i Italien om att det i dessa gropar bara finns italienare. I Italien släpptes även en missvisande film ut 2005, med titeln Il Cuore nel Pozzo (Hjärtat i gropen), där man framställer arkebuseringarna som gärningar mot italienare med slovener som gärningsmän. Ännu ett skickligt drag av italienska nationalister där man förvrängt historiska fakta. I Italien har man också sedan 2004 utsett den 10 februari till minnesdag över den exodus som drabbade Kustlandskapets befolkning samt "foibe", som något som drabbade italienare, utan att reflektera över vad Italien åsamkat den slovenska befolkningen under mellankrigstiden och under 2:a världskriget med följden att många tusen slovener miste sina liv. Under Italiens annektering och ockupation av det slovenska området miste 60.000 människor livet, inklusive arkebusering av 12.000 civila"gisslan".

En av dem som under efterkrigstiden lämnade sitt hem i Istrien var den flerfaldigt prisbelönte författaren Fulvio Tomizza, som inte bara förstod utan också ingrep i den slovenska problematiken i några av sina verk.

Den 10 februari 2007 hölls återigen en minneshögtid för offren vid "foibe", där den italienske presidenten Giorgio Napolitano gav en postum utmärkelse till den fascistiske förvaltaren av Zadar (i Kroatien), Vicenco Serretnino, och kallade "foibe" för "århundradets barbari", "slaviskt blodtörstigt hat" och "slavisk expansionism". När vice sekreterare vid det italienska inrikesdepartementet, Ettore Rosato, även nämnde den slovenska lokala församlingens förtjänster för upprättandet av minnesmärket och att det tillhörde hela Trieste - inte bara den italienska sidan, buades han ut.


Den serbiske skåde- spelaren Dragan Bjelogrlic spelar rollen som fiktiv grym slovensk befälhavare med namnet Novak (se del 14) i den italienska filmen Il Cuore nel Pozzo.

Den kroatiske presidenten reagerade häftigt på Napolitanos uttalanden: "det går inte att förbise en öppen rasism, historisk revisionism och politisk revanschism". En företrädare för Europeiska kommissionen uttalade att den kroatiske presidentens ord inte var lämpliga, men sade ingenting om den italienske presidentens uttalanden. Den slovenske presidenten, Janez Drnovšek, skrev ett personligt brev till den italienske presidenten, vars innehåll är hemligt. Den italienska ledamoten i Europeiska parlamentet, Cristiana Muscardini, inbjöd alla ledamöter till en mässa till minne för offren av "foibe". På hennes och Napolitanos utspel, svarade den slovenska europeiska parlamentsledamoten, Mojca Drcar Murko, och bad de närvarande vara uppmärksamma på att "historien inte började den 1 maj 1945" och att det vid minneshögtiderna varje år förekommer en stark revanschistisk antikroatisk och antislovensk kampanj. Den slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel påminde sin italienske kollega d'Alemo om att det vore rätt att även Italien bekräftade den rapport från 2001 som en blandad italiensk-slovensk historisk-kulturell kommission efter ett sju år långt gemensamt arbete kommit fram till om händelserna vid slovensk-italienska gränsen mellan åren 1880 och 1956 - något som den italienska regeringen hittills har undvikit (se mer i del 7).

Tillbaka till händelserna 1945, så kom även ordern att trupperna skulle dra sig tillbaka från Trieste och Gorica och senare från Kärnten och Celovec (Klagenfurt) från jugoslaviska arméns topp, efter att de slovenska brigaderna redan hade upplösts och stod utan slovenska befälhavare. På så sätt övergavs slutligen den punkt bland Befrielsearméns (OF:s) grundpunkter (se ovan) som talade om ett enat Slovenien och att ansluta Kustlanskapet till moderlandet. Så lämnades också de många slovenska partisanernas kamp i sticket, som kämpade inom Nationella befrielsearmén för sitt fosterland och inte i revolutionssyfte - vilket var de flesta.

Det följde en period då slovenska enheter sändes till andra delar av Jugoslavien, som t.ex. den slovenska 14:e divisionen till Vojvodina fram till slutet av 1945. Många slovenska officerare fick lämna Slovenien - främst för Kosovo, där små strider fortfarande utkämpades.

Allra längst behöll de slovenska enheterna i Kärnten sin självständighet, men i de jugoslaviska historieböckerna skrevs det att de sista striderna utgjorde en "seger" för den jugoslaviska armén och inte de slovenska partisanerna. Det förtegs helt och hållet hur viktiga delar av den 3:e jugoslaviska armén förberedde sig för parad i Maribor istället för att bege sig till Kärnten och hjälpa de där just då stridande slovenska brigaderna. De slovenska Prekomorska brigaderna, vid sidan av dem även den slovenska 9:e armékåren, hade huvudrollen vid befrielsen av slovenska orter, särskilt den slovenska kusten och Trieste. Under det följande kommunistiska Jugoslavien förteg man det faktum att den slovenska befrielsekampen var så stor och segerrik just tack vare de tusentals slovenerna, som anslöt sig till partisanerna med tron på en rättvis kamp för befrielsen av sitt fosterland.

I Österrike utgjorde de slovenska partisanerna det enda organiserade motståndet mot den nazistiska regimen vilket var ett av de viktigaste politiska grunderna till att Österrike (som var förenat med Tyskland sedan 1938) efter kriget skildes från det besegrade Tyskland (se del 7). I Poljana i Koroška/Kärnten utkämpades 2:a världskrigets sista strider i Europa.

Huruvida det var en storsserbisk bakomliggande tanke eller en allkomunistisk idé om att den slovenska militären skulle denationaliseras och motståndare till kommunismen förintas är en fråga jag inte kan svara på, men dock krossades inte bara den slovenska partisanrörelsen, utan de mord som utfördes i den kommunistiska revolutionens namn genom VOS (se ovan) bland civilbefolkningen, uppmuntrade till civilgardet, som utvecklades till hemgardet. Detta ledde i sin tur till inbördeskriget bland slovenerna.

Så här beskrivs på Šentjernejs kommuns hemsida (under NOB v Šentjerneju) en del av striderna som utkämpades av de slovenska brigaderna mot ockupationsmakten:

Efter den italienska kapitulationen uppstod inom Ljubljanaprovinsen ett stort befriat område. Under dessa dagar föddes i Dolenjskaregionen nya brigader inom den slovenska partisan armén: Levstiks brigad i Dolenjske Toplice, XII:e brigaden i Mokronog, XIV:e brigaden - železnicarska (järnvägsbrigaden) i Velika Bucna vas vid Novo mesto och XV:e brigaden - belokranjska (Vita regionens brigad) vid Metlika. Den 3 oktober grundades den VII:e armékåren med XIV:e, XV:e och XVIII:e divisionen. Dessa brigader överföll den tyske ockupanten över gränsen och trängde ända upp till floden Sava vid Boštajn. Fienden blev rädd för att de även skulle befria Štajerska (Steiermark).

Självaste Hitler krävde bestämda, grymma och hänsynslösa åtgärder mot de upproriska slovenerna och Istrienborna. Från Italien hämtade man 2:a SS-armékåren, som i börd härstammade från områdena Turkestan och Azerbajdzjan under tyskt kommando. Tyskarna samlade över 50.000 soldater, 150 stridsvagnar och över 100 kanoner. Denna stora offensiv kallade de målande för »Wolkenbruch« - störtskur - det skulle regna bly.

I första delen av offensiven från den 18 till den 30 september drev tyskarna partisanenheterna från Gorica, från Vipavadalen samt från Kras till Trnovskaskogen, sedan överföll de från den 2 till den 11 oktober partisanstyrkorna i det slovenska Istrien och i Brkini. De knappt grundade brigaderna led märkbara förluster. På så sätt föll Rabbrigaden genast sönder, som bestod av över 2000 intagna från det italienska koncentrationslägret på ön Rab och kämparna från den precis grundade 1:a Istrienbrigaden återvände till sina hem. Där uppträdde tyskarna med värsta grymheterna, brände ner nästan alla byar, plundrade befolkningen och sköt ner många oskyldiga människor. I Brkini kämpade den XIV:e divisionen i svåra strider mot tyskarna. I tredje delen drev de bort de kroatiska partisanerna från det kroatiska kustlandskapet och från vägen samt järnvägen mellan Reka och Zagreb.

den 21 oktober tidigt på morgonen anföll kraftiga styrkor från Kostanjevica mot Novo mesto, nedför Gorjancis sluttning och från Kroatien mot Vita regionen. Den snabba och råa genomträngningen av pansarvagnar utmed vägen Kostanjevica - Novo mesto och infanteriet över Gorjancis backar gjorde att de redan under eftermiddagen trängde in i Novo mesto. I Metlika höll kämparna i XII:e och XV:e brigaden framgångsrikt tillbaka tyskarna, men var tvungna att flytta på sig då SS-pansar kom med full fart från Novo mesto över Vahta. Gubecbrigaden försvarade framgångsrikt Gorjance och tvingade de tyska bergsjägarna att sluta belägra berget. 4:e bataljonen befann sig på vänstra stranden om floden Krka vid Bucka och hindrade genom att gräva upp vägarna kraftigt tyskarnas intrång mot Novo mesto. Under sin frammarsch brände och mördade tyska soldater hänsynslöst oskyldiga människor samt tillfångatagna och sårade partisaner. I andra delen omringade fiendestyrkor Kocevski Rog, Suha krajina (Torra landskapet) och Mirnadalen. Liksom i Krkadalen mördade man själlöst även där oskyldiga människor och brände hus. I Dobrnice, omkring Trebnje och Mokronog samt vid Catez mördades 123 gisslan. I Kocevski Rog brände man ner alla förråd och sjukhus samt mördade några sårade. De avslutade offensiven på Velika gora (Stora berget) vid Ribnica, Mokrec och Krim.

I offensiven medverkade Vita gardet som dittills hade samarbetat med italienarna. Genast efter fascisternas kapitulation flydde de från det slovenska folkets rättvisa till de tyska lägren. Redan den 13 september grundades Slovenska hemgardeslegionen. Under den stora tyska offensiven vaktade de i den tyska arméns bakvatten, guidade den förvildade Hitlerarmén och angav medvetna slovener. De mördade även själva bestialiskt.

Detta var blyregnet i oktober 1943 som står inskrivet med blod i folkets historia.

Partisanerna från Dolenjskaregionen hade även en segerrik frammarch då partisanbrigaderna genast efter italienarnas kapitulation började med en offensiv mot den tyske ockupatorn...

Fler strider från Dolenjskaregionen beskrivs på detta sätt och många, många offer föll..

Mitt i denna soppa som uppstod då de olika totalitära ideologierna och makterna möttes på slovensk mark och dansade krigets dödsdans med slovenerna, vilka rycktes med av danspartners på olika sidor, utspelade sig också en strid mellan Pohorjebataljonen och tyskarna. Det var en strid otvetydigt endast mot ockupationsmakten, som alla slovener kan enas kring. I denna strid föll alla i bataljonen till sista man.

Denna hjältemodiga strid till sista blodsdroppen mot den trettio gånger starkare beväpnade fienden har blivit legendarisk. Legenden om Pohorjebataljonen lever än idag - och under de sista åren har det varje år samlats så många som vill hedra dess minne, som det fanns stridsmän hos ockupationsmakten i just denna aktion. Pohorskabataljonens anda säger att "mindre skrämmande är natten i den svarta jordens beskydd, än träldoms dagar under skinande sol".

Tyskarna försökte ständigt spåra upp bataljonen, som var ett störande moment, då det verkade inom det s.k. tredje rikets område. Den 2 januari 1943 meddelade spioner Gestapo i Maribor, var Pohorjebataljonen hade sitt läger. Tyskarna förberedde sig för en stor aktion. Den 6 januari gavs ordern för anfall. Den 8 januari 1943 omringade omkring 2000 man ur fiendearmén bataljonens läger vid Osankarica. Bataljonen hade inga uppgifter om fiendens styrka. Den visste inte att den anfölls av en trettio gånger starkare fiende. Den antog hjältemodigt striden och föll till sista man, kvinna och barn.
Befälhavaren Groga gav ordern att varje partisan måste spara en kula åt sig själv. Tyskarna fick inte få tag på en enda levande partisan. Först hördes ett ensamt skott, sen började det skjutas så att de enskilda skotten inte längre kunde urskiljas. Striden började vid 12-tiden och dröjde knappt två och en halv timme. Först använde tyskarna bara gevär och automatvapen, men när de kom underfund med att de inte kunde tränga in i lägret började de använda även granatkastare. I det slovenska lägret började man sjunga kampsånger och skjöt vilt tillbaka.

Alfonz Šarhs söner Pepcek och Vancek.

Tyskarna ser över de döda partisanerna.
De tyska rapporterna om striden talade alla uppskattande om Pohorjebataljonens stridsanda. De underströk deras hjältemod, envishet och hårdnackade motstånd. Striden var så hård att det på stridsfältet knappt fanns ett enda träd som inte hade träffats av ammunition. Granaterna trängde igenom och förstörde de slovenska krigarnas barikader och dödade eller skadade de flesta. Tyskarna beskrev särskilt ingående Minka Namestnik - Sonjas död, som kastade sig bland tyskar med en handgranat i sin hand och tog dem med sig i döden. "Bundesfuhrer" Steindl berömde också Alfonz Šarh, som "stred som ett lejon". Under sista striden dog förutom Šarh även hans tre söner hjältemodigt - 16-årige Lojzek, 14-årige Pepcek och 12-årige Vancek.
De flesta i bataljonen hade dött, men svårt skadade stridsmän, som fortfarande visade tecken på liv gjorde tyskarna slut på med sina gevärskolvar. Striden var dock inte slut ännu. Det sista skottet föll efter striden från en gran och träffade den tyske kaptenen i halsen. Det var Šarhs yngste son som hade skjutit, som sedan själv sköts ner från granen. I och med detta var striden över.

Tyskarna tog endast en krigsfånge, Franc Kunaver - Sulec (i mitten på bilden), som p.g.a. skador inte kunde ta sitt eget liv. De sköt honom senare efter att han hade förhörts.

I regionen Štajerska (Steiermark) trängde ockupatorn in mot Celje den 9 april 1941, från Koroška (Kärnten) över Mislinjdalen, Vitranjsko och Šaleškadalen. Planen gick ut på att förtyska det slovenska Štajerska och annektera det till Tyskland. Under ockupationen upplöstes alla slovenska organisationer och föreningar (politiska, sekulära, professionella, religiösa, idrottsliga och andra), endast den kyrkliga organisationen bestod delvis, som dock hade ett mycket begränsat verksamhetsutrymme. Man ville också ändra landskapet till det yttre och bytte därför ut slovenska skyltar till tyska samt bytte ut ortnamn. Genom detta ville man utplåna varje spår av slovenskhet.


Franc Kunaver - Sulec omringad av tyskar.

Under natten till den 7 juli 1941 genomfördes en aktion i flera orter i slovenska Štajerska, som hade förberetts av slovenska kommunistpartiets områdeskommitté för norra Slovenien. Enligt tyska rapporter utfördes klotter- och sabotageaktioner i Ruše samt i Braslovces, Vranskos, St. Pavels vid Prebolds, Žalec, Petrovec, Vojniks och Laškos område och i Šaleškadalen. Klottret utgjordes av motton, bland dem "Ner med fascismen", Ner med Hitler", "Leve det fria Slovenien". Genom att efter klotteraktionen redan i början av upproret arrestera slovener drabbades befrielserörelsen av ett hårt slag, men aktionen var ändå en viktig milstolpe. Den möjliggjorde upprättandet av flertalet organisationer, bland dem även partisangrupen från Šaleškadalen, som grundades den 7 juli 1941. Den var viktig främst för att den markerade början på det väpnade upproret mot ockupatorn. Tyskarna försökte med olika medel stoppa befrielserörelsen, bland annat genom att arrestera partisanernas och aktivisternas fruar. För att säkerhetsorganen lättare skulle kunna kontrollera befolkningen beordrade den politiske kommissarien Hans Dorfmeister den 9 spetember 1941 att man, i de tolv mest oroliga kommunerna inom Celjes region, på ingången till varje bostadshus måste sätta upp en namnlista på dem som bodde där. Först tedde sig ockupatorns handlingar misslyckade, men i slutet av 1941 drabbades befrielserörelsen hårt av nya slag i terrängen, särskilt på grund av gestapotrognas verksamhet.
I början av 1942 hade tyskarna redan förutsett en förnyad partisanverksamhet i nedre Štajerska, som mycket riktigt blommade upp trots tyska preventiva ageranden. Under våren 1942 spriddes och stärktes Befrielsefrontens organisation och från slutet av mars till början av maj slog sig de flesta partisangrupperna i Štajerska ihop till 1:a Štajerskabataljonen. Senare, den 11 september 1942, formades av de återstående kompanierna i 1:a Štajerskabataljonen, 1:a Savinjskaarmén och Šaleškakompaniet Pohorjebataljonen (se ovan), som hade ett vitt utspritt operativt område mellan Drava och Savinjskadalen. Den värsta perioden av våld från ockupatorns håll bröt ut, vilket resulterade i kraftiga förluster, som befrielserörelsen fick uppleva då. Förutom avrättades och partisaners anhöriga dog även i koncentrationslägrena många andra, som arresterades under denna period.

I slutet av augusti och början av september 1943 stärktes motståndet i Štajerska tack vare tyskarnas misslyckade offensiv. En övergång till massiv berfielserörelse var kopplat till grundandet av Befrielserörelseråd och organisationerna Slovenska ungdomsförbundet samt Slovenska antifascistiska kvinnorförbundet; för Folkbefrielsekampen betydde också XIV:e divisionen mycket, som utkämpade sina värsta strider i februari 1944 i Šaleškadalens omgivningar. Länge förlorade denna inte någon strid förrän den tyska slutgiltiga offensiven mellan 18 och 16 februari, då den drabbades hårt, men förintades inte helt. Den blev kvar i Štajerska, där den hämtade sig och påskyndade befrielserörelsens spridning. I april 1944 satte befrielserörelsen ockupatorn i defensiv position. Tyskarna förlorade snabbt makten.
Den 8 maj 1945 kom det till förhandlingar mellan representanter från staben av den IV. operativa zonen och tyska officerare. Representanterna hävdade att partisambrigader behärskade vägen mot Österrike och att man om inte de tyska kolonnerna gav sig skulle övefalla dem även med krigsflyg. På så sätt skrev general Alexander Löhr, befälhavare av den tyska armadgruppen E, under ett dokument om kapitulationen av sin armé den 9 maj 1945.

General Vladimir Vauhnik från Ljubljana var ledare för ett slovenskt spion- och motståndsnätverk, som kallades BBZ, som via en hemlig länk via Ljubljana - Trieste - Padova - Milan - Schweiz räddade många flyktingar - slovener, judar och andra. Tusentals meddelanden som innehöll strategisk information vidarebefordrades via samma länk till det engelska konsulatet i Berlin.

På slovenskt område pågick 2:a världskriget i 1500 dagar. Mer än 60.000 civila män, kvinnor och barn sattes i koncentrationsläger. I denna siffra räknas inte andra krigsvåldsoffer - slovener utvisades och deporterades (se del 7), bland dem 500 barn, som hade slitits från sina föräldrar och adopterats av ockupatorns familjer, inte heller de många fängslade, dömda, gisslan och till sist hela Ljubljanas befolkning, som sedan 1942 levde med taggtråd runt staden och med vakter, så att hela staden förvandlades till ett gigantiskt läger (se nedan).


Vlado Vauhnik i Schweiz 1944.

Tre ockupationsmakter - Tyskland, Italien och Ungern - delade slovenernas 30.000 kvadratkilometer mellan sig efter den 6 april 1941 och försökte med olika medel att underkuva den knappt 1,5 miljoner stora befolkningen - eller utrota den.
Slovener fick sitta i italienska fängelser och koncentrationsläger - de värsta var ön Rab och fängelset i Triestes Rižarna - de fick lida i Ungern och fick genom transporterna mellan september 1941 och januari 1945 uppleva de tyska koncentrationlägrena Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Dachau, Natzweiler-Struthof, Ravensbruck med Uckermark m.fl. samt Mathausen vars filial under bergsövergången Ljubelj var det enda koncentrationslägret på slovenskt område. Lägerfångarna där, som framförallt var fransmän fick i omänskliga omständigheter bygga tunneln under Ljubelj. Deras lidande har i skakande ordalag beskrivits av bl.a. den franske fången Gaston Charlet.

När den fascistiska självständiga kroatiska staten, NDH, uppstod 1941, ockuperade också denna en del av det slovenska territoriet från Bregana till Brežice, samt en del i Bela Krajina (Vita regionen), där man också utövade terror mot slovenerna. Detta var det förbjudet att tala om under det forna Jugoslavien. Tusentals slovener avrättades i det ökända koncentrationslägret Jasenovac, framförallt de som hade jagats bort från den tyskockuperade delen av Slovenien till Serbien. Av 40 000 deporterade slovener anlände bara ca 14 000 till Serbien - några fann skydd hos slovener i Medmurje (se del 4), som hade ockuperats av Ungern, och även annorstädes. Det kroatiska folkmordet på slovener fortsatte även efter 2:a världskriget (se del 7).

- 1942-45 mobiliserades omkring 35.000 slovener till den tyska armén.
- Den 8 september 1943 kapitulerade Italien.
- Den 16 september 1943 anslöts den slovenska kusten till Slovenien.
- I maj 1945 lämnade omkring 20.000 slovener, av vilka 6.000 var civila, och omkring 25.000 tillhörande den tyska minoriteten, det slovenska territoriet.
- Sommaren 1945 skedde massmord på hemgardesmän och civila, omkring 9.000 - 15.000 personer.
- Den 29 november 1945 utropades FLRJ (Federativa folkrepubliken Jugoslavien).


Rupniks lira var valutan i Ljubljanaregionen under 2:a världskriget, då Leon Rupnik var dess ordförande. Hundradelen kallades cent.
Leon Rupnik (1880 -1846) var slovensk politiker, general och quisling. Han avslutade kadettskolan i Trieste och under 1:a världskiget var han österrikisk-ungersk officer på serbiska, soca- och ryska fronten samt slutligen som major överhuvud för staben i Boka Kotorska och södra Dalmatiens kustförsvar. 1919 gick han över till Kungariket SHS armé som generalstabsmajor. 1933 blev han brigadmajor och 1937 divisionmajor. 1938 ledde han uppbyggnaden av försvarslinjer - Rupniklinjerna. 1940 blev han överhuvud av staben för 1:a gruppens armador i Zagreb och efter kapitulationen återvände han till Ljubljana.
I juni 1942 blev han borgmästare i Ljubljana. Efter Italiens kapitulation organiserade han det slovenska hemgardet. I slutet av november 1944 blev han generalinspektör i slovenska hemgardet. I maj 1945 flydde han utomlands, men överlämnades till den jugoslaviska regimen 1946. Han var den huvudåtalade vid den s.k. Rupnikprocessen. Samma år dömdes han till döden och sköts.
Vintern 1942 var Ljubljana omgiven av taggtråd. Det fanns öppningar endast för att spårvagnar skulle kunna passera och på trottoarerna fanns det övergångar för barnvagnar. Och det utfördes julräder. Italienarna letade tillsammans med hemgardet igenom hemmen, fängslade män... internerade dem, sköt dem som gisslan. Kvinnorna började gå utanför fängelserna, bad att männen skulle släppas fria, att de inte skulle skjutas och bad att de skulle få sända paket till sina internerade män - allt förgäves.
Dessa kvinnomöten framför fängelserna utlöste först en spontan aktion av oorganiserade protester i slutet av januari och kanske även i slutet av februari, sedan välorganiserade aktioner från 21 april 1943 och vidare. Den 15 februari vände man sig inte till ockupatorn, utan bad om hjälp hos de kyrkliga fäderna vid Pogacartorget. Den 21 april 1943, på en onsdag, samlades man framför Kazina i Zvezda, framför ockupatorn. De var inte många, men ihärdiga och de lovade varandra: "Vi ses nästa onsdag!". Varje onsdag samlade organisatörerna fler kvinnor och till slut den 12 maj 1943 tågade kvinnorna från Zvezda framför regimens palats till Erjavceva och krävde en human attityd av ockupatorn mot deras äkta hälfter och andra män. Ockupatorn tog skenheligt emot naminsamlingslistan, samtidigt som man som vanligt utövade repressalier mot kvinnorna.

Varje år sedan 1957 har man organiserat vandringen Pot ob žici (Vägen utmed taggtråden) till minne av händelserna under kriget.

Sedan kom de allierade till Italien, men för de fängslade männen och kvinnorna, som krävde grundläggande mänskliga rättigheter, ändrades ingenting: ockupatorn brydde sig inte om dem. Därför samlades kvinnorna den 21 juni 1943 åter framför regimens palats och krävde rättigheter för sina män - de skingrades med hjälp av sprutande vatten från brandbilsslangar. Då kom de att tänka på de kyrkliga fäderna och gav sig av mot magistraten, för att återigen be om benådande hos den kyrkliga ledningen. De kom inte fram dit då de åter skingrades med vatten... Den 25 juli föll den fascistiska regimen i Italien och kvinnorna i Ljubljana organiserade demonstrationer igen den 1 augusti 1943 och dessa demonstrationer hade en större tyngd framförallt på grund av en större mängd deltagare och även därför att fler män anslöt sig till demonstrationerna.
Så gick det till under, enligt uppgift, de första, sista och enda kvinnodemonstrationerna i världen under ockupatorn under 2:a världskriget. De slovenska kvinnorna visade mod och hade en drift att visa omvärlden, att de inte tänkte ge med sig som offer. De visade också självständighet i sina politiska beslut - att de själva bestämmer över sitt liv och sina närmaste och att de inte tillåter översittarfasoner i samband med sina beslut.

Ljubljana befriades den 9 maj 1945.

Prežihov Voranc, eg. Lovro Kuhar (se ovan), slovensk författare och kommunistisk politiker föddes i Kotlje i en fattig familj. Under 1:a världskriget flydde han från den österrikiska armén på Socafronten till Italien och var fängslad där till slutet av kriget. 1919 återvände han hem och arbetade först som vanlig arbetare och sedan inom administrationen i järnverket i Ravne. Eftersom han var aktiv i det då illegala Kommunistiska partiet var han 1930 tvungen att emigrera och bodde då i Wien, i Paris och i Moskva. Som kominternas agent reste han över Europa och var ofta fängslad på grund av sin kommunistiska verksamhet. Så småningom blev han en av de främsta männen inom jugoslaviska Kommunistpartiet (KPJ).

Efter en dispyt med Josip Broz-Tito, partiets nye generalsekreterare, återvände han 1939 illegalt till Slovenien och gömde sig i Ljubljanas omgivning. Fram till april 1941, början av andra världskriget, drog han sig undan politiken och ägnade sig endast åt skrivandet.
Efter Befrielsefrontens grundande (se ovan) blev han åter aktiv i partiorganen och i olika kommissioner inom Befrielsefronten (OF). I början av 1943 arresterades han av anhängare till den italienskledda paramilitära organisationen MVAC (Milizie volontarie anticomunista), som senare av befrielserörelsen kom att kallas Vita gardet, och överlämnades till italienarna. Vid förhören med honom var även tyska förhörsledare med, som hade kommit från Berlin. Efter den italienska kapitulationen förde tyskarna honom till Begunje och sedan för vidare förhör till Gestapos högkvarter i Berlin. Enligt hans eget vittnesmål erbjöd tyskarna honom presidentposten i en slovensk marionettstat, som skulle omfatta Ljubljanaregionen, Gorenjskaregionen och Steiermark. Han avböjde erbjudandet, därför sände de honom till koncentrationslägret Sachsenhausen och i januari 1945 till Mauthausen, varifrån han efter kriget återvände till sin hemort.
Intressant är också att hans bror Alojzij Kuhar var katolsk präst och en av de ledande inom SLS, Slovenska folkpartiet (se ovan).
Prežihov Voranc skrev många korta berättelser, längre berättelser och romaner för vuxna: Boj na požiralniku , Požganica, Doberdob, Samorastniki, Od Kotelj do Belih vod. För barn och ungdomar skrev han bl. a. novellerna Solzice och berättelserna Cez goro k ocetu, Prvi maj, Levi devžej, Tisoc in en dan, ...

I Sverige finns fyra av hans noveller med i boken Vesirens elefant - Berättelser från Jugoslavien, med författarna Andric I., Nazor V., Krleza M., Voranc P., Isakovic A., Desnica V. I en av novellerna (se del 11) beskriver han bland annat känslorna i en slovensk familj kring förlusten av den slovenska staden Celovec, som blev den österrikiska staden Klagenfurt efter folkomröstningen i Kärnten (se ovan).

1963 spelades filmen Samorastniki (Maskrosbarn) in samt senare även Boj na požiralniku (Striden vid slukhålet) efter Prežihov Voranc förlagor.

Karel Destovnik - Kajuh (1922 - 1944) var en slovensk poet som föll under kriget. Hans poesi var uppriktig, full av erfarenhet av och medkänsla för folkets lidande, som vi ser t.ex. i dikten Till en fallen partisans moder. I hans dikt Slovenska pesem (Sloveniens sång) kan man känna av att om slovenerna hade haft ett gemensamt mål - att slåss för ett oberoende Slovenien, så hade de inte splittrats upp mellan olika ideologier, som ledde till inbördeskrig - poetens folkbefrielsetanke når här sin kulmen:
"We are only a million,/a million of slowly dying people among corpses,/a million, from whom the beadles drink blood,/a unique million,/who are oppressed by suffering,/but who will not be destroyed./Never and never even once!/Because we are not decomposing leaves,/that fade in the night,/for we are not only numbers,/we are people!/Only serfs squeal humble like dogs,/and bark that we are little,/and that in a revolt we all will perish./Oh, if we are not the people/Who do not obey at every command/We already would have been swept away by an avalanche./And so we still are living,/although we are only a million,/and we would have expired without suffering,/with proudly raised heads." (Översatt till engelska av Dr. Jožko Šavli)
Matej Bor (se del 7) skrev dikten Crni mozje (De svarta männen). I dikten för de svarta männen iväg en familj till det branta fältet. Sonen pratar med sin mor och frågar henne fylld av rädsla vad som pågår. Modern lugnar sin son:
"Zakaj obracajo puške v nas?/- Ne glej jih, o sinek! Se kratek cas.../potem bo vse prav in vse bo prec,/nihce ne bo mogel nam trem nic vec./In ko je krvavi mesec vstal,/se sinek nicesar vec ni bal,/Bilo ni vec crnih moz nikjer,/v sosedovem lazu bil je spet mir." (Varför vänder de gevären mot oss?/- Se inte på dem, min son! En liten stund till.../sedan blir allt bra och allt går över,/ingen kommer kunna göra oss tre något mer./ Och när den blodiga månen gick upp,/var sonen inte längre rädd./ De svarta männen fanns inte där,/på grannens branta fält rådde frid.)


Valentin Polanšek (1928 - 1985) föddes i Lepena vid Železna Kapla (Eisenkappel) i Koroška (Kärnten) blev folkskolelärare och ledare för den tvåspråkiga skolan i i Obirska, poet och författare till bl. a. barnltteratur. Han skrev dikten Slovenska trojica kri-ogenj-pepel (Slovenska treenigheten blod-eld-aska) till minne av sina släktingars och landsmäns offer - slovenerna i Koroška under 2:a världskriget:
"Svet je pepel naših sežganih,/izkrvavelih, strohnelih rojakov,/svetih borcev; spomin,/ki krepi našo zavest:/Da bomo do smrti Slovenci,/kot smo bili rojeni Slovenci!" (Världen består av aska från våra nedbrända,/förblödda, förruttnade landsmän,/heliga krigare; minnet,/som stärker vårt medvetande:/Att vi är slovener till döden,/såsom vi föddes slovener!)

Ciril Kosmac (1910 - 1980) skrev en av de slovenska klassiska verken Balada o trobenti in oblaku (Balladen om trumpeten och molnet), som utspelar sig under 2:a världskriget. I berättelsen flätar sig tre motiv in i varandra: bonden Temnikars hjältemodiga kamp mot Vita gardet, bonden Crnilogar från Dolenjskaregionens förräderi och författtaren Peter Majcens skaparproblematik. Den publicerades först i Naša sodobnost under åren 1956–1957 och sedan i förkortad version 1964 i boken Tantadruj.

Vladimir Kavcic (1932) föddes i Podgora i Poljanska dolina. Ett av hans viktigaste verk är romanen Pustota (Ödslighet) från 1976, som handlar om tiden efter bondeupproret i Tolmin 1713 (se del 3).

Ett av hans verk som bearbetar 2:a världskriget är Ne vracaj se sam (Återvänd inte ensam) från 1959.

Det är en tvådelad berättelse om en hemgardesfamilj från Gorenjskaregionen, vars handling utspelar sig under efterkrigstiden, men som är tätt förbunden med krigsåren, som fortfarande bestämmer karaktärernas beteenden.
I handlingarna som beskriver ett psykiskt lidande hos de personer som valde fel sida ingår också en episod då engelsmännen (se ovan) sänder ett tåg från Kärnten till Jesenice med bland annat två bröder, som hade slagits för hemgardet och som därefter hade försökt fly till Kärnten.

Edvard Kocbek (1904–1981) var författare, översättare, tidningsredaktör och politiker. Han föddes i S:t Jurij vid Šcavnica. Under 2:a världskriget anslöt han sig till Befrielsefronten som representant för den kristna gruppen. I det ockuperade Ljubljana var han aktiv vid utgivningen av tidskrifterna Osvobodilna fronta och Slovenski porocevalec samt den illegala radiostationen Kricacs sändningar. Han anslöt sig till partisanerna våren 1942 och var representant vid Avnojs (se ovan) 2:a möte. Från mars 1945 till februari 1946 var han slovensk minister för DFJ (det federativa jugoslaviska riket), senare vicepresident i Folkrepubliken Sloveniens (LRS) folkråd. I februari 1952 tvingades han i pension och stängdes av från det offentliga livet - bunden till sitt hem. Han tilläts nästan aldrig tala inför offentligheten, än mindre publicera sina verk.
Kocbek hade börjat publicera sina dikter 1924 i studenttidningen Stražni ognji (Vakteldar), senare även i tidskriften Dom in svet (Hemmet och världen) där han också publicerade essäer. Redan med sin första poesisamling etablerade han sig som en modern poet, som i sina alster förbinder expressionitiska och symbolistiska element. Efter att han hade förpassats från det politiska livet avstängdes han också från det kulturella fram till början av 60-talet. Under den tiden översatte han från franska och tyska. 1963 gav han ut samlingen Groza (Fasa), som har en särskild plats bland hans verk. Tre av hans diktsamlingar, av vilka Pentagram blev till redan under partisantiden, publicerades först i Zbrane pesmi (Samlade dikter) 1977.

En samling med fyra noveller, Strah in pogum (Rädsla och mod), som gavs ut 1951, utgör Kocbeks enda berättelseprosa. Med denna var han den förste i Slovenien som satte stopp för den idealistiska hållningen gentemot NOB (folkbefrielsekampen) med sina beskrivningar av icke hjältemodiga partisanöden med deras andliga och moraliska problematik. Han visade dem ur ett mänskligt perspektiv, som individer fulla av tvivel. Det var detta verk som utlöste en så stark reaktion att han avstängdes från det offentliga livet.
Han var god vän med Boris Pahor (se del 7) som man likaså försökte isolera, särskilt efter Pahors intevju med Kocbek (se del 7) om avrättningarna av hemgadet i Kocevski Rog (se ovan).

Edvard Kocbek skrev också dikten Lipicanci (Lipizzanerhästarna), som jag nämner ovan.
Den publicerades 1969 i författarens tredje diktsamling med titeln Porocilo (Rapport) och har översatts till sex språk: spanska, tyska, serbiska, ungerska, engelska och japanska.
Marjan Rožanc (1930 – 1990) är författare till romanen Ljubezen (Kärlek), som handlar om arbetarförorten Zelena jama (Gröna grottan) och har formen av en 10-15-årig pojkes dagbok. Denna pojke växer upp under 2:a världskriget och eftersom han som barn inte känner till alla ideologiska motsättningar mellan de äldre, tycker han om alla människor runt omkring sig. Boken är ett nedskrivet minne från 1979, trettio år efter kriget, och är å ena sidan skriven utifrån barnets perspektiv och å andra sidan utifrån författarens distansierande vuxenperspektiv:
Den unge Marjan lyssnar med stort intresse på de större pojkarnas samtal, men lyckas inte komma med i deras gäng.
När Ljubljana ockuperas förändras livet rejält. Pojkarna träffas inte längre, kriget delar upp dem i två läger: partisanerna och hemgardet. Marjan är för ung för att forma en egen åsikt, därför beter han sig likadant mot alla. Han tar till sig händelserna runt omkring sig som självklara och frågar sig inte, vem som gör rätt eller fel. Han hjälper den unge partisanen Boris Prelec och tycker om att prata med hamgardesmannen Ciril.
Med tyskarnas ankomst blir tiderna sämre. Människor försvinner i massor; de förs till koncentrationsläger eller drar sig undan till partisanerna. Marjan lever vidare utan bördor och har sin första sexuella upplevelse med två italienska prostituerade, som inte ger vad han förväntade. Krigsslutet närmar sig sakta. Partisanerna befriar Ljubljana, folk återvänder från koncentrationslägren, även Marjans far. Boris Prelec återvänder från fängelsevistelse, men dör på sjukhuset i tuberkulos. Marjan får ta emot hans efterlämningar.
Mot slutet kommer författaren underfund med att hans ungdomstid är slut. Han möter Ciril, som har den nya regimens ögon på sig, och vid anblicken av honom känner han bara medömkan, inte längre kärlek. Han har format sin egen världsbild och kan därför inte tycka om alla människor lika mycket. När han upptäcker detta gråter han ut som ett barn.
Frank Bükvic (? - 1995) är författare till bl.a. en samling noveller och korta berättelser från 1973 med titeln Ljudje iz Olšnice (Människorna från Olšnica), som beskriver tiden under den ungerska ockupationen av Prekmurjeregionen under 2:a världskriget och som ägnar sig särskilt åt judeproblematiken, som bearbetas i de längsta novellerna Papirnicar Aleš (Pappershandlaren Aleš) och Upanje (Hoppet).

Florjan Lipuš (1937) som är sloven från Koroška (Kärnten) skildrar i sin novell Škornji (Stövlar) nazisternas mord på en slovensk familj alldeles innan 2:a världkrigets slut. Historien har inget slut, dvs. upprepar sig i det oändliga - den är en skildring av den tyska ockupatorns grymhet med stövlar, som lämpar sig för att krossa människohuvuden.

Florjan Lipuš

Branka Jurca (1914 - 1999) var slovensk pedagog och författarinna. Innan 2:a världskriget arbetade hon som lärarinna i Slovenske Gorice vid St. Jakob. När kriget bröt ut flyttade hon till Ljubljana, där hon redan 1941 anslöt sig till Befrielsefronten (OF), för vilket hon har fått utmärkelsen Partizanska spomenica 1941. Senare arresterades hon och sändes till koncentrationslägret Gonars och därefter vidare till Ravensbrück.
Efter 2:a världskriget lämnade hon lärarjobbet och blev under en tid redaktör för barntidskriften Ciciban och senare för tidskriften Otrok in družina (Barnet och familjen). Efter några års arbete på redaktioner började hon ägna sig åt författande på heltid då hon framförallt skrev barn- och ungdomsböcker, som t.ex. Ko zorijo jagode (När jordgubbar mognar), som även blev ungdomsfilm 1978.

Ruda Jurcec (1905-1975) studerade först juridik i Ljubljana, sedan journalistik på Politiska högskolan i Paris. Han anställdes sedan hos tidningen Slovenec och blev korrespondent hos franska agenturen Havas. Under åren 1941-1945 var han huvudredakrör på Slovenec, men drog sig undan från den kommunistiska regimen i maj 1945 och engagerade sig aktivt i den slovenska emigrationsgruppens sociala liv i Argentina. Hans viktigaste arbete har varit med tidningarna Svobodna Slovenija (Det fria Slovenien) och Glas SKA (SKA:s röst) samt med tidskriften Meddobje (Mellanperioden), han var ordförande av Slovenska kulturna akcija (Slovenska kulturella aktionen). Ruda publicerade en rad noveller i tidskrifter och gav ut sin roman Ljubljanski triptih (Ljubljanatriptyken) i Buenos Aires 1957. Denna gavs ut i Slovenien, Ruda Jurcecs hemland, först 1998.
Alma Maksimiljana Karlin (1889 - 1950) var slovensk globetrotter, författarinna och poet. Hon föddes i Celje - hennes far var major i österrikisk-ungerka armén och hennes mor lärarinna. Alma Karlin studerade språk först i Graz, sedan i Paris och London. I början av 1:a världskriget drog hon sig tillbaka till Sverige och Norge samt återvände till Celje 1919. Men hennes äventyrslusta och upptäckardrift tog henne återigen ut i den stora vida världen. Mellan 1919 och 1928 reste hon över hela världen och utforskade Syd- och Nordamerika, Mellanöstern, Stillahavsöarna, Australien och Asien. Hon skrev om sina resor och upplevelser i olika tidningar och tidskrifter, bl.a. i Celjetyskarnas tidskrift Cillier Zeitung.
Sina viktigaste verk - reseskildringar, romaner och etnologiska verk gav hon ut under det första årtiondet efter sin återvändo från resandet. Hon skrev på tyska och några av hennes verk har återutgivits och översatts till engelska, franska och finska. Alma Karlin väckte stort intresse för sin ovanliga livssväg och även författarinnan Selma Lagerlöf hänfördes av hennes litterära arbete så pass att hon föreslog att Alma Karlin skulle få Nobelpriset i litteratur
(se del 5) för boken Laterna smrti (Dödslanternan).
Nazisterna tyckte att hennes böcker motsade deras rasfilosofi och direkt efter att de ockuperade Slovenien 1941, arresterades hon och fänglades i Maribor. Men när tyska läsare fick veta att hon hade arresterats, protesterade de så massivt att Hitler till slut beordrade att hon skulle släppas fri. Hon fick dock husarrest istället. Till slut lyckades hon fly till Crnomelj där hon anslöt sig till partisanerna. Efter 2:a världskriget fick hon uppleva en total ignorans från den jugoslaviska kommunistiska regimen och tvingades leva i fattigdom. Under senare år drabbades hennes klena kropp, som var utmattad av kriget, av tuberkulos och hon fick även kämpa mot bröstcancer tills hon dog i sin födelsestad Celje.
Under det Jugoslavien som jag berättar om i del 7 översattes blott en av hennes böcker till slovenska och hennes starka personlighet underkuvades av regimens massmedia. Det låg i regimens intresse att starka slovenska personligheter doldes, därför var hon okänd för den slovenska allmänheten och hon "upptäcktes" slutligen först efter Sloveniens självständighet. En hemsida finns nu tillägnad henne.
Narte Velikonja (1891 - 1945) föddes över Vipavadalen i Primorskaregionen (Kustlandskapet) och arbetade som jurist i Ljubljana efter studierna i Wien. Hans författande delvis hindrades och delvis uppmuntrades av hans stora familj och efter 1933 även av invaliditet. Under 2:a världskriget propagerade han starkt mot kommunismen och dömdes samt sköts därför efter 2:a världskriget. I sina korta berättelser (omkring 170 titlar), som han hade publicerat främst i katolska tidskrifter, tog han sig i en grotesk kombination av humor och medlidande an de sorgliga historierna kring föräldralösa barns, sjuklingars och gamla människors öden samt kriget. Endast humoristiskt beskrev han också autobiografiskt färgade motiv ur familjelivet samt anekdoter från krigstiden.
Han skrev deckarnoveller ur ett psykologiskt perspektiv och till hans självständigt utgivna omfattande verk hör den regionala kollektiva bondeberättelsen, Besede (Ord), samt deckaren, Višarska polena (Višarvedträn).
  Under pseudonym skrev han tillsammans med Izidor Cankar den sensationella berättelsen från Balkankrigen om blodshämnden, Albanska špijonka (Albanska spionkvinnan). Mindre viktig är hans poesi (60 dikter) och drama, såväl vers - Suženj (Slav), 1916, som populär - Tabor (Läger), 1940. Han skrev även litteratur- och dramautvärderingar , uppsatser och arbetade med olika publikationer.

Ivan Pregelj (1883 - 1960) var en stor slovensk författare, minst lika stor som Ivan Cankar (se del 5). Men i det kommunistiska Jugoslavien fick man inte lära sig om Ivan Pregelj i grundskolan, bl. a. på grund av hans religiösa bakgrund. Han anslöt sig inte till den socialistiska rörelsen så som Cankar gjorde och ignorerades därför av den kommunistiska regimen i Slovenien efter 2:a världskriget, som ansåg att socialismen var första steget mot kommunismen. Pregelj föddes i Most na Soci, som då fortfarande kallades St. Lucija, nära Tolmin. Han förlorade sina föräldrar mycket tidigt i livet och uppfostrades av sin mormor eller farmor och den lokale prästen. Den senare sände honom till Gorica, där han avslutade gymnasiet 1903 och påbörjade det romerskkatolska seminariet. Han avbröt snart sina teologiska studier och studerade istället slavistik och germanistik på universitetet i Wien, där han framgångsrikt doktorerade 1908. Efter det undervisade han som professor i Gorica, Pazin, Idrija, Kranj och Ljubljana fram till 1938 då han plötsligt drabbades av hjärnblödning. Från och med då kunde han bara utföra lättare uppgifter tills han pensionerades 1946.
Ivan Pregelj hade börjat skriva redan innan 1:a världskriget. Han blev snart en av de viktigaste slovenska experessionistiska författarna.

Det första viktiga verket var den klassiska berättelsen Mlada Breda (Unga Breda) från 1913, som beskriver det svåra livet i övre Socaflodens område, som på slovenska kallas Tolminsko. Detta var som sagt hans hemort och det följande verket, Tolminci (Folket från Tolmin), tillägnades bondeupproret som skedde 1713 (se del 3) och som spred sig därifrån till hela Kustlandskapet. Det publicerades först i litteraturtidskriften Hemmet och världen 1915/16 och senare som bok i Gorica 1927. Även andra romaner handlade om upprorstemat, t.ex den om en av de dödsdömda upprorsmakarnas fru, Matkova Tina (Matkos fru) från 1921 och den om en upprorsmakares son, som blev präst, i romanenŠtefan Golja. I en annan roman bearbetar Pregelj en katolsk prästs liv och dennes inre kamp - Plebanus Joannes, som först publicerades i Trieste 1921 och sedan i Kranj 1925. Hans verk Bogovec Andrej bearbetar ett liknande tema och publicerades i Ljubljana 1923 - huvudpersonen är en protestantisk präst. Båda prästerna är splittrade mellan kroppen och själen. Pregelj var mästare på att beskriva "själens drama", men glömde inte heller att beskriva det idylliska slovenska landskapet och den sociala miljön, där historien hade sin gång, särskilt den i Goricaområdet, som han själv härstammade från. Omgivningen präglar många av hans poetiska berättelser, så som Otroci sonca (Solbarnen) från 1919 och efterföljaren Gloriosa från 1922. Några av han berättelser refererar till kända personligheter som t.ex. Oce, budi tvoja volja (Fader, bekomme din vilja) från 1925 och Magister Anton från 1930. Romanen Regina Roza ajdovska från 1922 utspelas under barocktiden och är vid sidan av Matkova Tina det renaste konstnärliga verket, liksom Thabiti kumi från 1933. I Jugoslavien efter 2:a världskriget ignorerades Ivan Pregelj som sagt och hans verk kunde knappt ens gå att få tag på i biblioteken.

Rapallo (1943) av Tone Kralj.
Tone Kralj (1900 - 1975) var slovensk bildkonstnär, grafiker och skulptör. Han studerade på skulpturskola mellan 1920 till 1923 i Prag, sedan förkovrade han sig i Wien, i Paris och i Venedig. I Rom studerade han också arkitektur, men var inte så intresserad av detta, så han ägnade sig mer åt sitt konstnärliga skapande.
Till slutet av 20-talet samarbetade han tätt inom detta område med sin bror France, men sedan utvecklade han sin egen stil av monumental realism. I de tidiga verken, som reflekterar den samtida konsten i Wien och Europa, överväger en mjuk, avsidesgående linje med expressivt symboliska motiv. Hos senare figurverk blir de kraftiga, på något sätt robusta (Pieta, 1934), med kompositionsidéer och andra bildelement som ger ett specifikt stiluttryck. Kralj sökte efter teman till sina verk på olika ställen. Hans opus, förutom familjeporträtten (Avtoportret z ženo, sv. Självporträtt med frun, 1932), omfattar historescenerier från bondeupproren och krig (grafik), bonde- ich arbetarlivet (Rudarska mati, sv. Gruvarbetarmor, 1937) samt bibliska motiv (Saloma, Judita). 1954 bidrog Tone Kralj med illustrationer till Fran Levstiks (se del 5) berättelse Martin Krpan (se del 2), med vilka han befäste sin status som stor konstnär med ett brett perspektiv.
I galleriet Božidar Jakac i Kostanjevica på Krka finns sedan 1974 en fast utställning med Tone Kralj av retrospektivt slag - där finns omkring 100 verk av denna stora slovenska konstnär.

1972 fick han Prešerenpriset (se del 5) för sitt livs arbete inom bildkonstens område.

Rapallofördraget (se ovan) mellan Italien och Kungariket SHS från 1920, i vilket Kustlandskapet och Istrien överlämnades till Italien, och dess konsekvenser med de följande ockupationerna av fascistiska och nazistiska trupper uttrycktes av konstnären i målningen på bilden ovan.

Film: Gråt inte, Peter Slovenska filmer som bearbetar temat från 2:a världskriget är Na svoji zemlji (På vår egen mark) från 1948, Dolina miru (Fredens dal) från 1956, Kala från 1958, Pianino (Pianot) från 1959, Balada o trobenti in oblaku (Balladen om trumpeten och molnet) från 1961 från förlagan ovan, Tistega lepega dne (Den där fina dagen) från 1962, Ne joci, Peter (Gråt inte, Peter) från 1964 - se filmsnutt från bilden till vänster, Draga moja Iza (Min kära Iza) samt Kavarna Astoria (Kaféet Astoria) från 1989, som ustpelar sig i Maribor både före och efter 2:a världskriget och bearbetar den slovensk-tyska frågan i trakten.

För sin roll i Dolina miru (Fredens dal) fick afro-amerikanen John Kitzmiller pris för bäste skådespelare, Best Actor prize, vid Cannes Filmfestival 1957 och blev därmed den förste med afrikansk bakgrund som fick ett högsta pris vid en festival.

- 1945-1956 flyttade 27.000 personer från Kopers kommun, framförallt till Italien.
- 1946 genomfördes den agrara reformen (som fortsatte 1948 och 1958)
- 1947 fredsfördraget i Paris: en ny västgräns fastställdes och man grundade Svobodno tržaško ozemlje, STO (Det fria Triesteområdet). Nästan hela Primorskaregionen (Kustlandskapet) anslöts till Slovenien.
- Den 15 mars 1948 bodde på slovenskt område (utan STO) 1,391.873 invånare.

Fram till 1948 var den jugoslaviska staten fortfarande hårt knuten till det stalinistiska blocket.

Denna del tycker jag är passande att avsluta med det slovenska bandet Laibachs video (klicka på bilden bredvid), som jag tycker återger en känsla kring den tid jag har beskrivit här. Dessutom inleder Laibach på sätt och vis även nästa del.

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18