Slovenska parlamentsbyggnaden

Jože Plecnik presenterade efter 2:a världskriget sin ritning till den åttkantiga slovenska parlamentsbyggnaden med en 120 meter hög kon. I byggnaden döljer sig både en horisontell och vertikal dimension av människan, kulturen och traditionen; både jordbundet och överskridande - först båda principerna tillsammans uppfyller helheten i vår existens.
Eftersom den jugoslaviska federationen inte tillät sådana nationella utsvävningar levde byggnadsritningen vidare som en symbol över ett självständigt Slovenien. Bilden av parlamentsbyggnaden blev ett slags emblem inom den slovenska självständighetsrörelsen på 1980-talet. I en protestaktion 1989 trycktes sedlar där parlamentsbyggnaden var motivet. Det finns ett litet monument över det obyggda parlamentet - en konformad minnessten nedanför slottskullen på Pogacartorget i Ljubljana.

Parlamentsbyggnaden ingår också i den slovenska industrimusikgruppen Laibachs video "Final Countdown", en cover på svenska gruppen Europes låt med samma namn. Videon kan ses på Internet, om man klickar på bilden nedan. Nedräkningen mot Sloveniens självständighet börjar...

Laibach - Final Countdown

De drygt 50 år som slovenerna befann sig i Jugoslavien är i det stora hela en mycket kort period. Dock var det en omvälvande period, som lämnade ett stort avtryck och många intryck - men då också mycket "doldes" (se nedan) som inte var till fördel för regimens planer.
Det var som sagt främst rädslan för grannarnas aptit efter slovensk mark som drev slovenerna till gemenskap med de sydslaviska folken - men självständighetsbegäret och tron på demokratin besegrade till slut farhågorna.
I denna del berättar jag om tiden under den kommunistiska regimen i Jugoslavien som utmynnade i självständighetessträvanden samt en självständighetsförklaring som ledde till ett 10-dagars krig. Efter många långa år kunde sedan slovenerna åter bestämma över sig själva och sakta söka sig tillbaka till sina förlorade rötter...

Josip Broz - Tito (1892 - 1980) var en jugoslavisk kommunistisk politiker (en av de skickligaste och största politikerna i världen) och regeringschef från 1945 samt president från 1953 fram till sin död. Han var av kroatisk och slovensk härkomst och föddes i byn Kumrovec i Kroatien precis intill den slovenskkroatiska gränsen. Hans far, Franjo Broz, var en välbärgad kroatisk bonde och hans mor, Marija, var slovenska med flicknamnet Javeršek. Under 2:a världskriget (se del 6) samarbetade de allierade med Tito, eftersom han kämpade mot tyskarna. Winston Churchill lovade Tito materiell hjälp för att underlätta krigföringen. Röda armén tågade in i Belgrad med Tito år 1944 och Tito blev nationell hjälte när han befriade sitt land från Tysklands grepp. När kriget var över blev Tito det nya landets, republiken Jugoslaviens, förste ledare.
Jugoslavien fick en ny struktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Till Serbien anknöts provinserna Vojvodina och Kosovo. Det nya Jugoslavien baserades på broderskap och enighet mellan alla folkslag. För första gången kunde vissa folkslag känna sig fullkomligt erkända, dvs. makedonierna, albanerna och muslimerna (som troligen framförallt är ättlingar till bogomiler). Staten var centralistiskt styrd, vilket väckte motstånd hos de enskilda folkslagen, eftersom de utvecklingsmässigt och kulturellt var så pass olika att en sådan styrning bara slog orättvist. Därför tvingades Tito 1974 gå med på att ge de lokala ledarna större oberoende (se nedan).

I tredje klass blev man "pionir" (pionjär) och fick då sin blå mössa och röda sjal, som skulle bäras vid högtidliga tillfällen, med vit blus/skjorta och blå kjol/byxor.

När Tito dog i Ljubljana lämnade han efter sig ett land i ekonomisk kris, med sociala motsättningar och etniska stridigheter. Symbolen Tito, som i stort sett var det enda som höll landet samman, var borta (se nedan) .

I människornas vardag påmindes de under Titos tid genom någon form av personkult ständigt av honom, bl.a. genom att hans bild hängde överallt på väggarna, t.ex. längst fram i varje klassrum samt i andra offentliga rum och i bostäder, och man hade speciella helgdagar för att hedra honom och minnet av utgången av 2:a världskriget. Vid dessa tillfällen hade man tillställningar överallt med tal, recitationer och sång. Skolbarnen hade under dessa speciella tillfällen på sig sina blå pionjärmössor och röda sjalar runt halsen (se bilden).
En av dessa helger var Dan mladosti (Ungdomens dag) den 25 maj då man hedrade Tito samt ungdomen. Varje år var en annan stad den utvalda där huvudtillställningen hölls och dit utvalda skolungdomar från hela landet fick resa för att dansa inför Tito med tusentals andra unga på så sätt att man formade text och bilder på arenan med hjälp av färgen på sin och andras utstyrsel samt positionen man befann sig i. I samband med detta genomfördes också Štafeta mladosti (Ungdomsstafetten), då man sprang med en pinne från stad till stad, där tillställningar hölls för att ta emot denna. Till slut kom pinnen från ungdomsstaffeten till Tito, dit där huvudtillställningen hölls under Ungdomens dag.

Sommaren 2007 började utgrävningarna av en massgrav i Teznos skogar vid Maribor, som hittades 1999 under vägbyggen runt staden. Det var i maj 1945 som minst 15 000, kanske fler än 20 000 personer avrättades och slängdes i massgraven - avrättningarna varade i flera veckor. Efterforskningarna som har påbörjats kring händelsen har fått ögonvittnen från den tiden att träda fram.
I september 2007 reste den sittande regeringen ett monument där för att hedra de döda. Hitills har det sagts att massakern i Srebrenica i Bosnien var det största i Europa sedan 2:a världskriget, men den kommunistiska regimen efter 2:a världskriget har visat sig ha krävt ännu fler offer än de serbiska ledarna gjorde vid kriget under Jugoslaviens sönderfall. Bland de dödade i Tezno fanns kroatiska cetniks och slovenska kollaboratörer, men även kroatiska och slovenska antikommunister, som Tito och den kommunistiska regimen kunde röja ur vägen när brittiska trupper sände dem tillbaka från Österrike, dit de hade försökt fly undan (se del 6).
Hittills har över 600 massgravar registrerats runt om i det lilla Slovenien och varje år finner man fler. På den jugoslaviska kommunistiska ledaren Titos "dödsfält" sköts eller slogs människor ihjäl med vapen, spadar och hackor samt grävdes ner eller kastades i karstgrottor och och stängdes in i gruvschakt. Under två månader efter 2:a världskriget dödades fler människor än under de fyra krigsåren tillsammans. Direkt efter tyskarnas tillbakadragande undanröjdes möjliga opponenter till regimen, även bland partisanerna, som tydligen fanns med på en lista som hade tillkännagivits amerikanarna i Rom redan i november 1944 - 15 000 från Ljubljana, 50 000 från Trieste och 41 000 från andra delar av landet. Det kan finnas upp till 300 000 offer i massgravar runt om i Slovenien så som Kocevski Rog, Teharije, Celjes omgivningar, gruvan Hrastnik, Mokerc vid Brežice, Krškofältet, osv. (se nedan)

Gravarna hade hållits hemliga tills utgrävningarna påbörjades under de senaste åren. Anledningen till att arkebuseringarna skedde just i Slovenien var att det var där som 2:a världskriget slutade (se del 6): det var där man kunde ana järnridåns gräns mot väst och det var där flyktingarna hamnade efter kriget i sitt desperata försök att komma undan.
Gravarna var dock kända i tysthet - de äldre människorna var bara rädda för att tala om dem. Den jugoslaviska kommunistiska regimen vägrade att erkänna att avrättningarna hade ägt rum och att berätta för de dödas släktingar var kropparna låg begravda. Många gravar förstördes av avsiktliga explosioner eller täcktes av avfall. På vissa platser, som i staden Celje, byggdes delar av staden över dem. Den lokala vetskapen fanns så pass att bönder vägrade låta sin boskap beta på dessa områden. Ibland sökte medicinstudenter efter någon skalle eller ben på dessa ställen för sina studier. Nu har civila organisationer krävt att staten öppet ska fördöma den kommunistiska regimen och dess ledare samt att gravarna ska märkas och de döda begravas med värdighet. Ingen har hittills hållits ansvarig för det skedda (se nedan).
Titos rike grundades på massakrer - men som sagt så talade ingen om dem tills nyligen.
Lojze Kovacic
(1928-2004) beskrev dem i en av sina böcker i trilogin Prišleki (Nykomlingarna) redan 1983-1985, vilken antyder hur modig han var. I trilogin, som i grunden är en autobiografi, beskriver han hur familjen måste lämna Schweiz 1938, där han föddes, för sitt fars hemland. Förutom hur saker utvecklar sig inför och under 2:a världskriget fångar Kovacic även stämningen från de tidiga åren av den socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Trilogin har nyligen översatts till tyska och Wolfgang Schneider, en frilansande litteraturkritiker från Berlin, beskriver de första två böckerna som mästerverk - de är bittra, men gripande intensiva i sin beskrivning. Den tredje boken är med sina 600 sidor nästan dubbelt så tjock som de första två - fast den saknar de första två böckernas kompakthet, tar den igen det med omstörtande ironi. Litteraturkritiker i Slovenien har utsett detta verk till "århundradets roman".

Edvard Kardelj (1910-1978), var slovensk kommunistisk politiker, känd för att vara den högste politikern i den kommunistiska republiken Slovenien och en av de högsta politikerna vid sidan av Tito i Jugoslavien, samt teoretiker i socialistisk självförvaltning. Han följde Belgradregimens idé om att nationen som fenomen skulle försvinna (se nedan). Idag ger många honom skulden för de rådande oklara gränserna mellan Slovenien och Kroatien (se del 18).
I början av 2:a världskriget stod han bakom en bred front i kampen mot ockupatorn, men redan i början på hösten 1941 skärptes omständighteterna kraftigt. På hans uppmuntran skapades den slovenska säkerhetsjänsten, VOS , som började göra upp med motståndare till den kommunistiska ideologin. Under 1941 0ch 1942 utövades terror och avrättningar av oskyldiga människor som partiet trodde skulle kunna utgöra motståndare, vilket ledde till att hemgardet uppstod (se del 6). Avrättningarna under och efter kriget
ingick i planen att genom revolution ta till sig makten.

Av brev mellan honom och en annan av de kända slovenska kommunisterna Boris Kidric (se bilden till höger), framgår också att han uppmanar till att "städa" bland de politiska motståndarna: "Till Kidric - personligen. Senast inom tre veckor ska man upplösa nationalhedersdomstolarna, militärdomstolarna kommer att döma endast militära personer, alla andra kommer att övertas av ordinarie domstolar. En ny amnesti kommer att utlysas. Därför har ni ingen anledning att vara så långsamma i "städningen" som hittills. Kardelj"

Detta ledde till att tiotusentals slovener fick sätta livet till.

Förutom Edvard Kardelj är även Ivan Macek (se del 6) och Mitja Ribicic kända och fruktade slovenska kommunister från den tiden, som har behållit sina höga positioner under hela Jugoslavientiden, liksom deras barn även idag. Kardeljs barnbarn är ordförande i ekonomidomstolen och Ribicics son är författningsdomare (se nedan).
Božidar Jakac (1899–1989) är Sloveniens mest kände konstnär från 1900-talet. Han är född i Novo mesto, men hans familj härstammar från Jakci i det slovenska Istrien. Efter 1:a världskriget gav han sig iväg till Prag och blev där redan som student vid konstakademin en av bärarna av Novo mestos kulturvår, en progressiv litteratur- och konströrelse, som bar med sig Novo mestos namn ut i världen. Under mellankrigstiden reste han i Europa, Nordafrika och USA. Från 1943 gick han under 2:a världkriget med i partisanerna. Efter kriget reste han också mycket runt om i världen.Sedan delade han med sig av sina gedigna kunskaper under flera årtionden till yngre generationer konstnärer. Han uppmuntrade till att grunda Ljubljanas konstakademi där han mellan 1945 och 1961 undervisade i grafik. Under den tiden var han dess rektor tre gånger. Han var också en av grundarna till Ljubljanas grafiska bienal. 1949 antogs Jakac till slovenska vetenskaps- och konstakademin (SAZU) och blev också medlem hos flera konstakademier utomlands, bl.a. hedersmedlem vid Konstakademin i Firenze (1964) och medlem av Europeiska akademin i Paris (1982).
Han har efterlämnat oerhört många verk. Kritikerna menar att han uppnådde sin konstnärliga kulmen redan mycket ung, mellan åren 1920 och 1925, och växte sedan till en virtuos mästare, särskilt i teckning och grafik. Han räknas till de slovenska expressionisterna, som försökte bygga på den då etablerade impressionistika målarkonsten. Senare lugnade sig hans uttryckssätt till en mästerlig lyrisk realism. Särskilt i Dolenjskaregionen minns man honom som poetisk landskapskonstnär med hans många pasteller över Novo mesto, Kostanjevica, byar i Dolenjskaregionen, kullar och dalar, bovetefält och hötorkningsbyggnaderna "kozolci" (se del 5), som han tyckte så mycket om. Annars så var han också känd för sina porträtt (se del 6 och del 6) och då framförallt av den jugoslaviska presidenten Tito.


I Jakcev dom i Novo mesto, Božidar Jakac födelsehem, finns hans konstverk utställda.

Božidar Jakac : Josip Broz-Tito

Božidar Jakac : Josip Broz-Tito (1943) Božidar Jakac: Josip Broz-Tito (1947) Božidar Jakac: Josip Broz-Tito (1966) Božidar Jakac: Novo  mesto (1941)

Ett av minnena från 2:a världskriget och efterkrigsperioden är raserade slott i "slottens land".

Det slovenska området är ett av de slottrikaste med världsliga mått mätt och det fanns en gång 1200 stycken - i Serbien fanns som jämförelse inte ett enda. I samband med de serbiska planerna att behärska Slovenien, vilket också förverkligades genom det gradvisa övertagandet av den militära kontrollen (se del 6), pågick även förstörelse av det slovenska kulturarvet - förutom slott och herresäten brann även skolor, kyrkor, prästgårdar och andra hus. Det finns ingen riktig uppskattning av den skada som orsakats av plundringen, nedbränningen och vandaliseringen.

Talande är Edvard Kocbeks (se del 6) berättelse, som beskriver förstörelsen av slottet Soteska (se bilden). Innan det sattes i brand sade Boris Kidric (se ovan) till Božidar Jakac (se ovan) följande: "Om fem minuter kommer ditt konstnärshjärta att blöda! Exakt vid midnatt ska Soteska brinna!" Božidar Jakac svarade honom: "Nu ser jag att ni har blivit galna! Ni kommer att förstöra hela Dolenjska! Vad håller ni på med egentligen?"

I kollektiviseringens namn sades det även att man tog från de rika för att fördela bland folket. Vilka de plundrade rikedomarna egentligen fördelades mellan har först på senare tid klarlagts (se nedan), men det har tyvärr åter tystats ner.

De slovenska slotten har vart och ett en egen historia, berättelse och myt. De utgör en del av den slovenska historien, hör till det kollektiva minnet och är historiska källor - utan dem får det gemensamma kulturarvet sig en ordentlig törn. Av slottet i Ruprc vrh vid Novo mesto finns knappt en mur kvar (i dess ställe växer istället en av sevärdheterna i trakten, en 25 m hög sekvoja, som har omkretsen 737 cm i brösthöjd - se bilden) och det är bara ett av många knappt synliga slottsruiner som nu ligger strödda landet över.

Mellan 1945 och 1948 drev Titos nya regim den stalinistiska politiken med kollektivisering och industrialisering, men efter det bröt Tito med Stalin och från och med då började Jugoslavien utforma sin unika "neutrala" väg mellan öst- och västblocket.
Jugoslavien kom att utgöra ett stort undantag i hjärtat av Europa - och Slovenien var i sin tur ett undantag inom Jugoslavien (se nedan).

En film från 1952, Svet na Kajžarju (Livet i Kajžar), handlar om efterkrigstiden och bildandet av kooperativ. Filmen Rdeci boogie ali Kaj ti je deklica (Röd boogie eller Vad är det med dig flicka) från 1982 fick priset Prix du Jury Alsace Media på festivalen i Strasbourg 1984 - den handlar om efterkrigstiden då gränserna fortfarande var stängda, om arbete i kooperativ och arbetsbrigader och på byggarbetsplatser.


Goli otok (Nakna ön)
Något som tystats ner under Jugoslavientiden är att många slovener avrättades i delar av Kroatien efter 1947 , framförallt där den slovenska befolkningen önskade en annektering till Slovenien - i Štrigova, Žumberk och på Istrien samt i några städer från Kvarner. Man fraktade några tusen slovener, som anklagades för antistatlig verksamhet, från Reka till Goli otok (Nakna ön) - ett inhumant arbetsläger . Från Istrien jagades många slovener bort tillsammans med italienare (se del 6) och de slovener i Istrien som efter 1954, efter den slutliga annekteringen av zonen B, STO (se nedan), till Jugoslavien resp. Slovenien, krävde en annektering av delar av Istrien till Slovenien slutade likaså på Nakna ön och i andra fängelser. Allt slovenskt motstånd slutade med platt fall på grund av slovenska kommunisters undergivna hållning gentemot Tito. Det låg i Jugoslaviens intresse att det slovenska språkområdet minskade för att det serbokroatiska på lång sikt skulle ta över i hela landet (se nedan). 
Under efterkrigstiden flydde många slovener undan kommunismen utomlands, framförallt till Argentina och Australien.
1948 flyttade, tillsammans med över 6000 slovenska politiska emigranter, även Zorko Simcic (*1921), författare från Maribor (med pseudonymerna Albin Belko, Alko Belin, Bric, Mirko Šcipalec, Bine Šulinov, Simon Preprost ...) till Argentina. Han tillhörde ursprungligen en familj som hade flytt till Štajerska (Steiermark) från Goriška brda vid Kustområdet efter 1:a världskriget (se del 6). Redan under skolåren skrev han i olika ungdomstidningar (Naša zvezda, Mentor, Slovenski dom ...). Från april 1941 levde han i det ockuperade Ljubljana som flykting från Štajerska och internerades 1942 i det italienska koncentrationslägret Gonars, där även andra välutbildade slovener och konstnärer fanns: Jože Udovic, Cene Vipotnik, Igo Gruden, Niko Pirnat, France Balantic. Efter återkomsten till Ljubljana tog han sin examen och fick arbete vid Pokrajinska uprava (regionsförvaltningen).
1943 skrev han sin roman Prebujenje (Uppvaknande) och fick knappt 22 år gammal Finžgars pris, som utdelades av staden Ljubljana. Han publicerade humoristiska och satiriska kåserier i tidningar och tidskrifter om samtiden som han tyckte var värd kritik och karikatyrsbeskrivningar. Han samlade dem i boken Tragedija stoletja (Århundradets tragedi) år 1944.

Simcic bröt mot den obligatoriska "kulturella tystnaden" (se nedan) som rådde under kriget och samarbetade med tidningarna Dom in svet (Hemmet och världen) och Slovenski dom (Slovenska hemmet) samt för Slovenski Koledar (Slovenska Almanackan) och Obisk (Besök). Han var sekreterare för antologin Zimska pomoc (Vinterhjälpen), som leddes av den efter kriget avrättade författaren Narte Velikonja (se del 6; denne var invalid och ville inte emigrera). I 1944 års nummer medverkade 108 författare, konstnärer och vetenskapsmän. Samma år skrev han librettot till operetten Krst pri Savici (Dopet vid Savica).
1845 drog han sig tillbaka till den österrikiska delen av Koroška (Kärnten) och tog sig därifrån till Trst (Trieste), där han sedan arbetade vid den slovenska radion. Under den tiden överlämnade engelsmännen broderns kropp till honom - denne hade förlorat sitt liv vid Kocevski Rog (se del 6). I Slovenien befann sig då allt som Simcic hade skrivit på listan över förbjudna böcker och han själv fråntogs det jugoslaviska medborgarskapet, eftersom han hade trotsat den "kulturella tystnaden".
I Argentina skrev Simcic framförallt om landsmännens anpassning till ett liv utomlands. Han medverkade i den 1954 bildade Slovenska kulturna akcija (Slovenska kulturella handlingen), SKA, som var ett skapelse-, utbildnings- och förlagscentrum för utlandsslovener, liksom i dess tidskrift Meddobje (Mellanperiod). 1955 var han med och grundade Slovensko tiskovno društvo (Slovenska tryckföreningen) - med tryckeri som tryckte SKA:s publikationer. Han publicerade sina arbeten i antologin Svobodna Slovenija (Det fria Slovenien) under pseudonymer och gav 1953 ut spelet Krst pri Savici (Dopet vid Savica) i bokform, som byggde på France Prešerens (se del 5) romantiska epos med samma namn. Simcics roman Clovek na obeh straneh stene (Människan på båda sidorna om väggen) som gavs ut 1957 i Buenos Aires och i Slovenien första gången 1991 samt 1999 anses vara den viktigaste berättarprosan bland den slovenska utvandrarlitteraturen. 1967 publicerade han dramat Zgodaj dopolnjena mladost (Den tidigt uppnådda ungdomen) som baserade sig på händelser från 2:a världskriget. Simcics diktsamling Korenine vecnosti (Evighetens rötter) från 1974 tillägnas också händelserna under och efter kriget. Bland hans senaste verk är boken Trije muzikantje ali povratek Lepe Vide (Tre musikanter eller Vackra Vidas återkomst), som gavs ut 1989 i Buenos Aires. Motivet kommer från den urgamla slovenska folksången om Vida (se del 10), som han flätar samman med en historia om tre mirakulösa musikanter från Ljubljana - de kan jaga iväg all världens sjukdomar med sina melodier... Till skillnad från den gamla legenden, så återvänder vackra Vida hem från utlandet. Simcic fick Triestepriset Vstajenje (Uppståndelse) för denna år 1990. Utgivningarna av hans tidigare verk fortsatte nu i Slovenien och han fick pris för sin ovan nämnda viktigaste roman, Clovek na obeh straneh stene.
1994 återvände Simcic så slutligen till Ljubljana med sin familj, där han bor än idag. Trots att han var etablerad författare redan när han lämnade sitt hemland och har fortsatt med sitt skapande under 50 år, så är han fortfarande tämligen okänd för de slovenska läsarna.

Den ovan nämnda tidskriften Svobodna Slovenija (Det fria Slovenien) är nu den centrala tidskriften hos den slovenska invandrargruppen i Argentina. Men den började ges ut som en illegal tidning under 2:a världskriget. Den arbetade för en demokratisk slovensk ställning i kampen mot ockupatorn och mot kommunismen. I Argentina började tidningen komma ut 1948.
Det fanns många Jugoslavienanhängare bland slovenerna - förnekandet av den slovenska tillhörigheten hade sin orsak framförallt i karriär-möjligheterna oavsett kompetens. Den jugoslaviska apparaten kväste och förtryckte å andra sidan medvetna slovener. De var "objektivt farliga". Det var inte den kommunistiska regimen som började med detta, utan redan den som rådde mellan de båda krigen. De slovener som emigrerade, framförallt till Argentina, stannade i Jugoslavientanken, eftersom man trodde att ett eventuellt Slovenien hade blivit ett lätt byte för tyskar eller italienare. Denna övertygelse hade man med sig från det gamla Jugoslavien och den underhölls också i den ovan nämnda tidskriften Svobodna Slovenija (Det fria Slovenien), som inriktade sig på ett "demokratiskt Jugoslavien".

Samtidigt bodde i Trieste Franc Jeza (1916 - 1984), som stred för ett självständigt Slovenien - dit hade han tagit sin tillflykt undan den kommunistiska regimen 1948. Han arbetade där med den slovenska radiostationen "Radio Trst A", först under den amerikanska och engelska ockupationen och från 1954 under Italien. På den tiden var hans böjelse för ett självständigt Slovenien ganska ovanligt. Nästan ingen sloven vågade tänka tanken att en slovensk stat vore möjlig (se Erlich, del 6). Då ansågs i Slovenien, som var en federal republik i Jugoslavien, idén om ett självständigt Slovenien endast vara en dröm, mycket vacker, men ogenomförbar. Allmänheten trodde att det slovenska folket var för litet för att kunna överleva som en självständig nation - det skulle inte kunna stå emot hotet från de italienska och tyska grannarna. Mottot "broderskap och enighet", som propagerades av regimen, indikerade att man inte kunde klara sig utan stödet från "brödrafolket" i söder.
I Trieste och på det slovenska territorium som efter 2:a världskriget blev kvar under Italien ansåg slovenerna att Jugoslavien var deras moderland. Hos dem var idén om ett självständigt Slovenien oacceptabelt. Många slovenska föreningar fick stöd från "moderlandet" och inte heller forna partisaner i Trieste kunde nås av denna tanke. Men idén fick anhängare bland slovener ute i världen.

Franc Jeza föddes i Hajdina nära Ptuj. Han gick ut gymnasiet i Ptuj 1939 och började sedan studera juridik på Ljubljanas universitet. När Ljubljana ockuperades av Italien 1941 gick han med i Befrielsefronten. Men i december samma år upptäcktes han och arresterades. Han satt fängslad till 1943 då tyska trupper ockuperade Ljubljana, sen transporterades han till Dachau och efter det till Überlingen vid Bodensee. 1945 återvände han till Ljubljana, fortsatte sina studier och arbetade också som journalist. Men han kunde inte vänja sig vid den kommunistiska regimen och tog alltså, som jag redan nämnt, sin tillflykt till Trieste. Sedan började han, förutom att ägna sig åt journalistiken, studera etnografi och etnologi på universitetet i Graz (i Steiermark i Österrike) och avslutade också sina studier.
Franc Jeza var förutom journalist även en produktiv författare. Han skrev ständigt artiklar, kommentarer och reseskildringar samt översatte till slovenska. Han samarbetade med slovenska emigranttidningar som Slovenska država (Slovenska staten) i Toronto och Smer v slovensko državo (Riktning mot slovenska staten) i Buenos Aires. Han försökte underbygga idén om en slovensk stat genom att söka efter slovenernas ursprung och historia.

Hans första verk i den riktningen var Skandinavski izvor Slovencev (Slovenernas skandinaviska ursprung) som publicerades 1967. I sitt verk gjorde han komparativa studier mellan skandinavers och sloveners vokabulär och etnologi och på grundval av detta kom han fram till slutsatsen att slovenerna hade sitt ursprung i Skandinavien. De skulle ha härrört därifrån under beteckningen vandaler (se del 8). Det var ett djärvt påstående som motsade de officiella förklaringarna, som menade att alla slaver hade sitt ursprung bortom Karpaterna. En del av dessa slaver - sydslaverna - skulle ha avancerat till Balkan och en ström av sydslaver skulle ha nått de östra Alperna, där de så småningom blev slovener. En förklaring som tillfredsställde de centraleuropeiska staternas intressen och deras ideologier. Franc Jeza hade mod nog att motsätta sig denna tes. Hans förklaring förlöjligades av den jugoslaviska regimens anhängare, men trots det insisterade han vid sin tes och upprepade den många gånger i sina artiklar. Han nämnde den också i sin intressanta bok O kljucnih vprašanjih rane karantansko - slovenske zgodovine (Om nyckelfrågorna kring den tidiga karantansk-slovenska historien), som publicerades av de slovenska emigranterna i Buenos Aires 1977. Jezas empiriska jämförelser mellan skandinaviska och slovenska språkliga och etnologiska likheter kunde inte förnekas, men flera årtionden förflöt innan hans upptäckter kunde finna en möjlig förklaring. Enligt dr. Jožko Šavli (se del 8) härrör likheterna från veneti, som också nådde Skandinavien (se del 8). Detta stöds enligt honom även av nyligen gjorda DNA-jämförelser, som visar att svenskarna står slovenerna närmast genetiskt (Rosser 2000) , vilket visar att Jezas slutsatser kanske inte alls var så tokiga.
Jezas litterära kvarlåtenskap är omfattande. 1979 fick han litteraturpriset Vstajenje (Uppståndelse) för sitt livs arbete, som utdelades av en slovensk kulturgrupp i Trieste. Bland hans verk är Nevidna meja (Osynlig gräns), en samling fantastiska historier från 1980, anmärkningsvärd. Ett annat av hans verk, Spomini iz taborišca (Minnen från lägret), gavs ut efter hans död, 1985.
Jezas huvudideal var och förblev en självständig slovensk stat. Han var den förste att fastslå att Österrike endast är fortsättningen på det forna (slovenska) Karantanien. Han sade: "Om ingen stat (Karantanien) hade funnits i de östra Alperna, skulle Bayern ha sträckt sig över detta territorium". Karantaniens statsbildning fortsatte trots att det när det regerades av Habsburgarna (Av det Österrikiska huset) sedan 1282/1335 (se del 2), antog namnet Österrike. Jezas ytterligare skäl till att motsätta sig Jugoslavien som slovenernas "hem", var att det inte fanns några historiska, etniska, ekonomiska, sociala eller politiska grunder till denna statsbildning. Han påbörjade den slovenska självständighetsrörelsen, som knappt fann någon respons bland slovenerna just då, eftersom Jugoslavien var en internationellt erkänd stat, som inte visade några tecken på upplösning (se vidare om Franz Jeza nedan).

Radiotelevizija Slovenija

Radion var ett viktigt medium, som både Zorko Simcic och Franc Jeza arbetade vid i Trieste - de arbetade med den slovenska radion på det territorium som tillföll Italien. Den slovenska radion, som befann sig inom slovenskt territorium, började sända 1928 (se del 6). Den 1 april 1948 grundades det första TV-laboratoriet i Ljubljana och den 28 november 1958 började man sända från en regelbunden station, som dock var gemensam för hela Jugoslavien, vilket innebar att TV Ljubljana hade 30% av sändningsstiden - den 11 oktober 1958 är officiellt den slovenska televisionens födelsedag. 1960 filmade TV Ljubljana för Eurovisionen för första gången - från skidhoppstävlingarna i Planica (se del 5). Den 15 april 1968 hade man för första gången nyhetssändningar (Dnevnik) på det slovenska språket.

RTV SLO:s symbol är "pojken med flöjten" eller "Herdepojken" som skapades av den slovenske skulptören Zdenko Kalin 1942 - statyn står i parken Tivoli i Ljubljana.
Stanislav Ivan Ropotec "Rappy" (1911-1997), slovenske "James Bond" och en internationellt erkänd konstnär, flyttade till Australien under 1948. Han föddes i Trieste när det fortfarande var en del av Österrike-Ungern och flyttade med sin familj till Ljubljana 1918, då det var en del av det nyligen formerade kungariket Jugoslavien. Efter bl.a. univeristetsstudier i ekonomi och militärträning som reservofficer började han sin karriär i jugoslaviska nationalbanken i den kroatiska staden Split, där han också fortsatte att utveckla sin konstnärstalang och utforskade gallerier, muséer och katedraler. Han var intresserad av ritualer i alla dess former.
1941 inkallades han till den jugoslaviska armén och efter att den kollapsade, togs han till fånga, men flydde genast och anslöt sig till en motståndsrörelse.
Han fick ansvaret att skapa en länk mellan motståndsrörelsen och den kungliga jugoslaviska exil-ledningen i Jerusalem och Kairo (se del 6). Efter många äventyr nådde han med Orientexpressen Jerusalem i december 1941, trots att han inte hade något visum. Han återvände sedan till Jugoslavien för att sammanlänka till pålitliga medlemmar av motståndsrörelsen. Sommaren 1942 reste han åter den farliga vägen med Orientexpressen och hamnade efter många äventyr i Kairo för att rapportera om motståndsrörelsens aktiviteter och ta med sig sju koder som tillät vidare kontakt med denna. Han var brittisk agent och kallades "Det brittiska S.I.S. James Bond". Hade han blivit tillfångatagen hade han skjutits som spion.
Han utförde många framgångsrika uppgifter inom ockuperat område och senare verkade han även i Palestina. 1944 upphöjdes han till kapten och blev kvar i den brittiska armén till 1948, då han som sagt flyttade till Australien.
Som konstnär var han abstrakt expressionist. Hans verk finns bland viktiga samlingar och muséer i alla nationella gallerier i Australien, i Vatikanens galleri för modern religiös konst samt i Museé d'Art Moderne i Paris. 1961 fick han det prestigefulla priset Blake för religiös konst. Från 1976 hade han en ateljé även i Sveca i Kärnten, som han ofta besökte. 1989 dekorerades han av den brittiska drottningen Elisabeth med den australiensiska orden för sin konst. Dagen innan Slovenien blev självständigt ställdes hans verk ut i galleri Equrna i Ljubljana och han besökte också Slovenien några gånger efter detta.
Stanislav Rapotec, Outback

Stanislav Ivan Ropotec hörde alltså till dem som under 2:a världskriget stod på kungens sida. Den serbiska rörelsen, som stöttade den serbiske kungen och kungariket Jugoslavien kallades för cetniks. Cetniks eller plava garda (blå gardet) fanns även i Slovenien. Motivet hos de slovenska cetniks var framförallt att man utlovades att de slovenska områdena Koroška/Kärnten och kustlandet med Trieste skulle inkorporeras i landet. Dessutom skulle Istrien fortfarande vara slovenskt till skillnad från hur det sedan blev efter 2:a världskriget. Bl.a. Leon Štukelj (se del 6) hörde till de slovenska cetnikerna.

Under femtiotalet angav Tito en tolerant attityd gentemot kulturen, vilken tillät alla former utom den mest extrema formen av västkultur. 1952-53 visade sig genomförandet av kollektiviseringen av byar vara misslyckad och det obligatoriska uppköpet av mark avskaffades så småningom. Ekonomin utvecklades med en omfattande industrialisering.


Från filmen Vesna.
1953 gjordes den än i dag mycket omtyckta filmen Vesna, som ofta sägs vara den första slovenska långfilmen, men som föregicks av filmen Jara Gospoda (Parvenus) tidigare samma år och den ovan nämnda Svet na Kajžarju (Livet i Kajžar) från 1952, barnfilmen Kekec från 1951 av Jože Gale och den första slovenska ljudlångfilmen från 1948 av France Štiglic Na svoji zemlji (På vår egen mark).
Film: Kekec
Film: Kekec (Mojcas sång)
Film: Lycka till, Kekec (1963)

Filmen om Kekec bygger på trilogin av den slovenske ungdomsförfattaren Josip Vandot (1884–1944) om den 8-10 år gamle pojken Kekec, som publicerades mellan 1918 och 1924. Den första berättelsen ur trilogin kom ut i bokform 1936. Med filmen blev även Kekec-sången populär (se nedan). Kekec är en glad liten herdepojke, som räddar sina vänner från tjuvskyttar, vilda män och kvinnor; som tas till fånga, men med list, mod och med hjälp av sin trogna hund alltid lyckas fly och får också läkemedel av någon sagofigur för sina närmaste. Det fantastiska i Vandots sagoberättelser är underordnat den reella berättelsen, som avspeglar den forna icke avundsvärda sociala ställningen hos barn i byarna, samt den idylliska beskrivningen av bergslandskapet. Liksom svenska Astrid Lindgren senare gjorde i sina berättelser tog han ställning för barnets perspektiv. 1963 spelades filmen Srecno, Kekec (Lycka till, Kekec) in och sedan även en tredje film 1968, Kekceve ukane (Kekec trick).


Josip Vandot

1951 började tidskriften Slovenska država (Slovenska staten) komma ut i Chicago - grundarna var Mirko Geratic, dr. Štefan Falež, Dušan Humar och dr. Ludvik Leskovar, med stöd från p. Zakrajšek och p. Godina. Fram till flytten till Canada 1954 var Mirko Geratic redaktör, sedan tog Vladimir Mauko över. Tidskriften förde idén om en självständig slovensk stat vidare så som prof. Ehrlich hade lärt (se del 6). Idén fick så småningom allt fler anhängare och det grundades en slovensk nationell rörelse. Denna rörelse omfattade aldrig majoriteten av de slovenska utvandrarna, men var ändå mycket viktig för bevarandet av den slovenska suveränitetstanken.
Maksim Gaspari (1883-1980), slovensk konstnär och illustratör, studerade målarkonst vid Konstakademin i Wien. I sin konst har han bevarat den lantliga kulturen från forna tider och för sitt arbete fick han Prešerenpriset (se del 5) 1953. Under sin tid i Wien var han år 1902 en av mötesdeltagarna vid instiftandet av den för den nationella rörelsen viktiga konstföreningen Vesna (se del 12), som satte upp ett ädelt mål fångat i tanken: Från folket till folket! Gaspari förblev detta mål trogen in i döden.

I de tidiga åren, mellan 1905, när den kända målningen Avtoportret (Självporträtt) blev till, och 1919, då han engagerade sig i folkomröstningen i Koroška/Kärnten (se del 6) skapade han en svag, men ändå logisk länk mellan impressionismen och den senare expressionismen i Slovenien.
Under mellankrigstiden arbetade han intensivt - däremellan var han också anställd som konservator vid slovenska etnografiska muséet. Han skapade en oöverskådlig samling illustrationer, bilder, vykort (se flera av dem i del 12, jämför med svenska Jenny Nyström), diplom och alla möjliga sorters teckningar. Under arbetet i det etnografiska muséet fördjupade han sina kunskaper om den folkliga kulturen, varför hans bilder fick en intressant dokumentär betoning.

Under efterkrigstiden utsågs han högtidligt till Nationalkonstnär. Förutom flera konstverk gjorde han också illustrationerna till Josip Jurcics (se del 5) roman Deseti brat (Den tionde brodern). Hos dem behöll han den realistiska ramen, noggrannheten fick ge med sig för helhetsuttrycket så pass att den kunde avläsas i kontexten. Han hade inte längre någon intention att beskriva traditioner och folkdräkter samt historiska interiörer, utan ville avbilda stämningen och för bildkonsten livliga drag.
Maksim Gaspari designade också den slovenske efterkrigstomten Dedek Mraz (se del 12).

Ivan Sivec (se nedan) har skrivit den första delen av de två böckerna om Maksim Gaspari, Slovenska pravljica Maksima Gasparija (Maksim Gasparis slovenska saga), som består av en berättelse om Gasparis liv samt dokumentärmaterial.
I den andra boken har Marjan Marinšek (bl.a. Astrid Lindgrens vän, författare till hennes biografi och grundare av Pippi-festivalen i Slovenien) samlat mer än hundra reproduktioner av Gasparis vykort, bokillustrationer, m.m. i färg.


I landet raderades under 1953 ur konstitutionen rätten till republikernas utträde ur Jugoslavien och på personbevis och andra personliga dokument nämndes inte längre den etniska tillhörigheten.

Londonski memorandum (Londonfördraget) från den 5 oktober 1954 delade upp Svobodno tržaško ozemlje, STO (Det fria Triesteområdet), som uppstod genom fredsfördraget i Paris 1947, i zonerna A och B och således mellan Italien och Jugoslavien (se del 4).


1955 upprättades Österrikiska statsfördraget, som skrevs under av USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Dessa stormakter hade kontroll över det österrikiska territoriet efter 2:a världskriget och i statsfördragets artikel 7 erkändes Österrike som en självständig stat, men med skyldighet att skydda minoriteters rättigheter, bl.a. slovenernas i Kärnten (Koroška) och i Steiermark (Štajerska). Det handlade också om skyldigheten att sätta upp tvåspråkiga skyltar till orter med en viss procent av minoritetsbefolkning. Som jag nämnde i del 6, så utgjorde de slovenska partisanerna det enda organiserade motståndet mot den nazistiska regimen i Österrike, vilket var ett av de viktigaste politiska grunderna till att Österrike (som var förenat med Tyskland sedan 1938) efter kriget skildes från det besegrade Tyskland. Österrike stämplades just p.g.a. detta motstånd inte som nazistiskt, utan som offer för 2:a världskriget och när man skulle bevisa sin antinazistiska verksamhet var det enda som stod till buds de slovenska partisanerna i Kärnten (Koroška). Därför har inte heller Österrike ännu gjort upp med sitt nazistiska förflutna.

Förutom att gäcka lagen om tvåspråkiga skyltar så bekämpade fram till sin död den österrikiske politikern och gövernören i Kärnten, Jörg Haider, tvåspråkigheten i stort (se del 18 och länken från bilden till höger). Slovenska minoriteten i Österrike
År 1955 lyckades Ljubo Sirc (*1920), född i Kranj, fly över de snötäckta bergen till Italien, efter att ha hållits fängslad i sju och ett halvt år. Sedan undervisade han i ekonomi i Dacca, Dundee och i Glasgow samt grundade det välrenommerade centret Centre for Research into Communist Economies i London.

Han har skrivit flera böcker i ämnet ekonomi och även sin autobiografi Between Hitler and Tito, som gavs ut i London 1989.

Under 2:a världskriget var han aktiv i motståndsrörelsen samtidigt som han tog sin examen i juridik och ekonomi vid Ljubljanas universitet 1943. Han doktorerade i Schweiz 1960 och har sedan nått internationell framgång inom ekonomiområdet.
1947 dömdes han till döden i en politisk rättegång i Ljubljana, den s.k. Nagodeprocessen (se nedan), senare dömdes han till fängelse. Han fick uppleva att Titos socialism inte var ofarlig, vilket många än idag tror - att Titos socialism var harmfull, trots att terrorn i förhållande till folkets storlek härskade lika mycket i Slovenien som i Sovjet under Stalins era. Mellan 1945 och 1950 mördades 100.000-tals personer i den kommunistiska kampanjen att befästa sin makt genom systematiska operationer som sköttes av den politiska polisen - enligt Sirc dog var åttonde medborgare som offer för den kommunistiska terrorn (se ovan).

Under tiden belönade väst Titos avståndstagande från Stalin genom massiv ekonomisk hjälp, samtidigt som man såg genom fingrarna på hans brott. Medan Sirc satt i fängelse skrev Eleanor Roosevelt, den amerikanske presidentens änka, i sin tidning "My Day" överväldigande om den humanistiska diktaturen tillhörande proletariatet, dvs. kommunismen, som Jugoslaviens enda hopp, samt förklarade Titos framgång med att han alltid var folket trogen.
De ansvariga för massakrerna har aldrig stått inför rätta. Men Ljubo Sirc mötte dem strax innan midnatt den 24 maj 1947, när han på sin väg hem arresterades av den politiska polisen och förhördes i den före detta psykiatriska avdelningen vid Ljubljanas sjukhus, som tidigare hade använts av Gestapo för liknande syften, av Ribicic och hans män. Under fyra veckor släpades han från sin cell under nätterna för att förhöras, medan han inte heller tilläts sova under dagen.
Den ansvarige var Moskvatränade Mitja Ribicic (*1919), som sedan slutet av kriget 1945 var verkställandechef av Sektion 2 i den kommunistiska politiska polisen OZNA inom vilken han organiserade kampanjen mot den "inre fienden" och dirigerade summeriska avrättningar av verkliga och misstänkta fiender till regimen (se nedan). År 2006 blockerades ett åtal mot honom, vilket förmodligen skedde på grund av att de slovenska kommunisterna hade behållit makten även efter självständigheten mellan 1992 och 2004 i form av partierna LDS (de slovenska liberaldemokraterna) och SD (socialdemokraterna). De forna kommunisterna var/är särskilt starka inom den ekonomiska och finansiella sfären, inom media, på universitet och inte minst inom rättsväsendet (se nedan). Av de nio domarna i Sloveniens författningsdomstol som tillsattes av den förre presidenten Milan Kucan, ledaren för det forna slovenska kommunistpartiet, var åtta kända kommunister - och en av dem Ciril Ribicic, Mitja Ribicics son.
Nagodeprocessen från 1947 var en politisk process under ledning av det slovenska kommunistpartiet, KPS, mot icke kommunistiska politiker, som ville verka politiskt inom landet som opposition. I maj 1947 arresterade den slovenska säkerhetspolisen UDBA 32 högutbildade intellektuella. Bland dem fanns forna medlemmar av kommunistpartiet, men de flesta var liberala demokrater som önskade parlamentarisk demokrati så som i västländerna.

Bland de arresterade fanns Crtomir Nagode (se nedan), Ljubo Sirc (se ovan), Leon Kavcnik, Boris Furlan, Zoran Hribar, Angela Vode (se nedan), Metod Kumelj, Pavla Hocevar, Svatopluk Zupan, Bogdan Stare, Metod Pirc, Vid Lajovic, Franjo Sirc, Elizabeta Hribar samt France Snoj, som anslöts till de åtalade mitt under processen.

I två månader förhördes de och torterades de i Ljubljanas fängelser. Politbyrån för KPS centralkommitté utmålade de arresterade i medierna som ett gäng spioner, klassfiender, köpta utomlands, som inte hade något politiskt innehåll och vars arbete var att utan någon politisk grund skada folkväldet. Den 29 juli började processen mot 15 åtalade, som medborgarna kunde följa via särskilda högtalare på Ljubljanas gator. Efter 13 dagar - den 12 augusti - kom domen som löd att tre skulle avrättas genom skjutning, bland dem Crtomir Nagode, de övriga fick långa fängelsestraff med tvångsarbete och fråntagna medborgarrättigheter. Två av de åtalade tog officiellt sitt liv.

År 1991, i samband med att Slovenien blev självständigt (se nedan) ogiltigförklarade Högsta domstolen i Republiken Slovenien domarna mot dr. Nagode och de fjorton medåtalade med förklaringen att de grundade sig på falska åtal och att det rörde sig om en orättfärdig process mot påhittade västspioner.

Crtomir Nagode (1903-1947) var ingenjör inom byggteknik, doktor i geografi samt politiker. I maj 1941 grundade han det liberala partiet Stara pravda (Den gamla rätten, se del 3). Han förenade liberalt inriktade slovenska intellektuella, som engagerade sig för ett omedelbart motstånd mot de nazistiska och fascistiska ockupanterna på slovenskt område. Bland medlemmarna fanns även Ljubo Sirc (se ovan) och Leon Kavcnik. Han anslöt sig till Befrielsefronten (OF, se del 6) och befann sig i dess ledarskikt. Eftersom han motsatte sig att de övriga partierna skulle underkastas det slovenska kommunistpartiet, KPS, krävde han alla partiers likvärdighet och motsatte sig avrättningarna av slovener, som utfördes av VOS under KPS översyn (se del 6). Därför kom han i konflikt med Boris Kidric och andra slovenska kommunister, varför kommunisterna i början av 1942 uteslöt Nagode och hans parti ur Befrielsefronten. Efter 2:a världskriget försökte Nagode förnya det liberala partiet och påtalade att det pågick brott mot mänskliga rättigheter i landet. Därför åtalades han för fientlig verksamhet mot landets regering och han arresterades under sommaren 1947 tillsammans med andra ledande medlemmar från partiet. Vid Nagodeprocessen (se ovan) anklagades han för att vara spion och imperialistisk agent samt dömdes till arkebusering. Familjens bedjan om att få kroppen avböjdes och han begravdes på okänd plats. Familjens hus på Mirja i Ljubljana konfiskerades och nationaliserades.

Efter att Högsta domstolen 1991 ogiltigförklarade domen återgick familjehuset i arvingarnas ägo och på det finns nu ett minnesmärke till dr. Nagodes ära.
Franc Snoj (1902-1962) var en synlig politiker från Slovenska ljudska stranka (Slovenska folkpartiet). Han medverkade i SLS ungdomsorganisationer och blev 1837 ordförande för Zveze gasilcev Jugoslavije (Brandmännens jugoslaviska förbund). 1938 valdes han till det jugoslaviska parlamentet och blev minister utan "listnica" i tre jugoslaviska regeringar. Under 2:a världskriget emigrerade han tillsammans med medlemmar ur jugoslaviska regeringen till USA och sedan till London, där han engagerade sig för Jugoslaviens befrielse och för att Slovenien skulle få rättvisare gränser. 1944 återvände han i samarbete med ententen illegalt till sitt hemland. I samarbete med partisanerna försökte han med Titos tillåtelse att på befriad mark övertala hemgardet att gå över på partisanernas sida och göra uppror mot ockupatorn. Han inväntade krigets slut i NOB:s (Folkbefrielsekampens) huvudkvarter i Kocevje. Efter kriget blev han trafikminister i Sloveniens nationalregering. Han började samarbeta med Crtomir Nagode (se ovan) och andra liberaler samt försökte tillsammans med dem forma en politisk opposition. 1945 försökte han inom ramen för OF (Befrielsefronten) grunda ett nytt parti, men var tvungen att backa från sina intentioner p.g.a. regeringens motstånd. Han var den förste som motsatte sig avrättningarna av hemgardesmännen i Kocevski Rog utan rättsprocess (se del 6). Till hans motstånd anslöt sig också Edvard Kocbek (se del 6). 1947 arresterades han p.g.a. de nämnda aktiviteterna och dömdes vid Nagodeprocessen (se ovan) till 8 års fängelse med tvångsarbete och fråntagande av alla medborgerliga rättigheter. Han släpptes efter fyra år.
Angela Vode (1892-1985) var lärare för barn med särskilda behov, aktiv inom den feministiska rörelsen och en av de första kommunistiska kvinnorna inom slovenskt område. Under den jugoslaviska kommunistiska regimen tystades hon dock ner. Under tiden för monarkin före 2:a världskriget fick hon trots att hon var kommunist publicera sina artiklar med feministiskt innehåll. Men redan innan kriget uteslöts hon ur kommunistpartiet för att hon var emot överenskommelsen mellan Hitler och Stalin, dvs. mellan kommunismen och nazismen/fascismen, från år 1939 och för att hon fortsatte att agitera mot nazismen. Efter kriget fängslades hon av kommunisterna, som fråntog henne alla hennes rättigheter. Hon fick inte längre publicera något och kunde knappt få tillgång till någon skrivmaskin - hon stod under sträng övervakning.

Efterkrigsregimens fiende var alltså den tänkande människan som fråntogs allt, fängslades och förpassades till anonymitet och isolering.
Trailer för filmen "Angela Vode - skriti spomin" Angela Vodes liv har också blivit film med titeln Angela Vode, skriti spomin (Angela Vode, dolt minne), som visades på TV för första gången i april 2009. Hon var alltså en av de första kvinnorna som anslöt sig till den kommunistiska rörelsen och en av Befrielsefrontens (OF:s) grundare. Hon kom i konflikt med slovenska kommunistpartiets ledning och kastades med omedelbar verkan ur partiet, senare också ur Befrielsefronten. Under kriget var hon på grund av sin proslovenska politiska aktivitet fängslad i italienska fängelser i flera månader och sedan skickad till det tyska koncentrationslägret Ravensbrück.
Efter kriget var hon en av de åtalade i den ökända Nagodeprocessen 1947 (se ovan). Hon stod åtalad för landsförräderi och dömdes till 20 års fängelse samt 5 års fråntagande av alla medborgerliga rättigheter. När hon efter 6 år kom ut ur fängelset fick hon inte arbeta eller inneha någon skrivmaskin. Hon försörjdes av sin syster Ivanka Špindler och under den tiden skrev hon i smyg sin bok Skriti spomin.
Boken gavs ut först år 2004 - efter 15 år av demokrati. Hennes minnen utgör en skakande läsning, då hon beskriver på vilket sätt hennes forna kolleger degraderade och fängslade henne samt tog ifrån henne hennes professionella värdighet och människovärde. Som om inte förbudet mot att publicera var nog, så var hon tvungen att, för att överleva, tjäna pengar på att sälja sina artiklar till kommunistpartiets teoretiker, som ogenerat publicerade dem under sitt namn.

Hennes verk inger inte läsglädje, men dock en insikt i den bittra sanningen om en historisk period som inte erkände sina motståndare något människovärde.

En annan slovensk feminist från denna tid är Ljuba Prenner (1906-1977). Redan som liten flicka gjorde hon motstånd mot de samtida föreställningarna om det kvinnliga könet. Snart upplevde hon också att hennes könsidentitet var en annan. I dåtidens slovenska samhälle inom Österrike-Ungern gällde en traditionell syn på kvinnan bakom spisen med en skara barn, som inte hade tillgång till utbildning. Kvinnans ställning blev inte heller bättre under den jugoslaviska monarkin (se del 5). Ljuba var trots det en av åtta flickor som gick i gymnasiet och tog studenten.

Senare drog hon till sig uppmärksamheten även med sitt yttre, eftersom hon klädde sig som en man då hon ville uppfattas som en sådan. Under 30-talet slog hon igenom som författare - 1939 skrev hon också den första slovenska kriminalberättelsen, Neznani storilec (Den okände förövaren) - och 1941 doktorerade hon i juridik. Som hemlig samarbets-partner med Befrielsefronten (OF) räddade hon fängslade slovener ur italienska fängelser och läger. 1942 kom hon i konflikt med det slovenska kommunistpartiets ledning för att den uteslöt liberalerna under Crtomir Nagodes ledning ur OF och på grund av avrättningarna, som VOS utförde i OF:s namn (se del 6). Hon uteslöts också ur Författarförbundet, eftersom man under den s.k. kulturella tystnaden 1943, satte upp hennes drama Veliki mož (Den store mannen).

Den kulturella tystnaden utlystes av Befrielsefronten och innebar att konstnärer och andra kulturpersonligheter inte fick skapa i det ockuperade Ljubljana (se del 6).

Under de politiska processerna år 1946 och 1947 försvarade hon den nya maktens politiska motståndare, varför man 1947 tog ifrån henne rätten att utöva advokatyrket. Hon arresterades också och satt i fängelse i fyra månader. Efter att hon kom ut ur fängelset anställdes hon vid Slovenska vetenskaps- och konstakademin, men Verket för statens säkerhet (UDV) lät arrestera henne igen 1949 och sände henne till tvångsarbete på 18 månader. Först 1954 lät statsledningen henne åter utöva sitt yrke, men förbjöd henne att publicera sina litterära verk, varför det mesta av hennes verk ännu består av handskrifter. Hon gick i pension 1975 och antogs åter i Författarförbundet 1976 - ett år innan hon dog.

Trots att de regerande strukturerna och det konservativa samhället föste undan Ljuba Prenner till randen av samhället, bar författarinnan denna börda med humor, ironi och en tro på sanningen. "Jag är framförallt intresserad av människan; människan i all sin verksamhet och sitt upphörande. Eftersom jag tror på människan, tror jag också på livet, vilket innebär att jag har en positiv livsinställning, trots att jag inte lever i illusioner och är medveten om att livet i sin helhet är gott och ont, njutning och lidande - dock måste människan gräva sig ur det värsta. Jag är övertygad om att det mesta i världen tyvärr sker på grund av den rädsla som människan hyser för människan," skrev hon.
1957 dog den störste slovenske arkitekten genom tiderna, Jože Plecnik (1872 - 1957), som var den som framförallt under mellankrigstiden satte sin prägel på den slovenska huvudstaden Ljubljana efter att staden hade drabbats hårt av jordbävningen 1895 (se del 5). Hans arbete präglas av en extraordinär hög kvalitet samt av en hög grad av originalitet och innovation i utnyttjandet av historiska, regionala och lokala särdrag.

På bilden till höger ses St. Mikaelskyrkan, med vilken Plecnik med sin kreativitet lyckades, trots begränsad budget, återskapa en fridfull och avslappnad miljö med många revolutionära lösningar för att minska kostnaderna.

Författaren Ivan Sivec (se nedan) har skrivit en bok om Jože Plecnik med titeln Mojster nebeške lepote (Mästaren i himmelsk skönhet). Även den svenske arkitekten Gunnar Asplund, som ritade huvudbyggnaden till Stockholms stadsbibliotek, hörde till Jože Plecniks beundrare.

Det slovenska parlamentet, Plecniks verk som aldrig blev verklighet (se ovan), kan förknippas med hans kärlek till fosterlandet och en önskan om att få uppleva ett självständigt Slovenien. Han hade tydligen också funderingar kring släktskapet mellan slovenerna och de forntida befolkningarna (se del 8). I ett brev till sin vän, Janez Jager, en slovensk arkitekt som verkade i USA, skrev han: I flera år har jag närt en dold övertygelse - att etruskerna var slaver. Min själ tvingar mig till det. Allt mitt väsen är besläktat med deras föreställningar och former... (se del 8)

Vännen Janez Jager skapade annars både i Slovenien och i USA, där han bl.a. byggt några kyrkor. Hans mest kända verk är dock stadsplanen för Minneapolis från 1906. I Slovenien är han mest känd för att ha ritat Nationella caféet vid Dvorni trg (Dvortorget) i Ljubljana med motiv från nationell konst.

En annan framstående arkitekt från mellankrigstiden, Vladimir Šubic (se del 6), som hade ritat Ljubljanski neboticnik (Ljubljanas skyskrapa), hamnade efter 2:a världskriget i onåd hos den kommunistiska makten, som sände honom till en arbetsbrigad 1946, till järnvägsbygget Brcko-Banovici i Bosnien, där han samma år dog under ännu ouppklarade omständigheter.

Andra arkitekter sedan tidigare var bl. a. Gregor Macek (1682 - 1745), som byggde många kyrkor: från Šmarna gora, Dobrove, Šmartina vid Kranj, Tunjice, Veles till Limbarska gora (se bilden till höger). I Ljubljana avslutade han även byggnationen av stadshuset "Rotovž".

En av de viktigaste konstruktörerna i Österrike-Ungern och en känd brobyggare var Mihael Štrukelj (1851-1923), som bl. a. byggde bron i Rovaniemi i Finland, numera jultomtens hemort. Han skrev också den första läroboken i brokonstruktion, som tryckts om i nya upplagor många gånger.

Max Fabiani (1865 - 1962), samtida med Plecnik, var en av de viktigaste stadsarkitekterna i den österrikiska monarkin, en innovatör inom arkitekturen i övergången mellan 1800- och 1900-talet. Han var professor på Wiens tekniska universitet och konstrådgivare åt tronföljaren Franz Ferdinand.
Hans viktigaste verk i Ljubljana är Krispers, Hribars och Bambergs hus, Mladika, Šentjakobs skola och prästgård samt Jakopics paviljong (se del 5). Även Narodni dom i Trieste, som antändes av fascister 1920, hörde till hans verk (se del 6).
1917, i 53 års ålder, lämnade Fabiani Wien och en lysande universitetskarriär, internationell berömmelse, en storstads bekvämlighet samt ett personligt gott rykte för att ägna sig åt arbetet att återuppbygga det under det 1:a världskriget raserade Socaområdet, Goriška och Karstlandskapet. Han flyttade till sin hemtrakt och påbörjade arbetet. 1918, efter Österrike-Ungerns fall, övergick dessa nästan helt förstörda landområden till Italien, men Fabiani fortsatte med sitt arbete ändå. Med 92 regulationsplaner för bosättningar i Socaområdet, i södra Friuli i Karstlandskapet och Vipavadalen tillskansade sig Fabiani en viktig plats i den europeiska planerings- och arkitekturhistorien.
Allt som byggdes i Štanjel under mellankrigstiden planlades av Fabiani.
Han planerade Ferrarivillan med trädgård på den forna stadsmuren genom att ändra husets funktion, vilket är ett exempel på hur man med vissa ändringar kan ändra funktionen hos tömda anonyma hus genom att bevara deras yttre och på så sätt bevara platsens traditionella historiska särprägel. Likaså revolutionära och beundransvärda är hans vattenledningstillbehör för Ferrarivillan och dess trädgård. I det renoverade Štanjelslottet ordnade Fabiani kommunhuset, grundskolan, vårdcentralen, biografen, stora danssalen med fresker och kommunförrådet. Inhysningen av offentliga program i det renoverade slottet har ej sin like inom Europa.
Bilden till höger visar firmahuset på Ungargasse 59-61 i Wien, som byggdes mellan 1899 och 1901 enligt Max Fabianis planer - det är hans tidigaste verk, med vilken han skapade en ny typ av bostads- och firmahus oinfluerat av Otto Wagner och secessionisterna. Utsidan av byggnaden är smyckad med färgad tegelbeklädnad från den ungerska firman Zsolnay.

Ivan Vurnik (1884 - 1971) var tillsammans med Plecnik och Fabiani pionjär inom den moderna slovenska arkitekturen. Han försökte skapa en slovensk nationell stil, som skulle förena det ändamålsenliga och formmässigt uttrycksfulla, det praktiska och skönheten. Vurnik sökte sina idéer i folklorens olika konstformer.

Hans viktigaste period var under mellankrigstiden. 1919 flyttade han från Wien till Ljubljana, där det första slovenska universitetet (se del 6) hade bildats samma år. Ett år senare lyckades Vurnik förverkliga sitt engagemang för grundandet av en ariktekturavdelning inom tekniska fakulteten.

Omständigheterna gjorde att Vurnik inte fick resa någon större byggnad efter 2:a världskriget, trots att han grundlade och planerade projekt ända fram till sin död. Hans arkitektur var under denna period, trots att ingen som forskade kring den slovenska modernismens utveckling undgick dess mer eller mindre korrekta omnämnande, inte exponerad (under kommunismen uppmuntrades inte det etniskt särskiljande, se nedan) . Därför tillägnades Vurniks arbete inte en sådan systematisk och konsistent bearbetning som det hade förtjänat.

Till vänster syns en av Vurniks höjdpunkter i hans s.k. "nationella inriktning" - Zadružna gospodarska banka, den kooperativa handelsbankens byggnad i Ljubljana, från 1922.

Under sextiotalet hade en "Jugorockscen" etablerats, som inkluderade musik som öppet hedrade Tito och systemet; radikal konceptuell konst vann plats vid sidan om den officiella artistiska modernismen som syntes i Zagreb och Belgrad - och många jugoslaver, särskilt slovener, började under detta årtionde resa fritt till väst.

Påven Johannes XXIII grundade ärkebiskopssätet i Ljubljana 1961.

1963 bytte federativa folkrepubliken Jugoslavien namn till socialistiska federativa republiken Jugoslavien (SFRJ) och Slovenien kallades då socialistiska republiken Slovenien.

1965 och 1966 utfördes en ekonomisk reform och ytterligare ekonomisk decentralisering av Jugoslavien. Slovenien var den republik som snabbast närmade sig en marknadsekonomi. Man hade annars en socialistisk specialitet inom landet, s.k. "självförvaltning" (slo. samoupravljanje). Trots den restriktiva ekonomiska och socialistiska lagstiftningen som framförallt bestämdes av den största - serbiska - nationen, som baserade sin centralistiska strategi på de mindre utvecklade republikerna, lyckades Slovenien bevara en högre ekonomisk utvecklingsnivå, hade en kunnigare arbetskraft och bättre arbetsdisciplin samt organisation. Den slovenska inhemska produktionen utgjorde 2,5 gånger det jugoslaviska genomsnittet.

Arbetstiden förkortades till 42 timmar under 1968-1970.

1965-1975 begav sig 70.000 personer utomlands för att arbeta. Under sjuttiotalet emigrerade 200.000 personer från Slovenien. Utflyttningen av framförallt de unga, som en följd av ett ekonomiskt utnyttjande av republiken och av framförallt den slovenske bonden, växte till ett allvarligt problem.

Den jugoslaviska regimen gillade inte att den slovenska identiteten avvek så mycket från det jugoslaviska genomsnittet. Det var det största hindret inom målsättningen att skapa ett jugoslaviskt folk. Därför infördes förutom en ekonomisk och fysisk nedbrytning av slovenerna även en nedbrytning av den slovenska idén och kulturen. Många framgångsrika slovener förtegs eller isolerades (t. ex. Belar, Pregl, Šubic, organisationen TIGR, Karlin m. fl.) eller hölls tämligen okända för den slovenska allmänheten (uppfinnare, vetenskapsmän, arkitekter, författare och andra kulturella personligheter - en del av dem nämnda på dessa sidor), vilket har gjort att slovenerna har fått återupptäcka dem efter självständigheten.

Obekväma konflikter mellan grannfolken - även från helt nyligen (se del 6 och ovan) - och den sanna medeltida historien (se del 2 och del 3) tystades avsiktligt ner i enighetens och brödraskapets namn, för att alla jugoslaviska medborgare skulle te sig så lika varandra som möjligt. Sanningen om slovenernas för området säregna mentalitet och historia - med hög utbildningsgrad, innovationsrikedom (se del 5), självständighet, entreprenörskap, västorienterade kulturella värderingar och storslagna medeltida historia - fick inte synliggöras.

Ett av de viktigaste syftena med att dölja stora slovenska personligheter var att frånta den unga slovenska generationen förebilder och att plantera in mindervärdeskomplex bland det slovenska folket, som eviga "drängar" åt den tyska överhögheten - räddade av det serbiska "brödrafolket" i slutet av 1:a världskriget (se del 6).

Samtidigt turnerade det hittills mest framgångsrika musikbandet Avseniki (se del 9), som hade uppstått redan 1953, runt om i Europa och spred så den slovenska musikkulturen utomlands. Sedan 1962 grundades också deras fanclubs utomlands som uppgick till 150 stycken 1989.


Avseniki
ZvitorepecTrdonjaLakotnik

I Slovenien tvingades körer vid framträdanden att alltid sjunga minst en "jugoslavisk" sång och eftersom särskilt Avseniks musik så starkt framhävde den slovenska själen, stod den storserbiska regimen inte ut med detta, utan började intrigera så pass att bandet drog sig undan till Tyskland.

Dit drog sig även den mycket talangfulle slovenske serietecknaren Miki Muster undan. De internationella serietidningar som fanns tillgängliga i de slovenska kioskerna var endast översatta till serbokroatiska.

Födelsehem tillhörande en del respektabla slovener, som inte hade blivit så kända hos allmänheten, raserades - som t.ex den störste slovenske filosofen France Vebers födelsehus i Gornja Radgona under 1964. France Veber (1890-1975) hade genom sitt arbete ett stort inflytande på en större krets slovenska intellektuella under mellankrigstiden och ända fram till 1945. Då tvingade man honom i pension och utestängde honom från universitetet samt den slovenska vetenskaps- och konstakademin samt förbjöd honom att publicera sina verk. 1937 hade han i Paris erhållit medaljen René Descartes, 1939 dekorerades han med Kungl. Jugoslaviska Sankt Savaorden och 1970 tilldelade Graz universitet honom gulddoktorat.
Man lät slotten förfalla (se ovan), förstörde kyrkor, bysymboler (se del 2) försvann mm. När en jordbävning skakade om byn Bregin 1976, med värdefull minnesmärkt arkitektur, raserade man byn utan att ens försöka skydda något.
Det slovenska universitetet skonades inte heller. Under ideologisk förklädnad skedde ett undergrävande av dess vetenskapliga nivå. För att hans bok om den slovenska litteraturens historia gavs ut på tyska - Geschichte der slowenischen Literatur (Berlin 1958) - var Anton Slodnjak (1899-1983) tvungen att lämna universitetet; han tvingades i pension men tog sig till Tyskland, där han undervisade istället. 1965 återvände han för att fortsätta med sitt vetenskapliga arbete. Han var en utmärkt litteraturhistoriker och Prešeren-kännare (se Prešeren, del 5).
Under efterkrigstiden rensade man bort över 90 mycket kompetenta föreläsare från universitetet. Flera av dem utestängdes också från akademin.

Josip Mal (1884-1978) doktorerade i medeltidens historia 1908. Han fortsatte sitt vetenskapliga arbete på institutet för forskning i österrikisk historia i Wien samt specialiserade sig i historia och närliggande ämnen, bl.a. konsthistoria, för arbete inom arkiv, på bibliotek och muséer. Från november 1909 arbetade han i Kranjski muzej (Kranjskamuséet), som senare fick heta Narodni muzej (Nationalmuséet, se del 5), och var dess rektor från 1924 samt ända till 1945, med ett kort uppehåll däremellan. Som pensionär ledde han Ljubljanas stadsmuseum mellan 1950 och 1961 mot arvode.

Från 1912 verkade han i Kranjskas museiförening, som senare fick namnet Slovenska museiföreningen, och var redaktör för föreningens publikation. Han skrev många historiska artiklar, studier och diskussioner (se del 8). Efter dr. Josip Grudens död fortsatte han med dennes påbörjade Zgodovina slovenskega naroda (Slovenska folkets historia). Sista delen kom ut 1939.
Det var Josip Mal som underbyggde den slovenska statens historiska tradition. Om det slovenska riket Karantanien (se del 1) berättar han särskilt i sin studie, som publicerades efter 2:a världskriget i början av 50-talet (J. Mal 1953). Efter det publicerades inte längre hans diskussioner. Tydligen hindrades det av Belgradapparaten. I början av 60-talet finner man ytterligare två av hans diskussioner på tyska - om det utmärkande för det karantanska furstendömet (J. Mal 1961) samt om frågan om kosezer (J. Mal 1963), som var ett särskilt adligt stånd inom det medeltida slovenska samhället (se del 2). De publicerades i antologin Südostforschungen i München.
Tyvärr så var de politiska emigranterna i den fria världen inte tillräckligt medvetna om hans upptäckter för att kunna grunda idén om en slovensk stat på historisk juridisk grund (se nedan). Mal försökte påkalla uppmärksamhet för existensen av den slovenska rätten, som i källor benämns som institutio Sclavenica och som Slavica lex (se del 2). Åsidosättandet av denna rätt i det slovenska historieskrivandet visar klart och tydligt hur förfalskade de historiska förklaringarna var särskilt i det som hade med den slovenska statens tradition att göra. Den jugoslaviska officiella historieskrivningen i Ljubljana nonchalerade helt Josip Mals upptäckter och fortfarande idag kommer liknande förklaringar från universitetshåll ut i allmänheten. I den slovenska encyklopedin skriver man bristfälligt om Josip Mal och har systematiskt avstått från att nämna de studier som handlar om upptäckten av den historiska rätten och den statliga traditionen, vilket förmodligen inte bara är ett sammanträffande.
Även de kyrkliga strukturerna infiltrerades av folk, som var Jugoslavienorienterade. Redan Slomšek (se del 5) grundade de heliga Cyrillus och Methodius apostelrörelse som sedan blev ett substitut för en brist på idé om den slovenska kyrkan. Den panslaviska och jugoslaviska idén växte, även om inte avsiktligt, och övervägde snart inom rörelsen. Inom Jugoslavien blev efter 1:a och ännu mer efter 2:a världskriget cirilmetodovstvo (Cyrillus och Methodius-rörelsen) en form av Jugoslavienorienterad ideologi. Prästerna var tvungna att gå med i Cyrillus och Methodius-föreningen för att undvika förföljelse. Någon idé om en slovensk kristendom syntes inte, utan den doldes helt av tanken på en "panslavisk" kristendom. En upptrappning av tillbedjan till de heliga bröderna blev någon form av instrument för att Jugoslavieninrikta tanken hos slovenska troende. På uppmuntran av Cyrillus och Methodius-prästen, kyrkohistorikern och professorn Miklavcic, avlägsnade man i Ljubljanas biskopssäte de till dess varande skyddshelgonen Mohor och Fortunat, martyrena från Aquilea/Oglej, och införde som skyddshelgon de heliga Cyrillus och Methodius. I Maribor tillägnades de en ny kyrka. Förutom att det var en framgångsrik förklädnad för att Jugoslavienidén skulle tränga igenom i kyrkan, så föreställde Cyrillus och Methodius-rörelsen förmodligen en ekumenisk bro mot den serbiskortodoxa kyrkan.
Det finns de som menar att det är denna infiltrering av den slovenska kyrkan som ledde till att t.ex. påven Johannes Paulus II under sitt besök i Slovenien 1996 i sitt tal uppgav att slovenerna för första gången i sin historia har ett eget land.
Och när man i Mile (Millstadt) i Kärnten, under samma månad som Sloveniens självständighet erkändes (se nedan), hade hittat en bit av den helige Domicianus grav - karantansk hertig och karantanernas beskyddare, vars existens hade förnekats av österrikarna - skrevs det inget om det i Slovenien, inte heller i den kyrkliga tidnigen Družina, trots att fyndet var sensationellt, vilket då också skulle bero på den panslavistiska inriktningen, som förnekar slovenernas tidigare historia.

I oktober 2007 presenterades dokument och vittneskildringar hos justitiedepartementet om koncentrationläger under efterkrigstiden, bland dem ett dokument som visar att republikens juridiska sekretariat under 1967 hade beställt en förberedelse av en studie om var man skulle kunna upprätta koncentrationsläger, om det skulle bli undantagstillstånd. Dokumenten kom till under tiden för oroligheterna i Tjeckoslovakien och hittades i källarutrymmet hos justitiedepartementet bland osorterade och icke evidenta dokument. De visar alltså att den kommunistiska regimen hade funderingar kring att åter använda sig av koncentrationsläger vid undantagstillstånd.
Statens säkerhetstjänst (SDV) - som var efterföljare till UDBA - hade förberett en lista med cirka tusen personer, som "av politiska skäl" genast skulle tas om hand, bland dessa fanns cirka hundra kvinnor. De internerade skulle enligt SDV:s uppskattningar delas upp mellan tre eller fyra läger, vararv ett skulle reserveras för kvinnor. Personerna på listan, som man inte har hittat ännu, var förmodligen de mest utsatta Informbiro-anhängarna, då man befarade en intervention av Warszawapaktens styrkor även i Jugoslavien. Under den tiden förstördes troligen också det mesta av materialet som handlade om efterkrigsmassakrerna och koncentrationslägrena från efter kriget. Det fanns enligt uppgifter även en lista på 400 människor, som med aktionen "Krim" vid undantagstillstånd genast skulle avrättas.

1967 dog den slovenske författaren och dramatikern Vladimir Bartol (1903-1967) som är mest känd för sin bok Alamut, som kom ut 1938. Den översattes till många språk och är populär världen över. Handlingen utspelar sig i den islamska världen, i det medeltida Persien, och intresset för boken växte både i Slovenien och runt om i världen efter den 11 september 2001.

Det finns uppgifter om att Vladimir Bartol sympatiserade med den illegala organisationen TIGR (se del 6). Alamut skulle alltså via det islamiska exemplet även tala om den slovenska antifascistiska folkbefrielsorganisationen, som också använde sig av terroristaktioner.
Liksom Vladimir Bartol har även Boris Pahor blivit en vitt uppskattad världskänd författare, trots att han verkade i motvind:

Boris Pahor
I början av sextiotalet stötte sig Boris Pahor (*1913) för första gången med den totalitära regimen i efterkrigstidens Slovenien. Anledningen var hans öppna kritik av Edvard Kardelj (se ovan), som var den ledande slovenske kommunisten och ideologen bakom det jugoslaviska självförvaltningssystemet. 1957 hade Edvard Kardelj publicerat en ny upplaga av "sitt" arbete Razvoj slovenskega narodnega vprašanja (Den slovenska nationella frågans utveckling) från 1938. Den egentlige upphovsmannen till arbetet var Dragotin Gustincic, men hur Kardelj gjorde det till sitt hör till en annan historia. I den nya upplagan hade Edvard Kardelj dock lagt till en inledning i vilken han i förenklade ordalag slog fast följande:"...Nationen är ett historiskt fenomen, som rest sig under den kapitalistiska epoken... med den socialistiska utvecklingen i en socialistisk, respektive kommunistisk ordning kommer den att försvinna från den historiska scenen..." Senare förutsåg han också att det i framtiden bara skulle finnas socialistiska kollektiv utan nationella språk och säregenheter... Edvard Kardelj följde uppenbarligen egentligen hemliga direktiv från den hegemonistiska storserbiska regimen i Belgrad.

I samband med detta ställde Boris Pahor en öppen fråga i tidskriften Zaliv (från Trieste): "Hur är det möjligt att en ledande medlem (Edvard Kardelj) av Befrielsefronten under 2:a världskriget, då tusentals slovenska partisaner kämpade för sin nations överlevnad, idag förutser samma nations försvinnande...?" På så sätt blev Edvard Kardeljs kontradiktoriska roll uppenbar för allmänheten. Efter den händelsen förbjöds distributionen av tidskriften Zaliv (Viken) i Slovenien.

Trots det fortsatte Boris Pahor, som själv bodde i Trieste, skriva i denna tidskrift om frågan kring Sloveniens existens och även om andra små grupper inom Europa med vackra kulturella traditioner och språk. Hans sammandrabbning med Edvard Kardelj resulterade i att den jugoslaviska regimen försökte isolera honom. I Trieste försökte slovenska kulturella föreningar, som stöttades av Slovenien (Jugoslavien), minimera hans kulturella samarbete med tidskrifterna.

I Slovenien publicerades någon av Boris Pahors noveller då och då, för att det inte skulle verka som om han hade satts i blockad, dock inte någon av hans essäer. Han gav inte upp och lyckades publicera en bok kallad Odisej ob jamboru (Odysseus vid masten), Trieste 1969,1971. Essäerna i denna bok bearbetade frågorna kring den slovenska självständigheten, Sloveniens kulturella och ekonomiska liv i det moderna Europa, den slovenska autoktona frågan... De utvärderade också medvetenheten hos regimen i Slovenien (Jugoslavien). Regimen förbjöd inte boken, men polisen "bjöd in" ägare till boken till förhör på polisstationen.

Boris Pahors verk förbjöds inte i Slovenien för att inte provocera fram ett motstånd mot hegemonismen för vilken han anklagade regimen i sina essäer. Han hade då kunnat bli mycket populär och sedd som ett offer för förföljelse eller till och med en nationell hjälte. Men man höll honom under ständig kontroll och en mycket begränsad information om hans liv och arbete släpptes ut bland slovenerna, vilket enligt den jugoslaviska regimen gav en större effekt i syftet att skymma hans budskap.

I mitten av sjuttiotalet skedde en ny sammandrabbning med regimen i Slovenien. Boris Pahors vän, den slovenske författaren och poeten Edvard Kocbek (se del 6), firade sin 75-årsdag. Även denne hade avskurits fån det politiska och kulturella livet i Slovenien, men var en välkänd person för att han hade representerat de kristna slovenerna i Befrielsefrontens ledning under 2:a världskriget. Till hans ära publicerade Boris Pahor och Alojz Rebula (se del 18) en minnesbok i Trieste, som också innehöll en intervju i vilken en av frågorna som ställdes till Edvard Kocbek rörde medlemmarna av den antikommunistiska rörelsen, som sökte skydd i Österrike 1945. Genom intervjun kom det fram att det slovenska kommunistpartiet från början var underordnad Tito, dvs. Belgrads och de facto den storserbiska ledningen för det jugoslaviska partiet, armén och dess hemliga polis. Arkebuseringen av hemgardet, som sändes tillbaka från Koroška/Kärnten, ockuperat av engelsmännen sedan 1945, utfördes av den jugoslaviska armén på order av generalstaben (se del 6). Uppgiften att verkställa ordern gick till Sima Dubajic, serbisk överste i den jugoslaviska armén.

Edvard Kocbek svarade att han inte blev medveten om detta massmord förrän flera år senare. Det var första gången som någon medlem av Befrielsefrontens ledning öppet gav sitt medgivande om att detta brott hade skett, vilket dittills hade hållits hemligt av den slovenska regimen. Därför startade regimens medier en våldsam kampanj mot Edvard Kocbek och Boris Pahor. Den sistnämnde fick inte längre komma in i Slovenien och förbudet höll i åtta år.

Sedan dess ignorerades Boris Pahors litterära arbete i Slovenien. Samtidigt ignorerades det i Italien, då den italienska sidan ansåg att Trieste enbart var en italiensk stad, vars massmedia ständigt förnekade slovenska författares närvaro. Utomlands upptäcktes Boris Pahors arbete först i Frankrike, där en fransk översättning av hans bok Nekropola publicerades 1990. Det var ett genombrott och översättningar till andra språk följde: till esperanto, engelska, tyska och även italienska; Pélerin parmi les ombres (Paris 1990), Pilgrimato inter ombroj (Maribor - Celovec 1993), Pilgrim among the Shadows (New York - London 1995), Necropoli (Monfalcone 1997), Nekropolis (Berlin 2001).

Boken Nekropola (Nekropolis), Maribor - Trieste 1967, handlar om hans upplevelser i koncentrationslägren. Den är full med humanistiska tankar och blev en världsbestseller. Boris Pahor anses nu vara en klassisk författare inom 1900-talets europeiska litteratur.

Som ung upplevde Boris Pahor den fascistiska regimens förföljelse av slovener i Kustlandskapet (se del 6). Han beskrev flammorna från eldhärjningen av det slovenska kulturella centret i Trieste i berättelsen Grmada v pristanu (Brasan i hamnen), Ljubljana 1959, 1972 (se del 6). Den fascistiska terrorn beskrevs också i andra berättelser, bl. a. händelsen då fascisterna förgiftade kompositören Lojze Bratuž med maskinolja år 1936 (se del 6) och om terrorn mot slovenska barn då de dristade sig att tala sitt modersmål i skolan.

Eftersom Vatikanen hade gjort upp kompromisser med den fascistiska regimen, som påverkade de slovenska katolikerna, närmade sig Boris Pahor liksom många andra unga slovener den progressiva socialismen. Inom honom växte idén att kämpa för de förtryckta slovenernas rättigheter i Kustlandskapet och för mänskliga rättigheter i allmänhet. Senare kämpade han också för andra icke erkända nationella och språkliga minoriteters rättigheter inom Europa.

Under 2:a världskriget samarbetade han med Befrielsefronten trots att det leddes av Kommunistpartiet. Det fanns ingen annan befrielserörelse. 1944 ockuperade nazistiska trupper Trieste och Boris Pahor arresterades av medlemmar av den slovenska antikommunistiska tjänsten, som låg under tysk kontroll. Först sändes han till koncentrationslägret Natzweiler-Struthof (Alsatia), sedan till Dora och Bergen-Belsen. Han överlevde och frisläpptes av de allierade efter kriget.

Efter kriget återvände Boris Pahor hem och fortsatte med sina studier på Padovauniversitetet. Han utexaminerades med ett arbete om den slovenske poeten och författaren Edvard Kocbeks lyrik. Sedan undervisade han i litteratur på slovenska skolor i Trieste i många år tills han gick i pension 1975. Han har under hela tiden varit en produktiv författare. Hans litterära arbete har inneburit ett viktigt bidrag till den slovenska kulturens återhämtning i Trieste, som under årtionden ignorerats av italienarna.

Några av hans böcker skrivna på slovenska: Vila ob jezeru (Villan vid sjön), Maribor 1955, Nomadi brez oaze (Nomader utan oaser), Koper 1956, Onkraj pekla so ljudje (Det finns folk bortom helvetet), Ljubljana 1958, Parnik trobi nji (Ångbåten tutar åt henne), Ljubljana 1964, Skarabej v srcu (Scarabé i hjärtat), Maribor 1970, Zatemnitev (Mörkläggning), Trieste 1975, Spopad s pomladjo (I kamp med våren), Trieste 1978.

Boris Pahor har under de senaste åren erhållit titeln Officier de l'Ordre des Arts et Lettres av det franska kulturministeriet och även dekorerats med Légion d'honneur (Hederslegionen) av den franske presidenten, vilket är den förnämsta orden i Frankrike. Han har också flera gånger nominerats till Nobelpriset i litteratur (se del 5).
I juni 2008 fick Boris Pahor också priset Viareggio-Versilia, som utdelas sedan 1967 till världskända personer, som ägnat sitt liv åt kulturen, förståelsen mellan olika folk, samhällsutvecklingen och freden. På så sätt har han hamnat i samma sällskap som den grekiska upprorsmannen Alekos Panagulis, den tyske författaren Günter Grass, den israeliske författaren Abraham B. Yehoshu och den spanske poeten Pablo Neruda.

I samband med att fem böcker hade översatts till tyska - med de tyska titlarna Im Labyrinth, Villa am See, Die Verdunkelung, Geheime Sprachgeschenke och Nomaden ohne Oase - tilldelade Österrike i april 2010 Boris Pahor det honorära korset för vetenskap och konst som tack för spridningen av kunskapen om fascism. Det är den högsta dekoration som Österrike kan tilldela en utländsk medborgare.

I maj 2010 fick den 66-årige författaren även på hemmaplan Triestelandskapets erkännande, pecat tržaške pokrajine. Han fick det för att han har beskrivit de dramatiska händelserna under 1900-talet, lämnat vittnesmål om tragedierna som följde i nazismens och fascismens spår, som samtidigt är minnen som medvetandegör. I sina verk om hemskheter orsakade av människan beskriver han också den enskildes möjlighet att vara solidarisk samt att födas på nytt och se in i framtiden. Han visar i sitt skrivande även den språkliga och kulturella mångfalden i Triestes identitet - han personifierar det känsliga gränsområdets själ.
Ceremonin bevittnades av många slovenska och italienska gäster samt alla borgmästare från kommuner i Triesteområdet, utom borgmästaren från självaste Trieste, som förra året nekade Boris Pahor titeln hedersmedborgare.

I juni 2010 fick Boris Pahor även priset Hemingway Sparkasse som uttdelas i kuststaden Lignano i Friuli (se del 6). Priset går till europeiska kulturella personligheter som utmärker sig med att i sitt litterära verk betona värderingar som frihet, tolerans samt vänskap mellan nationer. År 2009 fick Drago Jancar (se nedan) priset.

Ciril Žebot (1914-1989) var slovensk ekonom och politiker. Han studerade juridik i Ljubljana och specialiserade sig på handelsekonomi i Milano, Paris och Tjeckoslovakien. Han arbetade i Ljubljana i Delavska zbornica (Arbetarkammaren) och Narodna banka (Nationella banken) samt var mellan 1941 och 1943 rådgivare åt Gospodarska zveza (Handelsförbundet). Från 1941 föreläste han handelsekonomi på juridiska fakulteten i Ljubljana.

Politiskt engagerade han sig i tidskriften Straža v viharju (Vakt i stormen) som en av ledarna i den akademiska klubben Straža (Vakt). Under NOB (Befrielsekampen) tog "stražarji" ("vakterna") ställning mot folkbefrielserörelsen. 1942 blev han ledare för "vakterna" som organiserade antipartisanska bygarden. Han verkade "under jorden" för ett enande av de slovenska områdena och för ett demokratiskt Slovenien efter befrielsen. Efter Italiens kapitulation drog han sig undan gestapo till Rom och 1947 till USA. Först undervisade han vid universitetet i Pittsburgh och från 1958 var han professor i politisk ekonomi vid universitetet Georgetown i Washington.

1967 gavs hans bok, det politiskt mycket partiska historiska verket Slovenija vceraj, danes in jutri (Slovenien igår, idag och imorgon), ut i Celovec/Klagenfurt. Det gjorde ett stort intryck även i kommunistiska kretsar, så som ingen annan bok hade gjort under 1900-talet. Efter att slovenerna i årtionden hade hamrats med föreställningar om sin litenhet och försvarslöshet via media och skolapparaten, väckte redan författarens akademiska ställning i USA respekt hos dem. Ciril Žebot korresponderade regelbundet med The Washington Post och The New York Times. Hans studier gavs ut förutom på engelska även på tyska, italienska och spanska. I sina slovenska uppsatser hänförde han med sitt strålande slovenska politiska språk. I sin bok nämnde han också Viktor Meier, en respektabel schweizisk journalist, och dennes åsikt: Man kan lugnt säga att i hela efterkrigstiden finns det inget annat exempel... på att ett folk blivit so massivt utnyttjat och berövad frukterna av sitt arbete som slovenerna (V. Meier, 1964). Till dess hade ingen vågat säga rakt ut hur kraftigt Belgradregimen kramade musten ur Slovenien. Belgradapparaten blev rädd för att Žebots bok skulle rucka rejält på dess jugo-kommunistiska och jugo-broderliga ideologi.

När boken fortfarande låg i tryck attackerades den i Ljubljanas dagstidning Delo. I en särskild artikel stod det att det i Celovec/Klagenfurt trycks en "belogardistisk pamflett". När boken kom ut hade dess införande till Slovenien förbjudits officiellt på ett särskilt dokument (med kyrillisk skrift - se bilden), vilket aldrig hade hänt innan dess. Förbudet ökade dock bara intresset för boken, så folk från hela Slovenien skyndade sig till Celovec och köpte snart upp alla exemplar.

Prof. Žebot gav ut boken till minne av 25-årjubilléet av prof. Lambert Ehrlichs död, då han också hade varit en av dennes elever (se del 6). I boken antydde han Erlichs andliga och politiska testamente och tog framförallt ställning för ett avskaffande av totalitarismen i Jugoslavien, dvs. Belgradcentraliseringen och monopolet i politiskt beslutsfattande, vidare för en framgångsrik omorganisation av den oeffektiva "självförvaltade" handelsekonomin, för ett överbryggande av den ideologiska tudelningen från andra världskriget och nationell försoning samt för frihet resp. mänskliga rättigheter.

Förbudsdokument från Belgrad.

Han antydde också betydelsen av en självständig slovensk stat, även om han inte direkt uttalade sig för denna. Troligen därför att de som innehade boken inte skulle råka ut för repressalier samt även för att han kände till Washingtons ställningstagande att bevara Jugoslavien.
Ledaren för partiet i Slovenien, Stane Kavcic, hade bjudit in prof. Žebot till Slovenien och avsattes senare bl.a. på grund av detta. Belgrad hårdnade sitt grepp om Slovenien och folk från söder började strömma till. Under 70-talet förlorade det slovenska partiet de facto sin makt genom att ett nät av regimens förtrogna tillsattes i alla porer inom det slovenska samhället (se nedan), till och med i den slovenska kyrkan (se ovan). Aldrig tidigare hade totalitarismen varit så stark.

Žebots namn, som inte fick nämnas längre, hade bland de unga under 70-talet redan glömts bort. 1988 gav prof. Žebot ut sin sista bok Neminljiva Slovenija (Det oförgängliga Slovenien).

I slutet av denna skriver han: Över 70 år av erfarenhet har visat att det slovenska folket i denna värld av nationella stater och internationella förbund inte kan hävda sig jämlikt eller utvecklas framgångsrikt utan en egen statlig regering. Därför måste en oifrågasatt suveränitet av den slovenska republiken bli en garant för det oförgängliga Slovenien (C. Žebot 1988, 488).

Tanken på en självständig slovensk stat, som spreds framförallt av en krets av prof. Ehrlichs elever (se ovan), växte långsamt men ihärdigt. Den fick en kraftig knuff framåt när tidskriften Sij slovenske svobode (Den slovenska frihetens glans) började komma ut 1968 i Buenos Aires, helt och fullt tillgiven den slovenska suveränitetstanken. Dess puls och kampvilja förmedlades genom respektabla slovenska kulturarbetare, som huvudredaktören Ruda Jurcec samt Božidar Fink, Alojzij Geržinic och andra. Bland publicerade historiska artiklar utmärkte sig särskilt de som skrevs av France Dolinar. I Buenos Aires gavs även tidskriften Smer v slovensko državo (Riktning mot en slovensk stat) ut vars redaktör var Dimitrij Weble och senare Tine Duh - även han Ehrlichs elev. Flera viktiga artiklar bidrog Franc Jeza (se ovan och nedan) och Stane Buda med.

Författarna i dessa tidskrifter grundade sitt ställningstagande för ett självständigt Slovenien på varje folks rätt till självbestämmande. De kunde ännu inte föreställa sig den slovenska statens historiska tradition (se ovan). De tvivlade ännu inte på förklaringarna från tyska och jugoslaviska historiker, som framställde slovenerna som ett för alltid underkastat folk utan egen stat eller egen adel, under tusenårig tysk överhöghet osv. Det syns nästan otroligt att inte ens de mest hängivna medlemmarna av den slovenska nationella rörelsen kunde genomskåda den förfalskade slovenska historien - t.ex. så existerade inte Karantanien (se del 1) i deras medvetande. De förlitade sig helt på den akademiska auktoriteten hos historikerna på universiteten. Franc Jeza (se ovan och nedan) var den ende som åtminstone delvis slog ifrån sig och undergrävde dessa förklaringar.
1969 spelades ungdomsfilmen Bratovšcina Sinjega galeba (Den himmelsblå måsens brödraskap) in efter Tone Seliškars (se länk) bok från 1936. Huvudpersonen i berättelsen, som utspelar sig på en färgstark ö i Adriatiska havet, är den modige Ivo, som grundar ett brödraskap med samma namn som pappans segelbåt. Gänget driver ut på öppna havet, där de efter olika händelser och med hjälp av Ante, som har ett stort ärr, avslöjar smugglare samt lär sig hur man fiskar. Killarna lär sig också att man kan övervinna hinder endast med gemensamma krafter och att man med gemensamt arbete kan skapa en lyckligare framtid och med detta även bättre levnadsförhållanden i sin lilla fiskeby. Seliškars berättelse betonar värderingar som vänskap, rättvisa, bestämdhet, mod, samtidigt som den är både spännande och humoristisk. Liksom Kekec-sången från filmen om Kekec (se ovan), blev också sången från filmen om Bratovscina Sinjega galeba populär bland barnen. De gavs ut på en singel-skiva tillsammans i Ljubljana 1972.

Sjuttiotalet var en motsägelsefull period. I Slovenien trodde egentligen ingen sedan 60-talet på den kommunistsika vetenskapliga "sanningen". En begynnande demokratisering av samhället hotade Kommunistpartiets exklusiva makt, varför ledarskapet förberedde en motattack som under 1971 och 1972 med mer eller mindre våld undanröjde reformisterna. Många politiker och förvaltare som anklagades för "liberala" och "affärsmans"-böjelser fick gå i förtidspension eller inhemsk exil (se även ovan).

1974 antogs dock en ny konstitution som gav republikerna ytterligare självständighet - Jugoslavien sade sig vara någon form av statsförbund för att det skulle se bra ut utåt, medan Belgradregimens totalitarism i själva verket var starkare än någonsin. Slovenien och dess parti existerade bara för att svara mot konstitutionens innehåll och Jugoslaviens "dystra" år som började med motreformationen 71 och 72 fortsatte till ännu en tid efter Titos död 1980. En konflikt mellan anhängare till centralisering och likriktning samt decentralisering av Jugoslavien hade pågått länge och den slovenske Edvard Kardelj (se ovan) kom att tillhöra de sistnämnda. Han hade varit med och skrivit den jugoslaviska konstitutionen vid upprepade tillfällen, men först 1974 lyckades han att få igenom sin idé helt och hållet, då Jugoslavien blev någon form av federation med ett uns av konfederation. Medan rätten till självbestämmande som inkluderade rätten till att bryta sig ur Jugoslavien formellt garanterades även av de tidigare konstitutionerna, ansåg ingen just då att det var tänkbart att det skulle kunna ske i verkligheten.

Eftersom slovenerna till stor del var troende katoliker försökte regimen hålla dem i schack genom att man 1977 lyckades pressa dåvarande ärkebiskopen av Ljubljana, Jože Pogacnik, till att offentligt uttala följande: Det sämsta Jugoslavien är fortfarande den bästa lösningen för det slovenska folket!

Å andra sidan rådde en konsumtionsboom som uppmuntrades av lån från väst och decentralisering av det jugoslaviska självförvaltningssystemet, som teoretiskt tillät mer regionala initiativ och friheter, särskilt i Slovenien. I början av 70-talet avskaffades också de sista hindrena för abort. Jugoslavien hade blivit oerhört komplext och stödde ett helt spektrum av motsägelsefulla kulturella och politiska agendor.

Matej Bor (pseudonym) respektive Vladimir Pavšic (1913-1993), slovensk slavist, poet, översättare, kritiker, dramatiker, journalist, partisan, officer och förkämpe, verkade under 2:a världskriget inom befrielserörelsen med kultur- och propagandaområdet. Sedan 1965 var han medlem i slovenska vetenskaps- och konstakademin (SAZU). 1947 fick han Prešerenpriset (se del 5).
Hans första diktsamling, Previharimo viharje (Låt oss rida ut stormarna) gavs ut 1942 (se dikt, del 6) och hans sista diktsamling Šel je popotnik skozi atomski vek (Det gick en vandrare genom atomåldern) kom ut 1970. 1954 spelades filmen Vesna (se ovan) in efter hans manuskript. Han hade skrivit 12 dramer och flera verk för ungdomar. Som översättare översatte han framförallt Shakespears verk.
Hans dikt Šel je popotnik skozi atomski vek (Det gick en vandrare genom atomåldern), ur diktsamlingen med samma namn, vann under sjuttiotalet ett stort gehör - även i Tyskland, och den handlar om poetens rädsla och ängslan för att människan med sina tekniska och vetenskapliga uppfinningar och deras felanvändning ska omöjliggöra livet för människan på jorden i framtiden. Ett högaktuellt ämne idag med tanke på de stora klimatfrågorna.

Matej Bor är även en av författarna till boken Veneti: First Builders of European Community (se del 8), där han bidrar med sina tolkningar av venetiska skrifter med hjälp av bl.a. slovenska dialekter.
1971 hade Slovenien 1,727.137 invånare. 1976 skakades Tolminskaområdet av en kraftig jordbävning. 1977 renoverades biskopssätet i Koper.

1977 bröts det provinsiella lugnet i Ljubljana av punkens, graffitins och andra dekadenta västfenomens ankomst (se Pankrti, del 9). Den slovenska punkscenen blev snart ökänd i hela Jugoslavien och inom några få år blev Ljubljana ett kontrakulturellt center för hela Europa och inte bara Jugoslavien.

1973 gjordes filmen Cvetje v jeseni (Blommor på hösten) från Ivan Tavcars bok med samma namn (se del 5) och 1975 spelade man in Povest o dobrih ljudeh (En berättelse om goda människor) efter författaren Miško Kranjecs förlaga. 1976 gjordes filmen Idealist efter Ivan Cankars förlaga Martin Kacur (se del 5). 1977 blev det filmen To so gadi (Vilka otyg) som spelades in.
1977 gjordes ännu en legendarisk ungdomsfilm, Sreca na vrvici (Lyckan på koppel), som handlar om barn i en oförstående vuxenvärld (se bilden till höger och en filmsnutt). Ungdomsfilmen Ko zorijo jagode (När jordgubbar mognar) gjordes 1978 efter Branka Jurcas bok (se del 6). 1979 gjordes filmen Draga moja Iza (Min kära Iza).

I slutet av sjuttiotalet dog Martin Kojc (1901 - 1978), slovensk psykolog och författare samt den förste slovenske hypnotisören. Han utbildade sig i Središce vid Drava och i Ptuj. Fram till 2:a världskriget verkade han i Tyskland, men återvände sen till sitt hemland. Han skrev flera böcker, som fick störst uppmärksamhet utomlands, särskilt i Nederländerna, där nya utgåvor trycks fortfarande, samt i Tyskland. De slovenska läsarna fick i stort bekanta sig med honom först på 2000-talet. Kojc böcker består av Ucbenik življenja (Lärobok om livet) från 1935, Självbehandling av nervösa problem, Vägen till lyckan samt Den upplysta människan.

För många moderna stressade och utbrända människor har särskilt boken Ucbenik življenja (Lärobok om livet) blivit ett stöd. Den förmedlar att människans tankar är mycket viktiga och därför bör vara positiva; tankar är en enorm skapande kraft och de har en oanad styrka. Runt om i världen har boken getts ut i 55 upplagor, under den senaste tiden även på japanska. Författaren trodde själv vid första utgåvan att hans bok skulle läsas och förstås först under det nya årtusendet - vilket också har skett - 70 år senare är hans optimistiska hållning mer än välkommen. Många menar att han var en profet med idéer och tankar om livet, som låg ett steg före sin tid. Han utvecklade en egen terapeutisk metod med vilken han både hemma och utomlands samt vid många föreläsningar om denna uppnådde framgångar och erkännanden. Martin Kojc var övertygad om att människan har tur endast då han/hon inte förväntar sig det eller kräver det - med ett anspråkslöst förhållningssätt uppnår man ofta det man inte hade förväntat sig. Boken inbegriper praktiska råd om hur man uppnår en inre harmoni och inre frid, enkla levnadssanningar, som ger ny kraft, rådet att om man vill leva ett bättre liv, får man söka bättre vägar att gå på, att önskningar kan slå in, om man verkligen tror på det och litar på händelserna runt omkring samt att det finns en bestämd mening med allt i livet.

Även utanför Jugoslavien var det inte längre möjligt att publicera artiklar helt ocensurerat. Därför började Franc Jeza (se ovan) publicera sina artiklar i flera självutgivna publikationer tillsammans med flera andra författare, som alla refererade till idén om ett självständigt Slovenien. På detta sätt gav Franc Jeza i slutet av 70-talet och i början av 80-talet ut följande utgåvor som syns på bilden bredvid: Alternativa (Alternativ) från 1978, Iniciativa (Initiativ) från 1979, Demokracija (Demokrati) från 1980, Akcija (Aktion) från 1980 och Neodvisna Slovenja (Oberoende Slovenien) från 1983.

Idag ses och uppskattas dessa skrifter som värdefulla dokument som handlar om mognandeprocessen kring idén om ett självständigt Slovenien.

Endast några år efter Jezas död uppfylldes hans dröm (se nedan).

Några år efter Sloveniens självständighet, den 22 april 1994, anordnades ett symposium i Trieste om Franc Jezas liv och arbete. Snart efter följde ett annat symposium i Ptuj den 22 oktober 1994 nära hans födelsestad Hajdina.

Åttiotalet började i princip med Titos död, men ceremonier som t.ex. ungdomsstafetten fortsatte och tillägnades hans minne (se ovan).

Mindre än en månad efter Titos död grundades musikgruppen Laibach (se ovan) i Trbovlje, i hjärtat av de slovenska industriella "röda distrikten". Bandet har sedan starten 1980 parodierat totalitära ideologier både till höger och vänster med sin industrisynth, vilket under deras karriär har lett till förbud att uppträda både i hemlandet och i andra delar av världen. Det är det i Sverige mest kända slovenska bandet. Laibach kom sen att tillhöra paraplyorganisationen NSK, som omfattar flera mindre kollektiv så som Irwin (målarkonst), Novi kolektivizem (grafik), Laibach (rockmusik), Noordung (teaterkompani), Retrovizija (film och video) och Departementet för ren och tillämpad filosofi (teori).

1984 började Ljubljana Gay och Lesbiska Filmfestivalen, som är den äldsta gay och lesbiska filmfestivalen i Europa.

Samma år protesterade den slovenska intelligentian gemensamt mot planerna på en gemensam jugoslavisk utbildningsplan, eftersom det var uppenbart att det egentligen rörde sig om ett inledande serbiskt försök att dominera riket.


Från filmen Butnskala

1985 gjorde regissören Franci Slak filmen Butnskala där absurditeter följer på varandra och låter tittaren ana att det handlar om en grotesk parodi på totalitära regimer.

Samma år gjordes ungdomsfilmen Poletje v školjki (Sommar i snäckan), som sedan följdes av ännu en del. Till höger finns länkar till första filmens början och slut.

Poletje v školjki (1985)
Prisluhni školjki

1987, när Jugoslaviens dagar var räknade, sände en grupp unga slovenska konstnärer sitt bidrag till uttagningen i Belgrad av ett plakat, som skulle representera firandet av det jugoslaviska Ungdomens dag (se ovan). De ansvariga som valde ut den som vinnare skulle snart ångra sig. Det visade sig att konstnärerna från det slovenska konstnärskollektivet NK (Novi kolektivizem), som är en del av NSK, hade kopierat en målning av nazisten Richard Klein, men hade ersatt Nazi-flaggan med den jugoslaviska flaggan och den tyska örnen med en duva.
Den kroatiske konstnären Dragan Kvijatkovski, som designade 1983 års ungdomsdagsposter, ropade högt och kallade plakatet för kriminellt. Han rasade mot dess skapare och sade att han trodde att de hade gjort det med flit. Ja, vad annars? NK presenterade det ariska idealet i sin fulla muskulösa, blonda glans.
Konstnärerna släpades till polisstationen, där de backade. De förnekade de uppenbara implikationerna i sitt agerande, dvs. att totalitär konst talar till den totalitära själen, vadhelst denna må kalla sig. Eller som NSK uttryckte det senare: "All konst är utsatt för politisk manipulation förutom den som talar samma språk som manipulationen självt."

 
Skandalen var dock ett faktum och NSK:s tilltag betydde slutet för Ungdomens dag och Ungdomsstafetten.

Våren 1987, "den slovenska våren", började också en grupp intellektuella med antikommunistiska tendenser samla sig runt magasinet Nova revija (Nya tidskriften), som hade grundats redan 1982, och bidra med artiklar för ett nytt slovenskt nationellt program. I dessa artiklar uppmanade de till att överge det kommunistiska systemet och att införa ett politiskt pluralistiskt, demokratiskt system, en fri marknadsekonomi med välfärdspolitik och en oberoende slovensk stat (i det legendariska 57:e numret). Detta skedde över två och ett halvt år innan Berlinmurens fall och Jugoslavien regerades fortfarande av ett kommunistiskt system som avfärdade sådana krav.
På grund av censuren som rådde, så var man i början aldrig säker på om nästa nummer skulle få ges ut eller inte, men de demokratiska strävandena och antikommunistiska idéerna utvecklades sakta och med varje nummer som gavs ut vågade man mer.

1988 dog Frane Milcinski - Ježek (1914-1988), slovensk satiriker, ungdomsförfattare, skådespelare, regissör, humorist, poet och schlagermakare. Han var en av 1900-talets mångsidigaste slovenska konstnärer. Slovenska RTV (se ovan) uttdelar varje år Ježkove nagrade (Ježekpris) till hans minne. Hans pseudonym härstammar från underhållningstandemet Ježek och Joužek från början av hans karriär. 1952 fick han Guldlejonet för filmen Kekec (se ovan) vid Venedigfestivalen samt särskilt pris av Kina för sin roll som Kosobrin i samma film. 1959 fick han Levstikpriset för teaterföreställningen för barn Zvezdica Zaspanka (Sjusovarstjärnan), 1965 dekorerades han med Silverstråleorden, 1971 fick han det jugoslaviska priset för ungdomslitteratur Mlado pokolenje, 1973 fick han Janez Kranjc-priset, pris för texten till sången Zakaj (Varför) vid Slovenska popevka (Slovenska melodifestivalen), publikpriset för texten Uspavanka za mrtve vagabunde (Vaggsång för döda vagabonder) samt arbetarorden med röd flagg.

1975 fick han Radio Ljubljanas pris samt Prešerenpriset (se del 5) för sitt livsverk, 1976 fick han publikpriset för texten till sången Pismo za Mary Brown (Brevet till Mary Brown), internationella juryns pris för sången Ko gre tvoja pot (När din väg går), 1977 fick han pris i samband med Ljubljanatelevisionens 20-årsjubileum, 1982 fick han tidskriften Stop:s pris Viktor och 1985 fick han priset Guldskärmen från tidskriften 7D.

Hans far var författaren Fran Milcinski (1867 - 1932) med pseudonymen Fridolin Žolna, som bland annat skrivit den bland barn och ungdom mycket populära boken Butalci. När han fortfarande levde publicerade han sin samling humoristiska berättelser i olika tidningar. Själva boken kom ut postumt. Butalci är invånare i en imaginär stad, som heter Butale. De tycker att de är mycket kloka och viktiga, fast de egentligen är ganska begränsade. De tävlar ständigt med invånarna från grannstaden, Tepencani. Fenomenet butalski ("som invånarna i Butale" i betydelsen begränsad) slog igenom så pass att det kom med i det slovenska litterära språkets ordbok.
Andra av Fran Milcinskis verk är följande: Igracke (Leksaker) - första samlingen roliga noveller från 1909, Pravljice (Sagor) från 1911, Muhoborci (Flugkämpar) från 1912, Pticki brez gnezda (Fågelungar utan bo - motsvarigheten till svenska maskrosbarn) från 1917, Tolovaj Mataj in druge slovenske pravljice (Tolovaj Mataj och andra slovenska sagor) från 1917, Gospod Fridolin Žolna in njegova družina (Herr Fridolin Trana och hans familj) från 1923, Zgodba kraljevica Marka (Prins Markos berättelse) från 1923, Tokraj in onkraj Sotle in tam Preko (Härvid och därvid Sotla och där Över) från 1925. Förutom Butalci kom även Scouten Peters berättelser ut postumt i bokform.

Humorn hade förmodligen större betydelse under de sista åren innan självständigheten än vad som hittills har uppmärksammats - den lättade på stämningen och ingav folket tillräckligt med självförtroende för att fatta svåra beslut. Särskilt synliga var humoristerna Tone Fornezzi-TOF och Jaka Šraufciger (Vinko Šimek) med sin avväpnande humor. Toni Gašperšic från den sydöstra staden/kommunen Metlika är ett exempel på en lokal humorist och samtidigt politiker, som med dräpande humor kritiserade systemet.

Tidigare hade den efter 2:a världskriget av regimen arkebuserade Narte Velikonja också använt sig av humor i sitt skrivande (se del 6) samt även Zorko Simcic i boken Tragedija stoletja (Århundradets tragedi) år 1944 ( se ovan).
Efter Titos död bildade presidenterna från de sex republikerna ett federalt presidium där var och en av presidenterna ett år i taget spelade rollen som republiken Jugoslaviens president. I detta presidium började serberna spela en alltmer överlägsen roll och trotsade framförallt förslag från republikerna Slovenien och Kroatien vilket väckte irritation, eftersom det var just dessa republiker som fick bidra med pengar till den federala kassan för att hjälpa de fattigare till utveckling. Vad som hände med pengarna visste man inte, eftersom de gick genom Belgrad, men de användes inte till sitt rätta ändamål. Man krävde ökad insyn, men fick avslag. I praktiken försörjde alltså Slovenien tre länder av sin egen storlek till ingen nytta, samtidigt som ekonomin började bli allt kärvare. Den serbiska aggresiviteten avspeglade sig också i Serbiska vetenskaps- och konstaakademins memorandum från 1986 i parollen "en person - en röst", vilket skulle ha varit förödande för slovenerna inom Jugoslavien. Kraven på självständighet började växa inom den slovenska befolkningen, men dämpades av farhågor, som spreds framförallt av gamla kommunister, att man inte skulle klara sig själv som oberoende stat.

I Serbien började Slobodan Miloševic framträda allt starkare genom sina tal om att återuppväcka den serbiska stoltheten, vilket väckte ett enormt gehör hos den nästan till bristningsgränsen fattiga serbiska befolkningen, och genom kraven på att de autonoma provinserna Vojvodina och Kosovo skulle ställas under direkt serbiskt styre. På så sätt styrde han ilskan gentemot Belgrads vanstyre istället mot andra nationer och återuppväckte de primitiva expantionistiska drömmarna.

I Montenegro lyckades man genom serbisk propaganda och arrangerade demonstrationer att ersätta dess regering med en proserbisk, som i motsats till den förra var vänligt inställd till en förening med Serbien. Montenegro har alltid varit en viktig del i de storserbiska planerna, eftersom det innebär en öppning till det Adriatiska havet.

Miloševics metoder väckte avsky i det övriga Jugoslavien. Inom kommunistpartiet varnade man Miloševic för att hans agerande kunde betyda slutet för partiet och för landet i övrigt. De serbiska manifestationerna för ökad makt avlöste varandra och nationalismen växte sig allt starkare med hjälp av Miloševics agitatoriska tal.
Utomlands, där man ännu inte förstod vad som hände, spekulerade man i om Slobodan Miloševic var Jugoslaviens näste Tito. I Kosovo följde demonstrationer och gruvarbetare sittstrejkade i gruvorna för att Kosovos ledare lät sig manipuleras av Miloševic och krävde därför deras avgång.
År 1987 strejkade man i det slovenska företaget Litostroj. Jugoslavien befann sig då i en allmän krissituation. Arbetarna var missnöjda med lönerna och det kokade i landet. Strejken i Litostroj leddes av France Tomšic (se nedan) och den växte till något större i betydelse. Facket krävde 50 % högre lön, vilket arbetsgivarna inte kunde tillmötesgå. Men strejken hade troligen också initierats av yttre krafter, då det under strejken också krävdes att ett socialdemokratiskt parti skulle grundas, som skulle konkurrera med det kommunistiska. Detta reagerade regimen och den jugoslaviska armén kraftigt på. Den jugoslaviska armén uttryckte sig i ett dokument att det som pågick skulle slås ner med våld om så krävdes. Detta hemligstämplade dokument kom i händerna på Ivan Borštner, som tog det med sig till tidskriften Demokracija.

På grund av att de hade kommit över detta hemliga dokument från militären, som handlade om den jugoslaviska regimens strategi i Slovenien, inleddes 1988 en process, den s.k. JBTZ-processen, mot bl.a. journalister från den slovenska tidskriften Mladina (det började med att man arresterade Janez Janša den 31 maj 1988, se nedan) inför militärdomstolen i Ljubljana - dessutom på det serbokroatiska språket på slovenskt territorium .
Detta utlöste demonstrationer och enade slovenerna och var början till en utveckling som gav fria demokratiska val i Slovenien 1990. På bilden syns De fyra; Janez Janša, David Tasic, Ivan Borštner och Franci Zavrl efter domen vid militärdomstolen i Ljubljana, juli 1988.

Pankrti - Janez Kranjski
Pankrti - Bandiera Rossa
Under juni 1988 genomfördes manifestationer till stöd för De fyra, resp. JBTZ - som kommer av de första bokstäverna i deras efternamn, där även punkgruppen Pankrti (se ovan) uttryckte sitt stöd genom att spela på Kongresstorget i Ljubljana (se länkar från bilderna till vänster).

I mars 1989 infördes undantagstillstånd i Kosovo. Genom manipulationer och valfusk i Kosovos parlament lyckades serberna ställa provinsen under en marionettregering.

I Slovenien började man stödja Kosovo-albanerna och propagerade för deras mänskliga rättigheter. I Ljubljanas kulturhus anordnade man en manifestation dit man bjöd albaner för att de skulle berätta om förhållandet i Kosovo och för att visa sitt stöd för deras kamp. Sloveniens kommunistledare Milan Kucan (se nedan) höll ett tal som gick ut på att om inte allas rättigheter inom Jugoslavien respekteras, så finns det ingen kraft som kan hålla landet samman. Detta gjorde serberna rasande och de ansåg att slovenernas stöd till Kosovo-albanerna var ett svek. Milosevic svarade med ett tal där han hävdade att det inte finns någon makt i världen som kan hindra serberna i deras "legitima" kamp.

Majdeklarationen från 1989 var liksom den första Majdeklarationen från 1917 (se del 6) av stor betydelse för den slovenska nationens framtid. Den andra Majdeklarationen var ett politiskt uttalande, som utformades framförallt av de första slovenska oppositionspartierna, som med denna krävde en suverän stat åt det slovenska folket. På ett protestmöte som hade samlat massvis med folk på Kongresstorget i Ljubljana den 8 maj 1989, på grund av den jugoslaviska arméns arrestering av Janez Janša (då journalist åt tidskriften Mladina, idag premiärminister), lästes Majdeklarationen upp av Tone Pavcek (slovensk poet och översättare, som skrivit mycket även för barn, samt som sedan utnämndes till en av Unicef:s ambassadörer 1996). Deklarationen publicerades i dagspressen, i Delo, den 10 maj 1989:

"Vi som signerat denna deklaration uttalar och meddelar följande:

att vi vill leva i det slovenska folkets suveräna stat;
som suverän stat ska vi självständigt besluta om förbindelser med sydslaviska och andra nationer inom ramen för det nydanande Europa;
med avseende på det slovenska folkets historiska ansträngningar att uppnå politisk självständighet kan den slovenska staten endast grunda sig på:
mänskliga rättigheter och frihet, demokrati, som innefattar politisk pluralism, en samhällsordning, som garanterar själslig och materiell välfärd som förhåller sig i balans till de naturliga resurserna och i balans med de mänskliga kapaciteterna hos Sloveniens medborgare.

Društvo slovenskih pisateljev (Slovenska författarnas förening), Slovenska demokraticna zveza (Slovenska demokratiförbundet), Slovenska kmecka zveza (Slovenska bondeförbundet), Slovensko kršcansko socialno gibanje (Slovenska kristna socialistiska rörelsen), Socialdemokratska zveza Slovenije (Sloveniens socialdemokratiska förbund), Univerzitetna konferenca ZSMS (Universitetskonferensen ZSMS), Društvo slovenskih skladateljev (Slovenska kompositörernas förening), den 8 maj 1989."

Majdeklarationen utgjorde grunden till det politiska programmet hos Sloveniens demokratiska opposition (Demos), inom vilken politiska partier som uppstod mellan 1989-1990 gick samman under ledning av Jože Pucnik (se nedan) - dvs. Demokraticna zveza Slovenije - DZS (Sloveniens demokratiska förbund), Socialdemokratska zveza Slovenije - SDZS (Sloveniens socialdemokratiska förbund), Slovenski kršcanski demokrati - SKD (Slovenska kristdemokraterna), Slovenska kmecka zveza (Slovenska bondeförbundet) och Zeleni Slovenije (Sloveniens gröna).

I övriga Jugoslavien började man bli medveten om att Serbien förberedde en väpnad kamp, trots att man inte riktigt vågade tro på det. Även i Sverige fick serber och montenegriner bosatta här tryckta brev från storserbiska organisationer utomlands, där de uppmanades att återvända till hemlandet för att påbörja den väpnade kamp "man väntat på i så många år" - syftande på en revansch för slaget vid Kosovo (se del 2). I Serbien valdes Slobodan Milosevic till president och han utfärdade ett ekonomiskt embargo mot Slovenien den 4 december 1989 på grund av dess stöd till albanerna. Detta väckte bestörtning, inte minst hos slovenerna, eftersom det knappast var Slovenien som skulle fara mest illa av embargot. Det var ett löjligt drag som snarare skulle drabba den serbiska befolkningen hårdast. Tydligen kunde Serbien ta sig till vad som helst för att vilja visa vem det var som bestämde.

Nittiotalet började med att den slovenska delegationen lämnade möteslokalen vid det jugoslaviska kommunistpartiets kongress i protest i januari 1990. Det jugoslaviska kommunistpartiet gick därmed i graven.

Den 8 april 1990 gick slovenerna för första gången efter 1945 till fria val under slagord om mångpartisystem. Efter presidentvalen i maj 1990 blev resultatet en stor nationell försoning - en högerman blev premiärminister (Lojze Peterle) och en kommunist president (Milan Kucan). Partierna som hade gått samman i koalitionen Demos vann med 54% av rösterna. Det var denna koalition som sedan framgångsrikt ledde Slovenien till självständighet. På grund av ideologiska skillnader och oenigheter föll koalitionen isär snart därefter i slutet av 1991 med följden att det under våren 1992 skedde en förtroendeomröstning till regeringens nackdel och att Demos-regeringen med premiärministern Lojze Peterle föll.

Lojze Peterle
I maj 1990 var det alltså presidentval, där Jože Pucnik - av den forna kommunistregimen förföljd journalist - stod mot Milan Kucan, mångårig reformpolitisk kommunist med ett mänskligt ansikte.

Jože Pucnik (1932-2003) var en idealisk presidentkandidat. En bondeson, som under gymnasietiden skrev om sina funderingar i den litterära tidskriften Iskanja (Sökanden). I och med detta stötte han på sitt första stora motstånd - han förvägrades ta studenten. 1958 tog han examen i filosofi, blev assistent och publicerade sina tankar i Revija 57 (Revy 57). Det gjorde att regimen för andra gången tog i med hårdhandskarna och dömde honom till 9 års fängelse för omstörtande av den socialistiska ordningen. Den unge mannen lät sig inte brytas ner - han och hans kamrat flydde spektakulärt fängelset, men han fångades in och misshandlades.

För sina vänner blev han en upprorssymbol. Primož Kozaks drama Dialoge (Dialoger) spelades upp på Oder 57 (Scen 57) - ett drama om en stalinistisk process, som tittarna uppfattade som ett drama om Pucnik. Dominik Smole tillägnade Jože Pucnik Antigona, där han förkroppsligade sin vän i karaktären Paž. Primož Kozak skrev ännu ett drama, Afera (Affären) i vilken Pucniks person talar genom Simon.

Efter fem svåra fängelseår blev Jože Pucnik 1963 villkorligt frigiven. I personliga samtal talade han utan hämningar om sitt motstånd mot enpartiregimen och han anslöt sig till tidskriften Perspektive (Perspektiv) i vilken han 1964 publicerade sin kritik mot den agrara politiken. Han fick då känna på hårdhandskarna för tredje gången - regimen fängslade honom i ytterligare två år precis i dagarna inför bröllopet med hans havande kvinna. När han kom ut ur fängelset 1966, 35 år gammal, fanns det i Slovenien inte plats för hans envisa politiska yttranden, om han inte åter ville hamna i fängelset, så han emigrerade till Tyskland med 50 DEM på fickan. Han anmälde sig som asylsökande och sökte arbete - han arbetade fysiskt inom metallurgiindustrin, på byggstensfabrik och till sist i hamnen med avlastning av kol. Vid sidan av arbetet skrev han in sig på efterexaminella studier, men polisen hade vid hans arrestering beslagtagit hans examensbevis och universitetet i Ljubljana sände inte honom någon kopia, vilket utgjorde fjärde gången i hans liv, som han stötte på ett stort motstånd.

Därför började Pucnik om från början och tog examen igen samt doktorerade redan inom några år samt fick ett arbete som universitetsföreläsare. Då fick han, åtta år för sent, ett brev på posten från universitetet i Ljubljana med ett vidimerat examensbevis.

1987 medverkade Jože Pucnik i det legendariska 57:e numret av Nova revija (se ovan). Två år senare kom han underfund med att hans hemland hade öppnat sig för hans tankar och återvände med sin fru. 1989 blev han en vinnande ledare för Demos, som nästa år vann vid de första fria och demokratiska parlamentariska valen (se ovan).

Jože Pucnik blev den förste slovenske politiske ledaren som talade med ett direkt språk - han protesterade mot att serbiska poliser sköt mot albanska demonstranter. I form av vallöften uttalade han epokavgörande politiska krav: slovenska rekryter måste göra lumpen i Slovenien och inte någon annanstans i Jugoslavien; jugoslaviska lagar som begränsade den slovenska statsekonomiska självständigheten, skulle tillfälligt suspenderas; Slovenien skulle bli en stat i ett förbund av oberoende jugoslaviska stater eller bli självständigt och om självständigheten skulle man först utfärda en folkomröstning; det slovenska parlamentet skulle införa en slovensk valuta.

Alla Pucniks fem stora vallöften omvandlades till verklighet av Demos parlamentariska majoritet. Förlusten i presidentvalet blev det femte stora bakslaget för Jože Pucnik. Han blev ingen slovensk Havel, men han var som ledare för Demos en av den slovenska statens politiska fäder.

Milan Kucan (*1941), som var Jože Pucniks motkandidat i presidentvalet, var den som vann förtroendet hos väljarna. Han var mer känd och mer synlig, bl.a. med förtroendeingivande bilder på förstasidorna. Inte minst hos tidskriften Mladina, som innan dess visserligen hade publicerat en serie artiklar mot Kucan. Kucans pragmatiska sätt att tala stod också väljarna närmare.

Han motsatte sig starkt ett bevarande av Jugoslavien med våld. Efter att konceptet med en lös federation inte fick stöd hos de jugoslaviska republikerna föredrog Kucan en kontrollerad process med en ickevåldsam separation som skulle möjliggöra ett samarbete mellan de forna jugoslaviska republikerna på en ny annorlunda grund.

Även i Kroatien hade man sina första fria val. Efter valen förespråkade både Slovenien och Kroatien en konfederation istället för den rådande jugoslaviska modellen, som ingen var nöjd med. Detta avvisades helt av Serbien, där oppositionen fortfarande kämpade för fria val. I maj 1990 upplöste Serbien Kosovos parlament och albanerna miste alla sina återstående rättigheter.

Bland den serbiska befolkningen i Kroatien uppstod motstånd mot den nya kroatiska regeringen och genom propaganda från serbiska infiltratörer väcktes farhågor från det förflutna. Infiltratörerna nådde också Slovenien där det finns ett antal byar med ättlingar till serbiska flyktingar som hade flytt undan turkarna (se uskoki, del 2). Dessa uppmanades att också göra uppror, men insåg att det hela var ett farligt spel styrt av den storserbiskt inriktade serbiska regeringen. I Kroatien hade propagandan däremot större framgång, främst för att det förflutna kunde blåsas upp, men dessutom var serberna där en mycket större del av befolkningen. De kunde inte eller ville inte skilja på det förgångna och den reella verkligheten, hur mycket man än försäkrade från kroatiskt håll att serberna skulle ha alla rättigheter. En kroat som önskade självständighet ansågs av serberna helt enkelt vara en ustaša. Serberna i Kroatien började beväpna sig med hjälp av den jugoslaviska armén.

Den 23 december 1990 röstade omkring 95% av de röstande slovenerna (dvs. 88,5 % av de röstberättigade) för en separation från Jugoslavien och för ett självständigt Slovenien - den 26 december (som idag firas som självständighetens och enighetens dag) blev resultatet från folkomröstningen känt. 1991 tillkännagavs självständigheten högtidligen (se nedan) och några månader senare var Slovenien internationellt erkänd.

Republikerna som förberedde sig för självständighet började också organisera eget territoriellt försvar. Man anade den federala arméns alltmer hotfulla inställning. I Kroatien försökte försvarsministern göra upp en plan för en viss blockering av armén, som gick i stöpet när den hade avslöjats. Den federala armén stödde nu helt och fullt serberna, vilka i sin tur använde den till att förverkliga sina planer. Federationens president serben Borisav Jovic ville införa undantagstillstånd i landet, men lyckades inte med det och avgick därför i maj 1991. Kroaten Stipe Mesic stod i tur att överta posten. Serbiens representant och representanterna från Vojvodina och Kosovo, som också var serber, vägrade att acceptera honom. Staten var paralyserad eftersom det federala presidiet inte kunde fungera utan president.

I Kroatien inträffade en rad incidenter där serberna överföll kroatisk polis och skändade och föstörde turistorter samt trakasserade den kroatiska befolkningen och även en och annan turist.

I Slovenien i maj 1991 började den federala armén demonstrera sin makt genom att med pansarfordon köra ut på gatorna. Det blev alltmer uppenbart för folket att den armé som de själva bidragit till med pengar, mest av alla folk i Jugoslavien, och som skulle skydda dem mot yttre fiender var beredd att höja vapnen mot dem om planerna på självständighet gick igenom. Eftersom ingen överenskommelse om konfederation kunde uppnås hade man inget annat val. En månad senare förklarade sig Slovenien och Kroatien självständiga och dagen efter anföll den jugoslaviska armén, med stöd av Serbien, Slovenien. I det läget ansåg världen med USA i spetsen fortfarande att Jugoslavien borde bestå som en federation.

Den 25 juni 1991 förklarade sig Slovenien självständigt och under högtidligheterna nästa dag uttalade president Milan Kucan följande: Respekterade slovenska medborgare, idag är drömmar tillåtna, imorgon är det en ny dag.

Dagen efter självständighetsdagen började kriget, som varade i ca 10 dagar och ur vilken Slovenien gick till synes segrande ur striden (se nedan). Den jugoslaviska regimen ville inte erkänna Slovenien självständighet. Den väpnade sammandrabbningen mellan den jugoslaviska armén (JLA) samt det slovenska territoriella försvaret (TO) började den 27 juni. Den slovenska armén och polisen stoppade inom några dagar flera stridsvagnsenheter, återtog gränsövergångarna samt blockerade den del av den jugoslaviska armén som befann sig på slovensk mark i kasernerna. Interventionen avslutades den 3 juli 1991 och den återstående jugoslaviska armén började dra sig tillbaka till kasernerna.

Samtidigt som den väpnade sammandrabbningen pågick även diplomatisk verksamhet. I början av juli 1991 påbörjades efter den europeiska gemenskapens förmedling förhandlingar i Brioni mellan Jugoslavien, Slovenien och Kroatien.


Högtidligheter den 26 juni 1991 vid självständighetsutropandet på Trg republike (Republiktorget) i Ljubljana.

De skrev under Brionideklarationen som den 10 juli också bekräftades av det slovenska parlamentet. Med denna fryste Slovenien officiellt sin självständighet för tre månader, men i realiteten ökades takten för dess förverkligande. De första länderna hade då redan erkänt Slovenien. När tremånadersfristen hade gått ut i oktober 1991 lämnade i hamnen Koper den siste jugoslaviske soldaten slovensk mark.
Den 7 oktober 1991 infördes den slovenska valutan tolar. Diplomater från andra länder hade regelbunden kontakt med den slovenska statsledningen.

Belgrads serbiska oligarki ansträngde sig för fullt för att ingen skulle erkänna Slovenien. Ett internationellt erkännade var av avgörande betydelse, eftersom JLA (den jugoslaviska armén) när som helst kunde attackera igen och omvärlden kunde tolka det som en intern uppgörelse inom Jugoslaviens gränser. Under dessa omständigheter kunde det ha skett ett liknande folkmord, som den serbiska amén utförde i Vukovar och sedan i Bosnien.

Det var Island som först erkände Slovenien, sedan de baltiska länderna och några länder i den tredje världen.

Europas ickeerkännande av Slovenien, efter att även Kroatien och Bosnien följde efter i samma spår och utropade sig självständiga, gav alltså den jugoslaviska armén möjligheten att återigen slå till mot Slovenien. Det officiella Washington stödde detta. Men då avslöjade den jugoslaviska armén sitt rätta storserbiska ansikte och istället för att ge sig på Slovenien, slog man till mot Kroatien, först mot Vukovar vid Donau. Snart därefter började man kriget i Bosnien, som varade i flera år. Brotten mot den civila befolkningen var där av apokalyptisk omfattning.

På grund av Tysklands envisa påtryckningar bestämde sig medlemmarna i den europeiska gemenskapen precis innan julen 1991 att erkänna Slovenien den 15 januari 1992. I Vatikanstaten bestämde man sig för att erkänna Slovenien den 13 januari, för att "hinna före".

Idag menar Rosvita Pesek, journalist och doktor i historia, att utan koalitionen Demos (se ovan), som vann i valen våren 1990, hade den slovenska självständighetsprocessen inte avslutats så snabbt (efter 1,5 år) och relativt smärtfritt. En självständighetsprocess hade pågått ändå om vänstern rådde, men vägen hade varit längre och förmodligen mer riskfylld då det inom ramen för det sönderfallande Jugoslavien inte hade funnits någon trygghet kvar för Sloveniens del. Om Demos inte hade vunnit hade resultatet nog varit densamma, men med fler konflikter och offer.

Ute i världen har man tidigare ofta framhållit Serbien som den sammanhållande och stabiliserande faktorn i Jugoslavien, vilket har lett till feltolkningar, bl.a. gällande Slobodan Miloševics roll i inledningen (se ovan). Samtidigt har okunskapen om t.ex. Slovenien internationellt alltid varit stor.

Serbien hade förutom i sitt högre invånarantal den "positiva egenskapen" att dess läge inte befann sig i någon annan europeisk större makts direkta intresseområde. Grannländerna runt omkring hade framförallt intresse i slovensk (Italien, Österrike), kroatisk (Italien) och makedonsk (Grekland) mark. Förmodligen var det ur denna synpunkt lämpligast att sedan långt tillbaka i tiden utse och stötta serberna som den maktfaktor man kunde förhandla med om dessa intresseområden (se del 6 och del 6).

1994 gavs boken Nikoli vec Yu? Bela knjiga o razpadu Jugoslavije (Aldrig mer YU? Vitboken om Jugoslaviens sönderfall) av Boris Jež ut i Ljubljana.

I dess inledning kan man läsa att det vid USA:s försvarsdepartementsutbildning i det kaliforniska Monterey, där särskilda enheter bekantar sig med grundpolitiska och andra uppgifter om olika länder samt lär sig främmande språk, fanns tjugo böcker tillgängliga om Jugoslavien. De var alla skrivna på serbiska med det kyrilliska alfabetet och hade förberetts vid Belgrads universitet. Utbildningen hade sedan 1991 sju föreläsare för Jugoslavienkunskap och serbokroatiska som alla var serber. En av böckerna som gavs ut 1966 med titeln Serbokroatiska har av sex kapitel, som tillägnats de jugoslaviska folkens historia, fyra tillägnade Serbien, ett åt Kroatien och Slovenien och ett kapitel åt Montenegro och Bosnien-Hercegovina...
På sidan 115 i läroboken Serbokroatiska står uppgiften att Slovenien och Kroatien fram till 1918 (se del 6) huvudsakligen hade levt under främmande makt... Det är därför förståeligt, står det vidare, att det hos dessa brett ut sig en opposition, obstruktion och negativism mot staten och dess statsmakt i motsats till statsbildande krafter. Dessa egenskaper har de behållit även i den nya nationalstaten och därmed fördjupat problemen i det knappt återbildade hemlandet...
Under sina bästa år tyckte Jugoslavien om att stoltsera inför världen med följande identitiet: en stat med sex republiker (som den sista författningen t.o.m tillerkänt statsrättigheter, se ovan), fem nationer, fyra språk, tre trosinriktningar och två alfabet. Kort sagt, ett riktigt lilla Babylon, som inte har några svårigheter med sina interna olikheter, utan tvärtom är stolt över och inspireras av dem. Hur är det då möjligt att de amerikanska specialstyrkorna lärde sig om Jugoslavien endast i ett folks språk och alfabet, där nästan hela tanken kring olikheterna och statens flernationella egenskap avlägsnats, vilket skulle vara just dess huvudsakliga egenskaper?
Detta leder, enligt inledningen i boken "Aldrig mer YU?", fram till frågan om det inte är just i denna ensidiga tolkning, som framkommer i läroböckerna om Jugoslavien i USA och som också inpräntats i diplomaternas tankegångar, som man får söka orsaken till de stora svårigheterna hos den chockade internationella gemenskapen att tolka händelserna rationellt under det blodiga dramat i Jugoslavien.

Den 29 mars 2004 gick Slovenien officiellt med i NATO. Det sägs att den slovenske presidenten Janez Drnovšeks (se nedan) rådgivare för kontakt med allmänheten, Matjaž Berger, hade Laibachs CD NATO i fickan vid förhandlingarna och den dåvarande utrikesministern Zoran Thaler gav Laibachs CD till NATO:s generalsekreterare Willy Claes (se länk från bilden till höger).

1 maj 2004 gick Slovenien med i EU. Från och med 2007 är landet också med i den europeiska monetära unionen och bytte då ut sin valuta tolar (SIT) mot euro.

Laibach - NATO

I december 2004 blev Andrej Bajuk (1943-2011) finansminister i Slovenien. Det var i sig en stor händelse, då han utgjorde en av de återvändande från emigrationsvågen till Argentina efter 2:a världskriget (se ovan). Under år 2000 hade han till och med under en kort tid varit Sloveniens premiärminister.

Bajuk tog 1964 examen i ekonomi i Mendoza vid Universidad Nacional de Cuyo. Sin första magistersexamen gjorde han enligt ett särskilt program som organiserades i Mendoza av Chicagouniversitet. 1969 fick han stipendium för studier vid universitetet i Berkeley, där han tog ännu en magistersexamen samt doktorerade i ekonomi.

Efter sin första magistersexamen arbetade han som rådgivare åt provinsen Mendozas finansminister. Efter sex månader anställdes han vid det regionala verket Natinalråde för ekonomisk utveckling, där han blev kvar fram till studierna i Berkley. 1973 återvände han ill Argentina och blev professor vid universitet i Mendoza. Efter ca ett och ett halvt år drog han sig p.g.a. statskuppen tillbaka till USA. Där blev han teknisk assistent åt Världsbankens direktör. Efter ett drygt år anställdes han 1975 vid IDB (Inter-American Development Bank), där han karriärsmässigt klättrade upp till presidentkabinettens direktör och medlem av presidentrådet. 1994 blev han IDB:s företrädare vid det europeiska kontoret i Paris, där han blev kvar fram till att han gick i pension för att ägna sig åt politik år 2000.

När Drnovšeks (se nedan) regering år 2000 misstroendeförklarades föreslog partiet SLS+SKD, som genom en sammanslagning några veckor tidigare blev det största partiet, att han skulle få mandat att bilda ny regering. Den 3 maj 2000 bekräftade parlamentet honom som den tredje premiärministern sedan Sloveniens självständighet. I och med detta avsade han sig sitt argentinska medborgarskap. Han förblev premiärminister i ca 7 månader fram till den 17 november 2000, då Janez Drnovšek (se nedan) åter tog över posten efter valet. Bajuk valdes då som ledare för partiet Nova Slovenija (Nya Slovenien) in i parlamentet, likaså år 2004, men blev snart därefter finansminister i Janšas (se nedan) regering. Han var skicklig i handhavandet av statens finanaser, som i slutet av hans mandat var i god kondition inför den analkande ekonomiska världskrisen.

Tidskriften The Banker utsåg år 2005 Andrej Bajuk som "årets finansminister i EU". Trots detta utsattes han för kraftig inhemsk kritik under sin tid i det hemland, som han fick lämna som 5-åring och som han på ålderns höst hängav sig åt. Den media, som behärskades av den politiska varianten, som såg honom som ett hot (se nedan) målade upp en mycket negativ bild av Bajuk och stigmatiserade honom på ett liknande sätt som man under kommunismen gjorde med personer som Leon Štukelj (se del 6), Jože Pucnik (se ovan), general Maister (se del 6), Edvard Kocbek (se del 6) och andra slovener... Andrej Bajuk höll ut ändå för att han höll Slovenien kär och ville se till befolkningens bästa. Efter hans död i augusti 2011 blev det plötsligt tydligt för många hur mycket gott han osjälviskt hade gjort för Slovenien och att media inte hade gjort honom rättvisa - det gick upp för dem att de hade blivit påverkade av media i sin bild av Bajuk på ett negativt sätt och att de blivit utsatta för ett smutsigt politiskt spel, som de inte varit till fullo medvetna om.

Under första halvåret 2008 var Slovenien ordförandeland i EU.

Premiärministern Janez Janša (* 1958) yttrade i sitt tal den 16 januari 2008 vid europeiska parlamentets plenariemöte bl.a. följande:" Idag är det en historisk dag ur många synpunkter. Slovenien representerar EU:s presidentråds prioriteter i Europaparlamentet som den första nya medlemsstaten, som den första medlemmen från andra sidan av den forna järnridån och som den första slaviska staten att leda Europeiska unionens råd".


Janez Janša

Tjugo år efter att han fängslades i det dåvarande Jugoslavien, då han som journalist kritiserade den totalitära kommunistiska regimen (se ovan), stod nu Janez Janša inför det europeiska parlamentet i egenskap av EU:s president, med dess roterande ämbete: "Trots att domstolsprocessen pågick bakom lyckta dörrar och att det förelåg hot från den jugoslaviska armén att intervenera, fyllde tusentals människor gator och torg i en tyst protest. De krävde respekt för mänskliga rättigheter och demokrati... De satte i rörelse en början till förändring. Efter exakt 20 år står jag framför er, framför denna förnäma samling i det europeiska parlamentet, mitt i Strasbourg, en stad som jag kan nå utan att stanna vid gränser."

Janša jämförde i och med detta situationen som slovenerna befann sig i då och nu och talade om möjligheten att fritt röra sig runt i EU efter att landet gått med i Schengen. Han underströk också i sitt tal förutom energifrågan, kampen mot klimatförändringarna och Kosovo-resolutionen även behovet av att kunskap ska kunna få röra sig fritt.

En av de hittills internationellt mest synliga slovenska politikerna är Dimitrij Rupel (* 1946). Han doktorerade i sociologi vid Brandeis University 1976. Under studierna vid filosofiska fakulteten i Ljubljana var han redaktör för studenttidningen Tribuna och studenttidskriften Problemi. 1980 blev han docent vid Fakulteten för sociologi, politik och journalistik.
1984 utsågs han till ansvarig utgivare för Nova revija (se ovan). Förutom Nova revija ordnade han också boksamlingen Znamenja. Som gästprofessor och Fulbright-stipendiat föreläste han vid utländska universitet: Queen's University i Kingston (Kanada), New School for Social Research i New Yorku, Cleveland State University; vid universitet och diplomatakademier i USA och Europa (Uppsala, Harvard, Paris, Dublin, Marburg ...). Han har skrivit flera litterära, publicistiska, vetenskapliga och politiska böcker, många diskussioner i antologier och ett hundratal artiklar i slovenska och utländska publikationer.
Han uppmuntrade till och var en av medgrundarna av samt ordförande för Slovenska demokraticna zveza (Slovenska demokratiska förbundet) år 1989, med detta även vice ordförande för koalitionen Demos (se ovan). I den första demokratiska regeringen var han utrikesminister från 1990 till 1993. Senare var han parlamentledamot, Ljubljanas borgmästare (1995-1997), ambassadör i USA (1997-2000) och återigen utrikesminister i Drnovšeks (se nedan) regering (februari-juni 2000). Vid valen den 15 oktober 2000 valdes han till parlamentsledamot i Pirans distrikt, sedan var han utrikesminister i Drnovšeks nya regering (2000-2002) och i Rops regering (2002-2004) samt även i regeringen ledd av Janez Janša (se ovan).
I februari 2008 dog den förre presidenten Janez Drnovšek (1950-2008), en av de största politiska personligheterna under de senaste 20 åren. Han hade knappt två månader tidigare lämnat över presidentrollen till Danilo Türk (se nedan). Janez Drnovšeks karriär började med att han 1989 valdes att representera det slovenska partiet i Belgrad. Där blev han snart Jugoslaviens förste man, dvs. ordförande i presidentrådet, fram till 1990. Det var just under tiden för Jugoslaviens sönderfall. Redan då kände man honom som eftertänksam, tillbakadragen och human. I det federala parlamentet talade han till deltagarna för första gången på slovenska, då det redan fanns möjligheter till simultanöversättning till serbokroatiska. Det var ändå en markering från hans sida. Han stöttade Sloveniens självständighetssträvanden och hade stor betydelse för självständigheten, då han lyckades förhandla med det forna Jugoslaviens och den jugoslaviska arméns ledning om ett tillbakadragande av den jugoslaviska armén bort från det slovenska territoriet. Efter 16 timmars förhandlingar skrevs Brionideklarationen under. I juli 1991, tre månader efter krigets slut, lämnade den siste jugoslaviske soldaten slovensk mark. För sina förtjänster för Sloveniens försvar och självständighet dekorerades han med Zlati castni znak svobode (Det ärofulla frihetsmärket i guld).
I mars 1992 blev han ordförande i LDS, liberala demokratiska partiet, och i april blev han den andre premiärministern efter Sloveniens självständighet. Efter parlamentvalen, där hans parti vann överlägset, utsågs han 1993 åter till premiärminister. I mars 1994 förenades hans parti under hans ledning med Demokratiska partiet, De gröna och Socialistiska partiet i Sloveniens liberala demokrati (även det LDS).
I januari 1997 bildade Drnovšek regering för tredje gången och ledde denna till den 7 juni 2000. Efter parlamentvalen den 15 oktober valde ledamöterna honom den 16 november 2000 för fjärde gången till premiärminister. Han ledde alltså regeringen i tio år och representerade samtidigt det då starkaste partiet i parlamentet. Den 22 december 2002 blev han landets president och som sagt så överlämnade han ämbetet till Danilo Türk i december 2007.


Under sin politiska karriär medverkade han vid många internationella möten, han var ofta hedersgäst och föreläsare vid instutitioner och universitet världen över. Han talade flera språk, förutom engelska bl.a. även flytande spanska och franska. För sina politiska, ekonomiska och humanitära framgångar samt personliga insats i Sloveniens framgångsrika övergång och utveckling till en demokratisk och ekonomiskt stabil stat samt landets integrering i den europeiska och världsliga gemenskapen, fick han internationella utmärkelser.

Han har skrivit många artiklar, där han har fokuserat på den världliga skuldkrisen. 1996 kom hans bok Moja resnica (Min sanning) ut, där han beskrev det forna Jugoslaviens sönderfall. I samarbete med många experter uppmuntrade han till samtal om Sloveniens framtid och öppnade upp teman, som enligt honom var av avgörande betydelse för den slovenska statens framtid.

År 2006 började han med den internationella kampanjen Svet za Darfur (Världen för Darfur), som backades upp av prominenta världsmedborgare. Förutom att vara en av de första i världen att verkligen försöka ta itu med problemen i Darfur, så räddade han också slovenen Tomo Križnar, som kämpar för folket i Sudan, ur sudanskt fängelse.

Han uppmuntrade också till projektet Sadeži družbe (Samhällets frukter), genom vilken man försöker uppmuntra till frivilligt arbete och samarbete generationerna emellan. Samma år grundade han Gibanje za pravicnost in razvoj (Rörelsen för rättvisa och utveckling), som engagerar sig för en annan lösning av obalansen i världen och motsätter sig strävan efter politisk, handelsekonomisk och finansiell makt.

Med sina böcker ville han väcka människors medvetande. .Misli o življenju in zavedanju (Tankar om livet och medvetenheten) vänder sig till männsikans sökande efter balans och frid, ett upprättande av medvetenhet om sig själv och världen. Han byggde på med Zlate misli o življenju in zavedanju (Guldtankar om livet och medvetenheten) och boken Bistvo sveta (Det väsentliga med världen) kom ut först på tyska, sedan på slovenska. I Slovenien blev hans böcker mycket omtyckta och de väckte nyfikenhet även i omvärlden. Han rekommenderade också Martin Kojc (se ovan) bok Ucbenik življenja (Lärobok om livet) som hade betytt mycket för honom själv.

Sedan Janez Drnovšek 1999 fick veta att han hade cancer i vänster njure och opererade bort den, har han hela tiden haft problem med hälsan. Cancern hade spritt sig även till andra delar i kroppen. När ingen hjälp längre fanns att hämta i den reguljära vården, vände han sig till alternativmedicinen. Bl.a. så blev han vegetarian, flyttade ut på landet och bakade sitt eget bröd i en gammaldags brödugn.

Han hade två hundar, som han älskade, och han försvarade högljutt djurens rättigheter, så att till och med Brigitte Bardot, känd bl.a. för att kämpa för djurens rättigheter, uttryckte honom sin tacksamhet och tillgivenhet i ett brev: Ni bevisar att en högt uppsatt politiker kan uppföra sig humant.

Under 2006 var Drnovšek också, som enda president från Europa, med när Evo Morales i Bolivien tog över presidentposten genom en indiansk tacksamhetsrit till Moder Jord i den urtida staden Tihuanacu, som för 5000 år sedan var den dåtida civilisationens centrum inom detta område. Förutom Drnovšek var nio andra presidenter närvarande, bland dem Hugo Chavez frånVenezuela, Alejandro Toledo från Peru, Nestor Kirchner från Argentina, Luiz Inacio Lula da Silva från Brasilien, Alvaro Uribe från Columbia samt Alfredo Palacio från Ekvador. Spanien skickade dit tronarvingen prinsen Felipe och där fanns också den högt uppsatte företrädaren för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, Javier Solana, samt företrädare för FN och USA.

Under sitt liv varnade han också för klimatförändringarna och han bad i sitt nyårstal 2006 om att människan skulle ändra sin livsstil för att bevara jorden.

Slovenerna blev uppenbart mycket berörda och uppskakade av Janez Drnovšeks bortgång och stod gärna i kö i timmar för att tillägna honom sina avskedsord i kondoleansböckerna i Ljubljana samt på flera andra ställen i landet. Janez Drnovšek var inte endast en framstående politiker, skanderade medierna, han var en statsman.

Danilo Türk (*1952) som efterträdde Janez Drnovšek i december 2007 hade ett förflutet inom FN. Han tog examen i februari 1975 med temat "Eventuella procedurella grunder för utövande av de slovenska och kroatiska minoriteterns rättigheter i Österrike inför FN-organen". Efter examen ägnade han sig åt att undersöka problematiken kring minoriteter och mänskliga rättigheter och anställdes som sekreterare i Kommissionen för minoriteter och migranter hos SZDL (Arbetarfolkets socialistiska förbund) Slovenien. År 1978 fick han sin MA (juridiska fakulteten i Belgrad) med en magisteruppsats om "internationellt rättsligt skydd för minoriteter" och blev samma år assistent för internationell rätt vid juridiska fakulteten i Ljubljana. 1978/79 gjorde han lumpen och gick sedan tillbaka till arbetet med minoritetsfrågor som ordförande i Kommissionen för minoriteter och migranter hos SZDL - fram till 1982. Samma år doktorerade Türk vid juridiska fakulteten i Ljubljana i temat "principen om icke-inblandning i internationella relationer och internationell rätt". Hans karriär fortsatte att kretsa kring temat mänskliga rättigheter inom den juridiska världen och har senare två gånger varit ordförande för FN:s säkerhetsråd samt utsågs av FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan till dennes rådgivare i politiska frågor från 1 januari år 2000 och fem år framåt. I slutet av denna mandatperiod var Türk också kandidat till ny generalsekreterare.
Vad gäller FN:s forne generalsekreterare och Kofi Annans företrädare Boutros Boutros-Ghali, så är det ett intressant faktum att denne som barn hade en slovensk "nanny", Milena Faganel hemmahörande i Mirna vid Gorica - en av de många slovenskorna som tjänstgjorde i Egypten, de s.k. Aleksandrinke (se del 10 och del 6).

Slovenien har även under fredstid och som självständig stat problem med sina grannar. Det var framförallt rädslan för grannarnas aptit efter slovensk mark som drev slovenerna in i Jugoslavien (se ovan). Självständighetsbegäret blev till slut större då man även inom Jugoslavien bl.a. kände att det slovenska språket och kulturen var hotat av den likriktningsidé som rådde inom landet. Som självständig stat måste då Slovenien tampas med Kroatien (se del 18), som försöker manipulera till sig slovensk mark , Italien (se del 18), som ännu inte förlikat sig med att efter 2:a världskriget ha förlorat den delen av Slovenien som man ockuperade, trots att man har lyckats annektera en stor del av det forna slovenska området Goriška (se del 15) och Österrike (se del 18), där liksom i Italien den slovenska minoriteten måste kämpa för sina rättigheter trots sin status som ursprungsbefolkning. I Ungern (se del 18) har den slovenska minoriteten det ekonomiskt dåligt förspänt.

Den slovenska statens reaktioner på den slovenska minoritetens problem på andra sidan gränsen är knappt skönjbara. Slovenien har en klart avvaktande hållning och de slovenska minoriteterna i framförallt Italien och Österrike är ofta besvikna på det ljumma stöd de får från moderlandet. Boris Pahor (se ovan) skrev redan 1966 i Trieste i tidskriften Zaliv (Viken) följande:
"Det finns en sista förklaring (till det ljumma stödet), nämligen att det centrala Slovenien, därför att det är vän med grannländerna i väst och i norr, inte KAN vara en ärlig och hundraprocentig vän med landsmännen, som bor i dessa länder. Detta skulle betyda att orsaken ligger i vår utomordentliga lojalitetskänsla. Detta ger också en enkel förklaring till varför vi inte varit och inte är statsbildande."

Enligt den slovenska liberala representanten vid europeiska parlamentet, Mojca Drcar Murko är dessa ord fyrtio år senare förstummande lika aktuella, särskilt som samhällssystemet inom landet har förändrats och Slovenien blivit självständigt. Hon undrar om Boris Pahor som lyhörd och drabbad betraktare från andra sidan gränsen för länge sedan avslöjat den naturliga lagen i nationens karaktär, som går att upptäcka genom att jämföra ageranden i olika historiska perioder (Exempel på lojalitet i historien, se del 2 och del 2).


Johann Gottfried von Herder

Hon menar i sin artikel, som publicerades i oktober 2006 i tidskriften Prepletanje, att slovenerna nu har ett land som mot större länder i grannskapet i väst och i norr beter sig så lojalt att det uppstår en mycket känslig situation när det måste ta ställning för sina landsmän då de ropar på hjälp i sin kamp mot den hotande assimileringen. Den slovenska staten avböjer självklart denna tanke på lojalitet mot grannländerna och förklarar sitt agerande som pragmatiskt och att det för sin politik med en känsla för realiteten.

Angående slovenernas natur, så skrev redan den tyske filosofen Johann Gottfried von Herder (1744-1803) följande, vilket förmodligen framförallt syftade på de andra slaviska venderna inom centraleuropeiskt område (se del 8):
"Slaverna var aldrig sådana barbarer som germanerna, utan de älskade frid, brukade jorden samt födde upp mycket boskap. På grund av deras fredsälskande hållning underkastades de av andra folk, men inget folk gjorde dem så mycket ont som det germanska. Det var det olyckliga ödet som ville att detta fridfulla folk skulle ha germaner och tatarer som grannar."

För att tampas med olika problem vare sig det är på nationell, lokal eller personlig nivå intar slovenerna ofta en humoristisk hållning (se ovan).

Detta förhållningssätt har även författaren Desa Muck (*1955). Hon är en av de slovenska författare som presenterades på den internationella litteraturfestivalen i Berlin 2003. Hon skriver framförallt böcker för barn och ungdom, ofta om deras problem, men på ett humoristiskt sätt. Förutom detta har hon varit skådespelerska såväl på TV som på teatrar och har med sina roller framkallat skratt och långa applåder. Hon skriver även kolumner, som är miniatyrer av självironiska mästerverk. Hennes känsla för ironi är också av en särskild kvalité som utmärker även hennes litteratur för vuxna.

Desa Mucks serie för tonåringar Blazno resno... (Hyperallvarligt...), dvs. Blazno resno o seksu (Hyperallvarligt om sex), 1993, Blazno resno popolni (Hyperallvarligt fullkomliga), 1995, Blazno resno zadeti (Hyperallvarligt knäppa), 1996, Blazno resno slavni (Hyperallvarligt berömda), 1998, Blazno resno o šoli (Hyperallvarligt om skolan), 2000, blev en stor succé bland tonåringar, liksom bland lärare och psykologer. Förutom att de har ett litterärt värde bidrar de med praktiska råd och utgör handböcker som tar itu med olika tonårsproblem, inklusive tabuämnen, samt stimulerar till kritisk reflektion.
I böckerna för vuxna, Panika (Panik), 2003, och Peskovnik Boga Otroka (Barngudens sandlåda), 2006, skriver hon om relationer framförallt ur kvinnans perspektiv, insiktsfullt och med en stor portion ironi och självironi.

Även författaren och manusförfattaren Miha Mazzini (*1961) använder sig mycket av ironi i sitt skapande, men i flera av sina verk också av en groteskhet som flörtar med skräckschangerns värld.

Han är framförallt känd för sin roman Drobtinice (Smulor), 1987, som handlar om en bohem från en mindre industristad och dennes möte med en invandrare från Bosnien samt visar livet från botten på den sociala skalan. Den får många läsare att vrida sig av skratt och har bara i Slovenien sålts i 54.000 exemplar. Boken är översatt till bl.a. engelska och den amerikanska tidningen Detroit Free Press listade romanen The Cartier Project (Drobtinice) bland de bästa år 2005.
En film med titeln Operacija Cartier (Cartier-projektet) hade också spelats in efter romanen och denna fick priset CIRCOM för bästa europeiska TV-film 1992.

Appropå skräckschangern så har i det annars så fridfulla Slovenien följande groteska och absurda skett:

Strax innan parlamentsvalen 1992 verkade det som om det i landet fanns politiska krafter som var beredda att ta till vilka medel som helst för att uppnå makten, då Ivan Kramberger (1936-1992), som hade tänkt delta i valen med sitt parti, sköts till döds. Han var annars en slovensk uppfinnare, välgörare och politiker som hade arbetat i Tyskland och uppfunnit och patenterat teknologi till dialysapparater. Den rikedom han tjänade delade han med sig med fattiga slovener. Annars levde han ett sparsamt liv med sin familj. Han var känd för att köra bilar som han tillverkade själv. Med stöd av folket kandiderade han till presidentposten 1990 (se ovan) och fick 18,5 % av rösterna. Ännu idag är omständigheterna kring mordet på honom oklara. Bara månader innan mordet hittades Krambergers lilla apa, som hade fångat så många sloveners hjärtan, knivhuggen och med ett meddelande att Kramberger skulle gå samma väg.
Många av Krambergers anhängare och även familjemedlemmar tror än idag att det var ett politiskt mord, trots att en gärningsman hade gripits, som enligt utredningen hade varit full när han sköt Kramberger (på 200 m avstånd) under en valkampanj i Krambergers hemstad. Sonen Ivan Kramberger den yngre är aktiv i en förening, med namn efter hans far, som ägnar sig åt välgörenhet. Han vill också gå till botten med vem som egentligen stod bakom mordet på hans far...

Det finns de som framför en teori som skulle kunna uppfattas som någon form av konspirationsteori, som handlar om att Belgradapparaten, som under 70-talet säkrade ett fast grepp om de slovenska institutionerna (se ovan), fortfarande eller snarare återigen, tillsammans med slovenska Jugoslaviennostalgiker, dvs. den slovenska s.k. vänstern, försöker få ett grepp om Slovenien. Enligt teorins anhängare verkar den serbiska underättelsetjänsten KOS och/eller det forna jugoslaviska UDBA i Slovenien och har som mål att närma Slovenien Serbien samt att "balkanisera" landet.

Teorin har fått vatten på sin kvarn av några politiska och mediala händelser i Slovenien under de senaste åren, så man kan tro att den stämmer, av vilka en del händelser har varit pinsamma för landet:

1. I bl.a. Sydsvenskan i december 2007 kan man t. ex. läsa följande "Efter självständigheten berövades tusentals invånare som inte var etniska slovener sina medborgerliga rättigheter. Sedan parlamentet antagit en lag som gav dem rättigheterna åter hölls en folkomröstning där en stor majoritet upphävde lagen. Det var med skammens rodnad som Slovenien trädde in i EU."

 
Men detta är inte hela sanningen och inte alls så enkelt. Eftersom Slovenien var ett nytt självständigt land, krävdes det under juni-december 1991 samt med 2 månaders ytterligare förlängd tid av de invånare i Slovenien som inte redan var slovenska medborgare att de antingen sökte slovenskt medborgarskap eller att de på annat sätt ordnade sina papper för uppehållstillstånd. Nästan 180 000 av dessa ordnade sin status på detta vis.

Sedan finns det många som vittnar om att det fanns de som vägrade göra något åt sin status då de personligen inte ville acceptera att Slovenien blev självständigt och av vilka många dessutom hade lämnat landet i väntan på att den jugoslaviska armén skulle kuva Slovenien (se ovan). Det fanns också de som av andra skäl inte lyckades ordna sin status inom utsatt tid och sådana fall har fått processas på annan väg.
Här kommer då också konspirationsteorin in. Enligt den så är den s.k. vänsterregeringen, som så som ovan nämnts antog en lag om att ge alla dem som inte ordnade sina papper i tid slovenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd som grupp, i maskopi med den serbiska underrättelsetjänsten KOS. Den s.k. vänsterregeringen (som kallas vänster för att dess politiker är arvtagare till den tidigare kommunistiska regimen, men som egentligen kontrollerar större delen av kapitalet och media och idag också består av liberaler) sägs också gynnas av flera invandrare från Balkan i landet, då de ingår i deras väljarkår.
Lagen röstades ned genom en folkomröstning, framförallt för att slovenerna har svårt att tänka sig att ge medborgarstatus åt dem som var mot självständigheten från början.

Den s.k. högerregeringen var i stället för att man behandlar varje fall för sig, vilket folket står bakom. Men av någon anledning kräver "vänstern" och "de bortraderade", som de kallas, en kollektiv behandling, varför högerregeringens förslag hade svårt att bli antaget. Detta gjorde i sin tur både att lösningen på problemet ytterligare drog ut på tiden och att den ovan nämnda konspirationsteorin samt teorin, att det finns krafter som vill dra Sloveniens namn i smutsen, fått vatten på sin kvarn.
Enligt parlamentsledamoten Branko Grims från Slovenska demokratiska partiet (SDS) kan problemet med de bortraderade endast lösas med hjälp av grundlagen, som tillåter individuellt förfarande, vilket är i samklang med de demokratiska principerna. "Sedan franska revolutionen och vidare förutsätter dessa nämligen inte kollektiva förfaranden, utan individuella för varje fall för sig", menar han.
När TT den 15 juni 2010 spred följande information i Sverige, bl.a. via DN: Slovenien ber ”utraderade” om ursäkt, spreds återigen desinformation på grund av den bristfälliga informationen. Den s.k. vänsterregeringen som försöker få omvärlden att uppskatta dess "medmänsklighet" och vinna sympatier med en retorik, som på ytan verkar politiskt korrekt, har en annan sida - den ville t.ex. inte trots inbjudan vara med och lyssna till vittnesmålen från de slovener som fått lida av repressalier från UDBA (slovenska varianten av KGB under kommunist-regimen) efter att den slovenske presidenten utdelat en utmärkelse till en f.d. högt uppsatt UDBA-agent (se nedan), än mindre be dessa tidigare utsatta människor om ursäkt.

2. Den 17 november 2006 blev Zoran Jankovic, som har serbiskt ursprung, borgmästare i Ljubljana. Han efterträdde borgmästarinnan Danica Simšic, som i sin tur efterträdde borgmästarinnan Vika Potocnik (se lista på Ljubljanas borgmästare 1911-idag). Dessförinnan hade han ifrågasatts vad gällde hans affärer inom den slovenska livsmedelskedjan Mercator, som investerat stort i Serbien.
I april 2009 fick Zoran Jankovic och hans anhängare i Ljubljanas stadsråd igenom ett förslag att en ny väg i Ljubljana skulle uppkallas efter den forne diktatorn Tito (se ovan). Detta trots skarpa protester om att det kränker den del av befolkningen som p.g.a. Titos politik fått sina släktingar avrättade efter 2:a världskriget och trots att representanten för de slovenska partisanerna under 2:a världskriget, Janez Stanovnik, har uttalat att Tito är ansvarig för massgravarna i samband med den nyligen upptäckta Huda Jama (se nedan) samt trots att man i EU nyligen hade antagit en resolution som fördömer totalitära regimer, vilket Titos regim utan tvekan var.

3. Under 2007, året innan det slovenska ordförandeskapet i EU, pågick en kraftfull debatt om en Petition mot censur som 571 journalister skrivit under och skickat ut till media och institutioner ute i världen. I denna debatt lade sig även en av de internationellt mest framgångsrika slovenska författarna Drago Jancar (se nedan), som kritiserade petitionen. Journalisterna som stod bakom petitionen anklagade den sittande regeringen och premiärministern Janša för att vilja censurera media, men det visade sig sedan att tidningarna som journalisterna huvudsakligen kom från ägdes av oppositionen.

4. I december 2007, strax innan övertagandet av presidentposten i EU, publicerades ett dokument, som hade smugglats ut ur Utrikesministeriet, i den oppositionsägda slovenska tidningen Dnevnik och samtidigt även i tidningen Politika i Serbien från samtal mellan USA och Slovenien. Artikeln med dokumentet påstod att Slovenien hade fått direktiv från USA om hur man skulle handla i Kosovofrågan.


I själva verket rörde det sig om reguljära samtal, där USA uttryckte sin ståndpunkt, medan Slovenien redan hade sin egna självständiga ståndpunkt i frågan, dvs. frågan om erkännande av Kosovo skulle demokratiskt behandlas inom parlamentet. Slovenien var också den första nationen som överhuvudtaget visade sitt stöd för kosovoalbanerna under det serbiska förtrycket (se ovan).

5. Tre veckor innan valet i september 2008 visades först i Finland och sedan även i Slovenien en dokumentär av Magnus Berglund om eventuell korruption vid Sloveniens uppköp av finländska pansarfordon av märket Patria. I dokumentären hävdas att premiärministern Janez Janša korumperats. I denna dokumentär uttalar sig också uteslutet medlemmar ur den dåvarande oppositionen om bland annat Janša. Till saken hör också att oppositionen, den tidigare regeringen, innan den sittande regeringen trädde i kraft år 2004, praktiskt taget hade utlovat att en slovensk firma skulle tillverka pansarvagnarna. Mellan oppositionsmedlemmarna och firman finns det dessutom nära kontakter och till och med familjeband. Det kom också sedan fram att två journalister som tidigare skrivit osanningar och drivit en negativ kampanj mot Janša (se nedan) varit journalisten Berglunds rådgivare respektive guide i Slovenien.
Trots att korruptionsanklagelserna inte styrktes med några bevis var det troligen dessa som gjorde att oppositionen ändå vann valet med mycket knapp marginal. Sitt starka stöd för oppositionen inför valet uttalade även Ljubljanas borgmästare Zoran Jankovic (se ovan) samt Sloveniens ex-president och tidigare ledare för slovenska kommunistpartiet Milan Kucan (se ovan).
Efter valet har premiärministern Janša ansökt om stämning av Magnus Berglund, ordföranden för antikorruptionskommissionen Drago Kos (som innan han innehade denna funktion hade varit inblandad i andra affärer mot bl. a. Janša och i oppositionens dvs. den tidigare regeringens tjänst använt sig av tveksamma metoder för vilka han också tidigare har dömts) för hans uttalanden i dokumentären, direktören för Sistemska tehnika (Patrias slovenska konkurentfirma) Milan Švajger och mot polisens tidigare generaldirektör Bojan Potocnik, som i dokumentären hävdar att Janša varit inblandad i vapenaffärer tidigare (detta utgör dock ett av Janšas motståndares första anklagelse mot honom som för länge sedan också har visat sig vara osann).
Under hösten 2011 startade en domstolsprocess mot bl.a. Janša efter att en åklagare (frun till en av de säkerhetstjänstmän som år 1988 fängslade Janša och tre andra personer) lagt in en anklagelseakt (en sådan granskas inte, till skillnad från åtal, av domare innan en domstolsprocess sätter igång) som lyder ungefär att Janša "vid okänt tillfälle, på okänd plats tagit emot en okänd summa pengar". Anmärkningsvärt är också att åklagaren inte brytt sig om att granska två personer som bevisligen tagit emot pengar som kom från Patria (som har band till den "vänstra" politiska falangen).
Det har under hösten 2011 också kommit fram att bokstaven J från ett dokument, som Magnus Berglund i sin dokumentär
tolkade som fèrkortning av Janša, egentligen var förkortning på kroats efternamn, som var inblandad i upphandlingen av patriastridsvagnar i Kroatien, som pågick samtidigt som i Slovenien.
Huvudorsaken till att Janez Janša väckt så mycket ont blod i vänstern, att man gång på gång på alla möjliga sätt försöker dra hans namn i smutsen - vilket allt fler slovener anser är vad som egentligen sker, ska tydligen vara att han var den person som när han fängslades 1988 skapade den avgörande starka opinionen för Sloveniens självständighet bland slovenerna (se ovan) och att han kan utgöra ett hot mot den makt och de privilegier som nätverket inom "transitvänstern" fortfarande innehar i Slovenien.

6. Den sittande regeringens, som består av "transitvänstern", justitieminister lade sig under januari 2010 i det statliga åklagarämbetets arbete p.g.a. av att man hade gått vidare med Janez Janšas åtal mot den finländske journalisten Magnus Berglund (se punkt 5).

7. Den slovenske presidenten (se ovan), som också har sitt stöd hos "transitvänstern", gav i november 2009 en hög statlig utmärkelse till den forne UDBA- agenten (slovenska varianten av KGB) Tomaž Ertl, vilket väckte mycket stor bestörtning bland slovenerna.

8. Den sittande regeringen, som består av "transitvänstern", gav i november 2010 mandat åt Branko Masleša, med serbiska rötter och med tveksamt förflutet (se nedan), att besitta posten som ordförande för högsta domstolen i Slovenien.


Folket är inte sent att varje år på sitt humoristiska vis kommentera det politiska spelet, de dokusåpaliknande intrigerna och andra händelser under det gångna året under karnevaltiderna, som i Slovenien kallas pust (se del 12).

Jag fortsätter här med en annan slovensk författare som använder humor (se ovan) i sina verk:

Slavko Pregl (*1945) är ungdomsförfattare, novellist, förläggare och tidningsredaktör och publicerar prosa, sägner, satiriska och humoristiska texter samt populärvetenskapliga verk.
2003 fick han priset Grand prix Aleko på internationella uttagningen i Sofia. Han fick Levstikpriset 1978, Vecernica-erkännandet för boken Srebro iz modre špilje (Silver från blå grottan) år 2004 och erkännandet Desetnica leta år 2005 för boken Usodni telefon (Den ödesdigra telefonen).
Han har en typisk realistisk stil i sitt författande, med ett språk som lämpar sig för barn, enkelt och vitsigt. Han skriver framförallt roliga och spännade berättelser om unga samt deras problem med vuxenvärlden. Hans ungdomslitteratur är glad, livsbejakande och humoristisk.

De mest synliga verken handlar om fyndiga äventyr i grupp. Slavko Pregls hjältar har sin grund i verkligheten och han förskönar ingenting. Ofta stöter man på temat om hur den äldre generationen ser på den yngre och om relationerna mellan föräldrar och barn.
Bland hans verk finns följande: Odprava zelenega zmaja (Gröna drakens expedition), 1976, Prirocnik za klatenje (Handbok i att driva runt), 1977, Geniji v kratkih hlacah (Genier i kortbyxor), 1978, Papiga v šoli (Papegojan i skolan), 1978, Juha Cviluha (Soppan Tjutoppan), 1981, Zdravilo za poredneže (Medicin för bråkstakar), 1982, Bojni zapiski mestnega mulca (En stadsunges stridsnoteringar), 1982, Smejalnik in cvililna zavora (Skrattomaten och tjutbromsen), 1984, Geniji v dolgih hlacah (Genier i långbyxor), 1985, Pocesane muhe (Kammade flugor), 1993, Olimpiada v živalskem vrtu (Olympiad i djurparken), 1990, Papiga že spet v šoli (Papegojan i skolan igen), 2001, S knjigo po svetu (Med boken runt världen), 2003, Srebro iz modre špilje (Silver från blå grottan), 2003, Zvezda s cepico (Stjärna med luva), 2003, Male oblacne zgodbe (Små molniga berättelser), 2004, Zadnja želja (Sista önskan), 2004, Usodni telefon (Den ödesdigra telefonen), 2004, Spricevalo (Betygsboken), 2005, Ujeti ribic (Den fångade fiskaren), 2005.

Spred glädje och läslust gjorde många även utan en utpräglad humor.

Neža Maurer (*1930) är poet och författare och har med sin litteratur spridit glädje bland barn, ungdomar och vuxna. Hon har även översatt från andra slaviska språk och från tyska samt skrivit teaterpjäser för barn. Hon har fått många priser och erkännanden för sitt arbete. Flera av hennes dikter har tonsatts framförallt för barn, men också några för vuxna.

Mer om hennes omfattande arbete går att finna länkat från bilderna.
Neža Maurer utsågs i januari 2009 av tidskriften Jana till Årets slovenska 2008.

År 2008 firade man att det hade gått hundra år sedan en av de klassiska slovenska författarna föddes. Han skrev framförallt om livet i landskapet Prekmurje, som gränsar till Ungern, och hade vad gäller att samla det slovenska nationella rummet lika stor betydelse som Prežihov Voranc (se del 6), France Bevk (se del 6), Ciril Kosmac (se del 6) och Srecko Kosovel (se del 6).
Denna författare är Miško Kranjec (1908-1983). Han föddes i ett fattigt bonde- och arbetarhem. Efter grundskolan i hemorten gick han på gymnasiet i Ljubljana. Redan då började han skriva och efter gymnasiet påbörjade han studier i slavistik, men lämnade detta för att ägna sig åt författarskap, journalistik och senare även åt politik.
Under ockupationen under 2:a världskriget (se del 6) var han en av dem som organiserade motståndsrörelsen mot ockupanterna i regionen Prekmurje. När han inte längre kunde verka illegalt anslöt han sig till partisanerna. Efter kriget var han parlamentsledamot och han ägnade sig förutom åt författarskap även åt journalistik och förläggarverksamhet - han var direktör för förlaget Cankarjeva založba och Slovenski knjižni zavod (Slovenska bokinstitutionen). Han tyckte mycket om förlaget Prešernova družba, där han var redaktör under många år.
Han skrev korta berättelser, noveller och romaner, som handlade som sagt framförallt om regionen Prekmurje och som han samlade till större enheter. Uttryckligen autobiografiska är romanerna Mladost v mocvirju (Ungdom i träsket), Svetlikanje jutra (Morgonens sken) och särskilt en av hans bästa verk Strici so mi povedali (Farbröderna sade mig). Miško Kranjec' övriga kända verk är Kapitanovi (Kaptenens), Povest o dobrih ljudeh (En berättelse om goda människor) och Pod zvezdo (Under stjärnan). Efter hans verk har även några filmer spelats in. 1953 blev han medlem av den slovenska vetenskaps- och konstakademin.
Den slovenske författaren Ivan Sivec (* 1949) har skrivit 102 böcker, varav 37 för ungdomar och 65 för vuxna. Förutom detta har han skrivit över tvåtusen sångtexter samt över hundra sagor och humoristiska berättelser. Efter hans verk har man satt upp ett flertal radioteatrar och dramer.

Efter en av hans ungdomsböcker, Pozabljeni zaklad (Den bortglömda skatten), gjorde man år 2001 en långfilm med samma titel. Boken handlar om letandet efter en skatt som fanns kvar från den tiden då fransmännen regerade över de slovenska områdena (se del 5).

Ungdomsromanen Gusarji na obzorju (Pirater i sikte) handlar om fiskare från den adriatiska ön Vis samt om pojken Krištof som är kär i Anka från grannön och som samtidigt är en spännande berättelse om livet på havet, där fiskare ofta råkar ut för oförutsedda händelser.

Skrivnost zlate reke
(Guldflodens hemlighet) är en spännande ungdomsroman om guldgrävarna under Kamniks höjder. Gamla dokument bekräftar att floden Kamniška Bistrica är en guldbärande flod och att man en gång i tiden vaskade guld i stor omfattning under Kamniški vrh. Berättelsen handlar om en skolexkursion i området som blir ett spännande äventyr.

I boken Krokarji viteza Erazma (Riddar Erazems korpar) utspelar sig handlingen i slottet Predjama (se del 3) i ännu en jakt efter en skatt, som riddar Erazem lämnat på slottet.

Boken Carobna violina (Den förtrollade fiolen) utspelar sig bl.a. i kuststaden Piran där de unga huvudpersonerna utreder ett komplicerat fall som leder dem till kompositören Tartinis (se del 9) försvunna fjärde fiol, som tillverkats av den kände Stradivarius.

Usodni pecat (Den ödesdigra stämpeln) leder bokens huvudpersoner i den store slovenens, Peter Pavel Glavars, fotspår på jakt efter ett viktigt dokument med en stämpel.

Kriva prisega (Falskt vittnesmål) handlar om skogsnäringen; förr förde flottmännen sina stockar utmed floden Sava för att säljas utmed den ända fram till Slavonien (se del 4), medan handlarna idag hämtar sina granar med lastbilar. Några även på natten, utan tillstånd, i skogar som tillhör andra. Huvudpersonen kommer dem på spåren och upptäcker även mycket mer...

Den spännande boken Kapitanov kljuc (Kaptenens nyckel) handlar om fartyget Rex, som ligger förlist på havets botten vid slovenska kusten mellan Izola och Koper. En gång i tiden seglade den mellan bl.a. Europa och New York. Fartyget, som finns i verkligheten, är större än den kända Titanic, men knappt någon vet om att den finns vilket kanske denna bok råder bot på. Och även detta skepp döljer, liksom många andra förlista skepp, en skatt...

I boken Prekletstvo zlata (Guldets förbannelse) söker en studentska uppgifter om en slovensk guldletare och troligen hennes långväga släkting, som begav sig till Amerika under guldruschen (se del 5). Han blev mycket rik, förälskade sig i den amerikanska skådespelerskan Violetta Raymond och umgicks med författaren Jack London (1876-1916), men dog ensam och fattig. Hade han verkligen gömt en guldklimp i vildmarken som väntar på att bli upphittad?

Ivan Sivec har skrivit många biografier, t.ex. Triglavski kralj (Triglavkungen, se del 5), Biseri bolecine samt Planinska roža (Pärlor av smärta samt Bergsblomman, se del 5), Mojster nebeške lepote (Mästaren i himmelsk skönhet, se ovan), Povest o Janezovi sreci (Berättelsen om Janez' tur/lycka, se del 5), Slovenska pravljica Maksima Gasparija (Maksim Gasparis slovenska saga, se ovan), Kamen nad gladino (Stenen över ytan, se del 14) m.fl.

Dessutom har han skrivit historiska romaner som Jutro ob kresu (Morgon vid brasan, se del 2) och trilogin Saga o Karantaniji (Sagan om Karantanien) med böckerna: Kralj Samo (Kung Samo, se del 4), Cesar Arnulf (Kejsaren Arnulf, se del 2) och Kneginja Ema (Hertiginnan Ema, se del 4)

Karantanien-
trilogin:
Drago Jancar (*1948) föddes i Maribor och är den mest välkände slovenske författaren utom landets gränser. Efter att ha studerat juridik arbetade han som journalist, redaktör och frilansförfattare. Under kommunistregimens tid blev han anklagad för "fientlig propaganda". Han fängslades 1974. Detta utlöstes av att han hade tagit med sig boken V Rogu ležimo pobiti (I Rog ligger vi mördade, se del 6) in i landet från Österrike. Genom Fullbright-programmet spenderade han sedan ett år i USA (1985) och i Tyskland (1988). Som ordförande för slovenska PEN 1987-91 engagerade han sig i demokratins framväxt i Slovenien och Jugoslavien och bidrog till den slovenska självständigheten.

Förutom att han 1974 blev dömd till ett års fängelse förlorade han då sitt arbete vid tidningen Vecer. Efter att ha skrivit en väl genomtänkt ansökan släpptes han ur fängelset efter 3 månader, men sändes till Serbien för att där göra lumpen. Där fick han utstå förnedringar från överordnade. Efter lumpen bestämde han sig för att enbart ägna sig åt författarskap. För att tjäna ihop till sitt levebröd arbetade han ändå åter vid tidningen Vecer, där han bara fick lektorera och rätta stavfel, varför han också snart sade upp sig. Han flyttade till Ljubljana och fick arbete hos filmbolaget Viba film. Därifrån bytte han sedan till arbete som redaktör och sekreterare för bokförlaget Slovenska matica. Sedan dess har hans författarkarriär konstant gått uppåt.

Drago Jancar har för sitt arbete fått många slovenska och internationella priser.

Hans noveller och korta berättelser har översatts till många språk. Hans dramer har spelats på många utländska scener och anses hemmavid tillhöra kulmen under teatersäsongen. Tillsammans med Vasko Simoniti har han förberett en utställning och en antologi kallad Temna stran meseca (Månens mörka sida) - om efterkrigsauktoriteternas brott och förseelser, dvs. om egenskaperna hos den auktoritära regimen i Jugoslavien efter 2:a världskriget - som blev en av de största kulturella händelserna i Slovenien under 1999.

Bland hans verk finns följande:
- romaner: Petintrideset stopinj (Trettiofem grader), 1974, Galjot (Galjoten), 1978, Severni sij (Norrsken), 1984, Pogled angela (En ängels blick),1992, Zvenenje v glavi (Ljud i huvudet),1998, Katarina, pav in jezuit (Katarina, påfågeln och jesuiten) 2000, Graditelj (Byggaren), 2006.
- dramer: Disident Arnož in njegovi (Dissidenten Arnož och hans följe), 1982, Veliki briljantni valcek (Den stora briljanta valsen), 1985, Vsi tirani mameluki so hud konec vzeli ...(Alla tyranner mamelucker tog ett hemskt slut...), 1986, Daedalus,1988, Klementov padec (Klements fall),1988, Zalezujoc Godota (Smygandes efter Godot),1988, Halštat (Hallstatt), 1994, Severni sij (Norrsken), 2005.
- essäer: Razbiti vrc (Den sönderslagna kannan), 1992, Egiptovski lonci mesa (Egyptiska köttkrukor),1994, Brioni, 2002, och
Duša Evrope (Europas själ) 2006.

År 2007 erhöll Drago Jancar vid Frankfurts bokmässa bokpriset Jean Amery, som utdelas vartannat år, för sin samling essäer i boken Brioni. Priset har delats ut sedan 1982 och tillägnas särskilt samhällskritisk litteratur. Han tilldelades priset med argumentet att han har visat sig vara "en självständig tänkare, en suverän stilist och författare, som tar till sig den centraleuropeiska historien med alla sina snedvridningar, för att bearbeta den moderna tidens grundfrågor".

Brioni handlar om dagens arv efter Tito (se ovan) och kulten kring honom. I bokens inledning avslöjar författaren kvarlevorna efter Titos regim, under vilken många politiker förföljdes - även på Brioni, en ö där Tito hade ett sommarställe.

I november 2007 skrev Drago Jancar en artikel i tidningen DELO med rubriken Otok svobode in cenzura (En ö av frihet och censur) om sin reaktion på att en grupp journalister skickat en petition runt om i Europa och världen om att det skulle råda censur i Slovenien (se ovan). Artikeln publicerades också i sin helhet på engelska i Sinfo (sid 15). Här följer några utdrag:
"Mot slutet av 80-talet publicerade den amerikanska tidningen Newsweek en liten artikel där Slovenien omnämndes som "frihetens ö" mitt i den ofria kommunistiska världen. Både journalisten som hade skrivit artikeln och de som kände till förhållandena i sitt hemland visste att det handlade om relativism i förhållande till det mindre fria Ungern eller Tjeckien samt även de andra delarna av det forna Jugoslavien. Om detta handlade också artikeln: om demokratisering, inte om demokrati, om pluralismens intrång in i enpartimonoliten, även om de allt öppnare medierna, som ofta tillåter en annan åsikt än partiets. Då verkade självklart fortfarande censuren kraftigt i de slovenska medierna; partitransmissionen som kallades Socialisticna zveza delovnega ljudstva (Arbetarfolkets socialistiska förbund), utsåg redaktörerna i alla medier, fortfarande färska tidningar tog först vägen förbi partiets maktmänniskor och över natten försvann en del artiklar dvs. de byttes ut mot några andra; om kontrollen över televisionen, som makthavarna tyckte särskilt mycket om, behöver vi inte tala om...
Trots det blev jag glad över artikeln. Jag var ordförande i i slovenska Pen och i vårt råd hade vi mycket att göra med att böcker förbjöds och att journalister förbjöds arbeta i "berufsverbotanda", med förbjudna studenttidningar och litterära tidskrifter, till och med domstolsprocesser. Vi skickade uppmaningar till den slovenska och jugoslaviska makten och underrättade det internationella Pen...
...Förra veckan spillde jag nästan morgonkaffet på mig på ett café i Wien när jag läste att det rådde censur i Slovenien och att regeringen kontrollerar alla medier via ägarandelar i dem och att det var ett dåligt tecken inför det slovenska ordförandeskapet i EU. Artikeln åberopade en petition som framförts av slovenska journalister. Jag hade inte alls spillt mitt kaffe om det bara gällde en fråga om patriotism. En patriot kan snabbt trösta sig: äsch, dessa österrikare, säger man, de unnar oss inte att vi ska leda Europa, vi undersåtar från igår. Och så skriver de på förstasidan om mycket höjda levnadskostnader i Österrike - dåliga nyheter från grannlandet kan hjälpa dem att smälta detta. Jag spillde inte kaffet av fosterlandskänslor, utan för att jag var överraskad över att det under de två månader då jag varit mycket utomlands och endast sporadiskt ögnat igenom slovenska tidningar där hemma börjat råda censur? Som skulle vara ett dåligt tecken inför det slovenska ordförandeskapet i EU? Och vilka medier har regeringen i sin ägo, då man inte för en enda tidning skulle kunna säga att den är, så som det är vanligt i nästan alla europeiska länder, regeringsvänlig?...
...Att det var just Janez Janša - som i petitionen och artikeln även nämns som den man som inför censur - som var offer för de värsta medielyncherna under den tid då han var ledare för oppositionen och att det inte ser bättre ut för honom sedan han leder regeringen...
...Under tiden för de tidigare regeringarna uppmärksammade jag att medierna nästan aldrig kritiserade regeringen, utan hela tiden med all kraft - oppositionen. Jag skrev om detta och önskade att vi skulle ha medier, som inte bara stred och slet sönder, utan rapporterade objektivt och analyserade. Kritiska, sanningsälskande, normala medier. Men inte ens under den mycket markanta medie -gleichschaltung talade jag om censur och ofrihet, utan om problemen kring professionalism, som inte kunde eller ville tillkämpa sig oberoende från centra med kaptital- och politisk makt.
Så har vi kommit till den tid då nästan alla kritiserar regeringen - och då skulle vi ha censur?..."

Man skulle kunna säga att den ursprungliga definitionen av vänstern som företrädare för arbetet i förhållande till kapitalet gått förlorad under övergången från kommunismen till demokrati, då dess medlemmar blivit de huvusakliga kapitalisterna. Den s.k. kvasivänstern har av artikeln ovan att döma tagit över medierna och har sedan tidigare trängt in i alla civila samhällsporer. Som yttre betraktare får man en känsla av att de som hade makten förut vill ha makten igen, om det så vore på bekostnad av Sloveniens goda rykte (se ovan). En förändring av maktbalansen i samhället går trögt med kanske två steg fram och ett steg bak. Det finns också ett stort motstånd i samhället mot att kyrkan skulle få för mycket makt, som den s.k. kvasivänstern utnyttjar.

Egentligen tillhörde den man som ansågs förkroppsliga den slovenske arbetaren, France Tomšic, det parti som idag sägs tillhöra mitten-höger på den politiska skalan (SDS). Lite förvirrat kan man tycka, men i stort skulle man kunna säga att de partier som representerar de regerande krafter som finns kvar sedan innan självständigheten idag kallas för vänster, medan de partier som representerar de krafter som kämpade för ett demokratiskt Slovenien idag kallas för mitten-höger och höger.

France Tomšic (1937-2010) hade en avgörande roll i demokratiseringen av Slovenien (se ovan). Han var också den förste förbundsordföranden i Socialdemokratska zveza Slovenije (Slovenska socialdemokratiska förbundet), som grundades den 16 februari 1989, samt grundare av det nya facket Neodvisnost. Senare hade han ingen framgång inom politiken, då hans program fick stå tillbaka för en något annorlunda väg utstakad av Jože Pucnik (se ovan). Pucnik blev i november 1989 den nye förbundsordföranden och samma år blev förbundet under sin första kongress ett parti, Socialdemokratska stranka Slovenije (Slovenska socialdemokratiska partiet) och senare Slovenska demokratska stranka - SDS (Slovenska demokratiska partiet). Men Tomšic förblev en synlig medlem av partiet. Han kandiderade vid presidentvalen 1992, men utan framgång och drog sig så tillbaka från politiken.

Vid Tomšics död sade Janez Janša (se ovan) i ett tal att: "Det som idag står i den slovenska författningen, att Slovenien är en social och rättsstat, att det är tillåtet, till och med önskvärt, med politisk och facklig organisering, är frukten Franc Tomšics arbete och hans mod".

I december 2010 gavs Tomšics bok Knjiga Spominov (Minnesboken) ut postumt. Som en komentar kring slovenernas missnöje med den rådande regeringen (se nedan) sade Marta Lavric Tomšic, France Tomšics fru, i samband med utgivningen av boken, att: "Om han idag var så full av energi som han var då, skulle han inte stå still och se på, utan göra ett nytt uppror."

Slovenien publicerar fler böcker per capita än något annat land i Europa, stod det i Aftonbladet i mars 2005. Men trots att det finns många bokförlag i Slovenien, så kan det vara svårt att få sin bok utgiven.

Franc Bogolin är ett exempel på en av de många författare som gett ut sitt verk i självförlag. Hans bok i två delar som heter Svod casa (Tidens valv) - Podobe iz življenja (Gestaltningar ur livet) gavs ut år 2001.

Det finns de som inte vågat börja skriva ner den berättelse de burit inom sig förrän efter självständigheten och Franc Bogolin är en av dem. Med en imponerande känsla för det slovenska språket och med en betagande berättarteknik låter han läsaren följa med i livet på den slovenska landsbygden i dagens sydöstra Slovenien, dvs. med människorna från landskapet under höjden Bohor, genom generationer från 1800-talet i Österrike-Ungern (se del 5) genom 1:a världskriget (se del 6), mellankrigstiden (se del 6), 2:a världskriget (se del 6) samt efterkrigstiden under kommunismen (se ovan).

Mellan raderna kan man urskilja att han vädjar till det sunda förnuftet, till att människan ska tänka själv och inte bågna under trycket från utomstående idéer och låta sig styras i sitt liv eller sina tankar vare sig av någon religion eller ideologi, som försöker få makt över och styra både individen och folket.

I Franc Bogolins andra bok, Svod casa (Tidens valv) - del II, ligger tyngdpunkten på de deporterade slovenernas erfarenheter från 2:a världskriget.

År 2005 uppmärksammades i Slovenien 60-årsjubiléet av de deporterade slovenernas hemkomst bl.a. när man gav ut frimärket till höger. I samband med utgivningen skriver man:
"1941 ockuperades Slovenien och dess territorium delades upp mellan de ockuperande styrkorna Tyskland, Italien och Ungern. Redan innan attacken hade nazisterna planerat att förtyska det slovenska folket (se del 4). De planerade att deportera 260 000 människor för att evakuera området för tysk kolonisation. Först började man deportera den slovenska intelligentian, huvudbäraren av den slovenska identiteten, men det kunde inte stoppa att ett motstånd uppstod.
Reaktionen hos folket som hade dömts till att falla bort i glömska var stark och kampen innefattade inte bara den väpnade kampen hos partisanerna samt det omfattande nätverket av aktivister och anhängare av Befrielsefronten (se del 6), utan också tusentals exilslovener och flyktingar. Sammanlagt deporterades 63 000 människor, 40 000 slovener var internerade, 80 000 var fängslade och 15 000 befann sig i krigsfångeläger. Sammanlagt lyckades 17 000 människor fly från deporteringen. Exilslovenerna användes som billig arbetskraft för de tuffaste jobben. De tvingades att arbeta i gruvor, stenbrott och fabriker, bygga vägar och järnvägar. Många av dem återvände aldrig. De ligger i gravar utspridda över hela Europa. 1945 återvände de överlevande exilslovenerna till sina ruinerade och förstörda hem. Fulla av optimism började de att bygga upp sitt förödda hemland. Idag måste de överlevande exilslovenerna och deporterade försäkra att sanningen om brotten de bevittnade aldrig kommer att försvinna."

Likaså får man se till att försök till förfalskningar av historien inte står oemotsagda, som t.ex. den italienska propagandafilmen Il Cuore nel Pozzo (slo. Srce v breznu, se del 6).

Som svar på denna film har en regissör från Novo mesto i Slovenien, Filip Robar Dorin, tagit sig an de slovensk-italienska relationerna under det sista århundrandet med en egen ny film, Veter se požvižga (Vinden bryr sig inte). Där bearbetar han några av de viktigaste händelserna från den nyare historien i relationerna mellan grannfolken, som de båda sidorna förklarar var och en på sitt sätt. Det som man i slovenska skolor lär ut som allmänt kända fakta, förklarar den italienska politiken helt annorlunda och framställer sig själv i bättre dager även gentemot den europeiska allmänheten.


Filip Robar Dorin

Robar Dorin var intresserad framförallt av dessa manipulativa tilltag hos den iltalienska politiken å ena sidan samt den ljumma och obeslutsamma politiken hos några av den slovenska statens företrädare å den andra. Som särskilt problematisk understryker regissören den italienska förklaringen avseende perioden från fascismens uppkomst till dagens försök att framställa efterkrigshändelserna med barbariska egenskaper hos slovener och kroater samt övergrepp gentemot italienare endast på etnisk grund. Samtidigt döljer man i Italien också de gärningar som den fascistiska ockupationsarmén uträttat på slovensk och kroatisk mark och även annorstädes i världen (se filmen med engelsk text från länken på bilden till vänster).

Filip Robar Dorin är också sedan tidigare känd framförallt för sin film Opre roma från 1983 som bearbetar romernas situation i Slovenien inom det kommunistiska Jugoslavien.

År 2007 började en särskild romsk lag, Lagen om den romska gemenskapen, gälla i det självständiga Slovenien som reglerar romernas status - organisation, finansiering, boförhållanden, anställning på arbetsmarknaden samt utbildning. Mer om romerna i Slovenien finns på hemsidan tillhörande Slovenska romernas förbund.

Efter Sloveniens självständighet har allt fler böcker givits ut om bl.a. personer som under den tidigare kommunistiska regimen hade nedtystats (se del 6).

Så har även en bok om Janko Kralj (1898 – 1944) givits ut som skrivits av hans dotter, Lucka Kralj Jerman, samt en historiker från Trieste, dr. Tomaž Simcic, och som bär titeln Utišani in pozabljeni slovenski politik (Den nedtystade och bortglömde slovenske politikern).

Dottern Lucka Kralj Jerman listade i boken fyra punkter som hon anser viktiga för det slovenska folket för att komma fram till sanningen:

1. Avrättningarna och terrorn påbörjades av kommunisterna (se del 7), utan att något annat parti hade utmanat dem till detta.
2. Folket i byarna var desperata, familjer och präster mördades och man organiserade byagarden för att försvara sig - det var självförsvar. Utan avrättningarna skulle inte Domobranci (Hemförsvararna, dvs. byagarden) ha funnits - det hade inte behövts.
3. Med vilken rätt tog kommunisterna monopol på kampen mot ockupatorn? Socialister och andra som i god tro gick med i den organiserade kampen mot ockupatorn fick avsäga sig sin organisation till förmån för kommunistisk ledning (se del 6).
4.Till den väpnade kampen inbjöds även troende pojkar och män med idén att det endast var en kamp mot ockupatorn, kommunisterna sade aldrig då att de ville ha makten och revolution (se del 6). Detta skriver även France Bucar (se del 18) om - en veteran bland Sloveniens antikommunistiska dissidenter och parlamentets allra första talman i det självständiga Slovenien - i sin bok Usodne odlocitve (Ödesdigra beslut) från 1988.

Janko Kralj var den egentlige ledaren för den slovenska minoriteten i Italien under tiden för den fascistiska terrorn (se del 6).

Likaså var det först efter självständigheten som den tystade organisationen TIGR (del 6) - vars anhängare var de första överhuvudtaget i Europa som kämpade mot fascismen - blev känd för den slovenska allmänheten.

Slovenien har som stat ännu inte gjort upp med sitt förflutna vad gäller händelserna under efterkrigstiden (se ovan) vilket framförallt beror på att de styrande i landet, förutom mellan år 2004-2008, har varit arvtagare till den forna regimen. När statskommissionen för dolda gravar i början av mars 2009 äntligen hade lyckats tränga in i det som doldes i gruvgången Barbara i gruvan Huda Jama (Arga/hemska grottan) vid Laško möttes man av en förskräcklig syn: hundratals mumifierade kroppar låg ovanpå varandra.

Detta kom att åter väcka debatten kring det faktum att man under alla dessa år (ca 60) sedan kriget och sedan självständigheten, då för 18 år sedan, inte tagit itu med detta stycke horribla slovenska förflutna. Att de skyldiga har fått gå fria (se ovan och ovan) och att man ännu inte har lyckats uppnå en nationell försoning.

I Österrike försökte högerpopulister dra fördel av upptäckten i Huda Jama mot den slovenska minoriteten (se del 18).

Innan detta fasansfulla hände år 1945 hade den slovenska armén upplösts helt och det var den jugoslaviska 4:e armadan som var militärt ansvarig i Slovenien (se del 6). Det var då folk började försvinna och hamnade i de s.k. foibe och i andra gropar, grottor och gruvor runt om i Slovenien (se del 6).

I lägret Teharje nära Celje, dit enligt vittnesskildringar även slovenska barnfamiljer fördes under juni 1945, utan någon som helst förklaring varför, skilde man barnen från deras föräldrar och tog dem till ett barnläger kallad Petricek.

Föräldrarna fördes dit massgravarna nu finns runt om i landet och avrättades utan föregående rättslig prövning. Barnen utsattes för grundlig hjärntvätt och tvingades byta identitet. De förlorade sina föräldrar och sin barndom och åsamkades själsliga sår så djupa att de ännu inte läkt.

År 2007 gjorde Miran Zupanic en dokumentärfilm om detta barnläger med titeln Otroci s Petricka (Barnen från Petricek).
Hösten 2010 upptäcktes nya massgravar (se ovan för mer info) vid Brežicefältet nära staden Brežice (se del 8). Enligt den tyske journalisten Karl-Peter Schwarz som skrev om detta i Frankfurter Allgemeine Zeitung i november 2010, visste säkert folket i staden och de omkringliggande byarna om dessa, för det går inte att dölja så många döda kroppar, inte ens i en totalitär stat. Han menar också att partisanerna inte hade någon anledning att dölja det år 1945, då våld är effektivt först om det är allmänt känt. En bondmora skrev till och med en dikt om blodet som trängde upp till ytan på fältet och färgade det rött, skriver Schwarz.

På Brežicefältet uppskattas det ligga ca 2000-3000 skelett.
Sedan vänsterregeringen kom till makten år 2008, har arbetet för statskommissionen för dolda gravar samt historiker, som undersöker de kommunistiska brotten, blivit svårare. Kommissionens ordförande Jože Dežman har också förlorat sin post som direktör för Nyhistoriska muséet i Ljubljana. Enligt Dežman har kulturministeriet även motsatt sig planen att markera gravarna med kors och minnesmärken. Schwarz menar också att den slovenska kommunismen börjar rehabilitera sig sedan mittenhögerregeringen förlorade valet och Danilo Türk (se ovan) tillträdde som president, vilket båda skedde nästan samtidigt. Schwarz nämner att president Türk gav en utmärkelse till ”den siste kommunistiske ledaren för säkerhetstjänsten (udba)”, Tomaž Ertl (se ovan), och att Ljubljanas stadsnämnd åter döpt en väg i Ljubljana efter Josip Broz-Tito (se ovan). Det finns ingen politisk vilja till att ta itu med det kapitlet av slovensk historia, avslutar Schwarz med Dežmans ord.
Den 22 november 2010 skrev samma tyska tidning, Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), om den nyutnämnde ordföranden för högsta domstolen i Slovenien, Branko Masleša. I Slovenien stormar det kring honom och hans utnämning då hans förflutna väcker många frågor. I FAZ skriver man bl.a. att Masleša i juli 1984, då en flykting från Rumänien försökte ta sig över gränsen till Italien Trst/Trieste, var en av de mest inflytelserika människorna i landet. Trots att exekutioner var olagliga, skedde ingen anmälan då andra regler gällde för de som utförde detta. På frågan vad han själv gjorde för att lagföra brottet gav han inget svar. Den tyska tidningen tror inte att något uppklarnande av de forna brotten kommer att ske med Masleša som ordförande för högsta domstolen i Slovenien.

Två högt uppsatta domare i Slovenien, Jan Zobec och Rudi Štraus, har vittnat om att Masleša kommenterade euforiskt att flyktingen som avrättades 1984 träffades mitt i pannan. Dessutom fanns det ingen förklaring till att en tidigare kandidat, Marko Šorli, inte fick posten som ordförande för högsta domstolen.

En högt uppsatt kvinnlig domare, som känner de båda nämnda kandidaterna väl, har anonymt gått ut med att hon anser att Marko Šorli var den bättre kandidaten om man ser till professionalism, moraliskt rykte, representationsmässighet inom landet och på andra håll i Europa och världen, attityd till demokrati, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, medborgerlig medvetenhet samt visade ledaregenskaper. I bibliotekens sökmotor COBISS kunde hon när hon sökte på de båda kandidaternas namn få upp deras publikationer. Šorli fick 29 träffar och Masleša 5; Šorlis artiklar hade publicerats i flera respektabla publikationer, medan Masleša endast publicerats i domstolens nyhetsbrev. Alltså var det inte utifrån professionalism man utgick ifrån, menar hon, när man valde Masleša. Den sistnämnde har inte närvarat vid internationella konferenser och behärskar inte ett enda av världsspråken så att han kan föra en debatt och representera den slovenska domstolen, till skillnad från den förre kandidaten. Enligt henne hade Masleša uppgett att han först nu skulle förkovra sig i engelska. Han har inte till skillnad från den förre kandidaten väsentliga ledarskapserfarenheter. Masleša har också gått till historien som den siste domaren i Slovenien som skrivit under en dödsdom, en dom som senare dessutom visade sig vara felaktig, då den dömde var psykiskt sjuk. Hon nämner också det som nämns i FAZ (se ovan) att Masleša medverkade i en särskild ad hoc-kommitté, som verifierade mördade oskyldiga flyktingar vid slovensk-italienska gränsen. Hon avslutar också med att Masleša under Sloveniens självständighetsförklaring inte bara aktivt motsatte sig denna (Masleša har visst serbiska rötter) utan också uttryckte sympati för aggresorn under 10-dagarskriget (se ovan).

Detta kvinnliga justitieråd frågar sig vad som pågår i bakgrunden, som hon inte har inblick i. Hon börjar nu inse att allt inte står rätt till och tror att Šorli avvisades för att Masleša skulle kunna kandidera i en nästa omgång, för hade de kandiderat samtidigt hade det varit för uppenbart att Šorli var den mest kompetenta kandidaten.


Marko Šorli


Branko Masleša

Slovenska journalist- och publicistklubben, Združenje novinarjev in publicistov (ZNP) uttryckte i november 2010 också sin oro över att regeringen med en ny lag för RTV, slovenska radion och televisionen, kommer att passa på att rensa ut journalister som antingen är kritiska mot regeringen eller som avslöjar politiska brott som skett under historiens gång.

Klubben ZNP har också flera gånger påpekat att den föreslagna lagen om slovenska RTV inte är jämförbar med liknande europeiska lagar och har inte dryftats varken med journalistorganisationer eller den expertgrupp som särskilt tillsatts för att forma denna lag, dessutom har den inte heller uppnått minimal konsensus med oppositionen. Därför föreslår klubben ZNP en folkomröstning om lagen som enda utväg.

Den föreslagna lagen har från flera håll mött kraftig kritik för att vara mindre demokratisk än den föregående lagen, bl.a när det gäller utnämningen av RTV:s ledning samt minoriteternas (se del 18) representation i RTV:s råd.

Idag läcker närmare information om av vad som pågick under efterkrigstiden sakta ut, vilket inte gläder alla, och ett exempel på detta är följande:

Inte förrän i september 2010 började information spridas om ett federalt samlingscentrum från 1945. Det året fördelade partipamparna (Boris Kidric, Vida Tomšic, Boris Kocijancic, familjen Bebler m.fl.) stulna konstverk mellan sig, som än idag, trots demokratins införande, inte återlämnats till de rättmätiga ägarna.

I Federala samlingscentret fanns och delades ut även persiska mattor, tabernakler, byråar, skänkar, ljusstakar och porslin. Där fanns även 900 pianon, 1 600 konstverlk samt 1 400 böcker.


Belokranjski motiv av Matija Jama (se del 5) - en av målningarna som hamnade i Federala samlingscentret 1945.

Den generation som emottagit stöldgodset har i stort redan avlidit, och stöldgodset har gått i arv till nästa generation. Den evige ordföranden för slovenska olympiska kommittén Janez Kocijancics (se bilden till vänster) far Boris hade emottagit flera stulna saker, däribland konstverken Nürnberg av Ferdo Vesel (se del 5) samt Robbov vodnjak och Deklica z vrcem av Matija Jama (se del 5). Det sistnämnda har år 1974 synts på utställning med Janez Kocijancics fru, Krista, som ägare.

Egentligen är det brottsligt att inneha stulna saker och journalisten Boštjan M. Turk, som forskat närmare kring denna problematik, menar att åklagarmyndigheten borde reagera på detta.

Att detta skedde efter 2:a världskriget och är ouppklarat har alltså undanhållits den slovenska allmänheten under alla år, liksom mycket annat, och har kommit fram tack vare grävande journalister. Det de gräver fram får dock oftast ingen större genomslagkraft förutom någon artikel eller något reportage som sedan "glöms bort" kanske p.g.a. vissa intressen ...

I början av år 2011 fanns i Slovenien också en diskussion kring systemet som finns kvar sedan den gamla regimen bl.a. inom universitetet och historiska fakulteten där:

Europeiska kommissionen hade beställt en studie om medvetenheten i olika länder gällande brott som begåtts av totalitära regimer. Studien genomfördes av spanska Institute for Public Goods and Policy. I den framkom det att det i Slovenien finns brister kring medvetenheten. Som en del av forskningen bad det spanska institutet alla medlemsstater om kommentarer, korrigeringar och kompletteringar till studien. I Slovenien gav justitiedepartementet uppdraget att svara på studien till Studiecentret för nationell försoning (slo. Študijski center za narodno spravo). Som en förklaring till varför medvetenheten kring efterkrigshändelserna och händelserna under den totalitära regimen fortfarande i dagens Slovenien är svagt uppgav studiecentret följande:
”På universitetet föreläser fortfarande en grupp historiker, som arbetade som verktyg för det kommunistiska partiet, som till exempel i den historiska kommissionen tillhörande kommunistiska partiets centralkommitté, dvs. förespråkare för en endast modifierad version av den tidigare regimens historieskrivning. De utbildar lärare och professorer (bl.a. så förhärligas Nationella Befrielsefronten, NOB, som leddes av kommunistpartiet och kommunismens brott under andra världskriget förnekas).” (se ovan för ett exempel på politisk förnekelse)

Det är inte bara den slovenska moderna historien som det har manipulerats med av ideologiska skäl, utan även den äldre historien.

Den amerikanske historikern med rumänska rötter prof. dr. Florin Curta, docent i medeltidshistoria och arkeologi vid universitet i Florida, USA, fick Herbert Baxter Adams Prize år 2002 av the American Historical Association för sin bok The Making of the Slavs.

Han menar att de hittillsvarande kunskaperna om slavernas ursprung i stort sett är ett arv från det 19:e århundradet och som sådan en akademisk strävan oupplösligt förbundet med falsifikation av nationella identiteter. Han uppmanar också läsaren att avlägsna sig från migrationsmodellen som dominerat disciplinen slavisk arkeologi sedan start.

För att det senaste seklets ideologityngda europeiska historieskrivning som styrts av de stora nationerna inte ska få stå oemotsagd presenterar jag i nästa del, del 8, historien ur ett annat perspektiv. Det fördjupade intresset för den slovenska historien, då många slovener insett att mycket av det man måst lära sig rimmar illa med det man själv upplever, har lett till att man börjat intressera sig för Venetiteorin (se del 8). Ett av resultaten av det ökade intresset är även hemsidan Veneti.info.

Vägen till Sloveniens självständighet har varit kantad av allehanda svårigheter och motståndare och det är framförallt med pennan som vapen som kampen har pågått för slovenernas existens och deras rättigheter som nation (se t.ex. del 3 och ovan).

En av de första tryckta slovenska böckerna, Trubars Abecednik från 1550, gavs under hösten 2008 ut omarbetad till modern slovenska, för att även allmänheten ska få tillgång till de gamla texterna och att även eleverna i grundskolan ska kunna läsa det som "det slovenska folkets profet och apostol" en gång har skrivit.

Hösten 2009 gavs äntligen en komplett översättning ut av den ur slovenskt historiskt perspektiv vetenskapligt och konstnärligt viktigaste boksamlingen, Slava vojvodine Kranjske (Die Ehre dess Hertzogthums Crain) av Valvasor (se del 3) . Verket, som gavs ut på tyska i Nürnberg 1689, är ett polyhistoriskt verk, som utgör en av slovenskhetens symboler och är den slovenska historiens grundsten. I detta verk finns samlade kunskaper om dåtidens slovenska områden och dess invånare. Tidigare hade man översatt endast några utdrag ur verket, som i original består av 15 böcker, bundna till 4 delar, som tillsammans omfattar 3 552 sidor i storformat; det har dessutom 24 bilagor och 528 kopparstick.
Valvasor beskrev Kranjska (Krain, Carniola) med hjälp av historia, geografi, topografi, medicin, etnologi, biologi, geologi och andra vetenskaper. Verket är den första systematiska presentationen av slovensk historia, område och livsstil och håller ännu idag på 2000-talet mestadels måttet för ett seriöst vetenskapligt arbete.

Dessutom gavs mot slutet av år 2009 en bok ut, som har fått vänta i 168 år på att översättas till slovenska, trots att den handlar om slovenerna själva - den ryske vetenskapsmannen, tillhörande den ryska kejsarakademin, Yuriy Venelins (se del 14 och del 4) bok Starodavni in današnji Slovenci (De forntida och nutida slovenerna).

Den handlar framförallt om den slovenska historien under senantiken. Venelin var den förste som systematiskt tog sig an att forska om det slovenska folket, dess landområde och historia med ett utomordentligt vetenskapligt förhållningssätt. Detta möjliggjordes av hans kunskaper i flera slaviska, germanska och romanska språk samt framförallt gammalgrekiska och latin, på vilka de flesta primära och andra forntida historiska källor är skrivna.

Venelins karta över det han betecknar som det forna Slovenien (se del 4) visar att dagens Slovenien har krymt rejält.

Det folkliga bandet Agropop sjöng i början av 90-talet:

"Bara en miljon av oss lever ännu kvar i vårt lilla land,
bara en miljon vet väl att vi goda människor är..."

Agropop - Samo miljon nas je

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18