Jason och argonauterna
Den grekiska myten om Jason och argonauterna påstås utspela sig bland annat där Sloveniens huvudstad, Ljubljana, nu ligger.

För mycket länge sedan när Jason hade stulit det Gyllene Skinnet från Kung Aites flydde han med sitt skepp tillsammans med sina kompanjoner, argonauterna, från sina förföljare och hamnade i floden Donau istället för att färdas söderut utmed Egeiska havet. De kunde inte vända, utan forsatte färden motströms längs floden Donau, Sava och slutligen Ljubljanica. De stannade vid Ljubljanicas källa, tog isär skeppet och bar det i bitar på sina skuldror fram till Adriatiska havet, satte ihop skeppet där igen och fortsatte hemmåt.

På området mellan dagens Vrhnika och Ljubljana hittade argonauterna en stor sjö och ett träsk intill. Där någonstans träffade deras ledare Jason på ett stort träskmonster, kämpade mot det och dödade det.

Detta skulle då ha varit Ljubljanadraken, som än idag bor på toppen av slottstornet i Ljubljanas stadsvapen.

Med ovan nämnda myt inleder jag denna del som handlar om slovenernas återuppväckta intresse för sin historia. Sedan Valvasor på 1600-talet skrev sitt omfattande verk om de slovenska områdena (se del 3) så har det slovenska folket ständigt översköljts av och härjats av olika intressen och ideologier vars gemensamma intresse låg i att deras historia fördunklades eller förvanskades. För att anknyta till Narnia (se startsidan): "Den "historia" man fick lära sig i Narnia under Miraz' herrevälde var tråkigare än den sannaste historia du nånsin har läst och lögnaktigare än den mest spännande äventyrhistoria" ( C.S. Lewis: Caspian, Prins av Narnia).

Myten Jason och argonauterna knyter an till allt från mytologi i allmänhet, till fynden i Ljubljanaträsket, där myten ovan utspelar sig och till de gamla grekerna som nämner veneterna (se nedan). Slovenerna skulle enligt venetiteorin (se nedan) vara arvingar till veneternas språk och kultur.

I Ljubljanaträsket (Ljubljansko barje) upptäcktes 1875 en bosättning byggd på pålar liksom bosättningarna, som hade hittats i Schweiz 1854 och tio år senare även i Koroška (Kärnten). Man har nu kommit fram till att de äldsta bosättningarna i träsket härrör från första hälften av 4000-talet f.Kr (äldre stenåldern). Hittills har man där hittat 23 bosättningar.

Kolišcarji (pålarfolket) eller mostišcarji (brofolket), som de också kallas, var jordbrukare, boskapsuppfödare och jägare. De bodde i trähus byggda på träpålar, som slogs ner i sjöbotten. De trodde på Moder Jord, vördade solen och tillverkade fin keramik, som användes till både vardagliga och andliga bestyr. Ibland handlade de med folk alltifrån Mellanöstern till Nordeuropa. Utmed den gamla handelsvägen från Svarta havet utmed Donau, Sava och Ljubljanica och sedan med skeppet på axlarna till Adriatiska havet skulle även den gammalgrekiske hjälten Jason ha tagit sig fram med sina argonauter, enligt myten ovan.

Träskmarken bjuder hela tiden på nya fynd. Man har hittat ett trähjul med vagnsok, som av experter anses vara ca 5500 år gammalt. Det är det äldsta hittills funna hjulet i världen. Trähjulet och oket, som förmodligen tillhört en vagn, hittades 2002. Se hemsidan.
Våren 2003 utfördes ett antal analyser (arkeologiska, dendrokronologiska och radiokarbonat).
Radiokarbonatanalysen, som utfördes vid institutet VERA i Wien, visade att hjulet är ca 5350-5100 år gammalt (dvs. härstammar från ca 3350-3100 f.Kr.). Hjulet är gjort av askträ och mäter 72 cm i diameter. Oket är av ekträ och är 124 cm långt.
Man använde alltså även vagn under samma tid som i Mesopotamien, som hittills ansetts vara hjulets ursprungsland.

I Ljubljanaträsket har man även funnit den romerska staden Emonas stadsmur m.m.
I september 2008 fann man i Ljubljanaträsket på floden Ljublanicas botten en pilspets i trä som är ungefär 38-45 000 år gammal - det första fyndet i världen i sitt slag.
Det var medemmar i Gruppen för undervattensarkeologi (ZVKDS) under Barbara Nadbaths och Miran Erics ledning som fann den. Åldern bekräftades av radiometriska undersökningar i laboratoriet Beta Analytic i Miami och vid RLA i Oxford. Pilspetsen är gjord av idegran (Taxus) och på ena sidan har ett överdrag av koda bevarats.

Framförallt så placerar man bosättningarna i den yngre stenåldern och bronsåldern, respektive delvis i järnåldern. Arkeologer har som sagt hittat sådana bosättningar vid de schweiziska alpsjöarna (t.ex. Cortaillod, Morigen, Robenhausen), men framförallt vid Neuchatel och Genevesjön. Även i Norditalien (Mercurago, Lagozza, Peschiera in Polado) har existensen av sådana bosättningar bekräftats, liksom på några ställen i Tyskland (Friedrichshafen, Aichbuhl, Riedschachen, osv.). Man skulle också kunna säga att Venedig och Amsterdam är avlägsna arvtagare till pålar-/brokulturen, eftersom de har byggts på massiva träpålar. Till idag har sådan kultur även överlevt hos folk i sydöstra Asien, i Afrika och Amerika.

Det finns en historieroman skriven av Janez Jalen (1891 - 1966) om mostišcarji (brofolket) med titeln Bobri (Bävrar).

Under mellankrigstiden drog de arkeologiska fynden i Ljubljanaträsket till sig prästen Janez Jalens uppmärksamhet. I sin författarfantasi vandrade han in i en annan tid då träsket såg annorlunda ut. Han återvände till romartiden, då sjön blev ett träsk, och ännu längre bak i tiden när det där fanns hela byar byggda på pålar i sjön. Han förstod detta som en del av det förflutna som också formar vår nutid. Efter att hans hembyggd 1941 besattes av tyskarna och han själv bodde i det av italienarna ockuperade Ljubljana, började han förverkliga sin dröm om att skriva om pålarkulturen i sitt största litterära verk, Bobri. Som om han själv hade varit där på den tiden, skriver han mycket målande om omgivningarna och årstidens växlingar samt om pålarfolkets liv genom flera generationer; den sociala strukturen, relationerna, religionen, det praktiska arbetet med byggandet av pålhus, fiskarnas och jägarnas hårda liv, kontakten med andra bosättningar längre bort, mm. Samtidigt pågår ett familjedrama med en konflikt mellan två bröder om ledarskapet över det egna folket. Jalen beskriver även pålarfolkets möte med argonauterna (se ovan).
En film om Janez Jalen, Ostrorogi Jalen (Vasshornade Jalen), spelades in under 2002.
Andra fynd har hittats på andra håll i Slovenien, som t.ex. det mest kända fyndet - flöjten från Divje babe i dalen Idrijca vid orten Reka i västra Slovenien - en neandertalarflöjt från 43 000 f.Kr, troligen det äldsta hittills funna instrumentet i världen.
I maj 2007 hittade man en grav med rikliga fynd vid de arkeologiska utgrävningarna vid Kapiteljske njive i Novo mesto (se nedan). Den nyupptäckta graven innehöll bronssmycken och keramik från senare 600-talet f.Kr. Där hade en högt uppsatt kvinna begravts omkring år 600 f.Kr. I hennes grav fanns en bronsspira vars topp smyckades med kedjor, på vilka det hängde metallplattor, även i form av hästar - de rasslade och pinglade när man skakade på dem.
Utgrävningarna där har annars pågått länge (i 25 år) och man har hittat många fynd, som kan ses på det sedan 2008 utökade Dolenjski muzej (Dolenjskamusséet). Man har tidigare hittat minst 30 förhistoriska gravar samt några tusen gravar från senare bronsåldern samt äldre och yngre järnåldern. Detta område hade använts som gravplats i närmare tusen år, vilket är enormt i jämförelse med den moderna stadens 600-åriga historia. Man har även hittat fler än 600 gravurnor där från 200- och 100-talet f.Kr. Urnor i formen av hus är typiska för Dolenjskaregionen. De föreställer också hus med tuppar, som på verkliga hus symboliserade den nya dagen, men som på urnan symboliserade det nya livet efter döden.
Under första årtusendet f.Kr, under äldre järnåldern, uppstod bosättningen Cvinger vid Dolenjske Toplice, som utmärks av en by omgiven av en mur, jordgravar och järnprodukter, vilka tillverkades i masugnar av järnmalm som hade insamlats i området. Det var just järnet som förband södra Italien med folket på Pannonienslätten, Alperna, Balkan och detta område i Dolenjskaregionen. Byggnaderna som stod innanför muren var av trä, några hade även stengrund. Man hade strukit på lera på väggarnas utsida. I byn har man hittat bitar av keramikkrukor, lertyngder för bl.a. vävning, slipstenar och stenmortlar för att mala säd. Grundfödan bestod av kött från tamboskap (får, getter, grisar, kor), olika sädesslag (vete, hirs, korn) och massor av senap. Jakt ägnade man sig åt endast för att fylla ut invånarnas måltider.
Förutom att man ägnade sig åt keramik, så utgjorde järntillverkning och smedjebruk grunden i invånarnas ekonomi. Vid bosättningen fanns ett område med masugnar. I gravarna intill begravdes de döda i träkistor. Några av jordhögarna användes i upp till 300 år, varför man tror att de varit släktgravar, som användes i flera generationer. I gravarna har man funnit olika krukor, järn- och bronsvapen så som spjut, yxor, hjälmar, även färgglada glashalsband, bronsarmband, vristarmband och broscher.

Bland fynden i Cvinger är en bronssitula en av de mest värdefulla. Den är dekorerad med tre band föreställande olika scener: en tvåhjulig dragvagn med förare, ryttare, en rad med människogestalter och djur, som visar på det övre samhällskiktets betydelse och välmående i byn mitt under det första årtusendet f.Kr. Situlan från Cvinger är en av de viktigaste artefakterna inom situlakonsten i Europa. Även vid utgrävningarna i Novo mesto har man funnit ett par situlor, som man kan skåda på det ovan nämnda muséet. Situlan och stadens tidiga historia är också huvudtemat i det nya vandrarhemmet Situla i Novo mesto.

Än viktigare är situlan från Vace i brons, 23,8 cm hög, som grävdes upp i en gravhög från järnåldern (500-talet f.Kr.) vid Vace år 1882. Den är berömd för sin utsökta utsmyckning, som är en berättelse framställd i tre rader och hör till den europeiska tidiga historiens mästerverk. Situlakonsten hör till veneternas kultur och denna situla pryder också bokomslaget på boken nedan.

Vilka var då veneterna och vad talade de för språk?

Liksom slovenske Franc Jeza (se del 7) drog slutsatser om en språklig och etnologisk koppling mellan slovener och skandinaver hade svenske August Strindberg (1848 - 1912) sökt Sveriges anor genom att bl.a. jämföra ortnamn. Han trodde att det fanns en tid då man talade ett annat språk i dagens Sverige:

"Att våra ortnamn, särskilt sjöarnas, icke kunna härledas ur fornnordiska språk, antyder ju, att de icke äro appellativer eller betyda något. Detta återigen angiver att de äro införda, och på en tid, då landets språk var ett annat." (Sveriges anor, sid 385).

Han såg också samband mellan de svenska ortnamnen och områdena som hade bebotts och beboddes av slovener, men tydligen utan att vara nämnvärt medveten om det slovenska folkets existens, då de ju ingick i det österrikiska imperiet:

"Per Wieselgren har i sin ståtliga Propylä till vår forn-historia (Ny Smålands Beskrivning) framlagt några mycket tänkvärda inkast mot de äldsta annalisterna, utan att han förmår lösa motsägelserna dock. Men detta har givit mig anledning tro, att de till oss invandrade från det sydliga Järnbäraland (Noricum), medfört minnen från hemlandet, och när det stundom i annalerna talas om Dacia, Noricum etc., det menas urhemmet söder om Donau (Nieder-Oesterreich)." (Sveriges anor, sid 409)

"Om man ser på österrikiska kronländernas vapen, skall man återfinna örnen, gripen, de tre lejonen, och de tre strömmarna, vilka senare ännu äro oförklarade. (Jfr härmed svenska landskapens och städernas vapen.)" (Sveriges anor, sid 411)

Idag har i Slovenien intresset vaknat upp för sambanden mellan ortnamn runt om i Europa, som framförallt har med veneterna att göra. Det kan man se bl.a. på Veneti.info. Sambandet mellan slovener, veneter och svenskar skulle då vara att veneterna var ett vida spritt folk i Europa, som också hade nått Skandinavien. "Det andra språket", som man enligt Strindberg talade i Sverige förr, skulle då vara det venetiska, som sedan germaniserades (se nedan), men som i slovenskan i större utsträckning lever kvar.

Matej Bor
(se del 7), Jožko Šavli, och Ivan Tomažic gav 1996 ut den engelska versionen av boken Veneti: First Builders of European Community. I venetiteorin (se nedan) beskriver de ett språkligt och kulturellt samband mellan slovenerna och de forna veneterna. Detta genom studier av toponymer, gamla skrifter mm., som antyder att slovener (slaver, se nedan) funnits på samma område redan under och innan romartiden och som motsäger teorin att de skulle ha kommit till området under 600-talet (se även Florin Curta: The Making of the Slavs , del 7). Venetiteorin kan också jämföras med vad som stod om slovenerna i Weltgeschihte (se del 4).

Pantrar över ingången till
katedralen Gospa Sveta (Maria Saal)
Jožko Šavli (1943-2011) var en slovensk författare, historiker och professor i ekonomi, som kom från Italien. Han föddes i Tolmin som då var en del av italienska kungariket, men som nu tillhör Slovenien. Han tog examen i företagsekonomi vid universitetet i Ljubljana 1967. Sedan studerade han vid universitetet i Wien, där han doktorerade i sociologi och ekonomi 1975. Sedan 1978 undervisade han vid den slovenskspråkiga tekniska handelsskolan i Gorica/Gorizia i Italien.
Šavli blev känd i Slovenien i mitten av 80-talet när han framförde venetiteorin tillsammans med poeten och lingvisten Matej Bor. Enligt denna var alltså slovenerna inte ättlingar till slaver som kom till Balkan med folkförflyttningar under 500-talet, utan härstammade från det proto-slavisktalande folket kända som veneterna. Teorin stötte på motstånd i akademiska cirklar, men vann popularitet i Slovenien och intresse utomlands.

Om detta menade Šavli: "Även om jag inte officiellt har studerat historia, så opponerar jag mig som medveten sloven mot akademiker som förvanskar historiska fakta för att tjäna politiska syften (se del 7), särskilt dem vid universitetet i Ljubljana (Slovenien, ex-Jugoslavien). Efter 1:a världskriget, när Jugoslavien först formerades med sitt centrum i den storserbiska huvudstaden Belgrad (se del 6), förberedde de grunden för en falsk tolkning av den slovenska historien. Efter 2:a världskriget fortsatte den jugoslaviska kommunistregimen med sitt förtryck av Slovenien och dess universitet (se del 7). Under den serbdominerade nya regimen påmindes slovenerna ständigt om att de är ett folk "utan historia" - ett folk som innan de räddades in i den sydslaviska gemenskapen befann sig under ett tusenårigt "tyskt ok", så som Belgrad ville att slovenerna skulle tro om sig själva. Denna tolkning spreds också som ett "vetenskapligt" uttalande av slovenska akademiker, skolor och nationella medier för att skapa mindervärdeskomplex i slovenernas psyken. Slovenerna skulle skämmas för sin slovenska folktillhörighet, särskilt inför det storserbiska folket, som grundade Jugoslavien och som försökte resa sig över dem. Det var samma metod som hade använts av den stortyska rörelsen under den österrikiska monarkins sista årtionden (se del 5)."
Redan i början av 80-talet började Šavli publicera artiklar och essäer som särskilt handlade om den medeltida staten Karantaniens (se del 1) traditioner. I sina böcker underströk han den politiska och kulturella kontinuiteten mellan den proto-slovenska staten Karantanien och det senare grevskapet Kärnten. En av Šavlis mest berömda upptäckter är den svarta pantern som Karantaniens vapen (se del 1). Bland hans verk finns följande:
(på slovenska)
Veneti: naši davni predniki (Veneterna: våra urtida förfäder), 1985, tillsammans med Matej Bor och Ivan Tomažic;
Slovenska država Karantanija (Slovenska staten Karantanien), 1990, (se länk);
Slovenska znamenja (Slovenska symboler), 1994, (se del 1);
Slovenija: podoba evropskega naroda (Slovenien: bilden av en europeisk nation), 1995;
Etrušcani in Veneti (Etruskerna och veneterna), 1995, tillsammans med Ivan Tomažic;
Slovenski svetniki (Slovenska helgon), 1999, (se länk).
Zlati cvet - bajeslovje Slovencev (Guldblomman - slovensk mytologi), 2008, (se del 12)
(på engelska)
Veneti: First Builders of European Community, 1996 (se ovan);
Slovenia: Discovering a European Nation, 2003 (se länk).

Venetiteorin är ett fenomen, som används för att beteckna forskning kring de europeiska urinvånarnas, veneternas, historia - i samband med deras bosättningskontinuitet från åtminstone 1000-talet f.Kr. till idag. Grunden i den venetiska teorin är tesen att de paflagoniska, adriatiska och även baltiska samt armoriska urinvånarna, s.k. eneti, veneti, venedi, vendi faktiskt var slavernas förfäder. Bland huvudbevisen skulle vittnesmålen från historikern Jordanes (500-talet) och kronisten Fredegar (600-talet) samt även biografin om St. Columb (år 615) vara.

Under medeltiden hördes det oftare röster om det traditionellt slaviska ursprunget hos tyskarnas grannar venderna och i och med detta även teorier om de tyska vindernas, vindišernas slovenska ursprung (se del 3). Enligt den tyske historikern Helmold (1100-talet) skulle slaverna förr ha kallats vandaler och nu vender. Senare (under 1400-talet) anslöt sig till en liknande tankegång även den tyske historikern Albert Crantz, som tillsatte tesen om vendernas, resp. vandalernas, slaviska ursprung över större delen av Europa (från Polen till Dalmatien). Dessa tankegångar togs över av många författare bland slovenerna, särskilt från den protestantiska perioden (se del 3) och vidare. Kronisten Antun Vramec (se del 4) och även språkforskaren Adam Bohoric (se del 3, båda från 1500-talet) samt historikern Janez Vajkard Valvasor (1600-talet, se del 3) var av åsikten att veneter, vender, vindišarji och slovener var av ett och samma folkslag.

Den förste som med vetenskapliga mått på allvar ägnade sig åt idén om slaver som ursprungsbefolkning, var den tjeckiske slavisten Pavel Josef Šafarík (1795-1861). Bland slovenerna forskade språkforskaren Davorin Trstenjak (1817-1887) om slovenernas ursprung. Hans tankegångar hade delvis stöd i den tyska historiska läroboken Helmolts Weltgeschichte (i slutet av 1800-talet, se del 4). Bland experterna framträdde även den italienske historikern, antropologen och språkforskaren Giuseppe Sergi (1841-1936), som bland annat utvecklade teorin om att latinet kom till genom en sammansmältning av urslaviskan och en ickeindoeuropeisk ursprungsbefolknings språk på italienskt område. Detta överensstämde också med Henrik Tumas (se del 14) samt venetologen Davorin Žunkovics (1858-1940) språkforskningar.
Efter att 2:a världskriget medförde tystnad inom detta område, höjdes under mitten av 80-talet starkare röster i ämnet. Teologen Ivan Tomažic och ekonomen Jožko Šavli började i tidskriften Glas Korotana (Korotanas röst) ge ut studier om veneter som slovenernas förfäder. Huvudtemat i bevisföringen, att slovenerna är västslaver, ättlingar till det förromerska folket veneterna, stöder sig också delvis på upptäckter hos andra experter, t.ex. Erich Röth, T Lehr-Splawinsky, Giacomo Devoto, Hans Krahe och andra. Tomažic och Šavli ackompanjerades av slavisten och akademikern Matej Bor, som läste och tolkade venetiska och etruskiska skrifter med hjälp av slaviska språk, framför allt slovenskan. 1988 gavs den tyska originalutgåvan Veneti, våra urfäder ut i Wien, ett år senare kom den slovenska versionen. Efter att boken givits ut tog de officiella slovenska historiekretsarna i tidskriften Arheo bestämt avstånd från uttalanden i boken och språkforskare höll inte med Matej Bor i hans upptäckter. Men tesen om slovenernas venetiska ursprung slutade inte med detta. Polemiken mellan två ursprungsidéer fortsatte i den slovenska allmänna debatten. Efter Matej Bors död 1993 anslöt sig mag. Lucijan Vuga (1939-2006) mer aktivt, med sina verk, till dem som försvarar kontinuitetsteorin. Samtidigt började en grupp experter under ramen för "Teorin om den paleolitiska kontinuiteten" stötta idén om de flesta centraleuropeiska språkgruppers inhemska ursprung. Professor in emeritus i Utrecht, Mario Alinei, italienare och anhängare till kontiuitetsteorin, är grundare av och redaktör för tidskriften Quaderni di semantica, f.d. ordförande för Atlas Linguarum Europae under UNESCO:s flagg, ordförande för Societé Internationale de Geolinguistique et de Dialectologie och författare till flertalet vetenskapliga verk.

France Bezlaj (1910-1993) är en stor och originell, till och med legendarisk personlighet inom den slovenska slavistikens område och en obestridlig vetenskaplig auktoritet.

Han föddes i Litija, skolade sig i Kranj och i Ljubljana samt började sedan studera slavistik vid Ljubljanas universitet. Redan innan han tog examen vistades han i Prag i några år, där han bl.a. bekantade sig med fonetiska forskningsmetoder och med själva ämnet i Josef Chlumskis laboratorium för experimentell fonetik. Efter att han doktorerat (1939), undervisade han några år vid Bežigradgymnasiet. Efter kriget var han under en kortare tid lektor i tjeckiska (1950) och sedan i några år vetenskapsledamot vid slovenska vetenskaps- och konstakademin. 1958 återvände han åter till de filosofiska fakulteten som oregelbunden professor i jämförande slavisk språkvetenskap och stannade där fram till 1980. Att gå i pension innebar för honom endast ett slut på det pedagogiska arbetet, för med sitt vetenskapliga arbete fortsatte han regelbundet i den mån hälsan tillät detta. Hans vetenskapliga förtjänster skattades högt redan under hans livstid och han fick de högsta inhemska och utländska utmärkelserna, t.ex. Prešerenpriset (1957), orden för förtjänster för nationen med guldstjärna (1969), utnämning till professor emeritus vid filosofiska fakulteten (1981), hedersdoktor vid Ljubljanauniversitetet (1991) och medlem i flera slaviska akademier: slovenska vetenskaps- och konstakademin (1964), vetenskaps- och konstakademin i BiH (1973), den forna jugoslaviska akademin i Zagreb (1983) och polska vetenskapsakademin i Krakow (1992).

Genom hans förtjänst grundades etymologiska-onomastiska sektionen vid SAZU, där han först verkade nästan ensam, och ledde denna också fram till sin död, och genom hans uppmuntran grundades även sektionen för historiska ordböcker vid SAZU (1972), inom ramen för vilken man systematiskt skulle undersöka och ge ut slovenskt historiskt material, vilket tidigare hade bromsats upp av olika omständigheter.

Genom sin forskning kom han fram till att det slovenska språket inte på långt när var så utforskat, som bl.a. hans lärare Ramovš trodde, och att det p.g.a. otillräcklig utveckling, inte bara inom den slovenska lexikologin, gömde sig en rad öppna slavistiska frågor, som borde undersökas och ges underbyggda lösningar. Han började därför ändra på sitt koncept kring etymologiska ordboken, som alltmer även gav en överblick över och en inblick i kulturhistorien. Han plöjde isen och kom fram till överraskande och många gånger godtagbara lösningar.

Han skrev över tvåhundra artiklar och diskussioner samt flera böcker, som gav honom internationellt erkännande och som idag hör till grundläggande slovenska arbeten inom området: Slovenska vodna imena (Slovenska vattennamn), I - 1956, II - 1961, Eseji o slovenskem jeziku (Essäer om det slovenska språket), 1967, Etimološki slovar slovenskega jezika (Det slovenska språkets etymologiska ordbok), I - 1976, II - 1982, samt postumt III - 1995 och IV - 2005.

I motsats till sin lärare Ramovš hävdade Bezlaj att slovenskan inte härstammar från en enhetlig språklig (folkstams-) förlaga, utan verkar vara en blandning av olika slaviska talspråk, som en gång skilde sig från varandra, både för att de tillhörde olika kronologiska nivåer (han antar att de sista inflyttningarna kom under ungrarnas intrång, se del 4) och för att de kom från olika urslaviska talspråk. Detta ställningstagande har visat sig konstruktivt under senare tid, då även andra slaviska språkhistoriker börjar komma fram till liknande slutsatser vid forskning kring slaviska talspråk.

Bezlaj hör till de slavister som kommit fram till att tillståndet för de urslaviska talspråken under tiden för de s.k. slaviska folkvandringarna var mer invecklat och ickeenhetligt än vad man trodde för några årtionden sedan. Denna idé väcker intresse återigen särskilt under nyare tid i samband med systematiska dialektologiska undersökningar då denna också bekräftas.

Angående slovenskans ursprung uttalade Bezlaj följande: Det finns mer än tillräckligt med bevis för att den slovenska språkgrunden är av nordslavisk typ, som från början även utvecklats under en ständig sydslavisk påverkan (Fr. Bezlaj 1967, 122).

Men denna sydlaviska påverkan på slovenskan som Bezlaj nämner kan också ur ett annat perspektiv till stor del ha varit det omvända - att en stor del av ordförrådet hos det venetiska/slovenska substratum som sträckte sig även över Balkan (se del 4) förblev kvar när de sydlaviska folken flyttade in (se del 14), vilket kan förklara det omfattande gemensamma ordförrådet, men också de stora skillnaderna i språkmelodin samt språkens skilda strukturella och stilistiska egenskaper också förenat med skillnader i kultur och traditioner (se nedan).

Jag ska gå bakåt i tiden från det Slovenien som finns idag, för att försöka reda ut sambanden som man framhäver i kontinuitetsteorin mellan slovenerna och bl.a. deras förfäder veneterna.

- Innan Slovenien blev självständigt (se del 7) var de slovenska områdena sedan 2:a världskriget en del av det kommunistiska Jugoslavien (se del 6) och del 7), utom de slovenskspråkiga områden som tillföll Österrike (Koroška, se del 6) och Italien (Triesteområdet, se del 6); Istrien, som tidigare varit slovenskspråkigt område (se del 5), tillföll vid bildandet av det kommunistiska Jugoslavien Kroatien. Sedan innan hade det slovenska Friuli tillfallit Italien (se del 6).
-
Innan dess var de slovenska områdena sedan 1:a världskriget uppdelade i nästan tre lika stora delar mellan Kungariket av serber, kroater och slovener/Kungariket Jugoslavien samt Italien och Österrike (se del 6).
-
Fram till 1:a världskriget befann sig slovenerna, förutom de venetianska slovenerna (se del 5) sedan 1897 under Österrike-Ungern (se del 5).
-
Mellan ca 1813 och 1866 var de slovenska områdena förenade under den habsburgska monarkin (se del 5)...
- ... och innan dess under 4 år, mellan 1809 och 1813 var huvuddelen av de slovenska områdena en del av Napoleons Illyriska provinser, vilkas huvudstad var Ljubljana (se del 5).
- Sedan 1804 hade man hunnit vara med i ett från det Tysk-romerska riket frigjort Österrike (se del 3)...
- ... och innan dess var i stort sett alla slovenska områden inom den österrikiska habsburgska monarkin sedan 1797, då de dittills självstyrande venetianska slovenerna (se del 4) tillföll Habsburgs styre.
- De slovenska regionerna var mellan 1630 och 1750 mestadels uppdelade mellan Republiken Venedig (sedan 1420), Ungern (Prekmurje) och låg till största delen under den österrikiska habsburgska monarkin (se del 3).
- Från ca 962 fram till 1804 låg de slovenska områdena som sagt under det Tysk-romerska riket och inom denna under Habsburgväldet sedan ca 1335:
Rudolph av Habsburg, en lägre adelsman från Schweiz, erkändes 1278 även av de slovenska regionerna som ledare genom en fredsplan, som den 27 december 1282 officiellt bekräftades av de karantanska regionernas (Štajerska, Koroška, Kranjska och Istras) "parlament" - de slovenska regionerna utgjorde med sitt karantanska rättssystem (se del 2) grundpelaren till det senare stora Habsburgska imperiet. Den karantanska installationen av furstarna (se del 1) bevarades under långa århundraden, ända till Maria Teresia (se del 3), som accepterades av de övriga europeiska ledarna som kvinnlig ledare just på grund av det karantanska rättssystemet, som tillät även kvinnan makten.

För veneterna var det typiskt att man respekterade kvinnan. Den venetiska kvinnan hade ojämförbart större rättigheter än kvinnorna i de övriga europeiska kulturerna, för att inte tala om de i Mellanöstern.
I Sachsenspiegel, en tysk juridisk bok från ca 1275, står det följande: "Det sägs att alla vendinnor är fria". De var alltså myndiga till skillnad från t.ex. tyskorna och judinnorna. Under medeltiden, då man inte diksriminerades beroende på etnicitet och språktillhörighet, etablerade sig ett dominant feodalt system med tysk karaktär och i och med detta en spontan dominans av det tyska språket. Men den etniska tillhörigheten hos en man (och kvinna) berodde inte på språket han talade, utan på hans juridiska tillhörighet. Sachsenspiegel skilde mellan bland andra även följande myndiga personer: sachsaren, juden samt venden och vendinnan.

Sachsenspiegel: saxare, vendisk man och kvinna, jude.

Vendinnan hade möjlighet att agera självständigt och det är ett välkänt faktum att adliga kvinnor i det medeltida vendiska Karantanien (se del 1) donerade mark, särskilt till kyrkor, grundade kloster osv. ( se del 4). Detta helt enligt den vendiska lagen, som kallades Slavica lex. I den tyska lagen hade endast mannen sådana rättigheter.

Målningen av Albrecht Dürer, Una Villana vindisch, från 1505 (se bilden till vänster) föreställer enligt Web gallery of art en bondekvinna från Veneto. Kanske någon, ovetandes om att slovenerna av tyskarna kallas windisch, har tolkat fel eller så är hon verkligen från Veneto - även Veneto har sedan urminnes tider tydligen varit slovenskspråkigt område (se nedan). Att hon benämns med vindisch betyder nog i endera fallet att hon är slovenska (se del 3).

Jag fortsätter att gå bakåt i tiden för att försöka få en överblick över kontinuitetsteorin:

- Mellan 952 - 1180 fanns Stora Karantanien (från 962 inom Tysk-romerska riket), som var både Österrikes och Sloveniens föregångare (se del 2). 1077 hamnade det friuliska området under Aquileas/Oglejs patriarkat, 1156 avancerade Österrike till ett eget furstendöme och likaså gjorde Štajerska 1180 (se del 2). Stora Karantanien följdes av det s.k. Inre Österrike, som associerades med nästan alla de karantanska (slovenska) historiska provinserna.
- Innan dess från ca 845 och fram tills ungrarna trängde in i Pannonien ca år 900 (se del 4), ledde Arnulf av Kärnten (se del 2) regnum Carentano - dvs. Karantanska konungariket (se del 2), som enade de karantanska och Pannonienslovenerna (även Slovenijeh, se del 4) samt slovenerna från Krain (se del 2). Enligt institutio Sclavenica (se del 2) krävdes det att Karantaniens regent var av karantanskt blod antingen på fädernet eller mödernet - han var därför en laglig regent enligt karantansk lag.
- Sedan år 843 var det frankiska riket delat i tre delar mellan Karl den stores söner - det en gång frankiska kungadömet tillhörde då den franska, italienska och tyska kronan. Karantanerna (dagens österrikare och slovener) hörde till det östfrankiska kungariket - Francia Orientalis ( se del 1).
- Från omkring år 745 gick det självständiga Karantaniens ledare med på att ingå i en konfederation under frankisk ledning (se del 1) där Karantanien var jämbördig med de andra furstendömena, men måste överge sin hedniska tro (se nedan), eftersom man inte ensam kunde stå emot trycket från avarerna (se del 4).
- Sedan år 658 e.Kr., när Samos rike (se del 4), föll samman behöll det av slovener befolkade området som hade sitt säte i slottet Krn norr om dagens Celovec (Klagenfurt), och som kallades Karantanien, sin självständighet (se del 1) .
-
År 623 samlade den slovenske kung Samo de flesta slovenska regionerna - Karantanien, Pannonien, Rakoška, Moravska, dessutom tjecker och lusiska sorber - i ett slovenskt kungarike (se nedan).
- Innan dess
var det släkte, enligt Weltgeschichte (se del 4) som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien, Noricum (senare Karantanien), Retien (nu Tyrolen) och Vindelitien (nu Bayern) framförallt kända som slaver eller slovener (se karta över bl.a. Vindelitien, Retien, Noricum, Pannonien och Illyrien). Det troligaste är att de i dagens Ungern, Slavonien, Kroatien, Koroška (Kärnten), Kranjska, Štajerska (Steiermark), Goriška (Goerz), Gradišcanska (Burgenland) och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera slovenska kungariken. Men de blev hårt ansatta av bl.a. romarna, germaner, kroater och serber (se del 4).

Om vi nu börjar med Noricum, så låg denna statsbildning i samma region som dess efterföljare efter romarrikets fall, Karantanien. Det sägs officiellt att ett romaniserat folk bodde i Noricum och innan dess kelter. Troligare är att den ständiga befolkningen utgjordes av slaviska veneter så som också framgår av Weltgescihte, för annars skulle karantanerna inte ha kallats för vender eller veneter.

Så här skrev Strindberg: "I alla dessa länder söder om Donau (se karta) bodde de folk, som Tacitus närmast kallade i klump Germaner, och vilka var förbehållet att taga arvet efter det fallna Rom. I ett tusen år innehade ju Germanerna tysk-romerska kejsarkronan (se del 3); Frankrike fick den aldrig, ehuru den eftersträvades (av Ludvig XIII bl.a.), England icke heller, ehuru kandidater trädde fram (Henrik VIII bl.a.). Det var ju framtidsfolket, och romarna kände dem väl, ty de hämtade träd och järn från Noricum, Dacien etc. Järntackorna stämplades med Met. Nor. som i epigrafien tolkas med metallum noricum; och i Siscia i Pannonien slogs mynt, stämplat med Sisc V, eller med S. M. Sis E: Siganta Moneta Sisciae officina qvinta, vilket numismatikern bör erinra sig, då anglosachsiska mynt från Chichester äro signerade Ciscae; och staden heter nu, ännu Sissek. Men staden Sirmium, tecknad Sirm., låg även i Pannonien och på dess ruiner ligger nu Mitrovitza. Men talrikast och mäktigast av dessa stammar voro Tracerna, som visserligen icke räknades till germanerna då, men stundom härskade över de västliga grannarna. Dessa folkslag hade naturligtvis en historia, men den är mest förgäten; endast Tracernas äger man kvar;..." (Sveriges anor sid 406)


Bärnstensvägen med Noricum längst ner.

Prokopios nämnde år 552 de gamla karnerna och norikerna inom dagens Kärnten och enligt Nestor var även norikerna slaver.

Karl Sicha skrev i sin bok Namen und Schwinden der Slaven från 1886 att romarna delade norra Illyrien i Pannonien, Noricum, Retien och Vindelitien samt att befolkningen i dessa länder med ett samlingsnamn kallades illyrier. Noricum omfattade först endast en mindre del, men när det officiella namnet Noricum spred sig norrut över hela provinsen ända till Donau, försvann också namnet taurisci, trots att folket blev kvar, därav Plinius ord: "Taurisci nunc Norici" (taurisker nu noriker).


Bland kända historiker som inte ansåg att norikerna var kelter, utan tillhörde andra folk så som illyrier, slaver, (se del 4) finns även nobelpristagaren Theodor Mommsen. Han fick Nobelpriset 1902 för sitt största verk Römische Geschichte (Romersk historia) i vilken han också beskriver norikerna. Mommsens åsikter delades även av historikerna Kiepert och Tomaschek.

Mynt med solguden Belin.

Kungariket Noricum bestod således av fyra venetiska stammar: noricer (i centrala Karantanien), tauriscer/tracer (i väst-Karantanien, Hohen Tauern-dalarna och på Salzburgs sida), karni (i dalarna hos de Karniska och de Julianska Alperna ända till Karstlanskapet) och latobikerna (i nedre Karniola/Krain, nedre och centrala Steiermark och i den karantanska Lavantdalen).

Samhällsekonomin berodde framförallt på gruvverksamhet och järntillverkning (se under järnåldern ovan). Viktiga var även jordbruk, boskapsuppfödning och skogsbruk samt biodling. Antika historiker nämner att man i Aquilea/Oglej handlade med russin, trä, vax, honung, ost, ull och ullkläder, läder, frukt, bärnsten samt metall och metallprodukter. Det noriska järnet var välkänt. Vapnen, särskilt de noriska svärden, var kända för sin hårdhet och kallades för enis Noricus.

Noriska mynt hade riddare och hästsymboler, som innebar någon form av gudomlig respekt för det djuret (se nedan), samt andra gudar, t.ex. solguden Belin. Norikerna var skickliga ryttare och hade en stor och stark armé. De noriska hästarna var starka arbetshästar, därför orkade de med det dagliga arbetet och var goda packhästar.

Noricums huvudstad kallades "vas" (betyder "by" idag på slovenska), som leddes vanligen av högre uppsatta familjer. Större städer eller byar leddes av någon form av kommunala styrelser, dvs. "župe" ("župan" betyder idag borgmästare på slovenska). Karantanien tar sedan helt enkelt över Noricums samhällsordning.

Den noriske kungen Vokk (Voccio) - på dagens slovenska Volk/Vovk (sv. Varg) - besegrade år 40 f.Kr. kelterna, som flydde från Böhmen, när den markomanske germanske kungen Marbold besegrade dem. De slog sig ner i Noricum, där kung Vokk tog kål på dem.

Redan år 50 f.Kr. kämpade kung Vokk mot Burebista, Daciens kung, som anföll Noricum och det romerska imperiet från den romerska provinsen Pannonien mot Alperna. Efter det drog sig Vokk undan till den mycket viktiga staden Virun nära dagens Celovec/Klagenfurt.

Efter kung Vokks död år 16, blev provinsen Noricum alltmer beroende av den romerske kejsaren Claudius (41-54 e.Kr.). Under kejsar Markus Aurelius (161-180 e.Kr.) blir Noricum endast en vanlig romersk provins med mycket lite rättigheter och självbestämmande. Hela området tillföll senare provinsen Venetien, där alla städer i Noricum utmed bärnstensvägen (se bilden ovan), utom Celje/Celeia, ingick.

Kelter som kom till Noricum besatte det aldrig, menar man i boken Veneti: First Builders of European Community (se ovan), utan bosatte sig endast utmed huvudvägar, vid viktiga kommersiella centra och andra strategiska platser. Det finns inga spår efter deras La Tène-kultur i de östra Alperna. Den venetiska Hallstatt-kulturen fortsätter oavbrutet, vilket tyder på en fredlig samexistens mellan de två grupperna. Att de inte tog över i området, så som österrikiska historiker vill hävda att de gjorde, motsägs också av att det forna kungariket och den senare romerska provinsen efterträds av det självständiga slovenska Karantanien (se del 1).

Kung Samo (se del 4) samlade sedan som sagt år 623 besläktat folk från flera områden i ett gemensamt kungadöme och gav riket åter dess forna glans (se bilden till höger).

Enligt en legend hade slovenerna i Beneška (Venetien) en drottning som hette Vida. Det var under den tiden då hunnerna i ledning av kung Attila (cirka 406-453) invaderade området. Legenden, som också beskrivs i dikten av Anton Aškerc (se del 5) med pseudonymen Gorazd i Ljubljanski zvon 1889 med titeln Attila in slovenska kraljica (Attila och den slovenska drottningen) - "den venetianske slovenens dikt", säger så som följer:


Hunnernas framfart

När kung Attila, hunnernas store ledare, fick syn på Venetiens slätter väcktes hans aptit efter dess skönhet. Han ansåg att detta slovenska land inte skulle bli svårt att besätta då drottningen endast var en kvinna. Han och hans krigare red in i området så marken skakade av hästarnas hovar. De härjade och rövade glupskt åt sig allt de kom åt, satte eld på husen och mördade bland befolkningen. Drottning Vida upprättade ett läger i en karstgrotta, Landarska jama, dit Attilas utsände kom för att medla: "Ge dig frivilligt! Annars tar vår kung ditt unga huvud och ditt läger kommer att dö av hunger." "Jag är inte rädd för varken hunger eller hundhuvuden! Ta som en gåva denna säck med vete och återvänd med den till de dina, om nu er armé ännu inte blivit mätt! Och hör! Så många korn som finns i denna säck, så många säckar vete har vi kvar. Vi får dem till oss på hemliga vägar, så vi kommer aldrig att ge upp!" Kung Attila blev förskräckt och lämnade Venetien med lång näsa. Och när Vida sedan ville baka bröd, rynkade hon på sin näsa. Attilas utsände hade tagit hennes sista säck med vete.
Ännu idag minns slovenernas borg, grottan Landarska jama, hundhuvudets (slo. pesjan) Attilas flykt och drottning Vidas list...

Befolkningen i Venetien flydde undan hunnerna under invasionen år 452 och bosatte sig bland de veneter som redan bodde på öarna där staden Venedig växte fram. Det gjorde de också när de germanska langobarderna invaderade, år 568.

Kelterna invaderade Padaniens (Po-dalens, se nedan) territorium flera gånger, men de klarade inte av att ockupera Este-kulturens område (dagens Veneto), då befolkningen där redan hade avancerad kunskap om dugliga vapen - svärd, sköldar, hjälmar och seldon, som inte var gjorda av vanligt järn, utan av verkligt stål. Konsten att tillverka stål hade praktiserats redan en tid av deras grannar i östalperna (Noricum, se ovan). Dessa vapen var mycket tåligare i striderna i jämförelse med kelternas. Senare importerade även romarna stål från Noricum.

Under den keltiska ockupationen av Padanien försvann den venetiska sociala organisationen och dess kulturella egenheter gradvis. Det venetiska folket där keltiserades. När senare romarna nådde fram till Padanien, kallade de endast befolkningen i Esteområdet (dagens Veneto) för veneter. Romarna och veneterna höll ihop i kampen mot kelterna. Romarna ockuperade inte veneternas Esteområde, utan Venetien integrerades i det romerska riket och romaniseringen skedde gradvis. Det venetiska folket blev romerska medborgare och större venetiska städer, som t.ex. dagens Verona, Padova, Vicenza, Treviso och Oderzo fick romerska stadsrättigheter.

Romaniseringen innebar inte en omgående förlust av det venetiska språket. På landsbygden bevarades detta språk en lång tid framåt - ända till medeltiden. Ännu idag finns särskilt inom det alpina området många venetiska namn som vittnar om detta språk. Stadsfolket talade två språk, vilket man kan utäsa ur gamla skrifter. Det venetiska språket levde också kvar bland befolkningen på öarna där Venedig först registrerades år 421 e.Kr. Under hunnernas invasion (se ovan) flydde även en stor del av den romersktalande befolkningen till dessa öar.

När Venedig växte som stad var det egentligen en fri oberoende stad trots att det formellt tillhörde det romerska (bysantinska) riket. Det lyckades behålla sin ursprungliga venetiska lagordning och sociala organisation. Stadens administration, som tjänade som ett exempel för utvecklingen av Republiken Venedig, var typiskt venetiskt: Maggior Consiglio (stora rådet), Minor Consiglio (lilla rådet), Signoria (regeringen) och Doge (fursten). Samma administrativa struktur gällde som i en venetisk by, fast i större skala. Republiken Venedigs utveckling baserades på den venetiska sociala organisationen och juridiska traditionen. Jämfört med det feodala systemet i Europa innebar det en ofattbar ekonomisk och politisk utveckling. Nyckeln till framgången låg förmodligen i dess fria status, som gav initiativ och självförtroende åt den individuelle stadsbon. Över hela territoriet spred sig en annan typ av venetiskt språk, som baserade sig på det romerska och som trängde undan det ursprungliga urtida venetiska språket. Republiken överlevde fram till 1797 e.Kr. när Napoleon ockuperade territoriet (se del 4). Den en gång så livfulla republiken inkorporerades sedan i det nykonstituerade Italien. Det andra venetiska språket överlevde till efter 2:a världskriget, sedan tog italienskan över och idag är även det andra venetiska språket närapå om inte helt utrotat.
Matej Bor (se del 7) har lyckats tolka gamla venetiska skrifter med hjälp av det slovenska språket som bas.
De venetiska kvinnorna använde sig också av skrivandet. Många av inskriptionerna tillägnades särskilt Reitia, Venetiens modergudinna. Under den förromerska perioden var den venetiska kvinnan inte bara den ledande i hemmet och moder, utan spelade också en viktig roll i sin mans liv, där hon följde honom mycket nära i hans offentliga ärenden. Hon var en perfekt första dam, som fullföljde sitt uppdrag genom att uppvisa familjens prestige och rikedom. På bilden syns en platta från 300-talet f.Kr., som hittades i Montebelluna nära Treviso i Venetoprovinsen, med en venetisk kvinna, som har avbildats med den tidens mode, majestätisk samt omgiven av en hund och en trana, som håller i en lindkvist. Linden var livets träd (se del 1) hos de urtida veneterna (venderna). Även runt plattans kant finns lindkvistar avbildade.
Enligt en urtida legend kom veneterna (venderna) till denna provins och till Po-dalen från provinsen Paflagonien i Mindre Asien. Homeros nämner dem i Illiaden som Trojas allierade. Efter Trojas fall 1184 f.Kr. skulle veneterna (enetoi) från Paflagonien ha flytt till det Adriatiska havets norra kust och etablerat sig där. Detta är inte alls bevisat, men legenden upprepas i de klassiska berättelserna.

Hos Homeros (Illiaden II, 852) får man också veta att veneterna redan under 800-talet f.Kr. var mycket skickliga hästuppfödare (se del 6) liksom hos andra klassiska författare som Euripidus, Strabon och andra.

Strabon som levde mellan 64 f.Kr. - 19 e.Kr. nämner bland annat att veneterna vid Timavas flodmynning, öster om Oglej/Aquilea, varje år offrade en vit häst till Diomedos ära. Förmodligen byttes den venetiske guden Belin, himlens och ljusets, dvs. solens gud, ut mot Diomedos i denna beskrivning för att göra det begripligare för den klassiska världen.

Avbildningarna av hästar som veneterna har lämnat efter sig är många. Det gemensamma för dem är en stiliserad form, som är typisk för veneternas konst. Formgivaren Oskar Kogoj (se del 10) från Miren vid Gorica är helt tagen av veneternas formspråk, där situlan (se ovan) representerar dess höjdpunkt. Han har kopierat en av hästavbildningarna från situlan från Vace och förstorat den till naturlig storlek - resultatet blev den venetiska hästen med stilrena former, som genast drog till sig allmänhetens uppmärksamhet. Man har placerat avgjutningar av denna skulptur i Ljubljana, Slovenj Gradec, Geneve och Jerusalem. I Oskar Kogojs galleri kan man köpa miniskulpturer av den venetiska hästen, som föreställer fredens och vänskapens häst.

För de adriatiska veneterna var det också typiskt att de hade huvor - kukule, kapuce, "kapišone". När det inom den romerska kyrkan uppstod munkordnar tog dessa till sig huvorna och på så sätt spreds huvmodet över Europa.

Antingen det stämmer eller inte att veneter från Paflagonien (se nedan) bosatte sig vid Adriatiska havets norra kust, så hade tydligen huvuddelen av veneterna kommit dit, till Po-dalen och dagens slovenska område, via bärnstensvägen (se bild ovan) från dåtidens viktigaste centraleuropeiska kultur - Lausitzkulturen. Men det finns även uppfattningar om att veneterna var autoktona där (se nedan).

När veneterna omkring 1200 f. Kr, mitt i bronsåldern, enligt boken Veneti: First Builders of European Community (se ovan) började anlända utmed bärnstensvägen från det lausitzka området till dagens slovenska område, var detta glest bebott (se ovan). Efter veneternas ankomst finns en märkbar skillnad i antal invånare inom dagens slovenska område. Veneterna spred sin andliga och materiella kultur, som förde med sig större välfärd.

Veneterna från Lausitzkulturen var bärare av urnfältskulturen. De förenade sig med flera andra etniska grupper på den Apenninska halvön och avancerade till Sicilien där det finns lämningar som vittnar om detta. Veneterna bosatte sig också på Capitolium och de närliggande "albanska kullarna" i det som kom att bli Rom.

Norr om Apenninerna i den stora Po-dalen och i de närliggande Alperna bildade veneterna en kompakt bosättning. Den forna befolkningen tillintetgjordes inte då veneterna snarare såg sig som bärare av ett religiöst budskap än som ockupanter. Den forna befolkningen överlevde som ett substratum och medverkade i den följande kulturella utvecklingen medan deras kulturella egenheter också trängde genom det vendiska superstratum och gradvis förändrade det. På så sätt uppstod två eller tre sekler senare flera regionala kulturer: Villanova (Bologne), Golasecca (Milano), Este (Padova) och Melaun (Trento) i de närliggande Alperna - namngivna efter de viktigaste fyndplatserna.

Villanovakulturen sträckte sig söderut ända till Rom. I dagens Toscanaprovins influerade folket från den forna Belverde-Cetona-kulturen, förmodligen kallade tirreni (Tyrhenians), med sin stenkultur det venetiska superstratum. Flera sekler senare skiljer man fortfarande på två sätt att begrava de döda, vilket bekräftar de två olika folkslagens närvaro på detta område. Tirreni med skelettgravar och veneterna med urnor. Ca 700 f.Kr. försvinner två skilda begravningskulturer vilket tyder på att de har intergererats till en nation och denna kultur kallas Marinokulturen - detta var den kulturella grunden till etruskernas uppkomst, som ärvde sin organisationskraft från veneterna och de utarbetade stenkreationerna från tirreni.
Anton Berlot har relativt framgångsrikt lyckats tolka etruskiska, retiska och japodiska inskriptioner med hjälp av det slovenska språket och har tillsammans med Ivan Rebec skrivit boken So bili Etrušcani Slovani? (Var etruskerna slaver?) som gavs ut 1984.

Etruskerna expanderade norrut och ockuperade staden Felsina (Bologne) - de byggde också den närliggande hamnen Spina vid Adriatiska havet. Efter år 400 f.Kr. började så de keltiska invasionerna (se ovan). De besatte Golasecca-kulturens territorium vars venetibefolkning förmodligen var ligurerna. Kelterna fortsatte marschen in på etruskiskt territorium och det etruskiska Felsina fick det keltiska namnet Bononia. De hotade också Rom flera gånger tills de slutligen besegrades i slaget vid Telamon år 225 f.Kr. Efter detta började den oåterhållsamma romerska marchen norrut.

Svenska arkeologer har kommit fram till att Villanovakulturen varit i kontakt med Danmark och Sverige genom att man funnit identiska hällristningar i Bohuslän och i Skåne som i Villanovakulturen av t.ex. skepp med bl.a. segel. Skeppsättningar och urnor ska då också vittna om kontakt med norra Italien och östra medelhavsområdet.

Li Olsson menar att hus- och ansiktsurnetraditionen (se bild på husurna från Dolenjskaregionen i Slovenien ovan) i Nordeuropa härstammar från Villanovakulturen i norra Italien, och är ett tydligt exempel på hur en utländsk tradition integrerats i samhällen långt bort från ursprungsområdet. Intressant är att de husurnor som hittats på Gotland påträffats i skeppssättningar.
Skeppet hade troligen en mångfald av innebörder under bronsåldern i SydSkandinavien. Att det kan ha existerat en föreställning om skeppet som dödsskepp och färden till ett särskilt dödsrike, talar fynd av båtbegravningar och begravningar i skeppssättningar för, och att man i vissa gravar funnit rakknivar med skeppsmotiv, även de med skeppsliknande form. Många av skeppen är ristade i vattenflöden eller i nära anslutning till vatten.
Den nordiska bronsålderns idéutbyte med Medelhavets värld kan ha varit mycket mera intensivt än vad de arkeologiska fynden egentligen avslöjar, avslutar hon.

Kontakten med Norden borde förmodligen också ha skett via bärnstensvägen (se bilden ovan), som kontrollerades av veneterna.

Spåren efter veneterna finns i nomenklaturen samt i traditioner i Tyskland liksom i närliggande länder. Deras namn finns också kvar hos dagens wender (Sorber i Lausitz), winden (Kashubi i Pommern) eller windische (slovener) samt veneti (i Veneto, Italien). Deras spår finns alltså inom alla territorier mellan Baltikum och det Adriatiska havet, där det idag bor olika folkgrupper.

T.ex. så har vapnet hos Nedre Bayern en panter p.g.a. dynastiska relationer med Karantanien på 1100-talet. Men om vi går till rötterna längre bakåt i tiden så finns det i Bayern många slaviska, dvs. vendiska-slovenska namn över territoriet, men knappast något latinskt eller keltiskt, vilket vittnar om att det forntida folket talade ett språk nära besläktat med slovenskan. Under romartiden kallades territoriet, där dagens Bayern ligger, för Vindelitien.

Namnet är klart kopplat till venderna (veneti) som enligt J. Šavli hade sitt ursprung i Lausitzkulturen (se ovan), men enligt S. Pantelic i Donaus avrinningsområde (se nedan), och var bärarna av Hallstattkulturen (äldre järnåldern) efter 800 f.Kr. Kelterna som efter 400 f.Kr. var bärare av La Tène-kulturen (yngre järnåldern) bosatte sig också på detta område, men det är svårt att se hur omfattande. År 15 f.Kr. ockuperade romarna territoriet och gav namn åt det efter venderna och inte efter kelterna. Majoriteten av befolkningen var alltså fortfarande representerad av venderna. I Bayerns folkliga tradition kan vi också endast finna linden som livsträd (se del 1), som hos venderna, medan den keltisk-germanska eken saknas.
Efter romarrikets fall spred sig det germanska språket i dagens Bayern. Tydligen hade redan under romartiden flera germanska folk bosatt sig i Vindelitien bland den vendiska ursprungsbefolkningen som gradvis tog över deras språk.

Efter 745 e.Kr. gick de karantanska prinsarna Gorazd och Hotimir i klosterskola, under överinseende av munken Lupus från Solnograd/Salzburg, på den historiska ön Awa (nu Herreninsel) i sjön Chiemsee i Bayern (se bilden), vilket också tyder på att det slovenska språket talades där då. Slovenska talades troligen fortfarande där under perioden (efter 750 e.Kr.) då kristianiseringen av Karantanien (se del 1) utövades från bayerskt håll. Missionärerna som sändes från Ivavum (Solnograd/Salzburg) kunde tydligen slovenska, varför de var mycket framgångsrika i Karantanien. Enligt dr. Jožko Šavli borde det slovenska språket ha bevarats där åtminstone fram till 1000-talet.
Om vi går lite längre norrut, så var under 500-talet e.Kr. hela nordöstra delen av dagens Tyskland, från Frankfurt am Main (slo. Farnkfurt na Odri), Berlin och Rostock, bosatt av vendisk-slaviska folk. Där bodde de polabiska venderna, obodriterna, soraberna, lusitzerna/vilzerna, pommarierna, retrierna m.fl.- området kallades Vendland (Av Snorre Vindland).
De polabiska venderna och obodriterna bebodde dagens Mecklenburg- och Brandenburgområde. Den polabiske vendiske kungen Jakša regerade under 800-talet i Kopernik, som också var residensen över hela det brandenburgska området. Kopernik är idag en förort till Berlin. Om kung Jakša sägs det att han var den förste att under den tidiga medeltiden prägla ett särskilt silvermynt, s.k. brakteat. Man har också kommit fram till att man på hans mynt kan finna den äldsta vendisk-slaviska skriften: Jaksa knez (Jaksa fursten).
Dagens Berlin fanns inte under fursten Jakšas tid. Det började växa fram under 1100-talet med namnet Ribja vas (Fiskebyn), sedan fanns både byn Berlin och byn Golne (slo. golicava - område utan eller med lite växtlighet) och efter det Berlin-Gölne, som då fortfarande beboddes av vender-slaver. Först under tidigt 1300-tal blev staden med namnet Berlin-Göln huvudstad i området och med tiden trängdes namnets andra redan förtyskade namn, Göln, undan och glömdes bort. Den troligaste förklaringen till namnet Berlin kommer från ordet "brlica" el. "brla", som betyder en enkel damm av pålar samt "berliti" som senare användes även för att beskriva "svagt ljussken i dimma".

Den vendiske fursten Pribislav och hans far den obodritiske hertigen Niklot grundade det stora hertigdömet av Mecklenburg, som varade ända in på 1900-talet. Arvingarna, hertigarna från 1100- och 1200-talet, gav namn åt de tyska städerna Mecklenburg, Rostock, Gadebusch, Parchim, Güstrow, Schwerin, Stargard, osv.
Norr om staden Rostock ligger ön Rujen (Ruegen), som är känt för helgedomen från den vendiska och obodritiska tiden tillägnad den mäktigaste guden Svantovit (orten Arkona) och även guden Rujevita, vars boning stod på samma ö vid orten Korenica (Korreniza). Under tiden för fursten Valdemar under 1200-talet raserade de kristna denna hedniska helgedom.

Mecklenburgarna delar sedan 1864 ut utmärkelser av högsta rang. Deras mest kända utmärkelse kallas Stora celebra hus(hertig)orden av vendiska kronan (sv. Storhertl. Mecklenburgska orden Vendernas krona). På orden står den latinska skriften Per aspera ad astra (genom svårigheter mot stjärnorna).

De hade mycket nära familjeband med adelsätten Windischgrätz från Slovenj Gradec i Slovenien. Dessa har rötter, som sträcker sig till år 1551, när greve Ulrich den ädle av Karantanien regerade över området.
Den kända hertiginnan av Mecklenburg, Marie von Windischgrätz, (född prinsessa) ledde arkeologiska utgrävningar före 1:a världskriget i Dolenjskaområdet vid Magdalenska gora, St.Vid, Vir och byn Pec vid Vinica. I hennes rikliga samling fanns mer än tusen artefakter från brons- och järnåldern. Efter hennes död hamnade allt detta snopet på en auktion i New York år 1934.

Denna samling var slovenernas ovärderliga nationalskatt, som olagligt hade tagits ifrån dem. Enligt Dimitrij Kebe var det den dåvarande kungen i Jugoslavien, Aleksandar Karadjordjevic (se del 6), som var den mest skyldige till detta.

Det vendisk-slaviska folket bebodde förmodligen samma territorium redan innan 500-talet (se ovan), det finns dock inte mycket skrivet om detta i historiska dokument, förutom hos Tacitus och Ptolemaios från första århundradet e.Kr., som placerade veneterna utmed kusten vid Baltiska havet. Ptolemaios kallar området till och med för den venetiska kusten. Pommerns statstradition (se nedan) är förmodligen antik. Germanska folk som burgunder, vandaler eller goter kunde tillfälligt ockupera territoriet.

Mellan floderna Elbe och Oder fanns många små vendiska folkgrupper bosatta. Tre av dessa utvecklades till territoriella stater: abodriterna (obodriterna), lusitzerna (eller veleterna, vilzerna) samt sorberna (eller soraber).

Lusitzerna bosatte sig mitt i det territorium som idag kallas Mecklenburg och mot floden Oder i öst. Abodriterna besatte territoriet nordväst om lusitzerna. Soraberna bosatte sig i området söder om Berlin.

Abodriternas statsformation, ur vilken sedan grevskapet av Mecklenburg reste sig, sträckte sig längs den baltiska kusten från viken Kiel (Kyl) till Warnowflodens mynning, där idag den stora Rostockhamnen ligger. Det sträckte sig inåt land där några viktiga slott växte fram, så som Velegard (Mecklenburg) vid dagens hamn Wismar (Vyšemìr) samt Zvìrin (Schwerin) och Dobin.

Vagrerna, en grupp som integrerades i abodriternas rike, bosatte västra delen av deras territorium, dvs. östra Holstein. De besatt även större centra som Liubice (Alt Lübeck), Starigard (Oldenburg), Plona (Plön) och Scharsdorf. En annan grupp som hörde till saten var polaberna, som var bosatta mellan floderna Trave och Elbe. Deras centrum var Ratibor (Ratzeburg), som ligger söder om Lübeck. Namnet fick det efter deras prins Ratibor. Öster om abodriterna, mellan floderna Warnow (Varnova) och Mildenitz bodde varnerna. I nära relation till abodriterna fanns även linianerna, som bodde söder om dem i Eldes, Löcknitz, and Stepenitz flodsänkor. På samma sätt var abodritierna förbundna med drevianerna i västra delen av Altmark, söder om Elbe. Abodriterna rike baserades framförallt på en militär försvarsorganisation där abodriterna hade den dominerande positionen.

Det finns många saker som tyder på att det forna Vendland/Vandalia inte germaniserades helt; de vendiska ortnamnens täthet över hela territoriet är så enormt att det är uteslutande att germanska kolonister skulle ha tagit över. Förutom Liubice (Lübeck), Ratibor (Ratzeburg) eller Starigard (Oldenburg) som oftast tas upp som exempel på vendiska ortnamn finns även Rybnica (Ribnitz), Bardo (Barth), Stralova (Stralsund), Uznoim (Usedom), Zvìrin (Schwerin), Lìšane (Lassan), Volegošt (Wolgast), Premislav (Prenzlau), Rìdegost (Riedegast), Mogyla (Mügel), Spandov (Spandau), Barnim (Barnau), osv.


Hana Skalovàs topografiska karta.

Majstång i Dolenjska i sydöstra Slovenien.

De vendiska namnen finns även utanför Vendland, över hela det tyska territoriet. Nära Dortmund finns t.ex. Kamen (sten på slovenska). Erich Röth forskade kring ortnamnen i Thüringen och gav ut en bok med titeln Sind wir Germanen? Das Ende eines Irrtums (Är vi germaner? Slutet på ett misstag) i Kassel, 1967. Trots det germanska språket kan en stor del av det tyska folket ha vendiskt och inte tyskt ursprung.

Den vendiska traditionen och sedvänjorna forsatte att leva kvar i byarna. En av de mest typiska säregenheterna är lindträdet (ty. Linde, slo. lipa), som har bevarats som livets träd (se del 1) och finns kvar i byar över hela östra och mellersta delarna av Tyskland. Också majstången (ty. Maibaum, slo. mlaj) är en vendisk och inte en germansk symbol (se del 12). Denna finner man över hela territoriet mellan det Baltiska och Adriatiska havet (se bild ovan) oavsett språket som folket talar. Tyska traditioner kom att överväga i städer och var också viktiga i handels- och politiska och ekonomiska maktcentra. Deras invånare var en del av en industriell och vibrerande stadsmiljö. Det vendiska folket var landsortsbor, men de hade sin juridiska tillhörighet (se ovan).

Landsortsborna och deras kultur övervägde fram till 1800-talet då den industriella utvecklingen gjorde att det vendiska folket började flytta in i städerna. Även om de redan talade tyska, så skilde de sig förmodligen från sina landsmän som härstammade från de urtida germanska områdena.
I Berlin, där den symboliska avenyn Unter den Linden (Under lindträden) vittnar om den urgamla traditionen och det vendiska folkets karaktär, hände samma sak.

Den vendiska traditionen byggde alltså på en form av demokrati. Liksom i det forna Karantanien (se del 1), i vilken byrådet "sosednja", som leddes av byns borgmästare "župan", utförde alla grundläggande plikter samt fungerade som en rättsinstans på lägsta nivå (se del 1). Rådet samlades under lindträdet, som innebar livsträdet och var ett heligt träd (se del 1).
I karantansk-slovensk tradition upprepas frasen "i skuggan av lindträdet" ofta. Linden gav i egenskap av livets träd gudomligt beskydd, vilket betydde att Gud/gudomligheten själv vakade över rådet och deras beslut i fall där man avgjorde skuldfrågor i rättstvister.

Borgmästaren och rådet satt runt ett stenbord, som också sågs som ett domstolsbord. Omkring år 1500 e.Kr. flyttades "sosednja" in i slotten och avlägsnades på så sätt från gudomlighetens skugga under linden. Renässansen bytte ut det mystiska medeltida tankesättet mot rationalism.

I några av byarna i Istrien och det venetianska Slovenien (se del 4), den slovenska delen av Friuli (se del 6), flyttade "sosednja" till kyrkans förhall. Från 1420 till 1797 var det venetianska Slovenien med Friuli en del av Republiken Venedig (se ovan). Det venetianska Slovenien åtnjöt då autonomi och byråden som leddes av borgmästare var lagligt erkända.

Byarna var förbundna med det stora rådet "velika sosednja", som hade funktionen av ett lokalt parlament, och en högsta domstol, som leddes av store borgmästaren "veliki župan". Stora rådet som bestod av tolv valda bisittare, som representerade folket, samlades också runt ett stenbord. Det fanns två stora råd. Den ena var förbunden med byarna i öst och den andra med byarna i väst. Båda råden hade gemensamma möten en gång om året eller vid behov vid kyrkan St. Kvirin (San Quirino) i områdets mitt.


Det rättsliga stenbordet under lindträdet, Istrien (Caprin, 1895)

I andra delar av det slovenska territoriet förlorade byråden sin makt sedan slutet av 1400-talet. De kom först under feodalherrens kontroll, sedan flyttades de som sagt in i slotten för att ge dem en provisorisk karaktär. Traditionen sade att folkets röst var Guds röst och utan lindens skugga skulle folkets röst förlora sin kraft och ge mer makt till den feodala herren.

I några slovenska byar hölls spontana rådsmöten (utan juridisk funktion) till efter 2:a världskriget, sedan dog de ut helt under kommunistregimen.

Sådana folkliga rättsliga råd "runt stenbordet i skuggan av lindträdet" var vanliga över hela Centraleuropa. De var varken av germanskt, romanskt eller av slaviskt (i dagens mening) ursprung. Stenbord, som dock finns bevarade som monument på olika ställen, är idag sällsynta, men ändå tillräckligt många för att vittna om ett arv från de urtida venderna eller veneterna, de förromerska och förkeltiska förfäderna.

Trots att det germanska språket spred sig över Centraleuropa och det romanska språket var allestädes närvarande i de södra delarna av Alperna, överlevde det venetiska substratum under den språkliga ytan fram till modern tid. På så sätt kan den överraskande likheten hos många sedvänjor, som förekommer i de Centraleuropeiska nationerna förklaras, varav en av dem var byrådet runt stenbord av vilka några har bevarats.

På bilderna ovan syns stenborden i Kaichen, Nidda-dalen (Övre Hessen) i Tyskland, i Kirchditmold, en by nära Kassel (Hessen) i Tyskland, i Heuthen im Eichsfeld (Thüringen) i Tyskland samt i Landarenca, en by i Kanton Graubünden i östra Schweiz, där i det sista fallet vetenskapsmännen i området inte är familjära med det forntida byrådet.
Pommern (med betydelsen "utmed kusten") är det andra vendiska riket som sträckte sig utmed den baltiska kusten (se även abodriternas rike ovan) och som har bevarats som en historisk provins till idag. Pommeranerna är den vendiska ursprungs-befolkningen där trots att flera germanska eller icke-germanska stammar bosatte sig där tillfälligt. Goterna, som kom dit från Skandinavien, drog sedan vidare mot Italien och Spanien.

Mellan 2:a och 6:e århundradet e.Kr. var den vendiska kulturen utspridd över territoriet tillhörande dagens Polen och Pommern.

En av grupperna som tillhörde denna kultur var Przeworsk-gruppen från vilken polackerna härrörde. Hos dem hade förmodligen kelterna ett stort inflytande kulturellt, vilket inte syns så mycket i det polska språket, då den kontinentala keltiskan och vendiskan var mycket lika, men mer i den folkliga traditionen - förutom den vendiska linden har man även den keltiska eken. I södra Polen har också många keltiska gravar hittats. De germanska grannarna kallar fortfarande polackerna lechen, vilket är en avledning ur ordet welsche, ett forntida tyskt uttryck för kelter. Även i Ukraina kallas polackerna för ljahi i folkmun.
En andra grupp från den vendiska kulturen var Oksyvie-gruppen, vars närvaro i territoriet utmed den baltiska kusten är bevittnad. Från dem härrörde pommeranierna. Deras germanska grannar kallade dem Winden, dvs. Vindi (Vender). Det karakterisktiska ljudet "i", som finns i deras språk istället för "e" i andra vendiska språk, går att finna i flera ortnamn, t.ex. Kamin - annars Kamen, dvs. sten.

I slutet av 900-talet e.Kr. förenades de polska grupperna under kung Mieszko och blev kända som Polen. Polen attackerade och ockuperade en del av Pommern. 1025 var Pommern åter fritt från polsk kontroll, men detta ändrades fram och tillbaka flera gånger. Pommerns territorium innefattade Stettin, en av de stora hamnarna som utgjorde en länk via Baltiska havet till norra Europa. Danskarna och svenskarna och även polackerna ville verkligen lägga vantarna på denna hamn.
Sedan 1000-talet regerade furstefamiljen Boguslaw (bokstavligt "gudsprisande") i Pommern. Familjen var orolig för att inte kunna stå emot trycket från främmande makter och lutade sig mot Sachsen. Sedan 1108 sände Lothar, hertig av Sachsen, sachsiska (germanska) bosättare till det glest bebodda Pommern för att förbättra dess ekonomi. Men 1147 satte Henrik Lejonet, hertig av Sachsen, igång ett korståg för att bekämpa de hedniska vinderna i östra Pommern. Då tog de teutoniska riddarna (Tyska orden) över området öster om Gdansk (senare kallat östra Pommern) och de fortsatte snart västerut för mer mark. Samtidigt expanderade även danskarna och ockuperade en del av västra Pommern. Pommeranerna var omringade från alla håll. Därför sökte Boguslaw-familjen stöd hos det Östfrankiska kungariket (Tyskland) och 1181 sattes Pommern under dess beskydd. Då kom tusentals tyskar till det glest befolkade Pommern. Med dessa bosättare blev Pommern gradvis germaniserat, men blev inte en tysk provins, utan behöll sin gamla sociala organisation på statsnivå. De valde sin ledare som troligtis kallades "kral". Sedan 1000-talet då riket hade feudaliserats ärvdes furstetiteln i släkten, vilket blev början till Boguslaw-dynastin. Ibland regerade 2 eller 3 hertigar i olika delar av riket, då det delades upp genom arv. Många furstar blev kända även utanför Pommern. Uppdelningen av riket i flera små provinser, som regerades av olika linjer från furstefamiljen, fortsatte genom århundraden och det försvagade hertigdömet Pommern.

Uppdelningen i en östlig och en västlig del blev synlig väldigt tidigt. Under 1300-talet regerade fursten Boguslaw V (1326 - 1372) Hinterpommern, medan hans bror hertig Barnim IV (1326 - 1365) regerade Vorpommern.

Den förste som använde gripen i sitt vapen
var fursten Boguslaw 1214.

Fursten Boguslaw V hade sju arvingar, en av dem Margareta av Pommern (* 1366), som år 1392 gifte sig med Ernst I Järnet (* 1377) ärkehertig av Inre Österrike/Karantanien (se del 2). Hon dog 1410 i Bruck/Mur. I Krakow år 1412 gifte sig Ernst I Järnet med Zimburgis, dotter till Ziemovit IV, hertig av Masovien (idag en polsk provins). Att Ernst först gifte sig med en 10 år äldre prinsessa från Pommern och efter det med en prinsessa från Masovien, båda vendiska provinser, tyder på att det var viktigt att upprätthålla relationerna mellan vendiska stater, dvs. i detta fall Karantanien (Inre Österrike) med Pommern och Masovien. Ernst I Järnet lät sig bekräftas år 1414 enligt den slovenska installationsriten vid furstestenen och furstetronen som ledare över landet. Från hans andra äktenskap kom nio arvingar av vilka bland dem fanns hertig Fredrik V (* 1415), senare kung Fredrik IV och sedan kejsare Fredrik III (se del 2).

Erik av Pommern (*1382) var också döpt till Boguslaw. Hans far var Vratislaw VII, hertig av Pommern-Stolp (Slupsk). När fadern mördades 1382 besteg Erik furstetronen (1395 - † 1459). Modern var Maria av Mecklenburg (*1363 - † 1402) (se om Mecklenburg ovan), dotter till Henry III, hertig av Mecklenburg och Ingeborg av Danmark (*1347). Ingeborg var syster till Margareta I, drottning av Danmark (*1353 - † 1412). Margareta I gifte sig med kung Håkan IV av Norge. Efter hennes mans död blev hennes son Olof V kung av Norge år 1380. Men han dog 1387 och Margareta regerade Danmark och Norge. År 1389 besegrade hon Albert av Mecklenburg, den svenske kungen, och regerade också Sverige.

Erik av Pommern (kung 1397 - 1439) planerade att stärka Kalmarunionen (mellan Danmark, Norge och Sverige, liksom Pommern). Han kontrollerade det baltiska området, men hans plan kunde inte förverkligas. Efter några år lyckades drottning Margareta övertyga danskarna, norrmännen och svenskarna att acceptera hennes systers sonson Boguslaw av Pommern som kung. Därför antog han namnet Erik och kröntes i Kalmar 1397. Kalmarunionen var född och endast Stockholm gjorde uppror mot Margareta 1398 utan framgång. Regenten kallades Erik VII i Danmark, Erik III i Norge och Erik XIII i Sverige. Redan 1405 gifte han sig med Philippa Plantagenet (* 1394), dotter till Kung Henry IV av England, men de fick inga arvingar. Hon dog 1430 och Erik kan ha gift om sig med en kvinna vid namn Cecilia.

Eftersom Erik endast var femton år gammal när han kröntes fortsatte drottning Margareta att regera unionen till sin död 1412. Därefter tog Erik över sitt fulla ansvar, men stötte på allt fler svårigheter.
1436 förlorade han kontrollen över Sverige, 1439 avsattes han från tronen även i Danmark och i Norge. Sedan drog han sig tillbaka till Pommern och dog i Darlowo (Rügenwalde) 1459. Där är han begravd i St. Marias kyrka.

Ett minne i Sverige efter Eriks regeringstid är Malmös stadsvapen och sedermera även Skånes landskapsvapen, det krönta griphuvudet, som ursprungligen är de pommerska furstarnas - den slaviska härskarätten Gryf (Grip) - familjevapen. Vapnet återfinnes därför följdriktigt även i den polska västpommerska kuststaden Szczecins stadsvapen. I Stockholm minner den av Erik år 1430 anlagda kungliga köksträdgården med kålplantor - dagens Kungsträdgården - om hans regeringstid i Sverige.

Skånes landskapsvapen

1534 blev Pommern lutherskt och 1618 utbröt ett krig mellan lutheraner och katoliker som varade till 1648 och blev känt som Trettioåriga kriget. Pommern led oerhört av detta - det har uppskattats att två tredjedelar av pommeranierna dödades eller flyttade iväg. Stora områden brann ner till marken. 1637 dog den siste ättlingen av Pommern-dynastin, Boguslaw XIV, hertig av Pommern. Pommeranerna hamnade under prins Elector av Brandenburgs kontroll genom att han hade gift in sig i Boguslaw-familjen. Elector av Brandenburg ärvde även Tyska ordens mark (Östpreussen) och fick titeln kung över Preussen och Pommern. Han regerade endast över Hinterpommern, då Vorpommern gick till Sverige genom Westfaliska freden (till 1815).

De tysktalande bosättarna blev förmodligen i andra och tredje generationen tysktalande pommeraner, det var i städerna som den tyska (sachsiska) kulturen och levnadsstilen koncentrerade sig. De var fortfarande små och stadsborna var fåtaliga. Majoriteten av invånarna bodde på landet där den urgamla vendiska traditionen dominerade.


Dom Kashubski (Kasjubskihuset) i Gdansk.
Städerna hade dock en viktig roll för ekonomin och kulturen, därför spred sig det tyska språket gradvis från staden till landsorten. Det tog några århundraden innan det urgamla vendiska språket dog ut, förutom på ett litet område söder om Gdansk, där en grupp kasjuber bevarats till idag.

De tysktalande pommeranerna blev inte tyskar förrän på 1800-talet, när den pangermanska nationalistiska rörelsen lanserade mottot att alla tysktalande folk skulle vara tyskar. De tysktalande alsacerna följde till exempel inte detta motto och förblev franska. Så även de tysktalande schweizarna och holländarna, som talar den s.k. plattyskan eller niedertyskan. De bevarade hellre sin historiska identitet. I Österrike å andra sidan accepterade den tysktalande befolkningen först den tyska identiteten, men blev efter 2:a världskriget åter österrikare. Det vendiska ursprunget i Pommern finns kvar trots tyskan, som spritt sig där över århundraden. Även om bara en liten grupp kasjuber bevarat sitt ursprungliga pommerska (vendiska) språk, så har inom folkets kultur (etnologin) det urtida Pommern bevarats i större utsträckning och väntar på att utforskas närmare.

Går vi längre österut stöter vi på slovienerna i Novgorod. De grundade Slovienien där, som sedan kallades Republiken Novgorod.

Den välkände ryske krönikören Nestor nämner det slovienska folket som en av de första ryska stammarna i sin "Povest' vremennych let" från 1000/1100-talet. Enligt Nestor bosatte sig de runt sjön Ilmen söder om Sankt Petersburg och grundade staden Novgorod. De kom med säkerhet från någon annanstans, men Nestor nämner inte från var eller när. Därför försöker fortfarande många forskare finna deras urhem.

Tacitus citerar indirekt om en bosättning veneter inom det finska området. Att denna grupp kallades veneter i väst är bevisat genom följande fakta: Fortfarande under 1500-talet kallas Finska viken på en sjökarta utarbetad av Olaus Magnus för Mare Finonicvm sive Sinvs Venedicvs. Sinvs Venedicvs (Venetiska viken) kan bara ha fått namnet efter slovienerna (Novgorod) som då redan låg under Moskvas överhöghet.

Tacitus citerar (Germania, 46) att veneterna gjorde intrång över Peucinifolkets (Balternas) territorium in till Fennifolkets (finnarnas) territorium. Förutom från Tacitus (56 f.Kr. - 117 e.Kr.) finns det inga andra stadgor från vilka man kan dra slutsatsen att en migrationsvåg av veneter nådde områden runt sjön Ilmen, Novgorod. Det finns dock andra bevis som leder till en sådan slutsats. Det första är att Nestors sloviener bevarade sitt ursprungliga venetiska namn. Veneterna kallade sig själva sloveneti - sloventi (Matej Bor, se ovan). I Alperna utvecklades formen slovener (Karantanien, se del 1), vid baltiska kusten sloviner (Pommern) och i dagens Novgorodregion slovienerna (Ryssland).

Det venetiska språket var utspritt över flera folk, vilket gjorde dem till dagens s.k. slaver (se nedan). Men bara det ursprungliga venetiska folket behöll, inte p.g.a. deras språk utan deras etnologiska säregenheter, sitt ursprungliga venetiska namn. Det verkar också ha bevarats hos slovakerna - den slovakiska kvinnan kallas slovenka, liksom då kanske hos svenskarna - svensk, som skulle kunna vara en svensk förkortning av slovensk (se ovan).
Nyligen har forskning kring Novgoroddialekten som publicerats i Ocerki kulturi Slavjan i Moskva 1996, upptäckt förbluffande likheter mellan slovienerna och västslaverna (veneterna). Exempelvis så hade man i utgrävningar vid St. Sofias katedral i Novgorodcitadellet funnit ett stort antal björkbarkinskriptioner. A. A. Zaliznjak, som undersökte många av dem konstaterade att Novgoroddialekten härstammade från det urgamla slaviska (venetiska) språket och att några fonetiska, morfologiska, morfosyntaktiska och lexikala isoglosser är förbundna med de västslaviska språken och med slovenskan... (Lisjak, 72). S. M. Gluskina, en språkforskare, menar att språket hos dem (slovienerna) som bosatte sig i Novgorodområdet utvecklades separat från de övriga slaverna, därför att den fonetiska processen av en andra palatalisering uppstod som varade i flera generationer och var ett isolerat språkligt continuum (Lisjak, ibidem).
Dessa konstateranden bekräftar Tacitus citat och man kan dra slutsatsen att Nestors sloviener endast kunde ha haft sitt ursprung hos de urtida veneterna som under första århundradet e.Kr. fortfarande var bosatta i Centraleuropa.

Den venetiska eller slovenetiska bosättningen i dagens Novgorodregion bevittnas också av många slovenska namn runt staden. De kan ha uppstått endast på ett före detta finskt territorium. Senare, när det venetiska (slovenetiska) språket allmänt övervägde, fanns de etniska säregenheterna tillhörande veneterna (sloveneterna) fortfarande kvar i konfrontationen med de ryska grannarna. De senare hade ett likadant språk, men behöll i sin tradition många etniska element från det äldre substratumet (sedvänjor, fonetiska egenheter i sitt tal...). Därför föreställde de en särskild etnisk enhet.
Vad gäller de "slovenska namnen i regionen" så kallades sjön Ilmen en gång i tiden Slovenskoe morje (Slovenska havet), en mindre flod i området, idag känd som Slavjanka, kallades Slovenskaja reka (Slovenska floden) fram till 1:a världskriget och i staden Staraya Russa på sjön Ilmens södra strand har följande berättelse blivit en legend:
Två krigare, bröderna Sloven och Rus, hade när de flyttade från Svarta havet norrut länge letat efter ett bra ställe att bosätta sig på. Till sist kom de till en vacker sjö. De gav det namnet Ilmen efter sin syster. Den äldre brodern följde Magis råd och grundade staden Slovensk-den-stora. Och han gav floden namnet Volkhv för att hylla den vise Magi eller Volhov på ryska. Den yngre brodern grundade staden Rusa vid sammanföldet av två floder. han döpte de två floderna Polist och Porusya efter sin fru och dotter.

Det var faktiskt så att den första staden som grundades vid sjön Ilmens norra strand, som sedan blev Novgorod, kallades Slovensk.

Slovensk (Novgorod) under 1:a århundradet e.Kr. (rekonstruktion).
Bosättningen bestod av trähus.

I berättelsens fortsatta handling kan man även i fortsättningen utläsa de slovenska (venetiska) och ryska etniska enheterna. Den välkände slovenske historikern Jože Pirjevec frånTrieste fann den intressanta uppgiften i Novgorods stadsbibliotek att den första prinsessan där kallades Slovenka.

Eftersom så många referenser pekar ut "slovenska" namn kan man dra den slutsatsen att Nestors Slovieni-region i nästan hela sin första period kallades Slovenien. Det finns också vittnesbörd om en slovensk dynasti som kallades Slovenich.

Slovenichdynastin:
Sloven, Prins av Slovenien (Novgorod), 600-talet e.Kr.
Ivan den Ärorike, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
Vandal, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
Burivoy, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
Randver, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
Ratibor, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
Gostomysl den Förnuftige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 e.Kr.
Vadim I den Modige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 - 862, 867, 870 e.Kr.

År 870 abdikerade slutligen Vadim (Vladimir) I († 872) och följdes av Godoslav, en varyag (viking), samt prins av Kiev som gifte sig med Umila, Gostomysls dotter. Men det verkar som om Godoslav sedan endast hade titeln som slovensk prins. Enligt urgamla traditioner erbjöds redan 862 hans son Rurik I av Slovensks invånare att bli deras ledare. Sedan regerade Ruriks dynasti med vissa avbrott i inledningen även över Nestors Slovenien.

Slovienernas förvaltingscentrum var först i Gorodišce (i betydelsen en fästning på en höjd). Det befann sig på en ö mitt i floden Volhov. Under 900-talet skapades nya bosättningar nära detta centrum på båda sidorna om flodbankarna. På ena sidan där Kremlin (citadellet) stod restes St. Sofia-katedralen år 989. Under 1000-talet lät prins Jaroslav bygga sin nya residens på andra sidan och kallade det Jaroslavovo dvorišce (Jaroslavs gård).


Det medeltida Novgorod med stadsplan som visar Slovenska kvarteret med Slovenska höjden (Slovenski holm)
År 886 överförde Oleg huvudstaden till Kiev. Novgorod förblev dock handelscentrum för den internationella handeln och år 997 erhöll det självbestämmande. En av Olegs efterträdare var St. Vladimir I den Store (Ruriks linje), prins av Kiev och hela Ryssland († 1015), barnbarn till St. Olga. Han var den förste ryske ledaren som välkomnade kristendomen.
Å r 1136 uppnådde Slovenien självständighet från Kiev och Novgorod blev huvudstad i en självständig republik. År 1044 hade Vladimir II († 1052) gett stadsrättigheter åt alla bosättningar på båda sidor om floden Volhov. Vid den tiden infördes namnet Novgorod (nya staden) officiellt. Det var ett uttryck för den självständiga slovenska (venetiska) republiken som nu kallades Stora Novgorod, som omfattade hela norra Ryssland till Uralbergen.

Den nya huvudstaden i det urtida Slovenien (i Ryssland), Novgorod, var alltså så viktig och rik att staten själv började bli känt som Republiken Novgorod eller endast Stora Novgorod. En del av staden hette Slovenski konec (Slovenska kvarteret). Det bredde ut sig bakom Jaroslavs gård. I dess hörn reste sig Slovenski holm (Slovenska höjden), där St. Peter och Paul-kyrkan restes senare ca år 1406.

Stora Novgorod var den första och enda republiken i Ryssland. Det var mycket mindre autokratiskt än andra ryska furstendömen under den tiden. Prinsen valdes av ett adelsråd som också är känt som Novgorod Vece, som innehade den lagstiftande behörigheten. Detta var det forna parlamentet, en demokratisk samling av företrädare för alla stadsdelar eller alla fria medborgare i viktiga ärenden. Vece inte bara valde utan avsatte också prinsarna. Trots att prinsen hade den högsta militära och juridiska makten hade han ingen administrativ funktion. Denna makt var oantastbar hos valda domare. De första folkliga församlingarna var för oordnade, därför samlades makten gradvis hos aristokratin.

Vad gäller den urtida statsorganisationen så finns det en stor likhet mellan de urtida slovenska och ryska folklagarna (consueto, se del 2). Det är mycket möjligt att den urtida ryska folklagen övervägande härstammade från den slovienska. Likheterna med slovenernas institutio Sclavenica eller Slavica lex borde sökas i det gemensamma venetiska (slovenetiska) ursprunget och traditionen.

Utan att vara medveten om veneternas existens drog den kände slovenske historikern Josip Mal (Mal, Probleme 1939) uppmärksamheten till detta redan innan 2:a världskriget (se del 7), när han refererade till verk från författare som Vladimirskij-Budanov eller T. Taranowski. Liksom i Novgorod kallades den folkliga församlingen i det prefeodala Karantanien för Veca. I denna församling var det s.k. goda män, företrädare för folket, som valde prinsen (fursten). Bland de nämnda likheterna mellan slovienerna och slovenerna är alltså Veca det mest karakteristiska inom det rättsliga området. Även karantanerna valde domare m.m. Både slovienerna (Ryssland) och slovenerna (Karantanien) är representanter för en urtida statsorganisation som baseras på en social struktur och på territorium.

Trots att slovenerna, som senare ingick i det forna Jugoslavien, uppvisar en helt annorlunda juridisk tradition och social struktur än sydslaverna (se del 4) envisas akademiker att hänvisa dem till den sydslaviska gruppen (se del 14). Förutom okunnighet så beror detta på en tidigare tvingad underkastelse under den jugoslaviska statsideologin, då det var tvunget att betrakta sydslaverna som de slovenska förfäderna. Under andra omständigheter betraktades man som "separatist".

Vattenfallet Slovenskie kljuci (Slovenska källorna) nära Izborsk i Pskovregionen (Ryssland)

Många motstridiga uppgifter inom akademikervärlden än idag vad gäller det slovenska ursprunget kan lösas genom att beakta veneternas existens.
Veneternas ursprungliga språk spred sig gradvis över många andra folk, som ur etniskt perspektiv aldrig varit veneter. Detta ledde till uppkomsten av benämningen "slaver", som är en akademisk konstruktion - den baserar sig enbart på språkliga likheter. Benämningens otillräcklighet i ursprungssammanhang blir mer uppenbar om man jämför med om man skulle kalla även de spansktalande mexikanarna, argentinarna osv. för romaner eller de engelskspråkiga amerikanarna för germaner. Tills nu har man inte insett att sloviener och slovener har gemensamma rötter som går tillbaka till förhistorien. Frågan om "slavernas" ursprung borde definitivt revideras.

Tillbaka till Republiken Novgorod, så berodde dess styrka på dess ekonomiska välstånd. Det befann sig på den stora handelsvägen till Volgadalen och blev ett av de fyra största handelsscentra i Hansan. Tyska handelsmän hade en koloni i Novgorod. Novgorods företagsamma handlare utvidgade repulikens makt över hela norra Ryssland, nådde framgång även bortom Uralbergen och grundade flera kolonier. Stora Novgorods medborgare undvek den mongoliska invasionen av ryskt territorium efter 1236. Med Alexandr Nevskij i ledningen avvärjde man attacker från svenskarna (1240) och Tyska orden (1242). Under dess höjdpunkt under 1400-talet blev antalet invånare i Republiken Novgorod ca 400.000. Dess prakt under denna period, hundratals kyrkor, stora affärer och arsenaler samt enorma salutorg har alla utgjort rikliga teman för senare rysk konst och folklore.
Under 1400-talet började dock också Novgorods kamp mot Moskvas överhöghet. Dispyter mellan republikens ledare försvagade det inför Moskvas växande styrka. Trots att det underkastades Moskva efter Moskvas invasioner 1456 och 1470 så behöll Novgorod självbestämmande tills 1478 då det kom under Moskvas totala kontroll och förlorade sin frihet. Novgorod behöll sin handelsposition tills St. Petersburg byggdes 1703.

Nya avhandlingar i Sverige menar på att också synen på vikingatiden bör revideras. Det finns alltså en koppling mellan de skandinaviska folken och folket i framförallt Novgorod, som vi ovan kommit fram till var ett venetiskt folk. I artikeln Vikingatiden hör hemma i sagorna från SvD står följande:

"Gravfält och boplatser längs vattenlederna in i forna Sovjetunionen visar på en omfattande blandkultur mellan skandinaver och slaviska folk. Det är inte spåren efter snabba militära anfall och tillfälliga besök, utan gravskick och vardagsföremål som visar på en etablerad kultur med starka skandinaviska inslag, framförallt under 800- och 900-talen.

Det skandinaviska kan spåras i föremål som ovala spännbucklor (exklusiva säkerhetsnålar till kvinnodräkten) och ringar med torshammare. Men ledtrådarna finns inte bara i det exklusiva utan också i vardagsföremål som kammar i gravarna, broddar, eldstål och nitar.

Under 1000-talet startar likartade processer på båda sidor av Östersjön. De leder till att folkslag blir nationer och nya städer som Sigtuna och Novgorod etableras som uttryck för en stärkt kungamakt. Storslagna kyrkobyggen utgör monument över den nya religionen/ideologin.
De fortsatt starka väst-östliga banden manifesteras i planerade äktenskap, som när Ingegerd från Sigtuna, dotter till Olof Skötkonung, gifts bort med fursten Jaroslav i Novgorod. Hon är begravd som helgon i katedralen i Kiev."

Mer om en förmodad koppling mellan vender och skandinaver kan man läsa på följande sida: Vends in Scandinavia.

I del 12 som handlar om den slovenska mytologin kan man också (snart få ) läsa mer om kopplingen till Skandinavien via bl.a. Odin, Triglav och Svetovit.

Enligt Franc Jeza (se ovan) skulle slovenerna eventuellt härröra från de skandinaviska vandalerna (se del 7, se även Prekmurjedialekten del 15), men troligare är att vandalerna, som man antar kom från den svenska regionen Uppland med sitt center i Uppsala, också var ett venetiskt folk (Uppsala var en gång i tiden en svensk huvudstad). Benämningen på bygdenVendel i norra Uppland, som även är känt för sina arkeologiska fynd, antyder detta.
Idag anses vandalerna vara av germanskt ursprung, men själva namnet vandaler pekar på ett vendiskt ursprung. Den del av vandalerna som bosatte sig vid Medelhavet vid romarrikets förfall grundade sitt rike i södra Spanien, i Andalusien (Vandalusien) och sedan i norra Afrika. De talade förmodligen fortfarande ett blandat vendiskt/germanskt språk.

Enligt vad etnologer har kommit fram till har det en gång i tiden existerat ett enda land som brukats av människor (Kulturlandschaft), som sträckte sig från Skandinavien till Alperna. Efter vendernas förflyttningar (efter 1200 f.Kr.) florerade Hallstattkulturen i detta område (ca 900-400 f.Kr., se nedan). Efter detta invaderade kelterna området norr och söder om Alperna och förde med sig en annan social organisation och kultur, den s.k. La Tène-civilisationen (ca 400-15 f.Kr.). Kelterna ockuperade dock inte själva Alperna och Skandinavien där det uråldriga vendiska folkets kultur överlevde fram till 1900-talet.

Vandalerna är kända för att ha härjat i Rom.
Alltså skulle de etniska och genetiska likheterna mellan Skandinavien och Alperna, eller mellan svenskar och slovener, inte bero på urgermanerna utan på venderna, som utgör basen för båda nationerna.

Germanska stammar kom troligen till Skandinavien några hundra år f.Kr., allmänt kända som goter. Efter dem fick södra delen av Skandinavien namnet Götaland. Enligt en teori så övervägde sedan det germanska språket bland de slaviska venderna (slovenderna) och accepterades gradvis av hela samhället. Detta skedde förmodligen i medeltidens första hälft. Vandalerna som emigrerade under den perioden talade fortfarande ett vendiskt språk vilket framgår av Mauro Orbinis bok från 1601 där han framför de vandaliska orden stal (sv. och slo. stol), baba (sv. mormor/farmor, slo. baba/babica), ptach (sv. fågel, slo. ptic/ptica), kobyla (sv. sto, slo. kobila), krug (sv. cirkel, slo. krog), golubo (sv. duva, slo. golob), klicz (sv. nyckel, slo. kljuc), zumby (sv. tänder, slo. zobje), mlady (sv. ung, slo. mlad). Alla dessa ord är lika de slovenska.

Det finns olika företeelser som indikerar att veneterna också nådde Spanien: Spain, is it in its origin a Venetic name?

Moderna encyklopedier nämner att veneter befunnit sig på framförallt tre ställen i Europa, dvs.:
- en antik benämning (latin venedi eller venethi) på vender vid Wisla (se ovan),
- ett icke italiskt folk som under antiken levde i nordöstra Italien (latin veneti), har gett namn åt regionen Veneto (se ovan)
samt
- ett västkeltiskt folk i nordöstra Bretagne under antiken (latin veneti):

Strindberg skriver i Sveriges anor (se ovan) angående dagens Bretagne:
"Endast två ord till om Aremarica (Armorica). Där bodde Veneter (vender, vindeliter), Redoner (från Raetien?), Carnuter (från Cärnthen?)."
(Sveriges anor, sid 384)

Det är mycket intressant att han nämner att där (i Armorica/Bretagne) bodde folk som härstammar från andra förmodade forna slovenska kungariken (se del 4 och nedan).

Julius Ceasar beskriver i sitt verk De bello gallico det starka motståndet mot romarnas erövringståg hos veneterna i Armorica (Bretagne), som beskrivs som ett folk som behärskade kusten vitt och brett. När Rene Goscinny och Alberto Uderzo hittade på sin historia om Asterix, hänvisade de kanske till just dessa historiska uppgifter. Men vissa hävdar att de gör sig skyldiga till en generalisering då de keltiserar veneterna. Det är just genom sådana påhittade berättelser som de unga generationerna lär sig om historien, varför det vore mer korrekt att kalla hjältarna veneter istället för galler.
Anthony Ambrožic från Kanada har dechiffrerat många keltiska inskriptioner från 20 regioner i den antika romerska provinsen Gallien med det slovenska språket som grund, då det ligger nära den urtida venetiskan, som är parallellspråk till fastlandskeltiskan. Om detta kan man läsa i hans böcker Adieu to Brittany (1999) och Journey back to the Garumna (2001). Detta har övertygat många akademiker att "slaver" (ordet slaver är kontroversiellt, se ovan) en gång måste ha levt på detta territorium.

I sin tredje bok Gordian Knot Unbound (2002) bearbetar Ambrožic dechiffreringen av frygiska inskriptioner (se nedan).
När kelterna invaderade de brittiska öarna under La Tène-perioden övermannade man ursprungsbefolkningen där, som kom från den ursprungliga atlantiska kulturen.

En del namn vittnar också om invasioner av veneter till öarna under Hallstatt- perioden. De veneter som fanns kvar där måste ha assimilerats av ursprungbefolkningen med tiden. Enligt Dr. Jožko Šavli (se ovan) tvingade kelterna på sin överhöghet på öarna, men de tog gradvis till sig det lokala språket samtidigt som de gav folket sitt keltiska namn. Tyska akademiker har löst problemet med språkets olikhet jämfört med fastlandskeltiskan (Festlandkelitsch) genom att kalla språket som talades på öarna för ökeltiska (Inselkeltisch), men utan att diskutera dess ursprung.

Idag talar även folket i Bretagne ökeltiska och tillhör den keltiska folkgruppen. Förklaringen till detta är troligen att romarna utrotade de venetiska invånarna av Armorica, som hade gjort ett så starkt motstånd, nästan totalt och under perioden som följde bosatte sig kelter från de brittiska öarna som talade ökeltiska i det nästan uttömda Armorica.

Trots det kan man fortfarande hitta språkliga likheter mellan språket i Bretagne och slovenskan (exemplen hämtade från boken ovan):

Bretonska Slovenska Engelska
Brezhic Brežice Bretagne
mennout pomeni to mean
iskriv iskriv sparking
khoantat kvantati to talk smut
huderezeh huda rec/preklinjanje swear/talk dirty

Breg i Novo mesto

Även det bretonska namnet på Bretagne, Brezhic, har som synes sin motsvarighet i det slovenska språket där breg/brežice betyder sluttning mot vattnet. En stadsdel i den slovenska staden Novo mesto, som sluttar ner mot floden Krka, heter Breg (se bilden till vänster) och den slovenska staden Brežice har en gång stått närmare floden Sava, vars fåra med tiden har flyttat på sig.

Mer om problemen kring att särskilja veneterna och fastlandskelterna kan man läsa på följande sida: The Vends and the Celts

I november 2008 kom efter tolv års arbete en bok ut författad av Andrej Rant med titeln Karni in Veneti v Britaniji in v Alpah (Carnuter och veneter i Britannien och i Alperna). I den tar författaren itu med den gällande teorin om folkförflyttningar och uppger mot denna många argument för kontinuerlig bosättning. Han delar med sig av en hittills okänd tolkning av den europeiska förhistorien och ger svar på många frågor. Med ett tvärvetenskapligt angreppssätt har han tagit sig an utmärkande drag och traditioner för äldre stenåldern i Alpområdet och på de brittiska öarna, där han med många fakta argumenterar för carnuters och veneters bosättning i Storbritannien. Han avslöjar ett gemensamt ursprung för europeiska religioner, traditioner, seder och bruk samt släktskap mellan några europeiska språk, framförallt släktskapen och det gemensamma ursprunget hos det grundläggande ordförrådet i slovenskan och engelskan. Boken kommer snart också ut på engelska.

Frågan är vart fastlandskelterna tog vägen. En stor majoritet romaniserades med säkerhet. I folkmun kallades de lahi (av venderna i Centraleuropa) eller vlahi (av sydslaverna) eller welsche av germanerna. Denna benämning omfattade sedan alla italienare och rumäner (och även polacker, se ovan). De första refereras till som lahi eller welsche och de senare som vlahi. Det första rumänska furstendömet hette Wallachia (Valakiet), vilket idag är namnet på en rumänsk provins.

Det verkar som om flera bynamn i Slovenien som Laško, Lašce, Lahovci, Laška vas osv. vittnar om en närvaro av keltiska öar i det vendisktalande området. Däremot utgjorde de nog inte språköar av romaniserade kelter, då det i lokalbefolkningens dialekter inte finns karakteristiska romanska ord, medan det i slovenska byar och städer, där senare tysktalande folk slog sig ner, finns många tyska ord bevarade i lokalspråket. Alltså vittnar bynamnen om närvaro av kelter som talade det språk som låg venetiskan nära, dvs. fastlandskeltiskan.

Söder om Bretagne/Armorica/Brezhic ligger det franska departementet Vendée. Att namnet skulle komma från floden Vendée är inte hela sanningen då det härstammar från den vendiska/venetiska populationen som bebodde området, liksom i Armorica, under romartiden. Till skillnad från i Armorica (se ovan) erbjöd inte invånarna i Vendée romarna något motstånd, utan behöll därför sin vendiska/venetiska kultur länge än tills de till slut förfranskades under tidig medeltid. Området utsattes för många krig genom århundradena - Hundraårskriget (1337 - 1453), Hugenottkrigen (1562 - 1598) och inte minst Revolten i Vendée 1793. I den framförallt agrara regionen hade man en rojalistisk politisk uppfattning. Bönderna såg många institutioner i den unga republiken - beskattningen, allmänna värnplikten, avskaffandet av gamla regionala och lokala privilegier - snarare som ett hot än som en tillgång. Och de var upprörda över att kungen avrättades. I revolten krigade de blå (den republikanska sidan) mot de vita (vendéerna). De blå gjorde sig skyldiga till massakrer, först framförallt riktade mot prästerna, men även mot krigsfångar och sedan hela befolkningen i de upproriska byarna - varken kvinnor, barn eller gamla skonades.
Det vendiska upproret utgjorde kulmen i den franska revolutionens historia. På grund av vendéernas obstinata och beslutsamma motstånd eskalerade jakobinerna terrorn med att inte endast avrätta enskilda fiender av folket, utan även med att driva en folkmordspolitik. Denna eskalering av våld fick Robespierre, jakobinerna och konventet på fall. Över 200 000 människor miste sitt liv i och med upproret.
Folkmordet i Vendée har betecknats som det första "moderna" folkmordet som skedde i revolutionens namn, liksom senare även i t.ex. Stalins Sovjetunionen, Pol Pots Cambodia, Mao Zedungs Kina och Titos Jugoslavien, däribland på slovenskt område (se del 7).

Davorin Trstenjak (se del 14) skrev under 1800-talet om de adriatiska veneterna (se ovan), hörande till den vendisk-slaviska familjen. Han betonade deras släktskap med de armoriska (Bretagne) och baltiska veneterna.

Trstenjak skriver också i Letopis matice slovenske från 1875 följande: "Trojanen Antenor och den venetiske ledaren Venet anlände alltså med de paflagoniska veneternas soldater till staden Patava i Venetien efter Trojas fall. Då fann dessa veneter de redan besläktade bröderna i Karni och Noricum."

En anknytning till Paflagonien har även boken Gordian Knot Unbound (2002) av Anthony Ambrožic (se ovan), som handlar om dechiffreringen av frygiska inskriptioner från Frygien som omfattade den turkiska halvön ca 1200–700 f.Kr (se bilden till höger).
Lucijan Vuga (1939-2006) gav ut sina böcker Jantarska pot (Bärnstensvägen) år 2000 samt Davnina govori (Det förflutna talar) år 2003, där han enligt egna ord bearbetar kontinuitetsteorin i ljuset av de nyaste upptäckterna och de synligaste internationella vetenskapsmännens efterforskningar. Han tar hänsyn till många nyare upptäckter hos den moderna arkeologin, historieskrivningen och språkvetenskapen, som talar för en forntida nära kontakt mellan de folk som talade protoslovenskan och de folk som för fem- och ännu fler tusen år sedan talade semitiska språk i mellanöstern, vilket även G. Semerano uppmärksammar - med dennes metodologi behandlas mer ingående den språkliga relationen mellan den urgamla arkadiskan och slovenskan.
Veneternas närvaro i Europas alla hörn förklaras med migrationsvågorna under 1200 f.Kr., då de förde med sig urnfältskulturen till flera delar av Europa. Kartor i böcker som existerar ute i världen illustrerar dessa migrationer mer eller mindre exakt. På bilden till vänster syns t.ex. inte migrationen till bl.a. Sicilien (se ovan) och Skandinavien.

Även Hallstattkulturens (800-400 f.Kr.) utbredning illustreras slarvigt. På bilden nedan syns inte att även det slovenska området Krain ska inkluderas i den venetiska Hallstattkulturen - särskilt påtaglig med arkeologiska fynd (se ovan) är området i sydvästra delen av Slovenien, Dolenjskaregionen med situlametropolen Novo mesto (se ovan) - omringad med rött på kartan till höger.
Den icke-slovenske historikern Stjepan Pantelic förhåller sig kritisk till boken Veneti:: First Builders of European Community (se ovan) och skrev i sin uppsats Veneti were autochthonous in Carinthia som ingick i analogin The Veneti within the ethnogenesis of the Central-European population 2001 följande: Var fanns detta mystiska land tillhörande slavernas förfäder? J. Šavli och M. Bor (se ovan) gör oss besvikna, eftersom de trots att de erkänner att det äldsta omnämnandet av veneter är i Troja (se ovan), försöker de placera veneternas ursprungliga hemland i området mellan Östersjön och floderna Wisla, Donau och mellersta Dnepr. Šavli tillägger att ingen kunnig i europeisk förhistoria i princip är emot detta synsätt. Vi säger precis tvärtom, dvs. att slavernas ursprungliga hemland inte var i Östeuropa. Varje forskare som vet något om klassiska författare måste hålla med om att veneterna inte kom till Troja från regionen kring floden Wisla och särskilt inte från regionen kring floden Dnepr. Östslaverna är de senast tillkomna slaverna och det finns inga sammanhängande källor som kopplar dem till veneterna som nämns i Troja. I dilemmat om huruvida slavernas ursprungliga hemland var runt Wisla, Dnepr eller Donau, måste vi besluta oss för Donau.

De äldsta veneterna kunde endast komma till Troja från Donaus avrinningsområde. Homeros nämner pannonierna i det trojanska kriget, en synonym till veneter. Han berättar om dardanerna vid floden Morava, där veneterna bodde och slutligen om thrakerna, som enligt den armeniska geografin (cirka 450 e.Kr.) bestod av 25 slaviska stammar.

Alla dessa data visar tydligt att veneterna bara kunde ha kommit till Troja från Donaus avrinningsområde och att deras ursprungliga hemland är att söka där. pålarkulturen (se ovan), bärnstenskulturen (se ovan) och urnfältskulturen (se ovan), som mest tydligt visar sig i Slovenien, bekräftar detta.

Vi delar inte uppfattningen att urnfältskulturen härstammade från västrslaver, grundare av Lausitzkulturen i sydöstra Tyskland omkring 1200 f.Kr., eftersom grundarna av denna kultur var veneterna i Donaus avrinningsområdet, där denna kultur är mycket äldre än i väst.

Slovenerna är autoktona i dagens slovenska territorier i ordets rätta bemärkelse. De har inte invandrat från öst eller väst. Deras ursprungliga hemland ligger i deras nuvarande områden. Detta är kärnan i det nya historiska konceptet (paradigmet).

 

Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18