Novellen
Det första brevet
|
|
Preihov
Voranc novell "Det första brevet" går
att läsa på svenska
i boken "Vesirens elefant - Berättelser från Jugoslavien".
Ett
utdrag därur: "...Söndagseftermiddagarna
var i vårt hem mättade av högtidlighet och djup
frid. Denna känsla
var ännu starkare om solen sken på vårt hus.
Och idag när vi
gjorde oss redo för att skriva det första brevet till
min bror som levde i den främmande staden var eftermiddagen
alldeles särskilt
högtidlig. Med en aning tungt hjärta bredde jag ut
mig vid bordet, som mor dessförinnan torkat av noga. Far
låg på rygg på sängen
intill väggen. I handen höll han sitt Celovec-veckoblad "Mir"
och låtsades läsa. Men i själva verket hade han
redan slumrat till av trötthet, trots att han nyss
lagt sig. Mina två bröder
satt på ugnsbänken och tittade ängsligt mot
bordet där det
vita skrivpappret skimrade. Mitt på bordet tronade bläckhornet,
i vilket pennan stod. Mor satt på fönsterbänken
en bit från bordet
och höll av gammal vana armarna i kors. Denna vana hade
hon fått
av sina föräldrar som var rikt bondfolk och alltid
höll armarna
korslagda på det sättet; själv var hon emellertid
bara torparhustru..."
När det
blev dags att skriva adressen uppdagades det att brodern
hade uppgett det tyska namnet på Celovec, dvs. Klagenfurt.
Fadern vägrade att låta pojken som skrev brevet att skriva
det tyska namnet på staden, trots moderns berättigade förmodan
att brevet då
aldrig skulle komma fram, då det inträffade att posten inte
befordrade brev som hade slovenska adresser.
"...
Följande morgon
postade jag det brev med vilket far inledde kampen för vårt
Celovec."
|
Över
Kotlje under Preški
vrh finns ett minnesmuseum tillägnat författaren Lovro
Kuhar - Preihov Voranc (se del
6). Huset där författaren
växte upp i sin barndom är ett etnologiskt minnesmärke,
som föreställer
ett traditionellt hus
tillhörande
den lille bonden
från Koroška/Kärnten (frimärkena
på brevet, som får illustrera berättelsen ovan,
föreställer dock författarens namne Lovro
Košir, se del
5).
Detta får
inleda denna del om slovenska hem, som även svenska reseskildrare
har besökt genom åren, såsom
reseboksskribenten Bent Barlach som i boken Jugoslavien från
1955 skrev: "Slovenerna kommer ni att tycka om, de uppträder
värdigt, klär sig gediget och håller hus och
hem rena och snygga." Det finns dock flera
olika typer av slovenska hem, som förr
gjordes av det byggmaterial som fanns att tillgå i omgivningen: |
De
historiska slovenska områdena Kranjska, Koroška (Kärnten), Štajerska
(Steiermark), Primorska och Prekmurje (se del
15) skiljer sig åt i
bl.a. de traditionella husens utseende.
Museihuset Dominkova
hiša (Domineks hus) är typiskt för hur man
byggde husen på Pannonienslätten i östra Slovenien
(i Prekmurje och sydöstra Steiermark - Prlekija). I detta landskap överväger
slättland
med lerjord, därför användes
också lera som byggnadsmaterial till husen. Husen var enkla,
små
och billiga. De förnämare husen byggdes först av
trä och täcktes
sedan av tjock lera som hade blandats med halm. När man sedan
hade täckt över även med ett tunnare lager lera
vitkalkades hela huset. En rand längst ner på väggen
målades med grå färg och taket täcktes
med råghalm. Bodelen och hushållningutrymmena låg
under samma tak. Däremot fanns ett avskilt trädass. |
 |
Husen
på Pannonienslätten byggdes antingen i rakt utdragen
form, i L-form, där
ena flygeln utgjorde bonings-delen, medan den andra inrymde stall,
lada, verkstad,
redskaps- resp. spannmålsförvaring m.m., eller i U-form,
beroende på hur bonings- och ekonomiutrymmena fördelades.
Till huset hörde också den typiska träbrunnen med lång
hävarm
(se bild ovan). Här
nedan
syns
också svinstia,
dass,
bikupor
och
majstorkningsställning. |
 |
Prekmurjes
folkdräkt är av Pannonientyp,
liksom folkdräkterna i Bela krajina (Vita regionen) och en
del av Štajerska
(Steiermark).
Männen
bar linneskjorta och vida linnebyxor. Över
skjortan hade de ett brett läderbälte, cemer [tchemer].
Arbetsskodon utgjordes av lädermockasiner eller träskor
och finskor av stövlar eller låga skor.
Som finklädsel
bar män en mörk väst. På vintern hade man
på sig
jackor och kappor av tjockt ulltyg, cohe och plašce.
Kvinnodräkten utgjordes av linneärmar och linnekjol med
skärp. Förklädet var först av linne, senare
av bomull. Skärpet var av ull. På huvudet bar man
en peca.
Låga skor - šolni - var finskor. Man bar
också stövlar
eller ullsockor med förstärkt sula. På vintern
hade kvinnorna långa ärmlösa pälskappor. |
 |

|
Utomhusmuséet
i Pleterje (Skansen) visar en traditionell gård från
1800-talet, typisk för Šentjernejfältet under
Gorjancibergen, men även för den vidare Dolenjskaregionen (det forna Nedre Krain).
Alla byggnader
har en våning, är av trä (ek och bok) och täckta
med halm, förutom torkhuset för frukt och lin. Bostadshuset
har ett så kallat svart kök och är fördelat
på utrymmena stora huset, lilla huset, kammare och skafferi.
På gården finns även hötorkningsbyggnaden,
kallad toplar (den är s.a.s. dubbel), svinstia,
lada, en brunn av trä och dass.
I ett annat gammalt bostadshus på muséet kan man
se krukmakeriprodukter, då krukmakeri var typiskt för
området, och det finns en souvenirbutik med typiska
souvenirer från Dolenjskaregionen.
|
Dolenjskas
folkdräkt tillhör Alptypen, som också är typisk
för regionerna Gorenjska, Koroška/Kärnten, Notranjska
och Štajerska/Steiermark (se del
15), dvs. det forna Krain och
Karantanien. |
 |
 |
Männen
hade snäva byxor gjorda av tjockt ulltyg eller linnetyg, linneskjorta
utan krage, väst av ulltyg eller sammet, s.k. lajbic,
med metallknappar, halmhatt, strumpor och låga skor eller stövlar
med nedvikt kant. På vintern bar man päls, kappor, s.k. kucme eller
polhovke.
Kvinnorna hade på sig långa kjolar med liv, och under
dessa hade de vita linneblusar utan krage. Huvudet täcktes
med hårband, zavijace,
eller en vit vävdpeca. Runt midjan hängde de
ett metallskärp - sklepanec. På skärpet
hängde en kniv
i ena änden av en kedja.
På bilden till höger syns folkdräkten från Dolenjska
i förgrunden samt i bakgrunden Prekmurjes folkdräkt (se ovan)
till höger samt Bela krajinas (se nedan) till vänster om det dansande paret.
|
 |
Ett
annat typiskt hus i Dolenjskaregionen är Škrabceva
domacija (Škrabec gård) i Hrovaca vid Ribnica.
Boningshuset är byggt 1834. Det har ersatt ett tidigare
boningshus, då gården förmodligen har funnits
sedan 1600-talet. Från början enades bonings- och
ekonomiutrymmena under samma tak. Boningsdelen utgjordes av förstugan, "huset" (stora
rummet), kammaren (mindre rummet), köket, skafferiet, vindsrummet
och en källare under marken. Ekonomidelen utgjordes av nötkreaturs-
och häststall. Sedan huset är byggt av tegel med puts är
endast gårdsbyggnaderna av trä, dvs. svinstian, förrådsboden
(kašca), hötorkningsbyggnaden och ladan. Det
typiska för just området är tre fönster
på boningshusets
kortsida.
Förrådsboden var ämnad åt torkning av säd,
majs och bönor, samt som redskapsbod. Hötorkningsbyggnaden, kozolec, är
kombinerad på så sätt att den fortsätter med en
enkel "vägg" med två "fönster" åt
ena sidan. Ribnicaområdet är känt för sitt trähantverk
för hushållsbruk
och gårdfarihandlarna (se mannen på bilden) som sålde
varorna runt om i
Europa (se del 10).
|
 |

Motiv från Dolenjska
|
Till
det traditionella möblemanget hörde också kistan, som på bilden
till vänster har motiv från mellersta Slovenien, dit även regionen
Dolenjska hör, och på bilden till höger har motiv från regionen
Bela krajina.
I den del av Slovenien som till stor del är täckt av skog
utvecklades genom århundraden
traditionen att tillverka bl.a. möbler i trä.
Möbelföretaget
Leso hade
bestämt sig för tillverka traditionella möbler,
ungefär så som
de såg ut på förfädernas tid, men gick tydligen
i komkurs p.g.a. för svagt intresse för den typen av möbler (se del
10). |

Motiv från Bela Krajina
|
 |
Bela
krajina (Vita regionen) är i princip Dolenjskaregionens södra
gränsområde
mot Kroatien. I Bela krajina
kan man få se ett gammalt vingårdshus, Ankin
his, typiskt för gränsregionen, där vinet tillverkades
och förvarades. Det byggdes vanligen av kastanjeplankor, golvet är
oftast lergolv och kallas ištrle. I huset finns alla
de typiska saker och verktyg som användes förr i det
vingårdsarbete som är karakteristiskt för Bela
krajina. Mer om detta kan ses på Ankin his hemsida.
I Poljanska dolina (Poljandalen) som ligger vid gränsfloden
Kolpa kan man, som på få ställen i landet, också få se
höstackar (se bilden till vänster). |
|
Folkdräkten
i Bela krajina är som sagt (se ovan)
av Pannonientyp. Det karakteristiska för just Bela
Krajinas folkdräkt är att den är nästan helt
vit, till skillnad från andra slovenska folkdräkter.
Den är gjord av linnetyg.
Den
kände mytologiske figuren från Bela krajina, Zeleni
Jurij (Gröne Georg), som jagar bort vintern (se del
12 snart), har också på sig folkdräkt, men
täcks
förutom
det även av björkgrenar.
Säreget för just detta landskap är även den folkliga
ringdansen, belokranjsko kolo, samt att spela på tambura.
|
 |
 |
Husen
i Bela krajina är också en typ av Pannonienhus (se
ovan), men med inslag typiska för
Dolenjskaregionen (se ovan).
Typiskt
för husen är att det är trähus med en murad underdel, som är
vitkalkad,
de har små fönster och branta halmtak. Husen står
självständigt och är av den typen att bostaden ligger över stallet.
Det förekommer även kvadratformade bondhus.
På bilden till höger syns ett typiskt mönster för just Bela krajina,
som finns på dukar och dylikt.
|
|
I
Gorenjskaregionen som befinner sig på motsatta
sidan av Slovenien, i Alpområdet, var det vanligare med målade
motiv på kistorna än i
övriga Slovenien (se ovan). Kistan
var en bröllopsgåva till bruden och efter bröllopet
användes
den för förvaring av kläder och andra ting. Årtalet
på kistan angav
bröllopsåret.
Kistmålartraditionen
dog ut i början av 1900-talet. Men en som fortfarande målar
slovenska motiv på kistor är Mitja
Perko. |
|
 |
|
 |
Gorenjskaregionens
hus representeras av det äkta Alphuset Liznjekova
domacija (Liznjeks gård) i Kranjska Gora. Det har sett
ut som det gör idag sedan i slutet av 1700-talet.
Källaren och bottenvåningen är murade,
emedan
övervåningen är av trä. Fasaden är dekorerad med målningar och
"sydda" hörn, ingången har en stenportal och träbalkongen,
dvs."gank", pryds av ett staket med utsirade brädor.
Denna
typ av hus har vanligtvis stallet i bottenvåningen och höladan på
övervåningen jämte boutrymmet. Det var typiskt för områden med mycket
snö på vintern, då boskapen i utrymmet under värmde upp bostaden. |
|
|
I
huset är svarta köket, kammaren, cumnata och štibel
bevarat. Möblerna är fint dekorerade med målningar. |
|
|
Nedan
finns flera hus från bergsområdet, den första
från
Trentadalen (se även nedan), sedan
en husdetalj och hötorkningsbyggnader
från Bohinj, ett
"bihus" och ett annat hus som är typiskt för
Gorenjskaregionen, en vagga med typisk dekorationsmålning samt
fäbodar först
från
Triglavparken och sedan från Velika Planina i Kamnikområdet. |
 |
Škofja
Loka ligger i också Gorenjskaregionen, men husen byggda i Škofje
Loka-Cekljanskostilen är en kombination av Alphus- och Kustlandskapshus.
De är helt och hållet murade våningshus med sadeltak.
Rumsindelningen inomhus är likadan som i Alphusen. Under 1700-talet
blev det populärt att pryda fasaderna med freskmålningar.
Typiska drag är alltså att huset är stort, har två våningar
och sadeltak, många små fönster och en planritning typisk
för Alphusen medan det yttre står mycket nära hustypen
som är typisk för centrala Slovenien.
Ett hus som klassas som Alphus, men som inte ligger i Gorenjskaregionen
utan i Koroška/Kärnten-regionen är huset ovan.
Koroškahuset liknar husen i Gorenjskaregionen, men har inte lika mycket
trä i byggmaterialet och har ingen gank (balkong). Folkdräkten
till höger kommer just från Koroška/Kärnten. |
 |
I
karstlandskapet i
Primorskaregionen (Kustlandskapet) finns karstbyn Štanjel,
som brer ut sig över
terasser nedför en sluttning. Där finns ett ännu
bevarat karsthus som hör till 1300- eller 1400-talet och
som först utgjorde ekonomibyggnad, men som sedan gjordes
om till ett bostadshus. Den nedre delen av huset blev förråd
medan det på övre våningen fanns en enhetlig
bostad. Huset är av sten, murad utan murbruk, och är
täckt med skrle, tunna stenplattor.
Eftersom
det är brist på vatten i karstlandskapet, har huset även
en egen brunn, štirna, där regnvatten samlas.
Vattnet rinner ner i brunnen längs stenrännor.
Karsthuset
i Repen (se bilderna nedan) är ett välbevarat
exempel på folklig arkitektur från Karst i slutet
av 1700-talet, som är inrett som ett museum över
slovenernas boendekultur i Karstlandskapet vid Trst/Trieste.
Inom den slutna gården, borjac, samsas bostads-
och ekonomiutrymmena.
|
 |
 |
Typiska
arkitektoniska element är: stentaket täckt med skrle,
en mäktig skorsten, gank (balkong med trappa), dörrtrösklar
av sten, fönsterramar av sten med järnkors, en brunn
- štirna, en hög mur som skyddar gården
från den kraftiga vinden burja (sv. bora) och
en stenportal, som pryder ingången till gården.
Många äldre
karstinvånare minns den typen av gård från sina
unga år. Bodelen utgörs av köket i bottenvåningen
och på övervåningen sovrum och förrådet
i ladan , där ofta de äldre eller barnen sov. Där
förvarades också t.ex. vete, korn, potatis och valnötter.
I sovrummet står en vagga vid dubbelsängen och vid väggen
en bröllopskista typisk för karstlandskapet. lakanen är
av hemgjort linne och filtarna av hemgjort garn. Den typiska madrassen är
stoppad med majsblad, lubenca.
Ekonomibyggnaderna består av vinkällare-hram, stall-štala,
förråd-pod, där verktyg och föremål är
utställda som har att göra med vinodling, boskapsskötsel
och jordbruk.
Över
stallet finns höladan, senik. Där finns
nu tillfälliga utställningar. På gården
står även den forna ladan, skedenj.
|
 |
Till
vänster syns folkdräkten från Triesteområdet,
där också huset ovan hör hemmma. Triesteområdets folkdräkt
avspeglar handelsstadens rikedom.
Till
höger syns salindräkten
som är typisk för havssaltutvinnarna
i Secovljeområdet i Piranbukten. Salinarbetarna dansade
inte bara till fest utan även spontant ute på fälten och på
kvällarna.
|
 |
 |
 |
För
Istrienhusen i Primorskaregionen är det typiskt att de är
avlånga och murade i våningar. De är ganska "kompakta" liksom
gården utanför som inte är större än
husets egna yta. Över köket reser sig en mästerligt
gjord skorsten. Utanför huset finns trappor, som avslutas
med en baladur, terass med tak. Varje hus har en källare
som delvis ligger under jorden. Bredvid huset stod toaletten
och varje hus hade också en brunn, šterna.
|
 |
Vid
huset fanns en bondgårdsbyggnad med stall och höloft.
Liksom hos karsthusen finns många inbyggda stenarbeten (portal,
fönster,
m.m.). På bilden till höger syns också Istriendräkten. |
 |
Lanthuset
typiskt för Vipavadalen nära Gorica i Primorskaregionen
hör till 1600-talets början. Varje hus hade på bottenvåningen
ett kök med eldstad, ett skåp, vintla för
degknådning samt šntiem och en symaskin.
Ute fanns trätrappor som ledde upp till en utsirad träbalkong, gank,
där narcisser blommade och där man kom in i rummen med
trägolv. Därifrån kom man via en trästege
upp på vinden, kašca, där frukten torkade
och säden liksom värdefulla föremål
i träkistor förvarades. Framför huset växte
en vinranka som gav skugga på sommaren. Den tunga dörren
hade stenportal och öppnades med riglje.
|
 |
Fönstrena
omgavs av sten och hade inbyggda s.k. gartre, som skyddade
mot tjuvar. Alldeles intill huset fanns stallet där boskapen övervintrade. Över
stallet fanns höladan. Foldräkten typisk för Goricaområdet
syns på bilden till höger. |
 |
Husen
typiska för norra Primorska-regionen ligger utmed floden
Soca (Posocje), förutom i Bovec (se nedan).
Typiskt för
dem är
att de har typiska drag från Alphusen, dvs. är massivare
och bredare och har vitkalkad fasad.
|
 |
 |
Lantgårdshuset
i Bovecområdet, som trots att det ligger i bergstrakten
tillhör kustlandskapet Primorska, kallas för Bovec-Trenta
hustypen eller Trentahuset (från dalen Trenta). Det ligger
också vid floden Soca. Huset har stall i bottenvåningen,
trappor på utsidan eller en ganjk (balkong). Under
taket finns höloftet. Huset står oftast på en
sluttning, varför baksidan av huset ofta är helt ingrävd
i sluttningen. Det centrala utrymmet är köket, dit
man kommer in direkt från ganjk. Bredvid köket
ligger kammaren, kamra eller izba. På andra
sidan köket fanns ett likadant rum. Taket är brantare än
hos Alphuset från Gorenjskaregionen. Huset är till
formen ett Alphus, men har även typiska drag från
Primorskaregionen.
På bilden ovan syns också folkdräkten som är typisk
för norra Primorskaregionen, dvs. för området längs
floden Soca.
|
I
centrala Slovenien är husen en kombination av Pannonien- och
Alphus resp. Alp- och Kustlandskapshus. De delas upp i undertyperna "östra
centrala Sloveniens variant", "västra centrala Sloveniens
variant" och "Notranjskaregionens variant". |
 |
Notranjskaregionens variant är
en kombination mellan Alp- och Kustlandskapshus. Typiskt för
dessa är att de framförallt är enkla, asketiskt
formade på utsidan med halvvalmade branta tak. Förr
täcktes de med halm, men detta har ersatts av takpannor. Över
hela området finns det tre grundtyper: envåningshus,
med bostaden över stallet eller över källaren (vid
sluttning) och flervåningshus.
Till höger syns folkdräkten från denna region,
dvs. från Bloke (se del
10), Cerknica med omnejd, Loška-dalen,
och Vidovplatån.
|
|
Planlösningen är
traditionell: förmak och vidare ett svart kök, sedan åt
ena sidan "huset" och kammaren och åt andra sidan
ekonomidelen. Även flervåningshuset har den grundplanen
som allmänt gällde för 1800-talets bondhus . |
 |
För
västra centrala Sloveniens variant är det typiskt att huset är
större och mäktigare, har markantare
Alphusdrag, ett brant halvvalmat sadeltak och större fönster.
Det finns i områdena kring Pohorje, Slovenske gorice, Posavjebergen
och i Ljubljanasänkan.
För östra centrala Sloveniens variant är det typiskt att
den har markantare Pannonienhusdrag,
ett brant halvvalmat sadeltak täckt med halm och mindre fönster.
Denna hustyp kan man finna i Dolenjskaregionen (för andra hus där,
se ovan) samt längst österut i
Kozjanskoområdet.
|
 |
Fortsättning följer! Denna
del är inte klar.
|
Under uppbyggnad! |
Sloveniens historia del
1, del 2, del
3, del 4, del
5, del 6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15, del
16, del 17, del
18
|