|
 |
Enligt
etnologen och konsthistorikern dr. Janez Bogataj är Vesna,
som med sitt namn förkroppsligar
våren, inte en slavisk (och slovensk) gudinna utan ett
mytiskt väsen.
Vittnesberättelser
om vesnor eller vešcor
och minnen från dem levde på vissa håll kvar även
efter 2:a världskriget.
Vesna skulle bl.a. ha varit Vesniks kompanjon - båda hör
nog till utvecklingsmässigt
yngre mytiska väsen, som är förbundna med olika
bonderitualer.
Trots
att namnet Vesna är av slaviskt ursprung och i många
slaviska språk
betyder vår, och även står för ungdom, vårglädje
och frodighet,
är den i det slovenska språket uttryckligen ett poetiskt,
från
andra slaviska
språk övertaget uttryck för denna årstid.
I den slovenska folkliga traditionen finner man namnet på detta
mytiska väsen framförallt
i sällskap med de mytiska väsen som vi benämner
häxor. Dessa vesnor
skulle då bo i vackra slott på höga berg, där
de samtalar om årets
skörd, människors livsöden och annat. Deras slott
omges av en stor cirkel, som förbjuder dem att komma ut under året
förutom i februari.
Därför kallas månaden också "vesnar".
I denna månad beger de sig
ner i dalen bland människorna och åker mellan klockan
11 på kvällen
och midnatt på trävagnar utmed vägarna. Samtidigt
ger de ifrån
sig
särskilda
ljud; folk säger att de "kraxar", dvs. väsnas.
Endast enstaka människor som
har den egenskapen medfödd kan höra dem. Den som lyckas
klättra upp till deras slott i bergen, kan
få veta
vad som kommer att hända
under
året. Men vé den, som tas på bar gärning.
För
en människa med svår hosta
kan man använda jämförelsen "du kraxar/väsnas som
en vesna".
|
Som
ovan nämnt utgör den östslaviska gudinnegestalten
Vesna för
slovenerna snarare ett poetiskt, symboliskt uttryk för våren.
Därför fick den för den nationella rörelsen
viktiga konstföreningen
från 1902 namnet Vesna (se del
7), så även det första
filmdistributionsbolaget efter 2:a världskriget samt den
populära slovenska långfilmen från 1953 (se del
7). Idag delas filmpriset Vesna ut i Slovenien
som motsvarigheten till Guldbaggen i Sverige eller Oskar i
USA. I denna del tar jag upp slovensk mytologi samt religiösa
och folkliga traditioner. |
Egentligen
kan tydligen inte Vesna, som hyllas som vårgudinna av
andra slaviska folk, inte återfinnas i den rollen i det
slovenska folkets tradition. Hon hör till östra Europa.
Snarare hyllades sedan forna tider gudinnan Maya. Maya
kan man också finna i Indien under den Vediska perioden efter
1000 f.Kr. (se del 8). I det romerska pantheon påträffas hon
också, men hon har där en mindre roll.
|
I
det slovenska folkets berättartradition kan man dock påträffa
namnet Vesna i form av Vesina. Hon var Kresniks (eld, sol, se nedan)
syster och bodde i slottet Vurberk (Wurmberg, Kacjak) nära
Maribor. En gång när Kresnik inte var hemma klängde
sig en enorm drake fast vid slottsmuren och försökte
belägra
slottet. Men Kresnik kom tillbaka i tid och besegrade monstret.
Sedan gifte han sig med Vesina och de levde lyckliga i alla sina
dagar.
I
denna berättelse representerar draken vintern som besegras
av solen (Kresnik). När våren (Vesina/Vesna) har
befriats kan den fruktsamma säsongen börja sin livscykel.
En annan slovensk sägen med vesnor är den som kan
läsas ovan.
|
Enligt
dr. Joko Šavli vittnar båda berättelserna
om att Vesna, vårgudinnan, en gång i tiden existerade även
i det karantanska-slovenska pantheon och likaså i de forna
vendernas pantheon. Hon har
lämnat vissa spår efter sig och
finns kvar i den folkliga traditionen, men utan en klar gestalt.
En gång
i tiden hade hon troligen sin egen högtidsdag, som efter kristianiseringen
förmodligen associerades med Palmsöndagen, kallad Cvetna
nedelja (Blomsöndagen) på slovenska. Denna söndag
kommer de unga med blomknippen till de
med blommande grenar och annat grönt dekorerade kyrkorna.
Dessa knippen är
små konstverk och kallas för butara - på många
ställen gör man mycket höga knippen, t.ex i Ro-dalen
(Rosental) i Kärnten/Koroška, där de mäter
upp till 6 m i höjd.
Det är också intressant att man i Ro-dalen måste
knyta knippena med vide/pil-grenar. Och mycket riktigt så var pilträdet
eller viden vigd åt Vesna. I Ukraina, där vesna ännu
idag betyder vår, kallas till exempel Palmsöndagen just för
Videsöndagen och pojkarna slår symboliskt flickorna med videspön.
Spöet är en fruktsamhetssymbol. |
butara
|
 |
Videblommorna,
på slovenska macice, var de första som bina
hämtade nektar från på våren, vilket spelade
en stor roll för hushållet. De gav också en speciell
söt honung.
Det är möjligt att Vesna med betydelsen vår i forna tider, även
om denna reflekterar en kvinnoprincip, inte personifierades i en kvinnofigur,
utan helt enkelt utgjorde ett naturens uppvaknande som symboliserades av
tidiga blommor och viden. |
I
det förkristna Karantanien (se del
1) var vår- och blomstergudinnan
viktig och är troligen förbunden med både den havande
urtida Moder Jord (slov. Mati Zemlja) liksom
den senare kristna Jungfru Maria, som slovenerna idag har ett alldeles
särskilt varmt förhållande till (se nedan).
Den
havande Moder Jord-gudinnan framställdes med s.k. Venus-statyetter
med former som sträcker sig långt bakåt i tiden
till det urtida Europa och Nordafrika, där matriarkat övervägde
(jämför med kvinnans ställning hos veneterna/venderna, del
8). Medan matriarkatet förknippas med de gamla jordbrukarkulturerna,
så förknippas patriarkaten med de nomadiska folken som
kom till Europa ca 2000 f.Kr., dvs. indo-européerna eller "aryerna",
vars högste gudom var Solguden. Det verkar som om gudomen
Mayas vördnadscentrum befann sig i Centraleuropa, där
veneterna formades i Lausitzkulturen (se del
8), ca 1500-1100 f.Kr. Förmodligen kallades hon redan
Maya och följdaktligen togs hennes namn med till Indien med
den vendiska migrationen dit omkring 1000 f.Kr. |

Från
Willendorf, Österrike,
24
000 - 22 000 f.Kr.
|
Påsk
heter på slovenska Velika noc (Stora
natten). Helgen
benämns så i västslaviska språk,
men ej i sydslaviska. På litauiska betyder själva
ordet Velykos påsk.
Dessa benämningar vittnar enligt dr. Joko Šavli
(se del 8) om
en forntida högtid, förmodligen för att fira vårens
ankomst, som existerade under den baltoslaviska perioden för
tusentals år sedan. I och med kristianiseringen integrerades
det med flertalet traditioner till den kristna högtiden
för Jesu död och återuppståndelse.
Sedan
forna tider har dessa urgamla traditioner lämnat ett särskilt
avtryck och är idag fortfarande en integrerad del av påsktraditionen.
En av de tydligaste symbolerna är färgning av påskägg.
Det slovenska språket har ett urgammalt uttryck
för denna tradition, kallad pirh, som betyder "ljus-
och skuggfärger". Det är förmodligen ett
indoeuropeiskt ord, eftersom idag bara det persiska språket
känner till dess riktiga mening.
På bilden (målad av Maksim Gaspari, se del
7) bärs korgar fyllda med påskmat till kyrkan under påskafton
för
att välsignas.
|
 |
 |
Enligt
den slovenska traditionen börjar påskdagens
högtidsmässa redan kl. 4.00 på morgonen, när
det fortfarande är mörkt ute. Mässan åtföljs
av körens påskpsalmsång och kallas för
Vstajenje (Uppståndelsemässan). En procession
går
sedan ut ur kyrkan genom byn, staden eller stadsdelen, som återvänder
till kyrkan när dagen redan grytt. Gryningen representerar
ljusets seger över mörkret.
Efter 2:a världskriget förbjöds påskprocessionerna.
Under flera årtionden var man tvungen att utföra endast symboliska
processioner inom kyrkans väggar.
Till
frukosten under påskdagen äter man i Slovenien
traditionellt påskägg (pirhi), skinka, pepparrot
och den slovenska valnötskakan, potica. Äggen symboliserar
Jesu bloddroppar, pepparroten symboliserar spikarna som Jesus
korsfästes med, valnötskakan symboliserar törnenkronan och skinkan
Jesu kropp.
|
Pírh eller
påskägget benämns på vissa ställen
i Slovenien även písanica eller pisanka. Äggen
hårdkokas och färgas sedan och dekoreras; de kan också färgas
medan de kokas. Det finns antingen konstgjord färg eller naturlig,
som t.ex. gul- eller rödlöksskal. Man kan även dekorera
utblåsta äggskal. Med olika slags tekniker tillverkas pisanice eller
pisanke från Bela krajina (belokranjske pisanice/pisanke), remenke, rumenke eller rumenice från
Prekmurje (prekmurske remenke/rumenke/rumenice) eller praskanke. |
I
Bela krajina (se del
11) började man förbereda sig för påsken
redan under vintern, då de vävde och även tillverkade
påskägg. För detta behövdes ägg, bivax,
en s.k. pisac (skrivverktyg) och ett ljus som de smälte
den över, röd färg och svart färg samt skicklighet.
Det var framförallt flickorna som tillverkade dem, ibland
lade de till någon skriven vers vid sidan om ornamenten.
Vid högtiden gav de sin vackraste pisanica till
sin pojkvän och visade på så sätt sin kärlek. Även
gudföräldrarna och vännerna fick dekorerade ägg.
I staden Metlika, också i Bela krajina, gör man en
egen variant av pisanice, som kallas drsanke. |
 |
Praskanke tillverkas
genom att man kokar äggen med lökskal och skrapar sedan
ut ett mönster.
Det
vanligaste och äldsta sättet att dekorera äggen är
att plocka någon vårblomma, som man sätter
på ägget, stoppar in ägget i en strumpa och
kokar med lökskal.
Istället
för klämtande kyrkklockor hördes under denna
dag harskramlor.
Traditionella lekar med påskägg är s.k. sekanje (äggpickning)
och äggrullning (kotaljenje eller trcljanje).
Bilden
till höger kommer från en gammal läsebok, Naša
zacetnica, från 1968.
|
 |
 |
Inom
det stora området som sträcker sig från Centraleuropa
till de brittiska öarna och Skandinavien, som bosattes av
vendernas (västslavernas) ättlingar, kelterna och germanerna
har majfirandet överlevt från urtid till idag.
Majfirandet cirkulerar främst kring majstången (se del
8), som
föreställer Maya (se ovan), som i sin tur har fallit i glömska.
Majstången
har kvinnliga egenskaper, i motsats till vad många oftast tror idag, då trädet
som används är gran som både på slovenska (smreka)
och tyska (die Fichte) är i feminin form. Inom mytologin föreställer
detta träd det skyddande eviga moderträdet. I den slovenska byn abnice
i Kanaldalen kallas majstången fortfarande för maja (annars
kallas den i Slovenien idag mestadels för mlaj eller maj).
I den alpina regionen har sedvänjan att klättra uppför stången
bevarats. Pojkar klättrar upp till toppen tills de kan nå grenarna,
där presenter finns hängande. Den symboliska meningen är att den
som arbetar hårt kommer att skörda naturens frukter (Maya). |
I Karantanien har man vördat Heliga Maria
sedan kristianiseringen (se del
1). År 753 e.Kr. grundades Mariakatedralen i
Solio (slo. Gospa Sveta - Heliga frun, ty. Maria Saal)
eller kyrkan vid slottet Krn (se del
1) som den också nämns som i gamla källor.
Heliga Maria var Karantaniens beskyddare. Under tiden som följde
ersatte Mariagestalten förmodligen helt och hållet Maya
i folkets sedvänjor. Detta verkar ha skett mycket tidigt och
de hedniska ritualerna som var förbundna med naturens fruktsamhet
(Maya) förtrycktes om de stred mot den kristna doktrinen.
I maj månad firas idag vördnaden av Heliga Maria med
en högtid kallad Šmarnice (Lijekonvaljhögtiden).
På kvällarna
under denna högtid hålls litanior i kyrkan som ackompanjeras
med böner och med underbar sång, som bl.a. prisar den
blomstrande naturen i maj månad. |
Det
finns en urtida koppling mellan växtlighet
och eld. Den indiska Mayas gemål är Agni (det
slovenska ordet för eld är ogenj, det polska ogien, tjeckiska
ohen , ryska ogonj, bulgariska ogjn och
det serbokroatiska vatra),
den romerska Mayas gemål
är Vulcan och dessa två motsvaras av den slovenske
gudomen Kresnik (kres motsvarar det svenska ordet
brasa). Brasan är också typisk för majfirandet, då den
tänds kvällen
innan
1 maj så ock i Slovenien (kres), liksom i Sverige (Valborgsmässoafton
- majbrasa), som annorstädes inom Europa.
Den 30 april 2007 tändes den dittills högsta "majbrasan" i
världen
i slovenska Boštanj.
Den var 43,44 m hög och bestod av ca
1000 kubikmeter trä, som hade insamlats under ett helt år.
Det tog en månad att iordningställa brasan (se länk
med en filmsnutt med brasan från bilden). |
 |
 |
Kresnik anses
av de flesta forskare vara solhjälten, förbunden med midsommar
- den längsta dagen (21 eller 22 juni) och den kortaste natten,
dvs. (sol-)brasan. Detta var den mest mystiska dagen på året
- eldfirandet av solen. Högtiden sträcker sig långt
tillbaka till hednisk tid, men den firas idag några dagar senare. Kresni
vecer (braskvällen) firas den 23 och kres den
24 juni. Huvudpersonen Kresnik ersattes av kyrkan med firandet av
Johannes Döparen (slo. Janez Krstnik).
Nyare forskning
har visat att Kresniks solegenskaper är av yngre ursprung och
att han innan dess främst ansågs vara framförallt
en månvarelse,
som under sitt liv bara uträttade goda ting. Bland dessa fanns även
de tolv viktigaste, vilket skulle motsvara de tolv stjärntecknen.
Krenik var även världens härskare eller den s.k. härskaren över
det nionde riket. Han slogs mot fientliga andar och förvandlade
sig till olika figurer, för att uppnå något gott
för människorna. Sagorna ändrade Kresnik gradvis från
mångudom till eldsolens hjälte och till slut även
till världens härskare med sagolika egenskaper. |
Allhelgonadagen firas i Slovenien den 1 november som en nationell helgdag. Då smyckar man gravar med blommor och ljus samt minns
de döda.
I
forna tider var hela tiden mellan höstdagjämningen
och vintersolståndet de döda tid, deras själar
skulle under de långa nätterna återvända
till världen. Grupper av män klädde ut sig för
att personifiera de döda.
Kristendomen förändrade det hedniska
animistiska synsättet,
så att de döda istället sågs som "själar
i skärselden", som måste rengöras från
synd innan de kommer till himlen. För detta krävdes
att de levande bad för dem. Den dödes familj hyrde även
in andra för att de skulle hjälpa till att be, framförallt
fattiga och barn; dessa gick förr från hus till hus
och folk gav dem rituella kakor (prešce, vahtici, krelji,
minjeki). Detta skedde huvudsakligen den 2 november (alla
själars dag), och även dagen innan (allhelgonadagen).
Ritualkakan är nästan säkert en kvarleva från
förkristen tid. |
 |
Den
okända hedniska högtiden för de döda, har under
kristendomen delats upp i två kristna namnsdagar: S:t Michael
(29 september), när man i Koroška/Kärnten delar
ut ritualkakor, och S:t Martin (11 november), då man i slovenska
områden efter höstmåltiden lämnar rester
kvar på bordet för "troende själar".
I Slovenien känner man också sedan tidigare till seden att
skära ut ansikten ur pumpor och tända ljus i dem under mörka
höstdagar, men inte som en rituell handling, utan för att
skrämma barnen...
|
Martinovanje innebär
i Slovenien firandet av att vinet från att det varit nyvin
eller must har blivit riktigt vin - det är alltså vinets
högtidsdag som firas på S:t Martins dag. S:t Martin från
Torus († 11 november 397) firas annars på olika
sätt i de europeiska länderna och är det helgon
som gav en tiggare sin kappa för att denne skulle dölja
sin fattigdom. Vinet kan enligt traditionen välsignas av någon
som klär ut sig till biskop. Under firandet pågår
i vinregionerna även gästabud, där det oftast äts
gås och "mlinci" (se del 13). I det slovenska Istrien
kom traditionen martinovanje eller martinja först
efter 2:a världskriget. Typiska rätter har där att
göra
med olivolja (kan vara bara bröd och olja) som får ackompanjera
det unga vinet. Mer krävande rätter var även fui (pasta)
med tupp- eller hönsgulasch, som även kallas "gvacet",
stekt kalkon, surkål ("kapuz"), friterat bröd
med vinet Refošk (se del
13) m.m. |

Martinovanje
i Vinkällaren i
Krško.
|

|
Denna
högtid har tydligen ersatt en form av tacksägelsedag som
funnits sedan förkristen tid. Folket tackade gudarna för
god skörd och eftersom de sista djuren tagits hem från
betet för säsongen denna dag, bad de också för
hjordarnas och flockarnas beskydd. Under den sena hösten behövde
man förbereda köttet för den långa vintern
och några djur som grisar, kycklingar, kalkoner och gäss
slaktades. Så blev den särskilda bjudningen på S:t
Martins dag symbolisk såsom den fortfarande är idag.
Den obligatoriska måltiden representeras symboliskt av Martingåsen
(sv. Mårten
gås). Eftersom vinet mognar denna dag är firandet i
vinproducerande länder, liksom i Slovenien, också särskilt
förbundet med
vinprovning. I vinkällarna provar män och kvinnor alla
sorters vin och de skojar, skrattar och sjunger. |
Det
finns spår av forntida tro där de dödas andar återvänder
till jorden denna dag. I regionen Bela Krajina (se del 15) sätter
man t.ex. en vinkaraff med ett glas på bordet när gästerna
lämnat vingårdshuset. Det är menat för själarna
i skärselden så de också kan delta i festligheterna.
S:t Martin har som kristet helgon förmodligen ersatt den hedniske
slovenske gudomen Korant. Under
förkristen tid var han troligen vinterguden. Sitt
ursprung har han i det förhistriska Lord
of Animals, som hos kelterna bar hjorthorn, hos venderna
tjurhorn och i alplandskapet stenbockshorn. |

|
Idag
finns Korant kvar som karnevalfigur bl. a. i staden Ptuj med omnejd,
ett av de
slovenska områden med ett mycket rikt arv vad gäller traditionella
masker och karnevalfigurer. Ptujs Kurent-karneval har gått av stapeln i
februari månad oavbrutet
varje år sedan 1960. Traditionellt tillskrivs Korant övernaturliga
krafter, då han med sin skuttande och skramlande demoniska uppenbarelse
och särskilda ritual jagar bort vintern och kallar på våren.
Korantfiguren har blivit en symbol för staden Ptuj och dess omnejd samt även
ambassadör och maskot för Slovenien.
Korantfigurerna på bilderna till vänster:
den första med karakterisktiska vingar (Ptujfältet) och den
andra med tjurhorn (Slovenske gorice). |

|
Den
första söndagen efter 26 november börjar adventtiden,
som varar i fyra veckor. Den innebär en tid av andlig förberedelse
för Jesus födelse. Hos kristna har man sedan 500-talet
förberett sig för julen genom fasta, idag symboliseras
adventtiden också av en krans med fyra ljus.
|
 |
Under
avdenttiden har livet traditionellt sett varit lugnt - utan unga
pojkars sång, uppvaktning (slo. vasovanje - unga
pojkar knackade i smyg på sina flickors fönster och
försökte undvika att inte flickans mor tog dem på bar
gärning och hällde en hink vatten över dem), bröllop
eller fester. Under advent flätas kyrkliga och hedniska traditioner
samman, då kristendomen lagt till de forna hedniska traditionerna
kring vintersolståndet sitt kristna innehåll.
Adventtiden symboliseras som sagt av en krans av vintergröna växter
med fyra ljus; varje söndag tänder de troende ett ljus, så att
alla fyra ljusen är tända den sista söndagen före jul. |
I
början av december samlas traditionellt djävlar från
Slovenien, Österrike och Italien i Podkoren, nära trippelgränsen
mellan dessa länder.
Det är ett kulturetnologiskt evenemang
som går ut på att bevara gamla sedvänjor. Traditionen
med djävlar vid trippelgränsen sträcker sig långt
tillbaka i historien, ända till förkristna tider, då folk
trodde att de döda kom tillbaka till denna världen under
vintern.
Under mer än ett århundrade har djävlarna även
ackompanjerat S:t Nicklas från hus till hus och skrämt
de barn som inte varit snälla (se nedan)... |
|

S:t
Lucia
|
S:t
Luciadagen den 13 december var under tiden för den
julianska kalendern den kortaste dagen och den längsta
natten. Man trodde att världen då var öppen
för andar. Bland dem var den mest ödesdigra en kvinnlig
demon vars hedniska namn inte längre finns bevarad och
som har ersatts av S:t
Lucias namn. Luciafiguren är ambivalent - hon ger presenter
och lovar belöning åt dem som tror på henne
och hotar med hemska straff åt dem som inte gör
det.
Kyrkan
förbjöd den hedniska demonen och ersatte henne med
den goda figuren hos den heliga kvinnan, men lyckades inte helt
med sitt uppsåt. Idag finns två Luciafigurer; den
hedniska "mörka
Lucia" och den kristna kvinnomartyren, den "ljusa Lucia".
Den traditionen sträcker sig från östra Tyskland, över
Böhmen, Mähren, Burgenland, östra Slovenien och
västra Kroatien till mellersta Dalmatien - dvs. över
den urtida vendiska regionen (se del
8). Rikligt Luciafirande har bevarats i Sverige, som under
förgermansk tid var en blomstrande vendisk region. En av
traditionerna är det magiska Luciabrödet, som kallas lucijšcak på slovenska
och lussebröd eller lussekatter på svenska.
|
Det
slovenska luciabrödet
lucijšcak formas
på så sätt att degen rullas ihop och det kryddas med saffran, kanel
och dekoreras med tranbär eller russin.
Eftersom Lucia är synens beskyddarinna skulle man på denna
dag inte sy. Förr i tiden sade man: Den husmor som syr på Luciadagen,
syr ihop hönornas bak så de inte längre lägger ägg.
För att
få mycket ägg och kycklingar, hängde man under denna
dag vitlök på
en tråd som man fäste i tröskeln. I landskapet
Prekmurje (se del
15) lade man en skära farmför ingången till
stallet och svinstian, för att häxor inte skulle fådjuren
att tappa aptiten. I hela Slovenien
finns sedvänjan att de tolv dagarna från S:t Lucia till
julen förutsäger
vädret under det följande årets tolv månader.
Den första dagen förutsäger
januaris väder, den andra dagen februaris
osv. Under Luciadagen arbetade inte en del hantverkare och man avstod
också
från att göra en del av hemsysslorna. |
 |
Till
de slovenska barnen kommer vid slutet av året inte mindre än
tre presentutdelare. Se ett nyhetsinslag med alla tre på 24UR. |

Sankt
Nicklas
|
Sveti
Miklav (Sankt Nicklas) har sedan urminnes tider
kommit varje år den 6 december. I hans sällskap
finns vita änglar och svarta djävlar. Förr gick
processionen förbi varje hem. Barnen skrämdes upp
med att djävlarna tog det barn, som inte varit snällt.
Åt
de snälla barnen fyller Miklav »pehar« (en
särskild korg) med godsaker och presenter: en brödkaka
i form av djävulen, honungskakor, kex, godis, valnötter,
blommor, torkad frukt, böcker, julkrubba, pinne, vinterkläder,...
|

|
Boicek (Jultomten)
kommer till de slovenska barnen sedan Slovenien inte längre är
en del av Jugoslavien. Liksom andra länder har Slovenien
importerat honom från Amerika. På sin släde,
som dras av renar, kommer han med julklappar på julaftonen
den 24 december.
Men denne Jultomte har egentligen ersatt den forna jultraditionen då Jezušcek (Lille
Jesus/Jesusbarnet) kom med presenter till barnen.
Till jul är det i Slovenien även
tradition att lägga mossa under julgranen och i mossan ställa
upp en julkrubba med vackra lerfigurer.
I Postojnagrottan har man
traditionen att ställa upp en "levande julkrubba", ive
jasli. Den äldsta
kända
slovenska sången är Eno dete je rojeno (Ett barn är
fött),
som trycktes för första gången 1607, och sjöngs
av folket redan under 1400-talet. Den mest kända julsången är även
i Slovenien Sveta noc, blaena noc (Stilla natt, heliga
natt), som blev till i Österrike 1818.
|

Jultomten
|

Fader
Frost
|
Dedek
Mraz (Fader Frost) började ge de slovenska barnen
presenter under kommunismens tid, för att kyrkliga högtider
(som Sankt Nicklas och Jul) från makthavarnas håll
inte var önskvärda. Slovenien importerade Dedek Mraz
från Ryssland och han har hedniska rötter.
Det är
Maksim Gaspari som har designat den slovenske Dedek Mraz (se del
7):
Han bor under berget Triglav och har på huvudet en slovensk polhovka (se
nedan), har på sig en kappa av fårskinn
med påbroderade
folkloristiska motiv och bär en pinne med den slovenska flaggan
samt en grangren från Triglavskogarna. Till barnen kommer han med
presenter vid nyår.
|
I
en bok skriven av Dušica
Kunaver och Brigita
Lipovšek med titeln Slovenske šege ob boicu
in novem letu (Slovenska seder vid juletid och nyår),
som kom ut år 2005 vid förlaget Zaloba Mladinska
knjiga, får man veta mycket om de gamla traditionerna:
Under juletid känner slovenerna till tre heliga kvällar som fått
det korta namnet de tre jularna: första julen (den 24
december) infinner sig kvällen innan jul, andra julen eller gamla året (den
31 december) infinner sig kvällen före nya året, tredje julen (den
5 januari) är kvällen före firandet av de tre heliga kungarna.
I folkmun heter denna tredje jul pernahti, då man förr under
samma dag firade den hedniska vintergumman, Pehtra baba (se nedan).
Under den heliga kvällen förbereddes redan
julbordet. Allt som var på bordet hade en magisk kraft och bringade
hälsa och
lycka. |
Förutom
det rituella brödet fanns på julbordet och under det även
olika odlingsprodukter och verktyg. Herrn i huset lade till julbordet, som hade
fyllts på av husets fru, även andra saker: under bordet lade han plogjärn,
för att jorden skulle bli bördigare, lite halm och en höskära
för bättre skörd under det nya året samt annat som dikterades
av traditionerna i området. Sedan skyndade han för att innan skymningen
tillsammans med familjen välsigna huset med vigvattenstänk och rökelse.
Ännu idag gör många familjer så att man under ledning av
husets herre vigvattenstänker och sprider rökelse i huset, stallet,
trädgården och över de närliggande fälten. På vissa
ställen håller man sig till de gamla reglerna som bestämde varje
familjemedlems plats under denna familjeritual. Frun lägger i glöd
i byttan och herrn strör på en nypa rökelse. Frun fyller skålen
med redan välsignat vatten och lägger i en liten buxbum- eller grankvist.
Hela familjen går sedan för att välsigna gården. Det är
en familjeritual som upprepas alla de tre jularna.
|
 |
Efter
välsignelsen satte sig familjen att äta kvällsmaten,
som skulle vara blygsam, då även den heliga familjen för
länge sedan, när Maria och Josef sökte ett ställe
att lägga sitt nyfödda barn på, var hungriga. I de
slovenska områdena förberedde därför frun i
huset olika fastarätter till kvällsmat. De var oftast kalla
- avkyld kokt frukt och ärtväxter. På många
ställen åt familjen sin kvällsmat på bänken
vid kakelugnen, då bordet under den heliga kvällen utgjorde
någon form av husaltare. På vissa orter var framförallt
barnen förväntansfulla inför julkvällsmaten då de
fick var sin liten brödlimpa. Efter kvällsmaten sprang
de efter ved till källaren och sedan fort tillbaka till huset.
Det snabbaste barnet skulle vara snabbast under hela det kommande året.
På den
tiden då centrum i det slovenska hemmet fortfarande utgjordes
av en öppen spis, samlades familjen runt den under den heliga
kvällen. I Istrien, på Karst och i Bela krajina (Vita landskapet)
brann då i brasan en stor stubbe. I Bela krajina kallades den badnjak och
hos Karstborna boic (jul). Samlade vid brasan eller
sittandes bredvid varandra vid den varma kakelugnen i rummet glömde
familjen under den heliga kvällen alla bekymmer och gladdes över
den tysta lyckan hos den vackraste kvällen och den vackraste natten
under året. |

|
Till
midnattsmässan gick alla utom gamlingarna och de yngsta
barnen. Vägen till kyrkan med brinnande facklor var en högtidlig
händelse. På fler av de omgivande kullarna brann det
brasor. Alla husen var upplysta, i alla brann det ett ljus. Vid
kyrkan klämtade kyrkklockorna och killarna laddade bössorna
framför dem och sköt i luften.
I elezniki
i landskapet Gorenjska hade man en särskild tradition
under den heliga kvällen. På torget bars en heliganattklocka som
vägde två kilo. Med den klämtade man för
att ingen skulle somna och komma försent till midnattsmässan,
så som det hände prästen Pavec år 1622.
Han lät gjuta denna klocka åt sig och åt sina
församlingsbor med vilken man under de följande århundrandena
klämtade under den heliga kvällen.
Befolkningen i Štajerska (Steiermark) tog med sig pumpafrön
till midnattsmässen och rörde om dem i fickan, för att
det kommande året skulle ge god pumpaskörd. I fickan hade
de också några majsfrön, vete och annan säd samt
grönsaksfrön
för god skörd. Halozebefolkningen tog med sig bröd för
boskapen, för att den skulle hålla sig frisk. I kyrkorna i
Gorenjska hade organisterna seden att de till midnattsmässan förberedde
minst en ny sång. De troende lyssnade därför spänt,
när den nya sången skulle börja spela och sjungas. Särskilt
barnen lyssnade uppmärksamt. De försökte komma ihåg
sången så bra som möjligt, då de under de kommande
dagarna skulle sjunga den från dörr till dörr.
|
Under
julnatten, den heliga natten, rådde enligt
den gamla tron julvaka. I huset skulle det brinna minst ett ljus
eller en lykta. Om ljuset slocknade var det ett dåligt
tecken. Efter denna sed fick julen på vissa ställen
till och med sitt namn. I Dolenjska kallas den heliga kvällen
för badni vecer (vakakvällen), och den helika
dagen för badni dan (vakadagen). I Bela krajina
kallas den heliga kvällen för badnik, badnji
vecer (bedenji vecer). Dessa ord är förbundna
med det slovenska ordet bedeti (att vaka) eller latinska vigilia (vaka),
som i vissa slovenska landskap, i t.ex. Koroška (Kärnten)
och Štajerska (Steiermark) utvecklat sig till folkordet bila eller bilja.
Den heliga kvällen heter därför också sveta
bilja (den heliga vakan).
Den
nattliga vakan under den heliga kvällen och den heliga
natten hade belägg i den gamla tron, som hävdade,
att himlen var öppen under den heliga natten. Därför
skulle man öppna kistorna för att guds välsinelese
skulle hamna däri.
Tusen tysta önskningar skyndar under denna kväll mot stjärnorna
- om att det inte skulle finnas krig i världen, att det inte skulle
finnas hungriga och olyckliga människor, att det endast skulle finnas
plats för vänskap och välvilja.
Vad gäller julklappar, så skulle julen bringa
glädje åt alla, även de fattigaste. I de slovenska byarna
fanns traditionen att byborna gav presenter till byatiggarna. De gav även
presenter till sina barn. Barnen gladdes alldeles särskilt när
moder under den heliga kvällen steg in i rummet med en korg full
med valnötter och hasselnötter och hällde ut dem på golvet.
Det var den enda presenten som "Jultomten" kom med.
I
Karstlandskapet runt Trst/Trieste fanns traditionen att Jultomten
kastade nötter genom skorstenen. Barnen bad vackert sina
böner och upprepade "Vi är snälla, vi är
snälla". De visste inte att det stod en granne på taket,
som mor tidigare hade kommit överens med, om att han skulle
kasta presenterna genom skorstenen. Även boskapen fick
det bästa fodret och man såg till att de under den
heliga natten hade fullt i krubban. Boskapen fick även
salt.
|
Att
knacka dörr var på vissa ställen de fattigaste
barnens tradition. I elezniki samlades de i grupper i farstun
hos de rikare husen och sjöng den nya sången. Med denna önskade
de lycka och hälsa åt huset och fick för detsjälva
presenter från det högtidsdukade bordet.
Från högtidsmässan fick man springa hem snabbt. Den som
kom först hem var visst frisk under hela året, allt arbete gick
lätt för honom och han var bäst vid slåttern eller
skörden under det kommande året. Därför sprang killarna
hem sanbbt för att vara friska och starka och tjejerna för att
det nya året skulle bringa dem friare.
När folk återvände hem från midnattsmässan,
väntade dem i huset potica (se del 13), julbröd, gibanice (se
del 13) och annan julmat. Den riktiga gamla slovenska potica är
bakad i en rund, revbensmönstrad bakform med en kon i mitten. Även
idag då så många värderingar försvunnit har potica inte
förlorat sin högtidsstatus. Den berömda slovenska potica,
en rullad, rullad i förföriska cirklar fyllda med valnötter,
hasselnötter, ostmassa, vallmo, honung, grädde eller fettgrevar är
en oumbärlig högtidsrätt. |
|
Husbönderna
skyndade sig efter återvändot från kyrkan in i
stallet och gladde boskapen med bitar från julbrödet
och den bästa halmen eller till och med klöver. Även
boskapen skulle känna av att det var julnatt.
Juldagen (den 25 december) var under tiden för romarriket
en stor högtid. Det var den "oövervinnlige solgudens" (dies
natalis Solis invicti) födelsedag. Romarna tände lyktor
och eldar till hans ära. Vid samma tidpunkt firade de gamla
germanerna solens förnyelse (Julfest). Även de gamla
slaverna fick under tiden för vinterbrasan en ung gud, Svaroica (lille
Svarog), bogeca (lille guden) eller boica.
Det allmänna firandet hos hedningarna under tiden för
den unga Solens födelse, som föddes mitt i vintern samt
med nya krafter åter började stiga uppåt på himlen,
bytte kristendomen ut mot Kristus födelse. Denna dag hade
först även utsetts till början på det nya året.
Juldagen (Boicni dan) är den heligaste dagen på året,
för på denna dag vilar människorna och djuren. Ett gammalt ordspråk
säger att man är utvilad som en oxe på den heliga dagen. Alla
husdjuren skulle få presenter på juldagen. I Štajerska
fick husdjuren och även hönorna frön från dojek (doanjek),
en skördekrans, som husmodern får efter den avslutade skörden
och som hon förvarar fram till jul.
Den viktigaste delen av juldagen är julmiddagen. Husmodern lägger allt
det bästa som huset förmår på bordet. Bland de utvalda
rätterna
fanns förr mycket boveterätter: bovete potica, bovete ganci (se
del 12), bovetebullar, bovetegröt, osv. Det högtidliga julbordets överdåd
var den bästa garantin för att det kommande året skulle ge god
skörd.
I Slovenske gorice rådde under juldagen någon form av försoning
mellan vinicarji, vingårdarbetarna, och gazdi, ägarna. Ägarna
kom upp till vingårdarna efter dricka. De ville visa sig som goda och önskade
vingårdarbetarna god helg (vesele svetke). Under denna helg var
alla människor vänliga, inte bara människorna på jorden,
utan även Sankt Peter uppe i himlen. Den himmelske portvakten lät visst
den som dog på juldagen komma direkt in i himlen.
Under juldagen skulle familjen hålla sig hemma. Ingen skulle gå på besök,
utan bara till kyrkan och hem igen. Inte heller grannen fick komma till sin granne.
Om någon bröt mot detta gamla förbud, kunde det hända att
hönsen inte värpte ägg och att endast tuppar kläcktes ur
de befruktade äggen. I Škofje Loka hotade man den oönskade gästen,
som steg in i huset under den heliga dagen, med att han skulle få ett sotigt
lock från ugnen fastbundet över baken.
Varje familj behövde under denna dag en högtidlig frid. Endast julspelmännen
(boicni koledniki) började i skymningen på juldagen
spela och
var välkomna i varje hus. |
 |
Julspelmännens spelmannasånger
innehöll en hälsning, sedan lyckönskningar för
hälsa occh lycka och till slut en gåvobön. Byborna
lyssnade gärna till deras sånger, glada dragspelsmusik
(se del 9), munspel,
flöjter och cittror (se del
9).
Spelmännen var framförallt intresserade av gåvorna. Fick
de inte något hotade de med att ta dottern till fånga. Dessa "döttratjuvar" berättade
också vad som skulle hända med den "tillfångatagna
dottern": Vi ska ge henne till Tine i kvarnen-/han ska stoppa
mjölet
i kvarnen, /hon ska hålla säcken åt honom."
På vissa ställen spelade och sjöng även barnen och
gladdes åt gåvorna, äpplen, potica och bröd,
som de sjöng till sig. Förutom killar och barn så fanns
det under Valvasors tid (se del
3) även kyrkliga spelmän, som samlade pengar till köp
av vax för ljustillverkning. Hur mycket vax man lyckades samla och
hur mäktiga dessa ljus blev har Valvasor visat på kopparstick.
Eftersom grupper av spelmän inte sällan råkade i slagsmål
med varandra förbjöd kyrkan i början av 1800-talet denna
sed. |
Den
26 december är det S:t Stefans dag som i Slovenien kallas Štefanovo.
Den dagen tar man i Slovenien med sig hästarna till kyrkan
för att få dem välsignade. Hur det går till
kan ses på länken från bilden till höger. Det
katolska helgonet S:t Sefan var diakon
och den förste martyren samt är bl.a. hästarnas beskyddare. Samtidigt
så firas under denna dag Sloveniens självständighet och enighet
i samband med folkomröstningen 1990 (se del
7).
Se mer om hästens betydelse för slovenerna genom historien, del
14. |
|
 |
Den
6 januari kommer så den tredje julen (se ovan) Trettondedag
jul eller Sveti trije kralji (De tre vise männen),
då man förr under samma dag firade den hedniska vintergumman, Pehtra
baba. Hon bär ofta en mask med horn, som t.ex. i Zila-dalen.
Hon är känd som Pechtre i Salzburg med omnejd,
som Percht i Tyskland, som Šperechta i
Böhmen, som Befana i Italien, Tante Arie i
Frankrike osv. Hon uppenbarar sig även i Nordafrika (Haguza i
Marocko) och i centrala Asien. Hon förkroppsligar förmodligen
det förhistoriska Lady
of Animals från äldre stenåldern, men som
nådde sin kulmen under yngre stenåldern under matriarkatet.
Omkring år 2000 f.Kr. tog indo-européerna över
i Europa och introducerade patriarkatet, men i det centrala Europa överlevde
ett substratum av den gamla kulturen ur vilket det vendiska folket
utvecklades, vilka behöll många element från
det forna matriarkatet (se del
8). Trots det har hennes gestalt
bevarats även
i andra regioner.
I tidig jordbrukarkultur associerades hennes gestalt med den Stora
Modern,
särskilt med den Stora Jordemodern. Det har gett henne
en ambivalent roll: hon är givmild och hon straffar.
Baba eller Pehtra baba är den forna dödens
och återfödelsens gudinna, som i Baskien kallas Mari,
i Bretagne Ankou, på Irland Morrìgan,
i Litauen Regana, i Tyskland Frau Holle, i Ryssland
och i andra slaviska länder Baba Yaga. I Indien finns en
pre-vedisk gudinna med namnet Kali, som härstammar från
samma original.
|
I Clarissa
Pinkola Estés bok Kvinnor som slår följe
med vargar, kan man läsa om vildkvinnan, som står
för de urgamla kunskaperna och de kvinnliga instinkterna,
men som fått stå tillbaka under patriarkatets frammarsch
och hänssynslösa exploatering och förtryck. Hon
angrips liksom vargen i vår värld. Hon finns även
i Mexico och bland spanjorerna och puebloindianerna i USA och
har där många namn, bla. La Husera - Benkvinnan, La
Trapera - Samlerskan och La Loba - Vargkvinnan:
"Det finns en gammal kvinna som
bor på ett undangömt ställe som alla känner
till men få har sett. Liksom i östeuropeiska sagor
tycks hon vänta på att vilsegångna eller kringvandrande
och sökande människor ska komma till hennes gömställe.
Hon är
vaksam, ofta luden, alltid tjock, och hon är noga med att hålla
sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter
i största allmänhet mer som ett djur än som en människa..." |
|
 |
La Loba samlar på ben,
särskilt vargben och när hon sedan har fått ihop skelettet
och sjunger med höjda armar växer djuret fram med hull och
hår. "...Hela tiden sjunger La Loba så högt
att marken skälver i öknen , och medan hon sjunger slår
vargen upp ögonen, reser sig och rusar i väg längs dalgången..." När
en stråle från solen eller månen till slut träffar
vargen förvandlas den till en skrattande kvinna som springer fritt
mot horisonten.
För att återanknyta till Slovenien, så finns i berättelserna
om Kekec (se del
7) kvinnan Pehta som ser ut så som ovan beskrivs
och hon ledsagas av en varg. På bilden till vänster syns tant Pehta tillsammans
med skol- och dagisbarn i de slovenska bergen...
|
Baba
förekommer i sina äldsta avbildningar som Fågelgudinna och
symboliseras med en V-form. Sedan förekommer hennes avbild
allt oftare som Ormgudinna. Sedan 700-talet f.Kr. bär
Ormgudinnan också en krona, som symboliserar visdom och välstånd.
Den som strider mot den enorma vita ormen och erhåller dess
krona kommer att veta allt, se alla gömda skatter och förstå djurens
språk.
På det forna Karantaniens område har flera sagor med Ormdrottningen och
hennes magiska krona bevarats.
Vi kan idag känna igen dessa symboler i olika sammanhang: den onda ormen
i paradiset utgör en del av kristendomens demagogiska demonisering
av
kvinnan
(kristendomen har som sagt också
ersatt den hedniska visa kvinnans helgdag
med
tre visa
män) och ormen med krona symboliserar visdom inom läkekunskapen
(se del 3) bl.a. via den grekiska
läkeguden Asklepios ormstav. |
Under
kristendomens inflytande förlorade dödens och återfödelsens
gudinna en del av sin ursprungliga betydelse.
Slovenska föräldrar brukade mest använda henne till
att skrämma
sina bråkiga
barn med orden: "Om du inte uppför dig ordentligt,
så kommer Baba att ta dig!"
Hennes egenskaper överfördes till Den vita frun, som
ses som en förstörare och ett hot med övernaturliga krafter
- i denna roll normalt kallad Jaga baba. En blandning av häxa
och vildkvinna och ibland en träande. Generellt anses hon vara elak,
men i vissa fall hjälper hon de fattiga och straffar de rika.
I den slovenska kulturen har dödenaspekten hos gudinnan bevarats
i gestalten av ett skelett insvept i en vit mantel. Hon är Smrt (Döden)
och bär vanligtvis en lie.
I det östra Alpområdet över det forna Karantaniens område
har Baba bevarats i traditionerna såväl hos slovenerna som
hos det tyskspråkiga folket. Hennes namn finns i många sagor.
Efter den ryska motsvarigheten Morana finns inga spår
i den slovenska folkloren. Även i nomenklaturen finns bevis för
att Baba var en gudomlighet i det förkristna pantheon hos det karantanska
folket, då många klippformationer och bergstoppar har fått
namn efter henne, liksom grottan Divje babe (Vildkvinnan, se del
8).
På bilden till höger syns klippan Baba vid Poljane
nära Gorje i Bleds omgivning.
|
 |
I
och med kristendomen ersattes Baba med S:t Margareta, vars högtid är
under sommaren, under den säsongen då den forna gudinnan
visade sina mäktigaste krafter och påminner om att
naturen är dödlig och att där inte finns något
liv utan död. Gudinnan Baba fick som sagt djävulens
anlete, varav ormen är en av dess former och draken (en "utveckling"
av ormen) en annan. I den kristna legenden kämpade
S:t Margareta mot draken (djävulen) och besegrade samt kedjade
fast denna. I folktron släppte hon draken ibland, som då
rusade ut i världen i form av åskväder och orsakade
oerhörd skada. S:t Margaretas beskydd varade alltså endast
till hennes forna högtidsdag, den 12 juli. Detta medförde
flera regler inom det slovenska bondelivet. Höet skulle
bärgas till dess, så att bonden skulle få en
andra bärgning. Efter den dagen kom åskvädren
och regnen och den oerhörda hettan. Det sades också att
alla bär var giftiga efter denna dag då de hade
slickats av en orm, osv.
En av traditionerna i Slovenien var att i slutet av höbärgningssäsongen,
när den sista vagnen hö skulle köras in, så lastades
vagnen lågt framme och högt där bak. De unga kratterskorna
satt på toppen med en dragspelsspelare och en stoppad figur, kallad
Baba, utgjorde en del av festen. Även den sista vagnen kallades "baba".
Så räddades höet undan förstörelse och gudinnans
eventuella härjningar.
S:t
Margaretas senare och nuvarande högtidsdag, den 20 juli,
sammanfaller med de så kallade hunddagarna, pasji
dnevi, som är de varmaste under året. Hettan
kunde förstöra skörden, därför började
man skörda denna dag oberoende av om grynen hade mognat
tillräckligt eller ej. Man trodde att gudinnan satt i
den sista kärven på fältet vid skördens
slut. Därför kallades den sista kärven för
Baba. Den som skar av det sista knippet hö eller säd
sades "döda Baba". I Kostanjevica tror man att
den man som slår sista slaget vid tröskningen "dödar
Baba". Förklaringen är att man dödar korndemonen
så att naturen kan resa sig till nytt liv nästa år.
|
 |
Vanligtvis
togs den sista kärven hem på den sista glädjefyllda
skördevagnen och flätades till en krans. Kransen hängdes
på utsidan av husets ytterdörr. Kransen är en symbol
för härskaren, segern och ljuset. Alltså betydde kransen
på dörren att Baba hade besegrats och att skörden
var säkrad.
I Koroška/Kärnten
flätas en krans av tusenskönor/prästkragar som en
symbol för
S:t Margareta - på slovenska bär tusenskönan S:t
Margaretas namn, marjetica (lilla Marjeta), men även
prästkragen,
som på slovenska officiellt heter ivanjšcica,
kallas ofta i folkmun för marjetica.
Traditioner finns även
i samband med denna blomma, som upphängd
på ytterdörren
skyddar hemmet och fälten mot olycka, särskilt mot blixten,
osv. |
Det
finns många platser och kyrkor uppkallade efter S:t Margareta
på slovenskbefolkat
område. Det är troligt att kyrkor tillägnade henne byggdes på platser
där folket en gång bad att Baba skulle bespara dem olycka och elände. |
På bikupefronter
kan man se en bild där en kvinna sågas itu.
Detta till synes makabra dåd handlar egentligen om att Baba sågas.
Fram till 1900-talet medverkade folk från hela det slovenska
området i en ovanlig tradition just kallad "Baba sågas" (Babo agajo).
Hos grannfolken kan man inte finna någon liknande tradition.
Seden
utövades under
askonsdagen då en halmdocka uppseendeväckande sågades
itu i byns centrum. Betydelsen av detta hade glömts bort
sedan länge, men från början var det en symbolisk
handling utförd av byborna då huvuddelen av vintersäsongen,
Babas kalla och mörka härskardagar, var över. Ursprungligen
var nog sågningsceremonin lagd till midvintertid.
|
"Baba
sågas itu" från 1865. Se bikupefronter även
i del 2 och del
3.
|
 |
Häxan
har en stark koppling till den slovenska kulturtraditionen, så pass
att Slovenien också skulle kunna kallas Häxornas land.
Förutom otaliga sagor och berättelser, liksom större
litterära verk där häxor är inblandade har
slovenerna flera välkända lokala mötesplatser
för häxor, bland dem utmärker sig särskilt
bergstopparna på Klek, Slivnica, Grintovec och Rogaškaberget.
Häxorna har, enligt traditionen, ett särskilt starkt
inflytande på vädret, skörden, födelse och även ödet
i allmänhet.
Under pust (karnevaltiden,
se nedan) kan man få se Uršula,
den stora häxan
från Slivnica, som är huvudfiguren vid karnevalen
i Cerknica och även dess symbol (se bilden till vänster).
I sagan om Eldnatten (slo. Kresna noc, se del
14)
kan man läsa om hur det går till när häxorna flyger till berget
Klek under midsommar.
De
senaste åren arrangeras den största samlingen av
häxor i Slovenien i slottet Goricko (se del
15) under "Halloween" (slo. Noc
carovnic = sv. häxnatten) med tusentals häxor
och besökare.
|
 |
Omkring
den 20 februari är det karnevaltider i Slovenien, s.k. Pust.
På olika håll i landet går det karnevaltåg
med masker typiska för de olika områdena, men också sådana
som komiskt och satiriskt illustrerar politiska personer och aktuella
samt historiska teman (se länkar från bilderna ovan).
Den mest kända karnevalfiguren är kurent (se ovan),
som dominerar karnevaltåget i Ptuj (se filmsnutt till vänster).
En annan av de mest kända karnevalerna går av stapeln
i Cerknica (se filmsnutt till höger). |
|
Šelma kallas
karnevalen som är typisk för Kostanjevica på floden
Krka, som har pumpor med brinnande ljus innuti som sitt karnevalskännetecken.
Den upplysta pumpan som sitter på en påle bärs
enligt de äldsta källorna från 1800-talet av šelmefadern eller »Schelmenvater«,
dvs. narrarnas fader. Hela karnevalsfesten med medverkande, som
i det förflutna utgjordes av såväl småstadsborna
som de omgivande feodalherrarna och bönderna, kallas fortfarande
för »Perforcenhaus«. Detta namn har visst sitt
ursprung i det fransktyska uttrycket Perforce – Hatz, vilket
betyder parforcejakt (med hundar). Gruppen med karnevalnarrar
eller »Perforcenhaus« tar under karnevaltiderna helt över
den lokala makten från karnevalsöndagen till askonsdagen.
Den moderna karnevalen framhäver det gångna årets
politiska, ekonomiska och kulturella lokala och andra händelser
med en stor portion samhällskritik som förmedlas med
hjälp av humor och satir. Under »Perforcenhaus« används
i Kostanjevica valutan »1 kostanj« och »50
jeic«, som då ersätter euron.
|
 |
 |
I
Vrbica har man länge bara klätt ut sig för lokalbefolkningen
varför maskerna förblivit okända trots att det
tre dagar långa karnevalsfirandet har en lång tradition.
Alla karnevalsfigurer är förbundna med lokalbefolkningens
liv och öde. Skinnklädseln är hemmagjord med en
särskild teknik där man sträcker ut det nedblötta
skinnet över en formad träbit. Vid vrbiške šjeme är
de magnifika figurerna vita och svarta louc (jägarna)
de största
attraktionerna. De kan tolkas som två motsatta poler, som
en symbolisk kamp mellan ljuset och mörkret, vintern och
sommaren, det goda och det onda samt början och slutet.
Deras masker påminner om vildkatter eller lokatter. Det
gamla paret föreställer fadern och modern, som följs
av den stora familjen med allt från plogmän, såmän,
tröskmän, skogsarbetare till zigenare med björn,
handelsman med kamel och olika gårdfarihandlare. De vita
maskerna går med värdig gång i vita stadskläder
och föreställer överhögheten. En mask föreställer bršljanar,
som har murgrönegrenar på sina kläder och sin
bredbrättade stråhatt. Han spelar på karnevalinstrumentet lonceni
bas (krukbas, se del
9).
|
På söndagseftermiddagen
framförs pantomimteater för lokalbefolkningen. På tisdag är
det poberíja (insamling) då man i karnevalkläder,
men utan ansiktsmålning samlar gåvor från hus
till hus till vecerna fešta (kvällsfesten),
och på onsdagen tar man farväl av karevalen och "gräver
ner" den. Man håller sig strängt till traditionerna
under karnevalen i Vrbica och tar inte till moderna påfund
eller gör narr av enskilda personligheter. Med pantomimteatern
t.ex. framställs enbart en karikatyr av det vardagliga livet. |
I
Ponikve i Dolenjskaregionen bevaras olika karnevalfigurer med det
gemensamma namnet "máckare" typiska för
Dobrepolje-dalen tack vare lokala pojkgrupper. I Ponikve har man
utvecklat några egna lokala figurer bland vilka även
tupparna (slo. petelini) räknas. Förberedelserna inför
karnevalen sker redan några veckor innan. Där är
det endast de unga männen som klär ut sig och de förbereder
sin utrustning liksom innehållet i festligheterna som tar över
i hela byn. I programmet ingår karnevalfigurernas morgonrundvandring,
eftermiddagståget med ett program mitt i byn, som har samband
med aktuella händelser i samhället, kvällsrundvandringen
och den efterlängtade nattliga invigningen av unga män
in i gemenskapen. Karnevalens början tillkännages från
tidiga morgon av s.k. "podivci", bland vilka
de mest typiska är "tuppar" med röda slängkappor,
vitröda byxor och tuppmasker. Under eftermiddagen och på kvällen
tar de på sig strutmössor av kartong, prydda med färgranna
band och pappersblommor. |
 |
Bland övriga
karnevalsfigurer i Ponikve finns även "jajcar" (äggmannen)
och "jajcarca" (äggkvinnan), som samlar
gåvor runt om i husen, ledaren eller agenten i grönvita
byxor och cylinderhatt på huvudet, två "vackra
par", spelmannen och polisen. |
  |
I Dobrepolje,
i dalen där Ponikve ingår, är maskerna annars indelade i ta
lepi, "de
vackra", och ta grdi, "de fula", samt gospojske
mackare, "härskapsmaskerna".
Processionen
leds av en kommandant, som bär på en träsabel.
Bland alla
masker finns även den stora häxan med sin lille make,
den gamle mannen som bär sin gamla kvinna i en axelkorg,
grupper av masker med arrangerade scener som häxsågning,
en häxkvarn
och plogmän och en stor grupp av masker som ett bröllopsfölje, ojscet.
|
De
s.k. pustôvi-maskerna
från byarna under Krn, Dreniške Ravne, Jezerca,
Magozd och Drenica är särskilt intressanta. Särskilt
asiktsmaskerna av trä som hör till "de fula" eller lavfarji (löpare).
Det är skräckinjgande masker med särskild dräkt
med pälsmantel och färglada textilier och koskällor,
som petar på barn och flickor med sina långa tungor.
En av dem leder en fastkedjad svart "djävul".
Andra masker ingår bland "de vackra", harmonikaš -
dragspelsspelarna och kšeftarji - affärsmännen,
som ansvarar för insamlingen av gåvor. |
|
De
vackra dansar framför varje hus vilket är en ära
för familjerna som bor där. En annan karaktär utgörs
av "turspelet" som br på en tupp i en bur och säljer
lotter. Trots att maskerna har utvecklats med tiden kan man fortfarande
urskilja arkaiska element i karnevalen. |
  |
En
gammal sed från Prekmurje är Borovo gostüvanje;
om ingen i byn gifter sig under tiden före pust (karnevalen
i februari) så arrangeras gostüvanje som straff. Då låter
man den äldsta pojken eller flickan, som vill, men ännu
inte har gift sig, gifta sig med en tall; det ordnas ett riktigt
bröllop för hela byn som också är en karneval,
då upp till 150 olika masker med särskilda roller medverkar
- t.ex. tallens far, tallens mor, bruden och brudgummen, äldsten,
zigenare, olika hantverkare m.m. Seden har förnyats efter
2:a världskriget och den drar med sin färggrannhet, livsglädje,
skojfriskhet och outtömda folkliga fantasi på senare
tid även till sig turister. |
Škoromati från
Brkini är ett gemensamt namn för masker från Brkiniområdet
i sydvästra Slovenien. De uppträder som grupp i Podgrad
och Hrušcica. Men tills nyligen var karnevalfirandet
inte begränsat till dessa två platser och varade också under
en längre tid, ända från den 26 december (S:t Stefan)
till askonsdagen. Pojkarna arrangerar karnevalen och de mest pittoreska
maskerna är de s.k. s poberínom eller škoromati,
som sakta springer genom byarna och klämtar med klockor. Huvudbonaden
utgör den mest distinkta delen av utklädnaden. De är
klädda
i pälskappor, har vita "långkalsonger" och
färgglada sockor. |
|
Den
centrala karaktären är škopit - det finns
vanligtvis två i varje grupp - som är skrämmande
masker i svarta mantlar och med nedsotade ansikten. De har stora
hattar dekorerade med vingar från hökar eller tuppar
och de försöker sota ner sina offer. I gruppen ingår även
andra masker som man kan finna nästan över hela det slovenska
området, t.ex. den med lappade kläder, slåtterkarlen,
zigenarmannen och -kvinnan, den tjocke, fotografen, skatteindrivaren,
läkaren, dragspelsspelaren, Rezijabon m.fl. |
 |
I
Cerkno kallas processionen laufarija och kännetecknas
framföralt av den vilde mannen Pust (se bild till
vänster), som bär horn och är helt övertäckt
av mossa och håller en gran i sina händer.
Även
de andra maskerna är intressanta, som murgrönemannen
- ta bršlanov, halmmannen - ta slamnat och
fjädermannnen - ta pernat... som representerar
den agrara mytologin. Även en rad människokarikatyrer
finns med, som t.ex. den fulle gubben och fulla gumman m.fl.
|
 |
Andra
traditionella masker runt om i de slovenska områdena är
(
se nedan från vänster till höger) t.ex. olika
former av djävulsutstyrslar,
Rusa (Hästen)
och Picek (Kycklingen)
från Ptujfältet, Ta terjast från
Cerkno, Korant från Dravsko polje och Blumari från
Cedad/Cividale i Friuli, Italien. |
 |
2008
kom boken Zlati cvet - bajeslovje Slovencev (Guldblomman
- slovensk mytologi) ut, författad av dr. Joko Šavli
(se del 8), som
handlar just om den slovenska mytologin. Huvuddelen av boken handlar
om de förkristna karantanska gudarna så som
författaren har funnit dem i den slovenska folktraditionen
och folkloren. Ett annat kapitel handlar om andeväsen såsom
häxor, dvärgar, féer osv. som uppenbarar sig i
slovenska sagor och legender. På baksidan av boken på bilden
till höger syns Triglav, Orjak , iva occh Korant,
Författaren avslöjar att många
av de slovenska lokala hedniska gudomligheterna förpassades till det fördolda
genom karantanernas kristianisering (se del
1)
emedan några
av ritualerna överfördes till ceremonierna kring firandet av
skyddshelgon. Den förkristna kulturen förstördes inte helt,
utan den kristianiserades. Hedniska seder flätades samman med kristna
traditioner och har bevarats till idag i många slovenska högtider
så som julen (se ovan),
påsken, maj-högtiden (se ovan) osv. |
 |
Uppenbarligen
agerade missionärerna enligt De doctrina critiana av S:t
Augustinus, som sade att de hedniska kulturella värdena
skulle bevaras så länge de inte stod i motsättning
till kristendomen. I den karantanska pantheon träffar vi på många
gudomligheter som även finns annorstädes, som Moder Jord
(slo. Zemlja, se ovan), Moder
Natur (Maya, se ovan), iva (Liv), Vesna (se ovan),
eller solguden Belin. Men huvuddelen är inhemska
gudomligheter och typiska slovenska mytologiska väsen: Orjak (Giganten), Korant eller Kurent (se ovan), Pust, Kresnik (se ovan) Triglav, Dogana (Zarja), Noreia, Korontan, Svarog, Baba
(se ovan), Vodin (se nedan), Jarnik, Svetovid,
... Boken avslöjar ett rikt andligt arv som har bevarats i
det slovenska folkets traditioner. |
Enligt
Joko Šavli (se del
8) var Vodin/Odin förmodligen Karantaniens krigsgud.
Det finns inga dokument som styrker detta, men i det karantanska
förkristna pantheon fanns säkerligen en krigsgud. Inte
heller finner man spår efter honom i den slovenska traditionen,
men man antar att karantanerna/slovenerna hör till den ursprungliga
befolkningen av venetisk härkomst (se del
8). Om man går
tillbaka till veneternas/vendernas första period, som utgörs
av tiden för migrationen från deras ursprungliga hemland
i Lausitz (efter 1200 f.Kr.), då migrationströmmarna
gick mot flera delar av Europa (se del
8), där de tillsammans med äldre invånare bildade
nya civilisationer, så antas en av strömmarna även
nå Skandinavien under den så kallade nordiska bronsåldern
(ca 1700 till 500 f.Kr., se del
8). Den blomstrande vendiska perioden
i Skandinavien slutade med en klimatförändring som ledde
till sämre,
fuktigare och kallare klimat med en gradvis minskning av skörden,
en ökande barnadödlighet och slutligen en minskning av
befolkningen. Under järnåldern (efter ca 500 e.Kr.)
visar arkeologiska fynd en kontinuitet i kremeringen av de döda
och begravning i urnor. Under de senaste århundradena f.Kr.,
spred sig dock influenser från Centraleuropa till Skandinavien
från den nordvästra delen av Tyskland. Uppenbarligen
anlände flera germanska folk och bosatte sig i Skandinavien,
och det germanska språket segrade gradvis (se del
8). I en sådan blandad civilisation har inte den mycket
rika skandinaviska mytologin inte en ren germansk härkomst,
så som man i allmänhet tror. Odin, den högste guden
i den skandinaviska och gammaltyska pantheon bär ett vendiskt
namn med den vendiska roten *vod, motsvarande verbet "voditi" (att
leda). Således betyder gudens namn Vodin (förkortat
Odin) ordagrant "ledaren" (i krig). När folket kristnades
ersattes krigsgudens gestalt med S:t Mikael. |

Ovanför
Friulis slätter finns i kryptan i Stara gora (Castelmonte,
618 m) en staty av S:t Mikael. Pilgimskyrkan som idag tillägnas
Maria var förr tillägnad ärkeängeln Mikael.
|
Kejsar
Theodosius
|
Det
var på slovensk mark som det avgörande slaget mellan
kristendomen och hedendomen stod under romartiden - slaget
vid Frigidus.
Den romerske hedniske kejsaren Eugenius besegrades av den kristne kejsaren
av Östromerska riket (Konstantinopel) Theodosius år 394 e.Kr.
varav följden
enligt en beskrivning blev att Europa översköljdes av en tro
som grundade sig på en myt istället för att människan
skulle fortsätta att besluta hedniskt i samklang med naturen... Det
var vädrets makter som hade den avgörande rollen i stridens utgång.
Karstlandskapets kraftiga bora-vind, burja, blåste upp till
den hedniska arméns nackdel. |
|
1994
gav slovenska postverket ut ett frimärke inför stridens
1600-års jubileum. Sommaren 2009 arrangerade för första
gången byborna i Vrhpolje ett spektakel där man återgav
striden vid "den
kalla floden", det upprepades även under år 2010 - se länk. |
Lov
na polhe,
sjusovarjakt, är en traditionell jakt i Slovenien. Vid
slottet Snenik finns
sedan 1980 muséet Polharski muzej, med en jägarsamling
och en presentation av den anrika sjusovarjakttraditionen. Janez
Vajkard Valvasor (se del
3) skrev även om sjusovaren i sitt berömda verk The
Glory of the Duchy of Carniola. Förr berikade köttet
från sjusovaren den enkla människans måltider,
dess fett ansågs ha mångsidiga medicinska egenskaper
och av skinnet gjorde man mössor, s.k. polhovke (se
bilden till höger av konstnären Maksim Gaspari,
se del 7)
Mössan polhovka har under de senaste hundra åren utgjort
en symbol för slovenskheten. Den var en synlig symbol på de
slovenska studenternas huvuden i Wien och
under 2:a världskriget
förbjöd de tyska ockupanterna mössan, för de ansåg
att man med denna ville markera sin slovenska nationella identitet.
Sjusovaren (se del 16)
har alltså en speciell betydelse i Slovenien och det finns de som
anser att sjusovarjakten därför också borde förbjudas.
I landet finns det 4 till 5 olika sjusovarsorter och man har en av de starkaste
sjusovar-populationerna i Europa - varför det är så vet man inte.
|

Mössan polhovka
|
Fortsättning följer! Denna del är
inte klar.
|
Under uppbyggnad! |
Sloveniens historia del
1, del 2, del
3, del 4, del
5, del 6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15, del
16, del 17, del
18 |