Enligt etnologen och konsthistorikern dr. Janez Bogataj är Vesna, som med sitt namn förkroppsligar våren, inte en slavisk (och slovensk) gudinna utan ett mytiskt väsen.

Vittnesberättelser om vesnor eller vešcor och minnen från dem levde på vissa håll kvar även efter 2:a världskriget. Vesna skulle bl.a. ha varit Vesniks kompanjon - båda hör nog till utvecklingsmässigt yngre mytiska väsen, som är förbundna med olika bonderitualer.
Trots att namnet Vesna är av slaviskt ursprung och i många slaviska språk betyder vår, och även står för ungdom, vårglädje och frodighet, är den i det slovenska språket uttryckligen ett poetiskt, från andra slaviska språk övertaget uttryck för denna årstid. I den slovenska folkliga traditionen finner man namnet på detta mytiska väsen framförallt i sällskap med de mytiska väsen som vi benämner häxor. Dessa vesnor skulle då bo i vackra slott på höga berg, där de samtalar om årets skörd, människors livsöden och annat. Deras slott omges av en stor cirkel, som förbjuder dem att komma ut under året förutom i februari. Därför kallas månaden också "vesnar". I denna månad beger de sig ner i dalen bland människorna och åker mellan klockan 11 på kvällen och midnatt på trävagnar utmed vägarna. Samtidigt ger de ifrån sig särskilda ljud; folk säger att de "kraxar", dvs. väsnas. Endast enstaka människor som har den egenskapen medfödd kan höra dem. Den som lyckas klättra upp till deras slott i bergen, kan få veta vad som kommer att hända under året. Men vé den, som tas på bar gärning.

För en människa med svår hosta kan man använda jämförelsen "du kraxar/väsnas som en vesna".

Egentligen kan tydligen inte Vesna, som hyllas som vårgudinna av andra slaviska folk, inte återfinnas i den rollen i det slovenska folkets tradition. Hon hör till östra Europa. Snarare hyllades sedan forna tider gudinnan Maya. Maya kan man också finna i Indien under den Vediska perioden efter 1000 f.Kr. (se del 8). I det romerska pantheon påträffas hon också, men hon har där en mindre roll.

I det slovenska folkets berättartradition kan man dock påträffa namnet Vesna i form av Vesina. Hon var Kresniks (eld, sol, se nedan) syster och bodde i slottet Vurberk (Wurmberg, Kacjak) nära Maribor. En gång när Kresnik inte var hemma klängde sig en enorm drake fast vid slottsmuren och försökte belägra slottet. Men Kresnik kom tillbaka i tid och besegrade monstret. Sedan gifte han sig med Vesina och de levde lyckliga i alla sina dagar.

I denna berättelse representerar draken vintern som besegras av solen (Kresnik). När våren (Vesina/Vesna) har befriats kan den fruktsamma säsongen börja sin livscykel. En annan slovensk sägen med vesnor är den som kan läsas ovan.

Påsk heter på slovenska Velika noc (Stora natten). Helgen benämns så i västslaviska språk, men ej i sydslaviska. På litauiska betyder själva ordet Velykos påsk. Dessa benämningar vittnar enligt dr. Jožko Šavli (se del 8) om en forntida högtid, förmodligen för att fira vårens ankomst, som existerade under den baltoslaviska perioden för tusentals år sedan. I och med kristianiseringen integrerades det med flertalet traditioner till den kristna högtiden för Jesu död och återuppståndelse.
Sedan forna tider har dessa urgamla traditioner lämnat ett särskilt avtryck och är idag fortfarande en integrerad del av påsktraditionen. En av de tydligaste symbolerna är färgning av påskägg. Det slovenska språket har ett urgammalt uttryck för denna tradition, kallad pirh, som betyder "ljus- och skuggfärger". Det är förmodligen ett indoeuropeiskt ord, eftersom idag bara det persiska språket känner till dess riktiga mening.

På bilden (målad av Maksim Gaspari, se del 7) bärs korgar fyllda med påskmat till kyrkan under påskafton för att välsignas.

Enligt den slovenska traditionen börjar påskdagens högtidsmässa redan kl. 4.00 på morgonen, när det fortfarande är mörkt ute. Mässan åtföljs av körens påskpsalmsång och kallas för Vstajenje (Uppståndelsemässan). En procession går sedan ut ur kyrkan genom byn, staden eller stadsdelen, som återvänder till kyrkan när dagen redan grytt. Gryningen representerar ljusets seger över mörkret.

Efter 2:a världskriget förbjöds påskprocessionerna. Under flera årtionden var man tvungen att utföra endast symboliska processioner inom kyrkans väggar.

Till frukosten under påskdagen äter man i Slovenien traditionellt påskägg (pirhi), skinka, pepparrot och den slovenska valnötskakan, potica. Äggen symboliserar Jesu bloddroppar, pepparroten symboliserar spikarna som Jesus korsfästes med, valnötskakan symboliserar törnenkronan och skinkan Jesu kropp.

Praskanke tillverkas genom att man kokar äggen med lökskal och skrapar sedan ut ett mönster.

Det vanligaste och äldsta sättet att dekorera äggen är att plocka någon vårblomma, som man sätter på ägget, stoppar in ägget i en strumpa och kokar med lökskal.

Istället för klämtande kyrkklockor hördes under denna dag harskramlor. Traditionella lekar med påskägg är s.k. sekanje (äggpickning) och äggrullning (kotaljenje eller trcljanje).

Bilden till höger kommer från en gammal läsebok, Naša zacetnica, från 1968.

Martinovanje i Vinkällaren i Krško.

Den första söndagen efter 26 november börjar adventtiden, som varar i fyra veckor. Den innebär en tid av andlig förberedelse för Jesus födelse. Hos kristna har man sedan 500-talet förberett sig för julen genom fasta, idag symboliseras adventtiden också av en krans med fyra ljus.

S:t Lucia

Sankt Nicklas

Sveti Miklavž (Sankt Nicklas) har sedan urminnes tider kommit varje år den 6 december. I hans sällskap finns vita änglar och svarta djävlar. Förr gick processionen förbi varje hem. Barnen skrämdes upp med att djävlarna tog det barn, som inte varit snällt.

Åt de snälla barnen fyller Miklavž »pehar« (en särskild korg) med godsaker och presenter: en brödkaka i form av djävulen, honungskakor, kex, godis, valnötter, blommor, torkad frukt, böcker, julkrubba, pinne, vinterkläder,...

Božicek (Jultomten) kommer till de slovenska barnen sedan Slovenien inte längre är en del av Jugoslavien. Liksom andra länder har Slovenien importerat honom från Amerika. På sin släde, som dras av renar, kommer han med julklappar på julaftonen den 24 december.

Men denne Jultomte har egentligen ersatt den forna jultraditionen då Jezušcek (Lille Jesus/Jesusbarnet) kom med presenter till barnen.

Till jul är det i Slovenien även tradition att lägga mossa under julgranen och i mossan ställa upp en julkrubba med vackra lerfigurer.
I Postojnagrottan har man traditionen att ställa upp en "levande julkrubba", žive jasli. Den äldsta kända slovenska sången är Eno dete je rojeno (Ett barn är fött), som trycktes för första gången 1607, och sjöngs av folket redan under 1400-talet. Den mest kända julsången är även i Slovenien Sveta noc, blažena noc (Stilla natt, heliga natt), som blev till i Österrike 1818.

Jultomten

Fader Frost

Dedek Mraz (Fader Frost) började ge de slovenska barnen presenter under kommunismens tid, för att kyrkliga högtider (som Sankt Nicklas och Jul) från makthavarnas håll inte var önskvärda. Slovenien importerade Dedek Mraz från Ryssland och han har hedniska rötter.

Det är Maksim Gaspari som har designat den slovenske Dedek Mraz (se del 7):

Han bor under berget Triglav och har på huvudet en slovensk polhovka (se nedan), har på sig en kappa av fårskinn med påbroderade folkloristiska motiv och bär en pinne med den slovenska flaggan samt en grangren från Triglavskogarna. Till barnen kommer han med presenter vid nyår.

Till midnattsmässan gick alla utom gamlingarna och de yngsta barnen. Vägen till kyrkan med brinnande facklor var en högtidlig händelse. På fler av de omgivande kullarna brann det brasor. Alla husen var upplysta, i alla brann det ett ljus. Vid kyrkan klämtade kyrkklockorna och killarna laddade bössorna framför dem och sköt i luften.

I Železniki i landskapet Gorenjska hade man en särskild tradition under den heliga kvällen. På torget bars en heliganattklocka som vägde två kilo. Med den klämtade man för att ingen skulle somna och komma försent till midnattsmässan, så som det hände prästen Pavec år 1622. Han lät gjuta denna klocka åt sig och åt sina församlingsbor med vilken man under de följande århundrandena klämtade under den heliga kvällen.

Befolkningen i Štajerska (Steiermark) tog med sig pumpafrön till midnattsmässen och rörde om dem i fickan, för att det kommande året skulle ge god pumpaskörd. I fickan hade de också några majsfrön, vete och annan säd samt grönsaksfrön för god skörd. Halozebefolkningen tog med sig bröd för boskapen, för att den skulle hålla sig frisk. I kyrkorna i Gorenjska hade organisterna seden att de till midnattsmässan förberedde minst en ny sång. De troende lyssnade därför spänt, när den nya sången skulle börja spela och sjungas. Särskilt barnen lyssnade uppmärksamt. De försökte komma ihåg sången så bra som möjligt, då de under de kommande dagarna skulle sjunga den från dörr till dörr.

Under julnatten, den heliga natten, rådde enligt den gamla tron julvaka. I huset skulle det brinna minst ett ljus eller en lykta. Om ljuset slocknade var det ett dåligt tecken. Efter denna sed fick julen på vissa ställen till och med sitt namn. I Dolenjska kallas den heliga kvällen för badni vecer (vakakvällen), och den helika dagen för badni dan (vakadagen). I Bela krajina kallas den heliga kvällen för badnik, badnji vecer (bedenji vecer). Dessa ord är förbundna med det slovenska ordet bedeti (att vaka) eller latinska vigilia (vaka), som i vissa slovenska landskap, i t.ex. Koroška (Kärnten) och Štajerska (Steiermark) utvecklat sig till folkordet bila eller bilja. Den heliga kvällen heter därför också sveta bilja (den heliga vakan).

Den nattliga vakan under den heliga kvällen och den heliga natten hade belägg i den gamla tron, som hävdade, att himlen var öppen under den heliga natten. Därför skulle man öppna kistorna för att guds välsinelese skulle hamna däri.
Tusen tysta önskningar skyndar under denna kväll mot stjärnorna - om att det inte skulle finnas krig i världen, att det inte skulle finnas hungriga och olyckliga människor, att det endast skulle finnas plats för vänskap och välvilja.

Vad gäller julklappar, så skulle julen bringa glädje åt alla, även de fattigaste. I de slovenska byarna fanns traditionen att byborna gav presenter till byatiggarna. De gav även presenter till sina barn. Barnen gladdes alldeles särskilt när moder under den heliga kvällen steg in i rummet med en korg full med valnötter och hasselnötter och hällde ut dem på golvet. Det var den enda presenten som "Jultomten" kom med.

I Karstlandskapet runt Trst/Trieste fanns traditionen att Jultomten kastade nötter genom skorstenen. Barnen bad vackert sina böner och upprepade "Vi är snälla, vi är snälla". De visste inte att det stod en granne på taket, som mor tidigare hade kommit överens med, om att han skulle kasta presenterna genom skorstenen. Även boskapen fick det bästa fodret och man såg till att de under den heliga natten hade fullt i krubban. Boskapen fick även salt.

Den 6 januari kommer så den tredje julen (se ovan) Trettondedag jul eller Sveti trije kralji (De tre vise männen), då man förr under samma dag firade den hedniska vintergumman, Pehtra baba. Hon bär ofta en mask med horn, som t.ex. i Zila-dalen. Hon är känd som Pechtre i Salzburg med omnejd, som Percht i Tyskland, som Šperechta i Böhmen, som Befana i Italien, Tante Arie i Frankrike osv. Hon uppenbarar sig även i Nordafrika (Haguza i Marocko) och i centrala Asien. Hon förkroppsligar förmodligen det förhistoriska Lady of Animals från äldre stenåldern, men som nådde sin kulmen under yngre stenåldern under matriarkatet. Omkring år 2000 f.Kr. tog indo-européerna över i Europa och introducerade patriarkatet, men i det centrala Europa överlevde ett substratum av den gamla kulturen ur vilket det vendiska folket utvecklades, vilka behöll många element från det forna matriarkatet (se del 8). Trots det har hennes gestalt bevarats även i andra regioner.

I tidig jordbrukarkultur associerades hennes gestalt med den Stora Modern, särskilt med den Stora Jordemodern. Det har gett henne en ambivalent roll: hon är givmild och hon straffar.

Baba eller Pehtra baba är den forna dödens och återfödelsens gudinna, som i Baskien kallas Mari, i Bretagne Ankou, på Irland Morrìgan, i Litauen Regana, i Tyskland Frau Holle, i Ryssland och i andra slaviska länder Baba Yaga. I Indien finns en pre-vedisk gudinna med namnet Kali, som härstammar från samma original.

La Loba samlar på ben, särskilt vargben och när hon sedan har fått ihop skelettet och sjunger med höjda armar växer djuret fram med hull och hår. "...Hela tiden sjunger La Loba så högt att marken skälver i öknen , och medan hon sjunger slår vargen upp ögonen, reser sig och rusar i väg längs dalgången..." När en stråle från solen eller månen till slut träffar vargen förvandlas den till en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten.

För att återanknyta till Slovenien, så finns i berättelserna om Kekec (se del 7) kvinnan Pehta som ser ut så som ovan beskrivs och hon ledsagas av en varg. På bilden till vänster syns tant Pehta tillsammans med skol- och dagisbarn i de slovenska bergen...

Under kristendomens inflytande förlorade dödens och återfödelsens gudinna en del av sin ursprungliga betydelse. Slovenska föräldrar brukade mest använda henne till att skrämma sina bråkiga barn med orden: "Om du inte uppför dig ordentligt, så kommer Baba att ta dig!"
Hennes egenskaper överfördes till Den vita frun, som ses som en förstörare och ett hot med övernaturliga krafter - i denna roll normalt kallad Jaga baba. En blandning av häxa och vildkvinna och ibland en träande. Generellt anses hon vara elak, men i vissa fall hjälper hon de fattiga och straffar de rika.
I den slovenska kulturen har dödenaspekten hos gudinnan bevarats i gestalten av ett skelett insvept i en vit mantel. Hon är Smrt (Döden) och bär vanligtvis en lie.

I det östra Alpområdet över det forna Karantaniens område har Baba bevarats i traditionerna såväl hos slovenerna som hos det tyskspråkiga folket. Hennes namn finns i många sagor. Efter den ryska motsvarigheten Morana finns inga spår i den slovenska folkloren. Även i nomenklaturen finns bevis för att Baba var en gudomlighet i det förkristna pantheon hos det karantanska folket, då många klippformationer och bergstoppar har fått namn efter henne, liksom grottan Divje babe (Vildkvinnan, se del 8).

På bilden till höger syns klippan Baba vid Poljane nära Gorje i Bleds omgivning.

I och med kristendomen ersattes Baba med S:t Margareta, vars högtid är under sommaren, under den säsongen då den forna gudinnan visade sina mäktigaste krafter och påminner om att naturen är dödlig och att där inte finns något liv utan död. Gudinnan Baba fick som sagt djävulens anlete, varav ormen är en av dess former och draken (en "utveckling" av ormen) en annan. I den kristna legenden kämpade S:t Margareta mot draken (djävulen) och besegrade samt kedjade fast denna. I folktron släppte hon draken ibland, som då rusade ut i världen i form av åskväder och orsakade oerhörd skada. S:t Margaretas beskydd varade alltså endast till hennes forna högtidsdag, den 12 juli. Detta medförde flera regler inom det slovenska bondelivet. Höet skulle bärgas till dess, så att bonden skulle få en andra bärgning. Efter den dagen kom åskvädren och regnen och den oerhörda hettan. Det sades också att alla bär var giftiga efter denna dag då de hade slickats av en orm, osv.

En av traditionerna i Slovenien var att i slutet av höbärgningssäsongen, när den sista vagnen hö skulle köras in, så lastades vagnen lågt framme och högt där bak. De unga kratterskorna satt på toppen med en dragspelsspelare och en stoppad figur, kallad Baba, utgjorde en del av festen. Även den sista vagnen kallades "baba". Så räddades höet undan förstörelse och gudinnans eventuella härjningar.

S:t Margaretas senare och nuvarande högtidsdag, den 20 juli, sammanfaller med de så kallade hunddagarna, pasji dnevi, som är de varmaste under året. Hettan kunde förstöra skörden, därför började man skörda denna dag oberoende av om grynen hade mognat tillräckligt eller ej. Man trodde att gudinnan satt i den sista kärven på fältet vid skördens slut. Därför kallades den sista kärven för Baba. Den som skar av det sista knippet hö eller säd sades "döda Baba". I Kostanjevica tror man att den man som slår sista slaget vid tröskningen "dödar Baba". Förklaringen är att man dödar korndemonen så att naturen kan resa sig till nytt liv nästa år.

På bikupefronter kan man se en bild där en kvinna sågas itu. Detta till synes makabra dåd handlar egentligen om att Baba sågas. Fram till 1900-talet medverkade folk från hela det slovenska området i en ovanlig tradition just kallad "Baba sågas" (Babo žagajo). Hos grannfolken kan man inte finna någon liknande tradition.
Seden utövades under askonsdagen då en halmdocka uppseendeväckande sågades itu i byns centrum. Betydelsen av detta hade glömts bort sedan länge, men från början var det en symbolisk handling utförd av byborna då huvuddelen av vintersäsongen, Babas kalla och mörka härskardagar, var över. Ursprungligen var nog sågningsceremonin lagd till midvintertid.

Häxan har en stark koppling till den slovenska kulturtraditionen, så pass att Slovenien också skulle kunna kallas Häxornas land. Förutom otaliga sagor och berättelser, liksom större litterära verk där häxor är inblandade har slovenerna flera välkända lokala mötesplatser för häxor, bland dem utmärker sig särskilt bergstopparna på Klek, Slivnica, Grintovec och Rogaškaberget. Häxorna har, enligt traditionen, ett särskilt starkt inflytande på vädret, skörden, födelse och även ödet i allmänhet.
Under pust (karnevaltiden, se nedan) kan man få se Uršula, den stora häxan från Slivnica, som är huvudfiguren vid karnevalen i Cerknica och även dess symbol (se bilden till vänster).
I sagan om Eldnatten (slo. Kresna noc, se del 14) kan man läsa om hur det går till när häxorna flyger till berget Klek under midsommar.
De senaste åren arrangeras den största samlingen av häxor i Slovenien i slottet Goricko (se del 15) under "Halloween" (slo. Noc carovnic = sv. häxnatten) med tusentals häxor och besökare.

Šelma kallas karnevalen som är typisk för Kostanjevica på floden Krka, som har pumpor med brinnande ljus innuti som sitt karnevalskännetecken. Den upplysta pumpan som sitter på en påle bärs enligt de äldsta källorna från 1800-talet av šelmefadern eller »Schelmenvater«, dvs. narrarnas fader. Hela karnevalsfesten med medverkande, som i det förflutna utgjordes av såväl småstadsborna som de omgivande feodalherrarna och bönderna, kallas fortfarande för »Perforcenhaus«. Detta namn har visst sitt ursprung i det fransktyska uttrycket Perforce – Hatz, vilket betyder parforcejakt (med hundar). Gruppen med karnevalnarrar eller »Perforcenhaus« tar under karnevaltiderna helt över den lokala makten från karnevalsöndagen till askonsdagen. Den moderna karnevalen framhäver det gångna årets politiska, ekonomiska och kulturella lokala och andra händelser med en stor portion samhällskritik som förmedlas med hjälp av humor och satir. Under »Perforcenhaus« används i Kostanjevica valutan »1 kostanj« och »50 ježic«, som då ersätter euron.

I Vrbica har man länge bara klätt ut sig för lokalbefolkningen varför maskerna förblivit okända trots att det tre dagar långa karnevalsfirandet har en lång tradition. Alla karnevalsfigurer är förbundna med lokalbefolkningens liv och öde. Skinnklädseln är hemmagjord med en särskild teknik där man sträcker ut det nedblötta skinnet över en formad träbit. Vid vrbiške šjeme är de magnifika figurerna vita och svarta louc (jägarna) de största attraktionerna. De kan tolkas som två motsatta poler, som en symbolisk kamp mellan ljuset och mörkret, vintern och sommaren, det goda och det onda samt början och slutet. Deras masker påminner om vildkatter eller lokatter. Det gamla paret föreställer fadern och modern, som följs av den stora familjen med allt från plogmän, såmän, tröskmän, skogsarbetare till zigenare med björn, handelsman med kamel och olika gårdfarihandlare. De vita maskerna går med värdig gång i vita stadskläder och föreställer överhögheten. En mask föreställer bršljanar, som har murgrönegrenar på sina kläder och sin bredbrättade stråhatt. Han spelar på karnevalinstrumentet lonceni bas (krukbas, se del 9).

I Dobrepolje, i dalen där Ponikve ingår, är maskerna annars indelade i ta lepi, "de vackra", och ta grdi, "de fula", samt gospojske mackare, "härskapsmaskerna".

Processionen leds av en kommandant, som bär på en träsabel.
Bland alla masker finns även den stora häxan med sin lille make, den gamle mannen som bär sin gamla kvinna i en axelkorg, grupper av masker med arrangerade scener som häxsågning, en häxkvarn och plogmän och en stor grupp av masker som ett bröllopsfölje, ojscet.

I Cerkno kallas processionen laufarija och kännetecknas framföralt av den vilde mannen Pust (se bild till vänster), som bär horn och är helt övertäckt av mossa och håller en gran i sina händer.

Även de andra maskerna är intressanta, som murgrönemannen - ta bršlanov, halmmannen - ta slamnat och fjädermannnen - ta pernat... som representerar den agrara mytologin. Även en rad människokarikatyrer finns med, som t.ex. den fulle gubben och fulla gumman m.fl.

Ovanför Friulis slätter finns i kryptan i Stara gora (Castelmonte, 618 m) en staty av S:t Mikael. Pilgimskyrkan som idag tillägnas Maria var förr tillägnad ärkeängeln Mikael.

Lov na polhe, sjusovarjakt, är en traditionell jakt i Slovenien. Vid slottet Snežnik finns sedan 1980 muséet Polharski muzej, med en jägarsamling och en presentation av den anrika sjusovarjakttraditionen. Janez Vajkard Valvasor (se del 3) skrev även om sjusovaren i sitt berömda verk The Glory of the Duchy of Carniola. Förr berikade köttet från sjusovaren den enkla människans måltider, dess fett ansågs ha mångsidiga medicinska egenskaper och av skinnet gjorde man mössor, s.k. polhovke (se bilden till höger av konstnären Maksim Gaspari, se del 7)
Mössan polhovka har under de senaste hundra åren utgjort en symbol för slovenskheten. Den var en synlig symbol på de slovenska studenternas huvuden i Wien och under 2:a världskriget förbjöd de tyska ockupanterna mössan, för de ansåg att man med denna ville markera sin slovenska nationella identitet.

Sjusovaren (se del 16) har alltså en speciell betydelse i Slovenien och det finns de som anser att sjusovarjakten därför också borde förbjudas. I landet finns det 4 till 5 olika sjusovarsorter och man har en av de starkaste sjusovar-populationerna i Europa - varför det är så vet man inte.