En legend säger att när Gud skapade världen så såg han att han hade förbisett en liten bit av den. Han hade en handfull av de mest underbara rester kvar i sin hand och med dessa skatter skapade han Slovenien. Han strödde allt från berg, skog, hav, grottor, kullar, sjöar, slättland och floder över det lilla landet.

Sedan sade han: "Här ska det bo glada människor," och han fortsatte "sång ska bli deras helg." Och så blev det. Slovenerna har sjungit genom hela sin historia; när de gladdes, när de led och när de gjorde uppror mot förtryck samt för rätten att leva som ett respekterat folk under den fria solen...

I världen finns det ca 150 större och ca 50 mindre länder än Slovenien, som är ca 20.273 kvadratkilometer stort - men mycket få länder kan jämföra sig med Slovenien i landskapets mångfald.

I detta lilla hörn av Centraleuropa möts och vävs fyra stora europeiska makroregionala natur-geografiska enheter samman med varandra: Alpvärlden med sina berg och dalar, Pannoniens slättlandskap med den kuperade periferin, Dinarbergens karstlandskap med platåer och dalgropar samt Medelhavsvärlden med kuperat landskap och en mild, hälsosam inverkan från Adriatiska havet.
Naturliga faktorer som avgör enhetstillhörigheten är bergarter, relief, klimat och växtriket. Beroende på vad i dessa faktorer som överväger i olika områden delas Slovenien upp i fyra natur-geografiska zoner, dvs. Alpzonen, Pannonienzonen, Dinarzonen och Medelhavszonen.

Prekmurje

Till 1919 levde befolkningen i Prekmurje (landskapet på andra sidan floden Mura) avskilt från de övriga slovenerna under ungersk överhöghet, med sitt centrum i Budapest. Men de envisades med att behålla sin slovenskhet (se länk) i sitt medvetande, i språket och i sina traditioner hur mycket de regerande än försökte omvända dem. Under 800-talet hade slovenerna kring västra stranden av den idag ungerska Balatonsjön (slo. Blatno jezero - betyder ordagrant Lersjön) ett relativt rikt kulturellt och militärt centrum, Kocljevina. Pannonien ingick under 800-talet i det slovenska kungariket regnum Carentano (se del 2). När ungrarna besatte det rika Pannonien (se del 4) försvann slovenskheten bland dem kring Balatonsjön succesivt fram till 1200-talet, dock hade innan dess nära 1000 slovenska ord tagits upp i det ungerska ordförrådet. Efter en långvarig konflikt gällde först på 1200-talet till slut gränsen mellan Ungern och Štajerska/Steiermark vid floden Mura.

Efter en blomstrande period följde åter krig och elände (se del 2 och del 4). På 1600-talet satte turkarna gränsen för sin kontroll på staden Murska Sobotas furstukvist. Sedan följde ännu en kulturell renässans framförallt inom litteraturen. Under 1700-talet grundade man sin egna dialektala protestantiska rikliga litteratur. Just att protestantismen levde vidare där är karakteristiskt för Prekmurje, till skillnad från det övriga Slovenien som upplevde motreformationen (se del 3) och sedan dess övervägande har bekänt sig till katoliscismen.

Prekmurjedialekten, även kallad panonnonienslovenska (se del 4, på ungerska Vend nyelv, Prekmurjei nyelv) kallades för länge sedan Vandalszki jezik eller Vandalszka Vüszta (ung. Vandál nyelv), dvs. vandalspråket.

Av alla de slovenska områdena så finns endast i detta landskap i de nordöstra delarna, särskilt i skogsbrynen där de har sina bon i håligheter i stammarna, den vackra och sällsynta blåkråkan.

Men den fågel som är så typisk för detta landskap att det har blivit en symbol för områdena runt floden Mura är storken. Den bygger sina bon på byggnader, på taken, i skorstenen och i träden.

Typiska för området är också de vida fälten med bovete, som blommar först på hösten med sina vitrosa blommor, vilka även uppskattas av bina.

De typiska husen för området, Pannonienhusen, beskrivs i del 11.

En gammal sed från Prekmurje är Borovo gostüvanje (se del 12).

Prekmurje är känt för att romerna (se nedan) där redan sedan länge har funnit en harmonisk samvaro med den övriga befolkningen, något som kräver en anpassning från båda håll såväl från romerna som från slovenerna.

En numera klassisk låt framförd och skriven av Vlado Kreslin (se ovan) är låten Tista crna kitara (Den svarta gitarren). Det amerikanska bandet The Walkabouts har gjort en cover på låten som heter That black guitar, som finns på deras album Train Leaves At Eight (2000). Se det slovenska originalet på länken från bilden till höger (samt text nedan):

Bil sem še Vladek,
ko so - kot vedno za praznik -
prišli
brkati cigani v hišo igrat.
Oce je stopil v sobo po tisto crno kitaro,
ki jo je kupil
za prvo placo.

Gospod tisto kitaro še imate,
gospod, tisto crno kitaro še imate?
Gospod, tista bila je res dobra.

So ga spraševali
š e dolgo po tem,
zmeraj, ko hoteli so prositi drobiž.
Zmeraj, ko igrali so v vaški gostilni
in hodili v pavzah do šanka.
Pa njihove žene,
ko prišle so pred vrata
po stare obleke,
so rade vprašale:

Gospod, tisto kitaro še imate,
gospod, tisto crno kitaro še imate?
Gospod, tista bila je res dobra.

Vcasih, ko pridem domov,
sedim pod kostanji
in pijem,
pijem s prijat'li,
ki tam še živijo.
Takrat, skoraj vedno
pri mizi
za nas zaigrajo
in vprašajo,
otroški obrazi
s hripavim glasom:

Gospoud, tisto gitaro šce mate,
gospoud, tisto carno gitaro šce mate?
Gospoud, tista je bijla dobra,
tista je bijla dobra.

Jag var ännu Vladek,
när de - som alltid vid högtider -
kom
mustaschprydda zigenare att spela i huset.
Far gick in i rummet efter den där svarta gitarren,
som han hade köpt
för sin första lön.

Herrn den där gitarren har ni den än,
herrn, den där svarta gitarren har ni den än?
Herrn, den var verkligen bra.

Frågade de honom
långt efter det,
alltid, när de ville be om småpengar.
Alltid, när de spelade i bykrogen
och kom till bardisken i pausen.
Och deras kvinnor,
när de kom framför dörren
efter gamla kläder,
frågade gärna:

Herrn den där gitarren har ni den än,
herrn, den där svarta gitarren har ni den än?
Herrn, den var verkligen bra.

Ibland när jag kommer hem,
sitter jag under kastanjerna
och dricker,
dricker med vänner,
som bor där än.
Då, nästan alltid
vid bordet
spelar de för oss
och frågar,
barnansikten
med hesa röster:

Herrun den där gitarren har ni dan an,
herrun, den där svarte gitarren har ni dan an?
Herrun, den va bra,
den va bra.

Štajerska

Štajerska/Steiermark är ett av de områden som tillhörde det forna slovenska riket Karantanien, men blev ett sjävständigt furstendöme år 1180 (se del 2). 1246 uppkom en tvist med Koroška/Kärnten om landsvapnet med pantern, vilket ledde till att Štajerska fick byta färg på sitt vapen till de nuvarande (se del 1). Under historiens gång har det slovenska språkområdet minskat i Štajerska och efter 1:a världskriget (se del 6) var det framförallt en mans förtjänst, Rudolf Maisters (se del 6), att åtmintone den nedre delen av landskapet kom att tillhöra Slovenien.

Den slovenska delen av Štajerska kan man dela upp i Prlekija/Slovenske gorice, Ptujfältet, staden Maribor, Pohorje samt Dravadalen.

Människorna är påhittiga och skojar gärna på sin egen bekostnad, men ännu hellre retas de med grannen. Allt detta visar sig i byavapnen (se del 2), som utgör en del av det rikliga folkloren och kulturarvet. Vapnens innehåll ger en fingervisning om det typiska för byn och dess invånare. Prlekijainvånarna är annars kända för att vara arbetsamma, tåliga, samvetsgranna och ärliga människor.

En sångare som sjunger med Prlekijadialekten är Tadej Vesenjak.

Förutom för sina viner så är man känd även för sin särskilda mattradition. Matälskare kan välja mellan många rätter, däribland žganci, mjölksoppa, gräddsoppa med svamp, potatisgräddsoppa, svampsoppa med bovetegröt, köttet tünka (se del 13) samt många andra godsaker.

Prlekija är i huvudsak ett jordbrukslandskap och där har funnits många kvarnar av alla de slag. De mest kända är vattenkvarnen Babicev mlin vid floden Mura, vindkvarnen vid Stara Gora samt vattenkvarnen vid ån Gibna, som har stått där i 200 år.

Klopotec är en trävindflöjel i vingården som skramlar och jagar bort fåglar. I Prlekija har den oftast fyra rotorblad och i regel är vart och ett av dem av olika träslag. Den anses ha en särskild kraft att skydda vingården inte bara mot skadedjur.

I Slovenske gorice produceras framförallt vitt vin: vit pinot, chardonnay, gul muskat, sauvignon och av de röda nästan bara pinot noir. De äldre sorternas popularitet (žametna crnina/black velvet, modra portugalka) har sjunkit på senare tid.

Slottet Hrastovec vid Lenart är ett av de mäktigaste slovenska slotten och det nämndes första gången 1265. Det har under åren byggts till och utgör nu en enorm sammansatt byggnad med den gamla delen i söder.

Staden Ljutomer har under historien varit känt för sina travtävlingar och tävlingshästar. Tre gånger om året samlades förr och ännu idag de bästa travhästarna från när och fjärran på stadens travbana.