Folksagan
om
den
tacksamme björnen
|
 |
Någonstans uppe i bergen, man vet ej längre om det var hos Macigoj
eller hos Naravnik, sydde husmor i skuggan under ett träd och vaggade
sitt barn.
Plötsligt så kommer en björn luffsande - hon hade
inte märkt den innan - och räcker henne sin tass i
vilken det satt en stor, tjock sticka. Frun blev rädd, men björnen
brummade bara milt och underdånigt. Därför
samlade hon mod till sig och drog ut stickan ur tassen. Men sedan
välte
den fula besten vaggan, tog den och gav sig iväg.
Efter ett tag så återvände den dock med vaggan alldeles full med
söta päron.
Sagan
Hvaleni
medved (Den tacksamme björnen) är en folksaga
från Koroška/Kärnten och har skrivits ner av
Kristina Brenkova. Illustrationen till vänster har Ancka
Gošnik-Godec
gjort och den finns i boken Babica pripoveduje (Mormor
berättar).
|
Trots
att Slovenien står för mindre än 0,004 % av
hela jordens yta och slovenerna står för endast 0,033
% av världens befolkning, lever över 1 % av de ännu
existerande levande varelserna på jorden och 2 % av alla kontinentala
arter, eller med andra ord, var hundrade levande varelse och var
femtionde kontinentala art i Slovenien. Så många
arter på ett så litet territorium placerar Slovenien
bland de artrikaste områdena i Europa och världen. I
denna del beskriver jag den slovenska floran och faunan, dvs.
några
av de mest typiska representanterna för växt- och djurriket.
Bland dem även en del inhemska raser. |
Mer
än hälften (58,5 %) av Sloveniens yta täcks av skog,
dvs. 1 163 812 ha. Skogarna runt Kocevskaområdet är
bland, om inte de största sammanhängande skogarna i
Centraleuropa. Området är känt för att vara
bl.a. brunbjörnens
hemvist.
Under 1800-talet var brunbjörnen vitt utbredd över dagens slovenska
område. |

Slovenska skogsverket |
|
Sen
begränsades dess antal av att skogar avverkades samt av det
intensiva jordbruket och av överdriven jakt samt systematisk
utrotning av alla sorters rovdjur. Dess livsrum begränsades
till det höga karstområdet. I början av 1900-talet
levde så i Slovenien endast 30 till 40 björnar. Först
under 2:a hälften av 1900-talet har antalet björnar ökat
planmässigt med hjälp av naturskyddspolitik och -kriterier.
Idag möter man brunbjörnen oftast i gran- och bokskog i det höga
karstområdet vid 400 till 1200 m ö. h. Där finns tillräckligt
stora sammanhängande skogar med framförallt lövträd och rätt
proportion gammal och ny skog m.m. I Slovenien utgör den dinariska populationen
det östligaste området för brunbjörnen i Centraleuropa.
Inom de 530 000 ha skogar som finns i det höga karstområdet har populationen
bevarats tack vare de passande levnadsförhållandena och männsikornas
tolerans för arten. Idag uppskattar man att antalet björnar rör
sig kring 450 till 550. Slovenska
jägareförbundet får i uppdrag att skjuta av
björn, om det blir för många. |
Under
2006 exporterade Slovenien 5 björnar till Frankrike som behövde
tillökning i björnpopulationen i områdena Burgalays,
Bagnères
de Bigorre och Arbas i de pyreneiska skogarna. Där fanns
endast 14 till 18 björnar varav två, iva ochPyros,
hade kommit från Slovenien redan tidigare. Enligt uppskattningar
fanns där endast en ursprunglig björn kvar medan de övriga
utgjorde avkomma från slovenska björnar. Mellan april
och augusti lyckades man i Slovenien fånga in och sedan släppa
ut fyra björnhonor
(Hvala, Palouma, Francka och Sarousse)
och en björnhane
(Balou) i Frankrike.
Detta togs inte emot av jubel av alla fransmän, som en del gjorde
allt för att stoppa importen av ytterligare "rovdjur",
bl.a. att lägga ut honung med glassplitter i skogen. Det har
gått olika bra för de fem björnarna och deras öde
går att följa
på den franska hemsidan från bilden till höger.
|
|
 |
I
Slovenien finns även föjande vilda djur: stenbock, alpmurmeldjur, vildsvin, gems,
mufflonfår, hermelin, grävling, räv, vessla,
skogsmård, stenmård,
mårdhund, kronhjort,
dovhjort,
sjusovare (se nedan), bisamråtta, skogshare, fälthare,
lodjur (se nedan), rådjur, ekorre, utter,
varg (se nedan), fjällripa, tjäder, järpe, rapphöna, stenhöna, fasan, vaktel, gräsand, orre samt morkulla.
Lodjuret, ris, dog ut i
Slovenien, men inplanterades åter på 70-talet.
Idag är antalet stabilt, kanske omkring 50 stycken,
och de får endast skjutas av efter officiellt beslut.
Lodjuret är mycket skyggt, jagar på natten
och vilar på dagen, och kan därför inte
ses i skogen förutom i undantagsfall. Det finns
en film om lodjuret i Slovenien med titeln Ris, kralj
gozdov (Lodjuret, skogens konung).
|
Typisk
för de slovenska skogarna är även polh,
sjusovaren, som är en art i familjen sovmöss. Arten lever
främst i lövskog, men också i blandskog och trädgårdar
från centrala till södra Europa och österut till
norra Iran. Den saknas i det allra västligaste Europa.
Sjusovaren är nattaktiv. Den är högljudd, med olika brummande,
morrande och visslade läten. Under parningstiden har den ett genomträngande,
upprepat pipande. Sjusovaren kan bli upp till 4-5 år gammal. Den ligger
i dvala från september eller november till maj eller juni.
Sjusovarjakt har ungefär samma betydelse för Slovenien som rävjakt
för England och älgjakt för Sverige. Av sjusovarens päls
gör man bland annat en vintermössa, polhovka (se del
12), som under det senaste
århundradet
också utgjort
en av symbolerna för den slovenska nationalidentiteten. |
|

|
Vargen är
fridlyst i Slovenien och den hotas framförallt av tjuvjakt,
väg- och järnvägsbygge samt nya bosättningar
inom vargens områden. Antalet varg i Slovenien rör
sig troligen runt 100 stycken.
I Slovenien jagar den framförallt hjort och rådjur, är även
asätare samt anfaller ibland tamdjur (hundar, hästar, nötkreatur
och mindre djur). De flesta vargkullarna i landet föds i april månad.
De lever framförallt i de slovenska bok- och granskogarna som täcker
det dinariska karstområdet (se del
15). |
Från
varg till hund - det finns fem slovenska inhemska hundraser, varav
fyra av dem är
jakthundar och en är herdehund. |
Kraški
Ovcar (Karstfårhund)
eller Kraševec är en slovensk herdehund som är
medelstor, muskulös, med tjock och yvig ca 10 cm lång
järngrå päls. Den har en vänlig och aningen
sorgsen blick.
Dess egenskaper är en herdehunds och inte en fårhunds, därför
ska helst namnet Kraševec användas.
Herdehundar skiljer sig i grunden från fårhundar genom att fårhundarnas
uppgift var att fösa ihop flocken, varför de är livliga och inte
så bra vakthundar, medan herdehundarna mestadels "latar sig" och är
ständigt vaksamma, uppmärksamma och redo att reagera på fara,
t.ex. varg, strövhundar och tjuvar. Mot familjen beter den sig välvilligt,
lugnt och fäster sig mycket vid den idag, när den används som
familjehund. Mot främlingar är den misstänksam, men när den
väl lär känna bekantskapskretsen, kommer den att bete sig vänligt även
mot den. Därför skäller den sällan på brevbäraren. |
|
Kraševec
tycker mycket om barn. Det är en intelligent hund, som när
den vaktade flockar var tvungen att själv uppskatta situationen,
därför är den en självständig hund
som aldrig helt underkastar sig människan, men som med konsekvent
uppfostran lär sig att lyda.
Under Jugoslavientiden var rasen nära att utrotas, men har efter
att Slovenien blev självständigt hämtat sig då antalet
uppfödare har ökat rejält.
Först
hotades rasen under 1:a världskriget som gick katastrofalt hårt åt
det slovenska karstområdet (se del
6) som är Kraševechundens hemort. Får- och boskapsuppfödningen
i karstområdet minskade avsevärt då och endast några
Kraševechundar överlevde. Denna hundras bevarades framförallt
tack vare eldsjälar, som Teodor Drening från
Cerknica - en inbiten hunduppfödare och hundälskare som gick
med i jugoslaviska kennelförbundet år 1926. På hans
initiativ registrerade det internationella kennelförbundet
på en
kongress i Stockholm år
1939 Kraški Ovcar som slovensk inhemsk hundras under namnet Illyrisk
fårhund. 1947 beskrev Clifford Hubbard Kraški Ovcar i
sin bok Arbetshundar runt om i världen. Senare presenterades
rasen även i många andra böcker utomlands, bl.a. i encyklopedin Encyclopedia
of dogs från 1987 av Gino Pugnetti.
Efter
2:a världskriget i Titos Jugoslavien (se del
7) började man på order av Belgrad systematiskt förstöra
slovenska inhemska växtsorter och djurraser (se del
7). Därför lät jugoslaviska kennelförbundet år
1955 radera Kraški Ovcar ur internationella registret över
inhemska raser, utan samråd eller någon förklaring.
Istället för Kraški Ovcar fick endast Šarplaninec
från Makedonien all uppmärksamhet. Šarplaninec liknar
visserligen Kraški Ovcar, men psyket är av en helt annan karaktär.
Den
kände experten inom kynologi, Karl Krammerer från
Wien, beskrev Kraški Ovcar som en
enastående hund redan år 1903: "den skäller
inte så som
andra fårhundar, som avslutar med ett kort 'U' och den
suckar inte. Den har en underbar och allvarlig karaktär
och är kompakt och vackert byggd. Den litar inte på främlingar, är
modig och räds varken pinne eller skjutskott. Den blir
farlig när någon hund anfaller den eller om någon
främling vill göra den något ont. Från
sin husse/matte tar den emot slag utan protest och utan att
bitas. Men den glömmer aldrig om den blir illa behandlad.
Den förblir trofast till döden endast hos den som
vinner dess förtroende. Kraški Ovcar är intelligent,
lyssnar uppmärksamt och förstår genast vad
som krävs
av den. Den är en utmärkt fårhund och räds
ingenting."
Med likande ord beskrevs Kraški Ovcar redan långt innan dess
av Janez Vajkard Valvasor (se del
3), författare till den berömda boken The Glory of
the Duchy of Carniola på 1600-talet. Experter är säkra
på att Kraški Ovcar härrör fån romartiden;
det är möjligt att såväl Kraški Ovcar,
som den schweiziske fårhunden
samt rottweiler skulle härstamma från den s.k. pompejifårhunden.
År 1968 skrevs Kraševec åter in i det internationella registret över
inhemska raser på uppmuntran av slovenska kynologer. Sedan dess har också intresset
för denna hundras växt och den får många priser på internationella
utställningar.
I Slovenien verkar idag följande intresseförening för rasen Kraševec: Društvo
ljubiteljev
in
vzrediteljev
kraških ovcarjev Slovenije - DLVKOS
|
|
Posavski
Gonic (Jakthund från Posavje) är
en vildsvinshund med anor från 1400-talet. 1924 presenterades
rasen för första gången på en utställning
i Jugoslavien. Vid FCI:s konvention 1948 i Bled erkändes
rasen internationellt. 1955 publicerades rasens standarder under
namnet Kraski Gonic (karstjakthund) ochden togs upp
i den internationella hundorganisationen FCI. Där placerades
den under nr. 154 grupp 6, drivande hundar. 1959 fick den sitt
namn Posavski Gonic. Dess idag gällande standard
bekräftades 1973 under nr. FCI - 154b.
Idealmåtten för Posavski Gonic är för hanen 50-58 cm + tolerans
2 cm och för tiken 48-50 + tolerans 2 cm. Vikten är kring 20-25 kg.
Hunden ska ha en rektangulär kroppsbyggnad, kraftigt huvud med mörka ögon.
Färgen ska vara rödbrun med vita tecken. Mentalt ska hunden vara uppmärksam
på sin ägare, resonabel och med ett livligt temperament.
Posavski Gonic beskrivs också som en entusiastisk och extremt uthållig
jakthund som rör sig lätt, till och med i svår terräng.
|
Upptagningsförmågan
hos en Posavski Gonic är en av rasens stora förtjänster.
Hunden skall kunna ta både kalla och varma spår,
och dessutom hitta vildsvin med hjälp av vinden. Jaktsättet
för Posavski Gonic är både drev och ståndskall,
men hunden ska hela tiden jobba för att få vildsvinet
att gå loss, och inte jobba i ett avvaktande ståndskall.
Hunden ska också skälla på dött vildsvin.
Den är en utomordentlig spår- och eftersökhund
med stor envishet. Medan man i Svenska Posavski
Gonic klubben vidhåller
att den bara ska jaga vildsvin, så menar man i Slovenien
att den även jagar kanin och räv.
Den
första hunden av denna ras som skrevs in i stamtavlan ägdes
av Karel Kicer från Trbovlje. Från den jugoslaviska
stamtavlan 1938 kan man utläsa att det då fanns
20 exempel av denna ras varav alla var slovenska hundar utom
en, som var kroatisk. Efter Jugoslaviens sönderfall försökte
det kroatiska kennelförbundet att tillskansa sig rasen.
1996 anklagade dess ordförande Slovenien för att
orättfärdigt tillskriva sig rasen, samtidigt som
kroatiska författare ihärdigt försökte
underbygga tesen att Posavski Gonic var av kroatiskt ursprung.
I november 2003 beslöt till slut FCI:s generalkommitté att
rasen är av kroatiskt ursprung.
År 2005 gav slovenska postverket ut ett frimärke med Posavski
Gonic.
|
Koroški igec
[Koroshki Zhigets] (Jakthund från Koroška/Kärnten)
eller Planinski
Gonic (Bergsjakthunden)
har nummer FCI - 279b i det internationella registret. En gång
i tiden var detta den vanligaste jakthunden inom slovenskt
område. Den är mycket bra vid har- och rävjakt.
Färgen är skinande svart med rostbrunt på bröstet
och på tassarna. Lika bruna är även fläckarna över ögonbrynen,
de "andra ögonen", som ger rasen ett särskilt
hjärtligt utseeende.
Rasen
registrerades 1939 i Ljubljana, då under namnet jugoslovanski
brak. Då tvingades även raserna, på grund
av enhetssträvandena inom Jugoslavien, att kallas jugoslaviska.
Efter
2:a världskriget minskade denna ras i antal i Slovenien,
men ökade i de södra jugoslaviska republikerna, särskilt
i Serbien. Detta ledde till en konflikt mellan de slovenska
och serbiska kennelförbunden, då den serbiska
började tillskriva sig rasen som serbisk. År 1977
uppnåddes under det internationella kennelförbundets
(FCI) möte en kompromiss där man erkände Slovenien
som rasens ursprungsland och Jugoslavien (Serbien) som dess
protektor.
|
 |
Efter
Jugoslaviens sönderfall, dvs. i juli 1997, registrerade
kynologerna i Serbien och Montenegro Planinski Gonic som sin
ras med de
slovenska
kynologernas bifall och rasen har sedan dess det officiella
namnet Crnogorski
planinski pas (Montenegrinsk bergshund).
I
det närliggande Österrike finns en ganska vanlig ras
kallad Brandlbracke, som är lik den slovenska Planinski
Gonic. Av okunskap blandar man ofta ihop dessa raser. Även
Tiroler Bracke och den schweiziska Jura-Laufhund liknar Planinski
Gonic. Förmodligen hade de alla en gemensam förfader,
som skulle kunna kallas Alpjakthunden, som existerade under
romarriket om inte även innan dess.
På grund
av de fåtal exemplar som finns kvar i landet, finns det
en risk att rasen helt försvinner från Slovenien.
|
  |
Istrski
Gonic (Jakthunden
från Istrien) beskrevs för första gången
i en bok av H.V. Bylandt 1894. Två år senare beskrevs
rasen även av F.B. Laska, som menade att de var kända
för sin oändliga ihärdighet och sin stora jaktlust,
men att de trots detta är mycket lydiga och tillgivna.
I sitt verk Lexikon der Hundefreunde från 1933 kallar
H. Zimmermann Istrski Gonic Krainer Bracke. Men i Slovenien
behöll den namnet "från Istrien".
|
Rasens
standarder bestämdes 1939, men p.g.a. kriget antogs de först
vid FCI:s möte i Bled 1948. De idag gällande standarderna
antogs 1973. Den korthåriga Istrski Gonic är inskriven
under FCI - 151b och den strävhåriga Istrski Gonic
under FCI - 152b. Båda är snövita med några
orangegula fläckar.
Första gången de visades för den europeiska allmänheten
var på en utställning i Wien 1866 genom Karl Galle, slottsherre
i Bistra och en dåtida respektabel slovensk kynolog och jägare.
Senare visades de flera gånger och fick många utmärkelser.
Från den jugoslaviska stamtavlan från 1938 kan man utläsa
att det då fanns 118 Istrski Gonic inskrivna, av dessa endast fem
utanför Slovenien. men under åren efter 2:a världskriget
minskade deras antal. 1955 visade man på en internationell utställning
i Ljubljana upp endast 59 korthåriga och 23 långhåriga
Istrski Gonic. År 1959 fanns det endast 15 av de förstnämnda
och 3 av de sistnämnda och 1993 bara 9 resp. 2. Men antalet har
under senare tid dock visat att det har stabiliserats.
Ett orosmoment under senare tid har varit att det förekommer exemplar
där fläckarna är chokladbruna istället för orangea.
Liksom
för Posavski Gonic beslöt FCI:s generalkommitté i
november 2003 att rasen är av kroatiskt ursprung. |
 |
Krškopoljski
prašic (Krškopoljegrisen) är
den enda bevarade inhemska grisrasen i Slovenien. Den kom till
i Dolenjskaområdet, där det
i mitten av 1800-talet dominerade långa, till största
delen svarta eller randiga grisar med hängöron. Många
publicister har beskrivit köttets goda kvalitet.
Av
köttet
från
dessa grisar började man även tillverka de kända
kranjskakorvarna (se del
13), men även torkade köttprodukter. |
Lipizzanarens (se del
6) stamort är staden Lipica ([Lípitsa], "lilla
linden") i Slovenien, nära kusten. Dess egenskaper, bl.a.
tålig
häst med höga steg, har utvecklats i det karga karstlandskapet.
Den är mest känd genom Spanska ridskolan i
Wien där den används för uppvisningar av klassisk
ridkonst i den högre skolan. Den vita skimmelfärgen är
den dominanta, men det förekommer även bruna och
svarta hästar. Fölen föds mörka och vitnar
med åren. Lipizzanerhästen har fått en stark
kulturell status i Slovenien och den finns avbildad på det
slovenska 20 cents euro-myntet.
Lipizzanaren
har på grund av sitt lättlärda och arbetsvilliga
lynne även blivit populär inom ridsporten, då främst
dressyren, där den utmärker sig. Lipizzanaren är
en nobel och stolt häst som även används som
körhäst.
|
|
 |
Zois'
Bellflower (lat. Campanula zoysii, slo. Zoisova zvoncnica,
sv. Snörpklockan) är döpt efter Karel Zois,
eller Karl von Zois, (1756-1799), som var en av de
första som forskade kring Krains (dagens Sloveniens) alpina
växter. Han samlade ett herbarium med ca 2100 exemplar.
Karel Zois var bror till baron iga Zois (se del
3).
Blomman är
endemisk för Slovenien, norra Italien (Friuli-Venezia Giulia
och Venetien) och Österrike. Det växer lättast
i kalkstenssprickor i de julianska och Kamnik-Savinja Alperna,
samt i Alperna i Italien och Österrike.
Snörpklockan kan överleva
i temperaturer så låga
som -35 till -40 ° C. Denna blomma hålls högt
i Slovenien. Den anses vara en symbol för de slovenska alperna
och kallas "de slovenska bergens dotter". Den är
högt aktad som prydnadsväxt i steniga trädgårdspartier. År
1905 berömde septembernumret av Gardeners' Chronicle (en
brittisk tidskrift om trädgårdsodling, som gavs ut
med denna titel i nästan 150 år och fortfarande finns
som en del av tidningen Horticulture Week) Snörpklockan som "utsökta
och mycket distinkta ... av ett släkte
som omfattar blommor av en slående skönhet och som är
högst meriterande att ha i trädgården".
|
Under åren
1785–1790 ordnade Karel Zois slottet Brdos slottsträdgård,
där han planterade inhemska och främmande träd samt
alpina växter. Denna slottsträdgård kom att bli
den första slovenska botaniska trädgården. Han
samlade även slovenska namn på växter samt hade
kontakt med samtida viktiga europeiska botaniker. |
Juvanov
netresk (Sempervivum
juvanii) är en endemisk taklök, som bara växer
på de södra och sydvästra sluttningarna av
Donacka gora (Donackaberget) i södra delen av regionen Štajerska/Steiermark
i östra Slovenien.
Växten
har fått sitt namn efter Franc Juvan, mångårig
skötare av Ljubljanas botaniska trädgård.
|
 |
 |
Delfiner är
regelbundna gäster i de slovenska farvattnen. Man har sett
omkring 100 stycken delfiner av arten flasknosdelfin eller öresvin (Tursiops
truncatus), medan ca 70 av dem håller sig ständigt i
och kring de slovenska vattnen. Delfinerna kan ses både en
och en och i flock på upp till omkring 30 delfiner på enoch
samma gång.
Mellan april och oktober får delfinerna i de slovenska vattnen även
sällskap av karettsköldpaddor. |
 |
Till
de lite ovanliga djur som har gästat slovenska vatten hör
större hajar och valar.
|
I
norra Adriatiska havet är det under de senaste drygt tio åren
inte längre någon sensation när stora hajar kommer
på besök. År 2000 simmade två omkring
3 meter långa unghajar in på slovenskt vatten, vilket
dock hörde till ovanligheterna. Våren 2001 visade
en grupp på 10 jättehajar upp sig under ett tag i
Piran- och Triestebukten, av vilka några mätte över
8 elller 9 meter. Döm om förvåningen hos de tyska
turister som åkte på en rundtur i slovenska vatten
och stötte på denna flock med hajar, då dessa
normalt inte ingår som slovensk turistattraktion. Hajarna
lockade snart till sig expeditioner med slovenska havsfotografer
och vetenskapsmännen lugnade den slovenska allmänheten
med att hajarna var av en sort som enbart livnärde sig på plankton.
Utanför fisktorget Marano Lagunare vid Lignano i Friuli
(se del 6) i Italien
fångade den italienske fiskaren Luciano Filippi en 9 meter lång
haj, vilket är den största infångade hajen i Adriatiska
havet hittills.
|
|
 |
I
februari 2009 visade sig en knölval i det slovenska
havet i sin fulla glans. Under nästan en hel dag utförde
den en rad lustigheter och framförde bl.a. ett ca tio meter
högt hopp ur vattnet. Det var en ca 10-12 meter lång
ung vuxen val och den stannade i de slovenska vattnen ända
till april 2009.
Knölvalen är en raritet i Medelhavet och i Adriatiska havet har
man sett den två eller tre gånger. I ett gammalt dokument från
Pirans arkiv kan man läsa att en död kaskelot påträffades
vid salinerna år 1551. År 2003 flöt en död tretton
meter lång fenval upp till ytan utanför marinbiologistationen.
Dessa kommer oftare till Adriatiska havet, men knölvalen anses vara
en sensation. Den livnär sig framförallt på djurplankton
och mindre fiskar och den behöver minst två ton mat per dag. |
Fortsättning följer! Denna del är
inte klar.
|
Under uppbyggnad! |
Sloveniens
historia del 1, del
2, del 3, del
4, del 5, del
6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15, del 16, del 17, del
18
|