Nationalhymnen
|
  |
Zdravica
(En skål)
Av France Preeren
(1844)
Ett
leve för nationer
som längtar efter fredens dag,
Att fejder under solen
fördrivs
och fred blir världens sak,
fienden
blir en vän,
i sämja grannar bor igen!
Översatt
av Augustina Budja (2010) |
Ovan
syns en svensk översättning av en av verserna
tillhörande
den numera slovenska nationalhymnen,
som diktades på 1800-talet av den slovenske nationalpoeten
(se del
5). Eftersom
slovenerna då befann sig under Habsburgska monarkin (se del
2), var
det inte tillåtet att vara för patriotisk och därför
censurerades Prešerens dikt - han fick ändra den,
så dagens version är inte
likadan som originalversionen.
Just denna vers uttrycker en längtan efter det egna folkets
frihet och att grannfolken inte vore så glupska. För att återanknyta
till Narnia (se startsidan): "Narnia är
ett litet land. Och små riken vid mäktiga kejsardömens
gränser har alltid varit en nagel i ögat på härskarna över
kejsardömena. De brinner av iver att få utplåna
sina små grannar, uppsluka dem" ( C.S. Lewis: Narnia
- Hästen och hans pojke). Idag befinner
sig p.g.a. gräns-dragningarna under 1900-talet stora slovenska
minoriteter på
andra sidan Sloveniens
gränser, i Italien, Österrike, Ungern och Kroatien.
De kämpar fortfarande
för sina rättigheter och stöter ständigt på nya
svårigheter och hinder.
Samtidigt har den italienska och ungerska minoriteten i Slovenien
sina rättigheter tryggade och har till och med egna representanter
i det slovenska parlamentet. |
Som
självständig stat måste Slovenien
tampas med Kroatien (se nedan),
som försöker manipulera till sig slovensk
mark , Italien (se nedan),
som ännu inte förlikat sig med att efter
2:a världskriget ha förlorat den delen av Slovenien
som man ockuperade, trots att man har lyckats annektera en
stor del av
det forna slovenska området Goriška (se del
15)
och Österrike (se nedan),
där liksom i Italien den slovenska minoriteten
måste
kämpa för sina rättigheter trots sin status
som ursprungsbefolkning. I Ungern (se nedan)
har den slovenska minoriteten det ekonomiskt dåligt
förspänt.
|
 |
I
februari 2008 sålde kroatiska lokala och
statliga organ 10 400 kvadratmeter mark på vänster sida
om floden Dragonja, som tillhör Republiken Slovenien och som
redan har slovenska ägare. Joško Joras har nu fått
uppleva att den mark som han hyr av den slovenska jordbruks-fonden
och som han brukar, olovandes har sålts till någon
annan. Detta har varit på gång under en längre
tid och från slovenskt håll har man påpekat detta
för Kroatien utan att få någon respons. Nu när
de kroatiska planerna verkställts kommer detta antagligen
gå vidare till någon form av domstol. Konflikter är
nu också att vänta mellan de dubbla ägarna till
samma mark. |
Joško
Joras
|
Kroatien
har på så sätt tagit saken i egna händer,
trots att det finns en överenskommelse att låta
gränsområdet mellan Kroatien och Slovenien vara tills
gränserna slutligen fastställts - vilket inte ännu
har gjorts sedan Jugoslaviens sönderfall. Kroatien har också krav
på att halva Piranviken ska tillfalla Kroatien, trots att
denna varit helt under slovensk kontroll under Jugoslavientiden.
Och går man längre tillbaka i tiden så var ju även
Istrien slovenskt område (se del
5). Kroatien tränger sig alltså på allt högre
upp inom de slovenska gränserna. |

Karta över
Pirans kommun och dess saltbassänger år 1882. |
Kroaternas
krav på att få halva Piranbukten skulle tydligen
också leda till att Slovenien skulle förlora sin utgång
till internationella vatten. Representanter för hamnen i
Koper är oroliga för att detta i sin tur skulle äventyra
den mycket viktiga slovenska hamnen Kopers
verksamhet, då Kroatien effektivt skulle kunna blockera
Slovenien närhelst det passade dem (se nedan). Kroatien
vill ha halva Piranbukten trots att det redan har hundratals
kilometer egen kust utmed det Adriatiska havet.
Historiskt
sett så har Istrien aldrig varit en del av Kroatien,
eller Ungern för den delen, som Kroatien tillhörde
sedan 1102. Under medeltiden tillföll Istrien Bysans och
sedan 788 låg det under det frankiska imperiet. 952 blev
det ett Karantanskt gränsområde (se del
2). Efter 1180 fick flera viktiga feodala familjer utöva
sina ämbeten där emedan kuststäderna och deras
kommuner en efter annan erkände Republiken Venedigs överhöghet.
På så sätt fick de fri väg ut till havet,
eftersom Venedig kontrollerade det Adriatiska havet. Endast
den inre delen av Istrien, grevskapet Pazin (Pisino, Mitterburg),
var en del av Österrike (Karantaniens efterföljare).
Denna situation dröjde till 1797 när Venedig besegrades
av Napoleon. Efter Napoleonperioden blev hela Istrien en Österrikisk
provins. Kroatien hörde som sagt under hela denna tid
till Ungern.
|
Efter
1:a världskrigets slut, år 1918, annekterades Istrien
och Primorska (Littoral, Kustlandskapet) till Italien (se del
6). Efter 2:a världskriget delades provinsernas territorium
upp i Zon A (under amerikanskt och brittiskt styre) och Zon B (under
jugoslaviskt militärstyre). Zon B sträckte sig från
Kopers distrikt till Bujes distrikt med gränsen vid floden
Mirna (se del 4). |
Enligt Civilna
druba Slovenije za pravicno mejo v Istri (Sloveniens
civila förening för en rättvis gräns i
Istrien) borde gränsen gå någonstans
mellan Pirans kommuns forna södra gräns (se
bilden ovan) och den södra
gränsen av Svobodno
trako ozemlje, STO (Det
fria Triesteområdet) vid floden Mirna (se nedan). Pirans
kommuns forna gräns (se ovan) är
det minsta Slovenien kan kräva, menar de, ochde
tycker att Slovenien är alldeles för eftergiven mot
Kroatien. Över STO:s södra gräns rådde
förr endast italienska och slovenska som officiella språk
grundat på befolkningssammansättningen. Denna gräns
har ingen heller avskrivit. Det forna Jugoslaviens marinkår
hade en fyr på halvön Savudrija som då fortfarande
tillhörde Pirans kommun (först nyligen har kroaterna
bytt ut en platta på fyren, där det stod att den
tillhör Pirans kommun). Och endast en gräns vid Pirans
kommuns forna gräns garanterar en enhetlig Piranbukt och
inkorporering av slovenskägd mark, som Kroatien gör
anspråk på, till slovenskt statligt territorium.
I Hammond's WORLD ATLAS AND GAZETEER från
1960 går
gränsen mellan Slovenien och Kroatien vid floden Mirna - se länk.
Otydligheten kring Sloveniens södra gräns
började efter 1956, då den kroatiske politikern Vladimir
Bakaric och den slovenske Edvard Kardelj (se del
7)
kom överens om en gräns vid floden Dragonja (se del
4). Då fick Bujes kommun en tredjedel av Pirans kommun och
taxeringskommunerna Kaštel och Savudrija blev kroatiska och Piranbuktens
helhet blev ett problem. Befolkningen i Savudrija skrev en
petition och protesterade att de ville åter under Pirans kommun,
men de och den dåvarande ordföranden för Pirans kommunala
råd Davorin Ferligoj tillbakavisades av Edvard Kardelj
med orden att de raserar enigheten mellan Jugoslaviens nationer, där
inga gränser ska finnas.
|
 |
Detta
beslutades i första hand av Belgrad, som hade som sitt
intresse att utöka det serbokroatiska språkområdet,
då det slovenska språket avvek markant. Samma
sak hade man gjort på andra håll vid slovensk-kroatiska
gränsen, som bl.a. i fallet Štrigova (i
Medjimure) år 1947, då 70 slovener massakrerades
under protesten mot annekteringen till Kroatien, samt i Istrien (se del
7). |

En
illustration av hur annekteringen gick till. |
I den
tidigare kroatiska fascistiska staten NDH:s intressen låg
också att utöka sitt territorium på Sloveniens
bekostnad för att till slut gränsa till Italien och Österrike. Det
självständiga Kroatiens hårdnackade kamp för
området kring Piranbukten väcker misstankar om att
de planerna finns kvar, särskilt som det finns idéer
på den kroatiska sidan om att det omtvistade området
+ allt
från att hela
Piranbukten till att hela slovenska kusten fram till Italien
skulle ingå i ett kondominat,
där Kroatien och Slovenien tillsammans skulle styra över
havsterritoriet.
En förklaring kring Kroatiens
manipulationer finns på följande PowerPoint-presentation. |
Enligt den ovan nämnda
civila föreningen har inte heller senare slovenska politiker
handlat korrekt då det gällde att argumentera för
att återfå förlorad mark (se nedan).
De så kallade administrativa gränserna mellan det
forna Jugoslaviens republiker, även mellan Slovenien och
Kroatien, var egentligen bara politiska gränser i huvudet
på politikerna och bekräftades inte i den dåvarande
statens parlament. Därför har de inte internationell
rättslig giltighetsstatus, menar man. Detta menar
också det självständiga Sloveniens förste
demokratiskt valde parlamentsordförande dr.
France Bucar (se nedan).
|
Kroatien
har under Jugoslaviens täckmantel tagit över allt mer
slovensk mark i Istrien. Efter självständigheten har
Kroatien försökt annektera ytterligare slovensk mark
och rita en gräns mitt i Piranbukten, som egentligen alltid
har varit slovensk. |
Gränsövergången
Secovlje.
|
När
Slovenien vid självständigheten skulle bygga sin gränspostering
på floden Dragonjas vänstra sida avbröt man detta
och drog sig tillbaka efter att Kroatien hade krävt det. Man
kom överens om att inte heller kroaterna skulle bygga någon
gränspostering där förrän gränsfrågan
var löst. Men kroaterna höll sig inte till detta, utan
satte till och med en egen gränspostering på floden
Dragonjas högra sida! I ett dokument försäkrade
man för den slovenska regeringen att det bara var en tillfällig
lösning (man bad om förståelse p.g.a. turistsäsongen),
men denna lösning har varat ända till nu och varar än,
utan att kroaterna vill ge efter för de slovenska diplomatiska
påtryckningarna. Den slovenska diplomatiska hållningen
ser ut att förlora mot det kroatiska aggresiva tillvägagångssättet
som hoppas på att deras taktik, verkställt faktum, ska
gälla.
I
början av år 2007 beslutade den kroatiska regeringen
att ge det kroatiska oljebolaget koncession för att
utforska eventuella olje- och gasfyndigheter i norra Adriatiska
havet. Det problematiska med detta är att området
för koncessionens giltighet sägs gränsa till
Slovenien, emedan gränsen ännu inte är fastställd.
Under
2007 har det enligt slovensk media skett flera
incidenter utmed den slovensk-kroatiska gränsen,
som tyder på att Kroatien ensidigt beslutat
om gränsen och till och med tar sig friheten att rita
om den till sin fördel. |
Förutom
att man beslutat att sälja mark till vänster
om floden Dragonja (se ovan),
så byggde man självmant en bro över floden Mura vid Hotiza och
en väg från Hotiza till byn St. Martin, för att
man ansåg att det var kroatisk mark, trots att det enligt
Slovenien är slovensk mark. Det fanns en överenskommelse
innan om att bron skulle byggas tillsammans och genom vägbygget
har Kroatien orsakat översvämningsrisk på den
slovenska sidan. I Sneniks skogar har
Kroatien sakta ensidigt flyttat gränserna och kroatiska
skogsarbetare har fällt träd i det som i Slovenien
anses vara slovenska skogar. I gränsbyn Razkrije tänkte
Kroatien också självmant flytta gränsposteringen
in i byn på mark tillhörande slovenska bybor. Där
de kroatiska myndigheterna hade stuckit pålar i marken
för det framtida bygget, drog den slovenska ägaren
ut dem igen och byborna vädjade om hjälp hos den slovenska
regeringen. Vid gränsen mot Ungern vid Murska šuma har
kroater målat om slovenska gränsstenar och
flyttat dem, så Slovenien förlorar 30 hektar mark
förutom en gränssträcka mot Ungern. Detta upptäcktes
av slovener i området, som har meddelat polisen och den
slovenska regeringen om detta utan att få någon respons,
då slovenska regeringen inte vill skapa konflikter och ensidigt håller
sig till det bilaterala avtalet att inte agera längs gränsen
tills den faställts. Inom området ägnar man sig åt
ekologiskt jordbruk och där finns också svårgenomtränglig
mark, men dock populära jaktmarker, som kroatiska jägare
nu tydligen olovandes nyttjar.
Alltsomallt råder alltså en konflikt kring framförallt
dessa områden, där Kroatien både under krigs- (det fascistiska
NDH) och fredstid har naggat Slovenien i kanten:
|
Enligt
den förre slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel (se del
7)
har man försökt gå kroaterna till mötes
för att lösa gränsfrågan och han har sagt
att denna fråga måste vara löst innan Kroatien
kommer med i EU.
Kroatien
hade sedan nyåret 2008 också börjat utöva
sitt beslut om ekologisk fiskezon (ERC), som enligt
en överenskommelse sedan 2004 inte skulle gälla för
EU-medlemmar. Kroatien ignorerade denna överenskommelse
och tvingades av EU att hitta en lösning för att
få fortsätta förhandlingarna för EU-inträde.
För Sloveniens del innebär Kroatiens ekologiska fiskezon
ett problem för att zonens bevakning innebär att
gränserna mellan Kroatien och Slovenien måste var
lösta och Kroatien har ensidigt förutsatt att gränsen
mellan de två länderna går i halva Piranbukten
(se ovan). Dessutom
finns det en möjlighet att Kroatien vill gynna sina egna
hamnar framför Sloveniens strategiskt mycket välplacerade
hamn Koper (se ovan), genom att internationella
vatten i Adriatiska havet i och med den ekologiska
frizonen, som måste ha en viss omfattning för att
kunna upprättas, försvinner - då har
kroaterna rätt att stoppa fartyg som går till den
slovenska hamnen för "kontroll". Fartyg som
går till de kroatiska hamnarna kan då tänkas
undslippa samma behandling.
|
Som
om detta inte är nog så blev den slovenska minoriteten
i Kroatien, samtidigt som den bosniska, utraderad ur den kroatiska
författningen 1997, med förklaringen att den inte är
en autokton minoritet. Ivo Sanader, Kroatiens premiärminister,
uttalade i december 2007 att de utraderade minoriteterna åter
skulle införas i Kroatiens författning, när den
ska skrivas om vid Kroatiens inträde i EU! |
 |
Slovenien
kräver i princip att gränsen mellan Slovenien och Kroatien
ska gå där den gjorde vid Jugoslaviens sönderfall,
dvs. vid Sloveniens självständighetsförklaring, den
25 juni 1991.
Enligt Osimoöverenskommelserna har
Slovenien territoriell utgång till öppet hav genom
havsgränsen mellan Republiken Slovenien och Republiken Italien till
punkt T 5 på västra sidan samt linjen mellan Savudrijaudden
och punkt T6 på östra sidan.
Det är
ett historiskt och juridiskt faktum att följande hör
till Slovenien: hela Piranbukten med inlandshavsstatus, området
tillhörande Secovljes taxeringskommun söder om Dragonja
med bosättningarna Mlin, Škrilje, Boin och Škodelin
(Kroatien anger bl.a. dem som sina i sina anslutningsdokument
till EU), 7 skogstomter under Snenik, hela området Šekulici
och hela Muras södra flodbank med gräns i mitten
av floden samt territoriell utgång till öppet hav
inklusive det epikontinentala ledet - havsbottnen.
Detta skriver historiker och andra experter, medlemmar i regeringsgruppen,
i ett dokument som
också uppger 12 steg med vilka Kroatien stegvis tagit sig för
av slovenskt territorium efter självständigheten 1991:
|

En
kartframställning av den slovensk-kroatiska gränsfrågans
utveckling i Istrien: Kroatien har sedan 1945 och till självständigheten år
1991 administrativt stegvis brett ut sig mot norr och kräver
nu en gräns mitt i Piranbukten (se även ovan).
|
1.
Den kroatiska gränskontrollen Plovanja står på slovenskt
territorium i Dragonja (se ovan).
2. I den kroatiska kommunen Buje har man förfalskat fastighetsbokföringsböckerna
och skrivit in 113 ha slovensk mark.
3. Kroatien har olagligt sålt slovensk tomtmark.
4. Kroaterna har ockuperat floden Muras vänstra flodbank
5. Kroaterna har självmant byggt en bro över slovenskt territorium.
6. Kroaterna har startat musseluppfödning i Piranbukten.
7. Kroaterna har trängt undan slovenska fiskare från halva
Piranbukten genom överfall och hot.
8. Kroaterna har ensidigt ändrat Piranbuktens namn från Piranski
zaliv till Savudrijska vala.
9. Kroaterna har omkopplat telefonerna i bosättningarna på Dragonjas
vänstra flodbank till det kroatiska telenätverket.
10. Kroaterna har ställt upp väghinder till slovenska hus på Dragonjas
vänstra flodbank.
11. Kroaterna hugger ner träd på Tomsics skogstomt under Sneznik.
12. Kroaterna tar med den ekologiska fiskezonen (ERC) sig för av
en del av slovenskt hav och utestänger Slovenien från obehindrad
passage ut till öppet hav.
Man
konstaterar att ingen som innehar en statlig funktion
har rätt att förhandla om överlämnande
av statligt territorium och hav till främmande land, som
inte heller kan bli föremål för en internationell
skiljenämnd eller för beslut vid internationell domstol.
Kroatien trycker på att man ska ta upp frågan vid domstolen
i Haag, men Slovenien och Kroatien kan inte enas om
utgångspunkterna. Kroatien vägrar utgå från "rättviseaspekten", ex
aequo et bono, som kanske skulle ge Slovenien en fördel med
tanke på den historiska utvecklingen (se ovan och del
4), och hoppas då på att internationell rätt utan
denna aspekt ger dem rätten att dela Piranbukten itu.
I
samband med sitt krav på att ta upp frågan vid
domstolan i Haag tar Kroatien ofta upp att Kroatiens premiärmininster
Ivo Sanader och den forne slovenske premiärministern Janez
Janša hade kommit överens om det. De framför
då som ofta bara halva sanningen, eftersom även
Janez Janša menade att dessförinnan en överenskommelse
om en för Slovenien godtagbar utgångspunkt är
viktig, dvs. rättviseaspekten. Dessutom kom man fram
till att Haag bara var en av flera möjligheter.
En slovensk kommentar på Internet menar följande: "Om
rättstvisten endast skulle handla om havsgränsen och juridiska
fakta från den 25 juni 1991, kommer tvisten inte att lösas
rättvist. Istället måste rättstvisten omfatta hela
landsgränsen. Avgörandet måste ske i beaktande av hur
man har respekterat och följt gällande juridiska internationella
och bilaterala avtal (t.ex. ovan), internationell
rätt och fakta under närhistoriens senaste 100 år (se
del 4). Vi kan inte acceptera ändringar av administrativa
gränser inom de båda forna Jugoslavien som enda relevanta
fakta för att bestämma dagens statsgränser. Den formella
anledningen till att ändra de administrativa gränserna inom
Jugoslavien var lättare handhavande, medan den faktiska anledningen
var serbisk och kroatisk imperialism. Serber och kroater har
missbrukat de båda Jugoslavien för sin imperialism -
serberna har misslyckats med detta, medan kroaterna har lyckats och
lyckas ännu med sin hycklande politik, korruption och lobbying i
politiska maktcentra. Detta gjorde de dolt även i de båda
Jugoslavien.
Kroaterna bryter ständigt mot att följa avtal och överenskommelser. Även ändringen
av Istriens etniska sammansättning med massinflyttning av kroater
från andra delar av Jugoslavien efter 2:a världkriget var
ett planlagt brott mot Londonfördraget (se del
4), som de aldrig har behövt svara för (för det
finns det materiella bevis, som bara behöver läggas på bordet).
Vår uppgift och vårt ansvar inför våra efterföljande är
också att visa på den kroatiska politikens opålitlighet
under de senaste 100 åren. Under tiden för den kroatiska fascistiska
staten NDH utförde det kroatiska folket materiellt bevisligt etnisk
rensning på det mest bestialiska sätt (se del
6), och efter 2:a världskriget fortsatte man under revolutionens
täckmantel med samma politik för vilket det också finns
materiella bevis (se del
4). Sådana brott preskriberas aldrig. Det är kanske
sant att dagens Kroatien inte är NDH:s officiella efterträdare,
men det kroatiska folket är fortfarande ansvarigt och skyldigt en
ursäkt samt ersättning till de andra folken för alla brott,
förföljelser, orättvisor och med våld förstörda
eller fråntagna egendomar, som skedde för att etniskt rensa
bort serber, slovener, muslimer, judar och romer... Våra politiker
tänker naivt att om vi i samband med Kroatien förbiser dessa
fakta, så kommer vi lättare att uppnå en fredlig samexistens
samt en rättvis gräns mot Kroatien. Min uppfattning är
den motsatta. Om man döljer dessa fakta går man den kroatiska
expantionistiska politiken till mötes som, också genom att
framgångsrikt ha kunnat dölja sina grymma och lömska
handlingar, har blivit omättlig. Därför har de aldrig
nog, för att ingen vågar sätta sig på tvären
med de materiella bevis som finns."
I december 2008 meddelade Sloveniens premiärminister Borut Pahor
att man tänker använda sitt veto för att stoppa Kroatiens
medlemsförhandlingar med EU på grund av den långdragna
gränsdispyten mellan länderna: "De dokument som Kroatien
lagt fram kan föregripa dragningen av den gemensamma gränsen",
sade Pahor efter ett möte med ledarna för samtliga partier
i parlamentet.
|
 |
Slovenerna
i gemen står enade i denna fråga, trots att okunskapen
om gränsdispyten ute i Europa kastar en mörk skugga över
Slovenien och dess beslut att förhala EU:s förhandlingar
med Kroatien. En annan slovensk kommentar på Internet lyder: "Nu
har alla märkt att Slovenien blockerar Kroatiens inträde
i EU, men att Kroatien sakta och envist har huggit in på slovensk
mark märker ingen. Vi får bara hoppas på att de
slovenska politikerna inte ger efter, eftersom det är nödvändigt
att fortsätta med denna inställning som man har nu".
På bilden till vänster syns bandet Igor in zlati zvoki,
som spelat in låten Piranski zaliv (Piranbukten), se länk. |
Ett
undantag är Aurelio Juri, som är slovensk deputerad
i det europeiska parlamentet och som i januari 2008 avgick från
sin post som vice ordförande för EU:s och Kroatiens gemensamma
parlamentsråd, för att han inte gick med på Sloveniens
hållning gentemot Kroatien.
Juri tillhör den italienska minoriteten i Slovenien (se nedan)...
Det allra bästa vore nog
att man i Europa får till stånd den fredskonferens som
planerats efter Jugoslaviens sönderfall, där gränserna
kan bestämmas genom att man inte enbart utgår
från de under Jugoslavientiden med våld ändrade
administrativa gränserna, utan beaktar ännu gällande
internationella avtal m.m. Den kände publicisten och
utgivaren av tidskriften Revija 2000, Peter
Kovacic Peršin, menar att: “Den slovenska
politiken borde redan 1991 ha öppnat hela gränsproblematiken
och vidhålla vid västs löften om att gränserna
inom hela det forna jugoslaviska territoriet ska dras vid
en internationell konferens. Detta skulle vara det enda rättvisa
och kommer att bli nödvändigt om vi inte åter
ska uppleva Balkankrig”. |
France
Bucar (*1923)
var det självständiga Sloveniens förste talman
i parlamentet. Han är politiker, jurist och författare.
Under 2:a världskriget fängslades han som ung först
av italienarna och sedan av tyskarna. Efter att ha flytt från
Tyskland anslöt han sig till Folkbefrielsekampen (NOB,
se del 6). Han är
för tillfället ordförande för Slovenska
Paneuropaföreningen.
France
Bucar är mycket respekterad av övriga politiker i
Slovenien och i april 2008 tilldelades han av den slovenske
presidenten en orden för extraordinära insatser för
Slovenien.
Vad
gäller den slovenskkroatiska gränskonflikten är
han mycket kritisk till det avtal som den slovenske premiärministern
kommit överens om med Kroatiens premiärminister under
hösten 2009 och säger att han själv aldrig skulle
ha skrivit under det skiljeavtal som föreslagits. Han
menar att det helt är i linje med de kroatiska intressena,
då gränsen mellan Slovenien och Kroatien (även
i Piranbukten) enligt avtalet under punkt a) ska bestämmas
enligt internationell rätt (utan rättviseprincipen)
och att Sloveniens utgång till havet kommer att tas upp
först under punkt b) - alltså behandlas inte gränsen
och utgången till havet enhetligt, vilket Slovenien hela
tiden har krävt.
|
|
Han
ser detta som en ödesfråga för Slovenien och
tror att Slovenien om avtalet går igenom kan ha avsagt
sig halva Piranbukten. Därför ber han de slovenska
parlamentsledamötena att tänka igenom detta mycket
noggrant innan omröstningen om avtalet i parlamentet.
I
mars 2009 delgav France Bucar hur han tyckte att gränsfrågan
med Kroatien bäst kunde lösas, dvs. med folkomröstning
i Istrien. Han menade att hela Istrien och det slovenska Kustlandet
tillsammans med Kvarneröarna (Krk, Cres och Lošinj)
tilllhörde hertigdömet Krain inom det österrikiska
kejsardömet. Delningen av Istrien under Jugoslaviens tid är
enligt honom "internationellt irrelevant", eftersom
den genomfördes utan rättslig grund och utan befolkningens
medgivande.
Med
den slovenska regeringen som litar till skiljedomsavtalet och
ogillar eller ignorerar de många kritiska rösterna
i Slovenien, bl.a. organisationen 25. juni, filosoferna
och makarna Hribar, juristen Miro Cerar, m.fl. kan det mycket
väl vara så att historien upprepar sig -
att ytterligare slovenska områden går förlorade
på grund av den slovenska regeringen blint litar till
omvärldens rättvisepatos så som på Maisters
tid (se del 6).
|
 |
Om
problematiken kring Istrien, med uppgifter som undanhållits
den slovenska befolkningen under Jugoslavientiden, skriver Franc
Kunej i boken Zamolcana Istra (Det förtigna
Istrien) som gavs ut år 2006. Författaren visar i
Slovenien ännu opublicerade historiska kartor, som publicerades
i den kroatiska historikern dr. Stjepan Srkuljs bok Hrvatska
povijest u devetnaest karata (Kroatiens historia i nitton
kartor) redan 1937. Författaren beskriver också de
historiska förhållandena på Istrien från
de första kända källorna till idag.
Franc Kunej menar att Istrien planmässigt har skilts från
Slovenien bakom ryggen på slovenerna i den rådande politikens
intresse. Själv har han under sitt liv varit revisor inom tulltjänsten
och senare direktörsassistent inom tullverket. 1992 var han i enlighet
med FN:s säkerhetsråds resolution nationalkoordinator vid
embargot mot Jugoslavien. Han har medverkat i olika delegationer för
Republiken Slovenien utomlands och i början av 1996 gick han med
i diplomatkåren samt blev förste ekonomirådgivare åt
den slovenska ambassaden i Wien.
|
Efter
sin återvändo till hemlandet ledde han inom tullen sektorn
för internationellt samarbete fram till sin pension 2002.
Idag ägnar han sig åt historieforskning, frilansjournalistik,
naturmedicin och håller föreläsningar i Istriens
historia. |
Bert
Pribac (*1933),
som tillhör Istriens gamla ursprungsbefolkning (se del
4) - han är s.k. šavrin från Istrien och
sloven, engagerar sig i sin oro också för rättvisa
gränsförhållanden gentemot Kroatien. Han menar
att även stenarna berättar om att Savudrija (som
idag administrativt är kroatiskt, vilket strider mot internationella
avtal) tillhör Pirans kommun. Som t.ex. en inmurad platta
i Pirans rådhus(se bilden till höger) som vittnar
om den schweiziske medborgaren Antonio Caccias testamente,
där han överlämnar sina ägor i Salvore
(Savudrija) till Pirans kommun:
Låtom
nuvarande och kommande generationer med tacksamhet
och beundran minnas Antonio Caccia, medborgare av Helvetia,
som till Pirans kommun överlämnat ägorna
i Salvore för allmänhetens bästa, den
18 mars 1893.
Pirans
kommun har själv aldrig avsagt sig testamentet och tills
nu har Pirans kommun aldrig officiellt avsagt sig sitt territorium.
Många byar på andra sidan floden Dragonja kom i
händerna på kroatisk administration helt i onödan
och utan någon rättslig grund samt under befolkningens
protester (se ovan).
|
|
Liksom
Peršin (se ovan) menar Pribac
att:
- man kompromisslöst måste vidhålla vid Londonfördraget från1954,
som är en internationellt giltig och bindande juridisk handling.
Denna kräver tydligt att gränserna i Istriens kommuner inte
får ändras genom uppdelning mellan nya republiker (se del
4);
- Slovenien vid en eventuell tidigare avblockering av Kroatien kräver
ett bindande uttalande från Kroatien till alla EU-medlemmar att
dess inträde i EU inte prejudicerar gränserna med Slovenien
i Piranbukten och Sloveniens utträde till havet;
- i värsta fall suveränt kräva av EU och USA att de beordrar
Kroatien att dra sig tillbaka från alla omtvistade delar av Pirans
kommun.
|
 |
Bert
Pribac har själv bott i Australien i 43 år, där
han verkat som bibliotekarie i Australiens nationalbibliotek
och sedan vid Hälsodepartementet även som sporadisk
rådgivare inom hälsoinformatik vid Världshälsoorganisationen
(WHO). Vid detta råkade han av en händelse hjälpa
till att återupprätta diplomatiska förbindelser
mellan USA och Kina. Han har publicerat fem poesiböcker,
en rad essäer, diskussioner och artiklar både på engelska
och slovenska. Han har översatt librettot Planinske
roe (Bergsblommor) av Radovan Gobec till engelska
och även andra kortare texter. Under 2008 översatte
han också Kosovels (se del
6) dikter och samlingen med 120 dikter gavs ut i Cambridge.
Han har översatt en samling moderna australiensiska dikter
samt en antologi med aboriginska dikter till slovenska. Vid förlaget
2000 har han också gett ut sin bok Slovenske spravne
motnje (Slovenska försoningsstörningar - om den
svåra försoningen mellan slovenerna sedan 2:a världskriget).
|
Dr. Darja
Mihelic från historiska institutionen i Ljubljana
förklarar ingående under ett föredrag turerna
kring den oklara gränsdragningen mellan Slovenien och Kroatien
i Istrien. Fram till floden Mirna (se ovan)
har dock slovenerna varit en mångt större del av befolkningen än
kroaterna, som varit mycket fåtaliga. Kroaterna försökte ändå envist
få gränsen att gå vid floden Dragonja (se ovan): "Vid
Sloveniens självständighet bestämdes det att republikgränserna
mellan Slovenien och Kroatien skulle bli statsgränser. Enligt
Brioniavtalet skulle gränsen bevaras så som vid datumet
25 juni 1991, gränsen såväl på land och
i hav hade dock inte slutgiltigt bestämts tills då.
Vad gäller utgång till havet nämner Slovenien
ofta "rättviseprincipen", som förklaras med
det faktum att Slovenien hade utgång till havet under Jugoslavientiden.
Vad gäller rättvisa så har ett annat argument ännu
större tyngd, som sträcker sig bakåt till direkt
efter 2:a världskriget... |
|
Gränsen
mellan Jugoslavien och Italien drogs då enligt principen
att uppnå en balans mellan antalet italienare som blev
kvar i Jugoslavien och antalet "jugoslaver" som blev
kvar i Italien. Detta fick följden att Italien fick en stor
bit av slovenskspråkigt område (med kust) och en
ca 125 000 man stor slovensk minoritet (ca 9 % av den slovenska
befolkningen) , medan Kroatien utan att förlora något
fick större delen av Istrien samt Dalmatien med ca 140 000
italienare. Den gordiska knuten som i ca 20 år redan tär
på relationen mellan de två länderna har alltså inte
bara juridiskt utan också moraliskt innehåll. På politikerna
och diplomaterna, inte på oss vetenskapsmän, i de
båda länderna ligger det att lösa den om vi vill
att grannen "no more shall foe, but neighbour be" (se del
5). För båda sidorna gäller också att
vi inte kan välja vår granne." |
Den
6 juni 2010 gick slovenerna till valurnorna i en folkomröstning,
som handlade om ifall man gick med på att en internationell
skiljedomstol avgjorde gränsen mellan Slovenien och Kroatien
baserat på ett visst avtal. Resultatet blev att 42,36 %
av de röstberättigade hade röstat, varav 51,54
% för avtalet och 48,46 % mot avtalet.
Oppositionen i landet som var skeptiska mot avtalet, liksom en del oberoende
experter, hoppas att skiljedomstolsavtalet inte leder till att det återigen
blir några 1000 röster som, liksom vid folkomröstningen
i Kärnten (se del 6) avgör
om Slovenien förlorar mark (och hav). Ett stort problem kring folkomröstningen
anses vara att det slovenska folket är så delat i frågan
samt att folkomröstningen är en följd av att man i parlamentet
inte beslutade i frågan med 2/3 majoritet, vilket är brukligt
i sådana viktiga frågor (t.ex. så röstades det
i Kroatiens parlament med 2/3 majoritet i denna fråga).
Att
premiärministern Borut Pahor kom fram till detta avtal
med den kroatiska premiärministern Jadranka Kosor genom
att agera på egen hand utan att söka stöd hos
oppositionen i landet ses också som problematiskt, då det
tidigare har varit mycket viktigt att landet står enat
i frågan kring gränskonflikten. Dessutom hade premiärministern
gett efter på för Slovenien flera viktiga punkter,
t.ex. att gränsen på land och hav skulle avgöras
med den yttre "rättviseaspekten", ex
aequo et bono, (nu blir det istället strikt internationell
rätt, som kanske inte tar hänsyn till den orättvisa
historiska utvecklingen) samt att Kroatien kan gå med
i EU innan gränsfrågan är löst.
Inför folkomröstningen uttalade premiärministern Borut
Pahor också hot om isolering för Sloveniens del inom EU om
inte folkomröstningen om skiljdeomsavtalet går igenom.
|
 |
Även
i februari 2008, liksom i februari 2007 (se del
6), firade italienarna minnesdagen tillägnad
offren för "foibe" och de italienska flyktingarna
från Istra, Reka och Zadar. Under firandet underströk
man att efterkrigsmassakrerna och italienares exodus från
landområden som efter 2:a världskriget tillföll
Jugoslavien förtigits för länge och att staten
måste se till att de fördrivna måste få ersättning
för förlorad egendom.
I
presidentpalatset i Rom pågick också högtidligheter
under vilken den italienske presidenten Giorgio Napolitano
uttalade att tusentals italienare den 8 september 1948 blev
offer för hat och hämndaktioner och han utmålade "foibe",
i vilka kropparna kastades, som etnisk rensning. Med ett liknande
uttalande provocerade han också redan förra året
fram många reaktioner, bl.a. så svarade den kroatiske
presidenten Stipe Mesic skarpt att det inte gick att förbise
en öppen rasism, historierevisionism och politisk revanschism.
|
Enligt
den forne slovenske presidenten Milan Kucan (se del
7)
reagerade Slovenien officiellt alldeles för ljumt och utan
argument på den italienske presidentens tal, vilket inte
bidrog till avförandet av den ensidiga ideologiska tolkningen,
särskilt som Italien sedan förklarade för Zagreb,
att man med slaver inte menade kroaterna.
"Felaktiga
tolkningar och dålig kännedom om fakta kan leda
till felaktiga ställningstaganden", menade
Kucan och lade till att detta även visar sig i den europeiska
kommissionens ståndpunkt, som enbart kritiserade Stipe
Mesic och inte den italienske Napolitanos tal. "Den
ovanliga reaktionen från den europeiska kommissionen
väcker tvivel på stora och små länders
jämlikhet... i det varierande Europa." Kucan
påminde om att barnen i Strunjan (se del
6), där
han höll
tal vid ett minnesmonument över fascismens offer, blev
offer för en i Italien född ideologi och politik,
som först bland slovenerna (se del
6) och sedan över hela
Europa och i världen krävde miljoner och åter
miljoner mänskliga offer, innan den i en världsomfattande
strid bröts ner.
|

Den
forne slovenske presidenten Milan Kucan håller tal i Strunjan år
2007.
|
Ett år
senare , dvs. i sitt tal år 2008, sade Napolitano att Stipe
Mesics kritik var ogrundad, vilket visar att hans egna ord var
riktiga. Förmodligen syftade han på den europeiska
kommissionens ensidiga kritik...
Samtidigt som Napolitano talar om att sanningen måste komma fram,
så ignorerar han/man samtidigt det faktum att det fascistiska Italien
utövat terror mot den slovenska befolkningen sedan efter 1:a världskriget
(se del 6) och att
Italien under ockupationen av Slovenien under 2:a världskriget skickat
slovener till koncentrationsläger, dödat dem, bränt ner
deras hem, ställt upp folk mot väggen i t.ex. Ljubljana och
arkebuserat dem. "Att tala om att det fanns "en slavisk
annekteringsplan" och "slavisk expansionism" får
en att tro att Italien inte är nöjd med gränserna som
de är...", skriver Joe Pirjevec i Primorski
dnevnik, "...särskilt när man vet vilken
hänsynslös annekteringspolitik det liberala och fascistiska
Italien bedrev 1918 och 1941".
Joe Pirjevec förklarar också italienares exodus från
Dalmatien och Istrien så här: "Det började redan
i början av kriget 1941 och fortsatte 1943 när invånarna
av det bombade Zadar lämnade staden, sedan trappades det upp 1945,
1947 och 1954 i samband med olika krigs- och diplomatiska händelser,
vilket på intet sätt kan jämföras med den våldsamma
fördrivningen av sudetiska eller polska tyskar. Folk flydde visserligen
från "slaviska kommunister" framförallt för
att de inte kunde förlika sig med de ändrade förhållandena
i vilka "sciavi" plötsligt blev herrar... "
Denna italienska upptrappning av utmålandet av en ensidig offersituation,
i vilken även filmen Il Cuore nel Pozzo (slo. Srce v breznu)
ingår (se del 6)
leder till chauvinistiska, aggresiva aktioner från italienska extrema
nyfascistiska organisationer. I februari 2008 klottrades den slovenska
skolan i Gorica ner med texter som "Ni är hela världens
skam" och "Alla slavar (it. sciavi) dö" samt svastikor.
Detta berör slovenerna mycket negativt och påminner dem om årtionden
av förföljelser och terror, som orskades av den fascistiska
milisen efter 1:a världskriget (se del
6). Sådant klotter är dock inte något nytt. Värre
var det när de brände ner ett slovenskt dagis (det enda som
hade tillåtelse att verka) i Trieste under 2007 och under åren
innan har även en slovensk grundskola brunnit ner samt ett gymnasium.
|
Italien
har till dags dato inte fördömt den fascistiska aggresionen mot
det slovenska folket, inte ersatt någonting ekonomiskt
och inte heller återlämnat alla stulna konstverk,
som systematiskt rövades bort från Slovenien och
som nu befinner sig på andra sidan gränsen.
På båda
sidor om gränsen finns det minoriteter som borde vara
skyddade enligt gemensamma överenskommelser. Men den verkliga
situationen för dessa minoriteter ter sig mycket olika
i de båda länderna. Fram till år 2007 rådde
fortfarande situationen som beskrivs nedan:
"Å ena
sidan finns den med den slovenska författningen skyddade
italienska minoriteten i Slovenien, som har sin säkrade
ledamot i det slovenska parlamentet, vilken har möjlighet
att besluta som avgörande faktor i saker som rör
hela Slovenien. Det finns tvåspråkiga skyltar
i området invid Italien även där det bara
bor "ett par stycken" italienare, tvåspråkiga
identifikationskort, radio- och TV-progam, garanterade anslag
för finansiering av den italienska minoriteten osv.
I Slovenien bor det 2258 italienare (enl. folkbokföringen
2002), vilket innebär ca 0,005 promille av den italienska
befolkningen.
Å andra
sidan finns den slovenska minoriteten (omkring 8% av alla
slovener i världen) som upplever mobbning och terroraktioner
från italienska extremister, samtidigt som den italienska
officiella regeringen inte erkänner dem jämlikhet.
Skyddslagen för slovener i Italien är i själva
verket endast bokstäver på ett papper. Dessutom
började italienarna år 2004 med sin minnesdag
(se ovan), där de öppet
visar krav på slovensk mark. Den 10 februari, dagen
för minnesdagen, är samma datum som fredsfördraget
i Paris skrevs under, som beslutade om dagens slovensk-italienska
gräns."
Under
2007 har den italienska regeringen dock antagit beslut som
ger den slovenska minoriteten en bättre ställning,
bl.a. efter att slovenska ledamöter tryckt på om
denna fråga i det europeiska parlamentet. Den 27 november
publicerades Giorgio Napolitanos beslut i italienska officiella
dokument, som bekräftar en lista på 32 kommuner
i Furlanija-Julijska krajina (Friuli–Venezia Giulia,
se del 6) där
bestämmelser för skydd av den slovenska minoriteten
i Italien ska gälla. I december har man också i
flera av de slovensk-italienska städerna börjat med
tvåspråkiga identifikationskort, däribland
i Trieste, där borgmästaren Dipiazza sade att man
gjorde det för att visa den slovenska minoriteten respekt,
som i vissa delar av staden också utgör majoriteten
av befolkningen. Den slovenske generalkonsuln i Trieste Joe Šušmelj
sade vid detta tillfälle att det för den slovenska
minoriteten är viktigt att man även i Trieste börjar
att utöva skyddslagen och uttryckte förhoppningar
om att även andra lagbestämmelser kommer att börja
utövas.
När gränsposteringarna mellan Italien och Slovenien
togs bort, sedan Slovenien den 21 december 2007 gick med i Schengensamarbetet,
hoppades
man på att den slovenska minoritetens situation i Italien
och de slovensk-italienska relationerna bara skulle bli bättre.
Men
tyvärr, så fortsätter diskrimineringen i Italien
fortfarande. I slutet av mars 2008 rapporterades det om att
tvåspråkiga ortnamnsskyltar ersatts av enspråkiga
italienska vid vägar som har byggts om. Detta är
olagligt och Italienslovenen Karlo
Grgic menar att alla institutioner, såväl provinsiella,
kommunala och företag, inte respekterar lagen. Trots att
tvåspråkigheten garanteras genom den italienska
författningen, skyddslagen och en rad andra överenskommelser,
så finns problemen kvar - även när det gäller
ID-kort. På de nyligen införda tvåspråkiga
ID-korten i Trieste står endast det italienska namnet
Trieste och inte det slovenska namnet Trst, medan det på de
tvåspråkiga ID-korten i den slovenska staden Koper
står både det slovenska Koper och det italienska
Capodistria.
I
november 2010 ville man i det italienska parlamentet för tredje
året i rad minska på den slovenska minoritetens budget. Denna
gång ville man minska den med hälften. En sådan minskning av minoritetens
tillgångar skulle helt förlama verksamheten hos dess institutioner
och föreningar. Året innan, dvs. 2009, lyckades Slovenien
ingripa och hindra att Italien tog pengar från den slovenska
minoriteten,
så att
det fick det som tillkommer det enligt lagen om skydd av minoriteter.
I Slovenien har man å sin sida garanterat pengar åt den italienska
minoriteten.
|
I
november 2010 protesterade även slovenska elever i Italien,
liksom de italienska, mot den italienska regeringens skolreformer.
De slovenska eleverna ockuperade i sin protest två skolor
i Trieste/Trst, eftersom reformerna skulle kunna innebära
att även slovenska skolor i italien påverkades negativt.
I Trieste/Trst finns det fyra slovenska gymnasieskolor och representanter
för alla dessa samlades under protesten i lyceumet Prešeren (se del
5) samt på institutionen Zois (se del
3).
Eleverna
varnade för att reformerna hotar skolorna och kunskapen
samt innehåller punkter som bryter mot internationella
avtal och den italienska författningens 6:e paragraf,
som fastslår att Republiken Italien måste skydda
alla minoriteter, bland dem den slovenska. De påpekar
vidare att Londonavtalet från 1954 garanterade
slovenerna i Triesteområdet ett visst antal skolor, som
inte under några omständighteter får minska,
medan den nya reformen skulle sammanföra nuvarande fyra
gymnasieskolor till två.
|
|
Eleverna
har också vänt sig till Europeiska Unionen och Slovenien
för stöd mot stängningen av de slovenska skolor,
som i Londonavtalet nämns vid namn. De menar att
skolreformerna i Italien inte får omfatta de slovenska skolorna,
utan att de borde få en egen permanent autonomi inom regionen
Friuli-Venezia Giulia/Furlanija-Julijska krajina så som
tyska skolor i södra Tyrolen resp. franska skolor i dalen
Aosta.
I
Italien verkar en del slovenska författare, bland dem Borut
Pahor (se del 7),
men även Alojz Rebula.
|

|
Alojz
Rebula (*1924) är
en slovensk författare, dramaturg, översättare
och professor, född i Šempolaj vid Nabreína/Aurisina
(fram till 1927 Nabresina även på italienska) i
Italien. Mellan 1936 och 1940 gick han på klassiskt gymnasium
i Gorica/Gorizia och fortsatte utbildningen sedan i Videm/Udine
fram till 1944. 1949 utexaminerades han vid universitetet i
Ljubljana som klassisk filolog. Han undervisade i latin och
grekiska fram till sin pension vid slovenskspråkiga gymnasier
i Trieste. 1960 doktorerade han i Rom med tesen om Dante i
slovenska översättningar.
Alojz Rebula är en av de viktigaste moderna slovenska författarna
och är framförallt en stor litterär personlighet i Trieste.
I sina verk har han särskilt bearbetat efterkrigsproblematiken bland
slovener i Trieste med omnejd; bondens svåra liv, utbildningen
av ungdomar , men även av äldre - samt visar sig vara en lyhörd
betraktare även av naturen med dess beteshagar och skogar i det
karga, men vackra karstlandskapet.
|
Han
har publicerad många samlingar essäer, dagböcker,
romaner, dramer, kortprosa och annan litteratur, som har översatts
till främmande språk. År 1995 fick han Prešerenpriset (se del
5) för sitt litterära opus, år 1997 fick han
det internationella priset Acerbi för den italienska översättningen
av hans roman V Sibilinem vetru (I Sibillas vind) och år
2005 fick han priset kresnik för sin roman Nokturno
za Primorsko (En nocturne för Kustlandskapet) som årets
framgångsrikaste roman. |
I slutet av oktober 2010 slog italienska fascistsympatisörer till
igen, nu mot det slovenska kulturhuset, Kulturni dom, i
Trieste.
Okända
personer hade klottrat på kulturhusets väggar och
på italienska skrivit: 28 oktober, leve den fascistiska
revolutionen. Till detta
minne av det fascistiska övertaget över Rom 1922 hade
man lagt en runsymbol som påminner om symbolen tillhörande
en extremfascistisk grupp
från
70-talet,
Terza posizione. På andra sidan byggnaden hade
de skrivit
Boris Pahor
kapo och ritat symbolen för Avanguardia nazionale,
som var verksamt under 60- och 70-talet. |
 |
 |
Inför
den italienska minnesdagen tillägnad offren för "foibe" (se
ovan) den 10 februari 2011 skedde en anmärkningsvärd
miss, som av slovenskaCivilna iniciativa za Primorsko (Civila
inititativet för Kustlandskapet) tolkas som ett typiskt fall
av italiensk manipulation i syfte att revidera historien.
På ett
plakat, som inför minnesdagen även hade publicerats på italienska
inrikesministeriets hemsida, användes av de italienska organisatörerna
ett fotografi, som föreställde en arkebusering av civila
som presenterades som italienare som avrättades av partisaner.
I slutet av februari uppdagades det dock att bilden egentligen föreställde
de fem slovenska patrioterna Franc nidaršic, Janez Kranjc, Franc Škerbec,
Feliks nidaršic och Edvard Škerbec från byn Dane,
som arkebuserades av italienska soldater 1942 i slovenska Notranjska-regionen.
Detta bekräftades av det slovenska museet Muzej novejše zgodovine (Museet
för samtidshistoria). |
I
början av mars överlämnade slovenska utrikesministeriet på grund
av detta en protestnot till den italienska ambassadören. |
I Österrike pågår
ett brott mot Österrikiska statsfördraget från
1955 (se del 7)
Den stora slovenska minoriteten, som måste kämpa för
sina rättigheter, hamnade i Österrike genom folkomröstningen
i Kärnten, då även slovener röstade mot att
hamna i det serbiskstyrda Kungariket SHS (se del
6)
Till
stöd för att följa lagen och att slutligen uppfylla
statsfördragets plikter samt att bevara ett tvåspråkigt
Kärnten har det bildats en kommitté SICHTBARE
HEIMAT – VIDNA DOMOVINA (Synligt hemland - se länk
från bilden bredvid).
|
|
I Österrikiska
statsfördragets artikel 7 garanteras, som ett lex specialis,
ett absolut beskydd av de etniska minoritetrna - men detta har
till idag inte fullföljts till fullo.
I
december 2005 höll KDZ (Kärntens slovenska
studenters förbund) en protestmanifestation utanför
sätet som tillhör provinsens styrelse. Även
tysktalande Kärntenbor anslöt sig till dem. Under
tiden som manifestationen pågick diskuterade guvernören
Haider med borgmästare till tvåspråkiga kommuner
från södra Kärnten. Haiders nya förslag
som gällde de tvåspråkiga skyltarna skulle
praktiskt taget sudda ut tvåspråkigheten i Kärnten.
|

Haider
med en enspråkig skylt.
|
Den
slovenska minoritetens huvudfrågor i Kärnten idag
gäller framförallt de tvåspråkiga skyltarna,
ett erkännande av slovenska som officiellt språk och
diskrimineringen som drabbar främjandet av den slovenska
kulturen.
Kärnten är
historiskt sett ett slovensktalande område, där
symbolerna för den forna slovenska demokratin finns kvar
(se del 1),
men även Claudia Fräss - Ehrfeld (se del
6), ordförande i Kärntens historiska församling har
stöttat Kärntens guvernör Jörg Haider i
hans räder mot de slovenska ortnamnskyltarna.
Författningsdomstolen
i Österrike dömde i slutet av 2005 att ortnamnen
i Pliberk/Bleiburg och i Drveša vas/Ebersdorf skulle få tvåspråkiga
skyltar. Då sade Haider genast att han inte tänkte
sätta upp några sådana och lät flytta
de redan existerande enspråkiga skyltarna några
meter för att undvika att uppfylla författningsdomstolens
beslut. När författningsdomstolen bedömde Haiders
tillgrepp som olagligt och återigen krävde tvåspråkiga
skyltar i de nämnda orterna, kom Haider på en variant
med små tilläggsskyltar, som också de var
olagliga, då de tvåspråkiga namnen måste
ha en jämbördig position på skylten.
Samma
sak har skett och sker med andra tvåspråkiga orter,
t.ex. i vabek/Schwabegg.
|
Enligt
Kärntenslovenen Janko
Kulme är även översättningen av
de slovenska ortnamnen till tyska många gånger felaktig,
som i exemplet vabek/Schwabegg, då den slovenska
betydelsen går förlorad och med denna ortnamnets rötter. Även
slovenska efternamn förtyskas enligt honom felaktigt.
Den österrikiske kanslern Alfred Gusenbauer föreslog 2007 att
163 tvåspråkiga skyltar skulle sättas upp i Kärnten,
vilket Haider motsatte sig skarpt. På grund av oenigheten dröjer
genomförandet av planen på att sätta upp de tvåspråkiga
skyltarna.
I slutet av mars 2008 blev debatten om den slovenska minoriteten återigen
hätsk i Kärnten...
|
 |
Socialdemokratiska
partiet (SPÖ), Folkpartiet (ÖVP), De Gröna samt
Frihetspartiet (FPÖ) var i sak överens om att tröskeln
för att partier ska kunna komma in i provinsens parlament
borde sänkas, då det nu i åtminstone en av de
fyra valkretsarna i Kärnten krävs ungefär 10% av
rösterna. Den höga tröskeln infördes 1975 då det
slovenska partiet Koroška Enotna lista, KEL, (Kärntens
Enhetslista), med en hårsmån missade inträdet
i det provinsiella parlamentet. Samtidigt delades Kärntenslovenernas
bosättningsområde upp på tre valkretsar för
att hindra att något slovenskt parti skulle bli framgångsrikt
i valen. |
Bündnis
Zukunft Österreich (BZÖ), Jörg Haiders parti,
motsatte sig starkt den preliminära överenskommelsen
mellan de ovan nämnda fyra partierna just på grund
av att det kan öka möjligheten att även det slovenska
partiet kommer med i parlamentet. Haider tillbakavisade möjligheten
att även mindre partier skulle få komma in i parlamentet
med orden att han inte hade någon förståelse
för att "radikala slovenska funktionärer orsakar
kaos även hos oss i parlamentet".
Enligt
Haiders uttalande fick inte parlamentet bli "en scen
för eldhärjare och omstörtare" och han
menade att man måste bevara "stabila förhållanden" i
parlamentet. Han tillade att det skulle uppstå en "förlust
för demokratin, om radikala slovenska funktionärer
fick sitta i parlamentet".
Haiders beskrivning av den slovenska minoriteten och dess representanter är
ordentligt överdriven och direkt malplacerad, men det är en
bild som Haider ville skapa för att uppnå sina mål...
I Dagens
Nyheter i mars 2009 beskrivs i artikeln Högerpopulismen
har österrikarna i ett starkt grepp denna bild på följande
vis (utan någon förklaring om slovenernas situation i
Kärnten):
"Delstaten Kärnten i södra Österrike hade
dessutom blivit Haiders geografiska bas – den begåvade
unge juristen i Wien hade värvats av den lokale FPÖ-ledaren.
I södra Kärnten hade det sedan århundraden
pågått stridigheter mellan tyskar och slovener,
så sent som efter det andra världskriget gjorde Jugoslaviens
diktator Tito anspråk på södra Kärnten – Haiders
nya hembygd.
– Därifrån kommer uttrycket ”Kärntner Urangst” – befolkningen är
rädd att de elaka slovenerna ska komma och ta
deras land. Kärnten blev en perfekt jordmån för Haider, säger
Brigitte Bailer."
Det
som jag har markerat i citatet ovan är dels ett exempel
på icke korrekt historiebeskrivning (i södra Kärnten,
där slovenerna då utgjorde 70 % av befolkningen,
påbörjades stridigheter, se
del 6, först i samband med Österrike-Ungerns
fall 1918 samt folkomröstningen 1920, se del
6 - se även Ivan Maticics bok Moc zemlje, del
6) och dels på att till synes oskyldigt smyga in
en negativ värdering av ett folkslag utan motargument
för de läsare som inte är insatta i bakgrunden.
Så trots att artikeln ska utgöra en kritisk granskning/beskrivning
av högerpopulismen i Österrike, för man vidare
Haiders budskap.
En smygande ideologisk kamp mot den slovenska ursprungsbefolkningen påbörjades
i och med den stortyska rörelsen på 1800-talet med sin pangermanska
ideologi (se del
14 och del 4).
I det tysksympatiserande Österrike finns ännu idag ett hat
riktat mot slovenerna även på akademisk nivå (se del
14).
Den 10 oktober 2008 utnyttjade Jörg Haider det 88:e årsjubileumet
av folkomröstningen i Kärnten/Koroška (se del
6) till att varna den nyvalda slovenska regeringen att "Slovenien
leker med elden" i och med att även denna regering, när
den tog över makten, skulle stödja de slovenska minoriteterna
på andra sidan gränsen och kräva att Österrike respekterar Österrikiska
statsfördragets artikel 7 samt den österrikiska författningsdomstolens
beslut om tvåspråkiga skyltar.
Dagen efter omkom Jörg Haider i en bilolycka.
Vad detta innebär för den slovenska minoriteten i Österrike återstår
att se.
|
I
en dokumentärfilm om Kärnstenslovenerna gjord av den
slovenska televisionen framgick att det fanns slovener i Kärnten
som till och med förnekade att de var slovener, trots att
de talade slovenska, utan menade att de var windisch (se del
3). Historielösheten, okunskapen och förnekandet
av sina rötter hos en del Kärntenslovener har sin orsak
i den starka pressen på den slovenska minoriteten sedan folkomröstningen
1919, då diskrimineringen ledde till att slovenerna försökte
att inte skilja sig från de övriga österrikarna
för att ha lika möjligheter till framgång i det
tysktalande samhället.
När Schengengränsen föll mellan Slovenien och Österrike
den 31 december 2007 hälsade glada invånare från båda
sidorna av gränsen på varandra i traditionella kostymer (se
bilden). |
 |
I
december 2008 fick den slovenske författaren från Kärnten, Janko
Messner, ett kulturpris med pengavärdet 6000 EUR som utdelas
av regionen Kärnten, men han ville inte ta emot det i protest
mot att de tvåspråkiga skyltarna ännu inte satts upp så som författningsdomstolen
beslutat.
När massgraven i gruvan
Huda Jama (se del 7) öppnades
i mars 2009 ekade händelsen även i Österrike.
Högerpolitikern Manfred Stromberger (BZÖ)
tog tillfället i akt att försöka eliminera
de slovenska partisanernas förtjänster för Österrike
(se del
6). Han sade att de nya upptäckterna kring
efterkrigsmassakrerna är ett vägande skäl
för att genast avlägsna alla partisanminnesmärken
i det österrikiska Kärnten, att ta tillbaka
alla utmärkelser som Österrike har gett slovenska
partisaner resp. antifascistiska kämpar, att uttala
kritik på bekostnad av minoritetsinstitutionerna
och de historiker, bland dem den ansedde Štefan
Karner från Graz universitet, som tronsatt Kärntenpartisanernas
antifascistiska motstånd som ett av de viktigaste
gärningarna inom Österrikes bildning resp.
självständighetsprocess. Enligt Stromberger är
Huda Jama ett bevis på att ursprunget till alla
2:a värdskrigets och efterkrigstidens fasor ligger
i partisanrörelsen och inte i nazismen.
Det Manfred Stromberger av okunskap eller avsiktligt förbiser är att
de slovenska partisanerna i Kärnten var bland de sista slovenska enheterna
som fortfarande var självständiga (se del
6) och som kämpade för frihet och mot den nazistiska ockupationen,
medan det i Slovenien under tiden för massakrerna var den jugoslaviska
armén (JA) som hade tagit över (se del
6) och under det envåldshärskande kommunsitiska partiets
befäl hade påbörjat en revolution enligt stalinistisk
modell (se del 7).
|
 |
Även
i Ungern har den slovenska minoriteten problem,
som framförallt är ekonomiska. Detta hotar existensen
av det slovenska muséet Avgust Pavel i Monošter
i Ungern (se bilden till vänster), som minner om den slovenska
bosättningens historia inom dagens ungerska område (se del
15) och är beroende av ca 16 000 EUR/år. I januari
2009 har en parlamentarisk kommission för relationen till
slovenerna på andra sidan gränsen på ett möte
antagit fem punkter med vilkas grund man förväntar sig
att den slovenska regeringen ska upplysa Ungern om sina skyldigheter
gentemot den slovenska minoriteten. Man kom på mötet
fram till att Ungern framförallt finansierar en del slovenska
institutioner oregelbundet och osystematiskt och uppmärksammade
också skillnaden i ekonomisk hjälp mellan Ungern och
Slovenien till deras respektive minoriteter. |
Medan
Slovenien tillägnar den ungerska minoriteten i landet 14,5
miljoner euro om året så tillägnar Ungern den
slovenska minoriteten endast 400 000 euro. En överenskommelse
sedan 1995 mellan länderna har vad man kom fram till genomförts
endast till hälften, dock finns det positiva att några
skolor har renoverats och att man har en radiofrekvens garanterad. Den
slovenska minoriteten i Ungern har ingen egen deputerad i det ungerska
parlamentet (vilket gäller för alla minoriteter i Ungern)
medan den ungerska minoriteten i Slovenien har det (liksom den
italienska) och just den ungerske deputerade i det slovenska parlamentet, László Göncz,
vill göra allt i sin makt för att påverka den ungerska
regeringen att ordna situationen för den slovenska minoriteten
i Ungern. |
På mötet
ville Srecko Prijatelj framhäva att Slovenien
kunde stå som exempel för hur man tar hand om minoriteter,
samtidigt som det är dåligt förspänt för
de slovenska minoriterna i de angränsande länderna. |
 |
Fortsättning följer! Denna del är inte
klar.
|
Under uppbyggnad! |
Sloveniens
historia del 1, del
2, del 3, del
4, del 5, del
6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15,
del 16, del
17,
del 18
|