Benämningen slaver (eg. slovani)
ska till skillnad från slovener vara ett
ganska sent påfund enligt följande resonemang:
Det
finns en allmän uppfattning om att namnet Slovenien (dvs.
Slovenija) skulle vara ett nyare påfund. I denna form skulle
det ha varit Janez Vesel Koseski (se del
5) som först använde
det i sin dikt Slovenija tillägnad kejsaren Ferdinand. Det
finns dock uppgifter som visar på att namnet är av
ett mycket äldre ursprung och kan hänvisas till 500-talet
minst om inte ännu längre bak i tiden.
Ryssen
Jurij Venelin använde sig också av begreppet Slovenien på sin
karta över de slovenska områdena, så som
han uppskattade dem omkring år 0 (se del
4).
Namnet Slovenija
(Slovenien) härrör ur namnet på folket sloveni,
vars rester då skulle vara slovenerna
samt även slovakerna, vilka bevarat ursprungsformen i kvinnoformen slovenka
(sv. slovenska). Slovenien skulle då alltså vara slovenernas
land (deela slovenov/slovencev/slovincev – den
sistnämnda formen använder tjeckerna och slovakerna
om slovenerna).
Det är
viktigt att särskilja fenomenen sloveni
och slovani (sv. slaver),
som inte alls betyder samma sak. På grund av deras likheter
rådde det under 1800-talet en ganska stor förvirring,
vilket också ledde till att man ändrade uttrycket sloven till slovan.
Namnet sloven är
ett historiskt namn för ett specifikt folk, som räknas
till de slaviska folken, men i detta
fall till de s.k. västslaverna
som inte har något gemensamt med östslaverna
och de senare s.k. sydslaverna.
Tvärtom, så var krig mellan slovener
och anter (se nedan)
kända, trots att båda var slaver.
Men under tiden för dessa krig fanns inte uttrycket slaver
(dvs. slovani)!
Den
gotiske historikern Jordanes skrev också om uppdelningen
mellan slovener och anter: »Vidare
i inlandet ligger Dacien (idag Rumänien), omgärdad
av en krans med höga berg. Till vänster om dessa berg,
där gränsen går mot norr till floden Vislas källa,
bor på vidsträckt mark ett mångtaligt folk, veneterna (se del
8). Trots att deras benämning skiljer sig beroende på olika
släkten och bosättningar, kallas de framförallt
för slovener (sklaveni) och anti. Slovenernas
mark sträcker sig från staden Novietunum och från
den så kallade Mursiansjön till Dnjepr samt mot norr
till Visla. Anternas
mark sträcker sig mellan Dnjestr och Dnjepr (dagens Ukraina)«.
Från denna beskrivning framgår att namnet sklaveni
inte föreställer alla slaver,
utan endast västslaverna,
dvs. slovenerna. Namnet veneter ställer
Jordanes ovanför slovener och anter
och menar att båda utgår från veneterna.
Med
andra ord så skulle slovenerna ha varit
de autoktona invånarna i centraleuropa, som levde där
innan särskilt anterna
(serber, bulgarer) dök upp väster om floden Donau – då uppstod
också slovensk-antiska krig, för att anterna
trängde in på slovenskt område.
Benämningen slaver
(eg. slovani) kom
först under 1800-talet från tjeckiskan, där detta
uttryck först gjorde sig gällande. På grund av
likheten mellan uttrycket slovan och sloven,
ersatte uttrycket slovan det äldre
ursprungliga namnet sloven, som bara tillhörde
en del av folket som i sig tillhörde den slaviska
språkgruppen. Det är viktigt att understryka att namnet slovan aldrig
föreställt ett folk, utan är bara ett språkligt
fenomen.
Detta stöds av att olika slaviska nationer använder olika former
av »det gemensamma namnet slav (eg. slovan)« -
från slavjan hos ryssarna via slovan hos
tjeckerna till slaven hos kroaterna och, vilket är mycket
intressant, sloven hos serberna. De sistnämnda bekräftar
med användningen av uttrycket sloven, som hänvisar
till ett specifik folk bland slaverna
att de aldrig känt till något om några slaver.
Annars hade de vid sin ankomst till Balkan redan känt till uttrycken slovan, slaven eller slavjan,
men gjorde det inte och använde därför uttrycket sloven.
Detta för att de stötte på slovener vid sin ankomst, och tog
till sig det samt använde det felaktigt för alla slaver.
Ovan
nämnda fakta försöker klargöra den förvirring
kring olika uttryck som står i förbindelse med namnet Slovenija
(Slovenien).
Som
redan nämnt fanns uttrycket Slovenija med
säkerhet redan minst under 500-talet. Då var det inte
skrivet i denna form, utan på latin som Sclavonia eller Sclavinia.
Latin var då egentligen det enda skriftliga språket,
som också inte kände till den slovenska formen SLO,
varför den latinska formen av Slovenija
blev Sclavinia.
En
av de största slovenska historikerna, Bogo Grafenauer,
känner i första i sin bok Zgodovina slovenskega
naroda (Slovenska folkets historia), del 1, från 1954
till uttrycket Sclauinia, men vågar inte skriva det i den
slovenska formen Slovenien, utan omvandlar det latinska uttrycket
till en slovensk form, dvs. Sklavinija. Det är intressant
att han översätter uttrycket Sclavi resp.
Sklaveni till Sloveni, men gör inte den
logiska fortsättningen att översätta Sklavinija
till Slovenien.
Under
500- och 600-talet räknades som Slovenien
(Sclavinia) även dagens Kroatien (Slovenijeh
och Dalmatien) och även området söderöver ända
till Makedonien. Det historiska verket Helmolts Weltgeschichte
(se del
4) säger om detta följande: »Det rapporteras
efter vittnesmål från kejsar Konstantin Porphyrogenetos
om att kroaterna kom från norr och under år 626 besegrade
avarerna och blev självständiga på sin mark… Men
det bör påminnas om att hela området, som idag
besatts av kroater och fått namn efter dem, tidigare hörde
till slovenerna och benämndes Slovenia.
Med tiden beblandade sig de slovenska ätterna med de kroatiska.
Idag påminner endast namnet Slavonien, en del av det kroatiska
kungadömet samt den slovakiska ätten i Ungern, om de
gamla ägarna och om det pannoniska slovenska kungariket«.
»Det
släkte som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien,
Noricum, Retien och Vindelitien kallades med ett gemensamt
namn slaver eller slovener (ty. Slawen oder Slowenen, slo. Sloveni
eller Slovenci)«. Slovenerna
(Slowenen) hade alltså enligt citatet från Helmolts
Weltgeschichte benämningen slovener
redan under antiken i Romarriket och det kommer fram till att
de är de enda av slaverna som idag forfarande bär
namnet slovener ('die - heute den Namen
Slowenen allein fuehren'). Det troligaste är att
de i dagens Ungern, Slavonien, Kroatien, Koroška (Kärnten), Kranjska, Štajerska (Steiermark), Goriška (Goerz), Gradišcanska (Burgenland)
och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera
slovenska kungariken. Det är fullkomligt logiskt att området
som beboddes av folket som kallades slovener bara kunde heta
Slovenien, vilket innebär att namnet faktiskt är
mycket äldre än man tror och fanns redan innan romarna.
Men eftersom slovenernas område var mycket stort (praktiskt
taget över hela Centraleuropa), var det de enskilda provinsernas
namn som t.ex. Pannonien, Noricum osv. som var mer gångbara.
Från år
824 finns noteringen »i en del av Slovenien,
i orten med namnet Zila« i original skrivet som »in
partibus Sclaviniae in loco qui dicuntur Zellia.« (France
Kos, Gradivo II. 78)
År
828 skrevs »i landet Slovenien«,
lat. »in partibus Sclaviniae« (M.G.Formulae,
314, no. 37)
År
837 skrev man »område i Slovenien,
i orten med namnet Ipua«, lat. »territorium
in Slavinia in loco nuncupato Ipusa« (Fr. Kos II.
no 21.)
Under
800-talet finns det flera källor som använder även
namnet Slovenien (Sclavinia) för områdena
Karantanien och Pannonien t.ex. Conversio, cap VII, år
870 – »I Slovenien, nämligen
i dess område Karantanien och Nedre Pannonien«, lat. »in
Sclaviniam, in partes videlicet Quarantanas atque inferioris
Pannoniae«.
Även
en gåvogivare till kung Arnulf av Kärnten (se del
2) talar om Slovenien - »capellam in Sclauinie
partibus ad curtem nostram que Liburnia vocatur«,
resp. »kapellet i landet Slovenien, vid
vårt hov, kallat Liburnia« (Kos II. 298).
På en
bild från runt 998 i Evangelarium of Emperor Otto III (se del
1), som blev till i klostret Reichenau bugar sig
från vänster till höger Sclauinia (Slovenien), Germania, Gallia och Roma för
kejsaren. Texterna över deras huvuden presenterar jämbördiga
företrädare för kejsardömet.
... |