|
|
Dikten
Lipizzanerhästarna uttrycker sig lyriskt om det som är
karaktäristiskt för denna hästras, som kom till
genom att man i
stuteriet Lipica som grundades 1580 i
det slovenska karstlandskapet korsade karsthästen med andra
hästraser.
Den är en högstämd ode som i samma andetag genomsyras
av ädel humor. Lipizzanerhästen beskrivs som ett "heligt djur",
den finaste syntesen av "naturen och världshistorien".
Utan någon skugga av nationalism diktar poeten symboliskt
genom lipizzanerhästarna om det faktum att slovenerna bara
kan överleva genom att respektera
sin natur och sin historia samt Skönheten.

|
Det
var Boris A. Novak som beskrev dikten så i samband
med att förlaget Krainer
gav ut en
bok inför 100-årsjubiléet av Edvard Kocbeks
födelse. Liksom Kocbek, en av de aktuella personligheterna
under den period som jag skriver om i denna del
(se nedan),
använder lipizzanerhästarna som symbol i sin dikt (se
del 14), drar jag paralleller mellan deras och slovenernas öde
- under krigen flyttades denna hästras (se nedan)
och spred sig på så sätt till stuterier i grannländerna,
trots att det var karstlandskapet som gav rasen dess karaktär.
Likaså splittrades slovenerna mellan olika länder
i ett girigt maktspel mellan de stora nationerna, där
slovenernas mark ockuperades eller utgjorde belöning
stormakterna emellan. Lipizzanerhästen är en utmärkt
stridshäst, vilket
anknyter till krigen och den hårda kampen mot fascismen och
nazismen - för det slovenska folkets överlevnad:
|
I det Habsburgska dualistiska
riket, Österrike-Ungern, verkade framförallt slovenerna
för en trialism under Habsburgarnas övervälde, där
den tredje enheten skulle vara den sydslaviska. Men ända sedan
Österrike-Ungern ockuperade Bosnien-Hercegovina 1878 rådde
det delade meningar bland sydslaverna. Serberna i Bosnien-Hercegovina
förespråkade en förening med Serbien och kroaterna
ville ansluta de båda provinserna till Kroatien. Innan 1:a
världskriget bröt ut var det också den blivande
kejsaren Franz Ferdinands tanke att med tiden göra en trippelmonarki
av dubbelmonarkin. De serbiska nationalisterna fruktade en sådan
utveckling, som hotade planerna på ett storserbiskt eller
jugoslaviskt rike och Franz Ferdinand blev det oundvikliga målet
för deras hat.
De europeiska staterna var 1914
också uppdelade i två läger, som hade upprättat
ömsesidiga försvarspakter:
- centralmakterna: Tyskland, Österrike-Ungern
och Italien
- ententen: Frankrike, England och Ryssland
|

Serben Gavrilo Princip
|
I Serbien fanns en moderat och
en radikal falang av politiker. De moderata ville ha ett storserbiskt
rike och de radikala ett ännu större rike som skulle omfatta
alla slaviska folk på Balkan. Slitningarna mellan dessa falanger
tycktes den gamle serbiske kungen Peter I så betungande att
han överlät tronen till sin son Aleksandar.
Den 28 juni 1914 besökte
Franz Ferdinand Sarajevo då den österrikisk-ungerska
armén avslutade sin fältmanöver i västra Bosnien.
Fanatiska medlemmar ur den serbiska hemliga organisationen "Svarta
handen" hade förberett sig på hans besök och
Gavrilo Princip lyckades utföra attentatet som sårade
ärkehertigen och hans fru dödligt. Detta ledde till att
Österrike den 28 juli 1914 förklarade Serbien krig - 1:a
världskriget hade börjat.
När Tyskland, efter att centralmakterna och ententen på
grund av den Österrikiska krigsförklaringen hade börjat
med sitt inbördes spel, marscherade in i Belgien den 4 augusti
1914 var världskriget också ett faktum.
|
Franz Ferdinand med familj
|
Fronter uppstod på flera
håll i Europa - tiotusentals slovenska pojkar och män
tvingades att kämpa i Galizien, Italien och på andra fronter:
In i Serbien trängde omedelbart efter krigsutbrottet den österrikiska
armén under general Potioreks befäl. Serberna pressade
tillbaka österrikarna och ryckte nästan ända fram
till Sarajevo. Med en större här anföll Potiorek
ånyo och intog Belgrad. Men i december 1914 fick österrikarna
efter 14 dagar slå till reträtt och Belgrad var åter
i serbernas händer.
På västfronten hindrades
tyskarna som var på väg till Paris genom Belgien av den
franske marskalken Joffre vid floden Marne, 60 km från Paris.
Därefter böljade fronten obetydligt fram och tillbaka
trots ofantliga förluster i människoliv. Denna tragik
skildras utomordentligt väl i den tyske författaren Erich
Maria Remarques antikrigsroman På västfronten intet
nytt.
På östfronten
besegrades ryssarna av tyskarna då de sistnämnda
hade kallat till sig ytterligare fyra divisoner från västfronten
till hjälp samt kallat i tjänst den redan pensionerade
marskalken Hindenburg, som var väl förtrogen med terrängen.
Sämre gick det för österrikarna som efter flera
nederlag måste dra sig tillbaka från östfronten
- många
slaviska soldater i den österrikiska armén uppfattade
inte ryssarna som sina fiender utan överlämnade sig
hellre för att på ryssarnas sida slåss mot österrikarna.
Först i början av maj 1915 lyckades österrikarna
med tysk hjälp driva ryssarna tillbaka.
Utanför Europa intog Japan
alla tyska besittningar i Ostasien efter att i augusti 1914 ha anslutit
sig till ententen.
Den 2 november samma år
trädde Turkiet in i kriget på centralmakternas sida och
skar av Ryssland från bundsförvanternas leveranser av
krigsmateriel genom Dardanellerna.
|
Italien
höll sig i början
av kriget neutralt, men krävde senare att Österrike skulle
avstå Trentino och Sydtyrolen i utbyte mot fortsatt neutralitet.
Västmakterna (ententen) erbjöd dock utöver detta
även Istrien, Trieste, norra Dalmatien med öarna samt
en del av de turkiska och tyska områdena. "I den heliga
egoismens namn" beslöt sig ministerpresidenten Salandra
att ta parti för västmakterna och skrev under ett
hemligt avtal i London. Den 24 maj 1915 förklarade Italien
krig mot
Österrike och senare även mot Tyskland. På så
sätt kom 1;a världskriget till slovensk mark.
Österrike utyttjade slovenernas
kärlek till sitt hemland och skickade slovenska, resp. jugoslaviska
trupper till fronten mot Italien, som löpte utmed floden Soca
(Isonzo), den största bergsstriden i människans historia,
som blev ett slakthus för slovenska män och ungdomar.
Kanonernas dån från fronten
Isonzo hördes ibland ända till Ljubljana.
En folksång från
den tiden lyder: Åh, Doberdob, slovenska pojkars grav!
|
Utsikt över en del av det
avlånga stråk där fronten Isonzo utspelade sig.
|
 |
Fältmarskalken
Svetozar Borojevic von Bojna (1856 - 1920) var befälhavare
vid Socafronten. Han föddes nära slovenska Kostanjevica,
men hade serbisk-ortodoxa rötter. Trots sin etniska tillhörighet
tillhör
han de förtigna
personerna i efterkrigstidens Jugoslavien, just för att han
var marskalk inom Österrike-Ungern och det den mest berömde
under det 1:a världskriget. Han dubbades av kejsaren till
von Bojna samt fick andra utmärkelser. Han fann sin plats
i slovenernas hjärtan bredvid poeten Gregorcic (se del
5), som 20 år tidigare i dikten Soci hade förutsett
att floden skulle bli ett stridsfält. På bilden
till höger
finns Borojevic och Gregorcic över fronten på ett färgat
vykort som symbol för slovenernas försvar mot italienarnas
attack. |
 |
Liksom Doberbob (bilden
ovan) finns i minnet som ett ställe där många slovener
föll offer, så kallades berget kabrijel av
soldater av olika nationaliteter för Satans berg och Dödsberget.
Många soldater som härstammade från Baltiska havet
till Sicilien fann där sin sista vila. kabrijel föreställde
försvarets sista stöttepelare, då en förlust
av denna skulle innebära att anfallarna hade en öppen väg
fram till Trnovska planota, Vipavadalen, Postojna och även Trieste.
En stor del av det slovenska hemlandet skulle då utsättas
för de italienska anfallarnas godtycke. Båda sidorna var
medvetna om detta och därför blev kabrijel den centrala
stridsplatsen under 11:e Socastriden. |

Försvarställning i kabrijel under
11:e Socastriden.
|
Den 24 augusti 1917 gick italienarna
hårt ut mot försvararna under 12 timmar utan framgång.
Nästa dag likaså från morgon till eftermiddag.
När infanteriet anföll mot den nordöstra delen
av
kabrijel blev det en strid man mot man, där soldaterna
kämpade med gevärskolvarna, bajonetter, dolkar och handgranater
och allt möjligt som de hade till hands. Striden spred sig
uppåt från klippa till klippa. Det såg ut
som om italienarna skulle ta över berget när slovenerna
från
tajerska (Steiermark), det 87:e infanteriet från
Celje i
en våldsam motoffensiv jagade bort italienarna från kabrijel.
Under de följande dagarna blev striderna allt råare
och utan uppehåll. Anfallen pågick hela tiden, utan
paus, en ständig eldgivning i form av minexplosioner och
granatattacker. Tre brigader, Palermo, Messina och Avellino,
anföll i på
varandra följande vågor, men infanteriet från
Celje stod emot och stötte bort dem beslutsamt varenda gång.
kabrijels sluttningar var tätt översållade
av döda och skadade, som kunde dras undan till skydd först
under natten. Under förmiddagen den 28 augusti sköt
italienarna med kanoner mot kabrijel under hela
förmiddagen, de sköt även med minkastare
med kalibern 400 mm som började användas
just det året och som vid explosion gjorde en tre meter
djup och tio meter bred krater.
|
På karstlandskapets
klippiga terräng var det än hemskare då det
förrutom
minspillror flög omkring en enorm mängd småsten,
som var lika farligt. Efter fyra dagars strid lyckades italienarna
ta över en del av de österrikiska ställningarna.
Redan följande natt tog medlemmar ur 87:e infanteriet
från
Celje tillbaka en del av de av anfallarna erövrade ställningarna
och tog över hundra italienare till fånga. Så fortsatte
striderna och försvararna från 87:e infanteriet
från
Celje stod på sig och stod framgångsrikt emot italienarna
tills det blödande och tilltufsade slovenska infateriet ersattes
med nya fräscha trupper från Slovenska alpina plutonen.
Två tyska historieskrivare, Veith och Weber, skrev att 87:e
infanteriet från Celje framgångsrikt hade
hållit ut i den värsta
striden av alla som någon annan österrikisk enhet fått
strida. Av 800 man i 1:a bataljonen blev det 185 man kvar. I de
andra bataljonerna gick det inte bättre. Även
i Slovenska alpina plutonen, som bestod av slovener till
90 % föll en oerhörd mängd offer. Trots det lyckades
aldrig italienarna erövra denna bastion slovensk mark.
Tyvärr,
så var alla offer förgäves. Alla slovenska
pojkar och män som föll och skadades kämpade tappert
utan lön för mödan - för det italienarna
inte lyckades erövra på stridsfältet fick de istället
vid förhandlings-bordet
efter kriget (se nedan).
|

Solkan efter Socafronten.
|
 |
Fran Saleki
Fingar (1871 - 1962) beskriver i sin
bok Prerokovanja (Förutspåelser) som gavs ut 1924
om livet och lidandet bland bondebefolkningen bakom fronten i Gorenjska
under 1:a världskriget. Hans bilder från världskriget
kom först ut som berättelser i tidskriften Dom in svet
(Hemmet och världen) mellan 1915 och 1919:
När det 1:a världskriget bryter ut låter borgmästaren
i Sora i Gorenjskaregionen prästen meddela nyheten till folket
vid mässan. Ett upprop kallar alla män upp till fyrtiotvå
års ålder till armén. Folk talar om att den heliga
embiljas förutspåelser har förverkligats. Bla
Jancar, en stabil husbonde, återvänder hem efter mässan
och ängslar sig över sin fru, som blir ensam hemma med
oförsörjda
barn. När han berättar nyheten för familjen brister
alla i gråt. Samma sak sker i alla hem, där det finns
blivande soldater. Alla är vettskrämda, går i kyrkan
och väntar
med konstiga känslor på männens avtåg till
armén.
Jancar ger sig av in i kriget till ryska fronten och frun Francka
stannar hemma med sex barn samt gården, som står utan
husbonde...
|
Preihov Voranc,
eg. Lovro Kuhar (se nedan), (1893 -
1950) skrev Doberbob, den slovenska nationens krigsroman,
som är den enda riktiga slovenska romanen om det 1:a världskriget.
Preih började skriva den redan innan 1930, men gavs bl.a.
på grund av censur ut först 1940. Den beskriver det hur
de slovenska pojkarna tragiskt avlider på stridsfälten,
framförallt vid Socafronten, krigets fasor, anklagelserna mot
kriget, deras upproriskhet och tro på frihet:
1915 förflyttas Amun Mohor till bataljon nr. 100 som politiskt
misstänkt. Han lär känna kolleger av olika ursprung,
mellan vilka man kan känna av en nationalistisk spänning.
Han blir närmare vän med sina landsmän tefanic,
Grum, Demark och med tyskarna Held, Rainer, Holcman och Barfuss.
I Bataljonen fanns flera fångar från Talerhof.
Snart blir
hans pluton större och även tjeckerna Janoda och Kalivoda
kommer dit. Militärskolan, som leds av Hergott, börjar.
Det kommer fortfarande nykomlingar till bataljonen, mest slovener,
vilket gör att deras medvetande växer och att de inte
känner sig så ensamma som förut. De blir överraskade
av nyheten att Italien gått över till ententen. Snart
kommer dagen då deras armé ger sig av till fronten...
|
 |
Vladimir Levstik
(1886 - 1957) var själv anhängare av den jugoslaviska
idén, som han föreställde sig som en politisk och
inte en kulturell sammanslutning av sydslaver. När han återvände
till sitt hemland 1907 efter att ha vistats ett år i Paris
började han skriva för de projugoslaviska tidningarna
Jutro och Ilustrovani tednik. 1915 fängslade
den österrikisk-ungerska regeringen honom för hans åsikter.
Först satt han fängslad på Ljubljanas slott och
sedan i Mittergraber vid Wien. Han släpptes 1917, men fick
inte återvända till hemlandet. Därför bodde
han i Prag fram till 1919, då det forna riket föll samman.
Efter att han hade återvänt till Ljubljana verkade han
som självständig konstnär, men var allt mer missnöjd
med det nybildade sydslaviska riket. När 2:a världskriget
bröt ut ville han inte ansluta sig till Osvobodilna fronta
OF - Befrielsefronten (se nedan) på
grund av sin politiska övertygelse, vilket ledde till att man
efter kriget tvingade honom i pension och hindrade honom att fortsätta
med sitt skapande. Hans berättelse om en bondefamilj under
första världskriget, Gadje gnezdo (Huggormsnästet),
förenar skickligt den sociala romanen från en slovensk
by med nationellt uppror. Den gavs ut redan 1918 först i Ljubljanski
Zvon och sedan som bok och handlar om den nationellt medvetna
och beslutsamma modern Kastelka, om hennes kamp för sitt hem,
jorden och avkomman:
När kriget börjar måste
sönerna Joe och Tone till armén, medan sonen
Janez anklagas av den tyskvänlige handelsmannen Petschnig
för
att vara förrädare och fängslas därför.
Kastelka förbannar Petschnig och han dör mycket riktigt
av hjärnblödning. Hon fokuserar i sin förvirring
på jorden, som hon brukar, och drabbas av ett nytt hårt
slag när Joe faller i Galizien. I sin vilda sorg
förbannar
hon de övriga två sönerna för att rädda
dem med sin förbannelse, då hon tror att hennes kärlek
skulle innebära deras undergång...
Ju Kozak
(1892 - 1964) skrev novellen Tuja ena (Den främmande
kvinnan) när han under 1:a världskriget väntade
i Koroka (Kärnten) på att ge sig av till fronten.
Den handlar om Andrej Plajnar som på väg mot fronten
möter Agata, en ung kvinna med dystra livserfarenheter.
Hon hade bland annat fått uppleva olycklig kärlek,
att bli anklagad för stöld när hon arbetade
som tjänsteflicka,
att få ett utomäktenskapligt barn, som togs ifrån
henne och som måste dö, medan hon tjänade som
amma
åt ett främmande barn i Alexandria. I och med detta
tar han upp företeelsen att slovenska unga kvinnor bl.a.
under 1:a världskriget gav sig av från framförallt
Primorska och Koroka till Egypten (Alexandria) som tjänsteflickor
- de kallades Aleksandrinke (se
del 10).
|
Innan
1:a världskrigets slut gavs Majdeklarationen
från 1917 ut, ett av de viktigaste nationspolitiska
programmen för slovenerna. Formellt var det en akt av Jugoslaviska
klubben, men i verkligheten ett arbete utfört av Vseslovenska
ljudska stranka (Allslovenska folkpartiet), som lyckades att
som den starkaste jugoslaviska politiska gruppen i riksdagen i
Wien få andra jugolaviska politiker att ansluta sig till
sin programidé. De krävde att alla områden inom
monarkin som slovener, kroater och serber bebodde skulle förenas
till en statsdel under den Habsburgska dynastin, som skulle vara
fritt från främmande överhöghet och uppbyggt
på demokratiska principer. Majdeklarationen stötte dock
på döva öron i monarkins topp, varken kejsaren
eller regeringen antog dess krav. Partiets tidskrift Slovenec skrev
den 28 juli 1917 att Majdeklarationen var slovenernas minimala
krav, som de inte kunde avstå från. Man ville inte
anta någon kompromisslösning som grundade sig på ett
erkännade av dualismen, utan ville ha ett statsförbund
med kroaterna och serberna baserat på någon form av
slovensk nationell autonomi. I början av augusti skrevs det
också att den slovenska framtiden bara kunde utgöras
av Förenade Slovenien inom en jugoslavisk gemenskap.
Detta ställningstagande av partiet påverkade Jugoslaviska
klubbens uttalande den 7 augusti 1917 att bara stötta en sådan
regering som ville anta Majdeklarationen. Den Jugoslaviska klubbens
politiska kamp stärktes och byggdes på ända till
slutet av Habsburgska monarkin.
I de slovenska områdena uppstod ett starkt stöd för Majdeklarationen,
särskilt mellan juni och september 1917. För att samla opinionen uppmanade ärkebiskopen
i Ljubljana, Anton Bonaventura Jeglic, i slutet av sommaren 1917 de slovenska
politiska partierna att skriva under ett uttalande till stöd för Majdeklarationen.
Den 15 september 1917 skrev Allslovenska folkpartiet, Nationella framstegspartiet
och Slovenska katolska arbetsdemokratin under Ljubljana- resp. Septemberuttalandet. Även
slovenska allmänna kvinnoföreningen samlade underskrifter under folkrörelsen
för Majdeklarationen (se del
5). |

Den slovenska kvinnoföreningen överlämnar 200.000 underskrifter till
dr. Koroec
(se nedan) för deklarationen. |

Italienska ställningar vid
Socafronten
|
Mellan den 24 och 27 oktober
1917 utkämpades den 12:e striden vid Socafronten då italienarna
upplevde ett katastrofalt nederlag vid Kobarid (Caporetto) under
den österrikiska offensiven och flydde i panik ända till
floden Piave. 300.000 krigsfångar föll i fiendens händer
och den österrikiska armén stod inte långt ifrån
Venedig. Denna strid kallas på grund av de österrikiska
och tyska arméernas framgång för "Miraklet
vid Kobarid".
I april 1917 hade Förenta staterna trätt in i kriget genom
sin krigsförklaring och mot slutet av året började
fräscha amerikanska trupper komma västmakterna till undsättning.
I januari 1918 fastställde
den amerikanske presidenten Wilson 14 punkter för västmakternas
fredsvillkor, som bl.a. omfattade ett upprättande av gränser
enligt nationalitetslinjer gentemot Italien, en självständig
utveckling för Österrike-Ungerns många
nationer och Serbiens utträde till
havet. Även
Polen skulle bli en oberoende stat och nationerna skulle bilda ett
förbund för att garantera små och stora stater territoriell
integritet och politiskt oberoende.
|
Soldater
framförallt hos centralmakterna gjorde allt oftare myteri -
de slovenska soldaterna gjorde t.ex. myterier i Judenburg, Murau
och Radgona i maj 1918. I mitten av 1918 slog italienarna tillbaka
en österrikisk-tysk storoffensiv vid Piavefloden. Den 30 oktober
bröt italienarna med hjälp av de allierade genom fronten
vid Piave, vilket också blev deras enda seger under det 1:a
världskriget. Österrike-Ungern undertecknade vapenvilan
den 3 november i närheten av Padua och sedan även Tyskland
den 11 november.
Det första världskriget
var slut, men det skulle visa sig att slovenerna trots Wilsons
för de flesta folken välklingande
fredsvillkor drog det kortaste strået av alla. Den 1
december 1918 hamnade slovenerna i en ny multietnisk statsformation
där den habsburgska dynastin avbyttes av den serbiska (se nedan).
Italien och Österrike lade beslag på slovenska områden, men en
del av den
slovenska marken
kunde räddas
till ett framtida Slovenien främst tack vare ett
par slovenska hjältar.
|
 |
Franjo
Malgaj (1894 - 1919) föddes i Hruevec
vid entjur nära Celje. Han var en mycket medveten sloven
och intresserade sig för den slovenska historien och folkarvet.
Han tyckte mycket om slovenska folksånger och försökte
sig själv på att skriva poesi. När 1:a världskriget
började var han tjugo år gammal. Redan under hösten
1914 inkallades han till det berömda slovenska 87:e infanteriet
från Celje. Malgaj avslutade skolan för reservofficerer.
1915 skadades han under striderna mot italienarna vid Socafronten
på Doberbobhöjden. Sedan förflyttades det 87:e infanteriet
och med det även Franjo till Tyrolen. När den österrikiska
armén sökte efter en frivillig , som vågade erövra
det mycket viktiga italienska fästet Monte Zebio, anmälde
sig Franjo Malgaj till det uppdraget. Han valde ut några soldater,
främst slovener, och överraskade och besegrade tillsammans
med dem italienarna samt erövrade fästet Monte Zebio. Han
fick den högsta utmärkelsen för sin gärning -
guldmedaljen för mod.
När Österrike-Ungern föll
sönder samlade Malgaj
frivilliga i Celje, som kom främst från Celje och dess
omgivningar - entjur, Teharije och Savinjska dolina
samt gav sig av med dem till Koroka (Kärnten) den 6 november
1918. |
 |
Med sina soldater befriade
han alla orter i Meikadalen. I överenskommelse
med general Maister (se nedan) trängde
han in i Labot i en samordnad strid den 23 november och befriade även
Velikovec. Under hans befäl hindrades
alla tyska försök att återerövra denna slovenska
stad. Tillsammans med Srecko Puncer började han i Velikovec
ge ut tidningen Korotan. Men på liknande sätt som med
general Maister togs även ifrån förste löjtnanten
Malgaj behörigheterna för Koroka (se nedan).
Han skickades bakom fronten. Det låg tydligen i någons
intresse att det i de första
linjerna inte fanns utmärkta, beslutsamma slovenska officerer.
I slutet av april 1919 gick den slovenska armén till en fullständigt
misslyckat och felaktigt ledd offensiv i Koroka ledd av översten
Milan Bleiweis (se nedan). Offensiven misslyckades snart och vid
en österrikisk
motoffensiv föll även Bleiweis ledning. De slovenska
härarna
drog sig tillbaka i oordning mot Slovenj Gradec och Radlje. Liksom
general Maister, som då lade sig i striden, trots att
den nationella regeringen fråntagit honom behörigheten
för Koroka,
gav sig även förste löjtnanten Franjo Maglaj in i
striden med sitt anspråkslösa kompani. Han var fast besluten
att stoppa de mycket större fiendekompanierna, men ödet
ville annorlunda. Man skulle kunna säga att en tragisk ödets
ironi spelade den store slovenske hjälten ett spratt. Franjo älskade
nämligen den slovenska folksången Ett träd växte
åt mig. Den 6 maj 1919 ville han
så bra som möjligt se hur fienderna rörde sig och klättrade
upp på ett
träd vid Tolsti Vrh. När han hade tagit sig en ordentlig
titt och skulle klättra ner igen råkade en gren fastna
vid en handgranat, som hängde runt hans midja och som exploderade...
Förste löjtnant Franjo Malgaj fann så "sitt
träd"
på den karantanska marken som han hade kämpat för
så hjältemodigt och gav sitt liv åt, bara 25 år
gammal. På platsen reste slovenerna senare ett minnesmärke,
som nazisterna i början av 2:a världskriget förstörde.
Senare restes ett nytt på samma plats. |
Rudolf
Maister (1874 - 1934)
var slovensk poet och general och föddes i Kamnik. Hans mor kom
från en nationellt medveten familj i Trebnje och hans far dog
för tidigt, vilket gjorde att hans farbror Lovrenc fick ta hand
om den unge Rudolf, som var medveten om att han måste se till
sig själv och bestämde sig för militäryrket. Han
var mycket intellektuellt begåvad och hade utmärkta idrottserfarenheter
som gymnast, fäktare, simmare och skidåkare vilket möjliggjorde
hans framgångar på olika militärskolor och inom militär
tjänsten. Den 7 december 1914 förflyttades Maister till
Maribor som referent vid "den svarta armén" i Maribor.
Den 21 juni 1916 blev han befälhavare för den svarta arméns
militära regionsledning i Maribor. På grund av att tyska
nationalister ville processa mot honom förflyttades han den 8
mars 1917 till Gradec (Graz) där han uppgraderades till major.
Senare återvände han till Maribor och den 1 juli 1918 utnämndes
han till ständig befälhavare av svarta armén nr.
26, där han befann sig tills monarkin förföll.
I januari 1918 var Maister närvarande i Folkhuset i Maribor
under ett hemligt möte med viktiga slovenska företrädare
från Celje, Ptuj, Slovenske gorice och Koroka. Även
dr. Anton Koroec var närvarande och talade om deklarationsrörelsen
och föberedelserna för grundandet av en ny stat.
|
|
Som aktiv soldat kunde Maister
inte ansluta sig till deklarationsrörelsen under våren
1918 så som andra slovener gjorde. Men han bidrog med dikten Naprej (Framåt)
som han publicerade i tidskriften Straa (Vaktposten)
under pseudonymet Kranjc. I
denna dikt meddelade han slovenerna att deras vår var kommen,
men att man måste kämpa för de slovenska gränserna
vid floden Drava och vid Adriatiska havet. Dessutom
var Maister hemligt aktiv vid betydligt viktigare aktiviteter än deklarationsrörelsen.
Han såg till att denna inte bara stannade på papperet
utan att den vid rätt tillfälle med hans hjälp förverkligades
och blev en realitet.
För Maribor och det slovenska Steiermark kom så det avgörande
ögonblicket. Österrike-Ungern föll sönder efter
kapitulationen och flera länder uppstod på dess område,
bland dem Tyska republiken Österrike och Riket av slovener,
kroater och serber (Riket SHS). |

Kasernen i Melj där Rudolf
Maister tog över det militära befälet över Maribor
den 1 november 1918. |
Den 30 oktober 1918, strax innan
Österrike-Ungern undertecknade vapenvilan med västmakterna,
utropade den tyska kommunledningen i Maribor, Maribor med omnejd
som en del av Tyska republiken
Österrike. Det blev uppenbart att båda länderna
krävde samma område. Den 1 november uttalade major Rudolf
Maister beslutsamt i den 26:e skjutplutonens kasern i Melj inför
stadsbefälhavaren överstelöjtnanten Anton Holik och
de samlade officerarna: "Jag erkänner inte dessa punkter.
Jag utropar Maribor som Riket av slovener, kroater och serbers mark
och tar i min regerings namn över den militära ledningen
över staden och hela Nedre tajerska (Nedre Steiermark)."
Efter mötet förklarade han för de samlade slovenska
soldaterna och officerarna att han hade tagit över överbefälhavarposten
i staden och bad dem att stanna med honom, eftersom det nya landet
behövde dem. Samma dag var kasernerna och andra viktiga objekt
samt staden Maribor under Maisters militära ledning.
|
Även Nationalrådet
tog över förvaltningen av det slovenska tajerska
och utnämnde major Rudolf Maister till general. De överraskade
tyskarna hämtade sig snart och tvingade till sig av Nationalrådet
och general Maister rätten att grunda en nationalgarde.
Den 3 november 1918 blev så det gröna gardet eller Schutzwehr
till. General Maister bestämde sig för en militär
aktion och utropade mobilisering den 9 november 1918. Tyskarna motsatte
sig
detta och så även den nationella regeringen i Ljubljana,
som inte ville bistå Maister trots hans upprepade försök
att få denna att lyssna. De slovenska pojkarna hörsammade
dock general Maisters kall, väldigt många kom från
just Slovenske gorice. Enligt en anekdot trodde Maister att
det var tyska enheter som sjöng marcherande på Maribors
gator och han hade nästan gett upp hoppet, då han
hörde att det
var slovener från området Prlekija från staden
Ptujs omnejd (se del
15), ca 2000 man, som kom till
hans hjälp. På några
veckor samlade Maister en armé på 4000 man. Den
20 november 1918 grundades infanteriplutonen från Maribor.
Med denna skapades den
första ständiga
slovenska armén med slovenska officerare och slovenskt
kommando. Den 23 november 1918 vid kl. 4 på morgonen hann
Maister före tyskarna och avväpnade det gröna gardet.
Den 27 november 1918 erövrade Maisters enheter pilje,
sedan även
Radgona, Cmurek, Lucane, Radlje (Marenberg) och Muta. Malgajs grupp
från Celje erövrade som sagt Meikadalen,
sedan Pliberk och Velikovec (se ovan).
Enheten från Ljubljana erövrade
Dravograd, Labot och entpavel . |
Den
militära operationen pågick enligt ett kontrakt som
skrevs under den 27 november 1918 av översten Rudolf Passy,
som hade all behörighet från sin regering, och general
Rudolf Maister, som till detta hade utnyttjat sin diplomatiska
talang. Denna fastställde
att den slovenska armén fick besätta orter utmed hela
nationsgränsen, från Radgona till mohor vid Beljak
(Villach). Detta fullt giltiga kontrakt erkändes otroligt
nog inte av Nationella regeringen i Ljubljana, som hade kunnat
använda
kontraktet som argument vid fastställandet av gränserna
(se mer nedan). Dessutom
plockades Maister omsider bort från de främre linjerna
i Koroka (se nedan), vilket
gav slovenerna förluster i striderna tills det blev eldupphör
den 14 januari 1919 (se nedan).
Den 27 januari kom en amerikansk militär delegation till Maribor
under ledning av överstelöjtnanten Sherman Miles. Han och
general Maister talades vid om gränsdragningen. Enligt tyska
uppgifter skulle Maister ha varit ansvarig för 13 obeväpnade
medborgares död då han påstods samma dag inför
delegationens ankomst ha låtit öppna eld mot 10.000 samlade
Maribor- resp. Steiermarkbor, som med tyska och österrikiska
flaggor uttryckte sin önskan att Maribor skulle förbli tyskt
under österrikisk ledning,
den s.k. Blodssöndagen i Maribor (se nedan).
|

General Rudolf Maister ser sina
trupper marschera framför slottet i Maribor den 15 december 1918,
då man firade enandet av de jugoslaviska nationerna i Kungadömet
SHS och slovenerna forfarande trodde på en gemensam stat med
kroater och serber. |
Om de nya gränserna
beslutade Högsta rådet (USA, England, Frankrike,
Italien och Japan) för första gången i
februari 1919. Det fastställde den existerande gränsen
i tajerska,
anslutningen av Meikadalen till den jugoslaviska staten
samt folkomröstningszonerna i Koroka. I
slutet av maj 1919 började den jugoslaviska offensiven i
Koroka/Kärnten (se nedan).
General Maister ledde framgångsrikt Labotskvadronen och
tog efter segern över befälet över Korokas
gränskommando
i folkomröstningszonen A. Den 18 september 1919 var Maister
tvungen att dra sig tillbaka med sina polisstyrkor från
zonen (se nedan),
för att inte påverka folkomröstningsresultatet
den 10 oktober 1920. Den framgångsrike befälhavaren
och befriaren av norra gränsen samt Maribor återvände
besviken till Maribor och anslöt sig till arbetet i Nationella
försvarets
styrelse. Han blev också befälhavare över Maribor.
Mellan 1921 och 1923 var han ordförande i komissionen för
gränsdragningen till Italien. 1923 tvingades han i pension
som divisionsgeneral och med en rad utmärkelser.
|
General Maisters staty i Ljubljana.
|
Som poet gav Maister ut två
diktsamlingar, Poezije (Poesi) 1904 och Kitica mojih
(En liten fläta av de mina) 1929. I den sistnämnda hämtade
han motiven från bittra strider och dödandet vid fronten
vid Soca, sorgen över det förlorade Kärnten och kustområdet,
men där prisas även den slovenska jordens skönhet,
främst den delen där vinodlingarna ligger.
En staty
över honom restes i Maribor först den 10 oktober 1987
- just på årsdagen av folkomröstningen i Kärnten.
Då fanns fortfarande 241 av hans soldater och medkämpar
i livet och av dessa var omkring 120 närvarande vid ceremonin.
Det är alltså tack
vare general Maister som Maribor, tajerska, Prekmurje
och en liten del av Koroka idag är slovenskt. Men
om det hade varit upp till honom (se ovan och
nedan) och om han inte hade avlägsnats (se ovan),
hade det slovenska Koroka
(Kärnten)
varit mycket större och hade inkluderat även Celovec
(Klagenfurt) och Beljak (Villach), så som även Gosposvetsko
polje med furstetronen, furstestenen och slottet Krn (se del
1).
|
När samma Nationella regering,
som först hindrade general Maister (se nedan), insåg
sitt misstag och tillät en militäroperation i Koroka
(se
ovan), var det redan försent
och alla slovenska offer var förgäves.
Det var alltså först efter 1:a världskriget som
slovenerna i regel fick närmare kontakt med serberna (vilket
jag skrev om i del
4) och fick då en kalldusch då serbernas
verkliga intentioner sakta avslöjades. En del av denna historia som
följer har dock undanhållits den slovenska allmänheten
under efterkrigstiden:
När Maister
den 25 november 1918 erövrade pilje (se ovan)
sände
Graz militärledning
den ovan nämnde översten Rudolf
Passy för att denne
skulle ta reda på Maisters förehavanden. Den 27 november
skrev de under kontraktet som skulle låta slovenerna ta över
det nationella området vid tajerskas och Korokas
norra gräns. Tyskar i Graz, Celovec (Klagenfurt) och Wien,
samt Nationella regeringen i Ljubljana motsatte sig kontraktet.
På Nationella regeringens möte den
30 november 1918 gjorde man också följande slutsats:
"General Maister måste informeras om att hans uppgifter
är strängt militära och att han inte alls har befogenheter
att komma överens om kontrakt med Tyska republiken Österrike."
På så sätt förlorade slovenerna en stor del
av Koroka söder om floden Drava. Franjo Malgaj skrev:
"Koroka med Celovec (Klagenfurt) hade erövrats
för
länge sedan, om inte regeringen hade bundit våra händer."
De naiva slovenska politikerna fick ett halvår senare från
de ententa supermakternas representanter på fredskonferensen
i Wien följande uttalande serverat: "Den slovenska
regeringen sov visst, när Koroka skulle besättas.
Det ni har besatt och om där råder ordning och fred
kan ni behålla!".
Mitt i december 1918 hade general Maisters enheter som mest av de
slovenska gränsområdena i sina händer. Ljubljana
fortsatte att lägga sig i Maisters förehavanden och minskade
hans behörigheter. På general Maisters order höll
förste löjtnant Franjo Malgaj Velikovec fast i sina händer.
Då hörde denna stad fortfarande till tajerskas
gränskommando. Men redan i första hälften av december
lade sig II. militärregionen vid SHS Nationella regering i
Ljubljana i alla beslut som rörde Velikovecområdet. Mitt
i december minskade II. militärregionen åter tajerskas
gränskommandoområde. I Velikovecområdet grundades
gränskommandot för östra Koroka. I och med
detta fråntogs general Maister all behörighet i Koroka.
De begränsade honom till tajerska, dvs. till den del
av tajerskas gränskommando som räckte från
Radgona till Dravograd. På så sätt fråntogs
ur striderna i Koroka, vilket jag redan nämnt, de två
bästa slovenska officerarna, general Maister och förste
löjtnant Franjo Malgaj.
Just under denna tid började tyskar från Koroka
(Kärnten) överfalla slovenska ställningar i Koroka.
Redan den 15 december erövrade de Grabtajn, som överlämnades
till dem av serberna, dvs. av den militära avdelning som
bestod av f.d. österrikiska krigsfångar
från
Serbien, utan en enda avfyrad kula. Tyskarna från Koroka
hade fullt klart för sig att den slovenska Nationella
regeringen var obeslutsam och att slovenerna
stod ensamma. De visste att den
reguljära serbiska armén inte skulle komma de slovenska
frivilliga i Koroka till undsättning och det skulle
inte heller general Maisters enheter. Sedan föll även
St. Pavel och Labot. Av alla fakta att döma kan man anta
att detta var överenskommet
mellan österrikiska och serbiska militärmyndigheter,
då
det annars vore konstigt att serberna inte tog tillfället
i akt och skyddade det nyupprättade Kungadömet av
serber, kroater och slovener (se ovan) till
vilket det unga Riket
av slovener, kroater och serber (se nedan)
hade anslutits. Och inte bara vägrade
man skydda gränserna, utan genom att utöva påtryckningar
på Nationella regeringen i Ljubljana avlägsnades
de främsta
slovenska officerarna samt offrades i onödan de främsta
slovenska framförallt frivilliga kämparna. När
serberna hade uppnått detta gick österrikarna genast
till anfall. Ur detta kan man dra slutsatsen att de hade ett gemensamt
intresse
- en så stor del av slovenerna som möjligt skulle finnas
kvar i Österrike och en så liten som möjligt i
Kungariket SHS. De båda delarna skulle sedan lättare
denationaliseras och assimileras. I detta förehavande hade österrikarna
och serberna ännu
en stark bundsförvant,
italienarna (se nedan).
|
Vad
gäller de olika namnen
på det sydslaviska riket, så gick det till på så
vis att några slovenska politiker och offentliga personligheter
vid krigets utbrott hade flytt till utlandet och anslutit sig till
Jugoslaviska komittén som bildades i London i april
1915. Dess företrädare träffade representanter för
den serbiska regeringen på ön Korfu den 20 juli 1917
och antog Korfudeklarationen. I denna krävdes att
de jugoslaviska folken förenades i "serbernas, kroaternas
och slovenernas rike" under den serbiska Karadjordjedynastin.
Att den utformades så var den dalmatiske politikern dr.
Ante Trumbics förtjänst,
då den serbiske ministerpresidenten tänkte sig Jugoslavien
som ett förstorat Serbien. Deklarationen stadgade dock inte
det viktigaste - det nya rikets samhällsordning: centralstyre
eller federation? Detta skedde alltså i exil - men vad hände
på
plats?
I mitten av augusti 1918 bildades i Ljubljana Nationalrådet
för Slovenien och som övergripande myndighet utsågs
den 8 oktober den gemensamma kommittén, alla jugoslaviska folkens
nationalråd i Zagreb.
I Ljubljana proklammerades den 29 oktober 1918 högtidligen
upphörandet av Österrike-Ungerns existens. Samma dag tillkännagav
det kroatiska parlamentet (sabor) landets utträde ur Österrike-Ungern
och utropade Slovenernas, kroaternas och serbernas rike (Riket
SHS) som omfattade Dalmatien,
Bosnien-Hercegovina, Kroatien med Slavonien, Rijeka och Slovenien.
I slutet av oktober bildade Nationalrådet för Slovenien
Nationella regeringen. Den erkändes omedelbart av nationalrådet
i Zagreb, som samma dag sände sin första not till regeringarna
i Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Italien och Serbien
i vilken förkunnades bland annat avsikten att förena Riket
SHS med Serbien och Montenegro.
I november 1918 existerade alltså fortfarande tre stater: kungariket
Serbien,
kungariket Montenegro och Riket SHS. Åsikterna
om hur de skulle förenas gick isär och än idag är
man inte helt klar över hur utvecklingen egentligen gick till.
Den 1 december 1918 mottog den serbiske regenten Aleksandar i en
högtidlig
audiens den 28 man starka delegationen från nationalrådet
i Riket SHS, som erbjöd honom att i kung Peter I:s
namn (se ovan) utöva
regeringsmakten i det enade riket och att se till att det i samförstånd
bildades en enhetlig parlamentarisk regering. Regenten utropade
omgående
en förening av kungarikena Serbien och Montenegro med Riket
SHS. Därmed gäller den 1 december 1918 som
den dag då Serbernas, kroaternas och
slovenernas kungarike (Kungariket SHS) bildades. Den montenegrinske
kungen störtades
av den serbiska armén och hamnade i exil och Montenegro
förenades
med Serbien. |
Serberna betraktade alltså den nya staten
som ett "förstorat Serbien", som hade givits
dem som deras rättmätiga del efter det 1:a världskriget.
Deras ovan nämnda närvaro på slovenskt område
där de vägrade hjälpa den slovenska nationella armén
mot de österrikiska styrkorna skulle till och med kunna betraktas
som en ockupationsmakt.
Genom undertecknandet av överenskommelsen
under den ovan nämnda audiensen den 1 december 1918 utlovades
slovenerna hjälp av serberna i striderna för Koroka
- med detta tog serberna över
all politisk makt i Slovenien.
När Slovenska nationella
armén bildades 1918 vid 1:a världskrigets slut hade
denna högt utbildade, militärt skolade specialister som
hade examinerats från militärskolorna i den Habsburgska
monarkin. De var de bästa i världen under den tiden, särskilt
lämpade för det alpina stridssättet. Alla dessa slovenska
soldater, officerare, löjtnanter, överstar, majorer mm.
var erfarna krigsveteraner från hårda strider under
det 1:a världskriget (Socafronten, Tyroliska fronten, Tysk-franska
fronten, Serbiska fronten...). Den 6 november 1918 var den slovenska
armén praktiskt taget redan erkänd då den franske
marskalken Franchet D'Esperey, överstebefälhavare av de
ententa styrkorna i Öst, i sitt telegram hälsade den nya
slovenska armén och poängterade särskilt att det
var en armé som stod under de allierade makternas flagga
för frihetens och rättvisans seger.
Men den serbiske regenten Aleksandar Karadjordjevic upphävde
den slovenska nationella armén och istället för
att bidra med militär hjälp började han stjäla
slovenska kanoner och andra vapen och transportera dem till Serbien.
Upphävningen av Slovenska nationella armén skedde den
22 december 1918, men den slovenska allmänheten informerades
inte om detta. Slovenska soldater var mycket besvikna när de
till slut kom underfund med att Serbien var den störste fienden
av alla. Detta ledde till blodiga militäruppror mot den serbiska
ockupationen, som började i Ljubljana i januari 1919 då
ett uppror organiserades av 150 soldater från det slovenska
alpina regementet. De anfölls snart av serbiska trupper och
efter att deras revolt krossades arresterades 50 slovenska soldater
som torterades och straffades efter en snabb krigsrätt. Detta
uppror doldes helt för allmänheten.
|
Serbiska ajkaca-hatten.
|
Den 1 februari 1919 ställde
regenten Aleksandar Karadjordjevic den slovenska armén under
den serbiske kungens general Krsta Smiljanic. Snart därefter
tog han över makten över den slovenska armén, upphävde
de slovenska högkvarteren och satte snabbt alla framstående
slovenska officerare och stabsofficerare i förvar. General
Maister tvingades från sin position. Serberna gjorde det serbiska
språket obligatoriskt och det enda tillåtna i armén.
I Koroka sjönk de slovenska soldaternas moral i botten
- de slovenska officerarna var tvungna att lära sig serbiska
och sedan lära ut det språket till sina soldater. De
slovenska officerarna och underofficerarna var tvungna att byta
ut sin legendariska legionsmössa till den serbiska s.k. ajkaca. Efter en segerrik slovensk offensiv i Koroka gav Belgrad order
om att avlägsna de slovenska soldaterna från Koroka
och ersätta dem med serbiska trupper. Detta var en komplott
mot den slovenska befolkningen i Koroka där de serbiska
soldaterna mördade patriotiska civila slovener, våldtog
slovenska flickor och stal från slovenska hem.
|
På grund av detta gjorde
slovenska soldater den 22 juli 1919 i Maribor och i Koroka
ännu ett uppror mot den serbiska militärmakten. Planen
var att sätta igång ett slovenskt nationellt uppror mot
att Serbien tillskansat sig makten över Slovenien och att etablera
en oberoende slovensk stat. Upprorsmän i Maribor siktade med
vapen mot serber och skrek "Srbe na Vrbe" (Serberna upp
på pilträden), "ivela slovenska drava"
(Leve den slovenska staten)... Skotten från floden Dravas
högra strand inspirerade även soldater på den vänstra
stranden. De skrek "Auf biks" (Upp), "Zdaj gremo"
(Nu går vi/mot attack/), "Srbe na Vrbe"...
|
De befriade också slovenska
soldater från fängelser, som hade arresterats av serbisk
militär. Sedan bröt de sig in i militära förråd,
tillfångatog några serbiska officerare och låste
in dem i fängelsehålor.
Upproren fortsatte och bron över Drava i Maribor (på
bilden) badade i slovenska soldaters blod då de möttes
upp av serbokroatiska armén på sin väg att befria
Stora torget i staden.
Exakt hur många slovenska soldater som dog vet man inte då
de serbiska soldaterna kastade dem i vattnet från bron, dock
fattades det 224 slovenska soldater i barackerna när officerarna
räknade dem.
Ännu ett uppror pågick just då även i Koroka
(Kärnten).
Andra uppror och liknande händelser
följde med många krigsrättsförfaranden och
även grymma avrättningar. Allt detta inför folkomröstningen
i Kärnten (se nedan).
|
 |
Som jag redan nämnt
var en amerikansk studiekommission, som hade sitt säte i Wien,
involverad i gränsdragningarna. Efter eldupphöret i januari
1919 började förhandlingar mellan slovenska och österrikiska
delegater. Amerikanska delegationens ledare överstelöjtnant
Sherman Miles föreslog att den amerikanska studiekommisionen
efter en terrängstudie skulle bestämma var gränslinjen
skulle gå, som skulle gälla till fredskonferensens beslut.
Denna kommission lade sig också helt i onödan i förhållandena
vid tajerskas gräns där det rådde fred. Den
20 januari 1919 kom medlemmarna av den amerikanska studiegruppen till
tajerska för första gången och inspekterade
gränsområdet vid floden Mura. Nationalregeringen i Ljubljana
såg ingen större betydelse i detta och hade därför
ingen egen utsänd på plats. Denna regering underskattade
fortfarande frågan om gränsdragningen av den slovenska
norra gränsen och hoppades trotsigt och samtidigt naivt på
att en för slovenerna fördelaktig gräns redan hade
garanterats (i Paris fanns redan en plan på gränsdragning
enligt språkgränsen, se nedan),
trots att det i verkligheten var långt ifrån klart. Tyskarna
hade dock förberett sig väl. De hade smyckat husen med sina
flaggor och försökte ge området en tysk "touch".
Borgmästarna från Radgona och Cmurek gav Miles en skiss
över befolkningsfördelningen mellan nationerna, som inte
stämde med verkligheten. General Maister försökte sedan
förklara för Miles att uppgifterna var partiska och att
det bodde många fler slovener på området än
vad de tyska uppgifterna visade, men Sherman beaktade inte hans kommentarer.
Den slovenske översättaren dr. Josip Rapoc berömde
Maisters insats i ett brev till Nationalrådet för tajerska,
men påpekade att även slovenerna borde förbereda skriftliga
uppgifter om befolkningsantalet, så som tyskarna hade gjort. |
 |
Under sitt besök
i tajerska tillkännagav Miles också sin kommande
visit i Maribor. Tyskarna i Maribor hade fortfarande inte tagit till
sig att Maribor var slovenskt och såg en chans att visa sin
nationella tillhörighet och på så sätt försöka
uppnå att Maribor vid fredkonferensen skulle anslutas till Tyska
republiken Österrike. De förberedde sig väl inför
besöket och organiserade stora demonstrationer och stoppade den
amerikanska studiekommissionens bil redan i förorten för
att övertyga denna att Maribor var en tysk stad under slovensk
ockupation. I staden hängde de upp fullt med tyska flaggor. Tyskarna
i Maribor stängde sina affärer, verkstäder, några
skolor och marscherade med en musikkår mot stadens centrum.
Tyskvänliga från Celje, Ptuj, även från Klagenfurt
och andra mindre tyska orter hade kommit med tågen. Demonstrationerna
blev alltmer våldsamma. De skrek "Maribor är tyskt",
"Leve tyska republiken Österrike", "Ner med general
Maister", "Bort med de slovenska flaggorna" och liknande.
Från offentliga byggnader tog de bort några slovenska
flaggor. |
En våldsam tysk grupp
överföll poliskommisarien dr. Ivan Senekovic som de slovenska
soldaterna hade fullt sjå med att rädda. Under tiden hade
general Maister med några medlemmar ur Nationalrådet och
några förvaltningsmän tagit emot den amerikanska studiekommissionen.
De förhandlade med Miles om gränsen i tajerska och
andra gränsfrågor. Under samtalen rapporterade polisinspektören
och stadbefälhavaren för general Maister om de stora demonstrationerna
i staden. Det kom mängder med folk från alla håll
till Stora torget. De mest aggresiva ville tränga sig in i stadshuset
som vaktades av slovenska vakter. Enligt vittnen sköts ett skott
från en pistol som träffade bajonetten på en av de
slovenska soldaternas gevär. Demonstranterna som stod närmast
anföll så soldaterna och ville ta gevären ur deras
händer. Soldaterna började då utan order och i självförsvar
skjuta mot mängden. Det uppstod en våldsam kaos med skrik
och stoj. Maks Pohar (ett vittne) hoppade fram till soldaterna och
skrek att de skulle sluta skjuta. Efter tre minuter hade det till
bristningsgränsen uppfyllda Stora torget tömts helt. Fyra
demonstranter låg döda kvar, sju dog senare på sjukhuset.
Hur många som var skadade är inte känt. Det var alltså
så den redan ovan nämnda Blodssöndagen i Maribor
gick till. Ett sådant slut på demonstrationerna ökade
bara överstelöjtnanten Miles sympati för Tyska republiken
Österrike. |
Efter de våldsamma
demonstrationerna i Maribor anföll österrikarna
slovenska enheter i Radgona och närliggande orter, där
striderna upphörde efter att frivilliga från Ljutomer
och Maisters enhet från Maribor kom till deras hjälp.
Den 10 februari började fredsförhandlingar där
en fransk delegation som just då vistades i Maribor
medverkade. De avslutades den 13 februari med en överenskommelse
om varaktig fred i tajerska.
Endast vid Sobota nära gränsen mellan tajerska
och Koroka blev det strider den 8 mars 1919. Maisters enheter
tvingades först att avlägsna sig därifrån,
men befriade orten åter den 12 mars - i och med detta var
kampen för norra gränsen i tajerska/Steiermark
avklarad.
I april 1919 förstod
äntligen den slovenska nationella regeringen, ett halvår
senare än general Maister gjorde det, att slovenerna inte
skulle få Koroka bara genom att sätta sig bakom
förhandlingsbordet.
Därför beslutade Nationella regeringen att sätta
igång en offensiv för att befria Koroka med militär
makt (se ovan).
|

Slovenska soldater över Labot (Lavamünd).
|
Offensiven var dock dåligt
planerad och med bristande ledning. För svaga trupper sändes
med och därför slutade det med ett fullständigt nederlag.
Då lade sig general Maister åter i händelserna i
Koroka. Gränskommandot för östra Koroka
kollapsade och den 5 maj 1919 tog general Maister efter ett möte
med den dittillsvarande befälhavaren Milan Bleiweis över
en del av staben och ett tillfälligt befäl över alla
trupper som höll på attdra sig bort från Koroka.
Efter att ha samlat och omgrupperat trupperna försökte han
hindra tyskarnas framfart mot Dravograd. Under striderna där
förolyckades Franjo Malgaj (se ovan). Efter
dennes död tog tyskarna över Dravograd. De tänkte dra
vidare mot Slovenj Gradec och Muta, men skars av av Maisters trupper
och tvingades tillbaka mot Dravograd.
En ny bättre förberedd slovensk offensiv förbereddes.
Befälhavarposten överläts åt den serbiske generalen
Krsta Smiljanic, som även inkluderade några mindre serbiska
enheter och officerare. I offensiven medverkade bl.a. general Maisters
Labotskvadron. |
Slovenska soldater i skyttegravar
i Koroka i början av 1919.
|
Innan de gav sig
in i striden sade Maister till sina soldater: "Soldater, mina
vänner! Tyskarna i Koroka har slaktat våra slovenska
bröder och systrar som boskap. Tyska gamlingar, kvinnor, flickor,
även barn har skjutit ur fönstrena och från bakom
buskar lömskt på våra soldater och har på detta
omänskliga sätt skadat och dödat era kamrater. Varän
de tyska härarna plöjt fram har de raserat och satt i brand...
Slovenska hus är idag utan människor, stallar står
tomma, kyrkor där det slovenska ordet klingade har skändats...
och hade vi inte haft våra slovenska soldater vid gränsen
hade dräggen rövat och bränt även på tajerskas
fina mark. Det skulle ha skett samma sak med era systrar, fruar och
mödrar och med era egendomar som med slovenernas i Koroka!...
Nu ska vi straffa dräggen och hämnas för orättvisan!
Men vi går som soldater, som inte tänder eld på husen
och skändar egendom och våra bröders och systrars
liv. Vi ska inte mörda barn och kvinnor, utan från våra
bestulna områden jaga bort den tyska odisciplinerade armén
och av tyska bönder sammansatta rövarband. Den som
ställer sig upp mot oss i uniform betraktar vi som soldat och
handskas med honom enligt våra militärlagar. |
Den som ställer
sig upp mot oss med vapen i hand och i civila kläder är
en rövare, som själv ansvarar för följderna
av olagligt handlande... Soldater! Det är sista gången
ert hemland kallar er! Det kallar er för att ni ska rädda
den slovenska marken... Vårt stridsrop må vara: Framåt
efter de tyska upprorsmännen, för att rädda det sista
stycket av slovensk mark i Koroka!"
Offensiven
började den
28 maj och Labotskvadronen erövrade genast Dravograd, nästa
dag även Labot och Etna vas. Den 2 juni krossade de tillsammans
med Korokaskvadronen totalt fienden. Efter att ha tagit
sig
över floden Drava vars broar var raserade marscherade man
in i Celovec (Klagenfurt) och befriade även Gosposvetsko
polje. Redan den 4 juni påbörjades fredsförhandlingar
i Kranj, där delegater från Tyska republiken Österrike
villkorslöst gick med på eldupphörens krav.
Två gränslinjer sattes upp
med neutral mark emellan. Den slovenska armén hade då
erövrat det mesta av slovensk mark i Koroka. Men
de tyska delegaterna som hade skrivit under kontraktet i Kranj erkände
inte längre detta
senare då de ursäktade sig med att det den 12 maj 1919
hade beslutats om folkomröstning för Koroka och
att fredskonferensens högsta råd krävde att
slovenernas trupper måste avlägsnas från marken
bakom Karavankenbergen.
I den österrikiska historikern
dr. Claudia Fräss-Ehrfelds uppsats
om folkomröstningen i Koroka kan man läsa om hur
tacksamt dagens Österrike är för amerikanarnas insats.
Hon har också under senare tid uppträtt tillsammans med
den ökände österrikiske nationalisten Jörg Haider
i samband med nationella konflikter i dagens Kärnten (mer om
detta i del 7).
|
Fredsmäklarna i Paris föredrog
inte folkomröstningsmetoden utan menade att besluten
skulle tas genast och definitivt hellre än att förskjuta
dem framåt i tiden (vilket hade skett med en folkomröstning).
De ansåg att ett fastställande av språkstatistiken
istället skulle gälla. De hade också redan en plan
på hur den slovenska norra gränsen skulle gå enligt
språktillhörighet. När den amerikanska studiekommissionen
involverades i januari 1919 ändrades situationen och frågan
om Klagenfurtområdet blev ett av de viktigaste mindre dispyterna
vid fredskonferensen i Paris. Det beslutades om folkomröstning.
Folkomröstningszonen hade cirka 70 % slovensktalande befolkning,
men bara 41% röstade för det jugoslaviska riket, vilket
den nämnda dr. Claudia Fräss-Ehrfeld kommenterar med att
detta visade att en gränsuppdelning baserat på språkstatisktiken
inte är en tillförlitlig metod.
I och med detta väljer hon att helt ignorera de svårigheter
som det sedan innebar för den slovenska befolkningen att
hamna i Österrike, då de till dem utlovade rättigheterna
senare inte respekterades (se nedan).
|
 |
|
Att de valde Österrike
framför det jugoslaviska riket berodde framförallt
på
de erfarenheter de hade med serberna, som de inte ville dela rike
med, samt den mycket välorganiserade tyska propagandan, som
målade upp en svartvit bild, där slovenerna skulle
ha alla rättigheter i Österrike.
Folkomröstningen i Koroka
som genomfördes den 10 oktober 1920 bestämde landsgränsen
mellan det nybildade Kungariket av serber, kroater och slovener
(senare även Jugoslavien och till sist Slovenien) och Österrike
efter det 1:a världskriget.
Zonen A med Velikovec som centrum
behärskades av den jugoslaviska armén, som inte
gjorde slovenerna någon nytta, utan uppförde sig
oförskämt (se ovan).
Zonen B med Celovec (Klagenfurt) som centrum låg under österrikisk
förvaltning.
Det beslutades att folkomröstningen
först skulle genomföras i zonen A och om den var fördelaktig
för den slovenska sidan, sedan även i zonen B.
General Maister medverkade som
en utmärkt talare vid de många slovenska tillställningarna
inför folkomröstningen. Därför var han huvudmålet
för den tyska intensiva propagandan. Folkomröstningskommissionen
krävde att han skullle avlägsnas från zonen A, vilket
senare också påverkade resultatet negativt.
|
Den österrikiska propagandan
var aggresivare och mer oförskämd än den slovenska
och utnyttjade effektivt alla Kungariket SHS svagheter. Den
slovenska
sidan var för lite slagfärdig och för modest. För
Österrike röstade så 59,1%
och för Kungariket SHS 40,9% , vilket med hänsyn till
den nationella fördelnigen av befolkningen var en stor överraskning.
I zonen B utfördes så ingen folkomröstning och
Kärnten
var förlorad för slovenerna, vilket utgjorde en nationell
katastrof. Zedinjena Slovenija (Förenade
Slovenien) skulle aldrig bli verklighet.
Det
finns idag de som menar att folkomröstningen hade regisserats
och tänkts igenom av österrikarna, italienarna och serberna,
som delade intresset att dela upp den slovenska marken mellan
sig. Vid alla vallokaler skulle det ha lämnats in
flera tusen fler vallappar än vad det fanns valberättigade.
Det var italienarna som övervakade valen som representanter för
ententen. Innan dess hade Italien ockuperat slovensk mark fram
till Vrhnika (se nedan), liksom Trbi/Tarvisio,
som geografiskt är en del av Koroška/Kärnten.
Författaren Josef
Friedrich Perkonig från Koroka (se del
6) växte upp trots slovenska rötter i en tysk miljö.
Hans kärlek till Koroka (Kärnten) engagerade honom
för att landskapet skulle bestå som en helhet och såg
ett hot i den jugoslaviska staten, därför gick han in
i folkomröstnigspropagandan på den österrikiska
sidan och detta avspeglade sig också i hans litterära
verk.
När nazismen under 2:a världskriget visade sitt rätta
ansikte ändrades Perkonigs attityd mot de slovenska landsmännen
radikalt. När SS-trupper började avlägsna slovener
från deras hem och skicka dem till koncentrationsläger
i Tyskland chockades Perkonig och sände ett memorandum till
Friedrich Rainer, Kärntens överhuvud, där han skrev: "Bara en sak kan ha dömt de slovenska familjerna till
exil, att de är slovener..." Dr. Roracher, biskopen
i Klagenfurt (Celovec), som också protesterade fick ett svar
från Himmler att han skulle ägna sig åt himmelska
ting och inte åt jordiska frågor... Alois Maier-Kaibitsch
uttalade i Klagenfurt följande: "I Kärnten existerar
inte den slovenska minoritetsfrågan längre, de slovenska
föreningarna har upphävts, en del av de slovenska ledarna
har redan arresterats, andra har förpassats från landet".
1945 återvände de bortskickade slovenerna hem.
Under efterkrigstiden verkade Perkonig för en försoning
mellan Kärntens slovenskspråkiga och tyskspråkiga
befolkning. I hans roman Patrioten (Patrioterna) som gavs
ut i Graz 1950 presenterar han striderna under tiden för
folkomröstningen
1920 utifrån bådas perspektiv, den tyskkärntenska
och slovenska. Han började också publicera översättningar
av slovenska författare: Ivan Cankar (se del
5), Ivan Tavcar (se del
5),
Fran Milcinski (se del
7) och Miško Kranjec (se del
7) med medföljande
kommentarer. Genom att översätta
slovensk litteratur inte bara bidrog han till det gemensamma hemlandet
för tysk- och slovenskspråkiga Kärntenbor utan
lämnade
också ett meddelande till eftervärlden, som tyvärr
har ignorerats då djupet av detta inte har förståtts
av dem som skrivit hans biografier och dem som studerar hans
verk.
|
Ivan
Maticic
(1887 -1979) berättar i Moc zemlje (Jordens kraft) från
1931 om det idylliska livet bland invånarna i Otave i Koroka,
som först avbryts av 1:a världskriget och sedan av folkomröstningen:
Livet på gårdarna är idylliskt, fridfullt och tryggt.
Kärleken spirar bland ungdomarna och även kärleksintriger
försigår. Med vintern kommer också kriget och
männen
måste till armén. I byn stannar soldater till från
alla håll och kanter och berättar hur det står
till på fronten. Efter kriget återvänder männen,
en av dem har förlorat benet på fronten. Familjen ängslar
sig över bondgårdens och själve sonens framtid,
eftersom han som invalid inte kommer kunna ta hand om gården
och blir dömd till tiggeri. Efter kriget börjar striderna
för
Koroka. Mellan slovenerna och tyskarna, som dittills levt med
varandra i harmoni, skärps relationerna. Regeringen utlyser
en folkomröstning och slovenerna och tyskarna fiskar röster;
slovenerna lovar frihet, tyskarna rikedom. Mellan anhängare
till de båda nationerna blossar hatet upp. I Otave vinner slovenerna
i
folkomröstningen, men tyskarna är starkare på andra
håll... |
 |

Det internationellt prisade muséet
i Kobarid om Socafronten under 1:a världskriget.
|
Vad gällde gränsen
till Italien så gick det inte det minsta bättre för
slovenerna, tvärtom.
Trieste förklarade sitt oberoende som stad när Österrike-Ungern
började falla sönder, men ansökte hos ententens styrkor,
dvs. italienarna, den 1 november 1918 om att ta staden i besittning
och återställa ordningen. Två dagar senare tog italienarna
över staden Gorica (Gorizia). Den 7 november var de i Logatec
och den 16 november kom deras spaningspatrull från Vrhnika ända
till Ljubljana. Regeringen i Ljubljana som inte hade någon armé
rekommenderade borgmästarna att hälsa den italienska armén
välkommen, men låta den veta att den befann sig på
jugoslavisk mark, vars öde skulle bestämmas vid fredsförhandlingarna.
Under hela den tid då striderna och folkomröstningen pågick
i Koroka pågick också förhandlingar om västgränsen
mot Italien. Att italienarna skulle få en rejäl del, framgick
klart redan i bestämmelserna i Londonfördraget (se ovan)
- som belöning för att de gick med på ententens sida.
|
Förhandlingarna
var invecklade. I juni 1920 övervägde den jugoslaviska
sidan t.o.m. en militär intervention mot Italien, men armén
var alltför
illa utrustad för ett sådant företag. Därför
undertecknades den 12 november 1920 Rapallofördraget
(se nedan och nedan) i den italienska staden
Rapallo, i vilken den jugoslaviska staten avsade sig en oerhört
stor del av sin mark - ungefär
en tredjedel av det slovenska nationella området hamnade
utanför
riket - och Italien erkände å sin sida Kungariket SHS.
Italien fick en stor del av
västra Slovenien (gränsen gick knappa fem mil från
Ljubljana), Istrien, staden Zadar (som blev isolerad i det i övrigt
jugoslaviska Dalmatien) samt öarna Cres, Loinj, Lastovo
och Palagrua. Två år senare blev även staden
Reka italienskt. En halv miljon slovener och kroater hamnade under
Italien. Gränsen gick utefter linjen Pec - Triglav - Blego
- Hotedrcica - Planina - Snenik - Kvarner.
Fördraget var en stor besvikelse för slovenerna.
|
De slovenska politikerna var
vid gränsdragningarna efter 1:a världskriget alltför
ljumma, oförmögna att ta modiga och visionära beslut
(se ovan) och hyste ett alltför stort förtroende
för USA, som lämnade slovenerna i sticket. Man hyste också
ett för stort förtroende för fredskonferensen, som
man trodde skulle dra gränsen efter språktillhörigheten
(se ovan). Om det inte hade varit
för enskilda personer som Rudolf Maister hade det, som sagt,
av den del av Slovenien som kom med i det jugoslaviska riket varit
ännu mindre kvar.
USA hade föreslagit sin vision av gränsdragningen, den
sk Wilsons linje, som gick ungefär mellan den senare
Rapallogränsen och dagens gräns utan att ge slovenerna
tillträde till havet. Detta förslag diskuterades även
efter andra världskriget.
Italien tillbakavisade Wilsons linje och krävde ett konsekvent
förverkligande av Londonfördraget och ännu mer - Övre
Savadalen med området kring Bled, med Bled och Bohinj - för
att det sade sig ur strategisk synvinkel behöva en direkt förbindelse
med Österrike på sin mark. För att försäkra
sig om en bra utgångspunkt ville Italien även erövra
dessa områden militärt, trots att de enligt de ententa
makternas överenskommelse
hade försäkrats området genom Londonfördraget, och
ville komma ända till Ljubljana, vilket förhindrades av
slovenska och serbiska frivilliga, som drev dem tillbaka en bit
från Vrhnika.
|
|
Eftersom Italien hade
så stor aptit på mark blev det ingen överenskommelse
under fredskonferensen i Paris utan de båda
länderna fick komma överens själva. Kungariket
SHS hade en svag position med många ouppklarade gräns-
och
övriga problem. Dessutom utövades det påtryckningar
från Frankrikes och Storbritanniens håll, som ville
att Londonfördraget förverkligades. Förhandlingarna
pågick
som sagt i Rapallo i Italien (se ovan) där det var dåliga
telegrafförbindelser,
så den jugoslaviska delegationen, som inte hade några
slovener med, var praktiskt taget isolerad. Italienarna uppnådde
allt de ville och ännu mer i utbyte mot några floskler
om vänskap och en antihabsburgsk pakt, som inte hade någon
betydelse, eftersom den monarkin inte hade några reella
möjligheter
att återuppstå. |

Kedjemannen
(1919), de första "slovenska" frimärkena; utarbetades
av den slovenske konstnären Ivan Vavpotic - den slovenske gymnasten
Stane Derganc stod modell.
|
Enligt andra källor
så engagerade sig president Wilson personligen för att
slovenerna, angående revisionen av den gamla slovenska gränsen,
som innan kriget gick utmed floden Piava, skulle få behålla
åtminstone Trieste och Gorica. Londonfördraget skulle inte
ha varit aktuellt längre då Slovenien i och med Habsburgsmonarkins
sönderfall kom med på enetentens
sida. Belgrad motsatte sig dock detta starkt, som redan hade överenskommelser
med italienarna på bekostnad av slovensk mark. Ivan
Cankar (se del 5)
- känd för orden "Narod si bo pisal sodbo sam" (Folket/Nationen
ska själv skriva sin dom) ur hans satiriska komedi Hlapci (Drängar)
- som var slovensk socialdemokrat och också var
engagerad i den illyriska rörelsen (se del
5), var insatt
i den antislovenska komplotten och tog plötsligt avstånd
från den
illyriska idén
samt blev medveten sloven och varnade för den analkande katastrofen
i ett tal, som tyvärr visade sig vara hans sista. Direkt
efter talet överfölls han av okända män som
misshandlade honom och slängde honom i trapporna. Han dog
av följderna.
Officiellt har det under hela den jugoslaviska tiden hetat att
han dog av följderna av att ha "ramlat" i trapporna.
Gränsen mot Ungern löstes
snabbast då fredskonferensen samtyckte att det jugoslaviska
riket fick Prekmurje (området längs floden Mura), som
de jugoslaviska trupperna började besätta i början
av augusti 1919.
Efter gränsdragningarna
hade alltså ett stort antal slovener hamnat i Österrike
och Italien, ett mindre antal blev kvar på ungerska sidan.
|
Med fredsfördraget 1919
hade Österrike förbundit sig att respektera minoriteternas
rättigheter - efter folkomröstningen brydde man sig inte
längre om detta. Omedelbart efter maktövertagandet blev
tyska det enda officiella språket i Kärnten; man förtyskade
även ort- och personnamn. Av elezna Kaplja blev det Eisenkappel
(i detta fall en översättning), Borovlje blev Ferlach, efternamnet
Globocnik blev Globotschnigg osv. De flesta slovenska lärarna
lämnade Kärnten efter 1920 och antalet slovenska skolor
och klasser minskade alltmer. 1925 fanns det bara en skola kvar. Med
umgängesspråk som kriterium räknade man ut att det
1910 fanns 66.000 slovener i Kärnten - 1923 fanns det 39.000
kvar. |

Den gamla järnvägsstationen
i Strunjan till höger.
|
Om möjligt så gick
det ännu sämre för slovenerna i Italien. Den fascistiska
mobben kände inga gränser. I mars 1921 fanns en grupp
hemåtvändande fascister på tåget som körde
sträckan Trieste - Rovinj. Tåget stannade i Strunjan
(nära Piran) där en grupp slovenska barn lekte vid järnvägssstationen.
När fascisterna hörde dem tala slovenska öppnade
de eld mot dem och dödade några av dem. Sedan fortsatte
tåget mot Trieste (se
dikten här under). Redan 1923, efter fascismens maktövertagande,
blev både de slovenska och kroatiska språken strängt
förbjudna i allt offentligt umgänge, även i kyrkan.
Man avlägsnade alla skyltar på dessa två språk
och även på kyrkogårdarna målade man över
gravstenarna. Användningen av gamla ortnamn förbjöds
och personnamnen fick italiensk förvrängning. Janez Uric
blev Giovanni Ursi. Det slovenska och kroatiska skolväsendet
kvästes genom en särskild skolreform - innan dess fanns
det 400 slovenska och kroatiska skolor med omkring 52.000 elever.
Lärarna utvisades till Syditalien om de inte dessförinnan
hade flytt till Kungariket SHS. I sin strävan att utrota allt
som var slaviskt var de italienska fascisterna inte främmande
ens för rättegångar som avkunnade dödsstraff
(se nedan).
|
Av
Boidar Tvrdy
Zgodilo se je 19. Marca ob 18:20h
Za
entjanzom Je Utonilo Sonce
|
English
translation (hämtat från
www.carantha.net)
It
happened on March 19 (1921) at 18.20
The
Sun drowned at entjanz
|
Nad
Strunjan
se tiho spucal
je vecer.
Vrhovi
so bili obsijani,
e vedno v soncu,
Ronek je arel;
a vendar e
k pocitku
cas je vabil.
Bil
kraj je poln
vonja svee zemlje...
z bregov
pozdravljal
je vacane
mandljev cvet.
V zraku so e
lastovice cvrkutale
in preko Stjue
tam nad morjem -
videl sem galebov let.
Pod
murvo,
ob kraj proge,
je k igri
bila zbrana
vaka otrocad.
A e so matere
domov klicale -
in nekaj
se jih je odzvalo;
ostali so
vecerni vlak cakali.
|
Ta
dan
ni bilo nic svetlih lic
za okni vlaka,
bila je tam
le zlobna smrt
v crni faije
iz Trsta.
Strunjan,
da bi uporni strli,
v otroke
so oroje uprli.
Tedaj
Renatu Brajku
je ivljenje ugasnilo...
» joj mama,
jaz umiram «
v bolecini je medlel
Bartole Domeniko...
Otroku
celo je bledelo,
z otrokom
sem e jaz
venel.
e
troje otrok
v bolecini
svojo mater
je klicalo...
Bilo je zlo rojeno,
bilo sovratvo
je vsajeno,
da zagorel je Ronek-
z njim vsa Istra...
Takrat nam sonce
je utonílo za entjanom.
|
Above
Strunjan
silent was
the eve.
Summits shine
in the setting sun,
the Ronek glows
but time was
inviting us
to rest.
The
country is filled
with the scent of fresh earth
from the slopes
almond blossoms
are greeting
the villagers.
In the air
swallows twitter
and over the Stjua
there above the sea
I saw seagulls flying.
Under
the mulberry-tree
near the railway,
village children
gathered
in play.
Mothers were already
calling them home
and some
have responded;
others choose to stay
expecting the evening train.
|
That
day
no friendly faces were
behind the windows of the train,
there was only
the wicked death
of black fascists
from Trieste.
Strunjan,
determined rebels to crush,
they aimed the weapons
at the children.
Then,
for Renato Brajko
life was extinghished
"oh, Mama,
I am dying "
languished in pain
Bartole Domeniko
The child's
face became pale,
with the child
I faded, too.
Three more children
in pain
calling their mothers
The Evil has been born,
and hatred
was planted,
so that Ronek was burning
and with it all Istria
This time we saw our sun
drowned at entjanz.
Ronek
(hillside) and entjan, (St. Jan) () are names of hills
above Strunjan.
|
France Bevk
(1890 - 1970) skrev romanen Kaplan Martin Cedermac (Prästen
Martin Cedermac) som gavs ut i Ljubljana av Slovenska matica 1938
under pesudonymet Pavle Sedmak, för att skydda honom från
den fascistiska polisen. I boken fördömer författaren
denationaliseringen av och våldet mot folket samt de kyrkliga
institutionerna som verkade mot nationens intresse i det fascistiska
Italien:
Två gendarmer försökte övertala prästen
att skriva under att han accepterade att bara predika på italienska.
Vi får följa prästens själsliga smärta
och känslofulla funderingar. Först bestämde han
sig för att följa ordern och predikade på italienska.
Folket motsatte sig detta. När han hade kristendomsundervisning
med barnen på slovenska ville italienarna arrestera
honom, men han flydde innan dess och sökte upp ärkebiskopen
i Videm. Där fick han överraskande veta att kyrkan
hade underordnat sig den italienska regeringens/maktens vilja.
De hindrade åtminstone
att han arresterades. Sedan höll han mässa, mot ärkebiskopens
rekommendationer, på slovenska och injuknade hastigt därefter.
När han på våren under nästa år hade
tillfrisknat pensionerades han och återvände till
sin hembygd.
|
|
Romanen
hör till den slovenska litteraturens klassiska verk och är
ett konstverk språkmässigt samt ett egenartat dokument
om en del historiska förhållanden kring de venetianska
slovenerna (Beneki Slovenci, se del
4). Trots husrannsakan hos författaren kom polisen
inte underfund med att han höll på att skriva boken.
En av följderna av gränsdragningen är att det fortfarande
råder förvirring i världen över vad som är
italienskt eller inte. Det slovenska Kobarid kallas för Caporetto
i alla utländska historieböcker, vilket inte många
slovener skulle känna igen som sin egen stad. Även
i svenska tidningar har det stått om lipizzanerhästar
att de härstammar
från "Lipizza i Italien" - låt vara att man
stavar på italienska, men i Italien ligger det inte. Dessutom
har namnet, liksom de flesta andra slovenska ortnamn har, en klar
slovensk betydelse - i detta fall: Liten lind. |
På
tal om Lipica så var det karstlandskapet där som karsthästen
härstammade från. Redan under antiken fanns det tre i
världen kända
uppfödningsområden av ädla hästar (Arabiska
och Pyreneiska halvön samt det slovenska Karst), där
man valde ut föräldrar, till skillnad från steppuppfödningen
där man för arbete valde ut och fångade de bästa
ungdjuren. Karsthästen utmärktes av sin uthållighet
och sina höga steg. Därför uppskattades den redan
av de gamla romarna som krigshäst respektive tävlingshäst
i qvadrigoloppen i Kolloseum. Den grekiske geografen Strabon
(58 f.
Kr. - 20 e.Kr.) rapporterade att man åt Diomedus (den ständige
resenären och hästens beskyddare) i ett honom tillägnat
tempel vid floden Rekas (Timavas) utlopp offrade en vit häst
(mer om forntiden i del
8). Även under medeltiden var karsthästen
uppskattad som arbets-, turnerings- och militärhäst. Just
på grund av sin uthållighet, sitt mod, sin snabbhet
och behärskning av svår terräng användes denna
framför
andra under 1400- och 1500-talet under krigståg. Om detta vittnar
också Verrocchios (1436 - 1488) staty över befälhavaren
Colleoni på en karsthäst i Venedig. Namnet Lipica dyker
redan upp i dokument från andra hälften av 1400-talet.
Då fanns det flera stuterier inom det området, där
man födde upp den infödda karstskimmeln. Efter 1580,
när
de slovenska regionernas regent köpte Lipica förädlade
man dess blod även med andalusiska och andra hingstar. Det
bergiga karstlandskapet och ett väl avvägt professionellt
urval var mycket viktiga för den fortsatta utvecklingen av
den ädla
och tåliga hästrasen. Det var kampen mot turkarna (se del
2) och behovet av stridshästar som inspirerade regenten
Karl II att ordna en systematisk uppfödning av hästar
med en stark och modig karaktär och som kunde utföra
levadan, capriolen och courbetten - allt detta för att skrämma
fienden och göra denna förvirrad. |

Hästmotiv från
situlan (500-talet f. Kr.) från Vace på ett frimärke
tillägnad europeiska mästerskapet i dressyr i Lipica 1993.
|
Colleoni i Venedig av Verrocchio.
|
Åttio
år senare (1662) skrev Stubenberg: "Karsthästarna
är mycket kända på grund av sin styrka och ovanligt
långa livstid, då de ofta är arbetsdugliga fortfarande
vid trettio års ålder. Kejsaren och furstar har här
(i Karst) hela tiden haft sina stuterier. Dessa har fött
upp mycket värdefulla och starka karsthästar." Janez
V. Valvasor skrev 1689: "...de föder upp de bästa
hästarna,
som kallas karsthästar och exporteras över hela Europa.
Hans romerskkejserliga storhet har därför ett eget stuteri
i Lipica i Karst. ...Över hela Europa berömmer man mest
av alla karsthästarna, som föds upp i Krain, för
deras uthållighet, för att de lever länge och
stadigt tål
arbete och ridning. De tränas till detta redan vid ung ålder
på så sätt att de går på bete över
stenar och klippor..." Här bör tilläggas att
Karl II:s son Ferdinand II 1619 även härskade över
Wiens hov och Lipica blev då Wiens hovstuteri.
Hundra fyrtio år efter att ärkehärtigen Karl II köpte
Lipica skrev år 1720 Spanska ridskolans överhuvud om
framgången och de enastående egenskaperna hos hästarna
från "karststuteriet". Han jämförde dem
med de importerade från Spanien. Han berättade att ledaren
för följet av de 24 hästar, som det spanska hovet
skänkte
Wiens hov hade velat skära av sig fingret för att få
ta med sig några inhemska hästar från denna trakt.
Han betraktade dem inte som en ny ras, utan helt enkelt som hästar
från Karst och kallade dem inte heller för lipizzanerhästar. |
1796 flydde nästan
300 hästar från Lipica från Napoleons armé
till Ungern och Kroatien. Stuteriet från Lipica har fått
fly från olika arméer flera gånger. Först
då började spridningen av uppfödningen av lipizzanerhästar
också till andra stuterier i det dåtida gemensamma riket.
Under 1:a världskriget flyttades hjorden från Lipica redan
för 4:e gången. De första lipizzanerhästarna
kördes till Piber först 1920 och först då började
uppfödningen av lipizzanerhästarna inom dagens Österrike.
Den äldsta kulturhästrasen i världen kom till just
på grund av de seglivade karsthästarnas goda rykte och
snabbhet, som under århundranden korsades och förädlades
med hingstar från andra raser; dessa raser hade, förutom
de gammelarabiska, dock inte ett övervägande inflytande
på den inhemska karstrasen. Bevis för att det i de infödda
karsthästarnas blod redan under antiken fanns mycket ädelt
arabiskt blod, har de senaste DNA-forskningarna visat. Stoarnas släkte,
vilkas fornmödrar härstammar från Karst har en helt
jämförbar gensammansättning med de arabiska fornmödrarnas
släkten. Eller som den världskände forskaren kring
hästrasers ursprung Heinz Nürnberg skrev 1993: |

Lipizzanerhästen föds
mörk och blir i regel vit som vuxen. |
 |
"Hur mycket ädelt orientaliskt
blod har redan sedan romerska tider runnit i hästarnas ådror
från dessa hippologiskt så traditionella marker i slovenska
Karst?" Och vidare: "Andalusiern, neapolitanaren och araben
har betydelsefullt medformat lipizzanerhästen, grunden har dock
givits av den inhemska infödda karsthästen... För uppfödning
har man valt ut hästar av den inhemska karstrasen, särskilt
stoets bestånd var i stort inhemsk." Den systematiska uppfödningen
av hästar med så speciella egenskaper krävde också
enormt mycket kunskap och kännedom om alla uppfödningsregler,
för att ett stabilt förhållande skulle bibehållas
mellan karaktären, styrkan, fertiliteten samt en känsla
för andra uppfödnings- och hälsovillkor.
Den värsta smällen drabbade Lipica under 2:a världskriget. |
 |
Efter Italiens kapitulation
erövrades det av tyskarna och redan i oktober 1943 flyttade de
alla de 179 hästarna till Hostoun i Tjeckoslovakien. Dit kom
även hästar från andra stuterier. Efter 2:a världskriget
kom det "förenade" stuteriet under amerikanskt befäl.
Amerikanarna gav en del av hästarna samt alla arkiv till Italien,
flera hästar kom till Piber, som återupprättade och
utökade sin uppfödning. Lipica som tillföll Jugoslavien,
samlade först 1947 endast 11 hästar. Men man lyckades under
ett drygt trettioårigt arbete återupprätta stuteriet
helt och har idag i sina spiltor återigen representanter från
alla hingstars blodslinjer och stonas släkten. |
 |
Vackra bilder på hästarna
kan ses på följande länkar: Lipicanci.com
och självaste stuteriet
i Lipica.
Inte långt från Lipica hörde den slovenske "Rimbaud"
hemma, med den starkaste och mest egenartade poetiska energin bland
slovenerna, en visionär och samtida med alla läsare i alla
tider. Han är den klart intressantaste slovenske poetikonen. |
Srecko Kosovel
(1904 - 1926) föddes i Tomaj vid Seana. Som barn besökte
han ofta Trst (Trieste), som fick en särskild plats i hans hjärta.
Mellan 1916 - 1922 studerade han på Realskolan i Ljubljana.
Under tiden brändes Narodni dom i Trst ner (se nedan)
och han reagerade bestämt och djupt berörd på Italiens
fascistiska politik. Han studerade slavistik, romanistik och filosofi
på Filosofiska fakultetet i Ljubljana och samarbetade med den
avantagardistiska tidskriften Trije labodi (Tre svanar), som
började ges ut 1921 i Novo mesto. Med vännen Ciril Debevec
grundade de kretsen Ivan Cankar och 1925 tog han över
redaktionsarbetet med tidskriften Mladina, som varade till
hans död. Han dog bara 22 år gammal av hjärnhinneinflammation.
Särskilt under de sista fyra åren av sitt korta liv skapade
han mer än tusen dikter och ett par hundra prosaarbeten. Han
är impressionist då han skriver om det slovenska Karst
och slovenernas öde som hotades av främmande styre, samt
expressionist när han förkunnar Europas förstörelse,
antagonism och kataklysm. |
 |
Han är en av de mest prisade
representanterna av den slovenska "historiska avant-garde".
År 2004 utropades som Kosovels år i Slovenien och
eftersom han kom från Triestes omgivning föreslog man i
Triesteprovinsens politiska församling att hedra honom officiellt,
vilket röstades ned av majoriteten av de italienska högerdelegaterna.
Monument som satts upp till hans ära har avlägsnats eller
raserats vid minst två tillfällen; 1971 avlägsnade
den jugoslaviska armén ett monument av honom, som hade rests
samma år i Hruevica nära tanjel i Karst och
2002 hade någon slagit av huvudet på monumentet av honom
i Allmänna parken i Trst (Trieste). |
 |
Alojz Gradnik
(1882 - 1967) var slovensk poet och domare. Han föddes i Medana
i Gorika brda och hade en slovensk pappa och en mamma från
Friuli. Han gick gymnasiet i Gorica, studerade juridik i Wien och
var sedan domare i olika städer runt om i Jugoslavien. Som
pensionär levde han i Ljubljana till sin död.
Hans poesi var omfattande och han ansågs vara den mest expressiva
personlighteten under mellankrigstiden. Förutom upancic
(se del 5) var
Gradnik under tiden
mellan krigen den viktigaste lyrikern
av den äldre generationen. Han skrev dikter som uttryckte fosterlandskärlek.
Framförallt skrev han självbekännande dikter vars
grundmotiv är kärlek och passion, som kopplas till dödsmotivet
och sökandet efter livets mening. Han gav ut flera diktsamlingar:
Padajoce zvezde (Fallande stjärnor) 1916 inspirerades
av krigets fasor, Pot bolesti (Smärtans väg) 1922
förklarar smärtan kring Kustlanskapets och slovenernas
öde, Pisma (Brev) 1924 besjunger passionerad kärlekslängtan,
De profundis 1926 innehåller många sonetter som
tillägnas folket och jorden
i hemtrakten, Vecni studenci (Eviga springkällor) 1938
tillägnades poetens just bortgångna mor. Vecni studenci
fortsatte tematiskt i samlingen Zlate lestve (Guldstegar)
1940. I samband med konstnären Rihard Jakopics (se del
5) död gav Gradnik ut i en särskild liten bok dikten
Bog in umetnik (Gud och konstnären) 1943. 1944 gavs
hans samlingar Pesmi o Maji (Dikter om Maja) samt Pojoca
kri (Sjungande blod) ut. Efter Gradniks död kom hans sista
diktsamling Lucipeter ut 1973. En av Gradniks vackraste sonetter
är Tolmin. Även hans översättningar av
dikter från italiensk, spansk , kinesisk och serbokroatisk
lyrik samt annan världslitteratur anses viktiga.
|
Slavko
Grum (1901-1949),
slovensk läkare, dramatiker och författare, gick på gymnasiet
i Novo mesto 1911-1919 och studerade medicin i Wien. Som läkare
bekantade han sig väl även med psykoanalysen, ett då nytt
område inom psykiatrin,
som lägger stor vikt vid det mänskliga psykets omedvetna
del. Detta påverkade betydligt hans konstnärliga arbete,
som var tätt sammanbundet med hans yrkesintresse. Grum var
som läkare under
en tid även anställd vid psykiatriska kliniken och som
han själv uppger fick han där sina erfarenheter och också utgångsmaterial
för att skriva sitt viktigaste verk, dramat Dogodek
v mestu Gogi (Händelsen i staden Gogi).
I Novo mesto finns idag ett förlag, Zaloba
Goga,
som döpts efter Slavko Grums nämnda drama och varje ut
delas under kulturdagen priser, erkännanden och plakat, som
bär
Slavko Grums namn, för framgångsrikt kulturellt arbete
under kortare tidsperioder.
|
|
Josip Plemelj (1873 -
1967) var en slovensk matematiker. Han föddes i byn "Grad
på Bled". 1906 lyckades Plemelj lösa den tyske matematikern
Bernhard Riemanns (1826 -1866) matematiska problem, Riemannproblemet,
som olika matematiker hade kämpat med att försöka
lösa i slutet av 1800- och början av 1900-talet. I och
med detta och på grund av andra framgångar blev han
en av de viktigaste matematikerna i början av 1900-talet. Han
ägnade sig åt differential- och integralekvationer, 1911
fick han också pris för sina resultat i potentialteorin.
Sedan ägnade han sig framgångsrikt åt funktionsteorin,
vilket var det sista under hans mest effektiva period - de följande
åren skulle han framförallt undervisa.
Efter 1:a världskriget
blev han medlem av universitetskommissionen under den slovenska
provinsregeringen och hjälpte till att grunda det första
slovenska universitetet i Ljubljana (se nedan).
Hans närvaro i Ljubljana drog även till sig andra välkända
vetenskapmän till universitetet. Plemelj valdes till dess
första
universitetskansler. Samma år utnämndes han till matematikprofessor
vid Filosofiska fakultetet. 1938 blev han ständig medlem
i
SAZU, Slovenska
vetenskaps- och konstakademin (se nedan). Efter 2:a världskriget
anslöt
han sig till Naturvetenskapliga och tekniska fakultetet. Han
gick
i pension 1957 efter att ha undervisat i matematik i 40 år.
Sitt hus efterlämnade Josip
Plemelj till DMFA,
Föreningen för slovenska matematiker, fysiker och astronomer.
|

Porträtt av Josip Plemelj
målad av Boidar Jakac (se del
7) 1952 |
 |
Maks Samec
(1881 - 1964) var slovensk kemist, meteorolog och pedagog och föddes
i Kamnik. Han var den förste ständige kemiprofessorn på
Tekniska fakultetet, dekanus på samma fakultet (1920-1922
och 1935-1937) och rektor på Universitetet i Ljubljana
(1935-1937). Han var en välkänd
pedagog och vetenskapsman, grundare av den moderna kemivetenskapen
i Slovenien och drivkraften bakom grundandet av Slovensko
kemijsko drutvo (Slovenska kemisällskapet). Han
blev världskänd framförallt på grund av forskningsresultat
inom kolloidkemi.
Efter att han 1904 hade doktorerat
i organisk kemi arbetade han i Wien som meteorolog. Han studerade
framförallt ljusförhållanden på olika höjder
och började i det syftet under 1905 flyga med luftballong.
Sedan undervisade han i Wiens realskolor och arbetade samtidigt
som volontär hos kända vetenskapsmän i organkemilaboratorier
i Wien. Han inriktade sig tidigt mot kolloidkemin och blev internationellt
erkänd redan innan 1:a världskriget.
|
Under 1:a världskriget
upprättade han först ett meteorologisäte vid sydvästliga
österrikisk-ungerska stridslinjen, sedan omskolades han från
luftballongförare till flygspanare. Som överstelöjtnant-flygspanare
var han med om 11 stridsflygningar, under den sista skadades han med
ett skott genom lungan. Efter att han hade lämnat sjukhuset var
han fram till krigsslutet ledare för den militära flygplatsen
i Wien, avancerade till kapten och fick utmärkelsen riddarkorset.
1919 svarade Samec genast positivt på en inbjudan från
det nygrundade universitetet i Ljubljana, där han började
arbeta i källarlokalerna från i princip ingenting till
att fram till 2:a världskriget ha höjt kemistudierna i Ljubljana
till internationell standard. Han utvecklade samtidigt forskingsverksamhet
på sin avdelning inom institutionen; på hemmaplan och
särskilt utomlands kallades detta institut för "Samecs
skola". Inom kolloidkemin var han den förste som lyckades
skilja åt de två huvudkomponenterna i stärkelse,
amylas och amylopektin. Kolloidkemin ledde Samec också till
studie av enzymer samt studerade förutom stärkelse även
cellulosa. Han utvecklade sin verksamhet inom alla nivåer från
grundforskning till industripraktik. Han korresponderade mycket med
inhemska och utländska specialtidskrifter och gav ut på
tyska ännu idag använda böcker om stärkelsens
kolloidkemi. |
Leon tukelj (1898
- 1999) föddes i Novo mesto. Han var medlem i gymnastikföreningen
Sokol (se del 5)
sedan 1907. Karriären började med världsmästarskapet
i gymnastik i Ljubljana 1922 och fortsatte fram till de olympiska
spelen 1936 i Berlin, där han avrundade sin framgångsrika
idrottskarriär.
Han tävlade i sju
stora mästerskap och vann sammanlagt 20 medaljer: 8 guld,
6 silver och 6 brons. Bara på olympiader vann han sammanlagt
6 medaljer: två guld i Paris 1924, ett guld och två
silver i Amsterdam 1928 samt silver i Berlin 1936. Hans samling
hade troligen varit ännu större om Kungariket Jugosalvien
hade medverkat i spelen i Los Angeles 1932.
1927 avslutade Leon tukelj
sina juridikstudier. Efter sin idrottskarriär arbetade han
som domare, först i Novo mesto och sedan i Lenart och i
Maribor, där han bodde till sin död.
Under 90-talet var han den äldste olympiaguldmedaljören,
som fortfarande var vid liv. Därför inbjöds han
till det officiella öppnandet av de olympiska spelen i Atlanta
1996 (se del 10). Med sin vitala uppenbarelse fortfarande vid
97 års ålder
hänförde han alla, även den dåvarande amerikanske
presidenten Bill Clinton, som beundrande skakade hand med honom.
|

|
Han
var aktiv ända till sin död före sin 101:a födelsedag
och tränade med ringar varje dag i sitt hem. På hans 100:e
födelsedag organiserades en stor tillställning i hans födelsestad
Novo mesto. Idag bär idrottshallar i Novo mesto och Maribor hans
namn.
I Leon tukeljs spår
följde även den framgångsrike Miro Cerar under 60-talet
samt nu Alja
Pegan och Mitja
Petkovek.
Se även International
Gymnastics Hall Of Fame.
|
 |
Ita Rina
(1907 - 1979) hette egentligen Ida Kravanja och föddes
i Divaca i det slovenska karstlandskapet. Hon var, förutom att
hon var den första slovenska filmskådespelerskan, även
en framgångsrik internationell skådespelerska i ett antal
filmer under mellankrigstiden. Hon började med sin filmkarriär
när hon var 20 år gammal med den tyska stumfilmen Wochenendzauber
från 1927. Tack vare sin karisma fick hon fortsätta med
filmer som Zwei unterm Himmelszelt, 1927, Das letzte Souper/Der
Schuss in der grossen Oper, 1928, Wilde Ehen, 1929, Erotikon,
1929 och Die Schande, 1929. Under
sin andra era var hon mindre aktiv i Tyskland och reste mellan Tyskland
och Kungariket Jugoslavien. Hon spelade i filmer som Wellen der
Leidenschaft, 1930, Kire lained, 1930, Das Lied der
schwarzen Berge , 1932, Fantom durmitora (hennes första
ljudfilm), 1932, Na plavom Jadranu, 1937 och Zentrale Rio,
1939. |
Andra filmer med
Ita Rina var: Was die Kinder ihren Eltern verschweigen, 1927,
Der Tanzstudent, 1928, Prolece se budi, 1929, Hanba,
1929, Frühlingserwachen, 1929, Tonka sibenice - Erlebnis
einer Nacht/Der Galgentoni, 1930, Der Walzerkönig,
1930, Zivot tece dalje, 1933, Die Korallenprinzessin,
1937. Klicka för samlingskort,
"filmisar", med Ita Rina: filmis
1 och filmis
2.
Hennes hemkommun beslutade den
11 maj 2006 att man ska fira kommunens dag på Ita Rinas födelsedag.
I hennes födelsehus
(krateljnova domacija) ska man i slutet av 2008 öppna Slovenska
filmskådespelares museum. |
Ljubljanska drama
(Ljubljanadramaten)
byggdes efter arkitekten Alexander Graf från Wiens ritningar
mellan 1909 och 1911. Det var den tyska delen av Ljubljanas befolkning
som finansierade detta och i byggnaden fanns sedan den tyska teatern.
Under 1:a världskriget ändrade makten denna till en biograf
och 1919 uppstod där Slovensko narodno gledalice,
SNG, (Slovenska folkteatern). I entrésalen finns byster
av den slovenska teaterns pionjärer: Fran
Levstik (se del
5), Ivan
Cankar (se del 5),
Anton Toma Linhart
(se del 3) och
Oton upancic (se del
5).
|
 |

|
Den 21 februari 1933 var Ljubljanski
neboticnik (Ljubljanas
skyskrapa) färdigbyggd. Den hade ritats av arkitekten Vladimir
ubic (1894 - 1946) och är en av Ljubljanas symboler.
Byggnaden står på samma plats som ett medeltida kloster
hade stått. När man började gräva för
bygget stötte man på en brunn från 1200-talet,
som hade tillhört klostret och som var gjord av rätblock
av karstmarmor. . Byggnaden
står på sexton pelare, som sträcker sig arton meter
ner i jorden, vilket gör skyskrapan till en av de jordbävningssäkraste
byggnaderna i Ljubljana. I dess grund har man murat in en dikt av
Oton Zupancic (se del
5). Den är drygt 70 m hög och var under tiden då
den byggdes färdigt det högsta boningshuset och det första
järnbetonghuset i Europa. Från sjätte till nionde
våningen finns lägenheter. Högst upp i byggnaden
finns en restaurang/ett café och en fin utsiktspost över
Ljubljana. Det finns en låt, en evergreen från sextiotalet,
som handlar om toppen på skyskrapan, Bele
Vrane - Na vrhu neboticnika (på videon är det
dock inte rätt skyskrapa av någon anledning).
Den jugoslaviska regimen motsatte sig
bygget av en så hög byggnad i Ljubljana - Belgrad och
Zagreb ville inte tillåta att Ljubljana hade den högsta
byggnaden i riket.
ubic har ritat
många
byggnader i Ljubljana (t.ex. Meksika).
Han studerade i Wien, Graz och Prag och gjorde en statstentamen
efter studierna varvid han fick titeln ingenjörsarkitekt.
Han verkade i Ljubljana fram till 2:a världskriget - efter
kriget råkade han i onåd hos den kommunistiska makten,
som sände honom till en arbetsbrigad 1946, till järnvägsbygget
Brcko-Banovici i Bosnien, där han samma år dog under
ännu ouppklarade omständigheter.
(fler slovenska arkitekter i del
7)
|
Över det kuperade
slovenska området finns det många broar och bland alla
dessa väcker den kända bron över floden Soca, vid orten
Solkan nära Nova Gorica vid slovensk-italienska gränsen,
mest uppmärksamhet. I gamla skrifter heter den bron Salcano
över Isonca. Denna delade bro har en 85 meter lång
spann, som är en av de största i världen, gjord av
huggen sten.
Järnvägsbron byggdes 1905 som en av de viktigaste förbindelserna
med den andra järnvägförbindelsen mellan Wien och
den viktigaste hamnen i monarkin, Trst (Trieste). Den kejserliga
statsjärnvägen
började med brobygget 1903 enligt Rudolf Jaussners ritningar.
Vid båda broarna använde Jaussner den s.k. cirkelsegmentmetoden,
som består av en stegvis förbindelse mellan de enskilda
delarna av bågen. Den viktigaste ingenjören vid brokonstruktionen
var Leopold Örley. 1906 öppnades bron officiellt av
tronföljaren
Franz Ferdinand. Spannet raserades under 1:a världskriget, men
byggdes åter av italienarna. Idag är det Slovenska
järnvägen som förvaltar bron och sedan 1985
är den kulturminnesskyddad. |
|
 |
En av de slovenska turitattraktionerna
är idag också en tur med museitåg
på järnvägsträckan Bohinjska
proga som också går över bron.
Under
mellankrigstiden utvecklades turismen mycket starkt i Slovenien. Regeringen stöttade detta
då det var medvetet om turismens betydelse för ekonomin.
1924 grundades Zveza za tujski promet (Turismförbundet)
i Ljubljana som tog hand om förmedling av rum och lägenheter
till turister, förde en förteckning över hotell,
påskyndade hotell- och restaurangverksamhet i turistområdena,
gav förslag till utveckling av post- och busstrafik, sponsrade
uppbyggnad av turistobjekt i bergsområdena, svarade för
propagandamaterial samt gav ut fackpublikationer och turistbroschyrer,
gryndade turistbyråer och påskyndade turistreseverksamheten.
Tillsammans med Maribors turistförbund gav det ut tidskriften
Slovenija där man publicerade informativa artiklar om
nyheterna inom turismen.
|
Från början var turismen
begränsad till kur- och semesterorter, vilket var inom ramen
för hälsovården och välbefinnandet samt för
stärkande av kroppens och själens kondition intimt förbundet
med rekreation och underhållning av de rikare skikten av befolkningen.
Ett exempel är Bled,
där det först utvecklades hälsoturism. Sjöns och
omgivningens naturliga skönhet samt det fördelaktiga läget
gjorde att Bled kunde utvecklas till en förstklassig semesterort.
Innan 1:a världskriget besökte 6000 gäster Bled varje
år, som vistades där i genomsnitt 23 dagar. Under åren
efter kriget tredubblades siffrorna, under trettiotalet fyrdubblades
de. Den genomsnittliga vistelsetiden minskade till 7 dagar, vilket
visar att de var semester- och utflyktsturism som övervägde.
Före 1:a världskriget utgjorde merparten av gästerna
i Bled förmögnare invänare av hela det dåvarande
Österrike-Ungern samt andra europeiska länder, medan det
efter kriget blev fler gäster även ur den jugoslaviska ekonomiska
och politiska eliten. Bled utvecklades från en kurort till en
semesterort med internationellt gott rykte, även tack vare termala
bad och andra badanläggningar. |
Under åren
fram till 2:a världskriget fanns det 11 kurorter: Rogaka
Slatina, Slatina Radenci, Lako-badet, kurorten och badet Dobrna,
Dolenjske Toplice, marjeke Toplice, Rimske Toplice, Medijske
toplice, romerska springbrunnen Kotlje, kurorten Golnik och kurorten
Topolica. Nästan alla hade uppstått vid hälsosamma
källor, endast Golnik och Topolica uppstod av klimatskäl.
Rogaka Slatina var det mest populära, varefter Dobrna,
Lako, Radenci och Rimske Toplice kom på andra plats. Dit
kom de rikare gästerna medan mindre krävande gäster
tog sig till de billigare kurorterna: Cateke, Dolenjske, Medijske
och marjeke Toplice. |
 |
 |
Klimatorterna underströk
bergsklimatets positiva inflytande på välbefinnandet, den
extremt rena bergsluften och de rikliga granskogarna som verkade gynnsamt
på lungorna. Alla semesterorterna erbjöd mycket sol och
skön fridfullhet, möjligheter till många promenader,
längre utflykter och bergsvandringar. 1936 klassades följande
bergsorter som klimatorter, som ansågs passa människor
som led av nervositet och behövde frid, men också alla
och envar som ville spendera tid med att njuta av den vackra naturen:
Bled, Gorje vid Bled, Bohinjska Bistrica och Bohinjsko jezero (härberget
vid Vogel, Polje, Kamnje, Stara Fuina, Ukanc, härberget
under Bogatin och hyddan på Planina på Kraj, Ribcev Laz),
Dovje-Mojstrana, Pokljuka; Golnik, Jezersko, Kamnika Bistrica
(Velika Planina med härberge på Velika Planina), Kamnik,
Lesce, Poljce, Begunje, Radovljica, Planina-Sveti Kri över
Jesenice, Kranjska Gora, Ratece-Planica; Logarska dolina, Solcava,
Ljubno, Luce; Gornji Grad; Mariborhärberget på Pohorje,
Pohorski dom, härberget på Klopni vrh, Ribnica på
Pohorje och martno på Pohorje. |
Slovensko planinsko
drutvo (Slovenska alpina föreningen)
hade 29 förgreningar och 11.000 medlemmar samt underhöll
59 bergshyddor. Sedan den 6 juni 1948 är dess förgreningar
självständiga föreningar inom paraplyorganisationen
Planinska zveza
Slovenije (Slovenska alpina förbundet). Turismen blev
en allt viktigare bransch och enligt uppskattningar uppnådde
inkomsterna från turismen före 2:a världskriget
i Slovenien omkring 100 miljoner dinarer om året.
Slovenernas öde var efter
1:a världskrigets slut intimt förbundet med händelserna
i det jugoslaviska riket. Mellankrigsperioden
präglades av en stor konflikt mellan serber och kroater:
- de regerande serbiska kretsarna betraktade som sagt det nya riket
som en utvidgning av Serbien,
- de politiskt känsliga kroaterna såg i de korrumperade
och högfärdiga regeringsmännen från Serbien
mest ett primitivt orientaliskt folk, som försökte uppsluka
de övriga delarna av det jugoslaviska riket som om de vore
kolonier. Det uttrycktes som att "den tusenåriga kroatiska
kulturen" stod mot Serbiens "orientaliska primitivitet".
De
första valen i
riket hölls på senhösten 1920. De två partierna
som fick flest röster i hela riket, Jugoslaviska demokratiska
partiet (JDS), 20 %, och Radikala folkpartiet (NDS), 18,5 %, krävde
en serbisk hegemoni (ledande ställning) i Kungariket SHS. På
grund av de storserbiska centralistiska tendenserna, som hotade
de slovenska nationella intressena, och förlusten av Koroka
och Primorje (kustlandskapet) förlorade det katolska Allslovenska
folkpartiet, som den 6 april 1920 bytte namn till Slovenska folkpartiet
(SLS), det dessförinnan absoluta stödet hos folket. Av
de innan kriget 87% av mandaten uppnådde man i valen i november
1920 bara 36%. Partiets ledare var dr. Anton Koroec.
|
Anton Koroec
(1972 - 1940) var slovensk politiker och
teolog. 1895 blev han jesuitpräst och han avslutade studierna
på Graz universitet med ett doktorat i teologi år 1905.
Han lärde känna Janez Evangelist Krek (se del
5) och tog till sig dennes politiska synsätt.
1906 valdes han till Allslovenska folkpartiets delegat i parlamentet,
där han den 30 maj 1917 som ordförande för Jugoslaviska
klubben läste upp Majdeklarationen, som krävde ett enande
av alla sydslaver i en statsenhet inom ramen för Österrike-Ungern.
När Österrike-Ungern förföll utropade Nationalrådet
av slovener, kroater och serber, som han var ordförande för,
Riket av slovener, kroater och serber den 29 oktober 1918, efter att
han med den serbiske ministerpresidenten Nikola Paic hade kommit
överens om Genevedeklarationen, med vilken Kungariket Serbien
och Montenegro erkände ett sådant rikes jämlikhet
vid enandet med detta på en konfederativ grund. Under själva
enandet beslutade sig serberna och kroaterna för en centralistisk
ordning och det nybildade Kungariket av serber, kroater och slovener
blev en unitär monarki.
Han var vice president i Kungariket SHS:s första regering 1918,
sedan samarbetade han som SLS:s ledare i andra högerinriktade
regeringar; 1924 vann SLS i Slovenien igen efter förlusten 1920,
och han blev regeringens vicepresident, samt under 1924 och 1927 även
inrikesminister. Han motsatte sig Vidovdanförfattningen
(se nedan) och engagerade sig för en större slovensk autonomi
inom ramen för kungariket, tills SLS tillsammans med de serbiska
radikala krafterna utformade en centralistisk regering och det tidigare
engagemanget hamnade på
sidospår. |
 |
Efter attentatet på Stjepan
Radic 1928 anförtrodde kungen honom regeringsmakten i "sjättejanuaridiktaturen",
han var också minister i ivkovics regering 1929. Han
försökte lösa krisen mellan nationerna på demokratisk
väg, 1930 lämnade han dock regeringen på grund av
politiska påtryckningar från Slovenien.
I opposition skrev han 1932 ner Slovenska
deklarationen, som krävde en ny internationell överenskommelsen
mellan slovener, kroater och serber, vilket skulle göra en
sådan stat attraktiv även för slovenerna utanför
gränsen i Koroka och Primorje. På grund av sina
åsikter förvisades han till ön Hvar, vilket gjorde
att SLS bojkottade de parlamentariska valen 1935. I juni 1935 blev
han inrikesminister i Stojadinovics regering. Han medverkade vid
förberedelserna av överenskommelsen Cvetkovic-Macek och
var skolminister i deras regering. Mot slutet av sitt liv uppträdde
han öppet mot frimurarna, kommunismen och judendomen samt organiserade
även den antikommunistika organisationen Straa v viharju
(Vaktposten i stormen).
Den 28 juni 1921 antogs så Vidovdanförfattningen
där riket delades upp i 33 förvaltningsområden,
med var sin borgmästare som utnämndes av Belgrad utan
att ges någon fullmakt. All makt låg i händerna
på nationalförsamlingen och regeringen i Belgrad, vilket
slutgiltigt tog död på de enskilda nationalregeringarnas
förhoppningar om större rättigheteroch autonomi.
Den förre serbiske ministerpresidenten Nikola Paic utnämndes
till regeringschef och Svetozar Pribicevic, ledare för serberna
utanför Serbiens gräns och anhängare av den unitaristiska
idén om en enda jugoslavisk nation, blev inrikesminister.
Som nationer betraktade sbara serber , kroater och slovener, men
deras nationalrättigheter var stark begränsade. Makedonerna
var officiellt "sydserber" och delades upp mellan tre
stater, av vilka ingen erkände dem som nation. Därför
började en makedonsk terroristorganisation, IMRO, snart verka
från bulgariskt territorium. Dagen efter författningen
antogs skedde ett misslyckat attentat på Nikola Paic
och regent Aleksandar och sen lönnmördades inrikesministern
- därför antog nationalförsamlingen den 1 augusti
Lagen om rikets säkerhet. Kommunistledamöterna
fråntogs sina mandat och sin ledamotsimmunitet
Kung Peter I dog i mitten av augusti 1921. Han hade varit en mycket
anspråkslös man som dog närmast utblottad. Aleksandar
I var däremot av en helt annan natur. Han lyckades försäkra
sig om ett apanage på 1 miljon dollar årligen, vilket
var en otroligt hög summa på den tiden, i synnerhet om
man betänker att det jugoslaviska riket hörde till de
fattigare staterna i Europa. I världen hade bara den japanske
Mikadon ett större anslag vid den tiden. Sin äldre bror,
som tidigare var kronprins och en helt normal man, höll han
isolerad i 22 år under förevändning att brodern
var sinnessjuk. Han lade personligen beslag på Serbiens rikaste
guldgruvor och placerade pengarna i en schweizisk bank, i fack med
en sifferkod som bara han själv kände till. Där kan
pengarna ligga kvar än idag.
Efter att de sydslaviska folken
innan Österrike-Ungerns sönderfall kände sympati
för varandra och sökte samhörighet, så ledde
ett hänsynslöst maktmissbruk och en påtvingad serbisk
mentalitet, byråkrati och överhöghet till ett allt
större hat, främst mellan kroater och serber. Detta hat
hade tragiska följder under 2:a världskriget och även
under det sista kriget på Balkan i och med Jugoslaviens upplösning.
Den serbiska hegemonin avspeglade sig inom politiken och armén:
av 165 generaler före det 2:a världskriget var bara 4
icke-serber och i de 34 regeringarna från mellankrigstiden
fanns 32 ministerpresidenter från Serbien.
Mellan 1922-1928 upplöste kungen
nationalförsamlingen vid flera tillfällen och utlyste
nyval. Motsättningarna mellan de serbiska och kroatiska ledamöterna
hade efter valet 1927 bara blivit större. Under debatten i
församlingen den 20 juni 1928 fick de en blodig uppgörelse
då den montenegrinske ledamoten Punia Racic sköt
på ledamöterna ur Kroatiska bondepartiet. Två av
dem dog omedelbart och partiets ledare Stjepan Radic sårades
svårt. Regeringen avgick och en ny bildades, som nämnts
ovan, av ledaren för SLS, dr. Anton Koroec.
Stjepan Radic avled den 8 augusti i sviterna
av sina sår, vilket ledde till blodiga demonstrationer i Zagreb.
Regeringen Koroec avgick den sista december.
|
Den
6 januari 1929 ogiltigförklarade
kung Aleksandar Vidovdanförfattningen, upplöste församlingen
och de politiska partierna och tog själv över all makt
i riket, som fick ett nytt namn: Konungariket Jugoslavien.
Hans politik blev hädanefter "ett Jugoslavien, ett jugoslaviskt
folk". Allt som påminde om de gamla nationella regionerna
skulle motarbetas - under dessa de värsta centralistiska påtrycknigarna
var det även förbjudet att nämna de olika folken vid namn. Han
delade Jugoslavien i nio banat med namn av de viktigaste floderna,
samt
staden Belgrad
som en
särskild
enhet. Bara ett av dessa banat stämde med de etniska gränserna,
nämligen Dravska som var helslovenskt.
Dagen därpå bildade dr. Ante Pavelic i Zagreb, som var
advokat och ledamot i den kroatiska oppositionen, en hemlig terroristisk
organisation: Ustae (upprorsmän). Sig själv
gav han titeln poglavnik (hövding). Mussolini i Italien
gav honom möjligheten att inrätta ett "träningsläger"
och med hjälp av Horthys regering upprättade han ett annat
i Ungern, nära den jugoslaviska gränsen.
|
 |
 |
Den
serbiska dominansen blev ännu markantare i den centrala
förvaltningen.
Nepotism (svågerpolitik) och korruption förekom minst
lika mycket som förut. En liten grupp Belgradfamiljer, s.k.
carija, hade
ett stort inflytande. Serbiska tjänstemän, som kroaterna
ansåg inkompetenta och okunniga, placerades i högre
grad
än tidigare på viktiga poster i Kroatien, medan de missnöjda
kroaterna hölls på plats av den serbiska polisen. Allt
detta väckte ytterligare irritation mellan folken.
1931 kom kungen med ännu en författning utan nationalförsamlingens
godkännande. Jugoslavien blev en författnings- och arvsmonarki
med Karadjodjevicdynastin på tronen. Det officiella språket
blev serbisk-kroatiska-slovenska, dvs. ett slags "jugoslaviska".
Ett nytt val utlystes som dominerades av det nybildade, regeringsvänliga
Jugoslaviska nationalpartiet, som endast utgjorde diktaturens
kosmetiska mask. Dr. Vladko Macek, som hade ersatt den mördade
kroatiske partiledaren Stjepan Radic, sattes i fängelse 1933
för
sina krav på demokrati och decentraliserat styre. Flera toppar
i Slovenska folkpartiet förvisades ut ur Slovenien, som jag
nämnt
ovan sändes Koroec till ön Hvar. |
Den 9 oktober 1934 kom kung
Aleksandar på statsbesök till Marseille och när han
färdades tillsammans med den franske utrikesministern Barthou
i en öppen bil på stadens gator sköts de båda
ihjäl i ett attentat. Skulden lades på ustasjaorganisationen
i Italien och Pavelic dömdes i sin frånvaro till döden
av en fransk domstol. Mussolini ville dock inte överlämna
honom till fransmännen.
Regentskapet i Jugoslavien togs över av Aleksandars kusin,
fursten Paul Karadjodjevic, eftersom tronarvingen Peter endast var
elva år gammal.
Tack
vare den etniska homogeniteten och det slovenska folkpartiets
(SLS) dominans, som strävade
efter autonomi, upplevde slovenerna ändå någon
form av autonom känsla, som den centraliserade Belgradregimen
inte kunde ta kål på. Slovenien lyckades med att
utvecklas både ekonomiskt och kulturellt. Arkitekten Joe
Plecnik (se del
7) präglade Ljubljana genom återuppbyggnaden
av staden efter jordbävningen 1895 (se del
5). 1919 grundades äntligen ett länge efterlängtat
universitet
i Ljubljana, som dock inte var fullkomligt och som fram
till 1941 fick kämpa för sin existens - centralmakten ville hela
tiden avskaffa eller begränsa det, och 1928 även Nationella
galleriet som man hade kämpat för i årtionden.
Radio Ljubljana, föregångare
till Radio
Slovenija (RTV Slovenija), började att sända
på
försök den 1 september 1928 och hade den 28 oktober samma
år regelbundna sändningar (den 11 april 1941 tog de
italienska fascisterna radiostationen i besittning efter att Luftwaffe
hade
förstört sändaren i Domale).
1938 grundades slovenska vetenskaps- och konstakademin, Akademija
znanosti in umetnosti (SAZU). Ekonomiskt
drabbades slovenerna av den dåliga växeln mellan österrikisk och
jugoslavisk valuta. Senare utvecklades textil-, metall- och livsmedelsindustrin.
Kapitalflödet till centrala ämbeten, armén och till mindre utvecklade
delar av riket var stort.
En av de patriotiska slovener
som förtigits under efterkrigstidens Jugoslavien är Joe
Srebrnic, en djupt ideologisk kommunist, som trodde på ett
självständigt Slovenien. Hans arbete om slovenernas ursprung
konfiskerades och försvann.
|
Joe
Srebrnic (1884 - 1944)
föddes i Solkan (se bild ovan),
en förort till Gorica (Gorizia)
då fortfarande under Österrike-Ungern. Som många
utbildade unga slovenska män på den tiden var han politiskt
intresserad och 1907 gick han med i Jugoslaviska socialdemokratiska
partiet. Han skrev in sig på juridikstudier vid Graz
universitet 1908, men lämnade snart sina studier och återvände
till Solkan, där han arbetade som snickare, liksom sin far,
och bonde. Han blev också en aktiv partimedlem. I början
av 1:a världskriget 1914 drogs han med in i armén
till östfronten,
men gick snart över till den ryska sidan. Där fick han
uppleva
Oktoberrevolutionen 1917, som gjorde ett bestående intryck
på den unge Joe. 1918 blev han vald medlem av Centralkommittén
för Revolutionsorganisationen av utländska arbetare och
bönder. Han var också medgrundare till Jugoslaviska
kommunistgruppen inom Ryska kommunistpartiet. Som arbetarson
trodde han på en rättvis seger, som skulle komma med
revolutionen. Han var medveten sloven, men under den tiden hade
slovenerna i regel
delvis förlorat kontakten med sin historiska och kulturella
identitet och associerade sig med de sydslaviska och panslavistiska
idéerna (se del
5).
Som jag skrivit tidigare, ledde den aggresiva germaniseringen till
att många utbildade slovener till och med drömde om ett
slaviskt kungarike från Trst (Trieste) till Vladivostok. |
|
1919 återvände Joe
Srebrnic till Solkan. Österrike-Ungern hade upphävts
och hans hemland Primorska (Kustlandet, eng. Littoral) tillföll
Italien. Han fortsatte
sitt politiska arbete med Italienska socialistpartiet (PSI),
inom vilken kommunistiska grupper formades. När Italienska
kommunistpartiet (PCI) hade grundats formellt, var det hans
uppgift att genomdriva dess representation i Kustlandet. Han skrev
också
artiklar i den slovenska kommunisttidningen Delo, som gavs
ut i Trst (Trieste). Vid de kommunala valen i Solkan 1922 var PCI
framgångsrikt och Joe Srebrnic avancerade till vice borgmästare.
Samma år tog den fascistiska rörelsen över makten
i Italien, men de demokratiska strukturerna fungerade i ännu
några år. Så Joe Srebrnic registrerades
som kandidat för PCI i 1924 års val och valdes som
parlamentsledamot i Rom. Samma år deltog han vid Kommunistiska
Internationales
(Cominform) 5:e kongress i Moskva. Som kommunistisk ledamot i det
italienska parlamentet var han ständigt under polisövervakning.
1926 arresterades han och det var början till en lång
rad arresteringar och fängelsevistelser, som varade i
17 år.
Under de långa fängelseåren, bedrev han en egen
forskning och skrev en studie om Fornslaver och deras relationer
till romare och germaner från början till Karl den store.
Det var ett 169 sidor långt handskrivet manuskript. Dr. Henrik
Tuma (se del 14) från Ljubljana informerades om innehållet
i studierna via brev, men studierna konfiskerades av den italienska
polisen på ön Ponza 1935. 1939 återvände Joe
Srebrnic tillbaka till Solkan och flydde snart därefter till
Kungariket Jugoslavien. Hans slutmål var Sovjetunionen, men
han arresterades och i september 1940 lämnade den jugoslaviska
förvaltningen över honom till Italien. Med sig hade
han en ny version eller fortsättningen av det ovan nämnda
manuskriptet. 1940 dömde Triestes tribunal honom till 2 års
fängelse
och 20.000 lire i böter, för att "olagligt ha tagit
sig över gränsen och för sitt syfte att fullborda
och publicera ett politiskt-irredentistiskt verk". Han släpptes
efter ett år, men dömdes igen i Gorica till 5 års
fängelse. Sista stället han förvarades på var
lägret Renicci. När han släpptes fri den 8 september
1943 återvände han till Solkan.
I manuskriptet han hade skrivit kommenterade han följande: "Utan
att överdriva försäkrar undertecknad att det samlade
materialet har sådan stor tyngd och är av sådan karaktär
att det med säkerhet kommer att bidra till en revision av många
frågor om det forna Europa... Historiska efterforskningar om
det första årtusendet f. Kr., om det romerska imperiet
och om folkvandringsperioden osv. kommer att få en ny och mer
solid inriktning" (Kacin - Wohinz 1986, 44). I november 1941
sände han ett brev till inrikesdepartementet i Rom, där
han bad den tillbörliga kommissionen att upphäva hans tredje
fängelsedom, för att denna inte hade någon saklig
grund. Han bad också om att få tillbaka det beslagtagna
manuskriptet, då det bara rörde sig om en "vetenskapligt-historisk"
studie, som inte hade något att göra med politik och irredentism
(Kacin - Wohinz 1986, 43). I sitt brev underströk han studiens
nya titel, Fornslaverna och deras relationer till romare, kelto-italer,
germaner, greker, turko-tatarer, avarer osv. (från början
till Kyrillos-Methodius). Han uppgav också att han hade
tagit sig till Jugoslavien för att komplettera sina studier och
att han skulle till Bulgarien och Ryssland i samma ärende.
Srebrnic baserade sin forskning på de otaliga toponymerna som
han kunde urskilja inom italienskt område, som täckte
framförallt
den nordiska delen, Tyrolen, Schweiz och annorstädes. Betydelsen
av dessa toponymer, som kunde förklaras med slovenskan och
de slaviska språken, hade redan bearbetats av dr. Henrik
Tuma (se del 14),
den välkände slovenske forskaren kring
den alpina nomenklaturen.
Även Dobrovsky nämnde dem i sin Staroitalia slavjanska
(Fornitalienslaviska, 1853). Baserat på dessa forskningar kom
dr. Tuma fram till slutsatsen att "slaverna" hade bosatt
de ovan nämnda regionerna redan under förromersk tid.
Tydligen kom Srebrnic fram till samma slutsats och skrev därför
till dr. Tuma.
På grund av det fortsatta hotet från det fascistiska Italien
och det nazistiska Tyskland såg majoriteten av de slovenska
intellektuella fortfarande en lösning för den slovenska
nationella frågan inom Jugoslavien. I motsats till detta hade
ledningen i Italienska kommunistpartiet (PCI) antagit en viktig
princip, som handlade om att slovenerna hade all rätt till ett
självbestämmande, som kunde leda till separation från
Italien och Serbien och grundandet av ett sjävständigt republiken
Slovenien i en union med en federation av Balkannationer. (Bratina
1986, 48).
I början av september 1943 hade Italien kapitulerat och ockuperats
av nazistiska trupper. Den italienska administrationen och en del
av armén kontrollerades av tyskarna. Snart efter att han hade
återvänt till Solkan begav sig Joe Srebrnic till
partisanerna. Han blev snart medlem av flera styrelser inom Befrielsefronten.
Människorna
i Kustlandet kände till hans liv och arbete och han var den
populäraste bland partisanerna där. Så plötsligt
hände det. Han och tre av hans kompanjoner drunknade under
mystiska omständigheter i floden Soca. Folk kunde inte tro
att det var en olycka så som det framställdes officiellt.
Joe
var en mycket bra simmare. |
Eftersom
många andra patriotiska partisaner redan hade förlorat
sitt liv väcktes rykten om att han hade avrättats av partisanska
säkerhetstjänsten som var i händerna på de
jugoslaviska
kommunisterna. Dessa rykten går än
idag. Snart efter hans död genomsökte okända människor
hans hem i Solkan, kanske för att beslagta oönskat material...
Det fanns flera motiv till att göra sig av med Srebrnic - han
var en viktig
medlem av PCI och som sagt så var deras ståndpunkt angående
slovenerna självbestämmande med separation från
Italien och Serbien (Jugoslavien) och ett grundande av självständig
republik. Denna princip var emot regimens strävan att bevara
Jugoslavien. En av Srebrnics italienska-friulianska kolleger har
sagt:
"Grundandet av en slovensk-friulisk stat efter 2:a världskriget
var också en av Srebrnics idéer... Det hade varit ett
sätt att lösa de mycket komplicerade nationella och politiska
frågorna i de blandade gränszonerna" (Lizzero
1984, 95). När Srebrnic var tillsammans med sina partisanska
kolleger uttryckte han regelbundet sin idé om ett självständigt
Slovenien utanför Jugoslavien. Men de slovenska partisanerna
var under strikt kontroll av den jugoslaviska motståndsrörelsens
centrala kommando, som inte tillät någon form
av slovensk
"separatism" - därför avrättades många
utmärkta partisankrigare, för sin slovenska patriotiska
naturs skull. Efter 2:a världskriget stod därför
Slovenien utan en ledande nationellt medveten klass.
|
 |
Den kände slovenske intellektuelle,
Duan Kermavner, skrev i en minnesartikel efter 2:a världskriget
att Srebrnic såg sin forskning som sitt livs arbete (Kermavner
1969, 19). Enligt den italienska polisen ger Srebrnic i sin studie
belägg för "motståndskraften och överlevnaden
av den etniska och politiska individualiteten hos slaver i Europa
mot den expantionistiska imperialistiska makten" (Kacin - Wohinz,
1986, 42). Den jugoslaviska kommunistiska regimen i Belgrad såg
Srebrnics studie som mycket delikat - det handlade om slaver som
ursprungsbefolkning och särskilt slovener. Därför
skrevs i det Slovenska biografiska lexikonet (1925 - 1991)
som gavs ut efter 2:a världskriget om innehållet i forskningen
på följande falska vis: "ett omfattande arbete
skrivet under Srebrnics fängelsevistelse, som handlar om bosättning,
liv och ekonomisk utveckling hos ett slovenskt folk från Kustlandet,
som försvunnit utan ledtrådar." (Klopcic, 1967)
Under mellankrigstiden flyttade
hela 53.000 slovener ut ur Furlanija-Julijska krajina (FriuliVenezia
Giulia).
Mellan 1919-1939 flyttade ur den jugoslaviska delen av Slovenien
4593 personer till Kanada, 1234 personer återvände.
1920 hade det nya landet bytt valuta: fyra österrikiska kronor
för en serbisk dinar.
1921 fanns det på nuvarande
slovenskt område 1,304.800 invånare. Enligt en italiensk
befolkningsräkning fanns i Trst (Trieste) 19.387 slovener.
Mellan 1921-1931 minskade inom
Dravskas banat (slovenska området inom Kungariket Jugoslavien)
antalet tyskar från 41.514 till 28.999.
Grundskolan var uppdelad mellan
den fyraåriga (åk 1 - 4) och högre (åk 5
- 8).
1931 fanns det på nuvarande slovenskt
område 1,397.650 invånare och 1940 1,441.000 invånare.
I januari 1935 bildades i Kungariket
Jugoslavien en ny ministär med Milan Stojadinovic som regeringschef.
Under hans regeringstid knöts Jugoslavien närmare till
det fascistiska Italien och det nationalsocialistiska Tyskland -
på hemmaplan tycktes han även ha kopierat Mussolinis
uppträdande. De kortsiktiga fördelarna som de ekonomiska
förbindelserna med Tyskland gav stod mot risken att Kungariket
Jugoslavien hamnade i ett beroendeförhållande, som kunde
utnyttjas i ett tillspetsat läge. Stojadinovic allierade sig
dock så intimt med Hitler att prins Paul, som hade efterträtt
den mördade kung Aleksandar, började ängslas för
sin säkerhet. Han avskedade därför Stojadinovic 1939
och deporterade honom till Grekland där denne omhändertogs
av britterna för internering på ön Mauritius. Istället
utnämndes Paul Dragia Cvetkovic till premiärminister.
På grund av det dåliga resultatet för regeringen
under valet 1938 ville Paul förbättra förhållandena
till kroaterna och såg till att storbanatet Kroatien bildades.
|
 |
När
Hitler anföll Polen, vilket blev upptakten till 2:a världskriget,
förklarade sig Kungariket Jugoslavien neutralt. I slutet av 1940
anföll Italien Grekland från Albanien - då fick prins
Paul ett ultimatum från Hitler att ingå i tremaktspakten
(axeln Berlin-Rom-Tokyo). För det planerade anfallet på
Sovjetunionen, Operation Barbarossa, krävdes kontroll
över Balkan.
Eftersom landets armé hade övergått till tysk utrustning
och snart skulle lida brist på ammunition, om man försökte
bjuda motstånd, undertecknade Cvitkovic den 25 mars 1925 i Wien
ett fördrag som innebar jugoslavisk anslutning till tremaktspakten,
men detta ratificerades aldrig. Två dagar senare störtades
nämligen regeringen av en grupp officerare under general Simovics
ledning. Prins Paul landsförvisades och Peter II blev kung.
Den nya regeringen proklamerade neutralitet och ingick den 5 april
ett vänskapsfördrag med Sovjetunionen, som saknade praktiskt
värde. Om jugoslaviskt territorium angreps skulle Sovjetunionen
inta en ståndpunkt baserad på "vänskapliga relationer".
I Belgrad skanderade folk "Bättre begravas än förslavas"
och "Bättre krig än pakt". Dr. Anton Koroec
(se ovan), som hade varit ledare för större delen av slovenska
folket alltsedan Majdeklarationen 1917, avled i Belgrad den 14 december
1940. Han efterträddes av dr. Fran Kulovec, också präst
och politiker, men denne föll offer för de tyska bombningarna
av Belgrad den 6 april 1941.
Hitler rasade över händelserna i Kungariket Jugoslavien
och beslöt att krossa denna som stat och förinta dess militärmakt.
Han betonade att serber och slovener aldrig hade varit tyskarnas vänner,
men räknade med att kroaterna skulle ställa sig på
deras sida. Efter att ha avkrävt militärhjäp från
Italien, Ungern, och Bulgarien började anfallet när 300
bombplan lyfte från flygplatser i Rumänien och Ungern och
började fälla bomber över Belgrad utan föregående
krigsförklaring. Bombningen pågick i tre dagar och omkring
17.000 människor miste livet. Armén var oförberedd
och hann inte mobilisera. De kroatiska enheterna avväpnade dessutom
sina förhatliga serbiska officerare och flydde hem eller deserterade
till fienden.
De tyska bombplanen svepte även över Ljubljana och förstörde
som sagt bland annat Ljubljanas radiostation. De civila och militära
myndigheterna blev avskurna från rikets centrum. Armén
kunde inte göra annat än att försöka förstöra
kommunikationerna och ständigt vara i en huvudlös rörelse. |
Banen över Dravskabanatet
dr. Marko Natlacen fann sig och bildade ett nationalråd redan
på anfallets första dag. Detta råd började bilda
en egen armé, den slovenska legionen, men aktiviteterna fick
ett abrupt slut dagen därpå då de italienska bersaljererna
intog Ljubljana den 11 april.
Den 16 april flydde gossekungen och regeringsmedlemmarna från
Belgrad via Montenegro utomlands. Elva dagar efter anfallets början,
den 17 april, kapitulerade överkommandot på order av Simovic,
som befann sig i trygghet utomlands. Så sönderföll
det första Jugoslavien.
På dess ruiner uppstod två nya stater, Serbien med de
gränser som rådde innan Balkankrigen 1912 och Det självständiga
Kroatien, som inneslöt även Bosnien-Hercegovina samt den
lilla del av Dalmatien som inte tagits av italienarna. Resten av landet
delades av tyskar, italienare, ungrare, bulgarer och albaner. |
I Slovenien bildades provinsen
Ljubljana, som omfattade områdena Dolenjska och Notranjska
med staden Ljubljana och som fick ett visst mått av autonomi,
men tillhörde Italien. Prekmurje tillföll ungrarna, medan
tyskarna behöll Gorenjska och tajerska.
Planerna hos ockupanterna
innefattade att slovenerna skulle försvinna som nation, antingen genom
att förflyttas eller genom internering i läger. I tajerska
hade man snart förvisat all intelligentia, prästerskapet
och några tiotusentals bönder, i vilkas hem man inrättade
bessarabiska och sydtyroliska tyska bosättare. De förbjöd
det slovenska språket på allmän plats, i skolor
och kyrkor, förstörde slovenska böcker och fängslade
samt avrättade patrioter.
|
 |
I Ljubljanaprovinsen förberedde
det italienska armébefälet general Robotti en liknande
plan. Men inledningsvis tilläts som sagt att provinsen hade en
kulturell autonomi, för att man först försökte
vinna över slovenerna till sin sida med vänlighet samt med
politisk och ekonomisk övertalning. Därför tillbakavisade
också lokala politiker i denna del av landet kallelsen till
uppror mot de tyska och italienska ockupanterna, som gjordes av de
illegala kommunisterna sommaren 1941 efter den tyska attacken mot
Sovjetunionen.
De första som gjorde uppror mot ockupanterna var tigrmännen,
anhängare till befrielseorganisationen TIGR (se nedan),
som redan under åren innan 2:a världskriget, sedan 1924,
kämpade för att befria Kustlandskapet från det fascistiska
Italien - de var de första i världen som gjorde uppror mot
fascismen. Snart efter det anslöt sig tigrmännen till Osvobodilna
fronta (OF), den slovenska befrielsearmén, som grundades
i Ljubljana 1941 av kommunisterna tillsammans med de kristna socialisterna
och andra vänstergrupper, som i ett allslovenskt uppror styrt
av kommunistiska partiet gjorde väpnat uppror mot ockupanterna.
Partiets främsta mål var dock inte att befria den slovenska
nationen, utan en kommunistisk revolution. Genom revolutionens seger
skulle slovenerna anslutas till den kommunistiska världen, som
leddes av Stalin. I den kommunistiska världen skulle också
under Titos ledning det kommunistiska Jugoslavien uppstå, som
en federal stat med sydslaviska brödranationer.
Under 1942 började det kommunistiska organet
VOS att i Ljubljanaprovinsen mörda slovenska borgerliga politiker,
präster och bönder,
som motsatte sig en bolsjevistisk revolution och i Cerknica t.ex.
dödade partisanerna 1942 över 60 slovener, därför
började
den hotade sidan organisera det antipartisanska byagardet som kallade
sig Domobranci (Hemgardet, se nedan), men som av kommunistpartiet
och partisanerna kallades
Bela garda (Vita gardet) - efter Vita
gardet i Ryssland. På så sätt
började
även ett omänskligt inbördeskrig, som i Slovenien
indirekt krävde omkring 50 000 offer.
Mellan slovenerna skapades en smärtsam klyfta, som de har fått
och får dras med under hela efterkrigstiden. Såren läker
än idag... |
 |
Lambert
Erlich
(1878 - 1942), präst och universitetsprofessor, var en av
dem som sköts ihjäl av VOS 1942, och med honom studenten
Viktor Rojec som assisterade vid morgonmässan. Domen hade
fallit över
den man som länge verkat för att medvetandegöra
slovenerna om att den enda riktiga politiska lösningen var
ett sjävständigt
Slovenien. Som präst verkade han också mot att man tvingade
på slovenerna en kommunistisk revolution, vars mål
också
var att upphäva den kristna kyrkan.
Det låg i Belgrads intresse att sprida uppfattningen att en
självständig slovensk stat var en utopi och gick till
och med så långt att man ville förinta bara tanken.
Det tragiska i detta är också att klyftan mellan slovenerna
hade gått så långt att till och med de kristna
socialisternas ledare, Edvard Kocbek (se nedan),
just då trodde på tolkningen av Erlich som klerofascist,
trots att denne inte hade något med fascismen att göra.
Före 1:a världskriget var Lambert Erlich mycket aktiv
inom det slovenska prästerskapet i Koroka. 1919 representerade
han den slovenska nationella regeringen i Ljubljana vid fredskonferensen
i Paris. Där kom han underfund med att man i världen
inte kände till slovenerna som folk och inte tog hänsyn
till dem.
|
Av detta följde att avtal
gjordes upp och beslut togs som ledde till ett för slovenerna
för evigt tillkortakommande, särskilt för slovenerna
i Koroka. Därför skrev han en särskild uppsats
med rubriken La Carinthie.
1922 kom han till teologiska fakultetet i Ljubljana där han
blev kvar till sin död. Förutom många uppsatser
och artiklar med socialt och etnologiskt innehåll, som han
publicerade även
i utländska tidskrifter, mognade i honom snart övertygelsen
om att endast ett självständigt Slovenien kunde vara en
slutgiltig lösning för slovenerna. Han tog sig regelbundet
till S:t Viarje, där han med visionen om ett självständigt
Slovenien inspirerade många slovenska pilgrimer att förbli
trogna både sin tro och nationen. Hans tal till ungdomen,
framförallt
studenter, var en klar vändpunkt i de dittillsvarande politiska
synsätten på slovenernas bevarande och deras framtid.
De har gått till historien med benämningen Viarsko
slovenstvo (Viarslovenskheten). Från toppen av
S:t Viarje målade han upp en bild för sina studenter
och alla andra slovener om deras läge mellan den germanska,
romanska och slaviska världen och övertygade dem om
att Slovenien bara skulle kunna utföra sin uppgift genom
att vara fri från
all främmande överhöghet och endast i ett fritt slovenskt
land. |
Så
befann sig också S:t Viarje lämpligt nog just i
mötespunkten
mellan dessa olika världar - kyrkan där låg 1766
m högt upp i en region som var en del av Koroka (Kärnten),
men som tillföll Italien efter 1:a världskriget. Byn abnice
(ty. Seifnitz, it. Camprosso), där Lambert Ehrlich föddes,
låg just under denna höjd.
Sommaren 1933 innebar detta ett första upprop till ett sjävständigt
Slovenien många årtionden efter att hans föregångare
och landsman Matija Majar Zilski överlämnade ett krav på
ett slovenskt kungarike inom den dåvarande monarkin. |
Svete Viarje (Sankta Viarje)
|
I Belgrad ville man få
slovenerna att tro att endast ett starkt Jugoslavien kunde skydda
slovenerna och deras existens mot de glupska tyskarna och italienarna.
I denna atmosfär framställdes och syntes ett självständigt
Slovenien av "förnuftiga" som galenskap. Men studenterna
tog i sin ungdomliga entusiasm emot Erlichs tankar, utan att fundera
närmare över om de gick att förverkliga.
Det som professor Erlich då sådde grodde efterhand
först
efter 2:a världskriget (se del
7).
När italienarna hade erövrat Ljubljana hjälpte han
folk överallt. För att den italienska armén utövade
repressalier över det slovenska folket på grund av partisanernas
ständiga aktioner och provokationer, sammanställde han
sin välkända Spomenica, och överlämnade
denna till de italienska myndigheterna. I denna krävde han
att det upprättades en ordning i den ockuperade Ljubljanaprovinsen
enligt principer som baserade sig på internationell lag. Det
var detta den kommunistiska regimen grundade Erlichs nationella
förräderi på, utan att ha publicerat vad hans Spomenica
innehöll.
Erlichs idé om ett självständigt
Slovenien tedde sig så stötande för Belgradregimen
att denna efter kriget även lät gräva upp hans grav
och strö hans kvarlevor på okänd plats. Idag har
dock Erlich med ett självständigt Slovenien äntligen
vunnit sitt erkännande.
|
TIGR
var som sagt (se ovan) Primorskas (slovenska
Kustlandskapets) befrielseorganisation under den italienska fascismen
- namnet kommer av den första bokstaven på de forna slovenska
städerna/områdena Trst/Trieste, Istra/Istrien, Gorica/Gorizia,
Reka. Efter
1:a världskriget hade de slovenska regionerna Istrien
och Primorska annekterats till Italien. Centrum för
detta område var
Trst (Trieste), som hade en blandad befolkning, där majoriteten
talade italienska. Av 210 000 stadsinvånare var då 80
000 slovensktalande. I Trieste fanns alla centralorganisationer
som tillhörde det slovenska folket från hela territoriet.
Även välkända slovenska banker, som Jadranska
banka (Adriatiska banken) och många finansiella institutioner.
Den slovensk-dalmatiska båtbyggarfirman Dalmatia hade
sitt säte där, liksom det slovenska sjöfartsbolaget
Oceania, transportföretaget Balkan och många
andra affärsbolag. Även tjeckerna hade investerat sitt
kapital där vilket främst syntes med banken Zivnostenskà
.
|

Narodni
dom, byggd av den slovenske arkitekten
Max
Fabiani, 1904.
|
Centret
för
slovenska nationella och kulturella aktiviteter var ett fint hus
som hette Narodni dom (Folkets hus). I juli 1920 angrep
Triestes fascister Nationens hus och brände ner det till
grunden. Detta var inledningssignalen på den kommande förföljelsen
av slovener i hela regionen, som fick sitt slutgiltiga bifall
1922
med fascismens växande styrka i Italien, och som fortsatte sedan
dess. Slovenska banker och företag avskaffades officiellt och
deras kapital konfiskerades. Alla skolor stängdes och det var
förbjudet
att tala slovenska offentligt. Omkring 70.000 slovener som hade berövats
sitt uppehälle flydde till Kungariket SHS. Terror rådde
över allt som var slovenskt och man gav sig på patriotiska
slovener fysiskt. |

Den 23 juli 1920 tände fascister eld på
Narodni dom - innan fascistregimen tog över makten i
Italien.
|
Folk på landet och i småstäder
framhärdade att tala slovenska. Revolt och uppror mot den fascistiska
terrorn växte bland dem. Befrielseorganisationen TIGR grundades
i Trieste 1925 - de kämpade för Primorska i förhoppning
om att kunna ansluta det till Kungariket SHS. Dess aktiviteter började
med sabotageaktioner 1924, särskilt genom att bränna upp
före detta slovenska skolor på landsbygden, som nu endast
tjänade som italienska utbildningsfaciliteter. De smugglade slovensk
litteratur och böcker från Kungariket SHS och distribuerade
dem bland befolkningen osv. TIGR försökte undvika mänskliga
offer, trots att de i första hand besvarade det fascistiska våldet.
Dock offrades det även människoliv. På grund av sabotagen
fälldes många domar och ofta fick oskyldiga människor
lida.
Ett typiskt fall var minnesmärket över italienska soldater
som hade dött i Krn, som hade träffats av blixten. Fascisterna
gav folket i den närliggande byn Dreznica skulden och anklagade
dem för att ha sprängt monumentet. Det följde långa
domstolsprocedurer med syftet att kuva folket. TIGR ville avskräcka
den fascistiska tidningen Il Popolo di Trieste, som mest av
alla spred hat och provokation mot den slovenska befolkningen, genom
att spränga en bomb i styrelsens korridor. Olyckligtvis dök
en av redaktörerna upp där just då och fick dödliga
skador av sprängningen.
Den fascistiska regimen upprättade en domstol som kallades "Särskild
domstol för statens beskydd" mot TIGR-medlemmarna. Denna
dömde många människor till långa fängelsevistelser
och några av dem till döden. I första domstolsärendet
i Trieste dömdes Ferdinand Bidovec, Franjo Maruic, Zvonimir
Milo och Alojz Valencic till döden och sköts den 6
september 1930 nära byn Bazovica nära Trieste.
Efter dessa avrättningar ökade
den fascistiska tyrannin mot slovenerna. Några medlemmar av
TIGR samarbetade med Brittiska säkerhetstjänsten och sände
dem information om den fascistiska regimens militära styrka.
Domstolsdomarna föll ofta och tortyr av de fängslade var
en vanlig företeelse - trots det upphörde inte motståndet. |
       
Avrättade slovener i Primorska
1930 och 1941 (se namnen i texten, de följer ordningen från
vänster till höger)
|
1941 sändes
en särskild tribunal från Rom till Trieste och efter
ordentliga utredningar gjorde man upp med 60 människor och
ytterligare 10 dömdes i sin frånvaro. Nio dömdes
till döden, men några av dem fick domen ändrad till
livstids fängelse. Den 15 december 1941 sköts Viktor
Bobek,
Ivan Ivancic, Simon Kos, Pinko Tomazic och Ivan
Vadnjal vid Obcina.
Samma år attackerade det fascistiska Italien Kungariket Jugoslavien
och ockuperade delar av dess territorium. Majoriteten av TIGR-medlemmarna
anslöt sig till kämparna i den slovenska befrielsefronten.
Men deras slovenska patriotism var "farlig" för det
kommunistiska partiet, som då var helt tillgivet Stalin och
kontrollerade befrielsefronten. Tragedin blev tydlig efter kriget,
när Primorska (förutom Trieste och Gorica) blev en del
av Jugoslavien.
I det kommunistiska totalitära Jugoslavien var det förbjudet
att tala eller skriva om TIGR-medlemmarnas kamp. Några av
medlemmarna blev till och med förföljda och deras antifascistiska
kamp erkändes inte. De erhöll inga medel från den
jugoslaviska kommunistiska regimen för sin existens och några
av dem lämnade landet och flydde till den italienska sidan
av gränsen eller någon annanstans i världen. De
anklagades för förräderi (samarbete med Britterna)
och särskilt för slovensk nationalism kontra Kommunistiska
partiets internationalism. Bannlysningen av TIGR varade ända
till Jugoslaviens sista dagar, så det var alltså först
efter Sloveniens självständighet på 90-talet som
information om TIGR-rörelsen började sippra fram.
|
Danilo
Zelen (1907 - 1941) föddes i Senoece
mellan Postojna och Trst (Trieste). Han
studerade på Realskolan i Ljubljana under 1:a världskriget.
När Senoece hade hamnat i Italien fortsatte han sin utbildning
i Ljubljana, som tillföll Kungariket SHS och skrev in sig på
Elektrotekniska linjen vid Tekniska fakultetet på universitet
i Ljubljana 1925. Att han 1920 officiellt hade blivit italiensk medborgare
och i och med detta främling i sitt eget nationella hemland kunde
han inte förlika sig med. 1929 blev han medborgare i det jugoslaviska
kungariket och hela familjen Zelen flyttade till Ljubljana 1933. Danilo
Zelen led av Kustlandets öde och över hur den italienska
fascistiska regimen förstörde den slovenska ekonomin, kulturen,
skolorna, sparbankerna och förbjöd folk att tala och sjunga
på slovenska offentligt. Inom honom mognade upprorskänslorna
och han var inte ensam. Många pojkar och män delade dessa
känslor med honom, men Danilo Zelen kom att bli en av de mest
synliga. Han kom att helt och hållet ägna sig åt
den antifascistiska kampen. På grund av detta började den
jugoslaviska (storserbiska) polisen förfölja honom ganska
snart samt även armén, som ville ha kontroll över
emigranterna från Kustlandet, särskilt då över
slovenska nationalister och "irredentister". |
 |
Han grundade en enhetlig
ledning för TIGR i Slovenien "utomlands" i Ljubljana.
Denna verkade strängt illegalt under tolv år, ända
till 1941. 1935 reste han tillsammans med Albert Rejec till Paris
för att där möta Antifascistiska koncentrationen,
ett antifascistiskt förbund för partier som avskaffats
i Italien (socialister, socialdemokrater, republikaner). Han förhandlade
med KPI om TIGR:s och slovenska kommunister från KPI i Julijska
krajinas (Venezia Giulias) medverkan. Tillsammans med Rejec skrev
han sedan under ett aktionsavtal, som gav slovenerna i Italien rätten
till nationell självständighet.
I hans innersta
bekantskapskrets fanns förutom kända medkämpar som
TIGR:s ledare Albert Rejec, Ferdo Kravanja, Tone Cernac, Just Godnic,
Anton Majnik, Ferdo Bidovec, Fran Marusic, Joze Kukec, Dorce Sardoc
och många andra TIGR-medlemmar samt politiska och nationsväckelseledare
som fysikern och publicisten dr. Lavo Cermelj, dr. Ivan Matija Cok
samt dr. Rado Bordon, även författaren och läkaren
Bogomir Maganja, konstnären Ljubo Ravnikar, den kända
slovenska filmskådespelerskan Ida
Kravanja - Ita Rina, teaterregissören Ferdo Delak, stormästaren
i schack prof. Milan
Vidmar samt arkitekten Marija Milka Bahovec. En brokig och bred
samling människor.
Danilo Zelen hade en mångbottnad personlighet och var kapabel
att inom en och samma dag "spela" helt motsatta roller.
Han kunde läsa hela dagen, sedan gå elegant klädd
på dans i Kazina, nästa dag kunde han enkelt klädd,
med pistol i handen och gömd på en höskullen vänta
på sina medkämpar uppe i bergen. Han var världsvan
och allmänbildad och samtidigt en kämpe vars mål
var att så snart som möjligt befria slovenerna i Kustlandet
från den fascistiska tyrannin samt att ansluta dem till modernationen
- Slovenien. Han var energisk och känslosam och verkade samtidigt
som ett noggrannt och välstämt instrument - i alla känsliga
situationer under alla år som gerillaledare förlorade
han aldrig sitt sunda förnuft och den italienska ockupanten
lyckades aldrig fånga honom.
Den 13 maj 1941 omringade dock fascisterna honom och två av
han medkämpar i en stuga i bergen, vilket ledde till att en
strid utbröt, vilket var den första väpnade striden
på slovenskt område efter att Kungariket Jugoslavien
kapitulerat. Hellre än att falla italienarna i händerna,
när ingen räddning syntes, tog han sitt liv.
|
 |
Ferdo
Kravanja (1912 - 1944) föddes i Cezsoca
i den övre Socadalen nära Bovec, som hör till Primorska
(Kustlandet). När 1:a världskriget bröt ut fick Ferdos
pappa Matev strida vid Socafronten och han föll vid Doberbob
1916. Mamman Ana fick ta hand om alla sju barnen och bondgården
själv. Snart efter kriget började som sagt den italienska
regimen med en denationaliseringsprocess av slovenerna i kustlandet.
Särskilt den yngre generationen påverkades av jobbdiskriminering
och sågs som slovener ned på under studier. Kampen för
överlevnad var nästan omöjlig i en sådan fientlig
omgivning och tusentals emigrerade till det närliggande slovenska
området i Kungariket SHS. Ferdo Kravanja var aktiv inom TIGR-rörelsen
och brände ner skolor som uppfostrade slovenska barn till italienare.
I Jalovec-bergen träffade Ferdo Kravanja TIGR: ideologiske kedare
Albert Rejec och militäre ledare Danilo Zelen, där de stationerade
sig och förseddes med antifascistisk litteratur samt vapen. 1933
tillfångatogs Ferdo av fascisterna och blev tvingad att tjänstgöra
i den italienska armén. Nästa år återvände
han hem och fortsatte med sitt illegala arbete. Men 1935 drogs han
åter in i den italienska armén för att kämpa
i kriget i Etiopien. Då bestämde han sig för att fly
till Kungariket Jugoslavien
(Slovenien). |
Trots det fortsatte
han sin kamp mot den fascistiska regimen i Kustlandet. Han och han
kolleger, särskilt Alojz Knez från Koroka (Kärnten)
utförde också sabotage inom vissa områden i Koroka,
som sedan 1938 hade ockuperats av Nazitrupper. På grund av detta
utfärdade den dåtida jugoslaviska regimen 1940 under tyska
påtryckningar en efterlysning efter Ferdo Kravanja och två
av hans kolleger med posters som erbjöd 100 000 jugoslaviska
dinarer för deras huvuden. Samma år arresterades han med
hjälp av angivare och dömdes i Belgrad till fyra års
fängelse. När tyskarna attackerade Kungariket Jugoslavien
lyckades han fly tillbaka till Slovenien. Italienarna hade redan ockuperat
Ljubljana och TIGR-medlemmarna grundade i Novo mesto Soka
legija (Isonzo-legionen) som bestod av 3000 man, främst från
Kustlandet. De dirigerades av militärkommandot i Zagreb till
Karlovac i Kroatien, som visade sig ha ockuperats av de kroatiska
Ustaa, varför legionen löstes upp. Ferdo anslöt
sog då till sina kolleger Danilo Zelen och Anton Majnik som
gömde sig från den italienska ockupanten nära Ribnica.
Tyvärr så upptäcktes de i stugan på höjden
Mala gora. Både italienska soldater och forna jugoslaviska
gendarmer omringade dem. Danilo Zelen som sårades svårt
tog sitt liv, Anton Majnik fångades, men lyckades fly trots
att han hade fjättrats med handfängsel. Även Ferdo
Kravanja hade sårats och svimmat. När han vaknade ur sin
koma låg han på sjukhuset i Ribnica. Han flyttades till
Emona-sanatoriet i Ljubljana, varifrån han fick hjälp att
fly av en barmhärtighetssyster (Sister of Mercy) och en liten
grupp partisaner från Befrielsefronten.
Därefter anslöt sig Kravanja till partisanerna. Han var
mycket aktiv i övre Socadalen, Tolminsko. Han blev också
medlem av Kommunistpartiet som ledde Befrielsefronten. 1943 nominerades
han till slovenska Kommunsipartiets partisekreterare, ansvarig för
det västra Kustlandskapsdistriktet. Han illegala namn var peter
Skalar. Men hans slovenska patriotiska medvetande störde det
slovenska kommunistpartiets centralkommitté. Kommunisternas
slutgiltiga mål var inte att befria det ockuperade Slovenien,
utan en revolution och installation av Kommunistregimen var mycket
viktigare. För att de skulle nå sitt mål fick många
patriotiska slovener bland partisanerna "likvideras". I
oktober 1944, när Ferdo Kravanja i sällskap med två
partisaner gick från Brdahöjderna österut till byn
Lokve, sköts han till döds i skogen efter att de tagit sig
över floden Soca, nära byn Paljevo. Sedan uppgav nyheterna
att Ferdo och hans sällskap hade stött på en tysk
patrull och att fiendens kula hade dödat honom. En version som
är mindre trolig, men som var det forna Jugoslaviens officiella
version. Trots alla historier kring hans död kvarstår faktum
att han dog i kärlek till sitt fosterland, liksom många
andra slovenska män och pojkar. |
Albert Rejec (1899 -
1976) föddes i Zalog, en förort till Tolmin - familjen
hus var känt som "Hos smeden". Under den österrikiska
monarkin gick han på gymnasiet i Gorica. När 1:a världskriget
bröt ut 1915 drog sig familjen tillbaka till Krain, där
Albert fortsatte gymnasiet i St. Vis över Ljubljana. Han gick
ut skolan med utmärkta resultat i slutet av kriget. Hans födelsestad
Tolmin annekterades då till Italien. När Albert återvände
hem arbetade han som tolk mellan slovenska och tyska, först
i Tolmin och senare vid Högsta domstolen i Rom. 1922 kollaborerade
han mot de fascistiska marcherna som skedde på Roms gator.
Följden blev därav att han miste sitt jobb och var tvungen
att förtjäna sitt levebröd genom privatlärare.
Vid den tiden hade han redan kommit i kontakt med slovenska politiker
i Kustlandet. 1924 injuknade han i tuberkulosoch återvände
till Tolmin - han besegrade sjukdomen och förblev mycket aktiv.
Alber Rejec fokuserade på att organisera slovenska lektioner,
eftersom den italienska regiomen hade avskaffat alla slovenska skolor
i Kustlandskapet. Han hjälpte till att organisera otaliga exkursioner
till den undersköna bergsregionen, där unga slovener ostört
kunde diskutera. 1925 fick han posten som sekretarare för Edinost
(Enighet), en slovensk förening, som publicerade en daglig
tidning i Trieste, som också hade samma namn, Edinost. Rejec
var ansvarig för Goricasidani dagstidningen till december 1928.
|
 |
Han anslöt sig också
till motståndsgruppen TIGR. 1927 grundades en TIGR-styrelse
i Gorica vars medlemmar var Albert Rejec, Zorko Jelincic, Avgust
Sfiligoj och Just Gruden. I samband med TIGR-aktiviteterna upprättade
Albert Rejec den hemliga kanalen Bohinj (Kungariket SHS) - Bacadalen
(Italien) genom vilken slovenska böcker och litteratur skeppades
till Kustlandskapet, där publicering av sådant material
hade bannlysts av den italienska fascistiska regimen. 1928 upptäckte
den italienska polisen kanalen och Rejec fick gömma sig
under flera månader. 1929 gick han över gränsen
till Kungariket Jugoslavien. Där tillät inte myndigheterna
honom att stanna i det slovenska området, utan han måste
infinna sig i Belgrad. 1930 när sätet för det
centrala invandingsdepartementet för Kustlandskapet fick
grundades i Belgrad fick han posten som generalsekreterare
under det illegala namnet Anton Mladen. På
så sätt förtäckte han sin inblanding i TIGR-aktiviteterna.
Han gjorde ändå resor till Slovenien. Vid dödsdomarna
i Trieste 1930 mot fyra TIGR-medlemmar och då flera andra
fick 30, 20, 15 eller 10 års fängelse led TIGR-rörelsen
en allvarlig tillbakagång. En TIGR-styrelse gundades
då
istället i Slovenien (Kungariket Jugoslavien) vars medlemmar
var Rejec, Danilo Zelen, Tone Cernac, Just Godnic, och senare
också
Ferdo Kravanja (1935). Tigrarna fick mycket vapen från sympatisörer
från Kustlandskapet som tjänstgjorde i den jugoslaviska
kungliga armén. 1939 etablerade de relationer med den
engelska underrättelsetjänsten, som försedde
dem med sprängämnen.
Rejecs roll var framförallt politisk och organisatorisk och
man vet inte om han var involverade i att leda och koordinera
aktioner.
Som jag redan nämnt utförde de sabotageaktioner både
på italienska och den österrikiska sidan i Kärnten,
som hade ockuperats av Tyskland sedan 1938. Den fascistiska underrättelsetjänsten
krävda av Ovra liksom av Gestapo att spåra upp Albert
Rejec. 1940 krävde Italien och Tyskland attt han utlämnades.
Då utfärdade den jugoslaviska regimen en efterlysning
efter honom med 25,000 dinarer i belöning för hans
huvud. Sedan dess var han tvungen gå under jorden.
När Belgrad
1941 ockuperades av nazisterna var Gestapo medvetet om att han
gömde
sig där, men han lyckades fly innan de arresterade honom.
Han gömde sig i Ni, där Gestapo åter var
honom i hälarna, men han lyckades fly inom det omgivande
området.
När åter nio TIGR-medlemmar dömdes till döden
i Trieste 1941, av vilka fyra av dem fick domen ändrad till
livstid, hade TIGRs befrielserörelse redan upphört.
De flesta medlemmarna anslöt sig till partisanerna i Befrielsefronten.
Tyvärr så leddes denna ytterst av Kommunistpartiet,
som jag redan nämnt, såg slovensk patriotism som
ett hinder för planerna på revolution - därför
avrättades många patriotiska partisaner. En av dem
var också dr.
Maks Rejec, Alberts yngre bror, som avrättades 1943, då
han var slovensk patriot och demokratikämpe och förutsåg
en framgångsrik befrielse av Slovenien genom kontakter med
Västalliansen, medan det partisanska ledarsiktet i världrevolutionens
namn endast var förbundna med Tito och Stalin.
1944 befriades Belgrad och Albert Rejec återvände till
sin stad. Men i början av 1945 arresterades han och fängslades
i det ökända fängelset Glavnjaca. Han kunde ha skjutits
om inte hans kollega från Kustlandskapet, Ivan Regent, en
välkänd slovensk kommunistmedlem inte hade borgat för
honom. Därefter återvände han till Slovenien. Sedan
1948 arbetade han för Intitut za narodnostna vpraanja
(Institutet för nationalfrågor) i Ljubljana. 1958 misstänktes
han för att vilja återuppliva TIGR-rörelsen och
förhördes på polisstationen. Nästa år,
1959, tvingades han i pension - då började han med journalistik
istället.
Snart efter kriget beordrade den jugoslaviska polisen att gräva
upp järnkistan som vid början av kriget grävdes ner
i trädgården på Kosovelgatan 11 i Ljubljana. Den
innehöll alla exemplar av TIGRs skriftliga utgåvor. Kistan
försvann. Ingenting publicerades om TIGR i tidningar eller
tidskrifter. Minnet av det raderades ut från radiosändningar
och televisionen. Detta skedde uppenbart på hemliga direktiv
från Belgrad.
|

TIGRs logotyp - idag finns denna
rörelse som en förening i Kustlandskapet. |
Albert Rejecs änka
har förklarat om sin man att: "han såg på de
nationella problemen utifrån ett perspektiv där begrepp
som "liberal", "klerikal" eller "kommunist"
inte var viktiga, han beaktade bara det faktum om någon var
ärlig, patriotisk och pålitlig". Den typen av patriotism
störde den storserbiska klicken i Belgrad.
På grund av dåliga erfarenheter med Jugoslavien kunde
en självständighetsrörelse i Slovenien växa
fram. Sådana idéer var man tvungen att utrota i begynnelsen.
Albert Rejec beordrades till år av tystnad och många
andra kamrater diskriminerades och kanske till och med avrättades. Från ett kommunistmöte den 13 juni 1943 kan man
i sammanfattningen läsa att inrikesdepartementet borde förhöra
Rejec och andra "fientliga element" på grund av
deras aktiviteter och samröre med den kända grupperingen
TIGR... Besluten signerades av kommittémedlemen Ivan
Macek som var Belgradregimens ökände förtrolige i Slovenien. |
1985 avtäcktes ett minnesmärke
på Rejecs födelsehus i Tolmin. Efter att Slovenien blev
självständigt började det hända saker: Rejecs
memoarer publicerades med titeln Pricevanja o Tigru (Vittnesmål
om TIGR) i Ljubljana 1995. Inför 100-års jubiléet
av hans födelse publicerades ett kompendium i Gorica med titlen
Domovina, kje si? (Fosterland, var är du?), som innehåller
material som bidragits framförallt av änkan Tatjana Srebot
- Rejec, men även andra. Det finns mer material från hans
korrespondens som bevaras i arkiv hos underrättelsetjänsterna
i Belgrad och London, som borde delges allmänheten. |
Mirko
Brezavcek (1913
- 1931) var medlem i Crni bratje (Svarta bröderna),
en motståndsrörelse bland unga som bildades 1930.
Ordet "crni"
har i slovenskan förutom "svart" även betydelsen
"försvar" - ett berg med försvarsställning
kallas Crna gora (bokstavligt Svarta berget). Han och hans kompanjoner
gick ett tragiskt öde tillmötes.
Deras mål var att sprida ut slovenska publikationer och nationalsymboler
bland förtroliga människor, särskilt bland ungdomen,
utarbetning av och spridning av pamfletter med antiitalienska och
folkförsvarsdeviser, förstörelse av fascistmonument
som rests på slovensk mark, förvärning av vapen och
samarbete över gränsen med grupper i Kungariket Jugoslavien.
Men de var mycket för unga för militära uppgifter.
Mirko, som kom från Gorenje Cerovo i Brda (Collio), en kuperad
region nära Gorica, berördes djupt av den fascistiska terrorn
som regerade över slovenerna. Han och Zorko Rejec beslutade sig
för att tillsammans grunda den hemliga organisationen - då
var Zorko 15 och Mirko 13 år gammal. Snart anslöt sig andra
medlemmar - gruppen bestod då av 18 pojkar. |

|
Under tiden för avrättningen
av fyra TIGR-medlemmar i Bazovica den 6 september 1930, fann man
över hela Goricas stadscentrum flygblad som informerade allmänheten
om illdåden i Trieste, vilket gjorde den fascistiska polisen
rasande. Snart upptäcktes den unga gruppen. Enligt Zorko Rejec
var det hans italienske skolkamrat som förrådde honom.
Zorko arresterades den 11 december 1930, sedan spårade polisen
upp Mirko Brezavcek, som hade en lista över Svarta bröderna.
Den 17 december hade 15 pojkar fängslats i polisfängelset
i Gorica.
1976 berättade Zorko Rejec
om situationen i fängelset: "Jag arresterades under sju
dagar utan mat... Jag misshandlades varje dag för att erkänna
att jag hade förbindelser i Ljubljana med antiitalienska grupper,
som gav mig instruktioner om att etablera en terroristorganisation
i Italien för att kämpa mot regimen och att jag fick pengar
och vapen för detta syfte. Dag efter dag hotade de mig med
att jag skulle skjutas eller kastas ut genom fönstret..."
Svarta bröderna erkände att de leddes från kungariket
Jugoslavien på grund av den horribla tortyren de fick utstå
- utredarna skrev i protokollen det de ville och Svarta bröderna
fick skriva under utan att läsa dem, först då slutade
misshandeln... Men för den yngste var det försent.
Han misshandlades svårt för att erkänna, men kunde
inte säga det han inte visste. Förhören slutade den
30 december 1930, sedan fördes pojkarna till rättsliga
fängelser. Där förblev Mirko liggandes, han kunde
inte längre stå på sina ben. Hans tillstånd
försämrades och han fördes därför till
sjukhuset. Mirko kräktes blod. Den 28 januari 1931 besökte
hans mor honom och tog hem honom till Gorenje Cerovo. Där dog
Mirko i smärta och svåra plågor den 21 februari.
Nästa dag närvarade en stor folkmängd vid hans begravning
- det var en tyst protest mot den fascistiska terrorn. Den italienska
polisen fanns i närheten för att ingripa om det skulle
behövas. Begravningsriten fick inte utföras på slovenska,
så Mirko Brezavcek fick gå till sin sista vila
utan ett ord, en bön, eller sorgepsalm på slovenska.
Mirkos död orsakade en
djup chock även utanför Kustlandskapets gränser.
Artiklar om dödstortyren av ett barn publicerades i Ljubljanas
dagstidning Jutro, i Arbeiter Zeitung i Wien, i Slovenec
i Ljubljana, i Tiroler Anzeiger i Innsbruck och i Zagrebke
Novosti i Zagreb... På Istriens akademiska klubbs
möte i Zagreb hölls en minnesstund för Mirko.
Rom räddes sin internationella
prestige och släppte Svarta bröderna, men de utestängdes
från alla skolor i italienska kungariket och förblev
under polisbevakning under två år. De fick inte närvara
vid offentliga manifestationer och måste vara hemma mellan
kväll- och morgontimmarna samt fick inte lämna huset utan
tillstånd från polisen. De följande åren
gick Svarta bröderna var och en sin egen väg...
1952 skrev den välkände
författaren France Bevk (se ovan) en bok
med titeln Crni bratje (Svarta bröderna). Det var en
litterär utformning av den förutnämnda tonårsgruppens
öde. Boken publicerades flera gånger och var den enda
fram till Jugoslaviens fall som medgav att Svarta bröderna
hade existerat. Få var medvetna om vad författaren ville
förmedla till den yngre slovenska generationen - eftersom boken
även var genomdränkt av författarens egna kreativa
fantasi, gav den inget intryck av historisk exakthet. Den förblev
enkom ett litterärt verk tills den fulla sanningen upptäcktes
efter Jugoslaviens splittring.
|
 |
Lojze Bratu
(1902 - 1937) föddes i Gorica och var kompositör och körledare
samt arbetade även som sångpedagog. 1929 fängslades
han av fascisterna för att han var medveten sloven. 1930 utnämnde
den i Gorica dåtida ärkebiskopen Sedej honom till föreståndare
för kyrkokörerna i Goricaområdet och från och
med då ledde Bratu slovenska körer i Goricaområdet,
Socaområdet och i Vipavatrakten. Den 27 december 1936 anhöll
fascisterna Bratu efter en mässa där han hade lett
kören. De tog honom till en närliggande byggnad där
de tvingade honom att dricka bensin och maskinolja. Han dog av följderna
av förgiftningen en och en halv månad senare, den 16 februari
1937, på Goricas sjukhus. Under sin levnad hade han gett ut
flera av sina kompositioner, vilka till största delen var ämnade
åt slovenska kyrkokörer, som var de enda tillåtna
under fascismen. |
Fortfarande idag kan man känna
av den en gång fascistiska nationalistiska propagandans konsekvenser
i den del av Kustlandskapet som blev kvar under Italien efter 2:a
världskriget. Den italienskspråkiga befolkningen i den
regionen har, på grund av otillräcklig information från
massmedia, inte den minsta kunskap om grannlandet Sloveniens kultur
och historia. Situationen fortgår trots att det ända
sedan ett halvt sekel tillbaka av Furlanija-Julijska krajina (FriuliVenezia
Giulia) (se bild ovan) har grundats en autonom
region och att dess politiska möten fortsätter att poängtera
vikten av god grannsämja med slovenerna och Slovenien. Fred,
samexistens och samarbete, vilket både de slovensk- och italienskspråkiga
folken i Kustlandskapet önskar, kan dock bara realiseras baserat
på historisk sanning och ömsesidig vänskap samt
med respekt för kulturella värden (se nedan).
|

|
I början av
2:a världskriget anslöt sig alltså de flesta slovenska
männen till partisanerna i Befrielsefronten. Det var en
brokig samling som hade det gemensamt att de ville befria sitt fosterland,
men allteftersom krigsåren gick blev det allt tydligare vad
det innebar att kommunisterna hade sitt grepp om Befrielsefronten
med därav följande konsekvenser (se nedan).
Att det blev just de som samlade slovenerna till strid berodde på
att det lilla illegala Kommunistpartiet, som hade bannlysts sedan
1921, reformerades i slutet av 30-talet till ett stridbart bolsjevistiskt
parti som var välorganiserat och redo för revolution. Befrielsefrontens
grundpunkter och paroller ljöd så som följer:
Befrielsefrontens
(Osvobodilna fronta - OF:s) grundpunkter
1. Mot ockupationsmakten måste man föra en obeveklig väpnad
aktion.
2. Denna aktion föreställer en utgångspunkt för
befrielse av och enande av alla slovener.
3. Stående på principen om naturlig och ödesbestämd
gemenskap mellan de jugoslaviska nationerna erkänner OF inte
en uppdelning av Jugoslavien och verkar med all kraft för sämja
och enighet mellan dess folk. Samtidigt strävar man mot en förbindelse
med slaviska nationer under ledning av den stora ryska nationen på
sådana grunder att varje folk har rätt till självbestämmande.
4. Med en befrielseaktion och aktivering av de slovenska folkmängderna
omformar OF den slovenska nationella karaktären. De slovenska
folmängderna, som kämpar för sina nationella och mänskliga
rättigheter, skapar en ny form av aktiv slovenskhet.
5. Alla gripper som verkar inom OF har förbundit sig att vara
lojala i ömsesidiga relationer.
6. Efter folkets befrielse tar den slovenska nationens OF som helhet
över makten på slovenskt område.
7. Efter folkbefrielsen inför OF en konsekvent folkdemokrati.
Alla frågor, som överträder ramarna för folkberielsen
ska lösas på ett konsekvent folkligt demokratiskt sätt.
8. I enlighet med Churchills, Roosvelts och Stalins högtidliga
uttalanden kommer efter folkbefrielsen om de inre organisationen av
det enade Slovenien och om sina utrikesrelationer det slovenska folket
själv besluta. OF kommer att införa och med alla medel försvara
det slovenska folkets elementära rättigheter.
9. Folkarmén på slovenskt område växer utifrån
slovenska folkbefrielse-partisantrupper och Nationella försvaret,
dit alla medvetna slovener hörsammar sig. |
OF:s
paroller
1. Det slovenska folkets rätt till självbestämmande,
inklusive rätten att utträda eller att ansluta sig till
gemenskaper med andra nationer.
2. Befrielse av och enande av det uppstyckade slovenska folket, inklusive
slovenerna från Koroka (Kärnten) och Primorska (Kustlandskapet
- Littoral).
3. Sämja och enighet mellan de förslavade jugoslaviska nationerna
och hela Balkan i deras befrielsekamp.
4. Sovjetunionen är ledarmakten och det huvudsakliga stödet
i det slovenska fokets befrielsekamp liksom hos alla förtryckta
folk och är ett föredöme för jämlik samexistens
mellan folk.
5. Befrielsen är möjlig endast på imperialismens ruiner.
Osvoboditev je mona samo na ruevinah imperializma.
6. Utan kamp mot de egna förrädiska kapitalistiska herrarna
kan inte det frötryckta folket befria sig. Broderskap och fred
mellan folk måste vara ett resultat av en antiimperialistisk
kamp, som raserar imperialismen. |

Brigaden Zidanek (OF),
april 1944 vid Mislinja.
|
En del av det
ovan nämnda kan synas motstridigt och beroende på vad
man själv tolkade in i punkterna och parollerna kunde man
fördela
sig för eller mot dem. En del kunde inte förlika sig
med den sovjetstyrda kommunistiska ideologin, medan andra hellre
tog
till sig orden om demokratiskt folkstyre och ett sjävstyrande
Slovenien samt nödvändigheten i att enas för en
gemensam kamp mot ockupationsmakten. Hur man än valde, gjorde
man det av kärlek till fosterlandet - det tragiska var att
det under de rådande omständigheterna ledde till ett
ohyggligt och blodigt inbördeskrig.
Etablerade politiker, som opponerade
sig mot den växande vänsterorienterade Befrielsefronten
grundade det antipartisanska byagardet, Domobranci (se ovan).
Partisanerna anslöt sig
till Josip Broz - Titos (se del
7) alljugoslaviska partisanarmé,
som leddes av Kommunistpartiet. Detta parti erkändes slutligen
av britterna och amerikanerna som en allierad i kampen mot Hitler
och fick stöd, i början måttligt men senare med
större vapenleveranser.
Även de antipartisanska
"Hemförsvararna" sökte stöd hos västs
stormakter, men fick istället vapen från italienarna
och senare tyskarna. De skilde sig inte i detta från andra
antibolsjevistiska armér
i Östeuropa - olika nationalistiska legioner, som tog till
vapen efter 1941 och särskilt 1943 och 1944 i deras egna
kamp mot kommunismen.
1943
erkände Dolomitska
izjava (Dolomitiuttalandet) officiellt det slovenska kommunistpartiets
(KP:s) ledande roll. Slovenska kommunistpartiet, Sokolrörelsen
(se del 5) och
den kristna socialistiska gruppen hade kommit underfund med
att deras
samarbete hade möjliggjort ett framgångsrikt, för
den slovenska nationella historien enastående slovenskt
nationellt motstånd och att framtida uppgifter för
den slovenska befrielsekampen krävde att de integrerade
sig ännu mer
med varandra. Därför tillkännagavs det nämnda
uttalandet, som skrevs under den 28 februari 1943 under press från
Slovenska kommunistpartiet, om en enad Befrielsefront. De andra
två
grupperingarna fick avsäga sig sin särskilda organisation,
till förmån för en fullkomlig enhet, samt sina
ledare och sitt syfte att någonsin försöka grunda
egna partier. I Befrielsefronten (OF) vann den leninistiska principen
och uttalandet fastställde att den framtida slovenska politiska
utvecklingen skulle ta efter den sovjetiska.
Den slovenske akademikern Aleš Debeljak skriver om detta
i Ny Tid: "I motsats till Serbien - f.d. medrepublik
i Jugoslaviska federationen - befriades Slovenien inte av den
röda armén vid slutet av andra världskriget. Landet
hade sin egen gerillastyrka som ända
till 1943, då kommunisterna genomförde en underjordisk "statskupp" och
tog full kontroll över de olika vänstergrupperingarna,
hade behållit en betydande autonomi gentemot marskalk Titos
partisaner som opererade djupt i de bosniska bergen.
Ända till 1943 hade t.ex. de slovenska antifascistiska partisanerna
endast burit Sloveniens flagga på sina mössor i stället
för kommunisternas röda stjärna. Det här är
viktigt i den mån som det symboliskt fångar den primära
drivkraften bakom det breda populära motståndet mot
de ockuperande fascistiska och nazistiska trupperna (tyskar, italienare,
ungrare), d.v.s. att det handlade om en nationell frigörelse.
Det var först efter 1943 som den kommunistiska revolutionen
fick övertaget i Slovenien och i det som skulle bli ett självständigt
Jugoslavien i maj 1945." |
 |
Den
slovenska politiska ledningen gömde sig bl.a. i Baza 20 (Basen
20) i skogen i Kocevski Rog. I första baracken flyttade man
in den 17 april 1943 och invånarantalet i basen växte,
varför man byggde fler baracker. Till hösten 1944, då det
där bodde 140 personer, hade man byggt 26 baracker. De beboddes
fram till december 1944, då ledningen flyttades till Crnomelj.
Tack vare extremt hemlighetsmakeri och stränga säkerhetsregler
upptäcktes aldrig Baza 20. Det är den enda basen tillägnad
en motståndsrörelses ledning i Europa, som byggts och
bevarats på detta vis. Den utsågs 1952 tillsammans
med de närliggande partisansjukhusen Jelendol och Zgornji
Hrastnik till kulturminnesmärke. |
Som
en av kvarlevorna från 2:a världskriget och även
en symbol för solidariteten och omvårdnaden om sin nästa
finns även sjukhuset Franja nära byn Dolenji Novaki vid
Cerkno i den svårt tillgängliga floddalen Pasice. Den är
unik i sitt slag i Europa och har kandiderat för att komma med
på UNESCO:s världsarvslista, men i september 2007 drogs
14 av dess 16 baracker med i floden i ett förödande oväder. |
 |
 |
De slovenska partisanerna
kämpade många strider mot tyskarna och italienarna,
som blev legendariska (se nedan); monument
och ensliga gravar i bergen och i skogarna minner om detta. De
slovenska
Domobranci (Hemgardisterna) hade en del framgångar i kampen
mot partisanerna särskilt under 1944 och i början av 1945,
men de kunde inte lösgöra sig från det tyska överkommandot.
De stannade med tyskarna till de sista krigsdagarna
och flydde ur landet tillsammans med dem, framförallt till
det
österrikiska Kärnten. När
britterna sände tillbaka
tusentals obeväpnade hemgardister till deras fosterland under
1945, avrättade särskilda divisioner från den
jugoslaviska armén dem utan rättegång. Avrättningarna
skedde i urskogen Kocevski Rog, som syns i bakgrunden på bilden
bredvid.
Under hösten 2006 bad den brittiske politikern John Austin slovenerna
om ursäkt i Storbritanniens namn för hemsändningen
av de ca 12.000 slovenerna från hemgardet från Kärnten
till Jugoslavien. |
I maj 1945 marcherade partisanerna
över de förra slovenska gränserna till södra
Kärnten och det slovenska Kustlandskapet. De fick snart lämna
det nedre Kärnten under Drava, som hade varit huvudsakligen
slovenskt under 1918, men som hade germaniserats rejält fram
till 1945. De blev dock kvar utmed Adriatiska kusten och dess bakland
utmed floden Soca. Efter ett decennium av diskussioner med Italien
blev de forna slovenska områdena äntligen en del av Jugoslavien
och Slovenien genom en internationell konferens. Trst (Trieste)
och Gorica och en del av det slovenska Kustlandskapet tillföll
dock ändå Italien.
En samling
delegater från
det slovenska folket hade i Kocevje 1943 beslutat att inkludera
Slovenien i det nya Jugoslavien, som hade formats vid AVNOJ
(Antifascistiska
rådet för Jugoslaviens folkbefrielse) på ett möte
i Jajce i Bosnien och två år senare utropades den
federativa folkrepubliken Jugoslavien. Slovenien, som dess konstituerande
part,
ändrade sitt namn till Folkrepubliken Slovenien. 1947 hade
all privatägd mark nationaliserats (se del
7).
|

OF i Trst (Trieste) 1945.
|
Hur gick det
då till inom Befrielsearmén under kriget? Slovenerna
trodde uppriktigt på Folkbefrielsekampen (NOB) och
Folkbefrielsearmén
(NOV) och på den frihet, som dessa skulle föra med sig.
Men det som pågick bakom kulisserna var dem fördolt.
Bakom namnet Jugoslavien dolde sig alltjämt storserbiska
tankar. Medan de slovenska partisankämparna endast såg
en befrielse av sitt hemland från ockupationsarmén
samt ett enat och fritt Slovenien inom ramen för ett jugoslaviskt
broderskap, utövade den serbiska sidan, med det slovenska
Kommunistpartiets hjälp, redan från början av
den partisanska befrielserörelsen
sina storserbiska planer. Det finns de som vid en tillbakablick
på dåtidens utveckling menar att det förutom
de redan nämnda ockupationsmakterna på slovenskt
område även fanns en serbisk ockupationsmakt.
Dess verkställandeorgan
var KOS (Kontraunderrättelsetjänsten), som verkade
bland de slovenska partisanerna redan från början.
Den jugoslaviska partisanarméns högsta stab, som
var helt i serbiska händer, sände i augusti 1942 sin
man till den slovenska Tomicbrigaden
med uppgift att i denna etablera ett nät av KOS-förtrogna.
Mannen var Ivan Markovic Ivanov, som tog över posten
i brigaden som ledare för brigadens underrättelsetjänst.
På liknande sätt sände den serbiska KOS-ledningen
sina män till andra slovenska folkbefrielseenheter. På
så sätt hade serberna snart tillgång till ett
välorganiserat
nät av förtrogna bland de slovenska partisanerna, fick
all nyckelinformation av dem och hade dem under sin kontroll.
Det första synliga ingreppet i den slovenska partisanarméns
struktur kom i november 1942 då Arso Jovanovic, ordförande
i jugoslaviska partisanarmés högsta stab, kom till Slovenien.
Han hade med sig en grupp serbiska och montenegrinska officerare.
De sade till slovenerna att de kommit som en förstärkning
för deras armé. I praktiken tog de över en rad
nyckelpositioner från vilka de skuffade undan slovenska befälhavare.
Detta skedde redan innan Arso Jovanovic mötte den slovenska
partisanledningen, som inte hade informerats om omstruktureringen
innan den hade utförts.
Arso Jovanovic visade
ingen förståelse för den slovenska folkbefrielsekampens
särdrag och mål. Han uppträdde överlägset
och erkände endast Jugoslaviska kommunistpartiet (KPJ). På
grund av detta uppstod det skärmytslingar med den slovenska
Befrielsefrontens (OF:s) verkställande organ och Folkbefrielsearméns
(NOV:s) huvudstab. Från början var dispyterna av mindre
art, men de blev snart rätt allvarliga. Meningskiljaktigheterna
mellan Slovenien och den jugoslaviska högsta staben kom upp
i dagen redan vid överläggningarna i Stolice 1941. I början
av 1943 uppkom nya stridigheter med Ivo Lolo Ribar, jugoslaviska
högsta befälets president. 1944 protesterade den slovenska
ledningen för Folkbefrielsearmén (NOV) skarpt mot hans
krav att den slovenska partisanarmén skulle dra sig tillbaka
till Bosnien.
Serberna tog redan sedan 1942 och ända fram till 2:a världskrigets
slut över de viktigaste posterna i den slovenska partisanarmén,
där man avsatte slovenska befälhavare och även
avrättade
många av dem. Direkt efter sin ankomst till Slovenien tillsatte
Arso Jovanovic fyra serber till den slovenska Cankarbrigaden och
grundade med sin stab den första operativa zonen. På
följande länk
finns en lista på 68 serber och montenegriner, som tog över
viktiga positioner i den slovenska befrielsearmén och listan
är ändå inte fullständig. Så blev då
den första slovenska divisionen den fjortonde och den andra
blev den femtonde jugoslaviska divisionen. Serbiseringen av den
slovenska folkbefrielsearmén gick så snabbt att den
jugoslaviska högsta staben redan 1943 tillskansade sig befogenheterna
att befordra alla officerer i slovenska NOV. Slovenska OF:s verkställande
råd blev negativt överraskat när det fick vetskap
om att endast den jugoslaviska högsta staben skulle utse
den slovenska huvudstabens medlemmar.
|
Arso Jovanovic och Josip Broz
- Tito.
|
Ingen
av nykomlingarna från söder som kom till det slovenska
NOV kunde slovenska och talade bara serbiska. På så sätt
kom talspråket inom NOV från början under inflytande
av serbiska uttryck, som infördes av soldater, underofficerare
och officerare som hade tjänstgjort redan under den gamla
jugoslaviska arméns tid. En typisk uttrycksförändring
hade med befälet att göra, t.ex.: zapovest, uzbuna,
pokret (alla på serbiska) och liknande. Situationen försämrades
rejält efter Arso Jovanovics och hans officerers ankomst.
Eftersom de hade de högsta positionerna serbiserades NOV:s
språk
även i dess topp. 1944 utmärkte sig med att den 30:e divisionens
stabsrapporter till den 9:e armékåren var skrivna
på
serbiska. På samma språk rapporterade NOV:s huvudstabs
officerskola till huvudstaben.
1943 togs första steget till att avskaffa NOV:s självständighet
till det yttre. De slovenska partisanernas viktigaste symbol var en
säregen mössa, som kallades triglavka (Triglavmössan).
Den låg de slovenska partisanerna så nära eftersom
den med sina tre toppar symboliserade berget Triglav, som var en nationalsymbol
och även Befrielsefrontens (OF:s) symbol. Men under detta år
fick de slovenska partisanerna byta ut sina mössor mot sådana
som de serbiska partisanerna bar. Den nya mössan fick namn efter
den högste befälhavaren, titovka. |
De slovenska partisanerna fick
höra talas om Tito som högsta befälhavare först
1942. Under AVNOJ:s 2:a möte i Jajce 1943 försäkrade
Tito att en framtida existens av den slovenska armén
inte var ifrågasatt. Han lovade den slovenska delegationen även
den slovenska arméns fortlevnad och slovenskt befäl
efter krigets slut. Trots detta avskaffades den slovenska
partisanarmén
just på hans befallning 1945 (se nedan).
Egentligen så fanns det tecken redan under kriget
som indikerade ett avskaffande av den slovenska partisanarmén.
1944 fanns det inte mycket kvar av NOV:s självständighet.
Brigaderna hade behållit sina namn efter slovenska poeter,
författare och hjältar, men självständigheten
vad organisationen och OF:s befogenheter över den slovenska
armén beträffade var över. Om den slovenska
armén
redan då hade avskaffats formellt hade en stor del av slovenerna
opponerat sig.
Den serbiska ledningen tillsatte
inte bara sina officerare på de viktigaste posterna i
slovenska NOV, utan såg även till att de mest framstående
slovenska patrioterna bland partisanerna och befälhavarna
avrättades, som t. ex. Joe Lemut Saa, Tone
Tomic,
Ljubo
ercer, Maks Rejec Mladen, Anton Majnik, Janko Premrl
Vojko, Joe Srebrnic, Joe Perolja
Filip, Franc Rozman Stane och Ferdo Kravanja - Peter Skalar.
Den sista november 1944 fick även vice befälhavaren av
den slovenska huvudstaben, Jaka Avic, som redan 1943 upprördes
inför Tito över införandet av det serbiska befälspråket,
bege sig till en ny tjänst i Belgrad. Huvudstaben blev
utan vice befälhavare och ingen ny utnämndes. När
Stane Rozman avrättades sköt Arso Jovanovic även
ordföranden
för huvudstaben, general Lado Ambroic. Denne togs
till sjukhuset svårt skadad. I hans ställe tillsattes
montenegrinen Mile Kilibarda. Ersättaren för huvudstabens
politiska kommissarie Viktor Avbelj - Rudi avgick från
sin tjänst
redan den 9 september 1944 och ingen ny ersättare utsågs.
|
Franz Rozman - Stane
(1911 - 1944) ledde 1:a partisanbrigaden som grundades den 5 april
1942. Under hans kommando kämpade brigaden mot tyskarna, som
inte förväntade sig den sortens krigstaktik från
"banditer". De tog miste, för med befälhavare
Stane som sin ledare kände sig partisankrigarna starka som
slovensk armé och kämpade med oväntat mod. Han
blev snart medveten om att han måste acceptera vapenskramlet
och stå beredd mot fienden till natten kom innan han kunde
dra tillbaka sina trupper. Fler och fler attacker följde från
den tyska sidan, som följdes av stora offer. Den strategiska
platsen på höjden Jance (792 m) öster om Ljubljana
var avgörande för deras första strid, därför
gav Stane order om att ockupera denna. Detta skedde bara minuter
innan tyska styrkor var redo att inta höjden. På så
vis avgjordes striden, men det var fortfarande viktigt för
partisanerna att ta sig helskinnade till den italienska ockupationszonen.
Stane valde vägen som gick mycket nära Ljubljana, där
ingen förväntade sig dem. Under tiden så gick det
upp för tyskarna att de letade på fel ställe efter
de tillbakadragande partisanerna, som redan befann sig i säkerhet.
Flera krigshandlingar skedde som riktades mot de italienska ockupationsstyrkorna
söder om Ljubljana.
|

Porträtt av Franc Rozman
- Stane målad av Boidar Jakac (se del
7). |
Den 13 juli 1943 utsågs
Franc Rozman - Stane till befälhavare av den slovenska arméns
högsta kommando och fick rangen generalmajor, som tillerkändes
honom av den jugoslaviska befrielsearméns högsta befälhavare
Josip Broz - Tito, eftersom de slovenska partisanerna vid den tiden
redan hade underställts den jugoslaviska armén. Trots
detta förblev han kamratlig med sina soldatfränder.
En av de största krigshandlingarna
som befälhavare Stane tog sig an var partisanernas expedition
till Nedre Steiermark, som var ockuperat av tyskarna, för att
stötta trupperna från Revirje, Savinja och Rue
som opererade där. Men med denna marsch uppnådde de inte
sina mål, då de inte lyckade etablera ett befriat territorium
i Nedre Steiermark.
Efter denna expedition begav sig befälhavare Stane till Osankarica
på Pohorjemassivet, där han fann det förstörda
lägret som hade tillhört Pohorjebataljonen (se nedan).
Han var djupt chockad och kunde inte förstå varför
denna bataljons ledning inte korrekt
säkrat bataljonens
situation innan. Sedan omorganiserade han partisanmotståndet
inom detta territorium. Många mindre och större strider
följde mot ockupationsstyrkorna, som alla segerrikt leddes
av Stane. Det är först nu som en kronologi av dessa
skrivits ner.
Under de följande månaderna blev Franc Rozman - Stane
en legendarisk ledare. Under hans befäl gick partisanerna mot
seger varje gång. Och dessa män vore inte riktiga slovener
om de inte sjöng. De sjöng även sånger om sin
befälhavare: "... od zmag do zmag, nas vodil je tovari
Stane..." (...från seger till seger ledde oss kamrat
Stane...).
Men
det sägs att Franc Rozman blev ännu en
slovensk patriot som dog under mystiska omständigheter. Officiellt
sades det att han dog av följderna av en olycka under test
av osäkrade vapen som sänts av de engelska allierade.
Detta hände i Bela krajina (Vita regionen). Rykten gick
dock att hans död var följden av ett sabotage som
orsakades av de jugoslaviska militära ledarna, vilket
inte gick att helt bevisa. Efter 2:a världskriget regerades
Jugoslavien av kommunistisk terror (se nedan)
och folk var för uppskrämda för att forska kring
Stanes oklara
död.
Det är dock lätt att föreställa sig att en
legendarisk personlighet som Franc Rozman - Stane, om han var
lojal mot sitt folk, skulle kunna utgöra en mäktig samlande
kraft mot planerna på att avskaffa den slovenska armén,
vilket skulle ske under kommande år (se nedan). Det sades
också att
han var det största hindret för de jugoslaviska (serbiska)
partisanerna som kom till Slovenien.
Å andra sidan finns det uppgifter om Franc Rozman - Stane, som
tar ifrån honom den helgongloria han fått under efterkrigstidens
Slovenien, framförallt närd av den slovenska partisanska
veteranorganisationen, Zveza
zdruenj
borcev za vrednote NOB. Hans överordnade, Edvard Kardelj
(se
del 7),
skrev i ett brev i juli 1942 att det under
våren
samma år under Rozmans komando skett likvidationer: "2:a
gruppen (under Rozmans ledning) likviderade per månad i
genomsnitt 60
människor inom ett litet område. Även ännu
hemskare saker skedde, om vilka jag inte berättar nu".
Franc Rozman - Stane kan alltså istället ha varit
krigsförbrytare, hängiven
en kommunistisk idé snarare än sitt folk.
|
Denna oenighet om
var Franc Rozman - Stanes lojalitet låg skapade debatt
när Slovenien år 2011 gav ut ett minnesmynt till hans ära.
Mer än Franc Rozman själv provocerar nog stjärnan,
som ska föreställa den röda kommunistiska stjärnan. Denna
symbol anses inte av den rådande oppositionen föreställa den slovenska
partisanarmén, utan implementerades först efter avskaffandet av
dess självständighet
(se ovan). Även
den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ),
skrev i mars 2011 att det för första gången på ett
euromynt går att se den kommunistiska femuddiga stjärnan,
känd som Titos stjärna. |
 |
Den
1 mars 1945 avskaffades så det slovenska NOV och
POS (Partizanski odredi Slovenije). Det bytte namn till
jugoslaviska armén (JA). Den jugoslaviska högsta
staben blev generalstab, NOV:s och POS huvudstab blev JA:s huvudstab
för Slovenien.
I början av maj 1945 kom den 4:e armadan till Slovenien och samtidigt underordnades
de slovenska enheterna denna. Även den operativa delen av den slovenska
huvudstaben inom jugoslaviska armén förflyttades till den 4:e armadans
stab. Ju närmare den jugoslaviska armén kom Slovenien, desto mer
krympte den återstående självständigheten hos slovenska
enheter inom NOV (Nationella befrielsearmén). |

Befälhavare ur de första
fyra slovenska brigaderna i maj 1943. Från vänster till
höger: Ivan Lokovek Jan, Joe Klanjek-Vasja,
Joe Malnaric - Krievski och Predrag Jevtic Dragan
(de siste är serb). |
Den jugoslaviska generalstaben
upplöste jugoslaviska arméns huvudstab för
Slovenien den 8 maj 1945, men formellt först den 31 maj
1945. I och med detta upplöstes den slovenska
armén
helt och hållet.
Genast efter tyskarnas tillbakadragande kom flera enheter från
den jugoslaviska armén till slovenskt område. En
del slovenska brigader och partisanenheter upphörde att
existera och slovenska officerare och soldater väntade på vidare
order. Det slovenska territoriet hamnade under den 4:e armadans
område med säte i Ljubljana. Befälhavare var Peko
Dapcevic, efter honom Danilo Lekic. Den 4:e armadan låg
under generallöjtnanten Petra Drapins, generalmajoren
Pavel Jakics och översten Boko iljegovics
befäl;
marinens trupper låg under överste Dragia Ivanovics
befäl. På de högsta befäl- och kommissariefunktionerna
i den jugoslaviska arméns enheter fanns inte en enda sloven.
På grund av detta följde många känsloyttringar
och demobilisering. Många slovener som inte uppnådde
sin förväntade officersrang, fick besvikna gå i
pension och gick även ur Kommunistpartiet. Hela grupper
med slovenska officerare och soldater hade den jugoslaviska
armén
plötsligt inget behov av. Först "drack de sig alltså
rusiga" av lyckan över segern över ockupationsmakterna
och sedan över besvikelsen över vad segern hade bringat.
|
När den 4:e armadan kom
till Slovenien inleddes arkebuseringar inom den slovenska nationen,
då slovener plötsligt började försvinna. Bara
i Primorska (Kustlandskapet), det näraliggande
Friuli och i Istrien försvann tusentals slovener. Den serbiska
4:e armén mördade tusentals och kastade dem i gropar,
s.k. "foibe". Massor av Istrienbor flydde landet och tog
sin tillflykt till Italien samt andra västländer. På
den mark de lämnade efter sig flyttade sydslaver in för
att det serbokroatiska språkområdet skulle expandera.
|
Eftersom de slovener,
som i Kustlandskapet och på Istrien efter 1:a världskriget hamnade
under italienskt styre, på
grund av den föregående intensiva denationaliseringen
hade fått förvrängda italienska namn och italienskt
medborgarskap (se ovan), talas det idag
i Italien om att det i dessa gropar bara finns italienare. I
Italien släpptes även
en missvisande film ut 2005, med titeln Il
Cuore nel Pozzo (Hjärtat i gropen), där man
framställer
arkebuseringarna som gärningar mot italienare med slovener
som gärningsmän. Ännu ett skickligt drag av italienska
nationalister där man förvrängt historiska fakta.
I Italien har
man också sedan 2004 utsett den 10 februari till minnesdag över
den exodus som
drabbade Kustlandskapets befolkning samt "foibe", som
något som drabbade italienare, utan att reflektera över
vad Italien åsamkat den slovenska befolkningen under mellankrigstiden
och under 2:a världskriget med följden att många
tusen slovener miste sina liv. Under Italiens annektering
och ockupation
av det slovenska området miste 60.000 människor livet,
inklusive arkebusering av 12.000 civila"gisslan".
En av dem som under efterkrigstiden lämnade sitt hem i Istrien
var den flerfaldigt prisbelönte författaren Fulvio
Tomizza, som inte bara förstod utan också ingrep
i den slovenska problematiken i några av sina verk.
Den
10 februari 2007 hölls återigen en minneshögtid
för
offren vid "foibe", där den italienske presidenten
Giorgio Napolitano gav en postum utmärkelse till den fascistiske
förvaltaren av Zadar (i Kroatien), Vicenco Serretnino,
och kallade "foibe" för "århundradets
barbari",
"slaviskt blodtörstigt hat" och "slavisk expansionism".
När vice sekreterare vid det italienska inrikesdepartementet,
Ettore Rosato, även nämnde den slovenska lokala församlingens
förtjänster för upprättandet av minnesmärket
och att det tillhörde hela Trieste -
inte bara den italienska sidan, buades han ut. |
Den
serbiske skåde- spelaren Dragan Bjelogrlic spelar rollen
som fiktiv grym slovensk befälhavare med namnet Novak (se del
14) i
den italienska filmen Il Cuore nel Pozzo.
|
Den kroatiske presidenten reagerade
häftigt på Napolitanos uttalanden: "det går
inte att förbise en öppen rasism, historisk revisionism
och politisk revanschism". En företrädare för
Europeiska kommissionen uttalade att den kroatiske presidentens
ord inte var lämpliga, men sade ingenting om den italienske
presidentens uttalanden. Den slovenske presidenten, Janez Drnovek,
skrev ett personligt brev till den italienske presidenten, vars
innehåll är hemligt. Den italienska ledamoten i Europeiska
parlamentet, Cristiana Muscardini, inbjöd alla ledamöter
till en mässa till minne för offren av "foibe".
På hennes och Napolitanos utspel, svarade den slovenska
europeiska parlamentsledamoten, Mojca
Drcar Murko, och bad de närvarande vara uppmärksamma
på att "historien inte började den 1 maj 1945"
och att det vid minneshögtiderna varje år förekommer
en stark revanschistisk antikroatisk och antislovensk kampanj.
Den
slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel påminde sin italienske
kollega d'Alemo om att det vore rätt att även Italien
bekräftade den rapport från 2001 som en blandad italiensk-slovensk
historisk-kulturell kommission efter ett sju år långt
gemensamt arbete kommit fram till om händelserna vid slovensk-italienska
gränsen mellan åren 1880 och 1956 - något
som den italienska regeringen hittills har undvikit (se mer
i del 7).
Tillbaka till händelserna 1945, så kom även ordern
att trupperna skulle dra sig tillbaka från Trieste och Gorica
och senare från Kärnten och Celovec (Klagenfurt) från
jugoslaviska arméns topp, efter att de slovenska brigaderna
redan hade upplösts och stod utan slovenska befälhavare.
På så sätt övergavs slutligen den punkt bland
Befrielsearméns (OF:s) grundpunkter (se ovan)
som talade om ett enat Slovenien och att ansluta Kustlanskapet till
moderlandet. Så lämnades också de många slovenska
partisanernas kamp i sticket, som kämpade inom Nationella befrielsearmén
för sitt fosterland och inte i revolutionssyfte - vilket var
de flesta.
Det följde en period då
slovenska enheter sändes till andra delar av Jugoslavien, som
t.ex. den slovenska 14:e divisionen till Vojvodina fram till slutet
av 1945. Många slovenska officerare fick lämna Slovenien
- främst för Kosovo, där små strider fortfarande
utkämpades.
Allra längst behöll
de slovenska enheterna i Kärnten sin självständighet,
men i de jugoslaviska historieböckerna skrevs det att de sista
striderna utgjorde en "seger" för den jugoslaviska
armén och inte de slovenska partisanerna. Det förtegs
helt och hållet hur viktiga delar av den 3:e jugoslaviska
armén förberedde sig för parad i Maribor istället
för att bege sig till Kärnten och hjälpa de där
just då stridande slovenska brigaderna. De slovenska Prekomorska
brigaderna, vid sidan av dem även den slovenska 9:e armékåren,
hade huvudrollen vid befrielsen av slovenska orter, särskilt
den slovenska kusten och Trieste. Under det följande kommunistiska
Jugoslavien förteg man det faktum att den slovenska befrielsekampen
var så stor och segerrik just tack vare de tusentals slovenerna,
som anslöt sig till partisanerna med tron på en rättvis
kamp för befrielsen av sitt fosterland.
I
Österrike utgjorde de slovenska partisanerna det enda organiserade
motståndet mot den nazistiska regimen vilket var ett av
de viktigaste politiska grunderna till att Österrike (som
var förenat med Tyskland sedan 1938) efter kriget skildes
från
det besegrade Tyskland (se del 7). I Poljana i Koroška/Kärnten
utkämpades
2:a världskrigets sista strider i Europa.
|
Huruvida det var
en storsserbisk bakomliggande tanke eller en allkomunistisk idé
om att den slovenska militären skulle denationaliseras och motståndare
till kommunismen förintas är en fråga jag inte kan
svara på, men dock krossades inte bara den slovenska partisanrörelsen,
utan de mord som utfördes i den kommunistiska revolutionens namn
genom VOS (se ovan) bland civilbefolkningen, uppmuntrade
till civilgardet, som utvecklades till hemgardet. Detta ledde i sin
tur till inbördeskriget bland slovenerna. |
Så här beskrivs på
entjernejs
kommuns hemsida (under NOB v entjerneju) en del
av striderna som utkämpades av de slovenska brigaderna mot
ockupationsmakten:
Efter den italienska kapitulationen
uppstod inom Ljubljanaprovinsen ett stort befriat område.
Under dessa dagar föddes i Dolenjskaregionen nya brigader inom
den slovenska partisan armén: Levstiks brigad i Dolenjske
Toplice, XII:e brigaden i Mokronog, XIV:e brigaden - eleznicarska
(järnvägsbrigaden) i Velika Bucna vas vid Novo mesto och
XV:e brigaden - belokranjska (Vita regionens brigad) vid Metlika.
Den 3 oktober grundades den VII:e armékåren med XIV:e,
XV:e och XVIII:e divisionen. Dessa brigader överföll den
tyske ockupanten över gränsen och trängde ända
upp till floden Sava vid Botajn. Fienden blev rädd för
att de även skulle befria tajerska (Steiermark).
Självaste Hitler krävde
bestämda, grymma och hänsynslösa åtgärder
mot de upproriska slovenerna och Istrienborna. Från Italien
hämtade man 2:a SS-armékåren, som i börd
härstammade från områdena Turkestan och Azerbajdzjan
under tyskt kommando. Tyskarna samlade över 50.000 soldater,
150 stridsvagnar och över 100 kanoner. Denna stora offensiv
kallade de målande för »Wolkenbruch« - störtskur
- det skulle regna bly.
I första delen av offensiven
från den 18 till den 30 september drev tyskarna partisanenheterna
från Gorica, från Vipavadalen samt från Kras
till Trnovskaskogen, sedan överföll de från
den 2 till den 11 oktober partisanstyrkorna i det slovenska
Istrien och i Brkini.
De knappt grundade brigaderna led märkbara förluster.
På så sätt föll Rabbrigaden genast sönder,
som bestod av över 2000 intagna från det italienska
koncentrationslägret
på ön Rab och kämparna från den precis grundade
1:a Istrienbrigaden återvände till sina hem. Där
uppträdde tyskarna med värsta grymheterna, brände
ner nästan alla byar, plundrade befolkningen och sköt
ner många oskyldiga människor. I Brkini kämpade
den XIV:e divisionen i svåra strider mot tyskarna. I
tredje delen drev de bort de kroatiska partisanerna från
det kroatiska kustlandskapet och från vägen samt
järnvägen
mellan Reka och Zagreb.
den 21 oktober tidigt på
morgonen anföll kraftiga styrkor från Kostanjevica mot
Novo mesto, nedför Gorjancis sluttning och från Kroatien
mot Vita regionen. Den snabba och råa genomträngningen
av pansarvagnar utmed vägen Kostanjevica - Novo mesto och infanteriet
över Gorjancis backar gjorde att de redan under eftermiddagen
trängde in i Novo mesto. I Metlika höll kämparna
i XII:e och XV:e brigaden framgångsrikt tillbaka tyskarna,
men var tvungna att flytta på sig då SS-pansar kom med
full fart från Novo mesto över Vahta. Gubecbrigaden försvarade
framgångsrikt Gorjance och tvingade de tyska bergsjägarna
att sluta belägra berget. 4:e bataljonen befann sig på
vänstra stranden om floden Krka vid Bucka och hindrade genom
att gräva upp vägarna kraftigt tyskarnas intrång
mot Novo mesto. Under sin frammarsch brände och mördade
tyska soldater hänsynslöst oskyldiga människor samt
tillfångatagna och sårade partisaner. I andra delen
omringade fiendestyrkor Kocevski Rog, Suha krajina (Torra landskapet)
och Mirnadalen. Liksom i Krkadalen mördade man själlöst
även där oskyldiga människor och brände hus.
I Dobrnice, omkring Trebnje och Mokronog samt vid Catez mördades
123 gisslan. I Kocevski Rog brände man ner alla förråd
och sjukhus samt mördade några sårade. De avslutade
offensiven på Velika gora (Stora berget) vid Ribnica, Mokrec
och Krim.
I offensiven medverkade Vita
gardet som dittills hade samarbetat med italienarna. Genast
efter
fascisternas kapitulation flydde de från det slovenska folkets
rättvisa till de tyska lägren. Redan den 13 september
grundades Slovenska hemgardeslegionen. Under den stora tyska
offensiven
vaktade de i den tyska arméns bakvatten, guidade den förvildade
Hitlerarmén och angav medvetna slovener. De mördade
även själva bestialiskt.
Detta var blyregnet i oktober 1943 som står inskrivet med
blod i folkets historia.
Partisanerna från Dolenjskaregionen
hade även en segerrik frammarch då partisanbrigaderna
genast efter italienarnas kapitulation började med en offensiv
mot den tyske ockupatorn...
Fler strider från Dolenjskaregionen
beskrivs på detta sätt och många, många offer
föll..
|
Mitt i denna soppa som uppstod då de olika totalitära
ideologierna och makterna möttes på slovensk mark och
dansade krigets dödsdans med slovenerna, vilka rycktes med
av danspartners på olika sidor, utspelade sig också
en strid mellan Pohorjebataljonen
och tyskarna. Det var en strid otvetydigt endast mot ockupationsmakten,
som alla slovener kan enas kring. I denna strid föll alla i
bataljonen till sista man.
Denna hjältemodiga strid
till sista blodsdroppen mot den trettio gånger starkare
beväpnade
fienden har blivit legendarisk. Legenden om Pohorjebataljonen
lever än idag - och under de sista åren har det varje
år samlats så många som vill hedra dess minne,
som det fanns stridsmän hos ockupationsmakten i just denna
aktion. Pohorskabataljonens anda säger att "mindre
skrämmande
är natten i den svarta jordens beskydd, än träldoms
dagar under skinande sol".
|
Tyskarna försökte
ständigt spåra upp bataljonen, som var ett störande
moment, då det verkade inom det s.k. tredje rikets område.
Den 2 januari 1943 meddelade spioner Gestapo i Maribor, var
Pohorjebataljonen
hade sitt läger. Tyskarna förberedde sig för en stor
aktion. Den 6 januari gavs ordern för anfall. Den 8 januari
1943 omringade omkring 2000 man ur fiendearmén bataljonens
läger
vid Osankarica. Bataljonen hade inga uppgifter om fiendens styrka.
Den visste inte att den anfölls av en trettio gånger
starkare fiende. Den antog hjältemodigt striden och föll
till sista man, kvinna och barn.
Befälhavaren Groga gav ordern att varje partisan måste
spara en kula åt sig själv. Tyskarna fick inte få
tag på en enda levande partisan. Först hördes ett
ensamt skott, sen började det skjutas så att de enskilda
skotten inte längre kunde urskiljas. Striden började vid
12-tiden och dröjde knappt två och en halv timme. Först
använde tyskarna bara gevär och automatvapen, men när
de kom underfund med att de inte kunde tränga in i lägret
började de använda även granatkastare. I det slovenska
lägret började man sjunga kampsånger och skjöt
vilt tillbaka. |
Alfonz arhs söner
Pepcek och Vancek.
|
Tyskarna ser över de döda
partisanerna.
|
De tyska rapporterna
om striden talade alla uppskattande om Pohorjebataljonens stridsanda.
De underströk deras hjältemod, envishet och hårdnackade
motstånd. Striden var så hård att det på stridsfältet
knappt fanns ett enda träd som inte hade träffats av ammunition.
Granaterna trängde igenom och förstörde de slovenska
krigarnas barikader och dödade eller skadade de flesta. Tyskarna
beskrev särskilt ingående Minka Namestnik - Sonjas död,
som kastade sig bland tyskar med en handgranat i sin hand och tog
dem med sig i döden. "Bundesfuhrer" Steindl berömde
också Alfonz arh, som "stred som ett lejon".
Under sista striden dog förutom arh även hans tre
söner hjältemodigt - 16-årige Lojzek, 14-årige
Pepcek och 12-årige Vancek.
De flesta i bataljonen hade dött, men svårt skadade stridsmän,
som fortfarande visade tecken på liv gjorde tyskarna slut på
med sina gevärskolvar. Striden var dock inte slut ännu.
Det sista skottet föll efter striden från en gran och träffade
den tyske kaptenen i halsen. Det var arhs yngste son som hade
skjutit, som sedan själv sköts ner från granen. I
och med detta var striden över. |
Tyskarna tog endast en krigsfånge,
Franc Kunaver - Sulec (i mitten på bilden), som p.g.a. skador
inte kunde ta sitt eget liv. De sköt honom senare efter att
han hade förhörts.
I
regionen tajerska
(Steiermark) trängde ockupatorn in mot Celje den 9 april 1941,
från Koroka (Kärnten) över Mislinjdalen, Vitranjsko
och alekadalen. Planen gick ut på att förtyska
det slovenska tajerska och annektera det till Tyskland. Under
ockupationen upplöstes alla slovenska organisationer och föreningar
(politiska, sekulära, professionella, religiösa, idrottsliga
och andra), endast den kyrkliga organisationen bestod delvis, som
dock hade ett mycket begränsat verksamhetsutrymme. Man ville
också ändra landskapet till det yttre och bytte därför
ut slovenska skyltar till tyska samt bytte ut ortnamn. Genom detta
ville man utplåna varje spår av slovenskhet.
|

Franc
Kunaver - Sulec omringad av tyskar.
|
Under
natten till den 7 juli 1941 genomfördes en aktion i flera orter
i slovenska tajerska,
som hade förberetts av slovenska kommunistpartiets områdeskommitté
för
norra Slovenien. Enligt tyska rapporter utfördes klotter- och
sabotageaktioner i Rue samt i Braslovces, Vranskos, St. Pavels
vid Prebolds, alec, Petrovec, Vojniks och Lakos område
och i alekadalen. Klottret utgjordes av motton, bland
dem "Ner med fascismen", Ner med Hitler", "Leve
det fria Slovenien". Genom att efter klotteraktionen redan i
början av upproret arrestera slovener drabbades befrielserörelsen
av ett hårt slag, men aktionen var ändå en viktig
milstolpe. Den möjliggjorde upprättandet av flertalet organisationer,
bland dem även partisangrupen från alekadalen,
som grundades den 7 juli 1941. Den var viktig främst för
att den markerade början på det väpnade upproret mot
ockupatorn. Tyskarna försökte med olika medel stoppa befrielserörelsen,
bland annat genom att arrestera partisanernas och aktivisternas fruar.
För att säkerhetsorganen lättare skulle kunna kontrollera
befolkningen beordrade den politiske kommissarien Hans Dorfmeister
den 9 spetember 1941 att man, i de tolv mest oroliga kommunerna inom
Celjes region, på ingången till varje bostadshus måste
sätta upp en namnlista på dem som bodde där. Först
tedde sig ockupatorns handlingar misslyckade, men i slutet av 1941
drabbades befrielserörelsen hårt av nya slag i terrängen,
särskilt på grund av gestapotrognas verksamhet.
I början av 1942 hade tyskarna redan förutsett en förnyad
partisanverksamhet i nedre tajerska,
som mycket riktigt blommade upp trots tyska preventiva ageranden.
Under våren 1942 spriddes och stärktes Befrielsefrontens
organisation och från slutet av mars till början av maj
slog sig de flesta partisangrupperna i tajerska ihop till 1:a
tajerskabataljonen. Senare, den 11 september 1942, formades
av de återstående kompanierna i 1:a tajerskabataljonen,
1:a Savinjskaarmén och alekakompaniet Pohorjebataljonen
(se ovan), som hade ett vitt utspritt
operativt område mellan Drava och Savinjskadalen. Den värsta
perioden av våld från ockupatorns håll bröt
ut, vilket resulterade i kraftiga förluster, som befrielserörelsen
fick uppleva då. Förutom avrättades och partisaners
anhöriga dog även i koncentrationslägrena många
andra, som arresterades under denna period.
I slutet
av augusti och början av september 1943 stärktes motståndet
i tajerska tack vare tyskarnas misslyckade offensiv. En övergång
till massiv berfielserörelse var kopplat till grundandet av Befrielserörelseråd
och organisationerna Slovenska ungdomsförbundet samt Slovenska
antifascistiska kvinnorförbundet; för Folkbefrielsekampen
betydde också XIV:e divisionen mycket, som utkämpade
sina värsta strider i februari 1944 i alekadalens
omgivningar. Länge förlorade denna inte någon strid
förrän den tyska slutgiltiga offensiven mellan 18 och 16
februari, då den drabbades hårt, men förintades inte
helt. Den blev kvar i tajerska, där den hämtade sig
och påskyndade befrielserörelsens spridning. I april 1944
satte befrielserörelsen ockupatorn i defensiv position. Tyskarna
förlorade snabbt makten.
Den 8 maj 1945 kom det till förhandlingar mellan representanter
från staben av den IV. operativa zonen och tyska officerare.
Representanterna hävdade att partisambrigader behärskade
vägen mot Österrike och att man om inte de tyska kolonnerna
gav sig skulle övefalla dem även med krigsflyg. På
så sätt skrev general Alexander Löhr, befälhavare
av den tyska armadgruppen E, under ett dokument om kapitulationen
av sin armé den 9 maj 1945. |
General Vladimir Vauhnik från
Ljubljana var ledare för ett slovenskt spion- och motståndsnätverk,
som kallades
BBZ, som via en hemlig länk via Ljubljana - Trieste - Padova
- Milan - Schweiz räddade många flyktingar - slovener,
judar och andra. Tusentals meddelanden som innehöll strategisk
information vidarebefordrades via samma länk till det engelska
konsulatet i Berlin.
På
slovenskt område pågick 2:a världskriget i 1500
dagar. Mer än 60.000 civila män, kvinnor och barn sattes
i koncentrationsläger. I denna siffra räknas inte andra
krigsvåldsoffer - slovener utvisades och deporterades
(se del 7),
bland dem 500 barn, som hade slitits från
sina föräldrar
och adopterats av ockupatorns familjer, inte heller de många
fängslade, dömda, gisslan och till sist hela Ljubljanas
befolkning, som sedan 1942 levde med taggtråd runt
staden och med vakter, så att hela staden förvandlades
till ett gigantiskt läger (se nedan).
|

Vlado
Vauhnik i Schweiz 1944.
|
Tre
ockupationsmakter - Tyskland, Italien och Ungern - delade slovenernas
30.000 kvadratkilometer mellan sig efter den 6 april 1941 och
försökte
med olika medel att underkuva den knappt 1,5 miljoner stora befolkningen
- eller utrota den.
Slovener fick sitta i italienska fängelser och koncentrationsläger
- de värsta var ön Rab och fängelset i Triestes Riarna
- de fick lida i Ungern och fick genom transporterna mellan
september 1941 och januari 1945 uppleva de tyska koncentrationlägrena
Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Dachau, Natzweiler-Struthof, Ravensbruck
med Uckermark m.fl. samt Mathausen vars filial under bergsövergången
Ljubelj var det enda koncentrationslägret på slovenskt
område. Lägerfångarna där, som framförallt
var fransmän fick i omänskliga omständigheter bygga
tunneln under Ljubelj. Deras lidande har i skakande ordalag beskrivits
av bl.a. den franske fången Gaston Charlet.
När den fascistiska självständiga
kroatiska staten, NDH, uppstod 1941, ockuperade också denna
en del av det slovenska territoriet från Bregana till Breice,
samt en del i Bela Krajina (Vita regionen), där man också utövade
terror mot slovenerna. Detta var det förbjudet att
tala om under det forna Jugoslavien. Tusentals slovener
avrättades
i det ökända koncentrationslägret Jasenovac, framförallt
de som hade jagats bort från den tyskockuperade delen av
Slovenien till Serbien. Av 40 000 deporterade slovener anlände
bara ca 14 000 till Serbien - några fann skydd hos slovener
i Medmurje (se del 4), som hade ockuperats av Ungern, och även
annorstädes.
Det kroatiska folkmordet på slovener fortsatte även
efter 2:a världskriget (se del
7).
- 1942-45 mobiliserades omkring
35.000 slovener till den tyska armén.
- Den 8 september 1943 kapitulerade Italien.
- Den 16 september 1943 anslöts den slovenska kusten till Slovenien.
- I maj 1945 lämnade omkring 20.000 slovener, av vilka 6.000
var civila, och omkring 25.000 tillhörande den tyska minoriteten,
det slovenska territoriet.
- Sommaren 1945 skedde massmord på hemgardesmän och civila,
omkring 9.000 - 15.000 personer.
- Den 29 november 1945 utropades FLRJ (Federativa folkrepubliken
Jugoslavien).
|

Rupniks
lira var valutan i Ljubljanaregionen under 2:a världskriget,
då Leon Rupnik var dess ordförande. Hundradelen kallades
cent. |
Leon
Rupnik (1880 -1846) var slovensk politiker, general och quisling.
Han avslutade kadettskolan i Trieste och under 1:a världskiget
var han österrikisk-ungersk officer på serbiska, soca-
och ryska fronten samt slutligen som major överhuvud för
staben i Boka Kotorska och södra Dalmatiens kustförsvar.
1919
gick han över till Kungariket SHS armé som generalstabsmajor.
1933 blev han brigadmajor och 1937 divisionmajor. 1938 ledde han uppbyggnaden
av försvarslinjer - Rupniklinjerna. 1940 blev han överhuvud
av staben för 1:a gruppens armador i Zagreb och efter kapitulationen
återvände han till Ljubljana.
I juni
1942 blev han borgmästare i Ljubljana. Efter Italiens kapitulation
organiserade han det slovenska hemgardet. I slutet av november 1944
blev han generalinspektör i slovenska hemgardet. I maj 1945 flydde
han utomlands, men överlämnades till den jugoslaviska regimen
1946. Han var den huvudåtalade vid den s.k. Rupnikprocessen.
Samma år dömdes han till döden och sköts. |
Vintern
1942 var Ljubljana omgiven av taggtråd. Det fanns öppningar
endast för att spårvagnar skulle kunna passera och
på
trottoarerna fanns det övergångar för barnvagnar.
Och det utfördes julräder. Italienarna letade tillsammans
med hemgardet igenom hemmen, fängslade män... internerade
dem, sköt dem som gisslan. Kvinnorna började gå utanför
fängelserna, bad att männen skulle släppas fria,
att de inte skulle skjutas och bad att de skulle få sända
paket till sina internerade män - allt förgäves.
Dessa kvinnomöten framför fängelserna utlöste
först en spontan aktion av oorganiserade protester i slutet av
januari och kanske även i slutet av februari, sedan välorganiserade
aktioner från 21 april 1943 och vidare. Den 15 februari vände
man sig inte till ockupatorn, utan bad om hjälp hos de kyrkliga
fäderna vid Pogacartorget. Den 21 april 1943, på en onsdag,
samlades man framför Kazina i Zvezda, framför ockupatorn.
De var inte många, men ihärdiga och de lovade varandra:
"Vi ses nästa onsdag!". Varje onsdag samlade organisatörerna
fler kvinnor och till slut den 12 maj 1943 tågade kvinnorna
från Zvezda framför regimens palats till Erjavceva och
krävde en human attityd av ockupatorn mot deras äkta hälfter
och andra män. Ockupatorn tog skenheligt emot naminsamlingslistan,
samtidigt som man som vanligt utövade repressalier mot kvinnorna.
|

Varje
år sedan 1957 har man organiserat vandringen Pot ob ici
(Vägen utmed taggtråden) till minne av händelserna
under kriget. |
Sedan
kom de allierade till Italien, men för de fängslade
männen
och kvinnorna, som krävde grundläggande mänskliga
rättigheter, ändrades ingenting: ockupatorn brydde sig
inte om dem. Därför samlades kvinnorna den 21 juni
1943
åter framför regimens palats och krävde rättigheter
för sina män - de skingrades med hjälp av sprutande
vatten från brandbilsslangar. Då kom de att tänka
på de kyrkliga fäderna och gav sig av mot magistraten,
för att återigen be om benådande hos den kyrkliga
ledningen. De kom inte fram dit då de åter skingrades
med vatten... Den 25 juli föll den fascistiska regimen
i Italien och kvinnorna i Ljubljana organiserade demonstrationer
igen den
1 augusti 1943 och dessa demonstrationer hade en större tyngd
framförallt på grund av en större mängd deltagare
och även därför att fler män anslöt
sig till demonstrationerna.
Så gick det till under, enligt uppgift, de första, sista
och enda kvinnodemonstrationerna i världen under ockupatorn
under 2:a världskriget. De slovenska kvinnorna visade mod och
hade en drift att visa omvärlden, att de inte tänkte ge
med sig som offer. De visade också självständighet
i sina politiska beslut - att de själva bestämmer över
sitt liv och sina närmaste och att de inte tillåter översittarfasoner
i samband med sina beslut.
Ljubljana
befriades den 9 maj 1945.
|
 |
Preihov
Voranc, eg. Lovro Kuhar (se ovan),
slovensk författare och kommunistisk politiker föddes
i Kotlje i en fattig familj. Under 1:a världskriget flydde
han från den österrikiska armén på Socafronten
till Italien och var fängslad där till slutet av kriget.
1919 återvände han hem och arbetade först som
vanlig arbetare och sedan inom administrationen i järnverket
i Ravne. Eftersom han var aktiv i det då illegala Kommunistiska
partiet var han 1930 tvungen att emigrera och bodde då i
Wien, i Paris och i Moskva. Som kominternas agent reste han över
Europa och var ofta fängslad på grund av sin kommunistiska
verksamhet. Så småningom blev han en av de främsta
männen inom jugoslaviska Kommunistpartiet (KPJ). |
Efter
en dispyt med Josip Broz-Tito, partiets nye generalsekreterare, återvände
han 1939 illegalt till Slovenien och gömde sig i Ljubljanas
omgivning. Fram till april 1941, början av andra världskriget,
drog han sig undan politiken och ägnade sig endast åt
skrivandet.
Efter
Befrielsefrontens grundande (se ovan) blev
han åter aktiv i partiorganen och i olika kommissioner
inom Befrielsefronten (OF). I början av 1943 arresterades
han av anhängare till den italienskledda paramilitära
organisationen MVAC (Milizie volontarie anticomunista), som senare
av befrielserörelsen kom att kallas Vita gardet, och överlämnades
till italienarna. Vid förhören med honom var även
tyska förhörsledare med, som hade kommit från
Berlin. Efter den italienska kapitulationen förde tyskarna
honom till Begunje och sedan för vidare förhör
till Gestapos högkvarter i Berlin. Enligt hans eget vittnesmål
erbjöd tyskarna honom presidentposten i en slovensk marionettstat,
som skulle omfatta Ljubljanaregionen, Gorenjskaregionen och Steiermark.
Han avböjde erbjudandet, därför sände de
honom till koncentrationslägret Sachsenhausen och i januari
1945 till Mauthausen, varifrån han efter kriget återvände
till sin hemort.
Intressant är också att hans bror Alojzij Kuhar var katolsk
präst och en av de ledande inom SLS, Slovenska folkpartiet (se ovan).
Preihov Voranc skrev många korta berättelser, längre
berättelser och romaner för vuxna: Boj na poiralniku , Poganica,
Doberdob, Samorastniki, Od Kotelj do Belih vod. För barn och ungdomar
skrev han bl. a. novellerna Solzice och berättelserna Cez
goro k ocetu, Prvi maj, Levi devej, Tisoc in en dan, ...
I
Sverige finns fyra av hans noveller med i boken Vesirens elefant
- Berättelser från Jugoslavien, med författarna
Andric I., Nazor V., Krleza M., Voranc P., Isakovic A., Desnica
V. I en av novellerna (se del
11) beskriver han bland annat känslorna i en slovensk
familj kring förlusten av den slovenska staden Celovec,
som blev den österrikiska staden Klagenfurt efter folkomröstningen
i Kärnten (se ovan).
1963 spelades filmen Samorastniki (Maskrosbarn)
in samt senare även Boj
na poiralniku (Striden vid slukhålet) efter Preihov
Voranc förlagor.
|
Karel Destovnik
- Kajuh (1922 - 1944) var en slovensk poet som föll under
kriget. Hans poesi var uppriktig, full av erfarenhet av och medkänsla
för folkets lidande, som vi ser t.ex. i dikten Till en fallen
partisans moder. I hans dikt Slovenska pesem (Sloveniens
sång) kan man känna av att om slovenerna hade haft ett
gemensamt mål - att slåss för ett oberoende Slovenien,
så hade de inte splittrats upp mellan olika ideologier, som
ledde till inbördeskrig - poetens folkbefrielsetanke når
här sin kulmen:
"We are only a million,/a million of slowly dying people among
corpses,/a million, from whom the beadles drink blood,/a unique million,/who
are oppressed by suffering,/but who will not be destroyed./Never
and never even once!/Because we are not decomposing leaves,/that fade
in the night,/for we are not only numbers,/we are people!/Only serfs
squeal humble like dogs,/and bark that we are little,/and that in
a revolt we all will perish./Oh, if we are not the people/Who do not
obey at every command/We already would have been swept away by an
avalanche./And so we still are living,/although we are only a million,/and
we would have expired without suffering,/with proudly raised heads."
(Översatt till engelska av Dr. Joko avli) |
 |
Matej Bor
(se del 7) skrev dikten Crni mozje (De svarta männen).
I dikten för de svarta männen iväg en familj till det
branta fältet. Sonen pratar med sin mor och frågar henne
fylld av rädsla vad som pågår. Modern lugnar sin
son:
"Zakaj obracajo puke v nas?/- Ne glej jih, o sinek! Se
kratek cas.../potem bo vse prav in vse bo prec,/nihce ne bo mogel
nam trem nic vec./In ko je krvavi mesec vstal,/se sinek nicesar vec
ni bal,/Bilo ni vec crnih moz nikjer,/v sosedovem lazu bil je spet
mir." (Varför vänder de gevären mot oss?/- Se
inte på dem, min son! En liten stund till.../sedan blir allt
bra och allt går över,/ingen kommer kunna göra oss
tre något mer./ Och när den blodiga månen gick upp,/var
sonen inte längre rädd./ De svarta männen fanns inte
där,/på grannens branta fält rådde frid.)
Valentin Polanek (1928
- 1985) föddes i Lepena vid elezna Kapla (Eisenkappel)
i Koroka (Kärnten) blev folkskolelärare och ledare
för den tvåspråkiga skolan i i Obirska, poet och
författare till bl. a. barnltteratur. Han skrev dikten Slovenska
trojica kri-ogenj-pepel (Slovenska treenigheten blod-eld-aska)
till minne av sina släktingars och landsmäns offer - slovenerna
i Koroka under 2:a världskriget:
"Svet je pepel naih seganih,/izkrvavelih, strohnelih
rojakov,/svetih borcev; spomin,/ki krepi nao zavest:/Da bomo
do smrti Slovenci,/kot smo bili rojeni Slovenci!" (Världen
består av aska från våra nedbrända,/förblödda,
förruttnade landsmän,/heliga krigare; minnet,/som stärker
vårt medvetande:/Att vi är slovener till döden,/såsom
vi föddes slovener!)
Ciril Kosmac
(1910 - 1980) skrev en av de slovenska klassiska verken Balada
o trobenti in oblaku (Balladen om trumpeten och molnet), som
utspelar sig under 2:a världskriget. I berättelsen flätar
sig tre motiv in i varandra: bonden Temnikars hjältemodiga
kamp mot Vita gardet, bonden Crnilogar från Dolenjskaregionens
förräderi och författtaren Peter Majcens skaparproblematik.
Den publicerades först i Naa sodobnost under åren
19561957 och sedan i förkortad version 1964 i boken Tantadruj.
|
 |
Vladimir Kavcic (1932)
föddes i Podgora i Poljanska dolina. Ett av hans viktigaste
verk är romanen Pustota (Ödslighet) från
1976, som handlar om tiden efter bondeupproret i Tolmin 1713 (se
del 3).
Ett av hans verk som bearbetar 2:a världskriget är Ne
vracaj se sam (Återvänd inte ensam) från
1959.
Det är en tvådelad berättelse om en hemgardesfamilj
från Gorenjskaregionen, vars handling utspelar sig under efterkrigstiden,
men som är tätt förbunden med krigsåren, som
fortfarande bestämmer karaktärernas beteenden.
I handlingarna som beskriver ett psykiskt lidande hos de personer
som valde fel sida ingår också en episod då engelsmännen
(se ovan) sänder ett tåg från
Kärnten till Jesenice med bland annat två bröder,
som hade slagits för hemgardet och som därefter hade försökt
fly till Kärnten.
|
Edvard
Kocbek (19041981)
var författare, översättare, tidningsredaktör
och politiker. Han föddes i S:t Jurij vid cavnica.
Under 2:a världskriget anslöt han sig till Befrielsefronten
som representant för den kristna gruppen. I det ockuperade
Ljubljana var han aktiv vid utgivningen av tidskrifterna Osvobodilna
fronta
och Slovenski porocevalec samt den illegala radiostationen
Kricacs sändningar. Han anslöt sig till partisanerna
våren 1942 och var representant vid Avnojs (se ovan)
2:a möte. Från mars 1945 till februari 1946 var han
slovensk minister för DFJ (det federativa jugoslaviska riket),
senare vicepresident i Folkrepubliken Sloveniens (LRS) folkråd.
I februari 1952 tvingades han i pension och stängdes av från
det offentliga livet - bunden till sitt hem. Han tilläts
nästan aldrig
tala inför offentligheten, än mindre publicera sina verk. |
 |
Kocbek
hade börjat publicera sina dikter 1924 i studenttidningen Strani
ognji (Vakteldar), senare även i tidskriften Dom in svet
(Hemmet och världen) där han också publicerade essäer.
Redan med sin första poesisamling etablerade han sig som en modern
poet, som i sina alster förbinder expressionitiska och symbolistiska
element. Efter att han hade förpassats från det politiska
livet avstängdes han också från det kulturella fram
till början av 60-talet. Under den tiden översatte han från
franska och tyska. 1963 gav han ut samlingen Groza (Fasa),
som har en särskild plats bland hans verk. Tre av hans diktsamlingar,
av vilka Pentagram blev till redan under partisantiden, publicerades
först i Zbrane pesmi (Samlade dikter) 1977.
En samling med fyra noveller, Strah
in pogum (Rädsla och mod), som gavs ut 1951, utgör
Kocbeks enda berättelseprosa. Med denna var han den förste
i Slovenien som satte stopp för den idealistiska hållningen
gentemot NOB (folkbefrielsekampen) med sina beskrivningar av icke
hjältemodiga
partisanöden med deras andliga och moraliska problematik. Han
visade dem ur ett mänskligt perspektiv, som individer fulla
av tvivel. Det var detta verk som utlöste en så stark
reaktion att han avstängdes från det offentliga livet.
Han var god vän med Boris Pahor (se del
7) som man likaså försökte isolera, särskilt efter Pahors
intevju med Kocbek (se del
7) om avrättningarna av hemgadet i Kocevski
Rog (se ovan).
Edvard Kocbek skrev också dikten Lipicanci (Lipizzanerhästarna),
som jag nämner ovan.
Den publicerades 1969 i författarens
tredje diktsamling med titeln Porocilo (Rapport) och
har översatts till sex språk: spanska, tyska, serbiska,
ungerska, engelska och japanska. |
 |
Marjan
Roanc (1930 1990) är författare till romanen
Ljubezen (Kärlek), som handlar om arbetarförorten
Zelena jama (Gröna grottan) och har formen av en 10-15-årig
pojkes dagbok. Denna pojke växer upp under 2:a världskriget
och eftersom han som barn inte känner till alla ideologiska motsättningar
mellan de äldre, tycker han om alla människor runt omkring
sig. Boken är ett nedskrivet minne från 1979, trettio år
efter kriget, och är å ena sidan skriven utifrån
barnets perspektiv och å andra sidan utifrån författarens
distansierande vuxenperspektiv:
Den unge Marjan lyssnar med stort intresse på de större
pojkarnas samtal, men lyckas inte komma med i deras gäng. |
När
Ljubljana ockuperas förändras livet rejält. Pojkarna
träffas inte längre, kriget delar upp dem i två läger:
partisanerna och hemgardet. Marjan är för ung för att
forma en egen åsikt, därför beter han sig likadant
mot alla. Han tar till sig händelserna runt omkring sig som självklara
och frågar sig inte, vem som gör rätt eller fel. Han
hjälper den unge partisanen Boris Prelec och tycker om att prata
med hamgardesmannen Ciril.
Med tyskarnas ankomst
blir tiderna sämre. Människor försvinner i massor;
de förs till koncentrationsläger eller drar sig undan till
partisanerna. Marjan lever vidare utan bördor och har sin första
sexuella upplevelse med två italienska prostituerade, som inte
ger vad han förväntade. Krigsslutet närmar sig sakta.
Partisanerna befriar Ljubljana, folk återvänder från
koncentrationslägren, även Marjans far. Boris Prelec återvänder
från fängelsevistelse, men dör på sjukhuset
i tuberkulos. Marjan får ta emot hans efterlämningar.
Mot slutet kommer författaren underfund med att hans ungdomstid
är slut. Han möter Ciril, som har den nya regimens ögon
på sig, och vid anblicken av honom känner han bara medömkan,
inte längre kärlek. Han har format sin egen världsbild
och kan därför inte tycka om alla människor lika mycket.
När han upptäcker detta gråter han ut som ett barn.
|
 |
Frank Bükvic
(? - 1995) är författare till bl.a. en samling noveller
och korta berättelser från 1973 med titeln Ljudje
iz Olnice (Människorna från Olnica),
som beskriver tiden under den ungerska ockupationen av Prekmurjeregionen
under 2:a världskriget och som ägnar sig särskilt
åt judeproblematiken, som bearbetas i de längsta novellerna
Papirnicar Ale (Pappershandlaren Ale) och Upanje
(Hoppet).
Florjan Lipu (1937) som är sloven från Koroka
(Kärnten) skildrar i sin novell kornji (Stövlar)
nazisternas mord på en slovensk familj alldeles innan 2:a
världkrigets slut. Historien har inget slut, dvs. upprepar
sig i det oändliga - den är en skildring av den tyska
ockupatorns grymhet med stövlar, som lämpar sig för
att krossa människohuvuden.
|

Florjan Lipu
|
 |
Branka Jurca (1914 -
1999) var slovensk pedagog och författarinna. Innan 2:a världskriget
arbetade hon som lärarinna i Slovenske Gorice vid St. Jakob.
När kriget bröt ut flyttade hon till Ljubljana, där
hon redan 1941 anslöt sig till Befrielsefronten (OF), för
vilket hon har fått utmärkelsen Partizanska
spomenica
1941. Senare arresterades hon och sändes till koncentrationslägret
Gonars och därefter vidare till Ravensbrück.
Efter 2:a världskriget lämnade
hon lärarjobbet och blev under en tid redaktör för
barntidskriften Ciciban
och senare för tidskriften Otrok
in druina (Barnet och familjen). Efter några
års arbete på redaktioner började hon ägna
sig åt författande på heltid då hon framförallt
skrev barn- och ungdomsböcker, som t.ex. Ko
zorijo jagode
(När jordgubbar mognar), som även blev ungdomsfilm
1978.
|
Ruda
Jurcec (1905-1975) studerade först juridik i Ljubljana, sedan
journalistik på Politiska högskolan i Paris. Han anställdes
sedan hos tidningen Slovenec och blev korrespondent hos franska
agenturen Havas. Under åren 1941-1945 var han huvudredakrör
på Slovenec, men drog sig undan från den kommunistiska
regimen i maj 1945 och engagerade sig aktivt i den slovenska emigrationsgruppens
sociala liv i Argentina.
Hans viktigaste arbete har varit med tidningarna Svobodna Slovenija
(Det fria Slovenien) och Glas SKA (SKA:s röst) samt med
tidskriften Meddobje (Mellanperioden), han var ordförande
av Slovenska kulturna akcija (Slovenska kulturella aktionen).
Ruda publicerade en rad noveller i tidskrifter och gav ut sin roman
Ljubljanski triptih (Ljubljanatriptyken) i Buenos Aires 1957.
Denna gavs ut i Slovenien, Ruda Jurcecs hemland, först 1998. |
 |
 |
Alma
Maksimiljana Karlin (1889 - 1950) var slovensk globetrotter, författarinna
och poet. Hon föddes i Celje - hennes far var major i österrikisk-ungerka
armén och hennes mor lärarinna. Alma Karlin studerade
språk först i Graz, sedan i Paris och London. I början
av 1:a världskriget drog hon sig tillbaka till Sverige och Norge
samt återvände till Celje 1919. Men hennes äventyrslusta
och upptäckardrift tog henne återigen ut i den stora vida
världen. Mellan 1919 och 1928 reste hon över hela världen
och utforskade Syd- och Nordamerika, Mellanöstern, Stillahavsöarna,
Australien och Asien. Hon skrev om sina resor och upplevelser i olika
tidningar och tidskrifter, bl.a. i Celjetyskarnas tidskrift Cillier
Zeitung.
Sina viktigaste verk - reseskildringar, romaner och etnologiska verk
gav hon ut under det första årtiondet efter sin återvändo
från resandet. Hon skrev på tyska och några av
hennes verk har återutgivits och översatts till engelska,
franska och finska. Alma Karlin väckte stort intresse för
sin ovanliga livssväg och även författarinnan Selma
Lagerlöf hänfördes av hennes litterära arbete så pass
att hon föreslog att Alma Karlin skulle få Nobelpriset
i litteratur (se del
5) för boken Laterna smrti (Dödslanternan). |
Nazisterna tyckte att hennes
böcker motsade deras rasfilosofi och direkt efter att de
ockuperade Slovenien 1941, arresterades hon och fänglades
i Maribor. Men när tyska läsare fick veta att hon hade
arresterats, protesterade de så massivt att Hitler till
slut beordrade att hon skulle släppas fri. Hon fick dock
husarrest istället.
Till slut lyckades hon fly till Crnomelj där hon anslöt
sig till partisanerna. Efter 2:a världskriget fick hon uppleva
en total ignorans från den jugoslaviska kommunistiska regimen
och tvingades leva i fattigdom. Under senare år drabbades
hennes klena kropp, som var utmattad av kriget, av tuberkulos
och hon fick även
kämpa mot bröstcancer tills hon dog i sin födelsestad
Celje.
Under det Jugoslavien som jag berättar om i del
7 översattes
blott en av hennes böcker till slovenska och hennes starka personlighet
underkuvades av regimens massmedia. Det låg i regimens intresse
att starka slovenska personligheter doldes, därför var
hon okänd för den slovenska allmänheten och hon "upptäcktes"
slutligen först efter Sloveniens självständighet.
En hemsida finns nu tillägnad henne. |
 |
Narte
Velikonja (1891
- 1945) föddes över Vipavadalen i Primorskaregionen
(Kustlandskapet) och arbetade som jurist i Ljubljana efter studierna
i Wien. Hans författande delvis hindrades och delvis uppmuntrades
av hans stora familj och efter 1933 även av invaliditet.
Under 2:a världskriget propagerade han starkt mot kommunismen
och dömdes samt sköts därför efter 2:a världskriget.
I sina korta berättelser (omkring 170 titlar), som han hade
publicerat främst i katolska tidskrifter, tog han sig i
en grotesk kombination av humor och medlidande an de sorgliga
historierna kring föräldralösa barns, sjuklingars
och gamla människors öden samt kriget. Endast humoristiskt
beskrev han också autobiografiskt färgade motiv ur
familjelivet samt anekdoter från krigstiden.
Han skrev deckarnoveller ur ett psykologiskt
perspektiv och till hans självständigt
utgivna omfattande verk hör den regionala kollektiva
bondeberättelsen, Besede (Ord), samt deckaren, Viarska
polena (Viarvedträn). |
|
|
Under pseudonym skrev han
tillsammans med Izidor Cankar den sensationella berättelsen
från Balkankrigen om blodshämnden, Albanska pijonka (Albanska
spionkvinnan). Mindre viktig är hans poesi (60 dikter) och
drama, såväl vers - Suenj (Slav), 1916,
som populär - Tabor (Läger), 1940. Han skrev även
litteratur- och dramautvärderingar , uppsatser och arbetade
med olika publikationer. |
 |
Ivan
Pregelj
(1883 - 1960) var en stor slovensk författare, minst lika stor
som Ivan Cankar (se del
5). Men i det kommunistiska Jugoslavien fick man inte lära
sig om Ivan Pregelj i grundskolan, bl. a. på grund av hans
religiösa bakgrund. Han anslöt sig inte till den socialistiska
rörelsen så som Cankar gjorde och ignorerades därför
av den kommunistiska regimen i Slovenien efter 2:a världskriget,
som ansåg att socialismen var första steget mot kommunismen.
Pregelj föddes i Most na Soci, som då fortfarande kallades
St. Lucija, nära Tolmin. Han förlorade sina föräldrar
mycket tidigt i livet och uppfostrades av sin mormor eller farmor
och den lokale prästen. Den senare sände honom till Gorica,
där han avslutade gymnasiet 1903 och påbörjade det
romerskkatolska seminariet. Han avbröt snart sina teologiska
studier och studerade istället slavistik och germanistik på
universitetet i Wien, där han framgångsrikt doktorerade
1908. Efter det undervisade han som professor i Gorica, Pazin, Idrija,
Kranj och Ljubljana fram till 1938 då han plötsligt drabbades
av hjärnblödning. Från och med då kunde han
bara utföra lättare uppgifter tills han pensionerades
1946.
Ivan
Pregelj hade börjat skriva redan innan 1:a världskriget.
Han blev snart en av de viktigaste slovenska experessionistiska
författarna.
|
Det
första viktiga verket var den klassiska berättelsen Mlada
Breda (Unga Breda) från 1913, som beskriver det svåra
livet i övre Socaflodens område, som på slovenska
kallas Tolminsko. Detta var som sagt
hans hemort och det följande
verket, Tolminci (Folket från Tolmin), tillägnades
bondeupproret som skedde 1713 (se del
3) och som spred sig därifrån till hela Kustlandskapet.
Det publicerades först i litteraturtidskriften Hemmet
och världen 1915/16 och senare som bok i Gorica 1927.
Även andra romaner handlade om upprorstemat, t.ex den om en
av de dödsdömda upprorsmakarnas fru, Matkova Tina (Matkos
fru) från 1921 och den om en upprorsmakares son, som blev
präst,
i romanentefan Golja. I en annan roman bearbetar Pregelj
en katolsk prästs liv och dennes inre kamp - Plebanus Joannes,
som först publicerades i Trieste 1921 och sedan i Kranj 1925.
Hans verk Bogovec Andrej bearbetar ett liknande tema och
publicerades i Ljubljana 1923 - huvudpersonen är en protestantisk
präst.
Båda prästerna är splittrade mellan kroppen och själen.
Pregelj var mästare på att beskriva "själens
drama", men glömde inte heller att beskriva det idylliska
slovenska landskapet och den sociala miljön, där historien
hade sin gång, särskilt den i Goricaområdet,
som han själv härstammade från. Omgivningen
präglar
många av hans poetiska berättelser, så som Otroci
sonca (Solbarnen) från 1919 och efterföljaren Gloriosa
från 1922. Några av han berättelser refererar till
kända personligheter som t.ex. Oce, budi tvoja volja (Fader,
bekomme din vilja) från 1925 och Magister Anton från
1930. Romanen Regina Roza ajdovska från 1922 utspelas
under barocktiden och är vid sidan av Matkova Tina det
renaste konstnärliga verket, liksom Thabiti kumi från
1933. I Jugoslavien efter 2:a världskriget ignorerades
Ivan Pregelj som sagt och hans verk kunde knappt ens gå att
få tag
på i biblioteken. |
Rapallo
(1943) av Tone Kralj.
|
Tone
Kralj
(1900 - 1975) var slovensk bildkonstnär, grafiker och skulptör.
Han studerade på skulpturskola mellan 1920 till 1923 i Prag,
sedan förkovrade han sig i Wien, i Paris och i Venedig. I Rom
studerade han också arkitektur, men var inte så intresserad
av detta, så han ägnade sig mer åt sitt konstnärliga
skapande.
Till slutet av 20-talet samarbetade han tätt inom detta område
med sin bror France, men sedan utvecklade han sin egen stil av monumental
realism. I de tidiga verken, som reflekterar den samtida konsten i
Wien och Europa, överväger en mjuk, avsidesgående
linje med expressivt symboliska motiv. Hos senare figurverk blir de
kraftiga, på något sätt robusta (Pieta, 1934),
med kompositionsidéer och andra bildelement som ger ett specifikt
stiluttryck. Kralj sökte efter teman till sina verk på
olika ställen. Hans opus, förutom familjeporträtten
(Avtoportret z eno, sv. Självporträtt med frun,
1932), omfattar historescenerier från bondeupproren och krig
(grafik), bonde- ich arbetarlivet (Rudarska mati, sv. Gruvarbetarmor,
1937) samt bibliska motiv (Saloma, Judita). 1954 bidrog
Tone Kralj med illustrationer till Fran Levstiks (se del
5) berättelse Martin Krpan (se del
2), med vilka han befäste sin status som stor konstnär
med ett brett perspektiv.
I galleriet
Boidar Jakac i Kostanjevica på Krka finns sedan 1974
en fast utställning med Tone Kralj av retrospektivt slag - där
finns omkring 100 verk av denna stora slovenska konstnär.
1972 fick han Preerenpriset (se
del 5)
för sitt livs arbete inom bildkonstens område. |
Rapallofördraget
(se ovan) mellan
Italien och Kungariket SHS från 1920, i vilket Kustlandskapet
och Istrien överlämnades till Italien, och dess konsekvenser
med de följande ockupationerna av fascistiska och nazistiska
trupper uttrycktes av konstnären i målningen på
bilden ovan.
|
 |
Slovenska
filmer som bearbetar temat från 2:a världskriget är Na
svoji zemlji (På vår egen mark) från
1948, Dolina
miru (Fredens dal) från 1956, Kala från
1958, Pianino (Pianot)
från 1959, Balada
o trobenti in oblaku (Balladen om trumpeten och molnet) från
1961 från förlagan ovan, Tistega
lepega dne (Den där fina dagen) från 1962, Ne
joci, Peter (Gråt inte, Peter) från 1964 -
se filmsnutt från bilden till vänster, Draga
moja Iza (Min kära Iza) samt Kavarna
Astoria (Kaféet Astoria) från 1989, som ustpelar
sig i Maribor både före och efter 2:a världskriget
och bearbetar den slovensk-tyska frågan i trakten. |
För
sin roll i Dolina miru (Fredens dal) fick afro-amerikanen John
Kitzmiller pris för bäste skådespelare, Best
Actor prize, vid Cannes Filmfestival 1957 och blev därmed
den förste
med afrikansk bakgrund som fick ett högsta pris vid en festival.
-
1945-1956 flyttade 27.000 personer från Kopers kommun,
framförallt till Italien.
- 1946 genomfördes den agrara reformen (som fortsatte 1948 och 1958)
- 1947 fredsfördraget i Paris: en ny västgräns fastställdes
och man grundade Svobodno trako ozemlje, STO (Det
fria Triesteområdet). Nästan hela Primorskaregionen (Kustlandskapet)
anslöts till Slovenien.
- Den 15 mars 1948 bodde på slovenskt område (utan STO) 1,391.873
invånare.
Fram
till 1948 var den jugoslaviska staten fortfarande hårt
knuten till det stalinistiska blocket. |
Denna del tycker jag är
passande att avsluta med det slovenska bandet Laibachs video
(klicka på bilden bredvid), som jag tycker återger en
känsla kring den tid jag har beskrivit här. Dessutom inleder
Laibach på sätt och vis även nästa del. |
 |
Sloveniens
historia del 1, del
2, del 3, del
4, del 5, del 6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15, del
16, del 17, del
18
|