I Ljubljanaträsket (Ljubljansko barje) upptäcktes 1875 en bosättning byggd på pålar liksom bosättningarna, som hade hittats i Schweiz 1854 och tio år senare även i Koroška (Kärnten). Man har nu kommit fram till att de äldsta bosättningarna i träsket härrör från första hälften av 4000-talet f.Kr (äldre stenåldern). Hittills har man där hittat 23 bosättningar.

Kolišcarji (pålarfolket) eller mostišcarji (brofolket), som de också kallas, var jordbrukare, boskapsuppfödare och jägare. De bodde i trähus byggda på träpålar, som slogs ner i sjöbotten. De trodde på Moder Jord, vördade solen och tillverkade fin keramik, som användes till både vardagliga och andliga bestyr. Ibland handlade de med folk alltifrån Mellanöstern till Nordeuropa. Utmed den gamla handelsvägen från Svarta havet utmed Donau, Sava och Ljubljanica och sedan med skeppet på axlarna till Adriatiska havet skulle även den gammalgrekiske hjälten Jason ha tagit sig fram med sina argonauter, enligt myten ovan.

Framförallt så placerar man bosättningarna i den yngre stenåldern och bronsåldern, respektive delvis i järnåldern. Arkeologer har som sagt hittat sådana bosättningar vid de schweiziska alpsjöarna (t.ex. Cortaillod, Morigen, Robenhausen), men framförallt vid Neuchatel och Genevesjön. Även i Norditalien (Mercurago, Lagozza, Peschiera in Polado) har existensen av sådana bosättningar bekräftats, liksom på några ställen i Tyskland (Friedrichshafen, Aichbuhl, Riedschachen, osv.). Man skulle också kunna säga att Venedig och Amsterdam är avlägsna arvtagare till pålar-/brokulturen, eftersom de har byggts på massiva träpålar. Till idag har sådan kultur även överlevt hos folk i sydöstra Asien, i Afrika och Amerika.

Det finns en historieroman skriven av Janez Jalen (1891 - 1966) om mostišcarji (brofolket) med titeln Bobri (Bävrar).

Bland fynden i Cvinger är en bronssitula en av de mest värdefulla. Den är dekorerad med tre band föreställande olika scener: en tvåhjulig dragvagn med förare, ryttare, en rad med människogestalter och djur, som visar på det övre samhällskiktets betydelse och välmående i byn mitt under det första årtusendet f.Kr. Situlan från Cvinger är en av de viktigaste artefakterna inom situlakonsten i Europa. Även vid utgrävningarna i Novo mesto har man funnit ett par situlor, som man kan skåda på det ovan nämnda muséet. Situlan och stadens tidiga historia är också huvudtemat i det nya vandrarhemmet Situla i Novo mesto.

Än viktigare är situlan från Vace i brons, 23,8 cm hög, som grävdes upp i en gravhög från järnåldern (500-talet f.Kr.) vid Vace år 1882. Den är berömd för sin utsökta utsmyckning, som är en berättelse framställd i tre rader och hör till den europeiska tidiga historiens mästerverk. Situlakonsten hör till veneternas kultur och denna situla pryder också bokomslaget på boken nedan.

Vilka var då veneterna och vad talade de för språk?

Liksom slovenske Franc Jeza (se del 7) drog slutsatser om en språklig och etnologisk koppling mellan slovener och skandinaver hade svenske August Strindberg (1848 - 1912) sökt Sveriges anor genom att bl.a. jämföra ortnamn. Han trodde att det fanns en tid då man talade ett annat språk i dagens Sverige:

"Att våra ortnamn, särskilt sjöarnas, icke kunna härledas ur fornnordiska språk, antyder ju, att de icke äro appellativer eller betyda något. Detta återigen angiver att de äro införda, och på en tid, då landets språk var ett annat." (Sveriges anor, sid 385).

Han såg också samband mellan de svenska ortnamnen och områdena som hade bebotts och beboddes av slovener, men tydligen utan att vara nämnvärt medveten om det slovenska folkets existens, då de ju ingick i det österrikiska imperiet:

"Per Wieselgren har i sin ståtliga Propylä till vår forn-historia (Ny Smålands Beskrivning) framlagt några mycket tänkvärda inkast mot de äldsta annalisterna, utan att han förmår lösa motsägelserna dock. Men detta har givit mig anledning tro, att de till oss invandrade från det sydliga Järnbäraland (Noricum), medfört minnen från hemlandet, och när det stundom i annalerna talas om Dacia, Noricum etc., det menas urhemmet söder om Donau (Nieder-Oesterreich)." (Sveriges anor, sid 409)

"Om man ser på österrikiska kronländernas vapen, skall man återfinna örnen, gripen, de tre lejonen, och de tre strömmarna, vilka senare ännu äro oförklarade. (Jfr härmed svenska landskapens och städernas vapen.)" (Sveriges anor, sid 411)

Om detta menade Šavli: "Även om jag inte officiellt har studerat historia, så opponerar jag mig som medveten sloven mot akademiker som förvanskar historiska fakta för att tjäna politiska syften (se del 7), särskilt dem vid universitetet i Ljubljana (Slovenien, ex-Jugoslavien). Efter 1:a världskriget, när Jugoslavien först formerades med sitt centrum i den storserbiska huvudstaden Belgrad (se del 6), förberedde de grunden för en falsk tolkning av den slovenska historien. Efter 2:a världskriget fortsatte den jugoslaviska kommunistregimen med sitt förtryck av Slovenien och dess universitet (se del 7). Under den serbdominerade nya regimen påmindes slovenerna ständigt om att de är ett folk "utan historia" - ett folk som innan de räddades in i den sydslaviska gemenskapen befann sig under ett tusenårigt "tyskt ok", så som Belgrad ville att slovenerna skulle tro om sig själva. Denna tolkning spreds också som ett "vetenskapligt" uttalande av slovenska akademiker, skolor och nationella medier för att skapa mindervärdeskomplex i slovenernas psyken. Slovenerna skulle skämmas för sin slovenska folktillhörighet, särskilt inför det storserbiska folket, som grundade Jugoslavien och som försökte resa sig över dem. Det var samma metod som hade använts av den stortyska rörelsen under den österrikiska monarkins sista årtionden (se del 5)."
Redan i början av 80-talet började Šavli publicera artiklar och essäer som särskilt handlade om den medeltida staten Karantaniens (se del 1) traditioner. I sina böcker underströk han den politiska och kulturella kontinuiteten mellan den proto-slovenska staten Karantanien och det senare grevskapet Kärnten. En av Šavlis mest berömda upptäckter är den svarta pantern som Karantaniens vapen (se del 1). Bland hans verk finns följande:
(på slovenska)
• Veneti: naši davni predniki (Veneterna: våra urtida förfäder), 1985, tillsammans med Matej Bor och Ivan Tomažic;
• Slovenska država Karantanija (Slovenska staten Karantanien), 1990, (se länk);
• Slovenska znamenja (Slovenska symboler), 1994, (se del 1);
• Slovenija: podoba evropskega naroda (Slovenien: bilden av en europeisk nation), 1995;
• Etrušcani in Veneti (Etruskerna och veneterna), 1995, tillsammans med Ivan Tomažic;
• Slovenski svetniki (Slovenska helgon), 1999, (se länk).
• Zlati cvet - bajeslovje Slovencev (Guldblomman - slovensk mytologi), 2008, (se del 12)
(på engelska)
• Veneti: First Builders of European Community, 1996 (se ovan);
• Slovenia: Discovering a European Nation, 2003 (se länk).

Venetiteorin är ett fenomen, som används för att beteckna forskning kring de europeiska urinvånarnas, veneternas, historia - i samband med deras bosättningskontinuitet från åtminstone 1000-talet f.Kr. till idag. Grunden i den venetiska teorin är tesen att de paflagoniska, adriatiska och även baltiska samt armoriska urinvånarna, s.k. eneti, veneti, venedi, vendi faktiskt var slavernas förfäder. Bland huvudbevisen skulle vittnesmålen från historikern Jordanes (500-talet) och kronisten Fredegar (600-talet) samt även biografin om St. Columb (år 615) vara.

Under medeltiden hördes det oftare röster om det traditionellt slaviska ursprunget hos tyskarnas grannar venderna och i och med detta även teorier om de tyska vindernas, vindišernas slovenska ursprung (se del 3). Enligt den tyske historikern Helmold (1100-talet) skulle slaverna förr ha kallats vandaler och nu vender. Senare (under 1400-talet) anslöt sig till en liknande tankegång även den tyske historikern Albert Crantz, som tillsatte tesen om vendernas, resp. vandalernas, slaviska ursprung över större delen av Europa (från Polen till Dalmatien). Dessa tankegångar togs över av många författare bland slovenerna, särskilt från den protestantiska perioden (se del 3) och vidare. Kronisten Antun Vramec (se del 4) och även språkforskaren Adam Bohoric (se del 3, båda från 1500-talet) samt historikern Janez Vajkard Valvasor (1600-talet, se del 3) var av åsikten att veneter, vender, vindišarji och slovener var av ett och samma folkslag.

France Bezlaj (1910-1993) är en stor och originell, till och med legendarisk personlighet inom den slovenska slavistikens område och en obestridlig vetenskaplig auktoritet.

Han föddes i Litija, skolade sig i Kranj och i Ljubljana samt började sedan studera slavistik vid Ljubljanas universitet. Redan innan han tog examen vistades han i Prag i några år, där han bl.a. bekantade sig med fonetiska forskningsmetoder och med själva ämnet i Josef Chlumskis laboratorium för experimentell fonetik. Efter att han doktorerat (1939), undervisade han några år vid Bežigradgymnasiet. Efter kriget var han under en kortare tid lektor i tjeckiska (1950) och sedan i några år vetenskapsledamot vid slovenska vetenskaps- och konstakademin. 1958 återvände han åter till de filosofiska fakulteten som oregelbunden professor i jämförande slavisk språkvetenskap och stannade där fram till 1980. Att gå i pension innebar för honom endast ett slut på det pedagogiska arbetet, för med sitt vetenskapliga arbete fortsatte han regelbundet i den mån hälsan tillät detta. Hans vetenskapliga förtjänster skattades högt redan under hans livstid och han fick de högsta inhemska och utländska utmärkelserna, t.ex. Prešerenpriset (1957), orden för förtjänster för nationen med guldstjärna (1969), utnämning till professor emeritus vid filosofiska fakulteten (1981), hedersdoktor vid Ljubljanauniversitetet (1991) och medlem i flera slaviska akademier: slovenska vetenskaps- och konstakademin (1964), vetenskaps- och konstakademin i BiH (1973), den forna jugoslaviska akademin i Zagreb (1983) och polska vetenskapsakademin i Krakow (1992).

Genom hans förtjänst grundades etymologiska-onomastiska sektionen vid SAZU, där han först verkade nästan ensam, och ledde denna också fram till sin död, och genom hans uppmuntran grundades även sektionen för historiska ordböcker vid SAZU (1972), inom ramen för vilken man systematiskt skulle undersöka och ge ut slovenskt historiskt material, vilket tidigare hade bromsats upp av olika omständigheter.

Genom sin forskning kom han fram till att det slovenska språket inte på långt när var så utforskat, som bl.a. hans lärare Ramovš trodde, och att det p.g.a. otillräcklig utveckling, inte bara inom den slovenska lexikologin, gömde sig en rad öppna slavistiska frågor, som borde undersökas och ges underbyggda lösningar. Han började därför ändra på sitt koncept kring etymologiska ordboken, som alltmer även gav en överblick över och en inblick i kulturhistorien. Han plöjde isen och kom fram till överraskande och många gånger godtagbara lösningar.

Han skrev över tvåhundra artiklar och diskussioner samt flera böcker, som gav honom internationellt erkännande och som idag hör till grundläggande slovenska arbeten inom området: Slovenska vodna imena (Slovenska vattennamn), I - 1956, II - 1961, Eseji o slovenskem jeziku (Essäer om det slovenska språket), 1967, Etimološki slovar slovenskega jezika (Det slovenska språkets etymologiska ordbok), I - 1976, II - 1982, samt postumt III - 1995 och IV - 2005.

I motsats till sin lärare Ramovš hävdade Bezlaj att slovenskan inte härstammar från en enhetlig språklig (folkstams-) förlaga, utan verkar vara en blandning av olika slaviska talspråk, som en gång skilde sig från varandra, både för att de tillhörde olika kronologiska nivåer (han antar att de sista inflyttningarna kom under ungrarnas intrång, se del 4) och för att de kom från olika urslaviska talspråk. Detta ställningstagande har visat sig konstruktivt under senare tid, då även andra slaviska språkhistoriker börjar komma fram till liknande slutsatser vid forskning kring slaviska talspråk.

Bezlaj hör till de slavister som kommit fram till att tillståndet för de urslaviska talspråken under tiden för de s.k. slaviska folkvandringarna var mer invecklat och ickeenhetligt än vad man trodde för några årtionden sedan. Denna idé väcker intresse återigen särskilt under nyare tid i samband med systematiska dialektologiska undersökningar då denna också bekräftas.

Angående slovenskans ursprung uttalade Bezlaj följande: Det finns mer än tillräckligt med bevis för att den slovenska språkgrunden är av nordslavisk typ, som från början även utvecklats under en ständig sydslavisk påverkan (Fr. Bezlaj 1967, 122).

Men denna sydlaviska påverkan på slovenskan som Bezlaj nämner kan också ur ett annat perspektiv till stor del ha varit det omvända - att en stor del av ordförrådet hos det venetiska/slovenska substratum som sträckte sig även över Balkan (se del 4) förblev kvar när de sydlaviska folken flyttade in (se del 14), vilket kan förklara det omfattande gemensamma ordförrådet, men också de stora skillnaderna i språkmelodin samt språkens skilda strukturella och stilistiska egenskaper också förenat med skillnader i kultur och traditioner (se nedan).

Jag ska gå bakåt i tiden från det Slovenien som finns idag, för att försöka reda ut sambanden som man framhäver i kontinuitetsteorin mellan slovenerna och bl.a. deras förfäder veneterna.

- Innan Slovenien blev självständigt (se del 7) var de slovenska områdena sedan 2:a världskriget en del av det kommunistiska Jugoslavien (se del 6) och del 7), utom de slovenskspråkiga områden som tillföll Österrike (Koroška, se del 6) och Italien (Triesteområdet, se del 6); Istrien, som tidigare varit slovenskspråkigt område (se del 5), tillföll vid bildandet av det kommunistiska Jugoslavien Kroatien. Sedan innan hade det slovenska Friuli tillfallit Italien (se del 6).
- Innan dess var de slovenska områdena sedan 1:a världskriget uppdelade i nästan tre lika stora delar mellan Kungariket av serber, kroater och slovener/Kungariket Jugoslavien samt Italien och Österrike (se del 6).
- Fram till 1:a världskriget befann sig slovenerna, förutom de venetianska slovenerna (se del 5) sedan 1897 under Österrike-Ungern (se del 5).
- Mellan ca 1813 och 1866 var de slovenska områdena förenade under den habsburgska monarkin (se del 5)...
- ... och innan dess under 4 år, mellan 1809 och 1813 var huvuddelen av de slovenska områdena en del av Napoleons Illyriska provinser, vilkas huvudstad var Ljubljana (se del 5).
- Sedan 1804 hade man hunnit vara med i ett från det Tysk-romerska riket frigjort Österrike (se del 3)...
- ... och innan dess var i stort sett alla slovenska områden inom den österrikiska habsburgska monarkin sedan 1797, då de dittills självstyrande venetianska slovenerna (se del 4) tillföll Habsburgs styre.
- De slovenska regionerna var mellan 1630 och 1750 mestadels uppdelade mellan Republiken Venedig (sedan 1420), Ungern (Prekmurje) och låg till största delen under den österrikiska habsburgska monarkin (se del 3).
- Från ca 962 fram till 1804 låg de slovenska områdena som sagt under det Tysk-romerska riket och inom denna under Habsburgväldet sedan ca 1335:
Rudolph av Habsburg, en lägre adelsman från Schweiz, erkändes 1278 även av de slovenska regionerna som ledare genom en fredsplan, som den 27 december 1282 officiellt bekräftades av de karantanska regionernas (Štajerska, Koroška, Kranjska och Istras) "parlament" - de slovenska regionerna utgjorde med sitt karantanska rättssystem (se del 2) grundpelaren till det senare stora Habsburgska imperiet. Den karantanska installationen av furstarna (se del 1) bevarades under långa århundraden, ända till Maria Teresia (se del 3), som accepterades av de övriga europeiska ledarna som kvinnlig ledare just på grund av det karantanska rättssystemet, som tillät även kvinnan makten.

Vendinnan hade möjlighet att agera självständigt och det är ett välkänt faktum att adliga kvinnor i det medeltida vendiska Karantanien (se del 1) donerade mark, särskilt till kyrkor, grundade kloster osv. ( se del 4). Detta helt enligt den vendiska lagen, som kallades Slavica lex. I den tyska lagen hade endast mannen sådana rättigheter.

Målningen av Albrecht Dürer, Una Villana vindisch, från 1505 (se bilden till vänster) föreställer enligt Web gallery of art en bondekvinna från Veneto. Kanske någon, ovetandes om att slovenerna av tyskarna kallas windisch, har tolkat fel eller så är hon verkligen från Veneto - även Veneto har sedan urminnes tider tydligen varit slovenskspråkigt område (se nedan). Att hon benämns med vindisch betyder nog i endera fallet att hon är slovenska (se del 3).

Jag fortsätter att gå bakåt i tiden för att försöka få en överblick över kontinuitetsteorin:

- Mellan 952 - 1180 fanns Stora Karantanien (från 962 inom Tysk-romerska riket), som var både Österrikes och Sloveniens föregångare (se del 2). 1077 hamnade det friuliska området under Aquileas/Oglejs patriarkat, 1156 avancerade Österrike till ett eget furstendöme och likaså gjorde Štajerska 1180 (se del 2). Stora Karantanien följdes av det s.k. Inre Österrike, som associerades med nästan alla de karantanska (slovenska) historiska provinserna.
- Innan dess från ca 845 och fram tills ungrarna trängde in i Pannonien ca år 900 (se del 4), ledde Arnulf av Kärnten (se del 2) regnum Carentano - dvs. Karantanska konungariket (se del 2), som enade de karantanska och Pannonienslovenerna (även Slovenijeh, se del 4) samt slovenerna från Krain (se del 2). Enligt institutio Sclavenica (se del 2) krävdes det att Karantaniens regent var av karantanskt blod antingen på fädernet eller mödernet - han var därför en laglig regent enligt karantansk lag.
- Sedan år 843 var det frankiska riket delat i tre delar mellan Karl den stores söner - det en gång frankiska kungadömet tillhörde då den franska, italienska och tyska kronan. Karantanerna (dagens österrikare och slovener) hörde till det östfrankiska kungariket - Francia Orientalis ( se del 1).
- Från omkring år 745 gick det självständiga Karantaniens ledare med på att ingå i en konfederation under frankisk ledning (se del 1) där Karantanien var jämbördig med de andra furstendömena, men måste överge sin hedniska tro (se nedan), eftersom man inte ensam kunde stå emot trycket från avarerna (se del 4).
- Sedan år 658 e.Kr., när Samos rike (se del 4), föll samman behöll det av slovener befolkade området som hade sitt säte i slottet Krn norr om dagens Celovec (Klagenfurt), och som kallades Karantanien, sin självständighet (se del 1) .
- År 623 samlade den slovenske kung Samo de flesta slovenska regionerna - Karantanien, Pannonien, Rakoška, Moravska, dessutom tjecker och lusiska sorber - i ett slovenskt kungarike (se nedan).
- Innan dess var det släkte, enligt Weltgeschichte (se del 4) som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien, Noricum (senare Karantanien), Retien (nu Tyrolen) och Vindelitien (nu Bayern) framförallt kända som slaver eller slovener (se karta över bl.a. Vindelitien, Retien, Noricum, Pannonien och Illyrien). Det troligaste är att de i dagens Ungern, Slavonien, Kroatien, Koroška (Kärnten), Kranjska, Štajerska (Steiermark), Goriška (Goerz), Gradišcanska (Burgenland) och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera slovenska kungariken. Men de blev hårt ansatta av bl.a. romarna, germaner, kroater och serber (se del 4).

Bärnstensvägen med Noricum längst ner.

Kungariket Noricum bestod således av fyra venetiska stammar: noricer (i centrala Karantanien), tauriscer/tracer (i väst-Karantanien, Hohen Tauern-dalarna och på Salzburgs sida), karni (i dalarna hos de Karniska och de Julianska Alperna ända till Karstlanskapet) och latobikerna (i nedre Karniola/Krain, nedre och centrala Steiermark och i den karantanska Lavantdalen).

Samhällsekonomin berodde framförallt på gruvverksamhet och järntillverkning (se under järnåldern ovan). Viktiga var även jordbruk, boskapsuppfödning och skogsbruk samt biodling. Antika historiker nämner att man i Aquilea/Oglej handlade med russin, trä, vax, honung, ost, ull och ullkläder, läder, frukt, bärnsten samt metall och metallprodukter. Det noriska järnet var välkänt. Vapnen, särskilt de noriska svärden, var kända för sin hårdhet och kallades för enis Noricus.

Noriska mynt hade riddare och hästsymboler, som innebar någon form av gudomlig respekt för det djuret (se nedan), samt andra gudar, t.ex. solguden Belin. Norikerna var skickliga ryttare och hade en stor och stark armé. De noriska hästarna var starka arbetshästar, därför orkade de med det dagliga arbetet och var goda packhästar.

Noricums huvudstad kallades "vas" (betyder "by" idag på slovenska), som leddes vanligen av högre uppsatta familjer. Större städer eller byar leddes av någon form av kommunala styrelser, dvs. "župe" ("župan" betyder idag borgmästare på slovenska). Karantanien tar sedan helt enkelt över Noricums samhällsordning.

Den noriske kungen Vokk (Voccio) - på dagens slovenska Volk/Vovk (sv. Varg) - besegrade år 40 f.Kr. kelterna, som flydde från Böhmen, när den markomanske germanske kungen Marbold besegrade dem. De slog sig ner i Noricum, där kung Vokk tog kål på dem.

Redan år 50 f.Kr. kämpade kung Vokk mot Burebista, Daciens kung, som anföll Noricum och det romerska imperiet från den romerska provinsen Pannonien mot Alperna. Efter det drog sig Vokk undan till den mycket viktiga staden Virun nära dagens Celovec/Klagenfurt.

Efter kung Vokks död år 16, blev provinsen Noricum alltmer beroende av den romerske kejsaren Claudius (41-54 e.Kr.). Under kejsar Markus Aurelius (161-180 e.Kr.) blir Noricum endast en vanlig romersk provins med mycket lite rättigheter och självbestämmande. Hela området tillföll senare provinsen Venetien, där alla städer i Noricum utmed bärnstensvägen (se bilden ovan), utom Celje/Celeia, ingick.

Kelter som kom till Noricum besatte det aldrig, menar man i boken Veneti: First Builders of European Community (se ovan), utan bosatte sig endast utmed huvudvägar, vid viktiga kommersiella centra och andra strategiska platser. Det finns inga spår efter deras La Tène-kultur i de östra Alperna. Den venetiska Hallstatt-kulturen fortsätter oavbrutet, vilket tyder på en fredlig samexistens mellan de två grupperna. Att de inte tog över i området, så som österrikiska historiker vill hävda att de gjorde, motsägs också av att det forna kungariket och den senare romerska provinsen efterträds av det självständiga slovenska Karantanien (se del 1).

Kung Samo (se del 4) samlade sedan som sagt år 623 besläktat folk från flera områden i ett gemensamt kungadöme och gav riket åter dess forna glans (se bilden till höger).

Hunnernas framfart

Befolkningen i Venetien flydde undan hunnerna under invasionen år 452 och bosatte sig bland de veneter som redan bodde på öarna där staden Venedig växte fram. Det gjorde de också när de germanska langobarderna invaderade, år 568.

Kelterna invaderade Padaniens (Po-dalens, se nedan) territorium flera gånger, men de klarade inte av att ockupera Este-kulturens område (dagens Veneto), då befolkningen där redan hade avancerad kunskap om dugliga vapen - svärd, sköldar, hjälmar och seldon, som inte var gjorda av vanligt järn, utan av verkligt stål. Konsten att tillverka stål hade praktiserats redan en tid av deras grannar i östalperna (Noricum, se ovan). Dessa vapen var mycket tåligare i striderna i jämförelse med kelternas. Senare importerade även romarna stål från Noricum.

Under den keltiska ockupationen av Padanien försvann den venetiska sociala organisationen och dess kulturella egenheter gradvis. Det venetiska folket där keltiserades. När senare romarna nådde fram till Padanien, kallade de endast befolkningen i Esteområdet (dagens Veneto) för veneter. Romarna och veneterna höll ihop i kampen mot kelterna. Romarna ockuperade inte veneternas Esteområde, utan Venetien integrerades i det romerska riket och romaniseringen skedde gradvis. Det venetiska folket blev romerska medborgare och större venetiska städer, som t.ex. dagens Verona, Padova, Vicenza, Treviso och Oderzo fick romerska stadsrättigheter.

Romaniseringen innebar inte en omgående förlust av det venetiska språket. På landsbygden bevarades detta språk en lång tid framåt - ända till medeltiden. Ännu idag finns särskilt inom det alpina området många venetiska namn som vittnar om detta språk. Stadsfolket talade två språk, vilket man kan utäsa ur gamla skrifter. Det venetiska språket levde också kvar bland befolkningen på öarna där Venedig först registrerades år 421 e.Kr. Under hunnernas invasion (se ovan) flydde även en stor del av den romersktalande befolkningen till dessa öar.

Hos Homeros (Illiaden II, 852) får man också veta att veneterna redan under 800-talet f.Kr. var mycket skickliga hästuppfödare (se del 6) liksom hos andra klassiska författare som Euripidus, Strabon och andra.

Strabon som levde mellan 64 f.Kr. - 19 e.Kr. nämner bland annat att veneterna vid Timavas flodmynning, öster om Oglej/Aquilea, varje år offrade en vit häst till Diomedos ära. Förmodligen byttes den venetiske guden Belin, himlens och ljusets, dvs. solens gud, ut mot Diomedos i denna beskrivning för att göra det begripligare för den klassiska världen.

Avbildningarna av hästar som veneterna har lämnat efter sig är många. Det gemensamma för dem är en stiliserad form, som är typisk för veneternas konst. Formgivaren Oskar Kogoj (se del 10) från Miren vid Gorica är helt tagen av veneternas formspråk, där situlan (se ovan) representerar dess höjdpunkt. Han har kopierat en av hästavbildningarna från situlan från Vace och förstorat den till naturlig storlek - resultatet blev den venetiska hästen med stilrena former, som genast drog till sig allmänhetens uppmärksamhet. Man har placerat avgjutningar av denna skulptur i Ljubljana, Slovenj Gradec, Geneve och Jerusalem. I Oskar Kogojs galleri kan man köpa miniskulpturer av den venetiska hästen, som föreställer fredens och vänskapens häst.

Antingen det stämmer eller inte att veneter från Paflagonien (se nedan) bosatte sig vid Adriatiska havets norra kust, så hade tydligen huvuddelen av veneterna kommit dit, till Po-dalen och dagens slovenska område, via bärnstensvägen (se bild ovan) från dåtidens viktigaste centraleuropeiska kultur - Lausitzkulturen. Men det finns även uppfattningar om att veneterna var autoktona där (se nedan).

När veneterna omkring 1200 f. Kr, mitt i bronsåldern, enligt boken Veneti: First Builders of European Community (se ovan) började anlända utmed bärnstensvägen från det lausitzka området till dagens slovenska område, var detta glest bebott (se ovan). Efter veneternas ankomst finns en märkbar skillnad i antal invånare inom dagens slovenska område. Veneterna spred sin andliga och materiella kultur, som förde med sig större välfärd.

Veneterna från Lausitzkulturen var bärare av urnfältskulturen. De förenade sig med flera andra etniska grupper på den Apenninska halvön och avancerade till Sicilien där det finns lämningar som vittnar om detta. Veneterna bosatte sig också på Capitolium och de närliggande "albanska kullarna" i det som kom att bli Rom.

Norr om Apenninerna i den stora Po-dalen och i de närliggande Alperna bildade veneterna en kompakt bosättning. Den forna befolkningen tillintetgjordes inte då veneterna snarare såg sig som bärare av ett religiöst budskap än som ockupanter. Den forna befolkningen överlevde som ett substratum och medverkade i den följande kulturella utvecklingen medan deras kulturella egenheter också trängde genom det vendiska superstratum och gradvis förändrade det. På så sätt uppstod två eller tre sekler senare flera regionala kulturer: Villanova (Bologne), Golasecca (Milano), Este (Padova) och Melaun (Trento) i de närliggande Alperna - namngivna efter de viktigaste fyndplatserna.

Villanovakulturen sträckte sig söderut ända till Rom. I dagens Toscanaprovins influerade folket från den forna Belverde-Cetona-kulturen, förmodligen kallade tirreni (Tyrhenians), med sin stenkultur det venetiska superstratum. Flera sekler senare skiljer man fortfarande på två sätt att begrava de döda, vilket bekräftar de två olika folkslagens närvaro på detta område. Tirreni med skelettgravar och veneterna med urnor. Ca 700 f.Kr. försvinner två skilda begravningskulturer vilket tyder på att de har intergererats till en nation och denna kultur kallas Marinokulturen - detta var den kulturella grunden till etruskernas uppkomst, som ärvde sin organisationskraft från veneterna och de utarbetade stenkreationerna från tirreni.
Anton Berlot har relativt framgångsrikt lyckats tolka etruskiska, retiska och japodiska inskriptioner med hjälp av det slovenska språket och har tillsammans med Ivan Rebec skrivit boken So bili Etrušcani Slovani? (Var etruskerna slaver?) som gavs ut 1984.

Etruskerna expanderade norrut och ockuperade staden Felsina (Bologne) - de byggde också den närliggande hamnen Spina vid Adriatiska havet. Efter år 400 f.Kr. började så de keltiska invasionerna (se ovan). De besatte Golasecca-kulturens territorium vars venetibefolkning förmodligen var ligurerna. Kelterna fortsatte marschen in på etruskiskt territorium och det etruskiska Felsina fick det keltiska namnet Bononia. De hotade också Rom flera gånger tills de slutligen besegrades i slaget vid Telamon år 225 f.Kr. Efter detta började den oåterhållsamma romerska marchen norrut.

Svenska arkeologer har kommit fram till att Villanovakulturen varit i kontakt med Danmark och Sverige genom att man funnit identiska hällristningar i Bohuslän och i Skåne som i Villanovakulturen av t.ex. skepp med bl.a. segel. Skeppsättningar och urnor ska då också vittna om kontakt med norra Italien och östra medelhavsområdet.

Li Olsson menar att hus- och ansiktsurnetraditionen (se bild på husurna från Dolenjskaregionen i Slovenien ovan) i Nordeuropa härstammar från Villanovakulturen i norra Italien, och är ett tydligt exempel på hur en utländsk tradition integrerats i samhällen långt bort från ursprungsområdet. Intressant är att de husurnor som hittats på Gotland påträffats i skeppssättningar.
Skeppet hade troligen en mångfald av innebörder under bronsåldern i SydSkandinavien. Att det kan ha existerat en föreställning om skeppet som dödsskepp och färden till ett särskilt dödsrike, talar fynd av båtbegravningar och begravningar i skeppssättningar för, och att man i vissa gravar funnit rakknivar med skeppsmotiv, även de med skeppsliknande form. Många av skeppen är ristade i vattenflöden eller i nära anslutning till vatten.
Den nordiska bronsålderns idéutbyte med Medelhavets värld kan ha varit mycket mera intensivt än vad de arkeologiska fynden egentligen avslöjar, avslutar hon.

Kontakten med Norden borde förmodligen också ha skett via bärnstensvägen (se bilden ovan), som kontrollerades av veneterna.

Spåren efter veneterna finns i nomenklaturen samt i traditioner i Tyskland liksom i närliggande länder. Deras namn finns också kvar hos dagens wender (Sorber i Lausitz), winden (Kashubi i Pommern) eller windische (slovener) samt veneti (i Veneto, Italien). Deras spår finns alltså inom alla territorier mellan Baltikum och det Adriatiska havet, där det idag bor olika folkgrupper.

T.ex. så har vapnet hos Nedre Bayern en panter p.g.a. dynastiska relationer med Karantanien på 1100-talet. Men om vi går till rötterna längre bakåt i tiden så finns det i Bayern många slaviska, dvs. vendiska-slovenska namn över territoriet, men knappast något latinskt eller keltiskt, vilket vittnar om att det forntida folket talade ett språk nära besläktat med slovenskan. Under romartiden kallades territoriet, där dagens Bayern ligger, för Vindelitien.

Namnet är klart kopplat till venderna (veneti) som enligt J. Šavli hade sitt ursprung i Lausitzkulturen (se ovan), men enligt S. Pantelic i Donaus avrinningsområde (se nedan), och var bärarna av Hallstattkulturen (äldre järnåldern) efter 800 f.Kr. Kelterna som efter 400 f.Kr. var bärare av La Tène-kulturen (yngre järnåldern) bosatte sig också på detta område, men det är svårt att se hur omfattande. År 15 f.Kr. ockuperade romarna territoriet och gav namn åt det efter venderna och inte efter kelterna. Majoriteten av befolkningen var alltså fortfarande representerad av venderna. I Bayerns folkliga tradition kan vi också endast finna linden som livsträd (se del 1), som hos venderna, medan den keltisk-germanska eken saknas.
Efter romarrikets fall spred sig det germanska språket i dagens Bayern. Tydligen hade redan under romartiden flera germanska folk bosatt sig i Vindelitien bland den vendiska ursprungsbefolkningen som gradvis tog över deras språk.

Det vendisk-slaviska folket bebodde förmodligen samma territorium redan innan 500-talet (se ovan), det finns dock inte mycket skrivet om detta i historiska dokument, förutom hos Tacitus och Ptolemaios från första århundradet e.Kr., som placerade veneterna utmed kusten vid Baltiska havet. Ptolemaios kallar området till och med för den venetiska kusten. Pommerns statstradition (se nedan) är förmodligen antik. Germanska folk som burgunder, vandaler eller goter kunde tillfälligt ockupera territoriet.

Mellan floderna Elbe och Oder fanns många små vendiska folkgrupper bosatta. Tre av dessa utvecklades till territoriella stater: abodriterna (obodriterna), lusitzerna (eller veleterna, vilzerna) samt sorberna (eller soraber).

Lusitzerna bosatte sig mitt i det territorium som idag kallas Mecklenburg och mot floden Oder i öst. Abodriterna besatte territoriet nordväst om lusitzerna. Soraberna bosatte sig i området söder om Berlin.

Abodriternas statsformation, ur vilken sedan grevskapet av Mecklenburg reste sig, sträckte sig längs den baltiska kusten från viken Kiel (Kyl) till Warnowflodens mynning, där idag den stora Rostockhamnen ligger. Det sträckte sig inåt land där några viktiga slott växte fram, så som Velegard (Mecklenburg) vid dagens hamn Wismar (Vyšemìr) samt Zvìrin (Schwerin) och Dobin.

Vagrerna, en grupp som integrerades i abodriternas rike, bosatte västra delen av deras territorium, dvs. östra Holstein. De besatt även större centra som Liubice (Alt Lübeck), Starigard (Oldenburg), Plona (Plön) och Scharsdorf. En annan grupp som hörde till saten var polaberna, som var bosatta mellan floderna Trave och Elbe. Deras centrum var Ratibor (Ratzeburg), som ligger söder om Lübeck. Namnet fick det efter deras prins Ratibor. Öster om abodriterna, mellan floderna Warnow (Varnova) och Mildenitz bodde varnerna. I nära relation till abodriterna fanns även linianerna, som bodde söder om dem i Eldes, Löcknitz, and Stepenitz flodsänkor. På samma sätt var abodritierna förbundna med drevianerna i västra delen av Altmark, söder om Elbe. Abodriterna rike baserades framförallt på en militär försvarsorganisation där abodriterna hade den dominerande positionen.

Det finns många saker som tyder på att det forna Vendland/Vandalia inte germaniserades helt; de vendiska ortnamnens täthet över hela territoriet är så enormt att det är uteslutande att germanska kolonister skulle ha tagit över. Förutom Liubice (Lübeck), Ratibor (Ratzeburg) eller Starigard (Oldenburg) som oftast tas upp som exempel på vendiska ortnamn finns även Rybnica (Ribnitz), Bardo (Barth), Stralova (Stralsund), Uznoim (Usedom), Zvìrin (Schwerin), Lìšane (Lassan), Volegošt (Wolgast), Premislav (Prenzlau), Rìdegost (Riedegast), Mogyla (Mügel), Spandov (Spandau), Barnim (Barnau), osv.

De vendiska namnen finns även utanför Vendland, över hela det tyska territoriet. Nära Dortmund finns t.ex. Kamen (sten på slovenska). Erich Röth forskade kring ortnamnen i Thüringen och gav ut en bok med titeln Sind wir Germanen? Das Ende eines Irrtums (Är vi germaner? Slutet på ett misstag) i Kassel, 1967. Trots det germanska språket kan en stor del av det tyska folket ha vendiskt och inte tyskt ursprung.

Den vendiska traditionen och sedvänjorna forsatte att leva kvar i byarna. En av de mest typiska säregenheterna är lindträdet (ty. Linde, slo. lipa), som har bevarats som livets träd (se del 1) och finns kvar i byar över hela östra och mellersta delarna av Tyskland. Också majstången (ty. Maibaum, slo. mlaj) är en vendisk och inte en germansk symbol (se del 12). Denna finner man över hela territoriet mellan det Baltiska och Adriatiska havet (se bild ovan) oavsett språket som folket talar. Tyska traditioner kom att överväga i städer och var också viktiga i handels- och politiska och ekonomiska maktcentra. Deras invånare var en del av en industriell och vibrerande stadsmiljö. Det vendiska folket var landsortsbor, men de hade sin juridiska tillhörighet (se ovan).

Landsortsborna och deras kultur övervägde fram till 1800-talet då den industriella utvecklingen gjorde att det vendiska folket började flytta in i städerna. Även om de redan talade tyska, så skilde de sig förmodligen från sina landsmän som härstammade från de urtida germanska områdena.
I Berlin, där den symboliska avenyn Unter den Linden (Under lindträden) vittnar om den urgamla traditionen och det vendiska folkets karaktär, hände samma sak.

Den vendiska traditionen byggde alltså på en form av demokrati. Liksom i det forna Karantanien (se del 1), i vilken byrådet "sosednja", som leddes av byns borgmästare "župan", utförde alla grundläggande plikter samt fungerade som en rättsinstans på lägsta nivå (se del 1). Rådet samlades under lindträdet, som innebar livsträdet och var ett heligt träd (se del 1).
I karantansk-slovensk tradition upprepas frasen "i skuggan av lindträdet" ofta. Linden gav i egenskap av livets träd gudomligt beskydd, vilket betydde att Gud/gudomligheten själv vakade över rådet och deras beslut i fall där man avgjorde skuldfrågor i rättstvister.

Borgmästaren och rådet satt runt ett stenbord, som också sågs som ett domstolsbord. Omkring år 1500 e.Kr. flyttades "sosednja" in i slotten och avlägsnades på så sätt från gudomlighetens skugga under linden. Renässansen bytte ut det mystiska medeltida tankesättet mot rationalism.

I några av byarna i Istrien och det venetianska Slovenien (se del 4), den slovenska delen av Friuli (se del 6), flyttade "sosednja" till kyrkans förhall. Från 1420 till 1797 var det venetianska Slovenien med Friuli en del av Republiken Venedig (se ovan). Det venetianska Slovenien åtnjöt då autonomi och byråden som leddes av borgmästare var lagligt erkända.

Byarna var förbundna med det stora rådet "velika sosednja", som hade funktionen av ett lokalt parlament, och en högsta domstol, som leddes av store borgmästaren "veliki župan". Stora rådet som bestod av tolv valda bisittare, som representerade folket, samlades också runt ett stenbord. Det fanns två stora råd. Den ena var förbunden med byarna i öst och den andra med byarna i väst. Båda råden hade gemensamma möten en gång om året eller vid behov vid kyrkan St. Kvirin (San Quirino) i områdets mitt.

I andra delar av det slovenska territoriet förlorade byråden sin makt sedan slutet av 1400-talet. De kom först under feodalherrens kontroll, sedan flyttades de som sagt in i slotten för att ge dem en provisorisk karaktär. Traditionen sade att folkets röst var Guds röst och utan lindens skugga skulle folkets röst förlora sin kraft och ge mer makt till den feodala herren.

I några slovenska byar hölls spontana rådsmöten (utan juridisk funktion) till efter 2:a världskriget, sedan dog de ut helt under kommunistregimen.

Sådana folkliga rättsliga råd "runt stenbordet i skuggan av lindträdet" var vanliga över hela Centraleuropa. De var varken av germanskt, romanskt eller av slaviskt (i dagens mening) ursprung. Stenbord, som dock finns bevarade som monument på olika ställen, är idag sällsynta, men ändå tillräckligt många för att vittna om ett arv från de urtida venderna eller veneterna, de förromerska och förkeltiska förfäderna.

Trots att det germanska språket spred sig över Centraleuropa och det romanska språket var allestädes närvarande i de södra delarna av Alperna, överlevde det venetiska substratum under den språkliga ytan fram till modern tid. På så sätt kan den överraskande likheten hos många sedvänjor, som förekommer i de Centraleuropeiska nationerna förklaras, varav en av dem var byrådet runt stenbord av vilka några har bevarats.

Fursten Boguslaw V hade sju arvingar, en av dem Margareta av Pommern (* 1366), som år 1392 gifte sig med Ernst I Järnet (* 1377) ärkehertig av Inre Österrike/Karantanien (se del 2). Hon dog 1410 i Bruck/Mur. I Krakow år 1412 gifte sig Ernst I Järnet med Zimburgis, dotter till Ziemovit IV, hertig av Masovien (idag en polsk provins). Att Ernst först gifte sig med en 10 år äldre prinsessa från Pommern och efter det med en prinsessa från Masovien, båda vendiska provinser, tyder på att det var viktigt att upprätthålla relationerna mellan vendiska stater, dvs. i detta fall Karantanien (Inre Österrike) med Pommern och Masovien. Ernst I Järnet lät sig bekräftas år 1414 enligt den slovenska installationsriten vid furstestenen och furstetronen som ledare över landet. Från hans andra äktenskap kom nio arvingar av vilka bland dem fanns hertig Fredrik V (* 1415), senare kung Fredrik IV och sedan kejsare Fredrik III (se del 2).

Erik av Pommern (*1382) var också döpt till Boguslaw. Hans far var Vratislaw VII, hertig av Pommern-Stolp (Slupsk). När fadern mördades 1382 besteg Erik furstetronen (1395 - † 1459). Modern var Maria av Mecklenburg (*1363 - † 1402) (se om Mecklenburg ovan), dotter till Henry III, hertig av Mecklenburg och Ingeborg av Danmark (*1347). Ingeborg var syster till Margareta I, drottning av Danmark (*1353 - † 1412). Margareta I gifte sig med kung Håkan IV av Norge. Efter hennes mans död blev hennes son Olof V kung av Norge år 1380. Men han dog 1387 och Margareta regerade Danmark och Norge. År 1389 besegrade hon Albert av Mecklenburg, den svenske kungen, och regerade också Sverige.

1534 blev Pommern lutherskt och 1618 utbröt ett krig mellan lutheraner och katoliker som varade till 1648 och blev känt som Trettioåriga kriget. Pommern led oerhört av detta - det har uppskattats att två tredjedelar av pommeranierna dödades eller flyttade iväg. Stora områden brann ner till marken. 1637 dog den siste ättlingen av Pommern-dynastin, Boguslaw XIV, hertig av Pommern. Pommeranerna hamnade under prins Elector av Brandenburgs kontroll genom att han hade gift in sig i Boguslaw-familjen. Elector av Brandenburg ärvde även Tyska ordens mark (Östpreussen) och fick titeln kung över Preussen och Pommern. Han regerade endast över Hinterpommern, då Vorpommern gick till Sverige genom Westfaliska freden (till 1815).

De tysktalande bosättarna blev förmodligen i andra och tredje generationen tysktalande pommeraner, det var i städerna som den tyska (sachsiska) kulturen och levnadsstilen koncentrerade sig. De var fortfarande små och stadsborna var fåtaliga. Majoriteten av invånarna bodde på landet där den urgamla vendiska traditionen dominerade.

Går vi längre österut stöter vi på slovienerna i Novgorod. De grundade Slovienien där, som sedan kallades Republiken Novgorod.

Den välkände ryske krönikören Nestor nämner det slovienska folket som en av de första ryska stammarna i sin "Povest' vremennych let" från 1000/1100-talet. Enligt Nestor bosatte sig de runt sjön Ilmen söder om Sankt Petersburg och grundade staden Novgorod. De kom med säkerhet från någon annanstans, men Nestor nämner inte från var eller när. Därför försöker fortfarande många forskare finna deras urhem.

Tacitus citerar indirekt om en bosättning veneter inom det finska området. Att denna grupp kallades veneter i väst är bevisat genom följande fakta: Fortfarande under 1500-talet kallas Finska viken på en sjökarta utarbetad av Olaus Magnus för Mare Finonicvm sive Sinvs Venedicvs. Sinvs Venedicvs (Venetiska viken) kan bara ha fått namnet efter slovienerna (Novgorod) som då redan låg under Moskvas överhöghet.

I berättelsens fortsatta handling kan man även i fortsättningen utläsa de slovenska (venetiska) och ryska etniska enheterna. Den välkände slovenske historikern Jože Pirjevec frånTrieste fann den intressanta uppgiften i Novgorods stadsbibliotek att den första prinsessan där kallades Slovenka.

Eftersom så många referenser pekar ut "slovenska" namn kan man dra den slutsatsen att Nestors Slovieni-region i nästan hela sin första period kallades Slovenien. Det finns också vittnesbörd om en slovensk dynasti som kallades Slovenich.

Slovenichdynastin:
• Sloven, Prins av Slovenien (Novgorod), 600-talet e.Kr.
• Ivan den Ärorike, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Vandal, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Burivoy, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Randver, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Ratibor, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Gostomysl den Förnuftige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 e.Kr.
• Vadim I den Modige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 - 862, 867, 870 e.Kr.

År 870 abdikerade slutligen Vadim (Vladimir) I († 872) och följdes av Godoslav, en varyag (viking), samt prins av Kiev som gifte sig med Umila, Gostomysls dotter. Men det verkar som om Godoslav sedan endast hade titeln som slovensk prins. Enligt urgamla traditioner erbjöds redan 862 hans son Rurik I av Slovensks invånare att bli deras ledare. Sedan regerade Ruriks dynasti med vissa avbrott i inledningen även över Nestors Slovenien.

Slovienernas förvaltingscentrum var först i Gorodišce (i betydelsen en fästning på en höjd). Det befann sig på en ö mitt i floden Volhov. Under 900-talet skapades nya bosättningar nära detta centrum på båda sidorna om flodbankarna. På ena sidan där Kremlin (citadellet) stod restes St. Sofia-katedralen år 989. Under 1000-talet lät prins Jaroslav bygga sin nya residens på andra sidan och kallade det Jaroslavovo dvorišce (Jaroslavs gård).

Den nya huvudstaden i det urtida Slovenien (i Ryssland), Novgorod, var alltså så viktig och rik att staten själv började bli känt som Republiken Novgorod eller endast Stora Novgorod. En del av staden hette Slovenski konec (Slovenska kvarteret). Det bredde ut sig bakom Jaroslavs gård. I dess hörn reste sig Slovenski holm (Slovenska höjden), där St. Peter och Paul-kyrkan restes senare ca år 1406.

Stora Novgorod var den första och enda republiken i Ryssland. Det var mycket mindre autokratiskt än andra ryska furstendömen under den tiden. Prinsen valdes av ett adelsråd som också är känt som Novgorod Vece, som innehade den lagstiftande behörigheten. Detta var det forna parlamentet, en demokratisk samling av företrädare för alla stadsdelar eller alla fria medborgare i viktiga ärenden. Vece inte bara valde utan avsatte också prinsarna. Trots att prinsen hade den högsta militära och juridiska makten hade han ingen administrativ funktion. Denna makt var oantastbar hos valda domare. De första folkliga församlingarna var för oordnade, därför samlades makten gradvis hos aristokratin.

Många motstridiga uppgifter inom akademikervärlden än idag vad gäller det slovenska ursprunget kan lösas genom att beakta veneternas existens.
Veneternas ursprungliga språk spred sig gradvis över många andra folk, som ur etniskt perspektiv aldrig varit veneter. Detta ledde till uppkomsten av benämningen "slaver", som är en akademisk konstruktion - den baserar sig enbart på språkliga likheter. Benämningens otillräcklighet i ursprungssammanhang blir mer uppenbar om man jämför med om man skulle kalla även de spansktalande mexikanarna, argentinarna osv. för romaner eller de engelskspråkiga amerikanarna för germaner. Tills nu har man inte insett att sloviener och slovener har gemensamma rötter som går tillbaka till förhistorien. Frågan om "slavernas" ursprung borde definitivt revideras.

Nya avhandlingar i Sverige menar på att också synen på vikingatiden bör revideras. Det finns alltså en koppling mellan de skandinaviska folken och folket i framförallt Novgorod, som vi ovan kommit fram till var ett venetiskt folk. I artikeln Vikingatiden hör hemma i sagorna från SvD står följande:

"Gravfält och boplatser längs vattenlederna in i forna Sovjetunionen visar på en omfattande blandkultur mellan skandinaver och slaviska folk. Det är inte spåren efter snabba militära anfall och tillfälliga besök, utan gravskick och vardagsföremål som visar på en etablerad kultur med starka skandinaviska inslag, framförallt under 800- och 900-talen.

Det skandinaviska kan spåras i föremål som ovala spännbucklor (exklusiva säkerhetsnålar till kvinnodräkten) och ringar med torshammare. Men ledtrådarna finns inte bara i det exklusiva utan också i vardagsföremål som kammar i gravarna, broddar, eldstål och nitar.

Under 1000-talet startar likartade processer på båda sidor av Östersjön. De leder till att folkslag blir nationer och nya städer som Sigtuna och Novgorod etableras som uttryck för en stärkt kungamakt. Storslagna kyrkobyggen utgör monument över den nya religionen/ideologin.
De fortsatt starka väst-östliga banden manifesteras i planerade äktenskap, som när Ingegerd från Sigtuna, dotter till Olof Skötkonung, gifts bort med fursten Jaroslav i Novgorod. Hon är begravd som helgon i katedralen i Kiev."

Mer om en förmodad koppling mellan vender och skandinaver kan man läsa på följande sida: Vends in Scandinavia.

I del 12 som handlar om den slovenska mytologin kan man också (snart få ) läsa mer om kopplingen till Skandinavien via bl.a. Odin, Triglav och Svetovit.

Det finns olika företeelser som indikerar att veneterna också nådde Spanien: Spain, is it in its origin a Venetic name?

Moderna encyklopedier nämner att veneter befunnit sig på framförallt tre ställen i Europa, dvs.:
- en antik benämning (latin venedi eller venethi) på vender vid Wisla (se ovan),
- ett icke italiskt folk som under antiken levde i nordöstra Italien (latin veneti), har gett namn åt regionen Veneto (se ovan)
samt
- ett västkeltiskt folk i nordöstra Bretagne under antiken (latin veneti):

Strindberg skriver i Sveriges anor (se ovan) angående dagens Bretagne:
"Endast två ord till om Aremarica (Armorica). Där bodde Veneter (vender, vindeliter), Redoner (från Raetien?), Carnuter (från Cärnthen?)." (Sveriges anor, sid 384)

Det är mycket intressant att han nämner att där (i Armorica/Bretagne) bodde folk som härstammar från andra förmodade forna slovenska kungariken (se del 4 och nedan).

Idag talar även folket i Bretagne ökeltiska och tillhör den keltiska folkgruppen. Förklaringen till detta är troligen att romarna utrotade de venetiska invånarna av Armorica, som hade gjort ett så starkt motstånd, nästan totalt och under perioden som följde bosatte sig kelter från de brittiska öarna som talade ökeltiska i det nästan uttömda Armorica.

Trots det kan man fortfarande hitta språkliga likheter mellan språket i Bretagne och slovenskan (exemplen hämtade från boken ovan):

Även det bretonska namnet på Bretagne, Brezhic, har som synes sin motsvarighet i det slovenska språket där breg/brežice betyder sluttning mot vattnet. En stadsdel i den slovenska staden Novo mesto, som sluttar ner mot floden Krka, heter Breg (se bilden till vänster) och den slovenska staden Brežice har en gång stått närmare floden Sava, vars fåra med tiden har flyttat på sig.

Mer om problemen kring att särskilja veneterna och fastlandskelterna kan man läsa på följande sida: The Vends and the Celts

Frågan är vart fastlandskelterna tog vägen. En stor majoritet romaniserades med säkerhet. I folkmun kallades de lahi (av venderna i Centraleuropa) eller vlahi (av sydslaverna) eller welsche av germanerna. Denna benämning omfattade sedan alla italienare och rumäner (och även polacker, se ovan). De första refereras till som lahi eller welsche och de senare som vlahi. Det första rumänska furstendömet hette Wallachia (Valakiet), vilket idag är namnet på en rumänsk provins.

Det verkar som om flera bynamn i Slovenien som Laško, Lašce, Lahovci, Laška vas osv. vittnar om en närvaro av keltiska öar i det vendisktalande området. Däremot utgjorde de nog inte språköar av romaniserade kelter, då det i lokalbefolkningens dialekter inte finns karakteristiska romanska ord, medan det i slovenska byar och städer, där senare tysktalande folk slog sig ner, finns många tyska ord bevarade i lokalspråket. Alltså vittnar bynamnen om närvaro av kelter som talade det språk som låg venetiskan nära, dvs. fastlandskeltiskan.

Davorin Trstenjak (se del 14) skrev under 1800-talet om de adriatiska veneterna (se ovan), hörande till den vendisk-slaviska familjen. Han betonade deras släktskap med de armoriska (Bretagne) och baltiska veneterna.

De äldsta veneterna kunde endast komma till Troja från Donaus avrinningsområde. Homeros nämner pannonierna i det trojanska kriget, en synonym till veneter. Han berättar om dardanerna vid floden Morava, där veneterna bodde och slutligen om thrakerna, som enligt den armeniska geografin (cirka 450 e.Kr.) bestod av 25 slaviska stammar.

Alla dessa data visar tydligt att veneterna bara kunde ha kommit till Troja från Donaus avrinningsområde och att deras ursprungliga hemland är att söka där. pålarkulturen (se ovan), bärnstenskulturen (se ovan) och urnfältskulturen (se ovan), som mest tydligt visar sig i Slovenien, bekräftar detta.

Vi delar inte uppfattningen att urnfältskulturen härstammade från västrslaver, grundare av Lausitzkulturen i sydöstra Tyskland omkring 1200 f.Kr., eftersom grundarna av denna kultur var veneterna i Donaus avrinningsområdet, där denna kultur är mycket äldre än i väst.

Slovenerna är autoktona i dagens slovenska territorier i ordets rätta bemärkelse. De har inte invandrat från öst eller väst. Deras ursprungliga hemland ligger i deras nuvarande områden. Detta är kärnan i det nya historiska konceptet (paradigmet).