|
|
Den
grekiska myten om Jason och argonauterna påstås
utspela sig bland annat där Sloveniens huvudstad, Ljubljana,
nu ligger.
För
mycket länge sedan när Jason hade stulit det Gyllene
Skinnet från Kung Aites flydde han med sitt skepp tillsammans
med sina kompanjoner, argonauterna, från sina förföljare
och hamnade i floden Donau istället för att färdas
söderut utmed Egeiska havet. De kunde inte vända,
utan forsatte färden motströms längs floden
Donau, Sava och slutligen Ljubljanica. De stannade vid Ljubljanicas
källa, tog isär skeppet och bar det i bitar på sina
skuldror fram till Adriatiska havet, satte ihop skeppet där
igen och fortsatte hemmåt.
På området
mellan dagens Vrhnika och Ljubljana hittade argonauterna en
stor sjö och ett träsk intill. Där någonstans träffade
deras ledare Jason på ett
stort träskmonster, kämpade mot det och dödade
det.
Detta
skulle då ha varit Ljubljanadraken, som än idag
bor på toppen av slottstornet i Ljubljanas stadsvapen.

|
Med
ovan nämnda
myt inleder jag denna del som handlar om slovenernas återuppväckta
intresse för sin historia. Sedan Valvasor på 1600-talet
skrev sitt omfattande verk om de slovenska områdena (se del
3) så har det slovenska folket ständigt översköljts
av och härjats av olika intressen och ideologier vars gemensamma
intresse låg i att deras historia
fördunklades eller
förvanskades.
För att anknyta till Narnia (se startsidan): "Den
"historia" man fick lära sig i Narnia under Miraz'
herrevälde var tråkigare än den sannaste historia du
nånsin har läst och lögnaktigare än den mest spännande äventyrhistoria" (
C.S. Lewis: Caspian, Prins av Narnia).
Myten
Jason och argonauterna knyter an till
allt från mytologi i allmänhet,
till fynden i Ljubljanaträsket, där myten ovan utspelar
sig och till de gamla
grekerna som nämner veneterna (se nedan).
Slovenerna skulle enligt venetiteorin (se nedan)
vara arvingar till veneternas språk och kultur.
|
I
Ljubljanaträsket (Ljubljansko
barje) upptäcktes 1875 en bosättning byggd på pålar liksom bosättningarna,
som hade hittats i Schweiz 1854 och tio år senare även i Koroška
(Kärnten). Man har nu kommit fram till att de äldsta bosättningarna
i träsket härrör från första hälften av 4000-talet f.Kr (äldre stenåldern).
Hittills har man där hittat 23 bosättningar.
Kolišcarji (pålarfolket)
eller mostišcarji (brofolket), som de också kallas,
var jordbrukare, boskapsuppfödare och jägare. De bodde
i trähus
byggda på träpålar,
som slogs ner
i sjöbotten. De trodde
på Moder Jord, vördade solen och tillverkade fin keramik,
som användes
till både vardagliga och andliga bestyr. Ibland handlade de med
folk alltifrån Mellanöstern till Nordeuropa. Utmed den gamla
handelsvägen
från Svarta havet utmed Donau, Sava och Ljubljanica och sedan
med skeppet
på axlarna
till Adriatiska havet skulle även den gammalgrekiske hjälten
Jason ha tagit sig fram
med sina argonauter, enligt myten ovan.
|
 |

|
Träskmarken
bjuder hela tiden
på nya fynd. Man
har hittat ett trähjul med vagnsok, som av
experter anses vara ca 5500 år gammalt. Det är det äldsta
hittills funna hjulet i världen. Trähjulet
och oket, som förmodligen tillhört en vagn, hittades
2002. Se hemsidan.
Våren 2003 utfördes ett antal analyser (arkeologiska, dendrokronologiska
och radiokarbonat).
Radiokarbonatanalysen, som utfördes vid institutet VERA i Wien, visade att
hjulet är ca 5350-5100 år gammalt (dvs. härstammar från
ca 3350-3100 f.Kr.). Hjulet är gjort av askträ och mäter 72 cm
i diameter. Oket är av ekträ och är 124 cm långt.
Man använde alltså även vagn under samma tid som i Mesopotamien, som hittills
ansetts vara hjulets ursprungsland.
I Ljubljanaträsket
har man även funnit
den romerska staden Emonas stadsmur m.m. |
 |
I
september 2008 fann man i Ljubljanaträsket på floden
Ljublanicas botten en pilspets i trä som är
ungefär 38-45 000 år gammal - det första
fyndet i världen i sitt slag.
Det var medemmar i Gruppen för undervattensarkeologi (ZVKDS) under
Barbara Nadbaths och Miran Erics ledning som fann den. Åldern bekräftades
av radiometriska undersökningar i laboratoriet Beta Analytic i
Miami och vid RLA i Oxford. Pilspetsen är gjord av idegran
(Taxus) och på ena sidan har ett överdrag av koda bevarats. |
 |
Framförallt
så placerar man bosättningarna i den yngre stenåldern
och bronsåldern, respektive delvis i järnåldern.
Arkeologer har som sagt
hittat sådana bosättningar vid de schweiziska
alpsjöarna (t.ex. Cortaillod, Morigen,
Robenhausen), men framförallt vid Neuchatel och Genevesjön. Även
i Norditalien (Mercurago, Lagozza, Peschiera in Polado) har existensen
av sådana bosättningar bekräftats, liksom på några
ställen i Tyskland (Friedrichshafen, Aichbuhl, Riedschachen,
osv.). Man skulle också kunna säga att Venedig och
Amsterdam är avlägsna arvtagare till pålar-/brokulturen,
eftersom de har byggts på massiva träpålar.
Till idag har sådan kultur även överlevt hos
folk i sydöstra Asien, i Afrika och Amerika.
Det finns en historieroman skriven av Janez Jalen (1891 -
1966) om mostišcarji (brofolket) med titeln Bobri (Bävrar).
|
 |
|
Under
mellankrigstiden drog de arkeologiska fynden i Ljubljanaträsket
till sig prästen
Janez Jalens
uppmärksamhet. I sin författarfantasi vandrade han in i
en annan tid då träsket såg annorlunda ut. Han återvände
till romartiden, då sjön blev ett träsk, och ännu
längre bak i tiden när det där fanns
hela byar byggda på pålar i sjön. Han förstod
detta som en del av det förflutna
som också formar vår nutid. Efter att hans hembyggd 1941
besattes av tyskarna och han själv bodde i det av italienarna
ockuperade Ljubljana, började han förverkliga sin dröm
om att skriva om pålarkulturen i
sitt största litterära verk, Bobri. Som om han
själv hade varit där på den tiden, skriver han mycket
målande
om omgivningarna och årstidens växlingar samt om pålarfolkets
liv genom flera generationer; den sociala strukturen, relationerna,
religionen, det
praktiska arbetet
med byggandet av pålhus, fiskarnas och jägarnas hårda
liv, kontakten med andra bosättningar längre bort, mm.
Samtidigt pågår ett familjedrama
med en konflikt mellan två bröder om
ledarskapet över det egna folket. Jalen beskriver även
pålarfolkets
möte med argonauterna (se ovan). |
En
film om Janez Jalen, Ostrorogi
Jalen (Vasshornade Jalen), spelades in under 2002. |
|
Andra
fynd har hittats på andra håll i Slovenien, som t.ex.
det mest kända fyndet - flöjten från Divje babe
i dalen Idrijca vid orten Reka i västra Slovenien - en neandertalarflöjt
från
43 000 f.Kr, troligen det äldsta hittills funna instrumentet
i världen. |
I
maj 2007 hittade man en grav med rikliga fynd vid de arkeologiska
utgrävningarna vid Kapiteljske njive i Novo mesto
(se nedan). Den nyupptäckta graven innehöll bronssmycken
och keramik från senare 600-talet f.Kr. Där hade en
högt
uppsatt kvinna begravts omkring år 600 f.Kr. I hennes grav
fanns en bronsspira vars topp smyckades med kedjor, på vilka
det hängde
metallplattor, även i form av hästar - de rasslade och
pinglade när man skakade på dem.
Utgrävningarna där har annars pågått länge (i
25 år) och man har hittat många fynd, som kan ses på det
sedan 2008 utökade Dolenjski
muzej (Dolenjskamusséet). Man har tidigare hittat minst
30 förhistoriska gravar samt några tusen gravar från
senare bronsåldern samt äldre och yngre järnåldern.
Detta område hade använts som gravplats i närmare tusen år,
vilket är enormt i jämförelse med den moderna stadens 600-åriga
historia. Man har även hittat fler än 600 gravurnor där
från 200- och 100-talet f.Kr. Urnor i formen av hus är typiska
för Dolenjskaregionen. De föreställer också hus med
tuppar, som på verkliga hus symboliserade den nya dagen, men som
på urnan
symboliserade det nya livet efter döden. |
|
 |
Under
första årtusendet f.Kr, under äldre järnåldern,
uppstod bosättningen Cvinger vid Dolenjske Toplice,
som utmärks
av en by omgiven av en mur, jordgravar och järnprodukter,
vilka tillverkades i masugnar av järnmalm som hade insamlats
i området. Det var just järnet som förband södra
Italien med folket på Pannonienslätten, Alperna, Balkan
och detta område i Dolenjskaregionen. Byggnaderna som stod
innanför muren var av trä, några hade även
stengrund. Man hade strukit på lera på väggarnas
utsida. I byn har man hittat bitar av keramikkrukor, lertyngder
för
bl.a. vävning, slipstenar och stenmortlar för att mala
säd.
Grundfödan bestod av kött från tamboskap (får,
getter, grisar, kor), olika sädesslag (vete, hirs, korn) och
massor av senap. Jakt ägnade man sig åt endast för
att fylla ut invånarnas måltider.
Förutom att man ägnade sig åt keramik, så utgjorde
järntillverkning och smedjebruk grunden i invånarnas ekonomi.
Vid bosättningen fanns ett område med masugnar. I gravarna intill
begravdes de döda i träkistor. Några av jordhögarna
användes i upp till 300 år, varför man tror att de varit
släktgravar, som användes i flera generationer. I gravarna har
man funnit olika krukor, järn- och bronsvapen så som spjut,
yxor, hjälmar, även färgglada glashalsband, bronsarmband,
vristarmband och broscher. |
Bland fynden i Cvinger är
en bronssitula en av de mest värdefulla. Den är dekorerad
med tre band föreställande
olika scener: en tvåhjulig dragvagn med
förare,
ryttare, en rad med människogestalter och djur, som visar
på det övre samhällskiktets betydelse och välmående
i byn mitt under det första årtusendet f.Kr. Situlan
från
Cvinger är en av de viktigaste artefakterna inom situlakonsten
i Europa. Även vid utgrävningarna i Novo mesto har
man funnit ett par situlor, som man kan skåda på
det ovan nämnda muséet. Situlan och stadens tidiga
historia är också huvudtemat
i det nya vandrarhemmet Situla i Novo mesto.
Än viktigare är situlan
från Vace i brons, 23,8 cm hög, som
grävdes
upp i en gravhög från
järnåldern
(500-talet f.Kr.) vid Vace år 1882. Den är
berömd för sin utsökta utsmyckning, som är
en berättelse framställd i tre rader och
hör till den europeiska tidiga historiens mästerverk. Situlakonsten
hör till veneternas kultur och denna situla
pryder också bokomslaget
på boken nedan.
|

|
Vilka var då veneterna och vad talade de för språk?
Liksom slovenske Franc Jeza (se del
7) drog slutsatser om en språklig och etnologisk
koppling
mellan slovener och skandinaver hade
svenske August
Strindberg (1848 - 1912) sökt Sveriges
anor genom att bl.a. jämföra ortnamn.
Han trodde att det fanns en tid då man talade ett annat
språk
i dagens Sverige:
"Att våra ortnamn, särskilt sjöarnas,
icke kunna härledas ur fornnordiska språk, antyder
ju, att de icke äro appellativer eller betyda något.
Detta återigen angiver att de äro införda, och
på en tid, då landets språk var ett annat." (Sveriges
anor, sid
385).
Han såg också samband mellan
de svenska ortnamnen och områdena som hade bebotts och beboddes
av slovener, men tydligen utan att vara nämnvärt medveten om
det slovenska folkets existens, då de ju ingick i det österrikiska
imperiet:
"Per Wieselgren har i sin ståtliga Propylä till
vår forn-historia (Ny Smålands Beskrivning)
framlagt några mycket tänkvärda inkast
mot de äldsta
annalisterna, utan att han förmår lösa
motsägelserna
dock. Men detta har givit mig anledning tro, att de till
oss invandrade från det sydliga Järnbäraland
(Noricum), medfört minnen från hemlandet, och
när det stundom
i annalerna talas om Dacia, Noricum etc., det menas urhemmet
söder om Donau (Nieder-Oesterreich)." (Sveriges
anor, sid
409)
"Om man ser på österrikiska kronländernas
vapen, skall man återfinna örnen, gripen, de
tre lejonen, och de tre strömmarna, vilka senare ännu äro
oförklarade.
(Jfr härmed svenska landskapens och städernas
vapen.)" (Sveriges
anor, sid
411)
|
Idag har i Slovenien
intresset vaknat upp för
sambanden mellan ortnamn runt om i Europa, som framförallt
har med veneterna att göra. Det kan man se bl.a. på Veneti.info.
Sambandet mellan slovener,
veneter och svenskar skulle då vara att veneterna var ett
vida spritt folk i
Europa, som också hade nått Skandinavien. "Det
andra språket", som man enligt Strindberg talade i Sverige förr,
skulle då vara det venetiska,
som sedan germaniserades (se nedan), men som i slovenskan i större utsträckning
lever kvar.
Matej Bor (se del
7), Joko Šavli,
och Ivan Tomaic gav 1996 ut den engelska versionen
av boken Veneti: First
Builders of European Community.
I venetiteorin (se nedan) beskriver
de ett språkligt och
kulturellt samband mellan slovenerna och de forna veneterna. Detta
genom studier
av toponymer, gamla skrifter mm., som antyder att slovener (slaver,
se nedan) funnits på samma område
redan under och innan romartiden och som motsäger teorin att
de skulle ha kommit till området
under 600-talet (se även Florin Curta: The Making
of the Slavs , del
7). Venetiteorin
kan också jämföras med vad som stod om slovenerna
i Weltgeschihte (se del
4). |
 |
Pantrar över
ingången till
katedralen Gospa Sveta (Maria Saal) |
Joko Šavli (1943-2011)
var en slovensk författare, historiker och
professor i ekonomi, som kom från Italien. Han föddes
i Tolmin som då var en del av italienska kungariket, men
som nu tillhör
Slovenien. Han tog examen i företagsekonomi vid universitetet
i Ljubljana 1967. Sedan studerade han vid universitetet i Wien,
där han doktorerade i sociologi och ekonomi 1975. Sedan 1978
undervisade han vid den slovenskspråkiga tekniska handelsskolan
i Gorica/Gorizia i Italien.
Šavli blev känd i Slovenien i mitten av 80-talet när han framförde
venetiteorin tillsammans med poeten och lingvisten Matej Bor. Enligt denna var
alltså slovenerna inte ättlingar till slaver som kom till Balkan med
folkförflyttningar under 500-talet, utan härstammade från det
proto-slavisktalande folket kända som veneterna. Teorin stötte på motstånd
i akademiska cirklar, men vann popularitet i Slovenien och intresse utomlands. |
Om
detta menade Šavli: "Även om jag inte officiellt
har studerat historia, så opponerar jag mig som medveten
sloven mot akademiker som förvanskar historiska fakta för
att tjäna politiska syften (se del
7), särskilt dem
vid universitetet i Ljubljana (Slovenien, ex-Jugoslavien). Efter
1:a världskriget,
när Jugoslavien först formerades med sitt centrum i
den storserbiska huvudstaden Belgrad (se
del 6), förberedde
de grunden för en falsk tolkning av den slovenska historien.
Efter 2:a världskriget fortsatte den jugoslaviska kommunistregimen
med sitt förtryck av Slovenien och dess universitet (se
del 7). Under
den serbdominerade nya regimen påmindes slovenerna
ständigt om att de är ett folk "utan historia" -
ett folk som innan de räddades in i den sydslaviska gemenskapen
befann sig under ett tusenårigt "tyskt ok", så som
Belgrad ville att slovenerna skulle tro om sig själva. Denna
tolkning spreds också som ett "vetenskapligt" uttalande
av slovenska akademiker, skolor och nationella medier för
att skapa mindervärdeskomplex i slovenernas psyken. Slovenerna
skulle skämmas för sin slovenska folktillhörighet,
särskilt inför det storserbiska folket, som grundade
Jugoslavien och som försökte resa sig över dem.
Det var samma metod som hade använts av den stortyska rörelsen
under den österrikiska monarkins sista årtionden (se
del 5)."
Redan i början av 80-talet började Šavli publicera artiklar
och essäer som särskilt handlade om den medeltida staten Karantaniens
(se del 1) traditioner.
I sina böcker underströk han den politiska
och kulturella kontinuiteten mellan den proto-slovenska staten Karantanien
och det senare grevskapet Kärnten. En av Šavlis mest berömda
upptäckter är den svarta pantern som Karantaniens vapen (se
del 1). Bland hans verk
finns följande:
(på slovenska)
• Veneti: naši davni predniki (Veneterna: våra urtida
förfäder), 1985, tillsammans med Matej Bor och Ivan Tomaic;
• Slovenska drava Karantanija (Slovenska staten Karantanien),
1990, (se länk);
• Slovenska znamenja (Slovenska symboler), 1994, (se del
1);
• Slovenija: podoba evropskega naroda (Slovenien: bilden av en
europeisk nation), 1995;
• Etrušcani in Veneti (Etruskerna och veneterna), 1995, tillsammans
med Ivan Tomaic;
• Slovenski svetniki (Slovenska helgon), 1999, (se länk).
• Zlati cvet - bajeslovje Slovencev (Guldblomman - slovensk mytologi),
2008, (se del 12)
(på engelska)
• Veneti: First Builders of European Community, 1996 (se ovan);
• Slovenia: Discovering a European Nation, 2003 (se länk).
|
Venetiteorin är
ett fenomen, som används
för att beteckna forskning kring de europeiska urinvånarnas,
veneternas, historia - i samband med deras bosättningskontinuitet
från åtminstone 1000-talet f.Kr. till idag. Grunden
i den venetiska teorin är tesen att de paflagoniska, adriatiska
och även baltiska samt armoriska urinvånarna, s.k.
eneti, veneti, venedi, vendi faktiskt var slavernas förfäder.
Bland huvudbevisen skulle vittnesmålen från historikern Jordanes (500-talet)
och kronisten Fredegar (600-talet) samt även
biografin om St. Columb (år 615) vara.
Under
medeltiden hördes det oftare röster om det traditionellt
slaviska ursprunget hos tyskarnas grannar venderna och i och
med detta även teorier om de tyska vindernas, vindišernas
slovenska ursprung (se del 3). Enligt den tyske historikern Helmold (1100-talet)
skulle slaverna förr ha kallats vandaler och nu vender.
Senare (under 1400-talet) anslöt sig till en liknande tankegång även
den tyske historikern Albert Crantz, som tillsatte tesen
om vendernas, resp. vandalernas, slaviska ursprung över
större delen av Europa (från Polen till Dalmatien).
Dessa tankegångar togs över av många författare
bland slovenerna, särskilt från den protestantiska
perioden (se del
3) och vidare. Kronisten Antun Vramec (se del
4) och även språkforskaren Adam Bohoric (se
del 3, båda
från 1500-talet) samt historikern Janez Vajkard Valvasor (1600-talet, se del
3) var av åsikten att veneter, vender, vindišarji
och slovener var av ett och samma folkslag.
Den
förste som med vetenskapliga mått på allvar ägnade
sig åt idén om slaver som ursprungsbefolkning, var den
tjeckiske slavisten Pavel Josef Šafarík (1795-1861).
Bland slovenerna forskade språkforskaren Davorin Trstenjak (1817-1887)
om slovenernas ursprung. Hans tankegångar hade delvis stöd
i den tyska historiska läroboken Helmolts Weltgeschichte (i
slutet av 1800-talet, se del
4). Bland experterna framträdde även den italienske
historikern, antropologen och språkforskaren Giuseppe
Sergi (1841-1936), som bland annat utvecklade teorin om att
latinet kom till genom en sammansmältning av urslaviskan och
en ickeindoeuropeisk ursprungsbefolknings språk på italienskt
område. Detta överensstämde också med Henrik
Tumas (se del 14) samt venetologen Davorin unkovics (1858-1940)
språkforskningar.
Efter att 2:a världskriget medförde tystnad inom detta område,
höjdes under mitten av 80-talet starkare röster i ämnet. Teologen Ivan
Tomaic och ekonomen Joko Šavli började
i tidskriften Glas Korotana (Korotanas röst) ge ut studier
om veneter som slovenernas förfäder. Huvudtemat i bevisföringen,
att slovenerna är västslaver, ättlingar till det förromerska
folket veneterna, stöder sig också delvis på upptäckter
hos andra experter, t.ex. Erich Röth, T Lehr-Splawinsky, Giacomo Devoto,
Hans Krahe och andra. Tomaic och Šavli ackompanjerades av slavisten
och akademikern Matej Bor, som läste och tolkade venetiska
och etruskiska skrifter med hjälp av slaviska språk, framför
allt slovenskan. 1988 gavs den tyska originalutgåvan Veneti,
våra
urfäder ut i Wien, ett år senare kom den slovenska versionen.
Efter att boken givits ut tog de officiella slovenska historiekretsarna
i tidskriften Arheo bestämt avstånd från uttalanden
i boken och språkforskare höll inte med Matej Bor i hans upptäckter.
Men tesen om slovenernas venetiska ursprung slutade inte med detta. Polemiken
mellan två ursprungsidéer fortsatte i den slovenska allmänna
debatten. Efter Matej Bors död 1993 anslöt sig mag. Lucijan
Vuga (1939-2006) mer aktivt, med sina verk, till dem som försvarar
kontinuitetsteorin. Samtidigt började en grupp experter under ramen
för "Teorin om den paleolitiska kontinuiteten" stötta
idén om de flesta centraleuropeiska språkgruppers inhemska
ursprung. Professor in emeritus i Utrecht, Mario
Alinei, italienare
och anhängare till kontiuitetsteorin, är grundare av och redaktör för tidskriften
Quaderni di semantica, f.d. ordförande för Atlas
Linguarum Europae under UNESCO:s
flagg, ordförande för Societé Internationale de Geolinguistique
et de Dialectologie och författare till flertalet vetenskapliga verk. |

|
France
Bezlaj (1910-1993) är
en stor och originell, till och med legendarisk personlighet
inom den slovenska slavistikens område och en obestridlig
vetenskaplig auktoritet.
Han
föddes i Litija, skolade sig i Kranj och i Ljubljana samt
började sedan studera slavistik vid Ljubljanas universitet.
Redan innan han tog examen vistades han i Prag i några år,
där han bl.a. bekantade sig med fonetiska forskningsmetoder
och med själva ämnet i Josef Chlumskis laboratorium
för experimentell fonetik. Efter att han doktorerat (1939),
undervisade han några år vid Beigradgymnasiet.
Efter kriget var han under en kortare tid lektor i tjeckiska
(1950) och sedan i några år vetenskapsledamot vid
slovenska vetenskaps- och konstakademin. 1958 återvände
han åter till de filosofiska fakulteten som oregelbunden
professor i jämförande slavisk språkvetenskap
och stannade där fram till 1980. Att gå i pension innebar
för
honom endast ett slut på det pedagogiska arbetet, för
med sitt vetenskapliga arbete fortsatte han regelbundet i den
mån hälsan tillät detta. Hans vetenskapliga förtjänster
skattades högt redan under hans livstid och han fick de
högsta inhemska och utländska utmärkelserna, t.ex.
Prešerenpriset (1957),
orden för förtjänster
för nationen med guldstjärna (1969), utnämning
till professor emeritus vid filosofiska fakulteten (1981),
hedersdoktor vid Ljubljanauniversitetet (1991) och
medlem i flera slaviska akademier: slovenska vetenskaps- och
konstakademin (1964), vetenskaps- och konstakademin i BiH (1973),
den forna jugoslaviska akademin i Zagreb (1983) och polska vetenskapsakademin
i Krakow (1992). |
Genom
hans förtjänst grundades etymologiska-onomastiska sektionen
vid SAZU,
där han först verkade nästan ensam, och ledde
denna också fram till sin död, och genom hans uppmuntran
grundades även sektionen för historiska ordböcker vid SAZU (1972),
inom ramen för vilken man systematiskt skulle undersöka
och ge ut slovenskt historiskt material, vilket tidigare hade
bromsats upp av olika omständigheter.
Genom
sin forskning kom han fram till att det slovenska språket
inte på långt när var så utforskat, som
bl.a. hans lärare Ramovš trodde, och att det p.g.a.
otillräcklig utveckling, inte bara inom den slovenska lexikologin,
gömde sig en rad öppna slavistiska frågor, som
borde undersökas och ges underbyggda lösningar. Han
började
därför ändra på sitt koncept kring etymologiska
ordboken, som alltmer även gav en överblick över
och en inblick i kulturhistorien. Han plöjde isen och kom
fram till överraskande och många gånger godtagbara
lösningar.
Han
skrev över tvåhundra artiklar och diskussioner samt
flera böcker, som gav honom internationellt erkännande
och som idag hör till grundläggande slovenska arbeten
inom området: Slovenska vodna imena (Slovenska
vattennamn), I - 1956, II - 1961, Eseji o slovenskem jeziku (Essäer
om det slovenska språket), 1967, Etimološki slovar
slovenskega jezika (Det slovenska språkets etymologiska
ordbok), I - 1976, II - 1982, samt postumt III - 1995 och IV
- 2005.
I
motsats till sin lärare Ramovš hävdade Bezlaj
att slovenskan inte härstammar från en enhetlig språklig
(folkstams-) förlaga, utan verkar vara en blandning av olika
slaviska talspråk, som en gång skilde sig från
varandra, både för att de tillhörde olika kronologiska
nivåer (han antar att de sista inflyttningarna kom under
ungrarnas intrång, se del
4) och för att de kom från
olika urslaviska talspråk. Detta ställningstagande
har visat sig konstruktivt under senare tid, då även
andra slaviska språkhistoriker börjar komma fram till
liknande slutsatser vid forskning kring slaviska talspråk.
Bezlaj
hör till de slavister som kommit fram till att tillståndet
för de urslaviska talspråken under tiden för
de s.k. slaviska folkvandringarna var mer invecklat och ickeenhetligt än
vad man trodde för några årtionden sedan. Denna
idé väcker intresse återigen särskilt
under nyare tid i samband med systematiska dialektologiska undersökningar
då denna också bekräftas.
Angående
slovenskans ursprung uttalade Bezlaj följande: Det finns
mer än tillräckligt med bevis för att den slovenska
språkgrunden är av nordslavisk typ, som från
början även utvecklats under en ständig sydslavisk
påverkan (Fr. Bezlaj 1967, 122).
Men
denna sydlaviska påverkan på slovenskan som Bezlaj
nämner kan
också ur ett annat perspektiv till stor del ha varit det
omvända
- att en stor del av ordförrådet hos det venetiska/slovenska
substratum som sträckte sig även över Balkan (se del
4) förblev kvar när de
sydlaviska folken flyttade in (se del
14), vilket kan förklara det omfattande gemensamma ordförrådet,
men också de stora skillnaderna i språkmelodin samt
språkens
skilda strukturella och stilistiska egenskaper också förenat
med skillnader i kultur och traditioner (se nedan). |
Jag
ska gå bakåt i tiden från
det Slovenien som finns idag, för att försöka
reda ut sambanden som man framhäver i kontinuitetsteorin
mellan slovenerna och bl.a. deras förfäder veneterna.
-
Innan Slovenien blev självständigt (se del
7) var de slovenska områdena sedan 2:a världskriget
en del av det kommunistiska Jugoslavien (se del
6) och del
7), utom de slovenskspråkiga områden som tillföll Österrike
(Koroška, se del
6) och Italien (Triesteområdet, se del
6); Istrien, som tidigare varit
slovenskspråkigt område (se del
5), tillföll vid
bildandet av det kommunistiska Jugoslavien Kroatien.
Sedan innan hade det slovenska Friuli tillfallit Italien (se del
6).
-
Innan
dess var de slovenska områdena sedan 1:a världskriget
uppdelade i nästan tre lika stora delar mellan Kungariket
av serber, kroater och slovener/Kungariket Jugoslavien samt
Italien och Österrike (se del
6).
-
Fram
till 1:a världskriget befann sig slovenerna,
förutom de venetianska slovenerna (se del
5) sedan 1897
under Österrike-Ungern (se del
5).
-
Mellan
ca 1813 och 1866 var de slovenska områdena förenade
under den habsburgska monarkin (se del
5)...
- ...
och innan dess under 4 år,
mellan 1809 och 1813 var huvuddelen av de slovenska områdena
en del av Napoleons Illyriska provinser, vilkas huvudstad
var Ljubljana (se del
5).
-
Sedan 1804 hade man hunnit vara med i ett från
det Tysk-romerska riket frigjort Österrike (se del
3)...
- ...
och innan dess var i stort sett alla slovenska områden
inom den österrikiska habsburgska monarkin sedan 1797,
då de
dittills självstyrande
venetianska slovenerna (se del
4) tillföll Habsburgs styre.
-
De slovenska regionerna var mellan 1630 och 1750 mestadels
uppdelade mellan Republiken Venedig (sedan
1420), Ungern (Prekmurje)
och låg till största delen under den österrikiska
habsburgska monarkin (se del
3).
- Från ca 962 fram till
1804 låg de slovenska områdena som sagt
under det Tysk-romerska riket och inom denna
under Habsburgväldet
sedan ca 1335:
Rudolph av Habsburg, en lägre adelsman
från
Schweiz, erkändes 1278 även av de slovenska
regionerna som ledare genom en fredsplan, som den 27
december 1282
officiellt bekräftades av de karantanska regionernas
(Štajerska,
Koroška, Kranjska och Istras) "parlament" -
de slovenska regionerna utgjorde med sitt karantanska
rättssystem
(se del
2)
grundpelaren till det senare stora Habsburgska imperiet.
Den karantanska installationen av furstarna (se del
1) bevarades
under långa århundraden, ända till
Maria Teresia (se del
3),
som accepterades av de övriga europeiska ledarna
som kvinnlig ledare just på grund av det karantanska
rättssystemet, som tillät även kvinnan makten.
|
För
veneterna var det typiskt att man respekterade kvinnan. Den venetiska
kvinnan hade ojämförbart större rättigheter än
kvinnorna i de övriga europeiska kulturerna, för att
inte tala om de i Mellanöstern.
I Sachsenspiegel,
en tysk juridisk bok från ca 1275, står det följande: "Det
sägs att alla vendinnor är fria". De var alltså myndiga
till skillnad från t.ex. tyskorna och judinnorna.
Under medeltiden, då man inte diksriminerades beroende på etnicitet
och språktillhörighet, etablerade sig ett dominant feodalt
system med tysk karaktär och i och med detta en spontan dominans
av det tyska språket. Men den etniska tillhörigheten
hos en man (och kvinna) berodde inte på språket han
talade, utan på hans juridiska tillhörighet. Sachsenspiegel
skilde mellan bland andra även följande myndiga personer:
sachsaren, juden samt venden och vendinnan. |

Sachsenspiegel: saxare, vendisk man och kvinna, jude.
|
 |
Vendinnan
hade möjlighet att agera självständigt och det är
ett välkänt faktum att adliga kvinnor i det medeltida
vendiska Karantanien (se del
1) donerade mark, särskilt
till kyrkor, grundade kloster osv. ( se del
4). Detta helt enligt
den vendiska lagen, som kallades Slavica lex. I den
tyska lagen hade endast mannen sådana rättigheter.
Målningen
av Albrecht Dürer, Una Villana vindisch, från
1505 (se bilden till vänster) föreställer enligt Web
gallery of art en bondekvinna från Veneto. Kanske
någon,
ovetandes om att slovenerna av tyskarna kallas windisch, har
tolkat fel eller så är hon verkligen
från Veneto - även
Veneto har sedan urminnes tider tydligen varit slovenskspråkigt
område
(se nedan). Att hon benämns med
vindisch betyder nog i endera fallet att hon är slovenska
(se del
3).
|
Jag
fortsätter att gå bakåt i tiden för att
försöka få en överblick över kontinuitetsteorin:
-
Mellan 952 - 1180 fanns Stora Karantanien (från 962 inom
Tysk-romerska riket), som var både Österrikes och
Sloveniens föregångare (se del
2). 1077 hamnade det friuliska området under Aquileas/Oglejs
patriarkat, 1156 avancerade Österrike till ett eget furstendöme
och likaså gjorde tajerska 1180 (se del
2). Stora Karantanien följdes av det s.k. Inre Österrike,
som associerades med nästan alla de karantanska (slovenska)
historiska provinserna.
- Innan dess från ca 845 och fram tills ungrarna trängde in
i Pannonien
ca år 900 (se del
4), ledde Arnulf av Kärnten (se del
2) regnum Carentano - dvs. Karantanska konungariket (se del
2), som
enade de karantanska och Pannonienslovenerna (även Slovenijeh,
se del
4) samt slovenerna från Krain (se del
2). Enligt institutio Sclavenica (se del
2) krävdes det att Karantaniens regent var av karantanskt blod
antingen på fädernet eller mödernet - han var därför
en laglig regent enligt karantansk lag.
- Sedan år 843 var det frankiska riket delat i tre delar mellan
Karl den stores söner - det en gång frankiska kungadömet
tillhörde då den franska, italienska och tyska kronan. Karantanerna
(dagens österrikare och slovener) hörde till det östfrankiska
kungariket - Francia Orientalis ( se del
1).
- Från omkring år 745 gick det självständiga Karantaniens
ledare med på att ingå i en konfederation under frankisk
ledning (se del
1) där Karantanien var jämbördig med de andra furstendömena,
men måste överge sin hedniska tro (se nedan), eftersom man
inte ensam kunde stå emot
trycket från
avarerna (se del 4).
- Sedan år 658 e.Kr., när Samos rike (se del
4), föll samman behöll det av slovener befolkade området
som hade sitt säte i slottet Krn norr om dagens Celovec (Klagenfurt),
och som kallades Karantanien, sin självständighet (se del
1) .
- År 623 samlade den
slovenske kung Samo de flesta slovenska regionerna - Karantanien, Pannonien,
Rakoka, Moravska, dessutom tjecker och lusiska sorber - i ett slovenskt
kungarike (se nedan).
- Innan dess var det släkte,
enligt Weltgeschichte (se del
4) som levde i de gamla romerska provinserna Pannonien, Noricum (senare
Karantanien), Retien (nu Tyrolen) och Vindelitien (nu Bayern) framförallt
kända som slaver eller slovener (se karta över
bl.a. Vindelitien, Retien, Noricum, Pannonien och Illyrien). Det troligaste är
att de i dagens Ungern,
Slavonien, Kroatien, Koroka (Kärnten), Kranjska, tajerska (Steiermark), Gorika (Goerz), Gradicanska (Burgenland)
och Kustlandet (Primorska - Littoral) bildade flera slovenska
kungariken. Men de blev hårt ansatta av bl.a. romarna, germaner,
kroater och serber (se del
4). |
Om
vi nu börjar med Noricum, så låg
denna statsbildning i samma region som dess efterföljare efter
romarrikets fall, Karantanien. Det sägs officiellt att ett
romaniserat folk bodde i Noricum och innan dess kelter. Troligare är
att den ständiga befolkningen utgjordes av slaviska veneter
så som också framgår av Weltgescihte, för
annars skulle karantanerna inte ha kallats för vender eller
veneter.
Så här skrev Strindberg: "I alla dessa länder
söder om Donau (se karta) bodde
de folk, som Tacitus närmast
kallade i klump Germaner, och vilka var förbehållet att taga
arvet efter det fallna Rom. I ett tusen år innehade ju Germanerna
tysk-romerska kejsarkronan (se del
3); Frankrike fick den aldrig, ehuru
den eftersträvades
(av Ludvig XIII bl.a.), England icke heller, ehuru kandidater trädde
fram (Henrik VIII bl.a.). Det var ju framtidsfolket, och romarna kände
dem väl,
ty de hämtade träd och järn från Noricum, Dacien
etc. Järntackorna stämplades med Met. Nor. som i epigrafien tolkas
med metallum noricum; och i Siscia i Pannonien slogs mynt, stämplat
med Sisc V, eller med S. M. Sis E: Siganta Moneta Sisciae officina qvinta,
vilket numismatikern bör erinra sig, då anglosachsiska
mynt från Chichester äro signerade Ciscae; och staden heter
nu, ännu Sissek. Men staden Sirmium, tecknad Sirm., låg även
i Pannonien och på dess ruiner ligger nu Mitrovitza. Men talrikast
och mäktigast av dessa stammar voro Tracerna, som visserligen icke
räknades till germanerna då, men stundom härskade över
de västliga grannarna. Dessa folkslag hade naturligtvis en historia,
men den är mest förgäten; endast Tracernas äger man
kvar;..." (Sveriges anor sid 406) |

Bärnstensvägen
med Noricum längst ner.
|
Prokopios nämnde år
552 de gamla karnerna och norikerna inom dagens Kärnten
och enligt Nestor var även norikerna slaver.
Karl Sicha skrev i sin bok Namen und Schwinden der Slaven från
1886 att romarna delade norra Illyrien i Pannonien, Noricum, Retien och
Vindelitien samt att befolkningen i dessa länder med ett samlingsnamn
kallades illyrier. Noricum omfattade först endast en mindre del,
men när det officiella namnet Noricum spred sig norrut över
hela provinsen ända till Donau, försvann också namnet
taurisci, trots att folket blev kvar, därav Plinius ord: "Taurisci
nunc Norici" (taurisker nu noriker).
Bland
kända historiker som inte ansåg att norikerna var kelter,
utan tillhörde andra folk så som illyrier, slaver, (se del
4) finns även nobelpristagaren Theodor
Mommsen. Han fick
Nobelpriset 1902 för sitt största verk Römische
Geschichte (Romersk historia) i vilken han också beskriver
norikerna. Mommsens åsikter delades även av historikerna
Kiepert och Tomaschek. |

Mynt med solguden Belin.
|
Kungariket
Noricum bestod således av fyra venetiska stammar:
noricer (i centrala Karantanien), tauriscer/tracer (i väst-Karantanien,
Hohen Tauern-dalarna och på Salzburgs sida), karni (i dalarna
hos de Karniska och de Julianska Alperna ända till Karstlanskapet)
och latobikerna (i nedre Karniola/Krain, nedre och centrala Steiermark
och i den karantanska Lavantdalen).
Samhällsekonomin
berodde framförallt på gruvverksamhet och järntillverkning
(se under järnåldern ovan).
Viktiga var även
jordbruk, boskapsuppfödning
och skogsbruk samt biodling. Antika historiker nämner
att man i Aquilea/Oglej handlade med russin, trä, vax,
honung, ost, ull och ullkläder, läder, frukt, bärnsten
samt metall och metallprodukter. Det noriska järnet var
välkänt. Vapnen, särskilt de noriska svärden,
var kända för sin hårdhet och kallades för
enis Noricus.
Noriska
mynt hade riddare och hästsymboler, som innebar någon
form av gudomlig respekt för det djuret (se nedan),
samt andra gudar, t.ex. solguden Belin. Norikerna var skickliga
ryttare
och hade
en stor och stark armé. De noriska hästarna var
starka arbetshästar, därför orkade de med det
dagliga arbetet och var goda packhästar.
|
Noricums
huvudstad kallades "vas" (betyder "by" idag på slovenska),
som leddes vanligen av högre
uppsatta familjer. Större städer eller byar leddes
av någon form av kommunala styrelser, dvs. "upe" ("upan"
betyder idag borgmästare på slovenska). Karantanien tar sedan
helt enkelt över
Noricums samhällsordning.
Den
noriske kungen Vokk (Voccio) - på dagens slovenska
Volk/Vovk (sv. Varg) - besegrade år 40 f.Kr. kelterna,
som flydde från Böhmen, när den markomanske
germanske kungen Marbold besegrade dem. De slog sig ner i Noricum,
där
kung Vokk tog kål på dem.
Redan år
50 f.Kr. kämpade kung Vokk mot Burebista, Daciens kung,
som anföll Noricum och det romerska imperiet från
den romerska provinsen Pannonien mot Alperna. Efter det drog
sig Vokk undan till den mycket viktiga staden Virun nära
dagens Celovec/Klagenfurt.
Efter
kung Vokks död år 16, blev provinsen Noricum alltmer
beroende av den romerske kejsaren Claudius (41-54 e.Kr.). Under
kejsar Markus Aurelius (161-180 e.Kr.) blir Noricum endast en
vanlig romersk provins med mycket lite rättigheter och självbestämmande.
Hela området tillföll senare provinsen Venetien, där
alla städer i Noricum utmed bärnstensvägen (se
bilden ovan), utom Celje/Celeia, ingick.
|
Kelter
som kom till Noricum besatte det aldrig, menar
man i boken Veneti: First Builders of European Community (se
ovan),
utan bosatte sig endast utmed huvudvägar, vid viktiga kommersiella
centra och andra strategiska platser. Det finns inga spår
efter deras La Tène-kultur i de östra Alperna. Den
venetiska Hallstatt-kulturen fortsätter oavbrutet, vilket
tyder på en fredlig samexistens mellan de två grupperna.
Att de inte tog över i området, så som österrikiska
historiker vill hävda att de gjorde, motsägs också av
att det forna kungariket och den senare romerska provinsen efterträds
av det självständiga slovenska Karantanien (se del
1).
Kung
Samo (se del 4) samlade sedan som sagt år
623 besläktat
folk från flera områden
i ett gemensamt kungadöme och gav riket åter dess
forna glans (se bilden till höger). |
 |
Enligt
en legend hade slovenerna i Beneška (Venetien) en
drottning som hette Vida. Det var under den tiden då hunnerna i
ledning av kung Attila (cirka 406-453) invaderade området.
Legenden, som också beskrivs i dikten av Anton Aškerc (se
del 5) med pseudonymen
Gorazd i Ljubljanski
zvon 1889 med titeln Attila
in slovenska kraljica (Attila
och den slovenska drottningen) - "den venetianske slovenens
dikt",
säger
så som följer: |

Hunnernas
framfart
|
När
kung Attila, hunnernas store ledare, fick syn på Venetiens
slätter väcktes hans aptit efter dess skönhet.
Han ansåg att detta slovenska land inte skulle bli svårt
att besätta då drottningen endast var en kvinna. Han
och hans krigare red in i området så marken skakade
av hästarnas hovar. De härjade och rövade glupskt åt
sig allt de kom åt, satte eld på husen och mördade
bland befolkningen. Drottning Vida upprättade ett läger
i en karstgrotta, Landarska jama, dit Attilas utsände kom
för att medla: "Ge dig frivilligt! Annars tar vår
kung ditt unga huvud och ditt läger kommer att dö av
hunger." "Jag är inte rädd för varken
hunger eller hundhuvuden! Ta som en gåva denna säck
med vete och återvänd med den till de dina, om nu
er armé ännu inte blivit mätt! Och hör!
Så många korn som finns i denna säck, så många
säckar vete har vi kvar. Vi får dem till oss på hemliga
vägar, så vi kommer aldrig att ge upp!" Kung
Attila blev förskräckt och lämnade Venetien med
lång näsa. Och när Vida sedan ville baka bröd,
rynkade hon på sin näsa. Attilas utsände hade
tagit hennes sista säck med vete.
Ännu idag minns slovenernas borg, grottan Landarska jama, hundhuvudets (slo.
pesjan) Attilas flykt och drottning Vidas list... |
Befolkningen
i Venetien flydde undan hunnerna under invasionen år 452
och bosatte sig bland de veneter som redan bodde på öarna
där staden Venedig växte
fram. Det gjorde de också när de germanska langobarderna invaderade, år
568.
Kelterna
invaderade Padaniens (Po-dalens, se nedan)
territorium flera gånger, men de klarade inte av att
ockupera Este-kulturens område (dagens Veneto), då befolkningen
där
redan hade avancerad kunskap om dugliga vapen - svärd,
sköldar,
hjälmar och seldon, som inte var gjorda av vanligt järn,
utan av verkligt stål. Konsten att tillverka stål
hade praktiserats redan en tid av deras grannar i östalperna
(Noricum, se ovan). Dessa vapen var mycket tåligare i
striderna i jämförelse med kelternas. Senare importerade även
romarna stål från Noricum.
Under
den keltiska ockupationen av Padanien försvann den venetiska
sociala organisationen och dess kulturella egenheter gradvis.
Det venetiska folket där keltiserades. När senare
romarna nådde fram till Padanien, kallade de endast befolkningen
i Esteområdet (dagens Veneto) för veneter. Romarna
och veneterna höll ihop i kampen mot kelterna. Romarna
ockuperade inte veneternas Esteområde, utan Venetien
integrerades i det romerska riket och romaniseringen skedde
gradvis. Det
venetiska
folket blev romerska medborgare och större venetiska städer,
som t.ex. dagens Verona, Padova, Vicenza, Treviso och Oderzo
fick romerska stadsrättigheter.
Romaniseringen
innebar inte en omgående förlust av det venetiska
språket. På landsbygden bevarades detta språk
en lång tid framåt - ända till medeltiden. Ännu
idag finns särskilt inom det alpina området många
venetiska namn som vittnar om detta språk. Stadsfolket
talade två språk, vilket man kan utäsa ur
gamla skrifter. Det venetiska språket levde också kvar
bland befolkningen på öarna där Venedig först
registrerades år 421 e.Kr. Under hunnernas invasion (se ovan)
flydde även en stor del av den romersktalande befolkningen
till dessa öar.
|
När
Venedig växte som stad var det egentligen en fri oberoende
stad trots att det formellt tillhörde det romerska (bysantinska)
riket. Det lyckades behålla sin ursprungliga venetiska lagordning
och sociala organisation. Stadens administration, som tjänade
som ett exempel för utvecklingen av Republiken Venedig, var
typiskt venetiskt: Maggior Consiglio (stora rådet), Minor
Consiglio (lilla rådet), Signoria (regeringen) och Doge (fursten).
Samma administrativa struktur gällde som i en venetisk by,
fast i större skala. Republiken Venedigs utveckling baserades
på den venetiska sociala organisationen och juridiska traditionen.
Jämfört med det feodala systemet i Europa innebar det
en ofattbar ekonomisk och politisk utveckling. Nyckeln till framgången
låg förmodligen i dess fria status, som gav initiativ
och självförtroende åt den individuelle stadsbon. Över
hela territoriet spred sig en annan typ av venetiskt språk,
som baserade sig på det romerska och som trängde undan
det ursprungliga urtida venetiska språket. Republiken överlevde
fram till 1797 e.Kr. när Napoleon ockuperade territoriet (se del
4). Den en gång så livfulla republiken inkorporerades
sedan i det nykonstituerade Italien. Det andra venetiska språket överlevde
till efter 2:a världskriget, sedan tog italienskan över
och idag är även det andra venetiska språket närapå om
inte helt utrotat. |
 |
Matej
Bor (se del 7) har
lyckats tolka gamla venetiska skrifter med hjälp av det slovenska
språket som bas. |
 |
De
venetiska kvinnorna använde sig också av skrivandet.
Många av inskriptionerna tillägnades särskilt Reitia,
Venetiens modergudinna. Under den förromerska perioden var
den venetiska kvinnan inte bara den ledande i hemmet och moder,
utan spelade också en viktig roll i sin mans liv, där
hon följde honom mycket nära i hans offentliga ärenden.
Hon var en perfekt första dam, som fullföljde sitt uppdrag
genom att uppvisa familjens prestige och rikedom. På bilden
syns en platta från 300-talet f.Kr., som hittades i Montebelluna
nära Treviso i Venetoprovinsen, med en venetisk kvinna, som
har avbildats med den tidens mode, majestätisk samt omgiven
av en hund och en trana, som håller i en lindkvist. Linden
var livets träd (se del
1) hos de urtida veneterna (venderna). Även runt plattans
kant finns lindkvistar avbildade. |
Enligt
en urtida legend kom veneterna (venderna) till denna provins och
till Po-dalen från provinsen Paflagonien i
Mindre Asien. Homeros nämner dem i Illiaden som Trojas allierade.
Efter Trojas fall 1184 f.Kr. skulle veneterna (enetoi) från
Paflagonien ha flytt till det Adriatiska havets norra kust och
etablerat sig
där. Detta är inte alls bevisat, men legenden
upprepas i de klassiska berättelserna. |
Hos
Homeros (Illiaden II, 852) får man också veta att
veneterna redan under 800-talet f.Kr. var mycket skickliga hästuppfödare
(se del 6) liksom
hos andra klassiska författare som Euripidus, Strabon och
andra.
Strabon
som levde mellan 64 f.Kr. - 19 e.Kr. nämner bland annat
att veneterna vid Timavas flodmynning, öster om Oglej/Aquilea,
varje år offrade en vit häst till Diomedos ära.
Förmodligen byttes den venetiske guden Belin, himlens
och ljusets, dvs. solens gud, ut mot Diomedos i denna beskrivning
för att göra det begripligare för den klassiska
världen.
Avbildningarna av hästar som veneterna har lämnat efter sig är
många. Det gemensamma för dem är en stiliserad form,
som är typisk för veneternas konst. Formgivaren Oskar Kogoj (se
del 10) från
Miren vid Gorica är helt tagen av veneternas formspråk,
där situlan (se ovan) representerar
dess höjdpunkt.
Han har kopierat en av hästavbildningarna från situlan från
Vace och förstorat den till naturlig storlek - resultatet blev
den venetiska hästen med stilrena former, som genast drog till sig
allmänhetens uppmärksamhet. Man har placerat avgjutningar av
denna skulptur i Ljubljana, Slovenj Gradec, Geneve och Jerusalem. I Oskar
Kogojs galleri kan man köpa miniskulpturer av den venetiska
hästen,
som föreställer fredens och vänskapens häst.
|
 |
 |
För
de adriatiska veneterna var det också typiskt att de hade
huvor - kukule, kapuce, "kapišone". När det
inom den romerska kyrkan uppstod munkordnar tog dessa till sig
huvorna och på så sätt spreds huvmodet över
Europa. |
Antingen
det stämmer eller inte att veneter från Paflagonien
(se nedan) bosatte sig vid Adriatiska
havets norra kust, så hade
tydligen huvuddelen av veneterna kommit dit, till Po-dalen och
dagens
slovenska område, via bärnstensvägen (se bild
ovan) från dåtidens viktigaste
centraleuropeiska kultur - Lausitzkulturen.
Men det finns även uppfattningar om att veneterna var autoktona
där (se nedan).
När
veneterna omkring 1200 f. Kr, mitt i bronsåldern, enligt
boken Veneti: First Builders of European
Community (se ovan) började
anlända utmed bärnstensvägen från det
lausitzka området till dagens slovenska område,
var detta glest bebott (se ovan). Efter
veneternas ankomst finns en märkbar skillnad i antal invånare
inom dagens slovenska område. Veneterna spred sin andliga
och materiella kultur, som förde med sig större välfärd.
|
 |
Veneterna
från Lausitzkulturen var bärare av urnfältskulturen.
De förenade sig med flera andra etniska grupper på den
Apenninska halvön och avancerade till Sicilien där
det finns lämningar som vittnar om detta. Veneterna bosatte
sig också på Capitolium och de närliggande "albanska
kullarna" i det som kom att bli Rom.
Norr
om Apenninerna i den stora Po-dalen och
i de närliggande
Alperna bildade veneterna en kompakt bosättning. Den forna
befolkningen tillintetgjordes inte då veneterna snarare
såg sig som bärare av ett religiöst budskap än
som ockupanter. Den forna befolkningen överlevde som ett
substratum och medverkade i den följande kulturella utvecklingen
medan deras kulturella egenheter också trängde genom
det vendiska superstratum och gradvis förändrade
det. På så sätt
uppstod två eller tre sekler senare flera regionala kulturer:
Villanova (Bologne), Golasecca (Milano), Este (Padova) och
Melaun (Trento) i de närliggande Alperna - namngivna efter
de viktigaste fyndplatserna.
|
 |
Villanovakulturen
sträckte sig söderut ända till Rom. I dagens Toscanaprovins
influerade folket från den forna Belverde-Cetona-kulturen,
förmodligen kallade tirreni (Tyrhenians), med sin stenkultur
det venetiska superstratum. Flera sekler senare skiljer man fortfarande
på två sätt att begrava de döda, vilket
bekräftar
de två olika folkslagens närvaro på detta område.
Tirreni med skelettgravar och veneterna med urnor. Ca 700
f.Kr. försvinner två skilda begravningskulturer vilket
tyder på att de har intergererats till en nation och denna
kultur kallas Marinokulturen - detta var den kulturella grunden
till etruskernas uppkomst, som ärvde sin organisationskraft från veneterna
och de utarbetade stenkreationerna från tirreni.
Anton
Berlot har relativt framgångsrikt lyckats tolka etruskiska,
retiska och japodiska inskriptioner med hjälp av det slovenska
språket och har tillsammans med Ivan Rebec skrivit boken
So bili Etrušcani Slovani? (Var etruskerna slaver?)
som gavs ut 1984.
|
Etruskerna
expanderade norrut och ockuperade staden Felsina (Bologne) -
de byggde också den närliggande hamnen Spina vid Adriatiska
havet. Efter år 400 f.Kr. började så de keltiska
invasionerna (se ovan). De besatte Golasecca-kulturens
territorium vars venetibefolkning förmodligen var ligurerna.
Kelterna fortsatte marschen in på etruskiskt territorium
och det etruskiska Felsina fick det keltiska namnet Bononia. De
hotade också Rom flera gånger tills de slutligen
besegrades i slaget
vid Telamon år 225 f.Kr. Efter detta började den
oåterhållsamma romerska marchen norrut.
Svenska
arkeologer har kommit fram till att Villanovakulturen
varit i kontakt med Danmark och Sverige genom att man funnit
identiska hällristningar i Bohuslän och i Skåne
som i Villanovakulturen av t.ex. skepp med bl.a. segel. Skeppsättningar
och urnor ska då också vittna om kontakt med norra
Italien och östra medelhavsområdet. |
 |
Li
Olsson menar att hus- och ansiktsurnetraditionen (se
bild på husurna från Dolenjskaregionen i Slovenien ovan)
i Nordeuropa härstammar från Villanovakulturen
i norra Italien, och är ett tydligt exempel på hur
en utländsk tradition integrerats i samhällen långt
bort från ursprungsområdet. Intressant är
att de husurnor som hittats på Gotland påträffats
i skeppssättningar.
Skeppet hade troligen en mångfald av innebörder under bronsåldern
i SydSkandinavien. Att det kan ha existerat en föreställning
om skeppet som dödsskepp och färden till ett särskilt
dödsrike, talar fynd av båtbegravningar och begravningar i
skeppssättningar för, och att man i vissa gravar funnit rakknivar
med skeppsmotiv, även de med skeppsliknande form. Många av
skeppen är ristade i vattenflöden eller i nära anslutning
till vatten.
Den nordiska bronsålderns idéutbyte med Medelhavets värld
kan ha varit mycket mera intensivt än vad de arkeologiska fynden
egentligen avslöjar, avslutar hon.
|
 |
Kontakten
med Norden borde förmodligen också ha skett via bärnstensvägen
(se bilden ovan), som kontrollerades av
veneterna.
Spåren efter veneterna finns i nomenklaturen samt i traditioner
i Tyskland liksom i närliggande länder. Deras namn finns också kvar
hos dagens wender (Sorber i Lausitz), winden (Kashubi
i Pommern) eller windische (slovener) samt veneti (i
Veneto, Italien). Deras spår finns alltså inom alla territorier
mellan Baltikum och det Adriatiska havet, där det idag bor olika
folkgrupper.
T.ex. så har vapnet hos Nedre Bayern en panter p.g.a.
dynastiska relationer med Karantanien på 1100-talet. Men om vi
går till rötterna längre bakåt i tiden så finns
det i Bayern många slaviska, dvs. vendiska-slovenska namn över
territoriet, men knappast något latinskt eller keltiskt, vilket
vittnar om att det forntida folket talade ett språk nära besläktat
med slovenskan. Under romartiden kallades territoriet, där dagens
Bayern ligger, för Vindelitien.
|
Namnet är
klart kopplat till venderna (veneti) som enligt J. Šavli hade
sitt ursprung i Lausitzkulturen (se ovan),
men enligt S. Pantelic i Donaus avrinningsområde (se nedan), och
var bärarna av Hallstattkulturen
(äldre
järnåldern)
efter 800 f.Kr. Kelterna som efter 400 f.Kr. var bärare
av La Tène-kulturen (yngre järnåldern) bosatte
sig också på detta område, men det är
svårt att se hur omfattande. År 15 f.Kr. ockuperade
romarna territoriet och gav namn åt det efter venderna
och inte efter kelterna. Majoriteten av befolkningen var alltså fortfarande
representerad av venderna. I Bayerns folkliga tradition kan vi
också endast finna linden som livsträd (se del
1), som hos venderna, medan den keltisk-germanska eken saknas.
Efter romarrikets fall spred sig det germanska språket i dagens
Bayern. Tydligen hade redan under romartiden flera germanska folk bosatt
sig i Vindelitien bland den vendiska ursprungsbefolkningen som gradvis
tog över deras språk.
|
Efter
745 e.Kr. gick de karantanska prinsarna Gorazd och Hotimir i klosterskola,
under överinseende av munken Lupus från Solnograd/Salzburg,
på den
historiska ön Awa (nu Herreninsel) i sjön Chiemsee i
Bayern (se bilden), vilket också tyder på att det slovenska
språket talades där då. Slovenska talades troligen
fortfarande där under
perioden (efter 750 e.Kr.) då kristianiseringen av Karantanien
(se del
1) utövades från bayerskt håll. Missionärerna
som sändes från Ivavum (Solnograd/Salzburg) kunde tydligen
slovenska, varför de var mycket framgångsrika i Karantanien.
Enligt dr. Joko Šavli
borde det slovenska språket ha bevarats där åtminstone fram
till 1000-talet. |
 |
Om
vi går lite längre norrut, så var under 500-talet
e.Kr. hela nordöstra delen av dagens Tyskland, från
Frankfurt am Main (slo. Farnkfurt na Odri), Berlin och Rostock,
bosatt av vendisk-slaviska folk. Där bodde de polabiska venderna,
obodriterna, soraberna, lusitzerna/vilzerna, pommarierna, retrierna
m.fl.- området kallades Vendland (Av Snorre Vindland). |
 |
De
polabiska venderna och obodriterna bebodde dagens Mecklenburg-
och Brandenburgområde.
Den polabiske vendiske kungen Jakša regerade under 800-talet
i Kopernik, som också var residensen över hela det
brandenburgska området. Kopernik är idag en förort till
Berlin. Om kung Jakša sägs det att han var den förste att
under den tidiga medeltiden prägla ett särskilt silvermynt, s.k. brakteat.
Man har också kommit fram till att man på hans mynt kan finna
den äldsta vendisk-slaviska skriften: Jaksa knez (Jaksa
fursten). |
Dagens
Berlin fanns inte under fursten Jakšas tid. Det började
växa fram under 1100-talet med namnet Ribja vas (Fiskebyn),
sedan fanns både byn Berlin och byn Golne (slo. golicava
- område utan eller med lite växtlighet) och efter det
Berlin-Gölne, som då fortfarande beboddes av vender-slaver.
Först under tidigt 1300-tal blev staden med namnet Berlin-Göln
huvudstad i området och med tiden trängdes namnets andra
redan förtyskade namn, Göln, undan och glömdes bort.
Den troligaste förklaringen till namnet Berlin kommer från
ordet "brlica" el. "brla", som betyder en enkel
damm av pålar samt "berliti" som senare användes även
för att beskriva "svagt ljussken i dimma". |
Den vendiske fursten Pribislav och
hans far den obodritiske hertigen Niklot grundade
det stora hertigdömet av Mecklenburg, som varade ända
in på 1900-talet. Arvingarna, hertigarna från 1100-
och 1200-talet, gav namn åt de tyska städerna Mecklenburg,
Rostock, Gadebusch, Parchim, Güstrow, Schwerin, Stargard,
osv.
Norr om staden Rostock ligger ön Rujen (Ruegen), som är känt för
helgedomen från den vendiska och obodritiska tiden tillägnad
den mäktigaste guden Svantovit (orten Arkona) och även guden Rujevita,
vars boning stod på samma ö vid orten Korenica (Korreniza). Under
tiden för fursten Valdemar under 1200-talet raserade de kristna denna hedniska
helgedom.
Mecklenburgarna delar sedan 1864 ut utmärkelser av högsta
rang.
Deras mest kända utmärkelse kallas Stora celebra hus(hertig)orden
av vendiska kronan (sv. Storhertl. Mecklenburgska orden Vendernas krona).
På orden
står den
latinska skriften Per aspera ad astra (genom svårigheter mot stjärnorna).
De hade mycket nära familjeband med adelsätten Windischgrätz från
Slovenj Gradec i Slovenien. Dessa har rötter, som sträcker sig till år
1551, när greve Ulrich den ädle av Karantanien regerade över
området. |
 |
 |
Den
kända hertiginnan av Mecklenburg, Marie von Windischgrätz,
(född
prinsessa) ledde arkeologiska
utgrävningar
före 1:a världskriget i Dolenjskaområdet vid Magdalenska gora,
St.Vid, Vir och byn Pec vid Vinica. I hennes rikliga samling fanns mer än
tusen artefakter från brons- och järnåldern. Efter hennes död
hamnade allt detta snopet på en auktion i New York år 1934.
Denna
samling var slovenernas ovärderliga nationalskatt, som
olagligt hade tagits
ifrån dem. Enligt Dimitrij
Kebe var det den dåvarande kungen i Jugoslavien, Aleksandar Karadjordjevic
(se del 6), som var den mest
skyldige till detta. |
Det
vendisk-slaviska folket bebodde förmodligen samma territorium
redan innan 500-talet (se ovan), det
finns dock inte mycket skrivet om detta i historiska dokument,
förutom hos Tacitus och
Ptolemaios från första århundradet e.Kr., som
placerade veneterna utmed kusten vid Baltiska havet. Ptolemaios
kallar
området till och med för den venetiska kusten. Pommerns
statstradition (se nedan) är förmodligen antik. Germanska
folk som burgunder, vandaler eller goter kunde tillfälligt
ockupera territoriet.
Mellan
floderna Elbe och Oder fanns många små vendiska
folkgrupper bosatta. Tre av dessa utvecklades till territoriella
stater: abodriterna (obodriterna), lusitzerna (eller veleterna,
vilzerna) samt sorberna (eller soraber).
Lusitzerna bosatte sig mitt i det territorium som idag kallas Mecklenburg
och mot floden Oder i öst. Abodriterna besatte territoriet nordväst
om lusitzerna. Soraberna bosatte sig i området söder om Berlin.
|
Abodriternas
statsformation, ur vilken sedan grevskapet av Mecklenburg reste
sig, sträckte sig längs den baltiska kusten från
viken Kiel (Kyl) till Warnowflodens mynning, där idag den
stora Rostockhamnen ligger. Det sträckte sig inåt
land där några viktiga slott växte fram, så som
Velegard (Mecklenburg) vid dagens hamn Wismar (Vyšemìr)
samt Zvìrin (Schwerin) och Dobin.
Vagrerna,
en grupp som integrerades i abodriternas rike, bosatte västra
delen av deras territorium, dvs. östra Holstein. De besatt även
större centra som Liubice (Alt Lübeck), Starigard
(Oldenburg), Plona (Plön) och Scharsdorf. En annan grupp
som hörde till saten var polaberna, som var bosatta mellan
floderna Trave och Elbe. Deras centrum var Ratibor (Ratzeburg),
som ligger söder om Lübeck. Namnet fick det efter
deras prins Ratibor. Öster om abodriterna, mellan floderna
Warnow (Varnova) och Mildenitz bodde varnerna. I nära
relation till abodriterna fanns även linianerna, som
bodde söder om dem i Eldes, Löcknitz, and Stepenitz
flodsänkor. På samma sätt var abodritierna
förbundna med drevianerna i västra delen av Altmark,
söder om Elbe. Abodriterna rike baserades framförallt
på en militär försvarsorganisation där
abodriterna hade den dominerande positionen.
Det finns många saker som tyder på att det forna Vendland/Vandalia
inte germaniserades helt; de vendiska ortnamnens täthet över
hela territoriet är så enormt att det är uteslutande
att germanska kolonister skulle ha tagit över. Förutom Liubice
(Lübeck), Ratibor (Ratzeburg) eller Starigard (Oldenburg) som
oftast tas upp som exempel på vendiska ortnamn finns även
Rybnica (Ribnitz), Bardo (Barth), Stralova (Stralsund), Uznoim (Usedom),
Zvìrin (Schwerin), Lìšane (Lassan), Volegošt
(Wolgast), Premislav (Prenzlau), Rìdegost (Riedegast), Mogyla
(Mügel), Spandov (Spandau), Barnim (Barnau), osv.
|
Hana
Skalovàs topografiska karta.
|
Majstång
i Dolenjska i sydöstra Slovenien.
|
De
vendiska namnen finns även utanför Vendland, över
hela det tyska territoriet. Nära Dortmund finns t.ex. Kamen
(sten på slovenska). Erich Röth forskade kring ortnamnen
i Thüringen
och gav ut en bok med titeln Sind wir Germanen? Das Ende
eines Irrtums (Är vi germaner? Slutet på ett
misstag) i Kassel, 1967. Trots det germanska språket kan
en stor del av det tyska folket ha vendiskt och inte tyskt ursprung.
Den
vendiska traditionen och sedvänjorna forsatte att leva
kvar i byarna. En av de mest typiska säregenheterna är
lindträdet (ty. Linde, slo. lipa), som har bevarats som
livets träd (se del
1) och finns kvar i byar över hela östra och
mellersta delarna av Tyskland. Också majstången
(ty. Maibaum, slo. mlaj) är en vendisk och inte en germansk
symbol (se del 12). Denna finner man över hela territoriet
mellan det Baltiska och Adriatiska havet (se bild ovan)
oavsett språket
som folket talar. Tyska traditioner kom att överväga
i städer
och var också viktiga i handels- och politiska och ekonomiska
maktcentra. Deras invånare var en del av en industriell
och vibrerande stadsmiljö. Det vendiska folket var landsortsbor,
men de hade sin juridiska tillhörighet (se ovan).
Landsortsborna och deras kultur övervägde fram till 1800-talet
då den industriella utvecklingen gjorde att det vendiska folket
började flytta in i städerna. Även om de redan talade
tyska, så skilde de sig förmodligen från sina landsmän
som härstammade från de urtida germanska områdena.
I
Berlin, där
den symboliska avenyn Unter den Linden (Under lindträden)
vittnar om den urgamla traditionen och det vendiska folkets karaktär,
hände samma sak.
|
Den
vendiska traditionen byggde alltså på en form av
demokrati. Liksom i det forna Karantanien (se del
1), i vilken byrådet "sosednja", som leddes
av byns borgmästare "upan", utförde
alla grundläggande plikter samt fungerade som
en rättsinstans på lägsta nivå (se del
1). Rådet samlades under lindträdet, som innebar
livsträdet och var ett heligt träd (se del
1).
I karantansk-slovensk tradition upprepas frasen "i skuggan av lindträdet" ofta.
Linden gav i egenskap av livets träd gudomligt beskydd, vilket betydde
att Gud/gudomligheten själv vakade över rådet och deras
beslut i fall där man avgjorde skuldfrågor i rättstvister.
Borgmästaren
och rådet satt runt ett stenbord, som också sågs
som ett domstolsbord. Omkring år 1500 e.Kr. flyttades "sosednja" in
i slotten och avlägsnades på så sätt
från gudomlighetens skugga under linden. Renässansen
bytte ut det mystiska medeltida tankesättet mot rationalism.
|
I
några av byarna i Istrien och det venetianska Slovenien
(se del 4),
den slovenska delen av Friuli (se del
6), flyttade "sosednja" till kyrkans förhall.
Från 1420 till 1797 var det venetianska Slovenien med Friuli
en del av Republiken Venedig (se ovan).
Det venetianska Slovenien åtnjöt
då autonomi och byråden som leddes av borgmästare
var lagligt erkända.
Byarna
var förbundna med det stora rådet "velika sosednja",
som hade funktionen av ett lokalt parlament, och en högsta
domstol, som leddes av store borgmästaren "veliki upan".
Stora rådet som bestod av tolv valda bisittare, som representerade
folket, samlades också runt ett stenbord. Det fanns två stora
råd. Den ena var förbunden med byarna i öst
och den andra med byarna i väst. Båda råden
hade gemensamma möten en gång om året eller
vid behov vid kyrkan St. Kvirin (San Quirino) i områdets
mitt.
|
Det
rättsliga stenbordet under lindträdet, Istrien (Caprin,
1895)
|
I
andra delar av det slovenska territoriet förlorade byråden
sin makt sedan slutet av 1400-talet. De kom först under
feodalherrens kontroll, sedan flyttades de som sagt in i slotten
för att ge dem en provisorisk karaktär. Traditionen
sade att folkets röst var Guds röst och utan lindens
skugga skulle folkets röst förlora sin kraft och ge
mer makt till den feodala herren.
I
några slovenska byar hölls spontana rådsmöten
(utan juridisk funktion) till efter 2:a världskriget,
sedan dog de ut helt under kommunistregimen.
Sådana folkliga rättsliga råd "runt stenbordet
i skuggan av lindträdet" var vanliga över hela Centraleuropa.
De var varken av germanskt, romanskt eller av slaviskt (i dagens mening)
ursprung.
Stenbord, som dock finns bevarade som monument på olika ställen, är
idag sällsynta, men ändå tillräckligt många
för
att vittna om ett arv från de urtida venderna eller veneterna,
de förromerska och förkeltiska förfäderna.
Trots att det germanska språket spred sig över Centraleuropa
och det romanska språket var allestädes närvarande i
de södra delarna av Alperna, överlevde det venetiska substratum
under den språkliga ytan fram till modern tid. På så sätt
kan den överraskande likheten hos många sedvänjor, som
förekommer i de Centraleuropeiska nationerna förklaras, varav
en av dem var byrådet runt stenbord av vilka några har bevarats.
|
På bilderna
ovan syns stenborden i Kaichen, Nidda-dalen (Övre Hessen)
i Tyskland, i Kirchditmold, en by nära Kassel (Hessen) i Tyskland,
i Heuthen im Eichsfeld (Thüringen) i Tyskland samt i Landarenca,
en by i Kanton Graubünden i östra Schweiz, där i
det sista fallet vetenskapsmännen i området inte är
familjära med det forntida byrådet. |
 |
Pommern (med
betydelsen "utmed kusten") är det andra vendiska
riket som sträckte sig utmed den baltiska kusten (se även
abodriternas rike ovan) och som har
bevarats som en historisk provins till idag. Pommeranerna är
den vendiska ursprungs-befolkningen där trots att flera germanska
eller icke-germanska stammar bosatte sig där tillfälligt.
Goterna, som kom dit från Skandinavien, drog sedan vidare
mot Italien och Spanien.
Mellan 2:a och 6:e århundradet e.Kr. var den vendiska kulturen utspridd över
territoriet tillhörande dagens Polen och Pommern.
En av grupperna som tillhörde denna kultur
var Przeworsk-gruppen från
vilken polackerna härrörde. Hos dem hade förmodligen kelterna
ett stort inflytande kulturellt, vilket inte syns så mycket i det
polska språket, då den kontinentala keltiskan och vendiskan
var mycket lika, men mer i den folkliga traditionen - förutom den
vendiska linden har man även den keltiska eken. I södra
Polen har också många keltiska gravar hittats. De germanska
grannarna kallar fortfarande polackerna lechen, vilket är
en avledning ur ordet welsche, ett forntida tyskt uttryck för
kelter. Även
i Ukraina kallas polackerna för ljahi i folkmun. |
En
andra grupp från den vendiska kulturen var Oksyvie-gruppen,
vars närvaro i territoriet utmed den baltiska kusten är
bevittnad. Från dem härrörde pommeranierna. Deras
germanska grannar kallade dem Winden, dvs. Vindi (Vender). Det
karakterisktiska ljudet "i", som finns i deras språk
istället för "e" i andra vendiska språk,
går att finna i flera ortnamn, t.ex. Kamin - annars Kamen,
dvs. sten.
I slutet av 900-talet e.Kr. förenades de polska grupperna under kung Mieszko och
blev kända som Polen. Polen attackerade och ockuperade en del av Pommern.
1025 var Pommern åter fritt från polsk kontroll, men detta ändrades
fram och tillbaka flera gånger. Pommerns territorium innefattade
Stettin, en av de stora hamnarna som utgjorde en länk via Baltiska
havet till norra Europa. Danskarna och svenskarna och även polackerna
ville verkligen lägga vantarna på denna hamn. |
Sedan
1000-talet regerade furstefamiljen Boguslaw (bokstavligt "gudsprisande")
i Pommern. Familjen var orolig för att inte kunna stå emot
trycket från främmande makter och lutade sig mot Sachsen.
Sedan 1108 sände Lothar, hertig av Sachsen, sachsiska (germanska)
bosättare till det glest bebodda Pommern för att förbättra
dess ekonomi. Men 1147 satte Henrik Lejonet, hertig av Sachsen,
igång ett korståg för att bekämpa de hedniska
vinderna i östra Pommern. Då tog de teutoniska riddarna
(Tyska orden) över området öster om Gdansk (senare
kallat östra Pommern) och de fortsatte snart västerut
för mer mark. Samtidigt expanderade även danskarna och
ockuperade en del av västra Pommern. Pommeranerna var omringade
från alla håll. Därför sökte Boguslaw-familjen
stöd hos det Östfrankiska kungariket (Tyskland) och 1181
sattes Pommern under dess beskydd. Då kom tusentals tyskar
till det glest befolkade Pommern. Med dessa bosättare blev
Pommern gradvis germaniserat, men blev inte en tysk provins, utan
behöll sin gamla sociala organisation på statsnivå.
De valde sin ledare som troligtis kallades "kral". Sedan
1000-talet då riket hade feudaliserats ärvdes furstetiteln
i släkten, vilket blev början till Boguslaw-dynastin.
Ibland regerade 2 eller 3 hertigar i olika delar av riket, då det
delades upp genom arv. Många furstar blev kända även
utanför Pommern. Uppdelningen av riket i flera små provinser,
som regerades av olika linjer från furstefamiljen, fortsatte
genom århundraden och det försvagade hertigdömet
Pommern.
Uppdelningen i en östlig och en västlig del blev synlig väldigt
tidigt. Under 1300-talet regerade fursten Boguslaw V (1326 - 1372)
Hinterpommern, medan hans bror hertig Barnim IV (1326 - 1365)
regerade Vorpommern. |
Den
förste som använde gripen i sitt vapen
var fursten Boguslaw 1214.
|
Fursten Boguslaw
V hade sju arvingar, en av dem Margareta av Pommern (*
1366), som år 1392 gifte sig med Ernst
I Järnet (* 1377) ärkehertig av
Inre Österrike/Karantanien (se del
2). Hon dog 1410 i Bruck/Mur. I Krakow år 1412 gifte
sig Ernst I Järnet med Zimburgis, dotter till Ziemovit
IV,
hertig av Masovien (idag
en polsk provins). Att Ernst först
gifte sig med en 10 år äldre prinsessa från
Pommern och efter det med en prinsessa från Masovien, båda
vendiska provinser, tyder på att det var viktigt att upprätthålla
relationerna mellan vendiska stater, dvs. i detta fall
Karantanien (Inre Österrike) med Pommern och Masovien. Ernst
I Järnet lät sig bekräftas år 1414 enligt
den slovenska installationsriten vid furstestenen och furstetronen
som ledare över landet. Från hans andra äktenskap
kom nio arvingar av vilka bland dem fanns hertig Fredrik
V (*
1415), senare kung Fredrik IV och sedan kejsare Fredrik
III (se del
2).
Erik
av Pommern (*1382) var också döpt till Boguslaw.
Hans far var Vratislaw VII, hertig av Pommern-Stolp
(Slupsk). När fadern mördades 1382 besteg Erik furstetronen
(1395 - † 1459). Modern var Maria av Mecklenburg (*1363
- † 1402) (se om Mecklenburg ovan),
dotter till Henry III, hertig av Mecklenburg och Ingeborg
av Danmark (*1347). Ingeborg var syster till Margareta
I, drottning
av Danmark (*1353 - † 1412). Margareta I gifte sig med
kung Håkan IV av Norge. Efter hennes mans död
blev hennes son Olof V kung av Norge år 1380.
Men han dog 1387 och Margareta regerade Danmark och Norge. År
1389 besegrade hon Albert av Mecklenburg, den svenske kungen,
och
regerade också Sverige.
|
|
Erik
av Pommern (kung 1397 - 1439) planerade att stärka Kalmarunionen
(mellan Danmark, Norge och Sverige, liksom Pommern). Han kontrollerade
det baltiska området, men hans plan kunde inte förverkligas.
Efter några år lyckades drottning Margareta övertyga
danskarna, norrmännen och svenskarna att acceptera hennes
systers sonson Boguslaw av Pommern som kung. Därför antog
han namnet Erik och kröntes i Kalmar 1397. Kalmarunionen var
född och endast Stockholm gjorde uppror mot Margareta 1398
utan framgång. Regenten kallades Erik VII i Danmark, Erik
III i Norge och Erik XIII i Sverige. Redan 1405 gifte
han sig med
Philippa Plantagenet (* 1394), dotter till Kung Henry
IV av England, men de fick inga arvingar. Hon dog 1430 och Erik
kan
ha gift om
sig med en kvinna vid namn Cecilia.
Eftersom Erik endast var femton år gammal när han kröntes
fortsatte drottning Margareta att regera unionen till sin död 1412.
Därefter tog Erik över sitt fulla ansvar, men stötte på allt
fler svårigheter. |
1436
förlorade han kontrollen över Sverige, 1439 avsattes
han från tronen även i Danmark och i Norge. Sedan drog
han sig tillbaka till Pommern och dog i Darlowo (Rügenwalde)
1459. Där är han begravd i St. Marias kyrka.
Ett minne i Sverige efter Eriks regeringstid är Malmös stadsvapen
och sedermera även Skånes landskapsvapen, det krönta griphuvudet,
som ursprungligen är de pommerska furstarnas - den slaviska härskarätten
Gryf (Grip) - familjevapen. Vapnet återfinnes därför följdriktigt även
i den polska västpommerska kuststaden Szczecins stadsvapen. I Stockholm
minner den av Erik år 1430 anlagda kungliga köksträdgården
med kålplantor - dagens Kungsträdgården - om hans regeringstid
i Sverige. |
Skånes
landskapsvapen
|
1534
blev Pommern lutherskt och 1618 utbröt ett krig mellan lutheraner
och katoliker som varade till 1648 och blev känt som Trettioåriga
kriget. Pommern led oerhört av detta - det har uppskattats
att två tredjedelar av pommeranierna dödades eller
flyttade iväg. Stora områden brann ner till marken.
1637 dog den siste ättlingen av Pommern-dynastin, Boguslaw
XIV, hertig av Pommern. Pommeranerna hamnade under prins
Elector av Brandenburgs kontroll genom att han hade gift in sig
i Boguslaw-familjen.
Elector av Brandenburg ärvde även Tyska ordens mark
(Östpreussen) och fick titeln kung över Preussen och
Pommern. Han regerade endast över Hinterpommern, då Vorpommern
gick till Sverige genom Westfaliska freden (till 1815).
De tysktalande bosättarna blev förmodligen i andra och tredje
generationen tysktalande pommeraner, det var i städerna som den
tyska (sachsiska) kulturen och levnadsstilen koncentrerade sig. De var
fortfarande små och stadsborna var fåtaliga. Majoriteten
av invånarna bodde på landet där den urgamla vendiska
traditionen dominerade.
|
Dom
Kashubski (Kasjubskihuset) i Gdansk.
|
Städerna
hade dock en viktig roll för ekonomin och kulturen, därför
spred sig det tyska språket gradvis från staden till
landsorten. Det tog några århundraden innan det urgamla
vendiska språket dog ut, förutom på ett litet
område söder om Gdansk, där en grupp kasjuber bevarats
till idag.
De tysktalande pommeranerna blev inte tyskar förrän på 1800-talet,
när den pangermanska nationalistiska rörelsen lanserade mottot
att alla tysktalande folk skulle vara tyskar. De tysktalande alsacerna
följde till exempel inte detta motto och förblev franska. Så även
de tysktalande schweizarna och holländarna, som talar den s.k. plattyskan
eller niedertyskan. De bevarade hellre sin historiska identitet. I Österrike å andra
sidan accepterade den tysktalande befolkningen först den tyska identiteten,
men blev efter 2:a världskriget åter österrikare. Det vendiska
ursprunget i Pommern finns kvar trots tyskan, som spritt sig där över århundraden. Även
om bara en liten grupp kasjuber bevarat sitt ursprungliga pommerska (vendiska)
språk, så har inom folkets kultur (etnologin) det urtida Pommern
bevarats i större utsträckning och väntar på att
utforskas närmare. |
Går
vi längre österut stöter vi på slovienerna
i Novgorod. De grundade Slovienien där, som sedan kallades
Republiken Novgorod.
Den välkände ryske krönikören Nestor nämner
det slovienska folket som en av de första ryska stammarna i sin "Povest'
vremennych let" från 1000/1100-talet. Enligt Nestor bosatte
sig de runt sjön Ilmen söder om Sankt Petersburg och grundade
staden Novgorod. De kom med säkerhet från någon annanstans,
men Nestor nämner inte från var eller när. Därför
försöker fortfarande många forskare finna deras urhem.
Tacitus citerar indirekt om en bosättning veneter inom det finska
området. Att denna grupp kallades veneter i väst är bevisat
genom följande fakta: Fortfarande under 1500-talet kallas Finska
viken på en sjökarta utarbetad av Olaus Magnus för Mare
Finonicvm sive Sinvs Venedicvs. Sinvs Venedicvs (Venetiska viken) kan
bara ha fått namnet efter slovienerna (Novgorod) som då redan
låg under Moskvas överhöghet.
|
 |
 |
Tacitus
citerar (Germania, 46) att veneterna gjorde intrång över
Peucinifolkets (Balternas) territorium in till Fennifolkets (finnarnas)
territorium. Förutom från Tacitus (56 f.Kr. - 117 e.Kr.)
finns det inga andra stadgor från vilka man kan dra slutsatsen
att en migrationsvåg av veneter nådde områden
runt sjön Ilmen, Novgorod. Det finns dock andra bevis som
leder till en sådan slutsats. Det första är att
Nestors sloviener bevarade sitt ursprungliga venetiska namn. Veneterna
kallade sig själva sloveneti - sloventi (Matej Bor, se ovan).
I Alperna utvecklades formen slovener (Karantanien, se del
1), vid baltiska kusten sloviner (Pommern) och i dagens Novgorodregion
slovienerna (Ryssland).
Det venetiska språket var utspritt över flera folk, vilket gjorde
dem till dagens s.k. slaver (se nedan). Men bara det ursprungliga venetiska
folket behöll, inte p.g.a. deras språk utan deras etnologiska
säregenheter,
sitt ursprungliga venetiska namn. Det verkar också ha bevarats hos
slovakerna - den slovakiska kvinnan kallas slovenka, liksom då kanske
hos svenskarna - svensk, som skulle kunna vara en svensk förkortning
av slovensk (se ovan). |
Nyligen
har forskning kring Novgoroddialekten som publicerats i Ocerki
kulturi Slavjan i Moskva 1996, upptäckt förbluffande
likheter mellan slovienerna och västslaverna (veneterna).
Exempelvis så hade man i utgrävningar vid St. Sofias
katedral i Novgorodcitadellet funnit ett stort antal björkbarkinskriptioner.
A. A. Zaliznjak, som undersökte många av dem konstaterade
att Novgoroddialekten härstammade från det urgamla slaviska
(venetiska) språket och att några fonetiska, morfologiska,
morfosyntaktiska och lexikala isoglosser är förbundna
med de västslaviska språken och med slovenskan... (Lisjak,
72). S. M. Gluskina, en språkforskare, menar att språket
hos dem (slovienerna) som bosatte sig i Novgorodområdet utvecklades
separat från de övriga slaverna, därför att
den fonetiska processen av en andra palatalisering uppstod som
varade i flera generationer och var ett isolerat språkligt
continuum (Lisjak, ibidem).
Dessa konstateranden bekräftar Tacitus citat och man kan dra slutsatsen
att Nestors sloviener endast kunde ha haft sitt ursprung hos de urtida
veneterna som under första århundradet e.Kr. fortfarande var
bosatta i Centraleuropa.
Den venetiska eller slovenetiska bosättningen i dagens Novgorodregion
bevittnas också av många slovenska namn runt staden. De kan
ha uppstått endast på ett före detta finskt territorium.
Senare, när det venetiska (slovenetiska) språket allmänt övervägde,
fanns de etniska säregenheterna tillhörande
veneterna (sloveneterna) fortfarande kvar i konfrontationen med de ryska
grannarna. De senare hade ett likadant språk, men behöll i sin
tradition många
etniska element från det äldre substratumet (sedvänjor,
fonetiska egenheter i sitt tal...). Därför föreställde
de en särskild etnisk enhet. |
Vad
gäller
de "slovenska namnen i regionen" så kallades sjön
Ilmen en gång i tiden Slovenskoe morje (Slovenska
havet), en mindre flod i området, idag känd som Slavjanka,
kallades Slovenskaja reka (Slovenska floden) fram till
1:a världskriget och i staden Staraya Russa på sjön
Ilmens södra strand har följande berättelse blivit
en legend:
Två krigare, bröderna Sloven och Rus, hade
när de flyttade från Svarta havet norrut länge
letat efter ett bra ställe att bosätta sig på.
Till sist kom de till en vacker sjö. De gav det namnet
Ilmen efter sin syster. Den äldre brodern följde
Magis råd och grundade staden Slovensk-den-stora.
Och han gav floden namnet Volkhv för att hylla den
vise Magi eller Volhov på ryska. Den yngre brodern
grundade staden Rusa vid sammanföldet av två floder.
han döpte de två floderna Polist och Porusya
efter sin fru och dotter.
Det var faktiskt så att den första staden som grundades vid
sjön
Ilmens norra strand, som sedan blev Novgorod, kallades Slovensk.
|
Slovensk
(Novgorod) under 1:a århundradet e.Kr. (rekonstruktion).
Bosättningen bestod av trähus.
|
I
berättelsens fortsatta handling kan man även i fortsättningen
utläsa de slovenska (venetiska) och ryska etniska enheterna.
Den välkände slovenske historikern Joe
Pirjevec frånTrieste fann den intressanta uppgiften
i Novgorods stadsbibliotek att den första prinsessan där
kallades Slovenka.
Eftersom så många referenser pekar
ut "slovenska" namn kan man dra den slutsatsen
att Nestors Slovieni-region i nästan hela sin
första period kallades Slovenien. Det finns också vittnesbörd
om en slovensk dynasti som kallades Slovenich.
Slovenichdynastin:
• Sloven,
Prins av Slovenien (Novgorod), 600-talet e.Kr.
• Ivan den Ärorike, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Vandal, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Burivoy, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Randver, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Ratibor, Prins av Slovenien (Novgorod), 700-talet e.Kr.
• Gostomysl den Förnuftige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 e.Kr.
• Vadim I den Modige, Prins av Slovenien (Novgorod), 859 - 862, 867, 870
e.Kr.
År
870 abdikerade slutligen Vadim (Vladimir) I († 872) och
följdes av Godoslav, en varyag (viking), samt prins av
Kiev som gifte sig med Umila, Gostomysls dotter. Men det verkar
som om Godoslav sedan endast hade titeln som slovensk prins.
Enligt urgamla traditioner erbjöds redan 862 hans son
Rurik I av Slovensks invånare att bli deras ledare. Sedan
regerade Ruriks dynasti med vissa avbrott i inledningen även över
Nestors Slovenien.
Slovienernas
förvaltingscentrum var först i Gorodišce (i betydelsen en fästning på en höjd).
Det befann sig på en ö mitt i floden Volhov.
Under 900-talet skapades nya bosättningar nära
detta centrum på båda sidorna om flodbankarna.
På ena sidan där Kremlin (citadellet) stod
restes St. Sofia-katedralen år
989. Under 1000-talet lät prins Jaroslav bygga sin
nya residens på andra sidan och kallade det Jaroslavovo
dvorišce (Jaroslavs gård).
|

Det
medeltida Novgorod med stadsplan som visar Slovenska kvarteret
med Slovenska höjden (Slovenski holm) |
År
886 överförde Oleg huvudstaden till Kiev. Novgorod
förblev
dock handelscentrum för den internationella handeln och år
997 erhöll
det självbestämmande. En av Olegs efterträdare var
St. Vladimir I den Store (Ruriks linje), prins av Kiev
och hela Ryssland († 1015), barnbarn till St. Olga. Han var
den förste
ryske ledaren som välkomnade kristendomen.
Å r 1136 uppnådde
Slovenien självständighet från Kiev och Novgorod
blev huvudstad i en självständig republik. År
1044 hade Vladimir II († 1052) gett stadsrättigheter åt
alla bosättningar på båda sidor om floden Volhov.
Vid den tiden infördes namnet Novgorod (nya staden) officiellt.
Det var ett uttryck för den självständiga slovenska
(venetiska) republiken som nu kallades Stora Novgorod, som omfattade
hela norra Ryssland till Uralbergen. |
Den
nya huvudstaden i det urtida Slovenien (i Ryssland), Novgorod,
var alltså så viktig och rik att staten själv
började
bli känt som Republiken Novgorod eller endast Stora
Novgorod.
En del av staden hette Slovenski konec (Slovenska kvarteret).
Det bredde ut sig bakom Jaroslavs gård.
I dess hörn reste sig Slovenski holm (Slovenska
höjden),
där St. Peter och Paul-kyrkan restes senare ca år
1406.
Stora
Novgorod var den första och enda republiken i Ryssland.
Det var mycket mindre autokratiskt än andra ryska furstendömen
under den tiden. Prinsen valdes av ett adelsråd som också är
känt som Novgorod Vece, som innehade den lagstiftande
behörigheten. Detta var det forna parlamentet, en demokratisk
samling av företrädare för alla stadsdelar eller
alla fria medborgare i viktiga ärenden. Vece inte bara
valde utan avsatte också prinsarna. Trots att prinsen
hade den högsta militära och juridiska makten hade
han ingen administrativ funktion. Denna makt var oantastbar
hos valda domare. De första folkliga församlingarna
var för oordnade, därför samlades makten gradvis
hos aristokratin. |
Vad
gäller den urtida statsorganisationen så finns det en
stor likhet mellan de urtida slovenska och ryska folklagarna (consueto,
se del 2). Det är
mycket möjligt att den urtida ryska folklagen övervägande
härstammade från den slovienska. Likheterna med slovenernas institutio
Sclavenica eller Slavica lex borde sökas i det
gemensamma venetiska (slovenetiska) ursprunget och traditionen.
Utan
att vara medveten om veneternas existens drog den kände slovenske
historikern Josip Mal (Mal, Probleme 1939) uppmärksamheten
till detta redan innan 2:a världskriget (se del
7), när han refererade till verk från författare
som Vladimirskij-Budanov eller T. Taranowski. Liksom
i Novgorod kallades den folkliga församlingen i det prefeodala Karantanien för Veca.
I denna församling var det s.k. goda män, företrädare
för folket, som valde prinsen (fursten). Bland de nämnda
likheterna mellan slovienerna och slovenerna är alltså Veca
det mest karakteristiska inom det rättsliga området. Även
karantanerna valde domare m.m. Både slovienerna (Ryssland)
och slovenerna (Karantanien)
är representanter för en urtida statsorganisation som baseras
på en
social struktur och på territorium.
Trots
att slovenerna, som senare ingick i det forna Jugoslavien,
uppvisar en helt annorlunda juridisk tradition och social struktur än
sydslaverna (se del
4) envisas akademiker att hänvisa dem till den sydslaviska
gruppen (se del
14). Förutom okunnighet så beror detta på en
tidigare tvingad underkastelse under den jugoslaviska statsideologin,
då det var tvunget att betrakta sydslaverna som de slovenska
förfäderna. Under andra omständigheter betraktades
man som "separatist". |
Vattenfallet Slovenskie kljuci (Slovenska
källorna) nära Izborsk i Pskovregionen (Ryssland) |
Många
motstridiga uppgifter inom akademikervärlden än idag
vad gäller det slovenska ursprunget kan lösas genom
att beakta veneternas existens.
Veneternas
ursprungliga språk
spred sig gradvis över många andra folk, som ur
etniskt perspektiv aldrig varit veneter. Detta ledde till uppkomsten
av benämningen "slaver", som är en akademisk
konstruktion - den baserar sig enbart på språkliga
likheter. Benämningens otillräcklighet i ursprungssammanhang
blir mer uppenbar om man jämför med om man skulle
kalla även de spansktalande mexikanarna, argentinarna
osv. för romaner eller de engelskspråkiga amerikanarna
för germaner. Tills nu har man inte insett att sloviener
och slovener har gemensamma rötter som går tillbaka
till förhistorien. Frågan om "slavernas" ursprung
borde definitivt revideras.
|

|
Tillbaka
till Republiken Novgorod, så berodde dess styrka
på dess ekonomiska välstånd. Det befann sig
på den stora handelsvägen till Volgadalen och blev
ett av de fyra största handelsscentra i Hansan.
Tyska handelsmän hade en koloni i Novgorod. Novgorods företagsamma
handlare utvidgade repulikens makt över hela norra Ryssland,
nådde framgång även bortom Uralbergen och
grundade flera kolonier. Stora Novgorods medborgare undvek
den mongoliska
invasionen av ryskt territorium efter 1236. Med Alexandr
Nevskij i ledningen avvärjde man attacker från
svenskarna (1240) och Tyska orden (1242). Under dess höjdpunkt
under 1400-talet blev antalet invånare i Republiken Novgorod
ca 400.000. Dess prakt under denna period, hundratals kyrkor,
stora affärer och arsenaler samt enorma salutorg har alla
utgjort rikliga teman för senare rysk konst och folklore. |
Under
1400-talet började dock också Novgorods kamp mot Moskvas överhöghet.
Dispyter mellan republikens ledare försvagade det inför
Moskvas växande styrka. Trots att det underkastades Moskva
efter Moskvas invasioner 1456 och 1470 så behöll Novgorod
självbestämmande tills 1478 då det kom under Moskvas
totala kontroll och förlorade sin frihet. Novgorod behöll
sin handelsposition tills St. Petersburg byggdes 1703. |
Nya
avhandlingar i Sverige menar på att också synen på vikingatiden
bör revideras. Det finns alltså en koppling mellan
de skandinaviska folken och folket i framförallt Novgorod,
som vi ovan kommit fram till var ett venetiskt folk. I artikeln Vikingatiden
hör hemma i sagorna från SvD står
följande:
"Gravfält
och boplatser längs vattenlederna in i forna Sovjetunionen
visar på en omfattande blandkultur mellan skandinaver
och slaviska folk. Det är inte spåren efter snabba
militära anfall och tillfälliga besök, utan
gravskick och vardagsföremål som visar på en
etablerad kultur med starka skandinaviska inslag, framförallt
under 800- och 900-talen.
|
 |
 |
Det
skandinaviska kan spåras i föremål som ovala
spännbucklor (exklusiva säkerhetsnålar till
kvinnodräkten) och ringar med torshammare. Men ledtrådarna
finns inte bara i det exklusiva utan också i
vardagsföremål som kammar i gravarna, broddar, eldstål
och nitar.
Under
1000-talet startar likartade processer på båda
sidor av Östersjön. De leder till att folkslag
blir nationer och nya städer som Sigtuna och Novgorod
etableras som uttryck för en stärkt kungamakt.
Storslagna kyrkobyggen utgör monument över den
nya religionen/ideologin.
De fortsatt starka väst-östliga banden manifesteras i planerade äktenskap,
som när Ingegerd från Sigtuna, dotter till Olof Skötkonung,
gifts bort med fursten Jaroslav i Novgorod. Hon är begravd som helgon
i katedralen i Kiev."
|
Mer
om en förmodad koppling mellan vender och skandinaver kan
man läsa på följande sida: Vends
in Scandinavia.
I del 12 som handlar om
den slovenska mytologin kan man också (snart få ) läsa
mer om kopplingen till Skandinavien via bl.a. Odin, Triglav och Svetovit.
|
Enligt
Franc Jeza (se ovan) skulle slovenerna
eventuellt härröra
från
de skandinaviska vandalerna (se del
7, se även Prekmurjedialekten del
15), men troligare är
att vandalerna, som man antar kom från
den svenska regionen Uppland med sitt center i Uppsala, också var
ett venetiskt folk (Uppsala var en gång i tiden en svensk
huvudstad). Benämningen på bygdenVendel i norra
Uppland, som även är känt för sina
arkeologiska fynd, antyder detta.
Idag anses vandalerna vara av germanskt ursprung, men själva namnet
vandaler pekar på ett vendiskt ursprung. Den del av vandalerna som
bosatte sig vid Medelhavet vid romarrikets förfall grundade sitt rike
i södra Spanien, i Andalusien (Vandalusien) och sedan i norra Afrika.
De talade förmodligen fortfarande ett blandat vendiskt/germanskt språk.
Enligt vad etnologer har kommit fram till har det en gång i tiden
existerat ett enda land som brukats av människor (Kulturlandschaft),
som sträckte
sig från Skandinavien till Alperna. Efter vendernas förflyttningar
(efter 1200 f.Kr.) florerade Hallstattkulturen i detta område (ca
900-400 f.Kr., se nedan). Efter detta invaderade
kelterna området
norr och söder om Alperna och förde med sig en annan social organisation
och kultur, den s.k. La Tène-civilisationen (ca 400-15 f.Kr.). Kelterna
ockuperade dock inte själva Alperna och Skandinavien där det
uråldriga vendiska folkets kultur överlevde fram till 1900-talet. |
Vandalerna
är kända för att ha härjat i Rom.
|
Alltså skulle
de etniska och genetiska likheterna mellan Skandinavien och Alperna,
eller mellan svenskar och slovener, inte bero på urgermanerna
utan på venderna, som utgör basen för båda nationerna.
Germanska stammar kom troligen till Skandinavien
några hundra år f.Kr., allmänt kända som goter.
Efter dem fick södra delen av Skandinavien namnet Götaland.
Enligt en teori så övervägde sedan det germanska
språket bland de slaviska venderna (slovenderna) och accepterades
gradvis av hela samhället. Detta skedde förmodligen i
medeltidens första hälft. Vandalerna som emigrerade under
den perioden talade fortfarande ett vendiskt språk vilket
framgår av Mauro Orbinis bok från 1601 där
han framför de vandaliska orden stal (sv. och slo.
stol), baba (sv. mormor/farmor, slo. baba/babica), ptach (sv.
fågel, slo. ptic/ptica), kobyla (sv. sto, slo. kobila), krug (sv.
cirkel, slo. krog), golubo (sv. duva, slo. golob), klicz (sv.
nyckel, slo. kljuc), zumby (sv. tänder, slo. zobje), mlady (sv.
ung, slo. mlad). Alla dessa ord är lika de slovenska. |
Det
finns olika företeelser som indikerar att veneterna också nådde
Spanien: Spain,
is it in its origin a Venetic name?
Moderna
encyklopedier nämner att veneter befunnit sig på framförallt
tre ställen i Europa, dvs.:
-
en antik benämning (latin venedi eller venethi) på vender
vid Wisla (se ovan),
- ett icke italiskt folk som under antiken levde i nordöstra Italien (latin
veneti), har gett namn åt regionen Veneto (se ovan)
samt
- ett västkeltiskt folk i nordöstra Bretagne under antiken (latin
veneti):
Strindberg skriver i Sveriges anor (se ovan) angående
dagens Bretagne:
"Endast två ord till om Aremarica
(Armorica). Där bodde Veneter (vender, vindeliter), Redoner (från
Raetien?), Carnuter (från Cärnthen?)." (Sveriges anor,
sid 384)
Det är mycket intressant att han nämner att där (i Armorica/Bretagne)
bodde folk som härstammar från andra förmodade forna slovenska
kungariken (se del
4 och nedan).
|
 |
 |
Julius
Ceasar beskriver
i sitt verk De bello gallico det starka motståndet
mot romarnas erövringståg hos veneterna i Armorica (Bretagne),
som beskrivs som ett folk som behärskade kusten
vitt och brett. När Rene Goscinny och Alberto Uderzo hittade
på sin historia om Asterix, hänvisade de
kanske till just dessa historiska uppgifter. Men vissa hävdar
att de gör
sig skyldiga till en generalisering då de keltiserar veneterna.
Det är just genom sådana påhittade berättelser
som de unga generationerna lär sig om historien, varför
det vore mer korrekt att kalla hjältarna veneter istället
för galler. |
Anthony
Ambroic från
Kanada har dechiffrerat många keltiska inskriptioner från
20 regioner i den antika romerska provinsen Gallien med det slovenska
språket som grund, då det ligger nära den urtida
venetiskan, som är parallellspråk till fastlandskeltiskan.
Om detta kan man läsa i hans böcker Adieu
to Brittany (1999) och Journey back to the Garumna (2001).
Detta har övertygat många akademiker att "slaver" (ordet
slaver är kontroversiellt, se
ovan) en gång måste ha levt
på detta territorium.
I sin tredje bok Gordian Knot Unbound (2002) bearbetar Ambroic
dechiffreringen av frygiska inskriptioner (se nedan).
|
 |
 |
 |
När
kelterna invaderade de brittiska öarna under La
Tène-perioden övermannade man ursprungsbefolkningen
där, som kom från den ursprungliga atlantiska kulturen.
En del namn vittnar också om invasioner av veneter till öarna
under Hallstatt-
perioden. De veneter som fanns kvar där måste ha assimilerats
av ursprungbefolkningen med tiden. Enligt Dr. Joko Šavli (se ovan)
tvingade kelterna på sin överhöghet på öarna,
men de tog gradvis till sig det lokala språket samtidigt som de gav
folket sitt keltiska namn. Tyska akademiker har löst problemet med
språkets olikhet jämfört med fastlandskeltiskan (Festlandkelitsch)
genom att kalla språket som talades på öarna för ökeltiska
(Inselkeltisch), men utan att diskutera dess ursprung. |
Idag
talar även folket i Bretagne ökeltiska och tillhör
den keltiska folkgruppen. Förklaringen till detta är
troligen att romarna utrotade de venetiska invånarna av Armorica,
som hade gjort ett så starkt motstånd, nästan
totalt och under perioden som följde
bosatte sig kelter från de brittiska öarna som talade ökeltiska
i det nästan uttömda Armorica.
Trots det kan man fortfarande hitta språkliga likheter mellan språket
i Bretagne och slovenskan (exemplen hämtade från boken ovan):
Bretonska |
Slovenska |
Engelska |
Brezhic |
Breice |
Bretagne |
mennout |
pomeni |
to
mean |
iskriv |
iskriv |
sparking |
khoantat |
kvantati |
to
talk smut |
huderezeh |
huda
rec/preklinjanje |
swear/talk
dirty |
|
Breg
i Novo mesto |
Även
det bretonska namnet på Bretagne, Brezhic, har
som synes sin motsvarighet i det slovenska språket där breg/breice betyder
sluttning mot vattnet. En stadsdel i den slovenska staden Novo
mesto, som sluttar ner mot floden Krka, heter Breg (se
bilden till vänster) och den slovenska staden Breice har
en gång
stått
närmare floden Sava, vars fåra med tiden har flyttat
på sig.
Mer
om problemen kring att särskilja veneterna och fastlandskelterna
kan man läsa på följande sida: The
Vends and the Celts |
I
november 2008 kom efter tolv års arbete en bok ut författad
av Andrej
Rant med titeln Karni in Veneti v Britaniji
in v Alpah (Carnuter och veneter i Britannien och
i Alperna). I den tar författaren itu med den gällande
teorin om folkförflyttningar och uppger mot denna många
argument för kontinuerlig
bosättning. Han delar med sig av en hittills okänd tolkning
av den europeiska förhistorien och ger svar på många
frågor. Med ett
tvärvetenskapligt
angreppssätt har han tagit sig an utmärkande drag och
traditioner för äldre stenåldern i Alpområdet
och på de brittiska öarna, där han
med många fakta argumenterar för carnuters och veneters
bosättning
i Storbritannien. Han avslöjar ett gemensamt ursprung för
europeiska religioner,
traditioner, seder och bruk samt släktskap mellan några
europeiska språk, framförallt släktskapen och det
gemensamma ursprunget hos det grundläggande ordförrådet
i slovenskan och engelskan. Boken kommer snart också ut på engelska. |
 |
Frågan är
vart fastlandskelterna tog vägen. En stor majoritet
romaniserades med säkerhet. I folkmun kallades de lahi (av
venderna i Centraleuropa) eller vlahi (av sydslaverna)
eller welsche av germanerna. Denna benämning omfattade
sedan alla italienare och rumäner (och även polacker,
se
ovan). De första
refereras till som lahi eller welsche och de
senare som vlahi.
Det första rumänska furstendömet hette Wallachia (Valakiet),
vilket idag är namnet på en rumänsk provins.
Det
verkar som om flera bynamn i Slovenien som Laško, Lašce,
Lahovci, Laška vas osv. vittnar om en närvaro av
keltiska öar i det vendisktalande området. Däremot
utgjorde de nog inte språköar av romaniserade kelter,
då det i lokalbefolkningens dialekter inte finns karakteristiska
romanska ord, medan det i slovenska byar och städer, där
senare tysktalande folk slog sig ner, finns många tyska
ord bevarade i lokalspråket. Alltså vittnar bynamnen
om närvaro av kelter som talade det språk som låg
venetiskan nära, dvs. fastlandskeltiskan.
|
 |
Söder
om Bretagne/Armorica/Brezhic ligger det franska departementet Vendée.
Att namnet skulle komma från floden Vendée är
inte hela sanningen då det härstammar från den
vendiska/venetiska populationen som bebodde området, liksom
i Armorica, under romartiden. Till skillnad från i Armorica
(se ovan) erbjöd inte invånarna
i Vendée romarna
något motstånd, utan behöll därför sin
vendiska/venetiska kultur länge än tills de till slut
förfranskades under tidig medeltid. Området utsattes
för många krig genom århundradena - Hundraårskriget (1337
- 1453), Hugenottkrigen (1562 - 1598) och inte minst Revolten
i Vendée 1793. I den framförallt agrara regionen
hade man en rojalistisk politisk uppfattning. Bönderna såg
många institutioner i den unga republiken - beskattningen,
allmänna värnplikten, avskaffandet av gamla regionala
och lokala privilegier - snarare som ett hot än som en tillgång.
Och de var upprörda över att kungen avrättades.
I revolten krigade de blå (den republikanska sidan) mot de
vita (vendéerna). De blå gjorde sig skyldiga till
massakrer, först framförallt riktade mot prästerna,
men även mot krigsfångar och sedan hela befolkningen
i de upproriska byarna - varken kvinnor, barn eller gamla
skonades. |
Det
vendiska upproret utgjorde kulmen i den franska revolutionens historia.
På grund av vendéernas obstinata och beslutsamma motstånd
eskalerade jakobinerna terrorn med att inte endast avrätta
enskilda fiender av folket, utan även med att driva en folkmordspolitik.
Denna eskalering av våld fick Robespierre, jakobinerna
och konventet på fall. Över 200 000 människor
miste sitt liv i och med upproret.
Folkmordet i Vendée har betecknats som det första "moderna" folkmordet
som skedde i revolutionens namn, liksom senare även i t.ex.
Stalins Sovjetunionen, Pol Pots Cambodia, Mao Zedungs Kina och Titos Jugoslavien,
däribland
på slovenskt
område (se del 7). |
|
Davorin
Trstenjak (se
del 14) skrev under 1800-talet om de adriatiska veneterna (se ovan),
hörande till den vendisk-slaviska
familjen. Han betonade deras släktskap med de armoriska (Bretagne)
och baltiska veneterna.
|
 |
Trstenjak
skriver också i Letopis matice slovenske från
1875 följande: "Trojanen Antenor och den venetiske
ledaren Venet anlände alltså med de paflagoniska veneternas
soldater till staden Patava i Venetien efter Trojas fall. Då fann
dessa veneter de redan besläktade bröderna i Karni och
Noricum."
En anknytning till Paflagonien har även boken Gordian
Knot Unbound (2002) av Anthony Ambroic (se ovan),
som handlar om dechiffreringen av frygiska inskriptioner från
Frygien som omfattade den turkiska halvön ca 1200–700
f.Kr (se bilden till höger). |
|
Lucijan
Vuga (1939-2006)
gav ut sina böcker Jantarska pot (Bärnstensvägen) år
2000 samt Davnina govori (Det förflutna talar) år
2003, där han enligt egna ord bearbetar kontinuitetsteorin
i ljuset av de nyaste upptäckterna och de synligaste internationella
vetenskapsmännens efterforskningar. Han tar hänsyn
till många nyare upptäckter hos den moderna arkeologin,
historieskrivningen och språkvetenskapen, som talar för
en forntida nära kontakt mellan de folk som talade protoslovenskan
och de folk som för fem- och ännu fler tusen år
sedan talade semitiska språk i mellanöstern, vilket även
G. Semerano uppmärksammar - med dennes metodologi behandlas
mer ingående den språkliga relationen mellan den
urgamla
arkadiskan och
slovenskan. |
 |
|
 |
Veneternas
närvaro i Europas alla hörn förklaras med migrationsvågorna
under 1200 f.Kr., då de förde med sig urnfältskulturen
till flera delar av Europa. Kartor i böcker som existerar
ute i världen illustrerar dessa migrationer mer eller mindre
exakt. På bilden till vänster syns t.ex. inte migrationen
till bl.a. Sicilien (se ovan) och Skandinavien.
Även Hallstattkulturens (800-400
f.Kr.) utbredning illustreras slarvigt.
På bilden nedan syns inte att även det slovenska området Krain
ska inkluderas i den venetiska Hallstattkulturen - särskilt påtaglig
med arkeologiska fynd (se ovan) är området i sydvästra delen
av
Slovenien,
Dolenjskaregionen
med situlametropolen Novo mesto (se ovan) - omringad med
rött på kartan till höger. |
|
|
Den
icke-slovenske historikern Stjepan Pantelic förhåller
sig kritisk till boken Veneti:: First
Builders of European Community (se ovan) och skrev
i sin uppsats Veneti
were autochthonous in Carinthia som ingick i analogin The
Veneti within the ethnogenesis of the Central-European population
2001 följande: Var fanns detta mystiska land tillhörande
slavernas förfäder? J. Šavli och M. Bor (se ovan)
gör oss besvikna, eftersom de trots att de erkänner att
det äldsta omnämnandet av veneter är i Troja (se
ovan), försöker
de placera veneternas ursprungliga hemland i området mellan Östersjön
och floderna Wisla, Donau och mellersta Dnepr. Šavli tillägger
att ingen kunnig i europeisk förhistoria i princip är
emot detta synsätt. Vi säger precis tvärtom, dvs.
att slavernas ursprungliga hemland inte var i Östeuropa. Varje
forskare som vet något om klassiska författare måste
hålla med om att veneterna inte kom till Troja från
regionen kring floden Wisla och särskilt inte från
regionen kring floden Dnepr. Östslaverna är de senast
tillkomna slaverna och det finns inga sammanhängande källor
som kopplar dem till veneterna som nämns i Troja. I dilemmat
om huruvida slavernas ursprungliga hemland var runt Wisla, Dnepr
eller Donau, måste vi besluta oss för Donau.
De äldsta
veneterna kunde endast komma till Troja från
Donaus avrinningsområde. Homeros nämner
pannonierna i det trojanska kriget, en synonym till
veneter. Han berättar om dardanerna vid floden
Morava, där veneterna bodde och slutligen om
thrakerna, som enligt den armeniska geografin (cirka
450 e.Kr.) bestod av 25 slaviska stammar.
Alla
dessa data visar tydligt att veneterna bara kunde
ha kommit till Troja från Donaus avrinningsområde
och att deras ursprungliga hemland är att söka
där. pålarkulturen (se ovan),
bärnstenskulturen (se ovan)
och urnfältskulturen (se ovan),
som mest tydligt visar sig i Slovenien, bekräftar
detta.
Vi
delar inte uppfattningen att urnfältskulturen
härstammade från västrslaver, grundare
av Lausitzkulturen i sydöstra Tyskland omkring
1200 f.Kr., eftersom grundarna av denna kultur var
veneterna i Donaus avrinningsområdet, där
denna kultur är mycket äldre än i
väst.
Slovenerna är
autoktona i dagens slovenska territorier i ordets
rätta bemärkelse. De har inte invandrat
från öst eller väst. Deras ursprungliga
hemland ligger i deras nuvarande områden. Detta är
kärnan i det nya historiska konceptet (paradigmet).
|
Sloveniens
historia del 1, del
2, del 3, del
4, del 5, del
6, del
7, del 8, del
9, del 10, del
11, del 12, del
13, del 14, del
15, del
16, del 17, del
18
|